Det här problemet är hämtat från katolska kyrkan, för att det är ett tydligt exempel, inte för att vi protestanter inte skulle ha liknande problem. [Exempelvis skickade Missionskyrkan tidigt ut missionärer till fattiga länder och hade då många gånger att prioritera mellan att ge andlig eller materiell hjälp (mat och medicinsk vård).]
En man avlägger celibatlöfte till kyrkan, läser till präst blir som oskuld prästvigd, han lyssnar till bikter från unga kvinnor som berättar om sina sexuella synder, han gör hembesök och försöker utifrån bibeln och sina erfarenheter hjälpa äkta par att hitta tillbaka till varandra. En dag blir han upptänd av begär till en oskuld som åtrår honom och de två blir av Gud förenade till ett kött och han tillhör inte längre sig själv utan kvinnan som Gud dessutom välsignar med ett barn.
Han biktar sig och får förlåtelse för att celibatlöftet är brutet, han får förlåtelse för att han gift sig med en kvinna utan att låta sig vigas med henne först. Vad ska nu denna gifta man göra? Hans skyldigheter mot kvinnan upphör inte med mindre än att hon ger sig till en annan, hans skyldigheter mot barnet upphör inte förrän han eller barnet dör, men avtar med åren. Ska han förbli präst och leva resten av livet i konstanta underlåtenhetssynder eller ska han låta viga sig med sin hustru?
Anders!
Frågan är mycket viktig och intressant! Jag hittar inga enkla svar. Kanske kan man ta hjälp av frågan hur en redan gift man och far skall ta ansvar när han hamnat i fel famn eller säng?
Hur som helst är ett löfte brutet, och därmed ett förtroende. Det måste hanteras. Dessutom måste han hantera sitt ansvar för både kvinnan och barnet. Jag ser inga självklara svar på hur…
Bibeln har ingen lösning på hur en otrogen man ska handla (såvida man inte räknar bigami som en lösning). I Matt15 tar Jesus upp en liknande situation löftet om en tempelgåva ställs mot skyldigheten att bidra till sina föräldrars försörjning. Kanske kan man finna någon ledtråd där? Fast frågan är inte enkel, det har du alldeles rätt i.
Anders
Jag röstar på nummer 2. Att han ska gifta sig med kvinnan och ta hand om barnet tillsammans med henne. Fast jag är ju inte katolik förstås..har aldrig fattat det där med celibat.
Men jag kan inte tänka mig att Gud någonsin skulle vilja att ett barn ska växa upp utan far.
Helena.
Ofta blandar man samman två begrepp: celibat och kyskhet. Celibatet innebär att en man eller en kvinna, inför vittnen, och oftast med en biskop som ställföreträdande mottagare, lovar Gud att leva i en direkt gemenskap, på ett sätt som motsvarar de löften som en man och en kvinna ger till varandra, inför vittnen, då de gifter sig. Kyskhet innebär renhet, vilket syftar på att man försöker att undvika synd. Varje människa är kallad att leva i kyskhet, men endast en liten del av oss är kallade att “gifta oss med Gud”.
Det här problemet är hämtat från katolska kyrkan, för att det är ett tydligt exempel, inte för att vi protestanter inte skulle ha liknande problem. [Exempelvis skickade Missionskyrkan tidigt ut missionärer till fattiga länder och hade då många gånger att prioritera mellan att ge andlig eller materiell hjälp (mat och medicinsk vård).]
En man avlägger celibatlöfte till kyrkan, läser till präst blir som oskuld prästvigd, han lyssnar till bikter från unga kvinnor som berättar om sina sexuella synder, han gör hembesök och försöker utifrån bibeln och sina erfarenheter hjälpa äkta par att hitta tillbaka till varandra. En dag blir han upptänd av begär till en oskuld som åtrår honom och de två blir av Gud förenade till ett kött och han tillhör inte längre sig själv utan kvinnan som Gud dessutom välsignar med ett barn.
Han biktar sig och får förlåtelse för att celibatlöftet är brutet, han får förlåtelse för att han gift sig med en kvinna utan att låta sig vigas med henne först. Vad ska nu denna gifta man göra? Hans skyldigheter mot kvinnan upphör inte med mindre än att hon ger sig till en annan, hans skyldigheter mot barnet upphör inte förrän han eller barnet dör, men avtar med åren. Ska han förbli präst och leva resten av livet i konstanta underlåtenhetssynder eller ska han låta viga sig med sin hustru?
Katolska kyrkans celibattvång för prästerna är en obiblisk irrlära som orsakat oerhört mycket lidande och elände.
Det blir så när man föraktar Bibelns lära om äktenskapets helgd för alla och naturligtvis även för präster/pastorer.
Men varför du kokar ihop den där katolska irrläran med missionsförbundets missionärer begriper jag då inte alls.
Ragnar.
Ett litet förtydligande: Celibatstvånget för präster är dels ingen lära över huvud taget, och dels en juridisk konstruktion som är i sak gemensam för de katolska, ortodoxa och orientaliska kyrkorna, även om celibatet tillämpas som en nästan obligatorisk förutsättning för att bli präst. För ordnarna handlar det om deras egna regler och statuter. Om det är obibliskt eller inte framgår kanske tydligast av Matt 19:12, men också Paulus har en del att säga…
Eftersom det inte är en lära, utan juridik, så kan det behövas en liten förklaring. Den är i grunden enkel, och handlar om lydnadslöftet. Om en människa ger ett första löfte till sin äkta hälft, så kommer definitionsmässigt ett andra löfte till en biskop eller en orden att bli sekundärt. Biskopar kan acceptera sådana löften, men måste beakta att personen inte är fullständigt fri. För ordnarna har man i allmänhet separata gemenskaper för dem som är gifta, där de inte lever tillsammans i egendomsgemenskap och fattigdom (utan personliga tillhörigheter). Det vore fel mot familjerna. Oftast inriktar man sig i dessa gemenskaper på en gemenskap i bön, men hjälpverksamhet kan också förekomma.
Stefan, då tror jag du har en annorlunda definition av ordet “lära”.
Jag tycker utifrån vad som står i katolska kyrkans katekes, stycke 1579, att celibatet framställs som en lära. Något av största vikt att följa. Och det bekräftar ju också verkligheten att det förhåller sig så. Med andra ord, katolska präster förutsätts leva i celibat utifrån vad katolska kyrkan lär.
Och många katolska präster känner sig tvingade att leva i det där obibliska celibatet fast de inte vill. I dagarna kom det en undersökningen som visade att mer än hälften av tillfrågade polska katolska präster vill gifta sig.
————————————-
(Obs, i stycke 1580 framgår att i de orientaliska kyrkorna får gifta män vigas till präster om de så önskar.)
Ragnar!
Jag menar troslära. T.ex. att Jesus uppstått från det döda. Trosläror är sådana saker som man inte utan risk för frälsningen kan förneka, Med detta avses att det påverkar förnekarens gudsrelation, och ger en avgörande falsk gudsföreställning. Det finns inga krav på att känna till alla läror, men man gör klokt i att ta sig en funderare på om man vill förneka några av dem.
Trosläran i sammanhanget är innebörden i prästvigningens sakrament (egentligen biskopsvigningen), ordningsfrågan om celibat har varierat, men är numera ett nästan helt genomfört krav i den latinska kyrkan. Det går åt det hållet även inom de ortodoxa kyrkorna, och långsammare även bland orientalerna.
Prästiggningen går till så att biskopen först tar emot löftena, och därefter ordinerar. “celibatstvånget” är alltså inte något som pådyvlas efteråt. Däremot är det många som vartefter finner det svårt att leva i ett troget celibat, liksom det för många är svårt att leva i ett troget äktenskap.
Ja, de är nog lätta att blanda ihop. Tack för att du hjälpte mig att reda ut begreppen. Men jag menar att han ska gifta sig med kvinnan eftersom jag tycker att det är viktigare att ta ansvar för sina handlingar än att göra religiös karriär. Jag tycker att det är lite tragiskt att de katolska prästerna inte får bilda familj för då missar de ju en central del av livet. Det måste vara svårt att själavårda och hjälpa andra också om man inte har erfarenhet av det de behöver hjälp med.
Helena
Jag förstår hur du tänker och menar. Erfarenheten visar emellertid motsatsen. En präst som bara är bunden till sitt löfte till biskopen är ofta lättare att flytta på om saker går snett. Dessutom får i allmänhet prästens hustru en komplicerad roll. En del av själavården kan handla om konflikter, och det blir inte lättare med fler parter. En präst som hört av människor om och i deras svårigheter kan vara till hjälp och stöd även om han inte har erfarit samma sak på samma sätt. Jämför med en läkare som aldrig behövt genomgå t.ex. en strålbehandling själv.
De vidare erfarenheterna säger att om en person är bra i sin uppgift är väldigt beroende av just personen och uppgiften. Anledningen till att de ortodoxa och de orientalisk kyrkorna går mer mot celibatära präster är att de generellt fungerar bättre. En av många anledningar är att de ägnar mer tid åt arbetet, en annan är att celibatärerna snabbt skaffar mer erfarenhet eftersom de far runt och pratar med varandra, medan de gifta är “planterade” i sin församling med fruns arbete och sociala nätverk och barnens skola osv. En tredje är att de ofta lever i farliga miljöer, och att celibatärer är mindre känsliga för hot. En fjärde är att celibatärer har lättare att “ta en paus” och studera vidare.
Stefan
Jag vill inte vara obstinat, men vilken erfarenhet är det som pekar på motsatsen? Hur mäter man framgångsrik själavård?
Det är förstås inte nödvändigt att ha genomlevt precis samma situationer som de människor man möter i själavård för att kunna hjälpa. Men vissa saker borde ändå bli krångligare eftersom de inte har något att relatera till. Jag tänker på sånt som har med familjeliv att göra. Fast Paulus grundade ju och undervisade en hel massa församlingar utan att vara gift förstås. Kanske fyller de olika funktioner? De ogifta och gifta prästerna menar jag. Kan de välja hur de vill göra? Jag är inte så insatt i hur andra kyrkor fungerar.
Men jag står fast vid att jag alltid tror att det är Guds vilja att man ska ta hand om sitt barn om man nu har varit med och satt det till världen.
Helena
Jag förstår hur du tänker och menar. Erfarenheten visar emellertid motsatsen. En präst som bara är bunden till sitt löfte till biskopen är ofta lättare att flytta på om saker går snett. Dessutom får i allmänhet prästens hustru en komplicerad roll. En del av själavården kan handla om konflikter, och det blir inte lättare med fler parter. En präst som hört av människor om och i deras svårigheter kan vara till hjälp och stöd även om han inte har erfarit samma sak på samma sätt. Jämför med en läkare som aldrig behövt genomgå t.ex. en strålbehandling själv.
De vidare erfarenheterna säger att om en person är bra i sin uppgift är väldigt beroende av just personen och uppgiften. Anledningen till att de ortodoxa och de orientalisk kyrkorna går mer mot celibatära präster är att de generellt fungerar bättre. En av många anledningar är att de ägnar mer tid åt arbetet, en annan är att celibatärerna snabbt skaffar mer erfarenhet eftersom de far runt och pratar med varandra, medan de gifta är “planterade” i sin församling med fruns arbete och sociala nätverk och barnens skola osv. En tredje är att de ofta lever i farliga miljöer, och att celibatärer är mindre känsliga för hot. En fjärde är att celibatärer har lättare att “ta en paus” och studera vidare.
Stefan
Kunde du inte också - för objektivitetens och sanningens skull - räkna upp fyra “anledningar” till varför det där obibliska celibattvånget orsakar så mycket lidande och elände?
Ímatea
I de ortodoxa och de orientaliska kyrkorna kan män välja att gifta sig innan prästvigningen, men inte efter. I den latinska kan gifta män ta emot prästvigningen efter påvlig dispens. Ingen kan gifta sig efter prästvigningen med mindre än att antingen få vigningen ogiltigförklarad (väst), eller befrias från löftena (väst & öst). Det är sant att en del personer har en synnerligen teoretisk bild av hur saker är eller borde vara, men de flesta som lever bland människor får så småningom erfarenheter och inblickar i långt fler miljöer, relationer och förhållanden än vad vi “vanliga människor” generellt kan föreställa oss.
Det är inte lätt att mäta framgång när det gäller själavård, men en praktisk sak är att den som lever ensam “slipper” att vara solidarisk i familjens externa relationer (makans 6 barnens konflikter). En annan aspekt är trovärdigheten. En celibatär kan få kämpa nog så svår kamp med sina löften. Det blir annorlunda om det är en gift person som kämpar så att det märks utåt och kanske misslyckas, och samtidigt skall tala med andra t.ex. inför äktenskap, eller i samband med pågående problem.
Jag håller helt med dig om att det är Guds vilja att man skall ta hand om sina barn. Jag vet bara inte om något sätt alltid är rätt.
Katolska kyrkans celibattvång för prästerna är en obiblisk irrlära som orsakat oerhört mycket lidande och elände.
Det blir så när man föraktar Bibelns lära om äktenskapets helgd för alla och naturligtvis även för präster/pastorer.
Men varför du kokar ihop den där katolska irrläran med missionsförbundets missionärer begriper jag då inte alls.
Det är inte alls en obiblisk lära att leva i celibat.. Det har sina anor från judisk nasirer och det finns många förebilder i bibeln kring detta.
I Gamla Testamentet talas det om att avge ett nasir-löfte. 4 Mos 6:1-21. “Om en man eller en kvinna avlägger ett löfte, ett nasirlöfte, att avskilja sig för HERREN…”, Simson, och Samuel var två nasirer. En Nasir var helgad åt HERREN. “Så länge hans nasirtid varar är han helgad åt HERREN”
Den största förebilden är förstås Johannes Döparen, som setts som en kombination av Nasir och profet. Han levde asketiskt, och levde i öknen. Han hade bar “kläder av kamelhår och hade ett läderbälte om livet” (Matt 3:4). Och han hade också lärjungar som följde honom. Ängeln förebådade att Johannes skulle leva som en nasir när han säger: “Ty han skall bli stor inför HERREN. Vin och starka drycker skall han inte dricka, och redan i moderlivet skall han bli uppfylld av den heliga Ande”.
I GT var det normalt bara profeterna som blev uppfyllda av den helige Ande. Jesus säger i Matt. 19:10-12 “Det finns andra som för himmelrikets skull inte gifter sig”. Paulus argumenterade i 1 Kor 7:7-8 för idealet att leva ogift, och såg det som en gåva från Gud.
