I Expressen, Aftonbladet och SvD kan vi läsa om en kvinna gör en abort när hon får reda på att fostret är en flicka. En månad senare är hon gravid igen. Också denna gång är det en flicka och hon gör ännu en abort. Nu reagerar personalen på kvinnokliniken i Eskilstuna:  …

Läs hela inlägget i bloggen.

Det är viktigt att vi inte blundar för vad en abort är. Med tanke på hur få de är som presenterar denna sida av saken, blir dina synpunkter desto mer betydelsefulla, Mats. För att inte din sidas röster skall sköljas undan, ser jag det som särskilt viktigt att ni inte kan misstänkliggöras för några övertramp.

Det är så lätt hänt att man tar till lite i överkant, att man hämtar bilder från sena aborter, med metoder som används i andra länder men kanske inte i Sverige. Likaså är det lätt hänt att man förringar de svåra situationer som människor kan befinna sig i till följd av oönskade graviditeter.

Om ni kan undvika sådana misstag, så kommer den sakliga information ni levererar att i högre grad få den tyngd den förtjänar, och debatten kommer att bli mindre infekterad.

Imatea - 16 Februari 2009 09:39 -

Det är viktigt att vi inte blundar för vad en abort är. Med tanke på hur få de är som presenterar denna sida av saken, blir dina synpunkter desto mer betydelsefulla, Mats. För att inte din sidas röster skall sköljas undan, ser jag det som särskilt viktigt att ni inte kan misstänkliggöras för några övertramp.

Det är så lätt hänt att man tar till lite i överkant, att man hämtar bilder från sena aborter, med metoder som används i andra länder men kanske inte i Sverige. Likaså är det lätt hänt att man förringar de svåra situationer som människor kan befinna sig i till följd av oönskade graviditeter.

Om ni kan undvika sådana misstag, så kommer den sakliga information ni levererar att i högre grad få den tyngd den förtjänar, och debatten kommer att bli mindre infekterad.

Tack Imatea för dina vänliga råd. Men tyvärr talar både min och andras erfarenhet emot din fromma förhoppning: Så fort man knystar kritik mot abort så får man en skopa infekterad sörja över sig, och det gäller även mer “nyanserade” debattörer som t.ex. Markus Birro (som inte ens är emot abort).

Vi gör helt enkelt olika analys av vad som krävs för att få en förändring till stånd. Vi har kanske även olika människosyn i botten. De abortliberaler jag diskuterat uppvisar nästan uteslutande en freudiansk förnekelse när det gäller vad som dödas i en abort. Man blundar för att man vill blunda. För det gör för ont att öppna ögonen.

Tro mig, jag började inte debattera abort med denna övertygelse om mina meningsmotståndare. Det är enbart mina tråkiga och nästan 100%igt enhetliga erfarenheter som gett mig den övertygelsen.  Tyvärr ...

Jag skulle önska, men vågar inte hoppas att Imatea får rätt i att vi kan få en sansad diskussion. Anledningen till att jag inte vågar hoppas är vad Mats var inne på i bloggen, nämligen att det är en kulturfråga.Jag har två infallsvinklar till förståelse av fenomenet.

Den ena är den kulturella utvecklingen i Sverige. Om vi går 100 år tillbaks i tiden, så finner vi att de människor som då levde sannolikt skulle ha sett med förfäran och avsmak på vår tids moral. Sedan har saker gått stegvis, och det man varnat för vid ett tillfälle har vid nästa blivit en självklarhet. Först kom preventivmedelsdiskussionen, då man varnade för att folk skulle bli mer promiskuösa, och att det skulle hota familjena. Givetvis var medlen endast avsedda för bruk inom äktenskap. Hur läget är nu vet vi. Sedan kom p-piller, och man varnade för att flickor skulle få svårt att motstå krav på tillgänglighet, samt att abort skulle bli en nödvändighet. Vi vet hur det gick. Sedan belv abort en rättighet, och man varnade för utselektering av barn. Vi vet hur det gick. Under 60- och 70-talen var man orolig för att första barnet skulle skjutas upp för länge. Vi vet hur det gick. Man varnade för att barn skulle bli objekt. Numera är IVF närmast en rättighet och homosexuella pars rättighet att få barn är ter sig för de flesta som närmast självklar. Jag vet inte om jag är ensam om att skönja en underliggande rörelse? Kan det vara så att sexualiteten, åtminstone betraktad som norm och ideal, har flyttats från att vara bekräftande och barnalstrande / medskapande till att bli bekräftande och ett medel för I FÖRSTA HAND egen tillfredsställelse? Är det konstigt att man talar så mycket om rättigheter i sammanhanget?

Den andra infallsvinkeln är att fundera litet mer kring vad kultur är. I humankapitalmätningar frågar man som kulturfaktorer efter förtroende, och efter vad som belönas respektive bestraffas (och några andra saker som jag här lämnar åt sidan, t.ex. riskbenägenhet). Som jag ser det byggde vå gamla välfärdsstat på att man skulle vara solidarisk med kollektivet, och då fick skydd. I modernare tappning skall man klara sig själv och ta tillvara sina möjligheter, samtidigt som stat och kommun skall garantera trygghet och infrastruktur. Det kan bidra till att moderna gemenskaper förutsätts vara frivilliga, givande och tillfälliga. Så snart jag hittar något bättre byter jag. Detta urholkar förtroendet.

Om vi ser till vad som bestraffas och belönas tror jag att det i mångt och mycket handlar om att var och en ser om sitt eget.

Nu är kultur emellertid mer djupgående. Det handlar inte bara om vad som odlas, utan om varför, dvs om vår självbild och världsbild. Det gör att många känner sig hotade då de möter någon som direkt eller indirekt säger att min bild är felaktig eller otillräcklig. I abortfrågan kommer de flesta liberaler att intiotivt känna att en alternatv ståndpunkt leder till ett stort personligt ansvar, liksom att det man hittills stått för är djupgående fel (att döda en människa). Det är en god förklaring till de starka känslorna. Jag tror att man härifrån kan gå vidare med frågan om vad som belönas / bestraffas…

Stefan

Klockrent, Mats. Enda sättet att kunna behålla juridiskt fri abort vore att den endast användes i yttersta nödfall. (Fullt tänkbart, ju - (straff-)frihet under ansvar). Tyvärr verkar den i mångas ögon även moraliskt legitimera abort i ungefär alla lägen (för vecka 18 eller 22 i varje fall) och jag har haft gymnasieelever som har svårt att se att en abort i vecka 34(!!!) skulle vara moraliskt värre än typ ett snatteri.

Dom har ju lärt sej: rätten till vår kropp o.s.v.

Men, men, att som man ifrågasätta vår abortpraxis liknar ju på många sätt att som tysk kritisera Israels handlingar i Gaza. (Vårt ethos ligger taskigt till, hur bra vi än är på pathos och logos). Jag vet att argument ad hominem inte är logiskt giltiga, men nog behöver vi fler kvinnor i den här debatten. De avskyr ju faktiskt fosterfördrivning minst lika ofta som vi män - jag tänker bl.a. på Nasrin Mosavi och min morsa.

Sen: verkliga nödfall är nödfall och undantag bekräftar regeln. Men hur ofta har vi ett verkligt moraliskt dilemma, d.v.s. hur ofta är det verkligen lika FEL att föda som att låta fostret avlivas? Knappast 35000 gånger per år (bara i Sverige).

Tack Mats för ett alldeles utmärkt inlägg.

Kunde du inte pröva att skicka in ditt inlägg (med smärre justeringar) till t.ex. DN-debatt?

Åjo, ibland sker små mirakler.

Utmärkt analys Mats!

Där fick sig feministerna och deras indoktrinering av det svenska folket en rejäl knäpp på näsan. Av ditt blogginlägg framgår med all önskvärd tydlighet, hur inkonsekventa dessa och andra abortförespråkare egentligen är, när allting kommer omkring. Det är givetvis fel att abortera ett mänskligt foster p.g.a. dess kön, men precis lika mycket fel (varken mer eller mindre) som att abortera det p.g.a. någon annan av fostrets egenskaper, t.ex. fostrets etnicitet, fostrets hälsotillstånd, fostrets ögonfärg eller vad det än må vara för skäl.

Peace, Kerub