Vad borde man kunna vända sig om man även vill debattera om kärlek och hälsa, om inte till ett kristet forum, eller? För även om åsikterna kan vara olika bland kristna, så försöker man åtminstone på att ge ett ärligt och uppriktigt svar utifrån hur man ser på saken utifrån sitt håll.

Kärlek är hälsa och hälsa är kärlek, men vad får egentligen ingå i begreppen. För vad man kan tro i hur vissa resonerar, så kan man tro att närmast allt som synd där inom. Varför det verkar som om man akta sig nog att ens tänka tanken och därmed vilja diskutera vissa saker där inom som t ex sådan som rör människan behov av att känna kroppslig närhet.

Betraktas jag må hända som syndare eller mån tro än värre besatt av den onde själv, bara för att jag snart inte vet vad jag ska ta vägen för att känner sådan längtan. Känner sådana saker som det känns man knappt vågar tala om så här. Trots att man där till absolut inte kan tänka sig ”det” utan att även att allt det där andra som också ingår i begreppet kärlek finns med.

Av det som är kärlek så utgör detta ju bara det som man skulle kunna kalla för finalen i det hela. Alltså bara en försvinnande liten del, om man nu verkligen vill leva upp till vad som ingår i det helt och hållet. För kärlek är långt ifrån bara tillägnar någon i lust, dvs. när livet leker och känns allmänt bekymmersfritt. Utav även något tillägnar den man älskar i nöd.

Och att detta då även sker av lust, för att man bara känner man vill stötta och hjälpa denne. Alltså samma lust som man kan känna då man bara vill krama om, smeka och kyssa någon. Men vad är det för fel med att även känna att man vill göra detta? För känna är ju en sak och gå till handlig en annan. Betraktas mån tro bara längtan såsom en stor synd i detta här fallet?

Att känna lust, åtrå, begär är må hända en mänsklig svaghet. Men vad försöker vi egentligen bevisa, vara med att så kategorisk förneka att vi måste ha ett visst mått detta. Är det må hända för att Gud i själva verket vet att inte alla kan få uppleva det? Tja vad vet jag, en tröst är dock att man inte går ensam över att känna som en gör, men då tycker jag man borde få tala om det.

Följande kommer låta torrt och tråkigt, men kan vara användbart att känna till. Jag tänker posta det i två delar. Det första är en vetenskaplig (biologisk) förklaring av vad kärlek, lust och åtrå är för något. Det andra är ett försök att redogöra för vilka idéer den kristna relationen till dessa uppstod.

Rent biologiskt är kärlek kopplat till hormonet Oxytocin. Ocytocin utsöndras av ett antal anledningar, blandannat beröring. Hormonet har flertalet positiva effekter i kroppen och avsaknadet av Oxytocin kan tillochmed innebära att personen i fråga dör.

Ett känt fall uppmärksammades i de Rumänska barnhemmen. På en avdelning överlevde bara ett barn och man undrade varför. Det visade sig att barnet låg vid dörren och när städerskan (tror jag) gick in så brukade hon ibland sätta sig ner vid det och klappa det. Detta hjälpte för oxytocinutsöndringen och barnet överlevde. Sex brukar vara stresslösande och får kroppen att fungera bättre i en tid, något som har flera positiva effekter. Oxytocin är alltså i stor del positivt för hälsan.

Oxytocin orsakar extrem tillit till en person, så stark att hormonet kan sudda ut ett rationellt bemötande. Kärleken är galen brukar man säga. Det är oxytocinets “fel” att en slagen hustru fortsätter att älska sin man, förutsatt att han ibland ger henne lite kärlek.

Oxytocin skapar ett “rus” i den som just fått det (“hela världen skimmrar”) men går ur kroppen efter hand. För att ha ett långvarigt förhållande krävs därför antingen nytändning eller något annat som håller paret ihop (vänskap, gemensamma intressen etc). Rent biologiskt fungerar Oxytocin som ett “band” mellan två individer som just fått barn. En mycket stark dos Oxytocin får en kvinna om hennes bröstvårtor vidrörs, t.ex. då hon ammar, detta gör att hon skapar en stark relation till barnet.

Vissa sjukdomar tror man uppstår i brist på oxytocin, t.ex. Autism och Asperger Syndrom, vilka har sociala problem samt problem med att bli tagna på (alltså t.ex. tycka det är obekvämt att bli kramad av någon).

Med allt det sagt, skräcken för intimitet inom kristendomen går emot det sätt våra kroppar är konstruerade att fungera. Före man kom på vikten av sexualiteten drabbades ofta kvinnor av något som heter “Hysteri”, vilket uppkom genom att skamkänslor och sexualitet blev kroppsligt betingade. Reaktionen blev epilepsiliknande anfall, svimningar följt av hyperventilering, tillfälliga förlamningar eller plötslig blindhet/dövhet.

Lust, åtrå och begär är delar av våran överlevnadsinstinkt. Människan levde upp under extrema förhållanden där habegär och att bunkra upp på t.ex. föda och ha så många ungar som möjligt var nödvändigt. Idag är det en överbliven rest som man kan göra lite vad man vill med så länge man är varse över att det är huvudet som skall kontrollera vad kroppen gör.

Anledningen varför just Kristendomen har den relation till sexualitet som den har har ett stort arv från grekisk filosofi. Här finns speciellt två rötter, “idévärlden” och stoicism.

Platons “idévärld” var idén att det var sinnevärlden (alltså den vi tänker) som är den verkliga världen, allt utanför den (det vi ser/upplever) är falskt. Det gör också att dragning till allt där är falskt. Gnosticismen tolkade detta som att den här världen var skapad av en ond Gud och genom att lösa livets gåta kunde man fly den in i den verkliga världen och en god Gud. Paulus är den delen av bibeln som härstammar från gnosticismen, här är flykten från den här världen väldigt viktig, lika så föraktet till allt som finns i den samt önskan om att den skall gå under. Judendomen har å andra sidan alltid varit positivt inställda till världen som Guds skapelse och har en stark vikt att leva gott och rättfärdigt i ett enda liv. Där är vårdande av världen centralt, inte att fly den. Där är “messias” ett kommande kungarike, inte en person. Där är paradiset på jorden, inte i en annan dimension. I “idévärld” idén uppstår också tanken om ögonen som själens fönster. Ögonen framställs väldigt tydligt på tidiga statyer och målningar inom kristendom medans kroppen i stort sett alltid täcks över eller saknas.

Den andra idégrunden är Stoicism. Stoicism är en grekisk idélära som utgick från att man måste kontrollera sina drifter, samtliga drifter, så som hat, kärlek, sex, hunger m.m. Många kristna idag lever som riktiga stoiker genom en sparsmakad relation med sin omvärld.

Stoicismen är dock inte unik. Den har starka motsvarigheter i Indien och Indisk religion, något som också starkt påverkade buddhism. Att överge begär är centralt inom Buddhism, att kontrollera begär är centralt i många Indiska levnadsläror. Ett exempel på detta är Ahimsa, ickevåldsidealet. Ickevåldsidealet är viktigt i ickevåldsamma demonstrationer som endast går att genomföra om man lär sig kontrollera sin rädsla. Det var detta system som Mahatma Gandhi lärde och som senare togs upp av personer som Martin Luther King, Dalai Lama, Nelson Mandela, Desmond Tutu m.m.

Religioner är inte dumma. De är tidiga tolkningar av hur vi människor lever och bör leva som vuxit fram under tusentals år. De är dock inte ofelbara och vi har gjort många erfarenheter på senare tid som är lika värda att ta fäste vid.

Är då lust, åtrå och begär en mänsklig svaghet?

Nej. Det är en mänsklig drivkraft vital för vår överlevnad, men när förnuftet styr finns det gränser för vad som är för lite och för mycket. Att genom förnuftet hitta en balans för sina känslor och behov gör att man slipper att man blir slav för dem.

”Sannerligen, jag säger er: var och en som syndar är slav under synden.” är alltså fel. Mer korrekt är “Sannerligen, jag säger er: var och en som syndar okontrollerat är slav under synden.”

JemyM - 07 Januari 2009 11:01 -

Är då lust, åtrå och begär en mänsklig svaghet?

Nej. Det är en mänsklig drivkraft vital för vår överlevnad, men när förnuftet styr finns det gränser för vad som är för lite och för mycket. Att genom förnuftet hitta en balans för sina känslor och behov gör att man slipper att man blir slav för dem.

”Sannerligen, jag säger er: var och en som syndar är slav under synden.” är alltså fel. Mer korrekt är “Sannerligen, jag säger er: var och en som syndar okontrollerat är slav under synden.”

Förlåt mig, men det verkar som om det finns en del rent mänskliga saker. Som betraktas såsom högst syndigt för kristna. Och det trots att det inte framgår någonting i bibeln om detta. Varför, varför har det kommit att bli på det här sättet?

För ingen kan ju komma att påstå att en människa blir lyckligare utav att hela tiden försöka förneka och förtränga vad man själv känner. Själv tycker jag ett förfarande har direkta likheter med ätstörningar som t ex anorexier. Det vill säga att man intalar sig själv att man inte är hungrig. För att sedan att tycka är jätteduktig var gång man helt lyckas avstå eller svälta sig igenom ett mål mat.

Förlåt mig, men man kan ju undra vem det egentligen är som den onde har i sitt våld många gånger. Visst måste allt ske av måtta och inte missbrukas. Men det behöver man knappast heller vara kristen för att förstå.