I veckans nummer av Hemmets vän har jag en artikel om den aningslösa religionsblandningen i Svenska kyrkan. Håll till godo:
Vart har självförtroendet hos svenska kristna tagit vägen? Tror vi inte längre att Jesus har något unikt gott att erbjuda?
För några veckor sedan hölls en konferens i Svenska Kyrkan i Nacka med temat ”Andlighet för en ny tid”. Med tanke på sviktande medlemssiffror är temat mycket angeläget. Tyvärr visade det sig handla om en ny andlighet för vår tid; inte om kristen andlighet. Tyngdpunkten under dagen utgjordes av andliga övningar. Prova på, utmanade programbladet, och presenterade ett dignande bord av religiösa tekniker: ”ayurvedaanalys, yoga, mindfulness, healing, auraanalys, deeksha och eurytmi”. Konferensen gavs legitimitet genom välkända biskopars medverkan.
…
Stefan!
Jag finner din artikel mycket tankeväckande.
För egen del vill jag ogärna resencera vad som förekommer i enskilda församlingar, men jag tycker mig skönja några huvudtankar:
- Delar av kristenheten har valt en för enkel lösning till problematiken tro - vetande.
- Det förefaller (bitvis) saknas en “ryggrad” i form av framhållande och förkunnande av det glada budskapet.
- Kyrkan öppnar för ett vilset sökande i stället för förkunnelse.
Korrigera mig gärna om jag har fel i min tolkning, men i det följande utgår jag ifrån att den är någorlunda rätt.
I den första punkten håller jag helt med dig. Det faktum att man inte kan nå fram till tro med intellektuella medel leder inte med nödvändighet till att man kan (eller bör?) undandra tron en intellektuell bearbetning och prövning. Jag finner att mycket har tänkts och gjorts på den punkten, med början hos Paulus, och ända in i våra dagar. Den reflexion som jag gör är att det leder helt fel att sätta intellektet ÖVER allting annat. Erfarenheten visar att man tenderar att finna det man söker, och att den personliga hållningen i verkligheten överordnas tanken, även om många tror att de står över sina värderingar, känslor, sociala sammanhang och kultur. Inte alla som säger sig söka klarar en tillräcklig öppenhet för att finna och möta Gud. Inte alla klarar att låta sina egna önskningar stå tillbaks för Guds tilltal. Frågan blir också vilken kultur kyrkan odlar.
Jag håller helt med om att vi även i dag har ett påtagligt behov av förkunnelse och evangelisation, och inte minst omvändelse.
Den sista punkten är för mig knivigare. Jag måste se med respekt på hur respektive kyrka förstår sitt uppdrag. För min del är det svårt att se vilka mål som åsyftas med de strategier som tillämpas. Jag håller med om att den kristna traditionen bjuder en annan väg än vad som kommer med österländsk filosofi, också om den kommer i västerländsk (new age) tappning.
Om jag skulle fundera över strategier, så skulle jag titta en del på erfarenheter. Var finner vi en stark och levande tro? I vilka gemenskaper? Hur kan tron förmedlas? Vad har den för innehåll? Kan man hjälpa människor att öppna sig för en sann gemenskap med Gud? Ytterst ett frivilligt och kärleksfullt överlämnande? Kan vi förmedla värdet i de nådemedel som kyrkan förvaltar?
Det är kanske inte roligt att delar av kristenheten är vilsen. För mig innebär det ännu en påminnelse om mitt eget behov av omvändelse, mitt behov av att deltaga i kyrkans gemensamma bön och mitt behov att ständigt öva min förmåga att lyssna till Guds röst. Jag måste lära mig att, vartefter jag vågar och förmår, ersätta min gudsbild med Gud själv, sådan han är och att på så sätt att oftare och djupare överlämna mig i Guds händer.
Som stöd måste jag söka den Heliga Andes hjälp. Jag känner mig inte ensam om att finna honom verksam genom kyrkan och nådemedlen. Jag saknar nödvändig klarsyn för att kunna döma någon, även om jag blir beklämd över en känsla att det glada budskapet förträngs. Det kristna hoppet om förlåtelse för våra synder, och ett evigt liv i Guds fullkomliga gemenskap. Jag kan inte se att ett sådant hopp framkommer ur någon filosofi, eller ur någon meditationteknik. Ursprunget ligger inte ens i mitt inre. Jag ser däremot att det förmedlas och förkunnas i skriften och traditionen, genom kyrkan och de heligas gemenskap.
En observation från min sida är att vi i väst, och inte minst i nord, skruvar på oss inför att tala om en erfarenhet som är levande och stark i bland annat Mellanöstern. Nämligen erfarenheten av att det finns en andlig verklighet, och att inte alla andar är goda. Jag tror att en del av vår tids desorientering beror på att det kan vara obehagligt att hantera krafter som vi inte kan se och förstå. De flesta kristna samfund erkänner fortfarande ärkeänglarna Gabriel, Mikael och Rafael. Kanske är det dags för dem (och möjligen några till) att återkomma till vår hjälp i vår timliga kamp emot det onda? Kanske skall vi be om deras konkreta stöd, liksom att de frambär våra böner inför Gud?
Religionsblandning är och har mycket länge varit en del av Katolska kyrkans strategi, därför har religionsblandningen i svensk kristendom alltid varit stor. Med reformationen blev vi av med en del och även många väckelserörelser har befriat oss från en hel del arv från europeisk hedendom.
Så länge det finns kristna som efterfrågar hedendom kommer även kyrkan att bjuda hedendom. Men, nog vore det önskvärt att vi åter blev läsare och upphöjde bibeln över traditioner och andra auktoriteter.
Jag måste ha missat något som du skrivit någon annanstans. Jag har litet svårt att hänga med…
Är “religionsblandnimg” en synonym för “Inkulturation”?
Är t.ex. Julfirandet egentligen ett svar på efterfrågan av hednatro?
Som jag har förstått saken har kyrkan (sedan Paulus talade om för några greker att den okände gudens plats i deras tempel kunde syfta på den levande Guden) i stor utsträckning tagit kulturen som den är, men bytt innehåll i några viktiga element. Tanken är att man kan vara kristen i alla miljöer och i alla kulturer.
Bibelns texter kan tolkas hur som helst. Vi är inte den första generationen som upptäckt detta. Jag har svårt att se poängen i att ta avstånd ifrån de erfarenheter som gjorts genom historien.
Texterna är i sig bara ord. De blir levande när de talar till oss, när vi förstår dem, och när vi integrerar budskapet i livet. Varför är det fel att göra det i en gemenskap nu, och i en gemenskap som sträcker sig genom tiderna? Varför är det fel att låta sig vägledas? Har jag missat något?
Jag måste ha missat något som du skrivit någon annanstans. Jag har litet svårt att hänga med…
Är “religionsblandnimg” en synonym för “Inkulturation”?
Är t.ex. Julfirandet egentligen ett svar på efterfrågan av hednatro?
Som jag har förstått saken har kyrkan (sedan Paulus talade om för några greker att den okände gudens plats i deras tempel kunde syfta på den levande Guden) i stor utsträckning tagit kulturen som den är, men bytt innehåll i några viktiga element. Tanken är att man kan vara kristen i alla miljöer och i alla kulturer.
Bibelns texter kan tolkas hur som helst. Vi är inte den första generationen som upptäckt detta. Jag har svårt att se poängen i att ta avstånd ifrån de erfarenheter som gjorts genom historien.
Texterna är i sig bara ord. De blir levande när de talar till oss, när vi förstår dem, och när vi integrerar budskapet i livet. Varför är det fel att göra det i en gemenskap nu, och i en gemenskap som sträcker sig genom tiderna? Varför är det fel att låta sig vägledas? Har jag missat något?
Stefan
Stefan Herczfeld Inkulturation är jag inte helt säker på vad det innebär, men om det innebär att man anpassar sig efter rådande tidsålders väsen så är det enligt Rom 12:2 fel.
Man kan inte vara både hindu och kristen men man kan (om jag förstått det rätt) bli accepterad som kristen i en hinduisk kultur. I en absolut ateistisk kultur är det svårare att bli accepterad som kristen.
Jag vill inte påstå att synkretism alltid är fel. för om man läser gamla testamentet så tycks där upprepa sig samma historia Guds folk förfaller till synkretism, råkar illa ut och återvänder till Toran men det finns ett undantag, när man kom i kontakt med perserna och den persiske kungen kom fram till att den sanne Guden (som han själv kallade Ahura Mazda = Herren Visheten) var samma gud som Daniel tillbad, då tar bibeln inte avstånd. De vise männen väntade tillhörde en iransk präststam som hette Magoi på grekiska och de väntade också på den frälsare som både deras egna och Daniel talat om. Även Melki-Sedek i Salem dyrkade vår Gud fast han varken var Jude eller kristen. Men all uppblandning med religioner där man även försöker blidka onda gudar tar bibeln klart avstånd från.
Julfirandet så har det väl både kristna och hedniska rötter men man kan fira jul utan att frossa så man spyr eller skrämma små barn med fula tomtemaskar.
Att katolska kyrkans överhuvud kallar sig fader och Pontifex maximus (Jupiters överstepräst) är en eftergift till romersk hedendom som idag är mer till skada än till nytta.
När det gäller Paulus tal på Areopagen så är kanske risken att man misstolkar talet om man kommer ihåg att Zeus låtit resa sin staty i Jerusalems tempel och den som vill bli dyrkad som JHV utan att vara det är Satan själv. Paulus torde ha menat att de mitt i sin avguda dyrkan ändå hade en längtan efter den Gud som de inte kände och att de även blandat ihop den sanne guden med den falske men att Gud ville stoppa denna synkretism.
Bibeln tolkas hur som helst. Exempelvis har en hyllad katolsk teolog tolkat det som att Gud (genom den Helige Ande) utformade kvinnan med syfte att hon skulle bringa mannen på fall, och detta trots att det strider mot Jesu beskrivning av Gud som en som bara ger goda gåvor och trots att det uttryckligen står att kvinnan skapades till en hjälp för mannen för att det är “inte gott” (alltså illa) att mannen är ensamstående (åtminstone gällde det Adam).
Vart har sjalvfortroendet hos svenska kristna tagit vagen, undrar Stefan Gustavson.
Pa det svarar jag att man maste tro pa Jesus sa som han framtrader i evangelium. Dvs salja allt man ager och ge till de fattiga, naturligtvis aldrig gora varnplikt i “denna varldens furste” alltsa Satans armeer, ej heller rosta! Skall detta vara sa svart att begripa? Man maste ocksa missionera och helst i exempelvis Saudi arabien, dar Biblar ar forbjudna och mission ofelbart leder tillminst fangelse. Man skulle ju ej frukta dem som bara kan drapa kroppen! Och “tjanaren ar ej former an sin Herre, har de forfoljt mig osv”.
Pa vilket satt, kare Stefan Gustavson, ar du “forfoljd”?
“...men den som mister sitt liv for min skull skall vinna det”. Tydligen finns det inga kristna i Sverige idag som vill vinna sitt liv! Ak i sa fall till Saudi arabien.
Det ar stor skillnad mellan att vara kristen och att vara en Jesu efterfoljare! Och forlat att jag lagger ribban sa hogt som jag anser man maste!
AndersH25!
Inkulturation innebär (som jag förstår det) att man genom att hitta något i en viss kultur, som man anknyter till kristen tro (Paulus), eller byter innehåll på (julfirandet), gör det lättare att förstå och leva i Kristi efterföljd.
Jag håller helt med om att synkretism är fel. Gränsdragningen är i praktiken, av psykologiska, skäl svår att göra. Eftersom vi inte förmår att fullt ut erfara Gud, så måste vi använda bilder (i vidaste mening), som emellertid blir både otillräckliga och mångtydiga. Det kan vara mycket fruktbart att se saker på ett visst sätt om man söker sanningen, medan det blir till en nidbild om man söker efter det. Samma sak gäller regler och bud. De kan vara ett bra stöd om de används i ett bra syfte, liksom de kan användas för att förtrtycka andra, eller något att “runda” om man vill vara formell, men har andra mål. Både blider och bud kan ocksså bli menings- och innehållslösa.
Utbytet av bilder och seder har, såvitt jag förstår, varit dubbelriktat. Om jag minns rätt så är t.ex. de båda skapelseberättelserna lånade från var sin flodkultur. Samtidigt har både judar och kristna påverkats av rådande kulturer där de bott, och tagit upp såväl bildspråk som sedvänjor, även om man varit relativt noggrann med att innehållet skall syfta på Gud.
Vilka av de titlar som biskopen i Rom är bärare av (förutom Pontifex maximus även t.ex. Servus servorum Dei) och som i dag är till skada lämnar jag åt andra att bedöma. Jag har heller inte funderat över de titlar som andra biskopar, präster eller lekmän gör anspråk på.
Jag håller helt med om att även, och inte minst, fromma teologer emellanåt gör sig skyldiga till minst sagt egendomliga utlåtenden och blamager. Ibland kan något förklaras med tidens tankesätt, eller någon speciell politisk eller kulturell situation, men det finns ingen större anledning till apologi. Det mesta av det slaget brukar hamna i glömska, samtidigt som man återvänder till det som är av värde. Vad som är vad brukar ge sig med tiden om inte frågan blir alltför splittrande, då man försöker att samla biskoparna till någon form av avgörande (t.ex. om Kristi dubbla natur).
Och är det inte denna åberopan på att Jesus verkligen funnits som är kristendomens stora misstag, eller ett av dem. Detta bpåstående går inte att bevisa histioriskt. Om det nu är så att de aldrig funnits EN jesus från nasareth som blivit döpt av Johannes, haft lärjungar, dömts av Pontus Pilatus och dött på ett kors. Vad har vi då kvar av kristendomen?
JAg är böjd att hålla med Torbjörn Tännsjö;
“Det är därför jag tycker att dagens världsreligioner är mycket mer primitiva än de tidiga naturreligionerna. Den mest primitiva tycker jag är kristendomen, den är mycket mer primitiv än tex islam
....
Hela idén om att gud låter spika upp sin son på ett kors, som dessförinnan gått på vatten och gjort under, som varje förnuftig människa vet inte kan ske, det är oerhört primitivt och ganska groteskt.
Judendom och islam kan uppträda i något mera sofistikerade varianter, men kristendomen kan på sin höjd tunnas ut, så att man tar bort en del absurt innehåll. Det finns ingen förfinad variant i de kristna troslärorna.” http://www.troochvetande.se/humanroster.php?id=205
Tännsjös uttalande säger kanske mer om honom än om det han uttalar sig om. Tittar vi litet på innebörden, så är hans ordning följande (Vad som är primitivt är i sammanhanget en ren smaksak):
1) Torbjörn Tännsjö
2) Naturreligioner
3) Islam
4) Kristendom
Innebörden är att om något inte rymms inom vad Tännsjö kan uppfatta eller tänka sig till, så finns det inte. Denna form av tänkande startar alltså med slutsatsen (jag accepterar bara det jag förstår). Konklusionen blir vidare att om Gud är stärre än vad Tännsjö kan föreställa sig, så finns han inte, och om han är mindre så blir han meningslös, och finns inte eftersom naturlagarna är tilllräckliga för att beskriva vår omvärld. Därigenom kan man lämpligen avvisa de andliga erfarenheter som burits genom årtusenden som hjärnspöken eller (om man vill vara snäll) kunskapsbrister. Tala om vem som vet bäst…
Bara för att vi kan med mänskliga ord påstå att det finns intelligenser vi samtidigt inte kan uppleva och samtidigt är större än oss själva, innebär inte att den som inte godtar idén har stor syn på sig själv. Vi kan faktiskt avfärda tvivelaktiga idéer och fortfarande vara ödmjuka.
Snarare är det den som förespråkar en superb intelligens och samtidigt påstår att denne både lever i relation med intelligensen, anser sig utvald av den intelligensen, vet vad intelligensen vill och åtagit sig att lära andra människor att underkasta sig den intelligensen utanför det demokratiska systemet… den kombinationen kallar jag hybris.
Tännsjös uttalande säger kanske mer om honom än om det han uttalar sig om. Tittar vi litet på innebörden, så är hans ordning följande (Vad som är primitivt är i sammanhanget en ren smaksak):
1) Torbjörn Tännsjö
2) Naturreligioner
3) Islam
4) Kristendom
Innebörden är att om något inte rymms inom vad Tännsjö kan uppfatta eller tänka sig till, så finns det inte. Denna form av tänkande startar alltså med slutsatsen (jag accepterar bara det jag förstår). Konklusionen blir vidare att om Gud är stärre än vad Tännsjö kan föreställa sig, så finns han inte, och om han är mindre så blir han meningslös, och finns inte eftersom naturlagarna är tilllräckliga för att beskriva vår omvärld. Därigenom kan man lämpligen avvisa de andliga erfarenheter som burits genom årtusenden som hjärnspöken eller (om man vill vara snäll) kunskapsbrister. Tala om vem som vet bäst…
Stefan
Istället för att hoppa på personen bakom åsikten så kan man ju välja att debattera ämnet. Varför anser du att Tännsjö har fel när han menar att kristendomen är primitiv?
EDIT: dessutom anser jag att det intressanta är detta med att “tunnas ut”. PÅ detta forum framförs ofta just den åsikten att Svenska kyrkan och teologer som Jeffner tunnar ut kristendomen. Så på den punkten tar Tännsjö upp något aktuellt en punk som är intressant att diskutera.
KAn man göra kristendomen mer sofistikerat eller tunnas den istället ut av sådana försök?
Ang. Tännsjö: Jag försökte att enkelt visa tankelapsusen.
Jag håller med om att det inte innebär en omedelbar hybris att inte tro på Gud. Däremot är det en smula obetänksamt att utgå ifrån att det man inte kan förstå inte heller finns. En utgångspunkt som inte kan bevisas eller motbevisas måste man ändå förhålla sig till. Att säga definitivt “ja” eller “nej” blir trosdefinitioner (s.k. dogmer). Den allmänt accepterade filosofiska hållningen är att man måste hålla det för möjligt.
Jag har inte någon idé om att Guds existerens framför allt kan förstås som den främsta intelligensen. Det är inte så han presenterar sig. I stället är det som skapare, som kärlek och som ljus. Att han som skapare har en större intelligens än det skapade är logiskt, men jag tror inte att härledningen fungerar åt andra hållet. Man har försökt med Gudsbevis förr…
Det är sant att många kristna har haft svårt att hantera konfrontationen mellan tro och vetande. Man har hamnat i en försvarsposition som antingen utgår ifrån att rro är brist på vetande, eller att tro är något helt annat än vetande, och rör ett annat område.
Min hållning är att den religiösa tron är något mångfasseterat. En sak är att den uttrycks på ett sätt som är intimt förknippat med den aktuella kulturen - ja så intimt att den ofta bygger upp och utvecklar en kultur. Här hittar vi många positiva och negativa sidor eftersom kulturen är något mänskligt, och vi människor hittar på både goda och dåliga saker. Viktigare är att se var möjligheterna respektive gränserna finns inom de olika områdena. Med vetenskaperna och mätningar kan vi komma fram till att jorden roterar runt solen, men inte att 2+2=4. För det senare behöver vi abstrakt tankeförmåga. Varken mätningar eller tankeförmåga ger svar på frågan om man älskar eller blir älskad av en bestämd person. Härför erfordras något mer. Att komma vidare till en gudsrelation ifrån nivå 1 (det “mätbara”) eller nivå två (det “tänkbara”) har många visat är minst sagt svårt…
För att komma vidare till en Gudsrelation krävs endera av två saker - antingen att Gud utväljer mig och ger mig en tillräckligt omskakande upplevelse (t.ex. Paulus), eller att någon visar mig vägen, och att jag visar ett tillräckligt förtroende och självförtroende för att våga. Vi är även i detta hänseende som barn. Många av oss har haft föräldrar som har uppmanat oss att våga ta några steg, och som varit beredda att ta emot om benen inte bär. Många av oss har vid något tillfälle ramlat. På det intellektuella området har många av oss, med lämplig vägledning, kunnat göra erfarenheten av att förstå och inse något som nyss var obegripligt. Många har innan dess sagt att “det är omöjligt” - tagit det säkra före det osäkra; ett emotionellt baserat ställningstagande. Många av oss har erfarenhet av relationer. Ibland har man vart naiv. Nåhon kan ha brännt sig och dragit en “evig” slutsats av det. Andra kan ständigt söka kicken i förälskelsen. Det är inte alla förunnat att kunna hålla i och ständigt fördjupa en relation. Hierarkin är såvitt jag kan bedöma sådan att nivå 3 är den största och viktigaste hittills. Den kan manifesteras i tanken och i det mätbara. (T.ex. A ger B en blomma som uttryck för kärlek.) Härledningar åt andra hållet fungerar inte… En tanke kan mateialiseras - man förverkligar en plan, men det kan bli skruvar att försöka se en tanke bakom varje materiell rörelse.
Vi är barn också i andligt hänseende. Många har och söker erfarenheter. Många vill tränga in i och växa i detta område. Det finns många vägar. Självklart blir det svårbegripligt om man försöker att förklara det från nivåerna 1 eller 2. Man kommer närmare med nivå 3, men den är otillräcklig för att beskriva erfarenheterna. De som ger sig in i detta söker ofta en vägledare - kanske en “guru”. Jag tänker inte ge ig in i de orientaliska tankemönstren, men jag konstaterar att Kristendomen visar vägen till Gud. Gud som lever och som inte är en föreställning inom oss. Historien visar hur Gud samverkar på ett personligt plan, liksom på ett kollektivt, och även med dem som inte känner honom, och med hela skapelsen. Som ofullkomliga människor har vi att utveckla våra andliga förmågor. Vi behöver hjälp och vägledning för att hitta framåt. Kristendomen visar en beprövad väg. Kristendomen visar dessutom vidare på ett hopp. Ett hopp om förening med den Fullkomlige. Ett hopp om befrielse från ofullkomligheten, som våra erfarenheter på alla plan och nivåer vittnar om. Att betrakta det hoppet som primitivt må vara envar obetaget. Här är kanske ändå självbildsfrågan på sin plats.
Självklart kan man förneka de högre nivåerna utan omedelbar hybris. Liksom barn vacklar vi mellan att ha egen kontroll eller förtroende för någon annan. Sknas förtroende (och förebilder), kommer det att ohjälpligt att luta åt egen kontroll, med långsam och kanske avsannande utveckling som följd. Så långt naturligt. Misstaget sker när man i den situationen säger att det är omöjligt eftersom “jag inte kan”...
Det är ju glädjande att du välkomnar någon slags pluralism i religionen. Dock kan jag inte se det hopp som du talar om som något annat än en föhoppning. Jag ser ditt resonemang som en illusion, det finns inget där som jag kan finna värdefullt. JAg ser också en bristande tilltro till människan som jag så ofta finner hos kristna, vi är inget utan gud tycks man mena.
Jag tycker människan är fantastisk, underbar ett mirakel i sig själv. Motsägelsefull och oförutsägbar, god men ibland ond, uppfiningsrik, kreativ, empatisk, full av brister. Jag hyllar det ofullkommiga, jag tror på människan som förnuftig, rationell och känslosam.
Abergdahl!
Jag håller med dig om vad du skriver om människan. Jag finner henne god, men ibland görandes onda saker, havandes onda tankar etc. En mening känns litet konstig, och jag undrar vad du avser. Du skriver “Jag ser också en bristande tilltro till människan som jag så ofta finner hos kristna, vi är inget utan gud tycks man mena.” Om Gud är vår skapare, så är vi fortfarande något i oss själva, men inte av oss själva. Jat tror mig inte vara ensam om att finna goda skäl till att vara försiktig avseende tilltro till människan och hennes förmågor…
Jag inser inte vad för inehållslig skillnad du gör mellan hopp och förhoppning. Kanske är det så att du menar att något är en realistisk förutsägelse, medan annat är önsketänkande?
Jag tor att vi är vid en punkt, där vi tidigare mött varandra. Jag tror att du förnekar de högre nivåerna eller den hierarki som jag angivit. Jag försöker att peka på mänskliga erfarenheter, men jag har inte riktigt klart för mig om du förnekar dem, eller säger att de inte är relevanta, eller säger att de saknar eget värde eftersom de antingen inte är verkliga (inte manifesteras i lägre nivåer), eller enkom består av materie (om de manifesteras). Stämmer det att du tänker något i den riktningen?
Jag vet att det finns många religioner. Jag vet att mänskliga erfarenheter är sanna. Jag vet att de kan vara svåra att tradera. Jag vet att de kan misstolkas. Kristendomen är, tillsammans med judendom och islam, unik såtillvida att Gud kommer tillmötes, ger sig till känna och söker en relation. Kristendomen är ensam om att se att Jesus genom att överlämna sig åt människorna, genom sitt lidande besegrade människorns synder och till och med döden. Den tomma grqaven är ett tecken på att det finns något även bortom döden. Detta är inte tillgängligt genom sinnena och intellektet. Vi kan nå dit genom att Gud kommer oss tillmötes. Vi kan inte nå dit på egen hand. Däremot finns det vägledning inom kyrkan och traditionen. Hoppet är inte ett tomt önsketänkande, utan det är oss givet av Gud genom traditionen.
Stefan du får ursäkta om mitt svar blir lite långt och om jag delvis upprepar sådant som jag redan skrivit i någon annan tråd.
Atenarna hade lyckats blanda ihop den onde Zeus med den goda Gud i vilken vi lever rör oss och är till. Paulus säger att Gud fram till dess hade sett mellan fingrar på denna sammanblandning men att Han inte gjorde det längre, så tolkar jag Paulus, men jag kan förstås ha fel. Alla bilder av Gud inklusive den jag fått från bibeln är förmodligen fulla av fel men jag sätter ändå min tillit till den Gud som Jesus talade om. Det finns ännu fler traditioner än det finns kyrkor traditionernas gudar verkar mindre kärleksfull än bibelns, så jag föredrar att sätta min tillit till bibelns Gud framför någon av traditionernas gudar.
När vattnet i den Sibiriska issjön rann ut i havet var det många områden som översvämmades av flodvågen många är idag rädda för att nordpolens vatten ska åstadkomma något liknande. Många flodkulturer berättar därför berättelser som har en viss likhet med berättelsen om Noa varav ett par nedtecknades tidigare än Moseböckerna. Den finns teologer som har den hypotesen att bibelns skapelseberättelse är en sammanslagning av två olika hedniska myter. Det tror inte jag. [Jag tror att hela berättelsen är sann (har hänt i verkligheten) men att berättelsen om hur Eva skapades finns återgiven för att vi ska veta hur den kristna församlingen skulle ha kommit till om människan inte syndat och berättelsen om syndafallet också är en profetia om den kristne (Adam) och kyrkan (Eva). Det är icke-gott att den kristne är allena och därför skapades kyrkan för att vara honom till hjälp. Liksom Eva var svårare att förföra än Adam så var kyrkan ursprungligen svårare att förföra än den kristne, likväl skyllde Adam sitt fall på Eva och ytterst på Gud som skapat henne på samma sätt är det många som skyller sitt fall på kyrkan och ytterst på Gud som skapat henne].
Du har rätt i att det kan vara svårt att skilja på kulturblandning och synkretism eftersom kultur och religion är nära förbundna (men ändå inte identiska). Det finns både onda och goda teologer och det är inte alltid så lätt att skilja dem åt heller och du har rätt att en dag ska vi få se vad vars och ens verk är värt (även ditt och mitt). Själv skulle jag inte bli så jätteförvånad om jag hittade Mohamed och några allatoller i himmelen men inte särskilt många påvar men andra skulle nog bli väldigt överraskade. Själv skulle jag inte bli överraskad om jag hittade mänga fler färgade än vita i himmeln men många skulle bli.
Jag vet inte om Jesu lära är den sanna läran men jag hoppas det och sätter den framför såväl Vatikanstatens allhärskares (som erkänner att Jesus är Guds son) som Mohameds (som framhåller att Gud är nådig och barmhärtig och att vi bör lyda Honom) och Zarathustras läror (som var en stor djurvän och framhöll att vi endast bör dyrka det som är gott: vishet, kärlek, rättvisa m.m.) även om de alla talar om den Gud som skapat himmel och jord. Jag hoppas att alla som skulle vilja bli en del av Kristi brud om de förstod hurudan Jesus är också ska bli det, jag tror att Gud vill det och kämpar för att det ska bli så, men jag är inte säker på att Han kommer att lyckas.
