Jag har några funderingar som kanske kan bringa litet (o)reda i de pågående diskussionerna kring äktenskapslagstiftningen.
Den första funderingen är vad frågan egentligen gäller. Vad är ett äktenskap och varför skall staten med lagstiftning lägga sig i det?
Ääktenskapet är för den katolska kyrkan, liksom för de orientaliska kyrkorna, ett sakrament: Det synliga tecknet på den osynliga gudomliga nåden. Det är något som är givet av Gud, och som vi genom tro och tradition kan vara säkra på. Vi känner väl till vilka materiella förutsättningar som skall vara uppfyllda. Det är fråga om en förening mellan en man och en kvinna. Det är fråga om eviga löften, som parterna ger tll varandra, och som avges inför vittnen, i frihet och av fri vilja, samt att parterna är, med ett gammalt uttryck, “för äktenskap lediga”. Jag kan inte förstå hur denna gåva till form, innehåll eller omfattning, skulle kunna disponeras av sveriges riksdag. Den enda möjlighet jag kan skönja är att demokratiska beslut står över allt, och då även Gud, dvs. att Gud lyder under riksdagens beslut. Kanske en något grandios uppfattning?
Det kan också vara så att riksdagen vill lagstifta om ordens användning och innebörd. G. Orwell har lekt med den tanken.
Argumentet att äktenskapet är till för barnen blir nog för de flesta svårsmält, eftersom de inte ser något sådant samband. Förr såg man utomäktenskapliga barn som undantag. Nu verkar man se det som en tillfällighet om föräldrarna är gifta. Med varandra. Det är dessutom, i så fall, deras ensak. Barn är i stället en rättighet. Något (ett objekt) som man väljer eller väljer bort. Detta har sin grund i det värde vi sätter på den personliga friheten. Som viktigaste argument för denna frihet har anförts att relationer kan vara dåliga.
I Sverige berömmer vi oss av att vara toleranta. Att toleransen har en gräns, och att denna gräns går vid att vi inte tolererar avvikelser kan vi utläsa av att stora delar av riksdagen vill tvinga vigselförrättare att ta sig an samkönade par mot sin egen övertygelse. Deras frihet är inget värd. En människas frihet kränks av att en annan säger att vad han / hon gör är moraliskt fel. Om det enda moraliska fel man kan göra är att tala om att någon annan handlar fel, vad har vi då för gemensam moral och kultur? Det må vara brottsligt att t.ex. avkräva en mötande person vederbörandes kontanter och värdesaker, men innebär det att man får skuldbelägga genom att tala om att det är fel handlat?
Jag säger inte att samkönade relationer moraliskt förkastliga, och än mindre brottsliga, per se. Jag undrar bara om de materiellt kan uppfylla vad ett äktenskap är. Svaret i Sverige med vår mentalitet är förmodligen JA. Med en annan människosyn hade följt en annan syn på barn (inte ett objekt för att tillfredssställa föräldrar), och deras rättigheter gentemot föräldrarna, och således föräldrarnas ansvar, och vidare lagstiftarens ansvar att stödja föräldrarna att stödja barnen. Det får vidare implikationer på ansvar i olika relationer, och vidare till sexualmoral och aborter. Här ser vi klart varför en sådan människosyn avvisas i vårt land.
Som kristen kunde man ta Guds gåvor till oss som utgångspunkt. Först har han skapat världen, sedan har han givit mig mitt liv. Vad skall jag ge tillbaks? Till vad har han skapat mig? Att söka maximal egen tillfredsställelse? Att ta ansvar för och bygga upp en familj? Att ge kärlek i olika situationer och till olika människor som kommer i min väg? Vilken hjälp har jag? Vilket stöd har jag? kan jag ta hjälp av Guds nåd och nådemedlen? Behöver jag i första hand rannsaka mig själv eller personer i min omgivning? Kan jag växa även som vuxen, och så ta ett större ansvar?
Att respektera andra är att ta dem för vad de är, och att lyssna till vad de vill vara. Att säga till någon att rätt är fel och att fel är rätt kan stödja ett självbedrägeri, men är i grunden bara fegt. Att förneka skillnaden mellan en samkönad relation och ett äktenskap leder inte till något gott. I Sverige har vi uppfattningen att vi är ett föregångsland. Vi går före men till vilken destination? Vill vi till en bestämmelseort där man inte kan skilja mellan rätt och fel?
