Sebastian har gjort ett antal påståenden och jag ämnar inte ödsla tid på de insinuerande inslagen. Däremot anser jag att visa på ett antal sakfel. Hela min tråd om Hemliga Markus (Markus’ längre andliga evangelium) har raderats, av misstag har jag fått höra. Som tur är har jag dock inläggen kvar och får då i stället möjlighet att bemöta Sebastians påståenden, vilka ofta helt saknar grund. Du hävdar exempelvis Sebastian att: ”Konsensus hos forskare idag är att Hemliga Markus är en förfalskning”. Konsensus betyder i detta sammanhang att de allra flesta forskare skulle vara överens om att så är fallet, något som helt enkelt inte är sant. Du modifierar detta senare så att ”konsensus” i varje fall är skeptisk, vilket också skulle gå att tyda så att flertalet forskare också är öppna för att HM är äkta. Men låt oss beskåda några av de saker du säger Sebastian och jag börjar med ditt påstående att ett annat Mar Saba-dokument som katalogiserats av Smith innehöll samma handstil som Klemensbrevet och daterades då till 200 år senare av Smith trots att det var samma handstil.
Värt att nämna är att ett annat Mar Saba-dokument som katalogiserats av Smith innehöll samma handstil som Clemensbrevet daterades av Smith själv till 1900-talet, när det första Clemensbrevet påstods vara skrivet på 1700-talet.
Detta rör sig alltså om det så kallade ”M. Madiotes”-argumentet framfört av Stephen C. Carlson i boken The Gospel hoax: Morton Smith’s invention of Secret Mark (Waco, Texas 2005). Carlsons bok har av många setts som det yttersta beviset på att Smith själv förfalskade Klemens’ brev till Theodoros, innehållande omnämnandet av det mystiskt Markusevangeliet. Carlsons tes är, såsom bokens titel anger, att Smith förfalskade brevet som ett skämt, i syfte att visa hur lättlurade vi är. Numera är de flesta av Carlsons argument avväpnade, men låt oss betrakta ett av de mer ”mytomspunna” argumenten, det du åberopar Sebastian.
Ett av Stephen Carlsons allra starkaste argument för att Smith förfalskade Klemensbrevet är Carlsons koppling av Smith till namnet Madiotes. Carlsons tes är att Smith utöver att förfalska själva brevet också efterlämnade ett antal sinnrikt konstruerade ledtrådar som skulle visa att det var han som förfalskade brevet. Detta skulle han ha gjort genom att förfalska ytterligare en annan text i ett annat manuskript; en text som Smith också publicerade (MS nr. 22); en text med identisk handstil som den i Klemensbrevet. I stället för att datera denna andra text också till 1700-talet valde Smith i stället att datera den till 1900-talet, hans egen tid. Sedan lämnade han ännu en ledtråd i form av namnet på den som skrivit denna text, M. Madiotes (?. ????????) som egentligen var ett rent fiktivt namn uppfunnet av Smith. Namnet skulle då ha som förled verbet ???? (mado), vilket betyder att förlora hår, alltså flintskallig, och dessutom betyder bedragare. Då Smith var flintskallig och en ”bedragare” var detta Madiotes en pseudonym för Smith själv – allt enligt Carlson. Carlson lät också söka på namnet Madiotes i den grekiska telefonkatalogen online och fick ingen träff, vilket ytterligare stärkte honom i uppfattningen att Madiotes var ett påhittat namn.
Låt oss då undersöka vad i detta som är sant. Allan J. Pantuck och Scott G. Brown har undersökt Smiths efterlämnade material i hans arkiv i Jewish Theological Seminary i New York; material i form av anteckningar, negativ, foton och annat. De har publicerat sina resultat av denna undersökning i artikeln Morton Smith as M. Madiotes: Stephen Carlson’s Attribution of Secret Mark to a Bald Swindler i Journal for the Study of the Historical Jesus 6 (2008) 106-125. Mina uppgifter i detta inlägg bygger huvudsakligen på information ur den artikeln.
Till att börja med finns det verkligen personer som bär namnet Madiotes, tvärt emot vad Carlson antog. Däremot stavar de inte namnet exakt såsom det finns återgivet i den tidskrift som publicerade Smiths fynd. Namnet stavas då ???????? och inte ????????. Skillnaden är endast ett omega utbytt mot ett omikron. Omega (?) uttalas i modern grekiska som kort vokal (o), medan omikron (o) uttalas som kort å-ljud (å). Skillnad är knappast större än Råger och Roger. Det är ändå samma namn.
Orsakerna till att Smith alls publicerade fyndet av just MS nr. 22, där Madiotes finns inskrivet på en tom sida tillsammans med andra anteckningar, var tvåfaldiga. Det visade sig att boken i vilken han fann dessa anteckningar hade bundits om, troligen i början av 1700-talet, och man hade då använt papper från äldre manuskript, de äldsta så gamla som från 900-talet. Smith ville med detta fynd visa två saker; 1) att på 1700-talet, vid den tid som Klemensbrevet skall ha skrivits in i Isaac Vossius’ första utgåva av Epistolae genuinae S. Ignatii martyris publicerad i Amsterdam 1646 (MS nr. 65), fanns lösa blad av äldre skrifter i cirkulation; 2) att papper var så pass sällsynt på 1700-talet att man använde till och med tomma sidor i böckerna för att skriva in texter. Båda dessa omständigheter stöder att Klemensbrevet skulle vara äkta, då man kan tänka sig att brevet bara fanns bevarat på några lösa och illa medfarna blad och det enda tillgängliga papper som fanns att tillgå för att kopiera och därmed bevara brevet var tomma sidor i böcker.
Delar av Smiths katalogisering av skrifterna, inklusive då MS nr. 22, publicerades i Mar Saba-patriarkatets egen tidskrift, den grekiska Nea Si?n. Själva fotografiet av den sida i MS nr. 22, vari både den text Carlson säger är identisk med den i MS nr. 65 (innehållande Klemensbrevet) och namnet Madiotes förekom, publicerades av Smith i både hans bok The Secret Gospel och i tidskriften Archaeology. Bilden av MS nr. 22 var dock beskuren så att bland annat namnet Madiotes saknades. Carlson förlitade sig därför enbart på den uppgift i Nea Si?n som uppgav namnet Madiotes på grekiska.
Intressant nog hade Smith korrigerat på ett antal ställen i texten i sitt eget exemplar av Nea Si?n. Han hade bland annat strukit över två av bokstäverna i namnet Madiotes och ersatt dem med två andra. Uppenbarligen ansåg Smith att namnet alls inte skulle vara Madiotes, utan i stället Madeotas. (????????). Hur kunde han i efterhand ha ändrat sig om detta? Jo, det visar sig att Smith i marginalen också skrivit en förbittrad kommentar över att man i Nea Si?n hade återöversatt till grekiska hans engelska översättning (”Retranslation to Gk. of my Eng. Translation!”). Smith hade tydligen skickat till Nea Si?n en engelsk översättning av delar av den handskrivna texten på uppslaget till MS nr. 22 och redaktören för Nea Si?n hade i sin tur, utan Smiths kännedom, översatt den tillbaka till grekiska, då modern grekiska. I denna process hade tydligen också namnet, liksom andra namn och andra uttryck, förvanskats. Smith hade rimligen alltså ursprungligen tolkat namnet som Madeotas och inte Madiotes.
Intressant nog var sannolikt även detta en feltolkning av vad som egentligen står där. Pantuck och Brown har förstorat upp den fulla bilden från negativen och anser att namnet sannolikt är M. Modestos (????????), något som även jag tycker mig se på den uppförstoring de publicerat av den illa medfarna texten. Vi vet att namnet Modestos har burits av ett antal munkar som vistats på Mar Saba. Redan här faller alltså hela Carlsons bygge. Men Carlson har inte fel bara här. Han har helt missförstått vad som står på uppslaget, uppenbarligen eftersom han bygger på ofullständigt material och ett beskuret foto av uppslaget.
Den text som Carlson identifierade som skriven av Madiotes och identisk med den i MS 65 med Klemensbrevet och Hemliga Markus, är i verkligheten skriven av en annan person. Den är skriven upp och ner och består av endast tre rader och den är inte undertecknad. På uppslaget finns text skriven av sammanlagt fem olika personer (Smith uppgav bara tre, därför antog Carlson att Madiotes också skrivit de tre raderna text) där Madiotes/Modestos inte skrivit något övrigt utöver sitt namn. Den text som Carlson bygger sitt ”case” på är alltså inte skriven av Modestos och definitivt inte av någon Madiotes. Carlson hade ju bara ett foto där namnet Madiotes (som egentligen troligen är Modestos) var bortskuret och han därför bara antog att denne Madiotes/Modestos skrivit texten ifråga, något Smith inte hade påstått.
Carlson kunde inte se det uppenbara, att det var en annan handstil. Dessutom är den text Carlson uppger vara identisk med den i Klemensbrevet inte alls identisk med den. Med ett större jämförelsematerial går att visa att mängder av enskilda bokstäver är konsekvent skrivna på ett annat sätt än vad som är fallet med Klemensbrevet. Jag ska se om jag hinner lägga upp bilder av dessa så kan ni enkelt själva konstatera det uppenbara.
Detta är också mycket upplysande när det gäller Carlsons förmåga att skilja en äkta text från en förfalskad. Carlson hävdar ju att Klemensbrevet är en 1900-talsförfalskning gjord av Smith. Han hävdar vidare att texten i MS 22 som Smith ska ha daterat till 1900-talet är ”identisk” med den i Klemensbrevet och den måste därför rimligtvis vara en lika solklar förfalskning gjord av Smith. Carlson fann alltså exakt samma bevis på förfalskning i båda texterna, precis som du hävdar Sebastian. Men MS 22 är med all säkerhet en äkta text och skriven av en annan person än den som skrev Klemensbrevet (MS 65). Dessutom, och detta är viktigt, Smith ansåg endast att namnet Madeotas/Modestos var skrivet på 1900-talet, inte den text som Carlson antog var skriven av denne och som han därför antog var från 1900-talet. I verkligheten torde den texten också vara från 1700-talet, då det är en typisk 1700-talshandskrift. Så lustigt nog har Carlson genom att hävda att denna text är identisk med den i Klemensbrevet faktiskt styrkt att även skribenten av Klemensbrevet var från 1700-talet.
Det ni ser överst är den del av den text som Carlson ansåg vara identisk med den i Klemensbrevet och som Carlson trodde att Smith daterat till 1900-talet medan han i verkligheten inte alls daterat den. Det rör sig troligen om en äkta 1700-talshandskrift på grekiska.
Under denna skrift finns ett suddigt namn som troligen skall vara M. Modestos. Smith tolkade det som Madeotas men när redaktören översatte Smiths engelska översättning tillbaka till grekiska förvandlades namnet till Madiotes. Som ni ser är det en helt annan handstil än den övre. Carlson hade sett enbart den övre och förutsatte att namnet Madiotes, som han visste skulle finnas under texten trots att han aldrig sett den bilden, var en underskrift av den som skrivit den övre texten. Bilden visar tydligt att så inte var fallet. Eftersom Smith daterat namnet till 1900-talet trodde Carlson att därmed också den övre texten var daterad av Smith till 1900-talet
Vidare finner ni bild 2 här:
Det är en kopia av Smiths eget exemplar av Nea Si?n där han strukit över bokstäverna i och e/ä i Madiotes och ändrat till Madeotas. Men om ni tittade noggrant på bild 1 ovan, synes namnet egentligen ha varit Modestos.
Bild 3 finner ni här:
Den visar Smiths något ”irriterade” yttrande på samma sida i hans eget exemplar av Nea Si?n: Retranslation to Gk. of my Eng. Translation!
Bild 4 innehåller jämförelsematerial mellan MS 22 (ur vilken bild 1 är hämtad) och Klemensbrevet. Carlson hävdade ju att dessa texter var identiska och skrivna av samma person – då Morton Smith. Den vänstra kolumnen utgörs av de grekiska orden i tryckt format. Den näst vänstra kolumnen är ord hämtade ur MS22, alltså där namnet Modestos och Carlsons jämförelseskrift förekommer. Alla övriga kolumner innehåller text från Klemensbrevet med motsvarande ord och uttryck. Frågan är då om någon efter en jämförelse kan säga att detta är samma handstil?
Detta synnerligen efter år 2005 då digital fotoanalys av “Clemens brev” från Mar Saba har kunnat göras.
Skulle du kunna utveckla vad du menar med ”digital fotoanalys” gjord år 2005?
Sebastian Andersson - 29 Oktober 2008 09:06 -
… dessutom var det väl passande att en homosexuell Morton Smith skulle hitta ett homosexuellt evangelium.
Skulle du …
1) Kunna styrka ditt påstående att Morton Smith var homosexuell?
2) Förklara hur en beskrivning av att Jesus lärde en ung man, iklädd ett linneskynke över sin bara kropp, Guds rikes mysterium, skulle tyda på att de hade en sexuell relation?
Smiths lambda och theta-bokstäver [är] identiska med de som återfinns i Mar Saba-dokumenten.
De är alltså identiska, säger Sebastian. Bokstaven lambda (l) kan skrivas på två olika sätt. Dels genom att skriva bokstaven i två rörelser, där man lyfter pennan mellan gångerna (mer textning), dels i en enda rörelse utan att lyfta pennan (mer skrivstil). I följande bild av tvårörelse-lambda, består de två första raderna av Smiths handstil och den tredje raden härrör från Klemensbrevet i Mar Saba-dokumenten:
Den första raden består av de 14 första lambda som förekommer i Smiths bok Tannaitic Parallels to the Gospels, där han har fyllt i grekiskan för hand. Den andra består av lambda som förekommer i kommentarer i hans böcker och i ett brev han skrev 1995. Den tredje raden består av 8 st lambda från Klemensbrevet, skrivna också de i två rörelser. Är dessa ”identiska”?
Den översta raden består av Smiths sätt att skriva bokstaven och är de enda sällsynta exemplen som gått att uppbringa. Den undre raden består av lambda skrivna i en rörelse hämtade från Klemensbrevet. Dessa är där mycket vanligare än de som är gjorda i två skilda rörelser. Som synes är likheten inte speciellt stor.
Även här består första raden av de 14 första theta som förekommer i Smiths bok Tannaitic Parallels to the Gospels, där han har fyllt i grekiskan för hand. Rad 2 är hämtade från de kommentarer Smith gjorde i C. H. Turners Marcan Usage. Och rad tre är hämtad från Klemensbrevet. Ni som nu eventuellt, i likhet med Sebastian, hävdar att Smiths lambda- och theta-bokstäver är identiska med dem som återfinns i Mar Saba-dokumenten, uppmanar jag att noga jämföra Smiths handstil med den som förekommer i Mar Saba-dokumenten och därefter rannsaka er själva om bokstäverna verkligen är identiskt utformade?
Och alla exempel är hämtade från Brown, Scott G., Factualizing the folklore: Stephen Carlson’s case against Morton Smith (Harvard Theological Review, 99:3, 291–327; 2006)
din tystnad om Gary Habermas sammanställning av konsensus kring Jesus historicitet är talande. Jag sa tidigare att jag inte ämnar ge mig i längre debatt med dig, av två skäl:
1. Ditt arbete är en blandning av sanning och osanning som passas in i en mall för att styrka din egen tes. Du har all rätt att syssla med det förstås, för sanningen tål att testas.
2. Jag saknar kunskapen och tiden att debattera detta på ingående nivå, så jag står över och låter den seriösa evangelieforskningen tala för sig själv, eller om det finns andra här som orkar ta sig an det.
Efter att ha läst på om just Morton Smiths fynd får jag erkänna att konsensus kring dem inte riktigt står att finna mer än att det råder delade åsikter i forskarvärlden. En poäng till dig, som dessvärre inte leder till att du har rätt om HM eller Clemensbrevet. Dessutom: även om brevet är korrekt har Clemens kritiserats och till och med avsanktifierats för att ha använt sig av bl.a. gnostiska evangelier. Om HM mot förmodan funnits, har det inte kullkastat NT:s trovärdighet, oavsett om det är ett försök av Clemens att infoga ex. gnosticism till Markusevangeliet eller faktiskt är så att det är fakta som ramlat ur det nuvarande Markusevangeliet. Jag antar att du har en hel del att berätta om gnostiska evangelier och datering…
Den som vill veta mer om vad den seriösa, både liberalteologiska och konservativa, forskningen säger om Jesus borde läsa den lättlästa “Vilken Jesus ska jag tro på?” av Lee Strobel. The Case for the Resurrection of Jesus av Gary Habermas och Michael Licona är också en bok att rekommendera.
Jag tackar för mig i denna tråd.
Tack Roger för att du tar dig tid med detta. Den som söker sanningen skall finna den och du bidrar till det arbetet på många sätt, speciellt när du framkallar kristna att ta sin tro på allvar.
Tack Sebastian Andersson för din insats! För mig är dessa oändliga debatter ofattbara, när inte en formulering får vara fel utan kallas personangrepp (?) ....
Det passar inte att vara rak tydligen. Det skall vara rätt debatteknik, som jag ser det, som mellan Gustavsson och Sturmark.
Min tystnad angående Gary Habermas sammanställning av majoritetsåsikten att Jesus har funnits, är måhända talande för dig. Jag vet inte riktigt vad jag skulle kommentera i detta. Du har inte presenterat hur urvalet har gått till, vilka som har valts ut, hur representativa de är i förhållande till ämnesval, geografisk placering, trosuppfattning, etc. Jag är principiellt allergisk mot undersökningar där personers åsikter ska redogöras för, av den enkla anledningen att frågorna brukar vara formulerade på ett sådant sätt att det sällan finns utrymme för att svara annat än ja eller nej och ofta saknas de alternativ man helst skulle vilja välja. Man får ett utfall när frågorna är formulerade på ett sätt, och ett annat om frågorna formuleras om. Däremot betvivlar jag inte resultatets inriktning. Det är väl knappast någon hemlighet att jag företräder en minoritetsåsikt. Men jag hoppas att du har så pass insikt att du inte anför detta som ett argument till stöd för någonting?
Huvudorsaken till att jag inte kommenterat dina uppgifter om detta är, som kanske framgår, att jag finner dem vara tämligen ointressanta. Förutom upplysningen om vad forskare i allmänhet anser om olika företeelser (vilket kanske kan vara trevligt att veta), har detta ingen praktisk betydelse. Namnrabbling är en ”sport” som saknar värde. Det finns exempel på enskilda forskare som stått ensamma mot hela det övriga forskarsamhället och som ändå har haft rätt, och givetvis finns många exempel på forskare som stått ”ensamma” och har haft fel. Vad visar då detta? Ja, ingenting. Det har inte ens med saken att göra. Det som däremot har med saken att göra är dessa forskares argument till VARFÖR de tror som de gör. Men just ATT de tror som de gör, är bara kuriosa.
Vidare hävdar du att mitt ”arbete är en blandning av sanning och osanning som passas in i en mall för att styrka” min egen tes. Men de få försök du gjort för att konkret påvisa detta, genom de exempel du har framfört, har alla visat sig vara felaktiga. Visserligen hedrar det dig att du medger att du hade fel och att du förhastade dig, men det är ändå för mig upplysande hur du uttrycker dig.
1) Du hävdar att jag för fram osanning men i de exempel du anför är det i stället du som för fram osanning.
2) Du hävdar att jag har fel, men erkänner att du saknar kunskap för att debattera på ingående nivå.
Framför allt punkt nummer två är intressant. Jag har nämligen stött på detta resonemang tidigare vid några tillfällen och då alltid från kristna debattörer. Man hävdar alltså med emfas att jag har fel. Vissa kallar mitt synsätt enkelspårigt, andra att jag inte tar deras argument i beaktande och några att min metodik är felaktig. Du Sebastian går så långt som att säga att jag för fram osanningar; att mina ”anspråk är oseriösa i den mening att de är bevisat osanna”. Samtidigt som man/du säger detta hävdar man/du att man/du saknar kunskap att föra debatten med mig. Frågan som då uppkommer är: Om du saknar kunskap, hur kan du då veta att du har rätt och jag har fel? Jag finner frågeställningen vara mycket väsentlig och undrar om debatten i det läget inte har glidit över från sakdebatt till trosdebatt?
– Jag förmår inte att vederlägga min debattmotståndare, men vet ändå att han har fel eftersom … ja, vadå?
1) Att detta är min tro och den därför måste vara riktig?
2) Att jag intuitivt känner att detta är rätt även om jag inte känner till detaljerna och därmed kan greppa argumenten?
3) Att en massa duktiga människor, av vilka dessutom merparten är kristna, säger att det är så?
Eller kanske det finns en annan förklaring? Du säger vidare att du överlämnar till ”den seriösa evangelieforskningen” att debattera detta med mig. Men jag undrar litet om du verkligen har möjlighet att avgöra vad som är ”seriöst” när du samtidigt uppger att du ”saknar kunskapen”?
Jag vet ju att du Sebastian har tackat för dig i denna tråd. Men om du återvänder, och för övriga som EVENTUELLT kan tänkas vara intresserade, finns ytterligare några lösa påståenden från dig Sebastian som jag tänkte fånga upp. Du skriver:
Sebastian Andersson - 30 Oktober 2008 12:12 -
En poäng till dig, som dessvärre inte leder till att du har rätt om HM eller Clemensbrevet. Dessutom: även om brevet är korrekt har Clemens kritiserats och till och med avsanktifierats för att ha använt sig av bl.a. gnostiska evangelier. Om HM mot förmodan funnits, har det inte kullkastat NT:s trovärdighet, oavsett om det är ett försök av Clemens att infoga ex. gnosticism till Markusevangeliet eller faktiskt är så att det är fakta som ramlat ur det nuvarande Markusevangeliet. Jag antar att du har en hel del att berätta om gnostiska evangelier och datering…
Mmm, jag har en hel del att berätta och det finns säkerligen hos kristna, utöver de legitima skälen för tvivel, också ett stort mått av ovilja att acceptera Hemliga Markusevangeliet (HM), detta just på grund av de konsekvenser det kan ha. Visst kan man som du gör med självförtroende hävda att ett äkta HM inte skulle kullkasta NT:s trovärdighet. Risken är dock att det verkligen gör det och kanske på ett annorlunda sätt än väntat. Ty om HM är äkta, tyder enligt min mening det mesta på att det dessutom är äldre än Markusevangeliet och därmed vårt äldsta kända evangelium. I så fall är Markusevangeliet blott den kvarvarande ”fysiska” berättelsen efter att de mest symboliska berättelserna och de med den djupaste allegoriska innebörden, avsedd för folk inom de större mysterierna som sökte fulländning, skalats bort.
Det betyder rimligen:
1) Det äldsta evangeliet var i sin huvudform symboliskt.
2) Markusevangeliet har berövats sina mest uppenbara symboliska inslag och frågan är då vad vi kan ge för tilltro till den kvarvarande berättelsen? Om vi plockar bort de mytiska inslagen i Kung Artur-berättelsen, återstår då en sann berättelse?
3) De övriga evangelierna bygger då på ett evangelium som är en avskalad version av en symbolisk berättelse.
4) Det äldsta evangeliet var i sin huvudform gnostiskt, vilket snarare stärker att ortodoxin är en historisering och konkretisering av något som ursprungligen var allegoriskt – och inte tvärtom.
Detta kullkastar enligt min mening en del av NT:s trovärdighet.
Sebastian talar om det så kallade ”Forger’s tremor” eller som han uttrycker det: “med darr i bokstäverna på platser där skriften skulle varit flytande.” Carlson sade sig alltså ha upptäckt några skakningar i texten och också några små ”plumpar” på bokstäverna där sådana inte borde vara och som han föreslog uppkommit genom att förfalskaren stannat upp tillfälligt och därmed inte skrivit flytande utan långsamt och endast försökt härma en snabb stil. Så här skriver Carlson:
”The first of the hands . . . , in its shaping of the letters tau, pi, rho, and the omicron-upsilon ligature, . . . resembles the hand of Theodore. The first hand also resembles Theodore in its choice of a narrow nib, while the other hands on the page use the wider pen nib more favored at Mar Saba in the eighteenth century. In addition, the first hand also shows the blunt ends and the ‘forger’s tremor’ indicative of the person who penned Theodore. For these reasons, whoever wrote Theodore was also the first hand of manuscript no. 22.” (The Gospel Hoax s. 42-43)
Carlson anger inte exakt var han upptäckt dessa skakningar och jag har svårt att finna några. Till saken hör att han också använde sig av de bilder av fotografierna som förekom i Morton Smiths tryckta bok Clement of Alexandria and a Secret Gospel of Mark. Dessa var återgivna med en punktstorlek av 100 dpi och alla som har någon koll på tryckkvalitet, förstår nog vad det innebär för att kunna utläsa något säkert om små ”plumpar” på bokstäverna.
Ni kan också notera Carlsons resonemang, där han hävdar att också ”the first hand” MS22 (den skrift jag tidigare behandlat och som Carlson trodde var skriven av Madiotes och av Smith daterad till 1900-talet) uppvisar avtrubbade slut på bokstäverna och förfalskarens skakning, på samma sätt som de han funnit i Klemensbrevet. Nu visade sig ju MS22 inte vara skriven av Madiotes och heller inte vara från 1900-talet, utan sannolikt från 1700-talet. Carlson har alltså lyckats hitta skakningar och avtrubbade slut på bokstäverna på ytterligare en text utöver Klemensbrevet och i detta fall då en sannolikt äkta skrift från 1700-talet. Därmed lyckades han egentligen motbevisa sig själv.
Vidare måste vi ha i åtanke att Klemensbrevet är kopierat av någon oavsett vem denne någon var och när han/hon gjorde det. Det är helt klart att Klemensbrevet inte kan ha uppfunnits i stundens nu utan att det antingen var en text som förelåg för en person i det förgångna och som kopierades in i bokens tomma sidor, eller var en modern förfalskning som då fanns nedskriven och kopierades i boken. I båda fallen får vi förutsätta att en person skrev av en förlaga. Att man i den processen då behöver momentant stanna upp med pennan för att med ögonen hitta tillbaka till rätt plats i originalet, är väl självklart.
Låt oss därför undersöka vad det skulle innebära om vi antar att det verkligen var en person på 1700-talet som kopierade brevet. Det finns en speciell omständighet med detta brev, och det är att det innehåller få språkliga fel, något som är ovanligt om vi talar om många avskrifter av avskrifter av avskrifter. Detta har anförts som ett argument emot brevets äkthet. Det kan också tyda på att det föreligger få mellankopior och att vår kopist kopierade en mycket gammal handskrift. Smith fann ju i pärmarnas inbindning många mycket gamla handskrifter. I så fall kan man tänka sig att förlagan var en så kallad uncialskrift, en skrivform som var i bruk från ca år 150 vt till ca år 1200 vt. Det är en form där alla bokstäver är stora bokstäver och där inga mellanrum mellan orden förekommer. Ett exempel är Codex Alexandrinus från 400-talet där en sida ur Lukasevangeliet kan studeras här:
Om man ska kopiera en sådan text förstår man att kopisten måste göra anhalt ibland bara för att orientera sig var han var. En slarvig kopist tappar lätt bort sig och detta ser vi i många handskrifter där man kan ha missat en hel rad eller börjat om på nytt och upprepat samma saker eller bara skrivit rappakalja eftersom de inte ens har läst det de skrivit utan bara kopierat. I vårt fall talar vi i så fall dock om någon som har överfört texten från ett äldre skrivsätt till ett nyare.
tack för ditt nitiska arbete, det är imponerande att se. Jag inser att du är en närmast ignorerad minoritet i forskarvärlden (man brukar inte behöva starta ett förlag för att kunna ge ut sin bok om ens idéer är intressanta i forskarsamhället) och att det inte automatiskt innebär att du har fel. Det ligger ingen värdering i att jag påpekar att du verkar sakna anseende i forskningen kring evangelierna. Jag är kritisk till det du skriver:
1. Eftersom det inte handlar om enbart namnrabbling utan en överväldigande konsensus bland världens professionella forskare om att du har käpprätt fel om Jesus historicitet. (Något som talar både till din och Carlsons nackdel är just avsaknaden av akademisk utbildning i ämnet)
2. Eftersom min avsaknad av ingående kunskap inte innebär att du har mer rätt. Att evangeliernas Jesus anses ha existerat är något som vem som helst kan förstå, oavsett kunskapsnivå, genom att läsa populärvetenskaplig litteratur i ämnet. Därför kan jag fortsätta hävda att den professionella, akademiska forskningen talar emot dig, även om jag själv inte är en del av den.
Mvh,
Sebastian
Ps. Du får gärna visa varför du tror HM skulle skrivits tidigare än 66-70 e.Kr. för jag antar att det är det du vill hävda. Clemens levde på 200-talet, sen vill jag minnas att det funnits en pseudo-Clemens som också varit kandidat till Mar Saba-brevet.
Den konsensus som finns bland så kallade professionella forskare är inte direkt total. Bland de som utgår från att evangelierna inte är liknelser utan försök till historie skrivning finns det väl någon typ av konsensus. MEN oom man inte utgår från att evangelierna är sanna utan ifrågasätter dessa på grund av att de har som syfte att sprida an ny lära och därför en anledning att anamma liknelser och inte redovisa fakta så är saken en annan.
Den lilla koll jag gjort verkar visa att bland troende forskare som utgår från att bibeln är sann så ser man Jesus som historisk person, bland forskare som tillåter sig att tvivla på bibeln som historisk källa blir slutatsen en större grad av tvekan angåedne Jesu histoiricitet.
Ps. Du får gärna visa varför du tror HM skulle skrivits tidigare än 66-70 e.Kr. för jag antar att det är det du vill hävda. Clemens levde på 200-talet, sen vill jag minnas att det funnits en pseudo-Clemens som också varit kandidat till Mar Saba-brevet.
Jag anser egentligen inte att HM skulle ha skrivits före 66–70, utan att HM skrivits före eller samtidigt som kanoniska Markus. Men jag tror mer att det evangeliet tillkom på 90-talet, varför HM också kan vara från den tiden.
Det är något oegentligt att tala om att det har funnits en Pseudo-Klemens. När förledet Pseudo förs till ett namn, som i ditt antagande, avses som regel en skrift som tidigare har ansetts vara skriven av just den personen men som senare forskning har visat har en annan författare. Såvida denna andra författare inte går att identifiera, brukar skriften få behålla namnet från den författare man tidigare kopplat verket samman med, men då med förledet Pseudo. Det finns alltså skrifter som kallas Pseudo-Hegesippos, Pseudo-Hippolytos, Pseudo-Athenagoras, etc. Det finns en omfattande litteratur som benämns den pseudoklementinska litteraturen vari ingår Homilierna och Rekognitionerna, vilka ger en delvis annorlunda version av det som sägs i Apg och som är evjonitisk och uppges (felaktigt) ha Klemens som författare. Men då talar vi om Klemens av Rom och inte Klemens av Alexandria. Jag känner inte till någon Pseuodo-Klemens utöver just den litteratur som tillskrivits Klemens av Rom (därmed inte sagt att den inte kan finnas).
Jag ska ange min skäl till varför jag tror som jag gör, men vill först skissa förutsättningarna. Vi har i realiteten att ta ställning till fyra frågor:
(1) Är brevet verkligen skrivet på 1700-talet eller är det en modern förfalskning?
(2) Om texten är från 1700-talet är den då en avskrift av ett äkta Klemensbrev eller av en senare förfalskning?
(3) Om brevet är ett äkta Klemensbrev är då också Hemliga Markusevangeliet äkta?
(4) Skulle det visa sig att HM är äkta skrevs det då av författaren av Markusevangeliet (som jag för enkelhetens skull kallar Markus) eller är det en gnostisk skapelse från 100-talet?
Av skäl jag avser att återkomma om, anser jag att det endast är alternativ 1 och 4 som har någon trovärdighet. Det finns givetvis en reell möjlighet att det rör sig om en modern förfalskning (även om jag inte tror det), men i så fall endast en modern. En förfalskning gjord före år 1900 anser jag vara mer eller mindre utesluten. Är det inte en modern förfalskning kan jag inte se någon annan rimlig möjlighet än att HM är äkta och att det skrevs av författaren av Markusevangeliet. Det sista är litet oegentligt, eftersom Markusevangeliet och HM då har endast en författare men att Markusevangeliet ändå kan ha skapats utan författarens kännedom genom att HM bara rensats på en mängd material.
Med andra ord, såvida det inte är en modern förfalskning finns ingen i antiken, utöver den som skrev Markusevangeliet, som skulle ha förmått att konstruera HM. Och jag hävdar också att det knappast heller på 1950-talet fanns någon människa som har förmått detta, även om möjligheterna då var betydligt bättre.
Slutligen anser jag att Klemens’ synpunkter förvisso är intressanta, men att HM står för sig självt. Alltså, författaren behöver inte ha varit Klemens och han kan ha fel om allt han säger, men uppenbarligen hade han tillgång till HM och det lilla han citerar därur visar i sig att skriften är direkt beroende av Markusevangeliet på ett sätt som ingen i antiken skulle ha förmått att konstruera.
Följande resonemang grundar sig på förutsättningen att HM INTE är en modern förfalskning. Kan det då vara en medeltida eller en antik förfalskning? En medeltida förutsätter att någon också förmått förfalska Klemens’ uttryckssätt, något som knappast varit möjligt före den första sammanställningen över Klemens’ användning av ord (gjord av Otto Stähler) och denna utgavs först år 1936.
Men låt säga då att Klemens verkligen skrivit brevet och hade tillgång till detta evangelium – vad finns det då för garantier att HM inte tillkommit som en gnostisk utvidgning av Markusevangeliet gjord på 100-talet? Jag anser att det finns tre indikationer på att detta inte är troligt, eller knappast ens möjligt.
(1) Markus 10:46 lyder: ”De kom till Jeriko. Och när han tillsammans med lärjungarna och en stor folkhop lämnade staden …” Av alla 42 tillfällen i Markusevangeliet där Jesus, lärjungarna eller andra sägs anlända till en plats, sägs i alla fall utom detta alltid vad de gjorde, eller så är texten utformad på ett sådant sätt att den ändå löper ”smärtfritt”. Markus 10:46 är alltså det enda textställe i hela Markusevangeliet som uppvisar en sådan klumpig konstruktion. Om däremot materialet i HM infogas på den plats i Markusevangeliet där Klemens uppger att det fanns, löper meningen helt smärtfritt:
”De kom till Jeriko. Och systern till ynglingen som Jesus älskade och hans moder och Salome var där, och Jesus tog inte emot dem. Och när han tillsammans med lärjungarna och en stor folkhop lämnade staden …”
Det absolut mest rimliga är att ”Markus” redan skrivit den långa versionen, alltså HM och när han (eller någon annan) plockade bort de mer ”hemliga” delarna uppstod vissa osmidiga passager, där detta är ett exempel. Ty även om vi accepterar Klemens’ förklaring att HM var en utvidgning, förklarar det inte hur Markus kunde formulera sig som han i så fall ska ha gjort i första läget i 10:46.
(2) Om de två passager i HM som Klemens citerar införs i Markus uppkommer i samklang med det material som de två passagerna omsluter, en typisk markinsk interkalation. Vi talar då om en speciell teknik som forskningen först på senare tid uppmärksammat och där HM visar kännetecken på särdrag som uppmärksammats i sin fulla vidd först på 1980-talet. I antiken fanns ingen textkritik på det sätt vi känner den i dag och kyrkofäderna försvarade en utsaga i en skrift med en utsaga i en annan. Ingen antik författare utöver den person som skrivit Markusevangeliet kan ha känt till denna teknik. Mycket förenklat kan sägas att en interkalation består av ett inskjut, där två berättelser växlar och kontrasterar varandra för att framhäva vissa teologiska avsikter. Där finns ett antal särdrag där alla utom ett förekommer i HM och att dessa särdrag, även var och en för sig, måste ha varit obekanta för alla utom för författaren av Markusevangeliet. Detta går att utveckla i betydligt större detalj.
(3) HM bildar också en typisk inramningsberättelse. En sådan åstadkommer det ordet säger, nämligen att två likartade berättelser omsluter eller inramar en mellanliggande berättelse. Jämfört med interkalationer spänner inramningsberättelser ofta över en betydligt större textmängd, inte sällan flera kapitel. Det räcker heller inte att två likartade berättelser omsluter ett längre textparti för att man ska räkna det som en inramningsberättelse. En förutsättning är att det mellanliggande materialet på något sätt kan sägas utgöra en enhet. Och de båda omslutande berättelserna bör skildra samma sorts händelser och gärna i likartat språk. HM är därför den första delen i omslutningen, där det egentliga slutet i Markusevangeliet med kvinnorna vid den tomma graven (Mark 16:1–8), utgör den andra delen. Det mellanliggande partiet utgörs av Jesus’ sista dagar i Jerusalem och är därför geografiskt, tidsmässigt och teologiskt (hans prövning och lidande) sammanhållet. Men en förutsättning för att HM och Mark 16:1-8 ska bilda denna närmast perfekta inramning med samma uttryck upprepade, är att också de verser som föregår HM tillfogas HM.
....
....
Det faktum att om HM fogas till Markus, det bildas både en interkalation och en inramningsberättelse, tyder inte bara på att den som skrivit HM var medveten om dessa tekniker, utan dessutom att Markusevangeliet redan var utformat så att HM-materialet skulle passa in. Annars skulle knappast dessa ”perfekta” resultat ha varit möjliga att uppnå. Scott G. Brown, som doktorerat på HM och är dess starkaste försvarare, anser att Markus förberett för att i efterhand infoga HM-materialet. Men detta anser jag vara en felaktig slutsats. Ty om man har förberett för att infoga ett material, då måste det betyda att man redan utformat detta material och det på den plats där det ska förekomma. Och då har man per definition redan skrivit detta material i sitt sammanhang och därmed skrivit HM.
Det finns också en ytterligare omständighet som gör starkt intryck på mig, även om den ur rent vetenskaplig och stringent synpunkt, inte håller som bevis, och det är den rekonstruktion som låter sig göras av de övriga ställen i Markusevangeliet där man kan misstänka att det ursprungligen förekommit HM-material och som när detta tagits bort, gjort att det uppstått vissa ”ojämnheter”. Denna del innefattar ett stort mått av spekulation, men leder mig ändå till slutsatsen att eftersom denna spekulation löser så många oklarheter i evangelierna, det känns som en stark invändning mot att brevet skulle vara en förfalskning, oavsett vem som i så fall skulle ha gjort den och oavsett när den skulle ha gjorts. Eftersom HM förklarar så många oklarheter i såväl Markus’ som Johannes’ evangelier, förefaller det ha varit omöjligt att i förväg förutse allt detta.
Utöver det brev som påstås ha skrivits av Klemens från Alexandria till Theodoros, finns inga andra brev av denne Klemens bevarade. Vi har annat material i form av böcker, men som sagt inga brev. Däremot finns några brev omnämnda och också citerade ur, och den som skall ha gjort detta var en viss Johannes från Damaskus.
Johannes från Damaskus räknas som den siste store kyrkofadern i östkyrkan. Hans liv är endast fragmentariskt känt. Han tros ha fötts någon gång under den senare delen av 600-talet och levt till mitten av 700-talet. Den sista tiden av sitt liv (kanske de sista 30 åren) tillbringade han dessutom i munkklostret Mar Saba utanför Jerusalem; just det kloster där Smith säger sig ha hittat Klemens’ brev till Theodoros.
Det är en allmän uppfattning att Johannes från Damaskus på Mar Saba hade tillgång till en stor samling brev skrivna av Klemens från Alexandria. Han nämnde eller citerade ur tre brev där ett av dem uppgavs vara Klemens’ brev nummer 21. I så fall skulle det ha funnits minst 18 brev ytterligare utöver de tre han nämner. Nu är som vanligt uppgifterna om detta mycket knapphändiga och dessutom osäkra.
Johannes från Damaskus anses vara författaren till den så kallade Sacra Parallela. Denna Sacra Parallela föreligger i ett antal medeltida handskrifter. Dessa är tematiskt ordnade (men olika i olika handskrifter) och följer sannolikt inte Sacra Parallelas ursprungliga ordning. De tre styckena ur breven förekommer var och ett i On the Kingdom of Heaven, On the Servants of God och On Almsgiving. Och även om det är den allmänna uppfattningen att Johannes hade tillgång till ett stort antal nu försvunna Klemensbrev är bevisen för detta inte helt vattentäta. Orsakerna är bland annat att utdragen ur breven i de olika handskrifterna ibland tillskrivs ”Klemens”, ibland ”Klemens, Stromatisten (författaren av Stromata)” och ibland ingen alls. I Codex Rupef, en av de huvudutgåvorna, sägs passagen i On the Servants of God härröra från ”brev 21 av Klemens, författaren av Stromata”. Stämmer detta fanns det en samling av minst 21 brev och möjligen många fler, alla ansedda som skrivna av Klemens. (Uppgifterna hämtade från Andrew Criddle, Letters of Clement of Alexandria ?). Ett annat problem är den omfattande pseudoklementinska litteraturen, där mängder av skrifter tillskrevs Klemens och där dessa oftast verkar ha kopplats till Klemens av Rom och inte Klemens av Alexandria.
Det finns alltså inga absolut säkra bevis på att de tre citat ur Klemens’ brevskörd som förekommer i Sacra Parallela verkligen är från Klemens av Alexandria, men allmänt antas att så verkligen är fallet och åtminstone att Johannes från Damaskus hade tillgång till Klemensbrev, oavsett om just dessa tre citat alla stammar därifrån.
Så, kanske är den avskrift Morton Smith hittade, en avskrift av ett av de brev av Klemens som fanns på Mar Saba på 700-talet? Vi kan notera att i slutet av 1600-talet drabbades Mar Saba av en förödande brand som ödelade delar av biblioteket och där många skrifter helt eller delvis förstördes, inte minst av den rökutveckling som följde på branden. Man kan tänka sig att den avskrift som Smith fann var en avskrift av ett av dessa brev som funnits på klostret ända sedan Johannes från Damaskus’ dagar (och kanske långt före eftersom man kan anta att de fanns där redan när han anlände) och som av någon anledning (kanske branden eller allmän söndervittring) så förstörts att någon i en hast sett sig nödgad att snabbt kopiera det för att rädda det till eftervärlden. Å andra sidan kan 1600-talsboken i vilken brevet finns ha förts till Mar Saba vid ett senare tillfälle och kan redan då ha innehållit ”brevet”.
Att hela brevet inte kom med vid kopieringen, är inte heller så underligt. Det har troligen redigerats tidigare, kanske redan av Theodoros, så att ”den rätta uttolkningen” inte skulle komma i orätta händer.
Den konsensus som finns bland så kallade professionella forskare är inte direkt total. Bland de som utgår från att evangelierna inte är liknelser utan försök till historie skrivning finns det väl någon typ av konsensus. MEN oom man inte utgår från att evangelierna är sanna utan ifrågasätter dessa på grund av att de har som syfte att sprida an ny lära och därför en anledning att anamma liknelser och inte redovisa fakta så är saken en annan.
Den lilla koll jag gjort verkar visa att bland troende forskare som utgår från att bibeln är sann så ser man Jesus som historisk person, bland forskare som tillåter sig att tvivla på bibeln som historisk källa blir slutatsen en större grad av tvekan angåedne Jesu histoiricitet.
Jag har själv inte någon större koll på nytestamentliga forskare men något jag noterat är att Bart Ehrman, som ofta används som en auktoritet när man vill ge stöd för nytestamentligt tvivel, helt glöms bort av samma personer när man talar om Jesus historicitet. Jag har läst, sett och hört en hel del av honom och han har aldrig framfört tvivel på att Jesus skulle ha existerat som person, tvärtom.
