Den 27 september 1958 beslutade kyrkomötet, Svenska kyrkans högsta beslutande organ, att kvinnor skulle få prästvigas. Och idag, precis 50 år senare, är ungefär hälften av landets präster inom svenska kyrkan kvinnor.

Detta är något som i år på ett positivt sätt uppmärksammas eller till och med firas i nästan hela det kyrkliga Sverige. Det är lyckliga ansikten vi ser. Skålar utbringas. Gripande tal kan höras.

Från början var motståndet mycket starkt i hela det kyrkliga Sverige, även från teologer och exegeter inom universitetsvärlden.

Men idag finns det knappast någon kyrka eller församling som öppet sörjer över detta tidens tecken.

Hux flux på bara några få decennier svängde alltså Kyrkan helt om så att man idag med stolt uppsyn njuter i fulla drag till sång och dans över det förbjudna som man har välkomnat. Det förbjudna som Kyrkan förut i trohet mot sin Gud med skärpa tog avstånd ifrån.

Och bibeltroende tiger hukande dessa dystra tider. Det finns bara enstaka kristna här och var som piper lite ynkligt något ögonblick för att snabbt uppslukas av tidens brus och glam.

Kvinnoprästerna står där i all sin skönhet och predikar så snällt och gulligt och de är trevliga mot alla. I denna kärlekens och toleransens och icke-diskrimineringens tid är det ju helt underbart att också kvinnor kan få vara präster!

Eller?

Problemet är nu att Gud inte vill det. Och det har Han dessutom ovanligt tydligt deklarerat i sin Bok.

Det här borde därför vara ett sorgens år. Ett år då vi klär oss i grått och svart och i tårar ber till Gud om nåd och förbarmande.

Vi har åter igen ätit av den förbjudna frukten. Vi har åter igen lyssnat till kvinnans röst. Vi har åter igen syndat.

Och nu ska mina ord få plåga dig än mer, för nu vill jag tvinna ihop denna sak med något annat – homosexualitet.

Det ligger nämligen till så att har man en gång börjat bygga på förnekelsens breda och jämna väg, så blir det oerhört svårt att sedan plötsligt sluta. I dag ser vi en nästan identisk repris på hur kvinnoprästerna fick tillträde in i Kyrkan när vi bevittnar processen av homosexrelationens intåg i Kyrkan.

Först är det ett kompakt motstånd. Men staten börjar då dundra oupphörligt med sina gudlösa kanoner och Kyrkans ställningar bryts sakta men säkert ner. Och till slut ger man efter för trycket. Kanonkulornas namn - kärlek, tolerans, människovärde, icke-diskriminering - finns det ingen kyrka som kan hålla stånd emot. Och orsaken därtill är att man inte vill/vågar/kan hålla sig stadigt till Skriften allena. Och kan man inte det förlorar man omedelbart.

Det dröjer inte många år så kommer Kyrkan i Sverige att bejaka och välkomna också homosexuella som lever i par relationer, och likaså kommer Kyrkan också till slut att acceptera homosexuella präster/pastorer som lever i par relationer. Sådant kommer i en nära framtid bli lika naturligt och självklart som det är med kvinnopräster idag. Och de få motståndarna kommer då som nu att bli betraktade som udda otrevliga figurer, som otäcka rökpuffar från medeltiden. Figurer inget att bry sig om. Bara att förakta och hata.

Så måste det bli. För dit leder den väg som byggdes 1958. Och vägens slut heter inte bara kvinnopräster och bifall till homosexrelationer - det kommer mer. Ja, det kommer mer.

På ett sätt känns det spännande för mig som bibeltroende att få leva mitt i en tid då ett stort avfall pågår inom kristenheten i Sverige. Tänk att få uppleva något sådant. Att få vara med i en sådan tid.

Men fastän det är spännande att se hur Guds vrede verkar genom all denna förblindelse och förvirring, så blir jag samtidigt uppfylld av sorg och bedrövelse över att få leva mitt i en sådan här mörk avfallstid.

Jag undrar nu: Finns det någon mer där ute i öknen som plågas i sin själ av detta 50-års firande?

När saker som lagtexter börjar bli gamla så är det bäst att tolka annat eller ignorera texterna. Kyrkan har valt att tolka annat av naturliga skäl. Människor kan vara bättre, kan vara godare än det som nämns i Bibeln. Ökad kunskap och förståelse leder till ökad empati och är därmed inget annat än godhet. God utan Gud.

Att Svenska kyrkan inte är kristen behöver jag inte övertygas om.

Ragnar

för mig framstår du som en karikatyr på en kristen och ibland undrar jag om du driver med oss alla.

Mvh /Sampa

Sampa - 29 September 2008 07:35 -

Ragnar

för mig framstår du som en karikatyr på en kristen och ibland undrar jag om du driver med oss alla.

Mvh /Sampa

Om du finner lustigheter i mina formuleringar, så bortse från dem och se till sakfrågan.

Och det är: Borde kristna som tar Bibeln på högsta allvar glädjas eller sörja över den utveckling jag beskriver här ovan?

Hej Ragnar!

Ragnar - 29 September 2008 12:33 -

Den 27 september 1958 beslutade kyrkomötet, Svenska kyrkans högsta beslutande organ, att kvinnor skulle få prästvigas. Och idag, precis 50 år senare, är ungefär hälften av landets präster inom svenska kyrkan kvinnor.

Detta är något som i år på ett positivt sätt uppmärksammas eller till och med firas i nästan hela det kyrkliga Sverige. Det är lyckliga ansikten vi ser. Skålar utbringas. Gripande tal kan höras.

Från början var motståndet mycket starkt i hela det kyrkliga Sverige, även från teologer och exegeter inom universitetsvärlden.

Men idag finns det knappast någon kyrka eller församling som öppet sörjer över detta tidens tecken.

Hux flux på bara några få decennier svängde alltså Kyrkan helt om så att man idag med stolt uppsyn njuter i fulla drag till sång och dans över det förbjudna som man har välkomnat. Det förbjudna som Kyrkan förut i trohet mot sin Gud med skärpa tog avstånd ifrån.

Och bibeltroende tiger hukande dessa dystra tider. Det finns bara enstaka kristna här och var som piper lite ynkligt något ögonblick för att snabbt uppslukas av tidens brus och glam.

Kvinnoprästerna står där i all sin skönhet och predikar så snällt och gulligt och de är trevliga mot alla. I denna kärlekens och toleransens och icke-diskrimineringens tid är det ju helt underbart att också kvinnor kan få vara präster!

Eller?

Problemet är nu att Gud inte vill det. Och det har Han dessutom ovanligt tydligt deklarerat i sin Bok.

Det här borde därför vara ett sorgens år. Ett år då vi klär oss i grått och svart och i tårar ber till Gud om nåd och förbarmande.

Vi har åter igen ätit av den förbjudna frukten. Vi har åter igen lyssnat till kvinnans röst. Vi har åter igen syndat.

Och nu ska mina ord få plåga dig än mer, för nu vill jag tvinna ihop denna sak med något annat – homosexualitet.

Det ligger nämligen till så att har man en gång börjat bygga på förnekelsens breda och jämna väg, så blir det oerhört svårt att sedan plötsligt sluta. I dag ser vi en nästan identisk repris på hur kvinnoprästerna fick tillträde in i Kyrkan när vi bevittnar processen av homosexrelationens intåg i Kyrkan.

Först är det ett kompakt motstånd. Men staten börjar då dundra oupphörligt med sina gudlösa kanoner och Kyrkans ställningar bryts sakta men säkert ner. Och till slut ger man efter för trycket. Kanonkulornas namn - kärlek, tolerans, människovärde, icke-diskriminering - finns det ingen kyrka som kan hålla stånd emot. Och orsaken därtill är att man inte vill/vågar/kan hålla sig stadigt till Skriften allena. Och kan man inte det förlorar man omedelbart.

Det dröjer inte många år så kommer Kyrkan i Sverige att bejaka och välkomna också homosexuella som lever i par relationer, och likaså kommer Kyrkan också till slut att acceptera homosexuella präster/pastorer som lever i par relationer. Sådant kommer i en nära framtid bli lika naturligt och självklart som det är med kvinnopräster idag. Och de få motståndarna kommer då som nu att bli betraktade som udda otrevliga figurer, som otäcka rökpuffar från medeltiden. Figurer inget att bry sig om. Bara att förakta och hata.

Så måste det bli. För dit leder den väg som byggdes 1958. Och vägens slut heter inte bara kvinnopräster och bifall till homosexrelationer - det kommer mer. Ja, det kommer mer.

På ett sätt känns det spännande för mig som bibeltroende att få leva mitt i en tid då ett stort avfall pågår inom kristenheten i Sverige. Tänk att få uppleva något sådant. Att få vara med i en sådan tid.

Men fastän det är spännande att se hur Guds vrede verkar genom all denna förblindelse och förvirring, så blir jag samtidigt uppfylld av sorg och bedrövelse över att få leva mitt i en sådan här mörk avfallstid.

Skarpsinnig analys av dig! Det här snacket som går, om att en präst inte skall tvingas att mot sin övertygelse välsigna homosexuell samlevnad, är givetvis bara en dimridå ifrån maktens sida. När det s.k. könsneutrala äktenskapet väl är en realitet så kommer det andliga giftet sakta men säkert att späs på, tills dess att det blir ett kriterium för prästvigning, att acceptera och välsigna homosexuell samlevnad. Historien har ju visat hur det gick med den s.k. samvetsklausulen i samband med kvinnoprästreformen. Givetvis kommer historien att återupprepa sig även i detta fall. En sak som du skriver kan jag dock inte hålla med om. Du skriver att orsaken till utvecklingen beror på att man inte vill/vågar hålla sig stadigt till skriften allena. Jag anser att skriften inte kan isoleras ifrån den heliga traditionen. Sola scriptura bäddar för tolkningspluralism. Lutheraner, Kalvinister, Pingstvänner m.fl. m.fl.; hävdar inte alla dessa att just de tillämpar sola scriptura på det rätta sättet!? T.o.m. de ordvrängare som framdrivit Svenska Kyrkans avfall hävdar säkert, att de har bibeln som enda rättesnöre och att just deras tolkning av densamma är den rätta. För att komma till bukt med problemet ser jag det som nödvändigt, att skippa sola scriptura och istället ge tolkningsföreträde till det sätt, som kyrkan och fäderna alltid har tolkat skriften enligt. Du undrar slutligen:

Ragnar - 29 September 2008 12:33 -

Jag undrar nu: Finns det någon mer där ute i öknen som plågas i sin själ av detta 50-års firande?

Inte jag i.a.f! Jag har sedan länge lämnat Svenska Kyrkan och hittat en församling som inte accepterar kvinnopräster, inte accepterar välsignandet av homosexuell samlevnad, bejakar att kvinnan bör bära slöja under gudstjänsterna och tar avstånd ifrån dylika feministiska tramsigheter. Tack gode Gud för det!

Peace, Kerub

Kerub - 09 Oktober 2008 11:29 -

T.o.m. de ordvrängare som framdrivit Svenska Kyrkans avfall hävdar säkert, att de har bibeln som enda rättesnöre och att just deras tolkning av densamma är den rätta.

Tack Kerub för ditt intressanta svar! Det är bara ovanstående citat jag ifrågasätter. Jag kan aldrig för mitt liv tro att avfallsprofeterna inom svenska kyrkan någonsin skulle kunna hävda att de har “bibeln som enda rättesnöre och att just deras tolkning av densamma är den rätta”. Tvärtom brukar de ju öppet och utan rodnad på olika sätt ifrågasätta Bibeln och dess auktoritet.

Jag har sedan länge lämnat Svenska Kyrkan och hittat en församling som inte accepterar kvinnopräster, inte accepterar välsignandet av homosexuell samlevnad, bejakar att kvinnan bör bära slöja under gudstjänsterna och tar avstånd ifrån dylika feministiska tramsigheter. Tack gode Gud för det!
Peace, Kerub

Finns det sådana församlingar i Sverige? Får jag fråga efter namnet på denna församling?

Hej!

Och tänk när kyrkan accepterar kvinnliga homosexuella präster som lever i samkönade äktenskap!
Dags att flytta till afghanistan? Talibanerna har ju en kvinnosyn som gud borde gilla.

Richard III

richardIII - 10 Oktober 2008 06:45 -

Hej!

Och tänk när kyrkan accepterar kvinnliga homosexuella präster som lever i samkönade äktenskap!
Dags att flytta till afghanistan? Talibanerna har ju en kvinnosyn som gud borde gilla.

Richard III

Sjukt meningslöst inlägg tycker jag, vad vill du ha sagt?

Johannes Olsson - 10 Oktober 2008 08:13 -

richardIII - 10 Oktober 2008 06:45 -

Hej!
Och tänk när kyrkan accepterar kvinnliga homosexuella präster som lever i samkönade äktenskap!
Dags att flytta till afghanistan? Talibanerna har ju en kvinnosyn som gud borde gilla.
Richard III

Sjukt meningslöst inlägg tycker jag, vad vill du ha sagt?

I Sverige har vi ökat vår jämställdhet något enormt från en bakgrund i vilken kvinnan alltid hade en nedtryckt position. Anledningen till vårt förflutna har i stort varit vår importerade religion. Det är enligt mig ett framsteg att kvinnor idag kan öka vår potential som folk genom att delta i samhället som självtänkande och utvecklande individer istället för omyndiga slavar. Vi har kommit långt. Med inlägg som det här blir man dock påmind om vilka värderingar som Kristendomen fortfarande står för och vill återintroducera i vår kultur.

Jag tror att Richard III ville få besökare till den här tråden att tänka över vilka andra grupper som delar dessa värderingar, åsiktsgrupper som fötts ur samma idéhistoria. Jag tror att han vill att vi skall tänka över ifall vi vill framstå som vi tillhör samma grupp av människor som valt sådana värderingar framför de mer moderna värderingar som idag finns representerade i den värdegrund som presenteras i skolan, i vårat demokratiska system och i vår grundlag.

JemyM - 10 Oktober 2008 09:47 -

I Sverige har vi ökat vår jämställdhet något enormt från en bakgrund i vilken kvinnan alltid hade en nedtryckt position. Anledningen till vårt förflutna har i stort varit vår importerade religion. Det är enligt mig ett framsteg att kvinnor idag kan öka vår potential som folk genom att delta i samhället som självtänkande och utvecklande individer istället för omyndiga slavar. Vi har kommit långt. Med inlägg som det här blir man dock påmind om vilka värderingar som Kristendomen fortfarande står för och vill återintroducera i vår kultur.

Jag tror att Richard III ville få besökare till den här tråden att tänka över vilka andra grupper som delar dessa värderingar, åsiktsgrupper som fötts ur samma idéhistoria. Jag tror att han vill att vi skall tänka över ifall vi vill framstå som vi tillhör samma grupp av människor som valt sådana värderingar framför de mer moderna värderingar som idag finns representerade i den värdegrund som presenteras i skolan, i vårat demokratiska system och i vår grundlag.

Så du menar att Richard III menar att de som menar att kvinnor inte bör bli präster har liknande kvinnosyn som talibaner? Delar du denna uppfattning? och isåfall, vad är likheterna?

Jag anar nämligen ett logiskt felslut: Man dömer ut någons åsikt utifrån att andra som har (i detta fallet inte särskilt) liknande åsikter är moraliskt klandervärda.

Johannes Olsson - 10 Oktober 2008 10:43 -

Så du menar att Richard III menar att de som menar att kvinnor inte bör bli präster har liknande kvinnosyn som talibaner? Delar du denna uppfattning? och isåfall, vad är likheterna?
Jag anar nämligen ett logiskt felslut: Man dömer ut någons åsikt utifrån att andra som har (i detta fallet inte särskilt) liknande åsikter är moraliskt klandervärda.

Likheterna är synen att jämställdhet inte är det ytterst eftertraktade. Steget mellan den svenska debatten om kvinnliga präster (vilket dock var ett av de starkaste skälen till varför jag lämnade kristendomen) är långt ifrån talibanerna. Skillnaden är dock inte till budskapets förtjänst utan med skillnaden i rättigheter och vilka spelregler de leder till.

I Sverige har vi rätten att tala fritt och tänka fritt. Dessa rättigheter skyddas i grundlagen. Du blir inte av med huvudet om du talar här, du riskerar inte att bli fängslad eller hängd. Detta gör att vi vågar tala fritt och vi vågar diskutera om vad som är rätt och fel.

Effekten av denna frihet att tala öppet blir att vi har ett slags naturligt urval på värderingar. Värderingar som vinner gehör eftersom att många tycker om dem slår på sikt ut de värderingar som är icke önskvärda och inte kan skaffa sig respekt. Det är denna effekt som leder till att fler kan leva ett lyckligt och rättvist liv så länge vi kan skaffa oss andras respekt för hur vi vill leva. Vi behöver inte direktiv från dogmatiska och oifrågasättbara lagar. Vi får fritt spelrum så länge vi kan väcka medkänsla.

Denna frihet har dock en konsekvens för den vars värderingar går emot andras respekt och frihet. Trots friheten att tala fritt enligt lagen tvingas den som vill uttala sig att tänka över sina ord, varför? Jo, den som talar fritt talar med sin status och sitt förtroende som insats. Den som talar fritt betalar alltid ett pris och det värsta som kan hända är en förlust i respekt.

I denna miljö och den som begriper dess spelregler, blir effekten att den som har ett lika synsätt som talibanerna, tvingas tänka över hur det låter och vilket pris de kommer betala om de pratar helt fritt. Slutresultatet blir att dessa värderingar uttrycks officiellt inte mer som ett blygsamt trevande och ett hyshhysh när någon pratar lite väl öppet med hur de tycker och känner.

JemyM - 10 Oktober 2008 11:07 -

Likheterna är synen att jämställdhet inte är det ytterst eftertraktade. Steget mellan den svenska debatten om kvinnliga präster (vilket dock var ett av de starkaste skälen till varför jag lämnade kristendomen) är långt ifrån talibanerna. Skillnaden är dock inte till budskapets förtjänst utan med skillnaden i rättigheter och vilka spelregler de leder till.

I Sverige har vi rätten att tala fritt och tänka fritt. Dessa rättigheter skyddas i grundlagen. Du blir inte av med huvudet om du talar här, du riskerar inte att bli fängslad eller hängd. Detta gör att vi vågar tala fritt och vi vågar diskutera om vad som är rätt och fel.

Effekten av denna frihet att tala öppet blir att vi har ett slags naturligt urval på värderingar. Värderingar som vinner gehör eftersom att många tycker om dem slår på sikt ut de värderingar som är icke önskvärda och inte kan skaffa sig respekt. Det är denna effekt som leder till att fler kan leva ett lyckligt och rättvist liv så länge vi kan skaffa oss andras respekt för hur vi vill leva. Vi behöver inte direktiv från dogmatiska och oifrågasättbara lagar. Vi får fritt spelrum så länge vi kan väcka medkänsla.

Denna frihet har dock en konsekvens för den vars värderingar går emot andras respekt och frihet. Trots friheten att tala fritt enligt lagen tvingas den som vill uttala sig att tänka över sina ord, varför? Jo, den som talar fritt talar med sin status och sitt förtroende som insats. Den som talar fritt betalar alltid ett pris och det värsta som kan hända är en förlust i respekt.

I denna miljö och den som begriper dess spelregler, blir effekten att den som har ett lika synsätt som talibanerna, tvingas tänka över hur det låter och vilket pris de kommer betala om de pratar helt fritt. Slutresultatet blir att dessa värderingar uttrycks officiellt inte mer som ett blygsamt trevande och ett hyshhysh när någon pratar lite väl öppet med hur de tycker och känner.

Tack för svaret, då förstår jag hur du tänker!

Innan: Jag läser själv till präst och funderar därför en del kring prästämbetet, jag ser att olika syner på detta öppnar upp olika mycket för ifall kvinnor skall vara präster och jag har inte tagit ställning slutgiltigt i någon av synerna, här kommer dock lite tankar.

För det första tänkte jag vara lite skarp mot dig personligen: Om vi förutsätter att Gud ville ha ett prästerskap (som ju är satt att tjäna människor) bestående av enbart män, är det ett tillräckligt gott skäl för att inte vilja ha med Honom att göra? (Jag förstår att det var andra saker som fick dig att lämna kristendomen också)

Nå vidare: Du får det att framstå som om det vore en mänsklig rättighet att bli präst. Detta är jag väldigt tveksam till. Som jag tidigare sagt är prästerskapet satt att tjäna människor, det bör inte vara något glamoröst att vara präst även om tyvärr så är fallet.

Du pratar mycket om att tala fritt och här är jag gärna lite skarp igen, i fallet med kvinnopräst-debatten är det ju faktiskt så att de som varit tveksamma till den politiska reform som togs över Kyrkans huvud idag nekas vigning och har gjorts så sedan tidigare. De som haft den åsikten har inte blivit valda till biskopar eller fått förtroende uppdrag. Nu är det till och med svårt att bli kyrkoherde. Observera att detta är oavsett om man verkligen eftersträvar allas väl.

Att en kyrka inte kan diskutera en fråga som egentligen inte handlar om jämställdhet utan ämbetsteologi är lite märkligt, det verkar nästan som att många vill tiga ihjäl argumenten - vilket måste vara fruktansvärt jobbigt för kvinnor som är präster!

Dag Sandahl (minst sagt tveksam till reformen) bloggar om detta under rubriken “Det lustiga året 2008”: http://www.ostran.se/bloggar/dagblogg/
Kan vara värt en titt iallafall.

Johannes Olsson - 10 Oktober 2008 11:44 -

Innan: Jag läser själv till präst och funderar därför en del kring prästämbetet, jag ser att olika syner på detta öppnar upp olika mycket för ifall kvinnor skall vara präster och jag har inte tagit ställning slutgiltigt i någon av synerna, här kommer dock lite tankar.

Alla mina vänner som gift sig med en präst har önskat en kvinnlig präst. Den svenska relationen till prästämbetet är minst sagt annorlunda.

Johannes Olsson - 10 Oktober 2008 11:44 -

Om vi förutsätter att Gud ville ha ett prästerskap (som ju är satt att tjäna människor) bestående av enbart män, är det ett tillräckligt gott skäl för att inte vilja ha med Honom att göra?

Din fråga förutsätter några saker;
1. Existensen av Gud
2. Definationen av Gud som en person, tillochmed av manligt kön
3. En röd tråd mellan tron på 1&2;och Bibeln/Kristendomen

Jag såg tidigt problematiken med att förutsätta punkt 3, dvs tron att kristendomen som mänsklig rörelse och mänsklig institution representerar Gud. Om man tror på punkt 3 så har man enligt mig inget val, man måste finna sig i Guds beteende så som det yttrar sig i Bibeln. Man kan inte ta avstånd från “honom” med den tron.

Om man däremot inte förutsätter punkt 3, men förutsätter åtminstone punkt 1, så blir frågeställningen konstig eftersom man inte avsagt sig Gud utan kristendomen som en representant för Gud. Då blir sexismen inom kristendomen ett skäl för att inte vilja ha med kristendomen att göra, snarare än Gud själv.

Johannes Olsson - 10 Oktober 2008 11:44 -

Du får det att framstå som om det vore en mänsklig rättighet att bli präst. Detta är jag väldigt tveksam till. Som jag tidigare sagt är prästerskapet satt att tjäna människor, det bör inte vara något glamoröst att vara präst även om tyvärr så är fallet.

Du beskriver prästyrket som ett yrke i mänsklighetens tjänst. Måste det vara inför den kristna Guden?
Jag har själv funderat på att bli humanistisk “präst” då jag ser en funktion i det yrket även om man helt plockar bort både religionen och bibeln. Jag viger isåfall mitt eget liv till att vara i människans tjänst utan att ens blanda in skrifter. Frågan är väl inte om jag får göra detta eller ej, utan om ändra människor är villiga att kalla mig präst om jag gör det. För mig låter det glamoröst, men sen är jag också en hjälteromantiker. Jag ser upp till dem som är villiga till självuppoffring för andra.

Johannes Olsson - 10 Oktober 2008 11:44 -

Du pratar mycket om att tala fritt och här är jag gärna lite skarp igen, i fallet med kvinnopräst-debatten är det ju faktiskt så att de som varit tveksamma till den politiska reform som togs över Kyrkans huvud idag nekas vigning och har gjorts så sedan tidigare. De som haft den åsikten har inte blivit valda till biskopar eller fått förtroende uppdrag. Nu är det till och med svårt att bli kyrkoherde. Observera att detta är oavsett om man verkligen eftersträvar allas väl.
Att en kyrka inte kan diskutera en fråga som egentligen inte handlar om jämställdhet utan ämbetsteologi är lite märkligt, det verkar nästan som att många vill tiga ihjäl argumenten - vilket måste vara fruktansvärt jobbigt för kvinnor som är präster!

I den kristna rörelsen ja, men den kristna rörelsen är friställd staten. Även föreningar och företag har rätt att utesluta den som inte följer sina åtaganden och de riktlinjer som man kommit överens om. Du har fortfarande rätt att tala fritt och så vitt jag vet har du också rätt att starta ett samfund som inte tillåter kvinnliga präster och kalla din verksamhet för kristendom. I det fria samhället blir du åtminstone inte inlåst eller dräpt om du ifrågasätter vad andra tycker.

Johannes Olsson - 10 Oktober 2008 11:44 -

Dag Sandahl (minst sagt tveksam till reformen) bloggar om detta under rubriken “Det lustiga året 2008”: http://www.ostran.se/bloggar/dagblogg/
Kan vara värt en titt iallafall.

Jadu. Kan en bibelinspirerad konflikt någonsin dö ut så länge bibeln används men inte får redigeras?

Ah kristendom är per definition rörelsen som springer från apostlarna. Begreppsförvirring kommer du inte långt med. Antingen tror man på “den kristna Guden” som uppenbarar sig fullkomligt i Jesus som utsåg apostlar, eller så gör man inte det. Man kan ha olika åsikter om tolkningar men att avvisa grundläggande element håller inte. Jag försökte därför i mitt inlägg visa hur personer som räknar med kyrkan som den själv definierar sig tänker.

Frågan ifall du avvisade kristendomen pågrund av kvinnosynen står kvar då du inte svarar på frågan direkt men jag anar att du svarar jakande.. Självfallet innebär inte det en förnekelse av Gud. Det fattar väl alla(h).

Mycket av det du tar upp hör ihop med politiseringen av kyrkan, och detta kommer bli en mastodonttråd. (tur att forumet stänger snart )

Huvudfrågan kvarstår också: Varför bör kvinnor vara präster i en kristen tradition? (där dina tre punkter förutsätts)

Dessutom var ju en av huvudpoängerna i mitt första inlägg att det inte med nödvändighet är så att bara för att kvinnor inte får vara präster så ser rörelsen dem som mindre värda. Det finns heller inget som säger att de nödvändigtvis förtrycker dem (vilket skulle kunna exemplifieras genom att ett samhälle som alltid använder principen “rädda kvinnor och barn först” vid olyckor inte förtrycker männen, utan värnar om samhället.)