Betänk det här med Gud egentligen. Det är självklart i vår kultur att när vi säger “Gud” har bibeln något att göra med det. Så är det inte i ett muslimskt land eller i Indien. Varför?
Är inte svaret på den frågan självklart?
För många är inte frågan självklar. De flesta svenskar tänker automatiskt på en kyrka, ett kors, bibeln och Jesus när de hör ordet. De funderar inte på att majoriteten av alla människor (flera miljarder) inte får dessa tankar.
Vi hade fortfarande kristen etik som värdegrund i skolan när jag växte upp.
Vad är då kristen etik enligt dig? Var denna etik positiv eller tänker du med avsky tillbaka på hur skolan påverkade dig?
De som känner till min fulla bakgrund brukar vara förvånade över att jag inte är arg, bitter och hatisk, men det ligger inte i min natur. Kulturen förändras långsamt och jag kan inte klandra människor som var kristna då. Det vore att klandra mig själv.
Bara för att något är vanligt så det ju inte per automatik sant. Sedan håller jag med om att om man inte får ta del av alternativ så kan det vara svårt att pröva det man har runt omkring sig på ett nytt sätt. Detta behöver dock inte vara enbart av ondo. Det kan ju vara så att alternativen som finns inte för något gott med sig.
Nu kan jag alternativen och jag tar det för givet att det inte är existensen av ett perspektiv som är problemet utan avsaknaden.
Dessa exempel kommer ju från extrema sammanhang där det blir svårt att hitta stöd i Bibeln för det man gör. Det finns ingen tidpunkt angiven i Bibeln för Jesu återkomst…
Det finns några stycken. Vissa förstår man direkt är orimliga, t.ex. inom en generation från Jesus. 1988 är en generation efter Israel, ett perspektiv som också går att styrka från bibeln, men som också var falsk. Nån stans sägs det att undergången kan komma vilken sekund som helst när man som minst anar den och det är det som JH förbereder sig för.
Jag håller inte med om att “undergången” är en viktig del i den kristna tron däremot är skapelsens återupprättande det. Denna återupprättelse föregås däremot av en svår tid så som det beskrivs i Bibeln.
Om man läser NT noggrant och tar hänsyn till vad Jesus säger så är han faktiskt en undergångsprofet. Den svenska kyrkan fokuserar dock mer på en urvattnad variant av Paulus.
Det här kändes lite rörigt. Det uppstår så många frågor. Enormt troende, hur är man då? Varför kan dessa inte leva ett normalt liv i ett modernt samhälle? Klosterrörelsen uppstod ju för mycket länge sedan och är sålunda inte en modern företeelse. Vem är det som skickar de troende till kloster? Görs detta mot de troendes vilja? Varför skall man göra sig av med dem? Är det prästerna som bestämmer vad man skall tro? Hur menar du att det är på ett kloster då? Det finns så vitt jag vet i vår tid en begynnande klosterrörelse även inom protestantismen.
Kyrkan har under hela sin historia haft upp- och nedgångar. Splittring och försvagning av kyrkan är inte något nytt. Att det skapas sekter anser jag vara mänskligt och det gäller inte bara religiös sekterism utan kan lika gärna uppkomma på en arbetsplats eller inom en intresseförening. Här finns mer att säga och kanske att jag återkommer till det vid ett annat tillfälle.
Katolicismen har en mycket stark fokus på auktoritet och heirarki snarare än personlig tro. Kloster är en fristad för katoliker i vilken en troende kan tro så mycket de vill utan att vara störd av sin heirarki. De får i kloster leva i en direkt relation med Gud utan en människa som står i vägen.
Effekten blir att den som kan underkasta sig gör så och den som inte kan det går i kloster. Denna struktur är mycket effektiv, det är därför Katolicismen egentligen bara fått ett utbrott (protestantismen).
Martin Luther förespråkade personlig tro och en personlig relation med Gud. Han var dessutom emot kloster. I en rörelse uppstår automatiskt förr eller senare en heirarki som bestämmer och gör stadgar som medlemmarna skall följa. Men en rörelse som förespråkar frihet har en tendens att föda rebeller som sätter sig upp mot all heirarki. Så man bryter sig loss, skapar en ny gren, nu baserad på frihet och personlig tro. På sikt kommer även den växa en heirarki med stadgar, varefter den bryter upp igen i en ny gren.
Vad innebär det att verka för Gud menar du? Står detta i motsats till att orientera och intressera sig för vad en människa är för något?
Alltså på den tiden var Gud allt som fanns. Kyrkan byggdes inför Gud, stadsplaneringen byggdes inför Gud, samhällsplaneringen förberedde sig för Gud. Allt som ansågs inte vara Gud till lags förbjöds. Alla lagar och regulationer försökte man anpassa till hur man trodde att Gud tänkte.
Det där om att man skulle skaffa sig ett arbete och bygga en behaglig plats att bo på existerade inte. Jorden och jordelivet var inte viktigt. Gjordes någon utveckling överhuvudtaget så var det något som förbättrade kungens makt eller förbättrade livsuppehållande företeelser som jordbruk. Skola var inte viktigt. Kunskap var inte viktigt. Tänka var oviktigt. Människan på jorden hade inget egentligt värde (det här var en tid man hade över 200 dödsstraff ur GT).
Det är så vanligt att många idag inte ser skillnad på humanistiskt människovärde och kristendom.
Är de så lika menar du?
Nej, det är snarare att uttrycket “kristen etik” vill beskriva värden som egentligen inte är kristna (eller humanistiska egentligen).
Det här arbetet belyser problematiken:
http://www.ep.liu.se/abstract.xsql?dbid=2316
Ge gärna exempel (jag vill alltid lära mig mer) på sådant som tillskrivs kristendomen men egentligen kommer från annat håll.
Demokrati. Vetenskap. Etik. Mänskliga rättigheter etc.
Så lätt tror jag inte att det är. Jag kan ta mitt ansvar och samtidigt brista i det. Jag kan må bra av att ha tagit mitt ansvar men också känna mig pressad av omgivningens krav på ansvarstagande. Jag kan ju ha gjort rätt på alla sätt och tagit mitt ansvar till fullo men fått klander av någon i alla fall. Att ge någon ansvar är också ett bemyndigande av en person i en given situation. Det sistnämnda tror jag är Guds hållning till människan.
Du har en ganska sund inställning där tror jag. Andras syn på mig är min ultimata auktoritet, men jag har också en känsla av att om jag gör gott så mår jag bra. Detta har mycket att göra med min idealbild om hur en värdefull människa beter sig. Den som beter sig dåligt är helt enkelt en sämre människa med mindre värde.
