Jag måste erkänna att den här tråden rör sig en bra bit över mitt huvud, men eftersom jag indirekt kanske har orsakat den, ska jag försöka finnas med. Du frågar mig i #23, med anledning av att jag bekänt mig till etisk subjektivism:
“Skulle folkmord vara rätt om alla människor tyckte det?”
Det är nämligen konsekvensen av etisk subjektivism, tyvärr.
I all vänskaplighet//
Swingpirate
I så fall är jag inte “etisk subjektivist”. Hur jag då ska definiera min moralfilosofi vet jag inte. Jag tycker folkmord alltid är någonting fruktansvärt dåligt (milt uttryckt), även om alla andra tyckte det var legitimt i vissa fall. Om jag försöker definiera några begrepp lite snävt så tänker jag som så här:
När det gäller matematik använder jag begreppen rätt och fel. När det gäller logik använder jag begreppen sant och falskt. När det gäller att bedöma faktiska förhållanden, huruvida saker och ting finns och hur de fungerar, använder jag begrepp som “jag gissar, jag antar, jag tror”. När det gäller att värdera använder jag begreppet “jag tycker”. I moralfrågor föredrar jag att säga “Jag tycker detta är dåligt/bra.” framför att säga “Jag tycker detta är rätt/fel.”
Om vi har beslutat oss för att tillerkänna varandra vissa rättigheter, så kan vi i och för sig därefter använda begreppen “Detta är rätt/fel.” i förhållande till vad vi har bestämt, men jag vill undvika att åberopa kännedom om någon objektiv eller absolut moral.
Hej Imatea! Jag tycker det verkar som att du ibland gör saker lite svårare än vad de faktiskt är. Du vet mer än vad du tror och resonerar därtill både klokt och fruktbart.
Imatea - 21 April 2008 08:16 -
I så fall är jag inte “etisk subjektivist”. Hur jag då ska definiera min moralfilosofi vet jag inte.
Då har vi ju nått målet ! Moralisk realism-negation av moralisk realism är en giltig dikotomi. Din moralteori definieras då generellt som moralisk realism, per lagen om elimination av dubbla negationer:
~(~MR)<—>MR
När det gäller att värdera använder jag begreppet “jag tycker”. I moralfrågor föredrar jag att säga “Jag tycker detta är dåligt/bra.” framför att säga “Jag tycker detta är rätt/fel.”
Nästa steg att ordna dina moraliska principer i en hierarki så att du kan göra bedömningen “x är dåligt, baserat på fakta y”.
Om vi har beslutat oss för att tillerkänna varandra vissa rättigheter, så kan vi i och för sig därefter använda begreppen “Detta är rätt/fel.” i förhållande till vad vi har bestämt, men jag vill undvika att åberopa kännedom om någon objektiv eller absolut moral.
Ok, som du vill… Det viktiga är att du inser att det går att verifiera/falsifiera moraliska propositioner. Man behöver inte ha kännedom huruvida “gräset är grönt” eller ej för att veta att satsen antingen är sann eller falsk, inte sant?
Ok, som du vill… Det viktiga är att du inser att det går att verifiera/falsifiera moraliska propositioner. Man behöver inte ha kännedom huruvida “gräset är grönt” eller ej för att veta att satsen antingen är sann eller falsk, inte sant?
Tjena, jag känner att detta träffas mig, liksom Imatea, och jag gör nog saken också mer komplicerad än du. Jag håller med dig i det du skriver så mycket att det är förvillande att vi har olika uppfattning ibland, jag tycker att moraliska utsagor baseras på empiri, annars skulle det vara meningslöst att diskutera om rätt och fel (som vi gör här på forumet om Gud är en vettig grund för moral exempelvis). Vad jag säger är att även om det fanns en objektivt korrekt moraluppfattning, så kan vi inte veta om den, såvida vi inte har kontakt med en allsmäktig Gud eller dylikt. Trivialt, kan man dock säga att det finns rätt och fel, precis som det finns sanning, men liksom jag inte tror att det ens är meningsfullt att tala om vad som är objektivt sant inom vetenskap, är det lika lite meningsfullt att tala om vad som är objektivt moraliskt rätt. Det verkar sålunda som att vår syn på vetenskapsteorin skiljer sig åt, inte vår moraluppfattning =)
Hej Mats. Ja, det var onekligen en intressant utsvävning du gjorde i ditt förra inlägg. Det entusiasmerade mig att göra en kanske än större avstickare. Nåväl, låt oss se var vi hamnar!
Mats Selander - 21 April 2008 04:39 -
Det är här som det moraliska argumentet kommer in i bilden. Även C.S. Lewis argument utifrån rationalitet tycker jag är intressant i detta avseende. I kortform lyder argumentet så: Om vår tillvaro inte är rationell i själva grunden så är det svårt att se varför vi skulle ge rationeliteten den giltighet vi ger den. Detsamma gäller moralisk godhet. Så det är ett parallell-argument till det moraliska argumentet.
Jag är verkligen ingen expert på Lewis: menar han något i stil med att rationalitet är ett oberättigat koncept utan en övergripande teleologi i naturen, och att en sådan endast kan vara ett meningsfullt begrepp på supernaturalism? Intressant, även om jag tycker det låter lite märkligt då rationalitet är en bärande idé för all moral, och därmed en grundläggande förutsättning för överlevnad, vilket till sist förefaller som det yttersta skälet till allt mänskligt handlande (jag antar att du bestrider detta).
Om man inte gör en sådan “transcendental” analys (dvs en analys där man försöker “gå bortom” och analysera själva förutsättningarna för analysen) så blir det en ganska ytlig diskussion. Med “ytlig” menar jag just en diskussion där man är ovillig eller oförmögen att diskutera ens förutsättningar. Ganska ofta när jag diskuterar med ateister upplever jag att det blir ytligt. Ungefär så här: Jag försöker argumentera filosofiskt för Guds existens. Om vi har skäl att tro att Gud finns, så kan vi sedan ställa frågan om Gud uppenbarat sig eller kommunicerat i historien. Men det är en senare fråga, som jag ser det. Men det tycker inte mången rabiat ateist. Istället kritiserar ateisten den Bibliska uppenbarelsen och tänker då att om han hittat något konstigt, svårbegripligt, kontraintuitivt eller primitivt i Bibeln, ja då är saken därmed utagerad: Gud finns inte.
Jag håller med om att det ligger något primärt i de filosofiska infallsvinklarna mot de fundamentala problem vi alla måste brottas med. För att relatera detta specifikt till religionen, så tror jag att mycket handlar om vilken grundläggande uppfattning man har om vad religion faktiskt är för något. Mina intuitioner rimmar här tämligen väl med religionshistorikern Karen Armstrongs. Låt mig citera ur hennes utomordentliga lilla epos “Myternas historia”:
“Myten är alltså sann därför att den är verksam, inte därför att den ger oss faktisk information. Men om den inte ger någon ny insikt om livets mening håller den inte måttet. Om den fungerar, det vill säga tvingar oss att förändra tankar och känslor, skänker oss nytt hopp och manar oss att leva mer fullödigt, är den en giltig myt. En myt är i grund och botten en vägledning. Den talar om för oss vad vi måste göra för att kunna leva ett rikare liv. Om vi inte tillämpar den på vår egen situation förblir den lika obegriplig och främmande som reglerna till ett sällskapsspel. Det kan förefalla omständligt och tråkigt - tills vi börjar spela” (s. 14-15)
Det mytiska tänkandet eller andligheten, som även återfinns i musik, konst, naturupplevelser m.m., står på helt andra fundament än de rationella, praktiska och logiska aspekterna. Därför kan de två tankesätten inte jämföras på lika villkor. Denna fälla går många “rabiata ateister” i, liksom (tyvärr) många anhängare till de dominanta världsreligionerna idag. Någonstans där tappar alla “gudsbevis” viss relevans, tycker jag. Någonstans är det inte meningen att den mäktiga transcendentala verksamhet som religion utgör ska värderas så bokstavligt som rationalitet och logik kräver. Detta visste de gamla grekerna. De gjorde konsekvent en distinktion mellan mythos och logos, begrepp som betecknar de vitt skilda tankesätten. Om man går tillbaka före de stora världsreligionernas tid så återfinns denna tydliga uppdelning mellan mythos och logos: i det antika Grekland, i Mesopotamien, i indiankulturer, hos Australiens urinvånare i afrikas naturreligioner osv. Denna uppdelning är idag sedan länge pulvriserad, vilket jag personligen tycker är synd.
Detta synsätt finner jag otroligt omoget. Det kanske låter paradoxalt, men jag upplever att den typen av ateister tolkar Bibeln fundamentalistiskt dvs på ett orimligt, snävt, fyrkantigt och svart-vitt sätt. Kanske är det därför vissa av de mest rabiata ateisterna är f.d. kristna fundamentalister. De har bevarat sin fundamentalism men bara hoppat från det ena diket till det andra. Och jag känner ingen större sorg över att de lämnat kristen tro. Däremot känns det sorgligt att de är så arga och svart-vita.
Ja du, det finns onekligen en hel del svart-vita människor här i världen, ateister som teister. Det handlar onekligen om att man bör ta reda på varandras spelplaner innan man angriper en viss position. Om min tes stämmer någorlunda: att religionen i grund och botten inte är till för att uttala sig om världsliga sakförhållanden (mythos), så är detta inte oförenligt med naturalism (där jag finner logos), då dessa är två olika aspekter av den mänskliga tillvaron. Problemet är att ingen argumenterar utifrån det villkoret. Om teisten implicit antar att rationalitet är centralt i spelplanen för sin religiösa övertygelse: ja, då är det ett problem med exempelvis motsägelser i Bibeln. Då får ofta diskussioner samma ytliga prägel som du beskriver. Man är helt enkelt tvungen att acceptera motpartens spelregler som han eller hon för fram dem. Jag menar att varken troende eller icke-troende i vår djupt rotade kultur vågar tolka religionen och andligheten i den sfär där den rimligen borde höra hemma, där den finner sin egen spelplan: mythos.
För att då återgå till din fråga, så förmodar jag att ett starkt och övertygande argument mot en transcendental apporach, skulle kunna få mig att vackla i min övertygelse. Om du kan visa att det är irrationellt eller på något sätt tokigt att resonera på den nivå där jag finner som mest stöd för min teism, ja då skulle det utgöra en potentiell falsifiering av min teism. Men ett sådant argument löper en stor risk att vara självförgörande, eftersom det troligen behöver röra sig på just den “djupa” filosofiska nivån som argumentet förkastar.
Vi kanske ska spara en sådan holmgång till ett senare tillfälle?
Tjena, jag känner att detta träffas mig, liksom Imatea, och jag gör nog saken också mer komplicerad än du. Jag håller med dig i det du skriver så mycket att det är förvillande att vi har olika uppfattning ibland, jag tycker att moraliska utsagor baseras på empiri, annars skulle det vara meningslöst att diskutera om rätt och fel (som vi gör här på forumet om Gud är en vettig grund för moral exempelvis).
Jag känner att vi rör oss framåt. Om moraliska utsagors giltighet kan avgöras på basis av logik och empiri, så följer det nödvändigtvis att moral är objektiv.
Vad jag säger är att även om det fanns en objektivt korrekt moraluppfattning, så kan vi inte veta om den, såvida vi inte har kontakt med en allsmäktig Gud eller dylikt.
Varför? Och du fortsätter att behandla moralen oberoende av sin kontext. Vi talar inte om intrisikalism.
Trivialt, kan man dock säga att det finns rätt och fel, precis som det finns sanning, men liksom jag inte tror att det ens är meningsfullt att tala om vad som är objektivt sant inom vetenskap, är det lika lite meningsfullt att tala om vad som är objektivt moraliskt rätt. Det verkar sålunda som att vår syn på vetenskapsteorin skiljer sig åt, inte vår moraluppfattning =)
Huruvida vetenskapliga teorier är sanna eller ej är en filosofisk fråga, det är mycket riktigt. Det är dock ändå så att dessa teorier underbyggs av en massiv mängd konvergerade fakta: observationer av sakförhållanden vilka vi håller för sanna. Och lika mycket som att det är en tautologi att säga att sanningen är objektiv är det att säga att moralen är det, då denna bygger på samma typer av sakförhållanden, tillämpade i “bör-satser”.
By the way Twinsen och Imatea, ni får gärna bemöta de argument för moralens objektivitet jag har presenterat i den här tråden. Låt mig posta dem igen för säkerhets skull:
Modifierat Euhyphro Dilemma (MED)
1. Moral baseras på empiri och logik
2. Empiri och logik är objektiva
3. Moral är objektiv (från 1 & 2)
Argument från Subjektivisters Värdeomdömen (ASV)
1. Alla medvetna subjekt fäller värdeomdömen
2. På etisk subjektivism/relativism är värdeomdömen meningslösa eller irrelevanta
3. Alla medvetna subjekt betraktar implicit sina värdeomdömen som meningsfulla och relevanta
4. Moralisk objektivism är absolut (från 1,2 & 3)
Moridins Ontologiska argument för moralisk Realism (MOR)
1. Antag för reductio, att moralisk realism är falsk.
2. Då existerar minst ett objektivt giltigt argument till varför moralisk realism bör betraktas som falsk. (från 1)
3. Givet att moralisk realism är falsk, så är det omöjligt att ha något giltigt argument varför något bör betraktas som falskt. (ur def.)
4. Härledd motsägelse, så antagandet att moral realism är falsk måste förkastas (reductio ad absurdum)
Låt mig även få infoga ett nytt:
Argument från Existensens Primat (AEP)
1. Om något existerar, så existerar det objektivt (korrolarium till identitetslagen)
2. Moral existerar (Detta är ett antagande alla håller)
3. Moral är objektiv (från 1 & 2)
Ni har inte haft några invändningar specifikt mot argumenten såhär långt. Innebär det att ni accepterar deras slutsats?
By the way Twinsen och Imatea, ni får gärna bemöta de argument för moralens objektivitet jag har presenterat i den här tråden. Låt mig posta dem igen för säkerhets skull:
Modifierat Euhyphro Dilemma (MED)
1. Moral baseras på empiri och logik
2. Empiri och logik är objektiva
3. Moral är objektiv (från 1 & 2)
3 följer inte från 1 & 2. För att det ska gälla måste 1 formuleras som Moral baserast endast på empiri och logik. Jämför om jag säger a) min uppfattning av dig baseras på vad du skriver. b) Det du skriver är text, c) du är text (från 1 & 2). Och där skiljer väl vår uppfattning åt. Du vill ha in ett endast i 1.
[quote author=“Swingpirate”]
Argument från Subjektivisters Värdeomdömen (ASV)
1. Alla medvetna subjekt fäller värdeomdömen
2. På etisk subjektivism/relativism är värdeomdömen meningslösa eller irrelevanta
3. Alla medvetna subjekt betraktar implicit sina värdeomdömen som meningsfulla och relevanta
4. Moralisk objektivism är absolut (från 1,2 & 3)
Här invänder jag förstås mot 2. Varför skulle de vara det?
[quote author=“Swingpirate”]
Moridins Ontologiska argument för moralisk Realism (MOR)
1. Antag för reductio, att moralisk realism är falsk.
2. Då existerar minst ett objektivt giltigt argument till varför moralisk realism bör betraktas som falsk. (från 1)
3. Givet att moralisk realism är falsk, så är det omöjligt att ha något giltigt argument varför något bör betraktas som falskt. (ur def.)
4. Härledd motsägelse, så antagandet att moral realism är falsk måste förkastas (reductio ad absurdum)
Detta är ju mest roligt. Redan 2 inför ju ett motsägelse. Och från en motsägelse kan man härleda vad som helst. Det liknar det du försökt (och som många teologer försökt) att få något att erkänna att det är objektivt sant att ingenting är objektivt sant. Som lek är det kanhända roande, men knappast som argument.
[quote author=“Swingpirate”]
Låt mig även få infoga ett nytt:
Argument från Existensens Primat (AEP)
1. Om något existerar, så existerar det objektivt (korrolarium till identitetslagen)
2. Moral existerar (Detta är ett antagande alla håller)
3. Moral är objektiv (från 1 & 2)
Kalle Anka existerar också. Gud likaså, iallafall i Bibeln. Jaså, du vill invända att de inte existerar, utan är sociala konstruktioner? Isåfall, varför är inte moral en social konstruktion. Som du ser så finns det inga logiska härledningar för att moral är objektivt. Om det logiskt hade funnits härledningar för detta skulle ingen som studerat etik och moral kunnat ha uppfattningen som jag har (såvida man inte går emot logiska nödvändigheter).
[quote author=“Swingpirate”]
Ni har inte haft några invändningar specifikt mot argumenten såhär långt. Innebär det att ni accepterar deras slutsats?
1. Moral baseras på empiri och logik
2. Empiri och logik är objektiva
3. Moral är objektiv (från 1 & 2)
3 följer inte från 1 & 2. För att det ska gälla måste 1 formuleras som Moral baserast endast på empiri och logik. Jämför om jag säger a) min uppfattning av dig baseras på vad du skriver. b) Det du skriver är text, c) du är text (från 1 & 2). Och där skiljer väl vår uppfattning åt. Du vill ha in ett endast i 1.
Nej, ditt motargument är en non-sequitur (mitt är det inte). Den korrekta slutsatsen vore “min uppfattning baseras på text”. Ja, moral baseras enbart på empiri och logik, det är implicit. Förresten gör det ingen skillnad, då vi vet deduktivt att om något till någon del existerar objektivt, så finns det helt objektivt, så argumentet är giltigt hursomhelst. Man kan inte både äta kakan och ha kvar den.
Argument från Subjektivisters Värdeomdömen (ASV)
1. Alla medvetna subjekt fäller värdeomdömen
2. På etisk subjektivism/relativism är värdeomdömen meningslösa eller irrelevanta
3. Alla medvetna subjekt betraktar implicit sina värdeomdömen som meningsfulla och relevanta
4. Moralisk objektivism är absolut (från 1,2 & 3)
Här invänder jag förstås mot 2. Varför skulle de vara det?
Av samma anledning som att gräset inte blir rött för att jag önskar att det vore det. A=A.
[quote author=“Swingpirate”]
Moridins Ontologiska argument för moralisk Realism (MOR)
1. Antag för reductio, att moralisk realism är falsk.
2. Då existerar minst ett objektivt giltigt argument till varför moralisk realism bör betraktas som falsk. (från 1)
3. Givet att moralisk realism är falsk, så är det omöjligt att ha något giltigt argument varför något bör betraktas som falskt. (ur def.)
4. Härledd motsägelse, så antagandet att moral realism är falsk måste förkastas (reductio ad absurdum)
Detta är ju mest roligt. Redan 2 inför ju ett motsägelse. Och från en motsägelse kan man härleda vad som helst. Det liknar det du försökt (och som många teologer försökt) att få något att erkänna att det är objektivt sant att ingenting är objektivt sant. Som lek är det kanhända roande, men knappast som argument.
Det är absolut inget fel på ontologiska argument i sig. Sanning existerar för att motsatsen är omöjlig. Hela poängen är att härleda en motsägelse. Moralisk realism är sant då den omöjligt kan betraktas som falsk. Enkelt. Ingen lek.
[quote author=“Swingpirate”]
Argument från Existensens Primat (AEP)
1. Om något existerar, så existerar det objektivt (korrolarium till identitetslagen)
2. Moral existerar (Detta är ett antagande alla håller)
3. Moral är objektiv (från 1 & 2)
Kalle Anka existerar också. Gud likaså, iallafall i Bibeln. Jaså, du vill invända att de inte existerar, utan är sociala konstruktioner? Isåfall, varför är inte moral en social konstruktion.
Nej Twinsen, Kalle Anka existerar inte. Om moral existerar, så existerar det objektivt. Din enda utväg är att hävda att moral inte existerar. Men det vet vi alla att den gör, eller menar du att den inte gör det?
Som du ser så finns det inga logiska härledningar för att moral är objektivt. Om det logiskt hade funnits härledningar för detta skulle ingen som studerat etik och moral kunnat ha uppfattningen som jag har (såvida man inte går emot logiska nödvändigheter).
Det senare är vad man gör. Man kan minsann inte både äta kakan och ha kvar den
Jag har tyvärr inte kraft att sätta mig in i din begreppsapparat och kan inte diskutera det som du tar upp i #36. Jag får helt enkelt säga så här: När det gäller fakta, huruvida vi betraktar gräset som grönt eller brunt, så gör vi bedömningar. Om vi är överens om vad vi menar med grönt resp. brunt så kan vi inte tillåta oss att “anse vad vi vill” i en sådan fråga om vi vill göra oss begripliga för varandra.
När det gäller en smakfråga - vill vi köpa in grönt konstgräs till fotbollsplanen eller vill vi köpa in brunt konstgräs? - då får jag lov att argumentera för vad jag tycker är estetiskt mest tilltalande - varför inte brunt? Det är väl snyggt?
När det gäller en moralisk fråga - ska vi försöka sälja det här giftiga, besprutade gräset från banvallarna som foder till kor eller ska vi inte? - då får jag lov att argumentera för vad jag tycker med hänsyn till mina värderingar, men jag kan också välja att utan argumentation säga: Jag värderar kornas hälsa högre än de pengar jag kan tjäna på försäljningen. Någon annan värderar sina inkomster högre än kornas hälsa. Han kanske till och med menar att pengarna skulle kunna skänkas till välgörande ändamål (för att komplicera situationen lite).
I en sådan diskussion förbehåller jag mig rätten att definiera vad jag tycker är det bästa alternativet, vad jag tycker är gott. Samtidigt kan jag inte förneka den andre samma rätt. Så ser jag det. Räcker det?
Kompletterar med följande: När vi dömer en människa, dömer vi henne för brott emot vad vi som samhälle kommit fram till ska gälla. Vi betraktar handlingen i fråga som inte önskvärd och markerar detta inför varandra (allmänpreventivt) samt inför den dömde (individualpreventivt). Påföljden anser jag idealt skall utgöra en korrigering, inte ett straff för att tillfredsställa vårt behov av hämnd. Det finns givetvis också en aspekt av att, åtminstone temporärt, skydda samhället (oss själva). Lagarna grundar sig alltså på de moraluppfattningar som vi enats om utifrån vad vi betraktar som bra respektive dåligt handlande. Bryter man emot dessa lagar har man i förhållande till lagarna handlat fel.
Och: Sedan kan vi förstås använda begreppen rätt och fel när ett handlande inte “känns” rätt, därför att vi ogillar det. Vår känsla för rättvisa och vår förmåga till medlidande blir då vår inre kompass i dessa frågor. Kan man komma längre?
Imatea, jag kommenterar inte allt, men siffrorna framför mina stycken representerar kommentarer till ditt inläggs motsvarande stycken. Många av dina rader bygger på lite onödiga missförstånd. Om du bekräftar att A=A så följer att saker är vad de är och att medvetandets uppgift är att upptäcka sakförhållanden, inte att uppfinna dem godtyckligt på sina önskningar. Om moral existerar så existerar det objektivt.
1. Existerar det ett objektivt giltigt skäl till varför vi inte bör “tillåta oss att anse vad vi vill”?
4. Existerar det ett objektivt giltigt skäl till varför vi bör vi ha åsiktsfrihet? Det anser jag, då satsen “vi bör inte ha åsiktsfrihet” är en självrefuserande proposition (negerar sig själv).
5. Vad får dig att tro att lagböcker är relevant för min moraluppfattning?
6. Ja. Om utrotningen av judar “kändes rätt” för Adolf, var det moraliskt korrekt för det? Det tycker inte jag, då Hitler agerade på empiriskt felaktiga premisser, som “judar är inte människor” och “det finns en judisk världskonspiration som är i färd med att ta över världen”.
1. När vi uttalar oss om vad som finns och hur det som finns fungerar, ja. Skälet är att detta är oberoende av om vi själva finns, eller inte. (Såvida vi inte intar Richard III:s perspektiv.) När vi värdesätter det som finns, nej. Vad jag förstår, så är värderingar beroende av vem som värderar. Finns det ingen som värderar, så finns det inget värde. Finns det ett värde i en diamant som ingen någonsin hittar? Nej, inte mer än som fyllnadsmassa, skulle jag vilja säga. Finns den, även om ingen någonsin hittar den? Ja. I det ögonblick som den blir funnen, blir den dessutom värderad och får i och med det ett värde.
Jag förstår det som att värderingar är beroende av vem som värderar. Se här. Finns det en gud som känner till diamanten, jo, då har den ett värde för den guden, såvida denne uppskattar diamantens egenskaper. Se här.
4. Då är vi väl överens på den punkten, även om jag, på grund av bristande förmåga, inte förstår ditt skäl. EDIT: Vet förresten inte vilket skälet skulle vara för min del, men oberoende av om jag kan formulera detta, så har jag en bestämd åsikt i frågan. Det räcker för mig.
5. Ville bara peka på att användningen av begreppen rätt/fel förutsätter en underförstådd tanke om (implicerar) att handlingen strider emot någonting fastslaget. När du värderar handlingen som bra eller dålig (önskvärdheten) finns inte denna implikation.
6. - Även om Ni inte bedömer judar som människor, Herr Hitler, även om det faktiskt skulle finnas en judisk världskonspiration i syfte att ta över världen, Herr Hitler, så anser jag att Ni bär Er illa åt. Ni kanske inte bryr Er om vad jag tycker, men om vi är många som tycker så, så kan vi sätta kraft bakom orden.
Nu måste jag väl äntligen förtydliga mitt svar på trådens fråga: Är Gud omoralisk?
Om vi håller oss till Bibelns gud, så tycker jag inte om de gudsbilder jag möter i Bibeln. Jag tycker att de är moraliskt oacceptabla. Är Bibelns gud omoralisk? På det stora hela: Ja!
Det blir emellertid riktigare att säga att jag i stort sett inte delar de bibliska författarnas värderingar. Inte minst tar jag avstånd från deras sätt att stödja sina uppfattningar på orättmätig gudomlig auktoritet.
Av ovanstående anledning är jag mycket kritisk till tankegångarna om nyttan av sådan mytologi i nedre delen av #34. Kvalificerar detta mig till kategorin “rabiat ateist”?
1. När vi uttalar oss om vad som finns och hur det som finns fungerar, ja. Skälet är att detta är oberoende av om vi själva finns, eller inte.
Bra!
När vi värdesätter det som finns, nej. Vad jag förstår, så är värderingar beroende av vem som värderar.
Vilket inte på något sätt motsäger objektivism. Det är ett grovt missförstånd.
4. Åsiktfrihet bör vi ha därför att negationen är en självmotsägelse, det inte ens går att uttala orden “vi bör inte ha åsiktsfrihet” utan att förutsätta detsamma. Direkt härlett ur logik och empiri.
Ville bara peka på att användningen av begreppen rätt/fel förutsätter en underförstådd tanke om (implicerar) att handlingen strider emot någonting fastslaget.
5. Nej, inte fastslaget i meningen att svaret är intrisikalt beroende av någon mystisk instans i universum. Alla värden existerar i en kontext.
När du värderar handlingen som bra eller dålig (önskvärdheten) finns inte denna implikation.
Du måste ha någon yttre måttstock oavsett. Att Per tycker något är gott; förklarar det varför han tycker att det är gott? Knappast.
6. Så om alla accepterade judeutrotning så är det moraliskt berättigat? Du skjuter dig själv i foten.
! Moralisk realism-negation av moralisk realism är en giltig dikotomi. Din moralteori definieras då generellt som moralisk realism, per lagen om elimination av dubbla negationer: