EnjoyTheSilence - 24 September 2011 07:38 -
Det är enkel matematik..Här nere på jorden (eller i alla fall i vissa länder) när vi använder det lilla förnuft och förstånd vi fått så tar vi avstånd från regimer t.ex som utövar tortyr…Vi inser det att det är ju något fel när det är så här..Till och med grovt kriminella behandlas med respekt i civiliserade länder.
Men Sven Svensson från Svenljunga då som aldrig trodde på det “glada” budskapet om att han är en äcklig vidrig syndare men förövrigt lever ett tämligen normalt liv. Han är helt plötsligt värd ett evigt straff…
(Här följer ett långt inlägg. Ber om ursäkt för det ... 
)
Det känns som om det är här vi har roten till problemet. Du anser inte att människor förtjänar ett evigt straff för sina synder. Inte du själv, inte jag och inte ens de värsta brottslingar.
Det kan man anse. Men jag skulle vilja fråga dig hur du kommer fram till det på grundval av “förnuft och förstånd”. För att värdera sådana här saker handlar väl även det mer om känsla än om förnuft? Tvärtemot din modell så kan man ju inte uppställa matematiska formler för vad folk “förtjänar” eller inte. Lagen måste göra ett försök. Men det räcker den inte till för.
Om vi till hypotetiskt men verklighetsinspirerat exempel tar ett par våldtäktsmän som angriper en flicka och sedan slår henne medvetslös och lämnar henne att frysa ihjäl i en snödriva. Vilket straff bör de förtjäna i detta livet, om de arresteras och överbevisas om skuld? Några år på kåken, som här i Sverige? Livstid, som i Förenta staterna? Avrättning, som i Bibeln? Avrättning medelst tortyr, som i till exempel Iran?
Vi kan ha våra olika åsikter. Min poäng är att vi inte kan “beräkna” fram ett rättvist straff enbart genom logik eller matematik. Vi kan nog beräkna fram ett samhällseffektivt straff, som ger den maximala kombinationen av avskräckning, rehabilitering och kostnadsbesparing för staten. Men det är ju inte samma sak.
När vi skall skipa rätt är vi hänvisade till moralen, inte vetenskapen.
För att återgå till dina tankar. Du anser som sagt att helvetet är orättvist. Särskilt för Sven Svensson, som lever ett “tämligen normalt” liv. Jag får intrycket att du tycker “tämligen normalt” är detsamma som “gott nog”. Du är nöjd med att folk liksom är litet lagom snälla; om man bara inte är mördare, våldtäktsman eller vad det nu kan vara så förtjänar man inget straff alls. Och inte ens dessa förtjänar evigt straff.
Då är det så att du och den bibliske Guden har olika standarder för hur “god” man måste vara. För han tål ingen ondska alls. Vad är det som säger dig att din standard är bättre än hans, rent objektivt? Om du tror på Gud, borde du då inte också tro att han nog vet bättre? Han är ju, enligt Bibeln, allvetande såväl som allsmäktig.
Jag vill säga, att ditt “gott nog”-argument kan användas lika väl av vem som helst, helt oavsett hur god (eller ond) han själv är och hur god (eller ond) han anser att man skall behöva vara. Inte enbart mot eviga straff, utan mot alla straff.
Vi kan ta ett till exempel till denna andra fråga, ett alldeles sant sådant den här gången. Det är litet långt, och innehåller en del obehagliga detaljer, så jag varnar på förhand. Men det har varit viktigt för mig, så jag drar det i dess helhet.
*** *** ***
Jag är intresserad av historia, och har bland annat läst en hel del om andra världskriget. Det jag tänker på här är en tysk polismans historia. Han var varken “troende nazist” eller i något annat avseende en påtagligt “ond” man före kriget—familjefar, gick i kyrkan, allt det där. Han var väl litet småljum patriot, men polis först och främst för brödfödan.
Men sedan under kriget så blev han avdelad till att skjuta judar på östfronten. Alltså inte motståndsmän eller något sådant, utan kvinnorna och barnen som polisen hade samlat ihop. Det här var innan gaskamrarna kom igång, så SS måste “göra av med” dem på något annat sätt. Och då kallade man in polismän som denne för jobbet.
Så han gjorde sitt jobb och lydde order. Sköt ihjäl kvinnor, barn och åldringar i månader i sträck, eftersom det var hans jobb. Tiotusentals för enheten han arbetade med, och säkert åtminstone många hundra själv. Efter en typisk dag var pistolerna så varma att de gick av utan att man tryckte på avtryckaren. Och, visst mannen tyckte det var litet obehagligt, särskilt i början. Men han hade ju sina order.
Sedan efter kriget ställde man omsider några av hans kolleger (dock inte mannen själv) inför rätta. Detta, sade han när han intervjuades, tyckte han var helt obegripligt och orättvist. De hade ju inte gjort något större fel, tyckte han. Visst, man hade skjutit litet judar, kanske slagit ihjäl några ibland om ammunitionen tröt. Och visst, nog hade det kanske förekommit någon enstaka gång—I förtroende sagt!—att man hade våldtagit en särskilt vacker ung judinna, litet vid sidan om.
Men ändå! Johann Schmidt, Kurt Berger, Fritz Ferber och de andra [fingerade namn] hade ju egentligen inte gjort något särskilt “elakt” eller “ondskefullt”. Det var ju inte som om man hade torterat någon, eller dödat bara för sitt höga nöjes skull, eller gjort något annat sådant elakt. Man gjorde bara sitt jobb, helt enkelt. När det fanns—Och finns ännu idag, min bäste herr journalist!—mycket, mycket värre brottslingar, sadister och gruvliga förbrytare som springer lösa, hur rättvist är det att ge sig på just mina kompisar? De var ju alla ganska snälla människor som på det stora hela levde ett tämligen normalt liv! Men nu skall de alltså förtjäna många år på kåken, eller kanske rentav dödsstraff? Orättvist, är vad det är!
*** *** ***
Jag har parafraserat mannens utsaga, men orden återger helt korrekt vad han tänkte och tyckte och var helt öppen med. Vad han sade slog mig som en blixt när jag läste det, och gör det på sätt och vis än idag, eftersom jag så väl kände igen mig själv i det. Precis så hade jag sagt, om någon ville döma någon av mina vänner för deras synder. “Döm inte någon för någonting”, som det heter i den moderna versionen av liberalkristendom och humanism.
Jag ansåg—och anser mig nog alltjämt—själv vara en “ganska snäll” människa. Som kristen ser jag mig nu som syndare, men jag vet ännu inte helt säkert om detta trängt in ända in i hjärtat på mig. Jag vet att jag än idag har en tråkig tendens att stundom förhäva mig och tycka mig förmer än andra. Kanske ser jag mig ännu innerst inne på något sätt som “god”, fastän jag i mitt medvetna jag vet bättre?
Men den här tyske polismannens vittnesbörd hjälper mig att se mig själv i mitt rätta perspektiv. Han ansåg, liksom Sven Svensson, att han själv var en “litet lagom god” människa, och att hans kamrater var det. De hade sina synder, liksom Sven Svensson har sina, men de kunde han vifta bort: de påverkade ju inte hur de “egentligen” var som människor, och det var ju inga stora saker det rörde sig om.
För Sven Svensson bara kanske litet otukt, litet skattefusk, litet vita lögner då och då till frugan och vännerna.
Och för Fritz Ferber, bara litet mord, litet misshandel och litet våldtäkt då och då.
“Gör det mig då till en sämre människa?” tänker båda, när samvetets röst stundom gör sig hörd. “Det är ju alldeles normala saker för mig och mina kompisar. Så dålig är jag väl inte bara för det, att jag förtjänar något straff för det?”
Det är ingen skillnad i princip på mig som ateist, som tyckte att Sven Svensson var “litet lagom god”, och tysken som tyckte att Fritz Ferber var det. Det är en gradskillnad, men våra tankesätt är exakt lika. Och eftersom ingen av oss bygger vår definition av “litet lagom god” på något objektivt så är båda lika giltiga. Ferber har lika stor rätt som Svensson att klaga om han blir straffad för sina synder—åtminstone efter sitt eget huvud.
Gud, däremot, nöjer sig inte med “litet lagom god”, som den ene eller den andre definierar det. För honom är varken Fritz Ferber eller Sven Svensson “litet lagom goda” för att få komma in i hans himmelrike. Han kräver istället en total godhet, utan all ondska och utan “litet lagom”. Och genom Kristus har han själv uppoffrat sig för att vi skall kunna bli just det. Inte “litet lagom goda”, utan Goda med stort G.
Detta, mer än kanske något annat, övertygar mig om att Gud verkligen är god, och att han är sann. Och det får mig att, liksom Gud, inte vilja nöja mig med “litet lagom”. För idealet om perfektion finns, och vi har blivit lovade att det en dag skall uppfyllas. Precis som Sven Svensson kan slippa undan sitt lilla “lagom” och bli God på riktigt så kan även Fritz Ferber det. Och även jag. Även alla andra.
Gud välsigne alla människor! Mördare, våldtäktsmän, ateister och småskaliga skattefuskare från Svenljunga—vi är alla inbjudna till hans Nåd, likaväl som hans Rättvisa dömer oss.
Därmed sätter jag (”Äntligen!”) P. för den här gången. Och jag kräver förstås inte att någon besvarar detta i detalj. Men visst vore det roligt om folk ville läsa det, för det jag talar om här i inlägget har som sagt påverkat mig djupt, och kanske kan det hjälpa även andra. 
