Har funderat endel på kyrkan roll i förföljelse av religösa grupper runt om i världen. Det står klart att många övergrepp har skett i kristendommens namn genom tiderna, ex. vis har vi korstågen emot muslimer som även ledde till många tvångs konverteringar och massiv slakt på rättrogna. Kyrkans roll i förföljelse mot judar har även den uppmärksammats på senare tid. Frågan blir vicktig av flera skäl då behovet av att kunna leva i fredlig samvaro är starkt. Hur kan vi förlåta och gå vidare?
Ett kort svar på din fråga är: Med ansränging och svårighet, men av nödvändighet.
Jag tror att kristendomen, liksom alla religioner, när den blir institutionaliserad och inkorporerad i en värdsligt styrande organisation, förvrängs och anpassas till de världsliga syften man vill uppnå och därför används till att bland annat motivera krig och förföljelse.
Kierkegaard menade till exempel att sann kristendom är provocerande och obekväm, dvs i opposition mot makten. Det skulle betyda att då den inte är del av makten inte heller är del av övergreppen. Enligt mig stämmer denna analys ganska väl med den bild som ges av Jesus i evanglierna.
Av detta följer att de förföljelser, grymheter coh krig som begåtts (och begås) i kristendomens namn har gjorts i namnet av en förvrängd eller osann kristendom, där det centrala kärleksbudskapet fallit bort.
Frågan för mig blir i detta fall en annan. Hur kommer vi tillrätta med:
1: Religioner som förespråkar denna typ av övergrepp mot mänskligheten?
och
2: Människor som tolkar “fredliga” religioner till samma syfte?
Vi måste, om vi inte ska skapa oss ett destruktivt skyttegravskrig utan ände. Jesus säger visserligen att man ska döma trädet på frukten, men att kristendomen blivit perverserad i vissa sammanhang kan man inte lasta andra för genom guilt by association. Det är lika orättvist som att associera ateister med Starlin och Mao, eller alla muslimer med terrordåd.
David, i din signatur har du en vers från första tessalonikerbrevet. I andra tessalonikerbrevet hittar vi några rader som jag tycker anknyter till det du säger, men ur perspektivet att kristna har blivit förföljda:
2 Thess 1:4-8
Vi kan med stolthet tala om er i Guds församlingar, om er uthållighet och er tro mitt under alla de förföljelser och lidanden som ni får utstå. De förebådar Guds rättvisa dom, att han skall förklara er värdiga Guds rike, som ni får lida för. Guds rättvisa innebär ju att han låter dem som plågar er bli plågade och låter er som nu plågas vila ut tillsammans med oss, när herren Jesus uppenbaras från himlen med sin makts änglar och i lågande eld, för att utkräva hämnd på dem som inte erkänner Gud och inte lyssnar till evangeliet om vår herre Jesus.
Här ser jag en tragik. Hur många kristna har inte känt sig tvungna att stå för sin tro, hålla fast och inte avsäga sig, i tron att det finns en belöning efter allt lidande och en vanära eller till och med värre lidande att vänta om de inte utstår tortyr och för tidig död. Inte hade de menat att provocera, men den religion som de lärt sig att både älska och frukta, vad säger inte den om hedningarna, avfällingarna och de som tror bara lite “fel”.
I 1 Tim 1:8-11 klumpar Paulus ihop de som inte bekänner sig till hans religiösa idéer med allsköns syndare. Gudlösa, hädare och förnekare kallar han dem i föraktfull ton:
Men vi vet att lagen är något gott, om man brukar den rätt och tänker på att den inte är till för rättfärdiga utan för dem som lever utan lag och ordning, för gudlösa och syndare, hädare och förnekare, för dem som bär hand på sin far eller mor, för dråpare, för otuktiga och män som ligger med män, för människorövare, lögnare och menedare och allt annat som strider mot den sunda läran. Så är det enligt det evangelium om härligheten hos den salige Guden som jag har fått mig anförtrott.
Välmenande kristna, som attraherats av ett budskap om barmhärtighet och kärlek, får samtidigt klä skott för ett budskap som nedvärderar alla utanför “Guds lilla barnaskara”. Detta är kanske lika tragiskt som att vissa kristna förföljt andra religioners anhängare. Helt i onödan har de offrat sina liv för ett budskap som alls inte bara provocerar makthavare, utan alla i deras omgivning med annan tro.
2 Thess 1:4-8
Vi kan med stolthet tala om er i Guds församlingar, om er uthållighet och er tro mitt under alla de förföljelser och lidanden som ni får utstå. De förebådar Guds rättvisa dom, att han skall förklara er värdiga Guds rike, som ni får lida för. Guds rättvisa innebär ju att han låter dem som plågar er bli plågade och låter er som nu plågas vila ut tillsammans med oss, när herren Jesus uppenbaras från himlen med sin makts änglar och i lågande eld, för att utkräva hämnd på dem som inte erkänner Gud och inte lyssnar till evangeliet om vår herre Jesus.
Här ser jag en tragik. Hur många kristna har inte känt sig tvungna att stå för sin tro, hålla fast och inte avsäga sig, i tron att det finns en belöning efter allt lidande och en vanära eller till och med värre lidande att vänta om de inte utstår tortyr och för tidig död. Inte hade de menat att provocera, men den religion som de lärt sig att både älska och frukta, vad säger inte den om hedningarna, avfällingarna och de som tror bara lite “fel”.
Jag tror att du har en poäng här Imatea. Tyvärr finns det mycket rädsla ibland kristna. De under tvivel känner det säkrare att stå fast vid sin tro, likt Blaise Pascals vad.
Om man mer eller mindre bokstavligt tolkar bibeln, så är dock sådana hårda passager problematiska. Antingen får man 1) konstruera en avancerat tolkningsmodell som passar en moral, 2) bortförklara ‘otäcka passager’, eller 3) inta en mer aggressiv hållning mot ‘hedningar’.
Om man istället ser till budskapet som helhet och släpper den bokstavliga tolkningen, förstår man att detta är Paulus förståelse som kanske passade de han skrev till (budskapet var en tröst för de, men sämre på oss), men då förlorar man också möjligheten att tolka bibeln som att den talar i klarspråk i andra passager. Det kan mycket väl vara så att det är knivskarpa gränser för hur man ska leva och tro enligt gud, men bibeln framstår inte vara den lagbok som skulle möjliggöra detta.
Jesus säger att han inte kommit för att kalla rättfärdiga utan syndare.
I Luk. 15 står det även: Alla publikaner och syndare höll sig nära intill Jesus för att höra honom. Men fariseerna och de skriftlärda kritiserade honom ständigt och sade: Den mannen tar emot syndare och äter tillsammans med dem. Då berättade han denna liknelse för dem: Om någon av er har hundra får och förlorar ett, lämnar han då inte de nittionio i öknen och går och söker efter det förlorade tills han hittar det? Och när han har funnit det, blir han glad och lägger det på sina axlar. När han sedan kommer hem, samlar han sina vänner och grannar och säger till dem: Gläd er med mig! Jag har funnit mitt får som jag hade förlorat. Jag säger er: På samma sätt blir det glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig -inte över nittionio rättfärdiga som ingen omvändelse behöver.
De som ansågs stå utanför “Guds barnaskara”, det var dem som sökte sig till Jesus, och det var dem han var sänd till jorden för. Guds syfte är ju att sträcka sig inte bara till de “rättfärdiga” utan till alla “förlorade får”. Även sådana av människorna (fariseerna i bibelstycket) ansedda syndare.
På många sätt är Gud nog strängare än vad vi människor är, samtidigt är också hans nåd så mycket större än vad våran för andra människor är.
Jesus säger att han inte kommit för att kalla rättfärdiga utan syndare.
“Jag säger er: På samma sätt blir det glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig -inte över nittionio rättfärdiga som ingen omvändelse behöver”
Hmm, ansåg alltså Jesus att det fanns rättfärdiga judar som inte behövde omvändelse? Ändå har vi sett att liknande ideer som de Rolf Lampa fört fram här på forumet legat bakom mycket förföljelse av den judiska folkgruppen.
Tyvärr är religioner en artificiell rasism som är omöjlig att kombinera med att se en enighet med mänskligheten. Redan i det första budordet ingår att “du skall inga andra gudar hava jämte mig” och sedan “du skall icke missbruka herren din guds namn”. I Jesus lära står det “är du inte med mig så är du emot mig”. Inom kristendomen är det vanligt att man kallar sig “familjen” och andra kristna som “bröder och systrar”. Vad detta gör är att omprogrammera den naturliga familjetillhörigheten och skapar en artificiell flocktillhörighet, eller en “stam”. Religioner är inte de enda rörelser som kan skapa sådana fenomen utan det kan också uppstå i nationalism eller politiska ideologier.
När man väl satt en etikett på sig själv (“Jag är kristen”) så har man separerat sig själv från övriga mänskligheten på ett sätt som ofta leder till ett “vi och dem” tänkande. Sålunda kan man bli snabbare att försvara en annan “kristen”, trots att denne egentligen inte delar ens värderingar och åsikter, än man är att försvara någon med liknande värderingar men med en annan etikett satt på sig.
Det enda sättet att bryta mot detta är att försöka se sig själv som en del av mänskligheten istället för en del av en betydligt mindre grupp, särskiljd från mänskligheten. Se varje person som en av dina egna, oavsett religion, nation, hudfärg, språk etc. Det är inte säkert att du blir bemött på samma sätt, men du gör dig inte slav till ditt flocktänkande.
Det enda sättet att bryta mot detta är att försöka se sig själv som en del av mänskligheten istället för en del av en betydligt mindre grupp, särskiljd från mänskligheten. Se varje person som en av dina egna, oavsett religion, nation, hudfärg, språk etc. Det är inte säkert att du blir bemött på samma sätt, men du gör dig inte slav till ditt flocktänkande.
Jag håller med dig om att ett exkluderande synsätt gentemot människor med till exempel en annan livsåskådning är negativt. Detta anser jag dock vara ett allmänmänskligt problem och har inte specifikt med religion eller politik att göra. Det uppstår mycket lätt i alla former av sammanhang där människor delar något gemensamt. Det finns säkert många olika skäl till varför vi som människor tänker så här, till exempel vårt behov av identitet och trygghet. Att inbegripa alla människor i sin världsbild och våga möta olikheter tror jag berikar. Ömsesidig respekt är det bästa men det kommer an på en själv att ta första steget. Den största utmaningen ligger i ens eget inre dvs mitt sätt att tänka och förhålla mig till den som är annorlunda mig själv. Med andra ord, att älska sin nästa såsom sig själv, för att citera en snickare jag har lärt känna lite grann…
“Älska sin näste så som sig själv” är en intressant fras som har en stor mängd tolkningar. Separerat från sin kontext kan den tillochmed få annan betydelse än när hela frasen citeras. Jag tror den är något i stil med: “Du skall älska herren din Gud av hela ditt hjärta och hela din själ och du skall älska din näste som dig själv”.
Den första delen av den frasen talar för total underkastelse till den kristna Guden… Ett budskap ickekompatibelt med andra livsåskådningar.
Den andra delen säger däremot något om fredlig samlevnad, ett budskap som finns i så gott som varenda överlevande religion. Vad jag har gjort är att jag har lärt mig olika perspektiv för samlevnad, för en modell passar inte alla tillfällen, medan jag slängt ut det som snarare går emot förståelse än ökar den.
“Älska sin näste så som sig själv” är en intressant fras som har en stor mängd tolkningar. Separerat från sin kontext kan den tillochmed få annan betydelse än när hela frasen citeras. Jag tror den är något i stil med: “Du skall älska herren din Gud av hela ditt hjärta och hela din själ och du skall älska din näste som dig själv”.
Den första delen av den frasen talar för total underkastelse till den kristna Guden… Ett budskap ickekompatibelt med andra livsåskådningar.
Den första delen av det dubbla kärleksbudet är riktad till den troende. Andra får naturligtvis ha vilken åskådning de vill. Alla andra budskap är ju inte kompatibla med varandra varför skulle just det kristna behöva uppfylla det kriteriet?
Den andra delen säger däremot något om fredlig samlevnad, ett budskap som finns i så gott som varenda överlevande religion. Vad jag har gjort är att jag har lärt mig olika perspektiv för samlevnad, för en modell passar inte alla tillfällen, medan jag slängt ut det som snarare går emot förståelse än ökar den.
Den första delen av den frasen talar för total underkastelse till den kristna Guden… Ett budskap ickekompatibelt med andra livsåskådningar.
Den första delen av det dubbla kärleksbudet är riktad till den troende. Andra får naturligtvis ha vilken åskådning de vill. Alla andra budskap är ju inte kompatibla med varandra varför skulle just det kristna behöva uppfylla det kriteriet?
Du utgår från en demokratisk värdegrund i ditt uttalande. En åskådning jag personligen finner helt ok eftersom jag också har levt upp i den värdegrunden.
Inga av de monoteistiska skrifterna är öppna till andras åsikter dock. Ett exempel ifrån nya testamentet är Matteus 12:30 “Den som inte är med mig är emot mig, och den som inte samlar med mig, han skingrar.”
Den andra delen säger däremot något om fredlig samlevnad, ett budskap som finns i så gott som varenda överlevande religion. Vad jag har gjort är att jag har lärt mig olika perspektiv för samlevnad, för en modell passar inte alla tillfällen, medan jag slängt ut det som snarare går emot förståelse än ökar den.
Låter intressant - vill du utveckla det?
Ett bekymmer med just kristendomen som också Martin Luther King observerade är att kristen samlevnad oftast endast behandlar de närmaste, i synnerhet begränsat till dem inom religionen. Det kanske är okej om man skall bilda en liten församling men det är svårt att utgå från “älska din nästa” om du vill få människor att bry sig om människor i andra länder/kulturer/religioner eller människor man aldrig träffat. Han är en av många som istället använt uttrycket “Guds barn”, ett perspektiv som verkligen beskriver alla människors lika värde.
Inom Islam finns begreppet Ummah, som innefattar hela den muslimska världen, men kan enligt vissa doktriner också innefatta icke-muslimer i de länder där det finns muslimer som medlemmar. As-Sal?mu Alaykum är en typisk hälsningsfras mellan arabiska muslimer och betyder “Fred vare med dig”.
Hinduismen ser istället människan som en stor enhet, att angripa en annan människa är som att angripa sig själv. Med det kommer ahimsa, principen om ickevåld, som också finns inom buddhismen.
Personligen har jag en humanistisk värdegrund i vilken jag ser hela mänskligheten som en enhet utan att blanda in något övernaturligt i det. Jag tycker det är synd att religioner delar upp mänskligheten i en slags artificiell rasism genom att dra gränser i marken som inte existerar.
Personligen har jag en humanistisk värdegrund i vilken jag ser hela mänskligheten som en enhet utan att blanda in något övernaturligt i det.
Jag delar din syn på mänskligheten som en enda. Jag tror samtidigt att Gud som jag ser som alla människors Gud har uppenbarat sig på ett särskilt sätt i Jesus…
Tyvärr är religioner en artificiell rasism som är omöjlig att kombinera med att se en enighet med mänskligheten. Redan i det första budordet ingår att “du skall inga andra gudar hava jämte mig” och sedan “du skall icke missbruka herren din guds namn”. I Jesus lära står det “är du inte med mig så är du emot mig”. Inom kristendomen är det vanligt att man kallar sig “familjen” och andra kristna som “bröder och systrar”. Vad detta gör är att omprogrammera den naturliga familjetillhörigheten och skapar en artificiell flocktillhörighet, eller en “stam”. Religioner är inte de enda rörelser som kan skapa sådana fenomen utan det kan också uppstå i nationalism eller politiska ideologier.
När man väl satt en etikett på sig själv (“Jag är kristen”) så har man separerat sig själv från övriga mänskligheten på ett sätt som ofta leder till ett “vi och dem” tänkande. Sålunda kan man bli snabbare att försvara en annan “kristen”, trots att denne egentligen inte delar ens värderingar och åsikter, än man är att försvara någon med liknande värderingar men med en annan etikett satt på sig.
Det enda sättet att bryta mot detta är att försöka se sig själv som en del av mänskligheten istället för en del av en betydligt mindre grupp, särskiljd från mänskligheten. Se varje person som en av dina egna, oavsett religion, nation, hudfärg, språk etc. Det är inte säkert att du blir bemött på samma sätt, men du gör dig inte slav till ditt flocktänkande.
Känner igen det där. Jag var så där förut. Det där att man hellre umgicks med kristna bröder och systrar istället för dom gamla vännerna man hade.
Jag var ganska radikal förut. Kommer ihåg att jag nästan såg ner på ofrälsta..
Kritiserade andra troende som inte höll sig till den “rätta” protestantiska läran o.s.v…
Sen efter ett tag började varningsklockorna att ringa. Att detta kanske inte var så hälsosamt…
Nu känns det nästan som att jag håller på att avfalla helt…Vet inte ens vad som är sant eller inte i Bibeln längre…
Nu skräms jag av radikala troende…Finns så mycket osunt inom detta som man upptäcker om man börjar tänka förnuftigt och kritiskt…
Kommer att tänka på en radikal amerikansk pastor som tyckte att norskarna kunde skylla sig själva i fallet Breivik eftersom dom hade en sån snäll “bögpolitik” i landet typ…Kommer inte ihåg vad killen hette men nått i den stilen sa han…
Eller den indiske predikanten Zac Poonen som sa i nån predikan att hans familj var ett exemplariskt exempel på en kristen familj..
Man måste ju inse detta om man börjar tänka längre en näsan räcker att sånt här trycker ner folk…Det finns ju inget uppbyggligt alls i detta…Folk känner sig ju bara kass…
Kristendomen har ju legat bakom en del ohyggligheter genom åren men även i dag så finns det mycket osundheter…
Tyvärr är religioner en artificiell rasism som är omöjlig att kombinera med att se en enighet med mänskligheten. Redan i det första budordet ingår att “du skall inga andra gudar hava jämte mig” och sedan “du skall icke missbruka herren din guds namn”. I Jesus lära står det “är du inte med mig så är du emot mig”. Inom kristendomen är det vanligt att man kallar sig “familjen” och andra kristna som “bröder och systrar”. Vad detta gör är att omprogrammera den naturliga familjetillhörigheten och skapar en artificiell flocktillhörighet, eller en “stam”. Religioner är inte de enda rörelser som kan skapa sådana fenomen utan det kan också uppstå i nationalism eller politiska ideologier.
När man väl satt en etikett på sig själv (“Jag är kristen”) så har man separerat sig själv från övriga mänskligheten på ett sätt som ofta leder till ett “vi och dem” tänkande. Sålunda kan man bli snabbare att försvara en annan “kristen”, trots att denne egentligen inte delar ens värderingar och åsikter, än man är att försvara någon med liknande värderingar men med en annan etikett satt på sig.
Det enda sättet att bryta mot detta är att försöka se sig själv som en del av mänskligheten istället för en del av en betydligt mindre grupp, särskiljd från mänskligheten. Se varje person som en av dina egna, oavsett religion, nation, hudfärg, språk etc. Det är inte säkert att du blir bemött på samma sätt, men du gör dig inte slav till ditt flocktänkande.
Känner igen det där. Jag var så där förut. Det där att man hellre umgicks med kristna bröder och systrar istället för dom gamla vännerna man hade.
Jag var ganska radikal förut. Kommer ihåg att jag nästan såg ner på ofrälsta..
Kritiserade andra troende som inte höll sig till den “rätta” protestantiska läran o.s.v…
Sen efter ett tag började varningsklockorna att ringa. Att detta kanske inte var så hälsosamt…
Nu känns det nästan som att jag håller på att avfalla helt…Vet inte ens vad som är sant eller inte i Bibeln längre…
Nu skräms jag av radikala troende…Finns så mycket osunt inom detta som man upptäcker om man börjar tänka förnuftigt och kritiskt…
Kommer att tänka på en radikal amerikansk pastor som tyckte att norskarna kunde skylla sig själva i fallet Breivik eftersom dom hade en sån snäll “bögpolitik” i landet typ…Kommer inte ihåg vad killen hette men nått i den stilen sa han…
Eller den indiske predikanten Zac Poonen som sa i nån predikan att hans familj var ett exemplariskt exempel på en kristen familj..
Man måste ju inse detta om man börjar tänka längre en näsan räcker att sånt här trycker ner folk…Det finns ju inget uppbyggligt alls i detta…Folk känner sig ju bara kass…
Kristendomen har ju legat bakom en del ohyggligheter genom åren men även i dag så finns det mycket osundheter…
Menar du att kristendomen som religion uppmanar till ohyggligheter eller de som tar till religionen för att rättfärdiga sina brott.
Kristen tro kan rimligen inte tolkas hur som helst, det hoppas jag att du håller med om, men den har används som något identitetsskapade av flera folk.
Detta betyder inte att dessa folk alltid gör det rättfärdiga, men att de kan göra det rättfärdiga. Håller du med?
