3) Lidande.
Vad är lidande för någonting? Detta var en fråga som jag funderade på som ateist. Jag intresserade mig en del för olika, särskilt religioners, svar och relation till lidandet – vad nu det är.
Jag var inte mycket till en moralfilosof men förbluffades över varför jag och andra människor reagerade på saker som pedofili, misshandel med mera. På ett intellektuellt plan så tog det emot att beskriva detta som något ont. Det var nämligen irrationellt utifrån min ateistiska naturalistiska darwinism. Detta och mycket annat var ju endast en del i den mest naturliga av processer, det naturliga urvalet.
Jag tänkte inte ofta på detta, men vid några tillfällen så reflekterade jag kring vad lidande och ondska var utifrån min dåvarande världsbild. Det var svårt att beskriva lidande som något annat än elektroniska impulser i nervsystemet som utvecklats av något överlevnadssyfte och ondska som en slag konstruerad etikett.
Detta stred dock mot min och mänsklighetens intuition, nämligen att vi reagerar med avsky inför somliga saker som t ex barnmisshandel. Det är något riktigt fel med sådant, som ett skrik inom oss, även hos den mest inbitne ateistiske biologen. Åtminstone tar det emot att säga att det bara är naturens gång.
Detsamma gällande lidandet, som en slags vånda som tycks övergå det materiellas gränser, men som jag i min världsbild tvingades låsa in som en materiell fånge i en biologisk organism.
I ateismen var alltså lidandet en meningslös term i den biologiska utvecklingen. Därför kunde jag ibland på ett intellektuellt konsekvent sätt håna andra ateister som skickade bistånd till barn i Afrika eller dylikt. Men, samtidigt så stred det emot inom mig att håna dem…
Eftersom lidandet är så centralt i de asiatiska religionerna hinduismen och buddhismen, så funderade jag något på dessa. Även om de här religionerna har lite olika syn på och förhållningssätt till lidandet så har de gemensamt att religionen i någon mening går ut på att lidandet ska försvinna. Lidandet är också, till skillnad från i den naturalistiska ateismen, en verklig själslig vånda.
Vad jag fäste mig vid i båda dessa religioner är att allt lidande är rättvist. Varje livs förhållanden bestäms ju utav det tidigare livets karma. På så sätt är allt lidande inget annat än rättvist lidande. Det är exempelvis bara rätt när ett barn misshandlat eller när någon drabbas utav krig, förföljelse eller vad det nu kan vara. Allt lidande är förtjänat.
Hos mig så stred detta mot allt förnuft och endast väldigt starka sanningsanspråk skulle ens kunna få mig att överväga något sådant. I min visserligen ytliga bedömning så avfärdade jag därför tills vidare dessa religioner eftersom deras anspråk är förhållandevis svaga de abrahamitiska religionerna både i sitt innehåll och ursprung (särskilt kristen tro pga Jesu unika anspråk).
Varken min egen världsbild, den ateistiska naturalismen, eller de asiatiska panteistiska religionerna svarade gentemot de två i min mening uppenbara sanningarna om lidande. Nämligen att lidandet är reellt och att lidandet är orättvist.
I Islam, som jag bara överskådligt undersökte i jämförande syfte till kristen tro, så verkade det rimligt att beskriva lidandet som reellt och orättvist. Lidandet i Islam är dock synnerligen obegripligt. Just underkastelsen inför Allah är så central att man förstår lidandet som något man inte annat kan göra än att underkasta sig som Allahs vilja. För en muslim finns därför inte något rum för frustration inför Allah – det vore att inte underkasta sig.
Islams förståelse av lidandet var på tok för simplistisk för att kunna vara sann, tänkte jag. Frågorna om lidandet är så uppenbart mer komplexa än så och det lämnas helt enkelt för många frågor obesvarade. Detta menade jag var suspekt, lite som om man har något att dölja.
Av samma skäl, fast tvärtom, fann jag att det var med en biblisk tro. I Bibeln förklarades lidandet i betydligt högre utsträckning och många frågor kring det besvaras med tydlighet. Av det enkla skälet att den kristna tron gör anspråk på djupare förklaringar gör den mer värd ett undersökande. Desto tydligare och starkare anspråk som görs, desto enklare är de också i regel att göra invändningar mot. Samtidigt är den tydligaste förklaringen den mest trovärdiga om den håller att prövas.
I en biblisk gudstro så ges en gemensam puzzelbit till varför lidandet finns i att det är en konsekvens av de första människornas moraliska brott och uppror mot Gud – de åt av frukten som var det enda de inte fick göra (A&E;i Eden, se 1 Mos 2-3). Ett delsvar på mänsklighetens lidande är alltså att det är ett straff.
Även om detta är ett svar på varför lidandet finns så är det inte ett fullständigt svar på lidandets varför. Många av Bibelns karaktärer frågar sig varför det går för den rättfärdige som om han hade gjort ogudaktiga gärningar och varför det går bra för den orättfärdige som verkligen syndat.
En text som fascinerade mig om detta var där det står att Jesus botar en person som föddes blind (Joh 9:1-3). Hans lärjungar frågar Jesus, som om anledningen vore självklar, ”vem har syndat, han själv eller hans föräldrar, eftersom han föddes blind?”. Jesus svarar ”Det är varken han eller hans föräldrar som har syndat, utan detta har skett för att Guds gärningar skulle uppenbaras på honom.”
Här ges ytterligare en puzzelbit till lidandets varför i biblisk tro – det är en del utav Guds plan att uppenbara sig själv. Allt lidande låter sig alltså inte förklaras som en konsekvens av människans gärningar. Lidandet fyller alltså även funktionen av att väcka människan och visa vem Gud och hans gärningar är.
Detta förstod, och förstår jag, som en väldigt viktig del utav förståelsen utav ondskan och lidandet i kristen tro. Att Guds syfte med att låta världen falla så långt var och är att då kan Gud visa vem han själv är. Hur skulle någon lära känna en god Gud om inget ont fanns? Skulle sanning ha någon innebörd om det inte fanns någon lögn? Hur skulle det ens vara i närheten av möjligt att lära känna Guds barmhärtighet om det inte fanns något behov utav den? Om inget lidande och inga tårar funnits, hur skulle Gud kunna hela och trösta?
En lista på sådana satser skulle kunna göras mycket lång…
Lidandet är också Guds egna sätt att visa vem han är i kristen tro, det är inte bara något som människor utstår. Vad som jag fann särskilt fascinerande med detta var att det enligt Bibeln är förutsagt långt tidigare. Som lärjungen Petrus sa (Apg 3:18), ”på så sätt har Gud låtit det gå i uppfyllelse som han har förutsagt genom alla sina profeter: att hans Messias skulle lida.” (Messias betyder ”den smorde” och är en kung av Davids ätt som judarna väntade på.). Jesus kom alltså för att lida och dö – vilket är något som han själv talar om flera gånger utan att hans lärjungar riktigt förstår.
Genom sin död och uppståndelse så åstadkommer även Jesus seger över döden och lidandet som kom in i syndafallet. Gud gör med andra ord någonting åt mänsklighetens lidande, nämligen genom att Gud själv blir människa och dör på ett kors så kommer de som tror på honom inte att gå under utan ha evigt liv (Joh 3:16).
Även om det kan vara svårt att ge exakt svar på lidandets varför i kristen tro så finns flera delförklaringar. I hoppet om himlen och att lidandet en dag ska utplånas helt, då Jesus ska komma tillbaka, finns i den kristna tron också en stor tröst i lidandet man utstår här på jorden.
Detta sistnämnda fäste jag väldigt lite uppmärksamhet vid till en början. Jag tänkte nämligen att många som kallar sig själva kristna tror utan goda skäl bara för att det innebär ett enklare sätt att se på livet. Att om de tror att de ska komma till himlen så blir det lite lättare att tackla denna världens lidande och att detta var själva anledningen till att de trodde.
Nej, istället fäste jag mig vid att den kristna tron förklarar varför det finns lidande överhuvudtaget – det är en konsekvens av syndafallet. Samt, varför och att det finns orättvist lidande – bland annat för att Guds gärningar skulle uppenbaras.
Denna förklaring fann jag långt mer resonlig än alla andra världsåskådningar som jag undersökt. Det var den enda världsåskådningen som förklarade lidandet som reellt och orättvist, som förklarade lidandets uppkomst och som även lyfte fram olika syften med lidandet.
(Detta med dödens och lidandets totala utplånande och himlen var till en början mest lite utav en bonus jag inte reflekterade så mycket kring.)
Den sämsta förklaringen på lidandet fann jag att min egen ateistiska naturalism hade. Lidande var inte ens ett begripligt koncept. Av den anledningen menade jag både som ateist, och nu som kristen, att det väger oerhört lätt att ifrån en ateistisk övertygelse argumentera mot en teistisk världsbild med lidande. Sådana argument vänder genast åter. Om ens egen världsbild inte ens kan förklara smärta och lidande som något ont så har man nämligen inte mycket att komma med.
Det är därför, just eftersom lidandet är så uppenbart för hela mänskligheten, som detta blir ett argument för en gudomlig världsbild. Där, ibland dessa, kristen tro representerar den mest resonliga förklaringen.
