I tråden ”Hur får Kristna svar från Gud” under forumet ”Kristen tro” så skrev jag att anledningen att jag blev kristen till en stor del berodde på ”sakliga argument”. Länk här:
http://www.credoakademin.nu/index.php/forums/viewthread/410/P15/
”Neo” undrade då vilka detta vilka detta var (kul tycker jag!). I denna och två andra trådar så tänker jag redogöra för tre av de viktigare i den processen.
Observera att jag har idag många fler argument för min kristna tro än vad jag hade när jag blev kristen. Men, dessa är alltså bland de centralare som förde mig dit. De argument och frågeställningar jag nämner har också fördjupats sedan dess. Notera alltså att jag vill försöka presentera dem likt så som jag funderade just i den processen då jag blev kristen. Anledningen till detta är att visa exempel på hur just resonerande kan vara en del av vägen till en kristen övertygelse.
Min bakgrund är att jag läste molekylärbiologi på universitet i Umeå i syfte att få mer kött på benen att argumentera mot alla religiösa övertygelser, särskilt den kristna tro. Mina huvudintressen var då genetik och evolutionsläran. Jag var alltså ateist och menade därmed att man kunde bevisa att det inte fanns någon Gud (till skillnad från en agnostiker som menar att man inte kan bevisa eller veta något sådant).
Här följer en sammanfattning av de argument och funderingar som jag i var sin tråd beskrivit lite utförligare ungefär på det sätt jag tänkte före och under processen då jag blev kristen. I denna tråd presenterar jag funderingar och argument om evangeliernas Jesus.
1) Jordens tillkomst: Ateistisk naturalism ifrågasätts av naturvetenskapliga skäl.
a) Universum har en början. Detta är något som evolutionsteorin inte förklarar. Frågan återstår, hur kom universum till?
b) Avsaknaden av fossil i mellanformer ställer frågetecken till en naturalistisk evolutionsteori.
c) Uppkomsten av liv och det första RNAt kräver en helt enormt stor tro. Arvsmassan är som en avancerad ritning som är märklig att slumpmässiga reaktioner skulle kunna åstadkomma.
2) Evangeliernas Jesus: Relevant pga sina anspråk. Förvånansvärt trovärdig.
a) Jesus anspråk är så stora att man bör förhålla sig till dem och bedöma honom.
b) De anspråk Jesus gör och den karaktär evangeliernas Jesus har är endast koherenta om han är den han sa sig vara.
c) Evangeliernas skildring av Jesu uppståndelse är trovärdig i sin framställning och häpnadsväckande stark med så många vittnen.
3) Lidandet: ett argument för kristen tro.
a) Antagande: Lidandet är reellt och orättvist.
b) I en ateistisk naturalism så är lidande en betydelselös term.
c) I de panteistiska religionerna, hinduismen och buddhismen, så är lidandet rättvist.
d) Islams förståelse av lidandet lämnar för många frågor obesvarade.
e) Kristen tro ger en resonlig och djup förklaring på lidandet.
Här utvecklar jag om jordens tillkomst (1): http://www.credoakademin.nu/index.php/forums/viewthread/509/
och här om lidandet (3):
http://www.credoakademin.nu/index.php/forums/viewthread/512/
Jag hänvisar till de trådarna för kommentarer/kritik/med mera till de ämnena.
——————————————————————————————————
2) Personen Jesus.
När jag mötte en kristenhet som trodde på en gammal jord så insåg jag att min kritik mot dem vägde egentligen väldigt lätt – då naturvetenskapen ställt mig inför svårigheter som dem jag nämnt (se vad jag skrivit om jordens tillkomst). Detta var en ganska smärtsam (och vid denna tid mycket hemlig) insikt för mig, stolt ateist som jag var.
För mig blev detta huvudorsaken till att så småningom mycket kritiskt granska personen Jesus. Granskningen var å ena sidan ”kan han vara den han sig sa vara?” och å andra sidan ”om han inte är det så är det bra att veta mer honom så att jag kan kritisera kristen tro starkare”.
En viktig anledning till mitt undersökande av personen Jesus var att hans anspråk var så unika i jämförelse med alla andra religioner. Så pass mycket visste jag om kristen tro och andra religioner att jag gjorde den enkla jämförelsen av dess profeter eller grundare. Då Jesus gör anspråk inte bara på gudomlig uppenbarelse, som samtliga religioner i någon mening, så gör han anspråk på att själv vara denna uppenbarelse – att han själv är Gud. Att detta är unikt för honom gjorde att jag fann honom värd att undersökas. Jesus var så att säga ”the highest bidder” bland religioners anspråk, varför jag gav honom min uppmärksamhet.
Mitt förhållande till Bibeln, där detta undersökande började, var mycket simpelt. Jag bestämde mig för att läsa Bibeln som sann historisk skrift och helt enkelt anta att Jesus var och är Guds son för att därifrån undersöka om detta håller (istället för att t ex först historiekritiskt undersöka Bibeln). Det här var inte annorlunda än det tankesätt jag var van vid i laborationssalarna – att ställa en hypotes som man antar är sann (ofta en formel) – och genom empiriska experiment undersöka om så var fallet. Min utgångspunkt och övertygelse var nämligen att om Jesus är Guds son så går det att få bekräftat (förmodligen inte med naturvetenskapliga verifikationskrav, men på något sätt, tänkte jag). Detta föreföll mig nämligen rimligt eftersom om Jesus var Guds son, alltså om Gud blivit människa, så säger det något om att Gud söker kontakt med människor.
Vad jag slogs utav när jag läste om Jesus i de fyra skildringarna av hans liv i nya testamentet var att han gjorde mycket större och fler anspråk än vad jag tidigare känt till. Särskilt så gällde detta hans olika auktoritetsanspråk. Han tillrättavisade de lärda judarna, sin tids och sammanhangs religiösa experter med en oerhörd skärpa. Han talade till människor på ett enkelt sätt med märklig påverkan som fick många att helt lämna sina gamla liv och följa honom. Han gjorde anspråk på att kunna förlåta andra människors moraliska brott. Han påstods göra väldiga mirakel och ha makt över en ond andlig verklighet.
I min läsning om Jesus så kom det att bli viktigare och viktigare att bedöma honom. Detta var något som hans anspråk skrek efter – vem var han egentligen? (samma fråga som folket i hans tid ställde sig, även hans närmaste)
Samtidigt som Jesus gjorde sådana för mig absurda anspråk så fångades jag av hans makalösa karaktär. Han var alltid väldigt kontrollerad och harmonisk, knivskarp i sina uttalanden, sa aldrig något för att vinna på det själv, enormt självutgivande, flydde ofta uppmärksamhet och umgicks helst med de i samhället mest utsatta och föraktade. På det stora taget så gav Jesus ett oerhört genuint intryck.
Här fann jag ett stort dilemma, nämligen i min bedömning av honom. Å ena sidan gjorde han helt sanslösa anspråk, särskilt på att vara Guds son - det anspråket alla de andra verkade peka mot. Å andra sidan gav hans karaktär detta oerhört attraktiva och sympatiska intrycket. Till en första början tycktes det troligt för mig att Jesus var en skurk. Men, problemet som blev alltmer uppenbart var att om Jesus var en bedragare så stämde det sanslöst dåligt med vad hans karaktär signalerade. Det var helt enkelt en orimlig bedömning av Jesus.
Ännu mer orimligt, ja helt otänkbart, var att bedöma Jesus som en god förebild som hade något bra att säga. För om Jesus var en lögnare i sina anspråk så vore han en av de sjukaste personerna som levat. Hans anspråk var helt enkelt så enorma.
Evangeliernas Jesus gav egentligen bara ett koherent alternativ, nämligen att han var den han sa sig vara. Endast då rimmar både hans anspråk och hans karaktär väl med varandra. Detta var först frustrerande för mig men övergick ganska snart till en oviss förundran.
Något som gjorde ett stort intryck på mig i skildringen av Jesus i Bibeln var uppståndelsen. Alltså, en död brukar ju stanna död. Det var just de åtskilliga vittnena till att Jesus uppstått som förbluffade mig. Jag hade tidigare trott att kristna trodde att när Jesus inte fanns vid graven så hade man lite naivt trott att han uppstått från det döda. Därför fascinerade det mig att läsa om de många som träffade Jesus i fysisk gestalt efter hans uppståndelse så som lärjungen Tomas som fick känna i hans händers sår från korsfästelsen. Under fyrtio dagar umgicks Jesus med lärjungarna och predikade och gav dem många bevis på att han levde (Apg 1:3). Över 500 personer såg honom samtidigt vid ett tillfälle (1 Kor 15:6). Det här var betydligt starkare belägg än vad jag hade trott att kristna menade fanns om uppståndelsen.
På det stora hela så var evangeliernas Jesus endast koherent om han var den han sa sig vara. Denna identitet tycktes i evangelierna bekräftas utav hans uppståndelse.
Jag kunde inte komma ifrån att Bibelns intryck var så genuint. Den uppmanade till att undersöka och pröva snarare än förmedlade något som helst hemlighetsmakeri. T ex på stället som tidigare nämnts där det står att över 500 personer såg den uppståndne Jesus samtidigt så står det också ”de flesta av dem är ännu i livet”. Ungefär, ”du kan gå och fråga dem”. Visst, det kunde inte jag eller vi göra, men intrycket var klart – författaren tvivlade inte en sekund på Jesu uppståndelse och ville att man skulle undersöka saken.
Jesus är alltså relevant pga sina anspråk. Vilket den nytestamentliga skildringen styrker med sin trovärdighet.