Om det finns någonting som jag uppskattar i kristen förkunnelse så är det de allmänmänskliga delar som finns i många religioner: dels barmhärtighetstanken (vilken inte har så mycket med det här att göra), dels ambitionen att förlåta (vilken har lite med det här att göra), dels ambitionen att inte döma så hårt, vilken har med det här att göra. Mitt i alla meningsskiljaktigheter tycker jag att Credoforumet är en lysande möjlighet.
Vi är ju inte här och diskuterar för att dunka varann i ryggen precis. Ibland ligger våra värderingar, eller snarare viljan till förståelse, så långt isär att vi inte finner diskussion meningsfullt. Ibland är det stimulerande att spetsa till argumenten lite, men då får man också vara beredd på en släng av sleven, så att säga. Så länge det finns några diskussioner som leder till ökat samförstånd, så tycker jag det känns meningsfullt att vara med, och det gör det verkligen. Därför vill jag rikta en uppmaning till de som i upprördhet “hoppat av” att tänka över om det inte skulle vara värt att komma tillbaka. Det är långt till 491.
Samtidigt inser jag att dörrarna måste öppnas för så gott som alla hittintills avstängda, för att detta ska ske. Personligt groll är trist, men admin måste nog ta första steget… Då kanske vi dessutom slipper bittra signaturer.
