*Ursprung*

Kom som vanligt lite av mig när jag snackade Anders om arvsynden. Vet inte hur men snart börja jag relatera en massa saker till sånt jag precis läst om i boken Lycka! som skapades efter diskussioner mellan Howard C.Cutler och Hans Helighet Dalai Lama.

Har bara börjat läsa boken men den känns redan helt rätt. “En handbok i konsten att leva” beskrivs den som. Är den riktad för att få läsaren att bara tycka en sak? Ja, skulle nog ja säga. Författaren kunna nog ha undvarit alla grejor där man hör den positiva förändringen han får av alla hans möten med Dalai Lama. Men samtidigt så tar han även upp alla gånger Dalai Lama sitter tyst och kommer inte med några snabba svar, samt så kan man redan i början av boken höra hur Dalai Lama ibland nästan undviker svara på frågan han just fick. Men ändå så gå det inte ett kapitel utan att alla frågor ställda har fått sina svar och på ett klart sätt.

*Ursprung slut*

Huvudämnet som boken tar upp är ganska klart “lycka”. Utdraget ur boken:

“Jag är övertygad om att själva meningen med vårt liv är att vi ska sträva efter lycka. Det står klart. Antingen man är religiös eller ej så och vilken religion man än tillhör, så söker man någonting bättre i livet. Jag anser alltså att hela rörelsen i livet går mot lycka.”

Tittar man själv så ser man att det läre stämma väldigt bra. Det är en gemensam sak alla religioner och icke-religioner har: Att fina ett tillstånd av lycka.
Tittar man även på djur så kan man finna samma sak även om med något mer primitiva hjärnor jämfört med våra. Men det är ganska svårt att inte se att djuren faktiskt också strävar efter lycka, att hitta ett tillstånd där dom är nöjda med det dom har, mat, boende, vänner.

Men vad är igentligen lycka? Och är all lycka lika eftersträvsamt?

Första frågan: Att vara nöjd med det man har. Man har känslan att man behöver inte det nå speciellt bättre. Det boken tar upp som är basnödvändigheterna för en människa för att kunna känna lycka är: mat, kläder och hushåll. Det finns väldigt få undantag där inte kläder eller hushåll behövs men dom är obefintliga. När man dock har alla dessa saker så är lycka möjlig. Hur kan annars folk i Afrika tex leva, eller vilja leva rättare sagt. Folk kör förbi byar med jeepar och tar kort med digitalkameran. Många undrar ju varför dom inte blir avundsjuka-deprimerande-självmord när folk som vi kommer på besök. Varken Bibeln eller Koranen kommer med sina svar på livets frågor för dom. Ändå skulle dom kunna säga att dom är lyckliga eftersom dom är nöjda med det dom har. Dom ger givitvis inte det svaret om du frågar på ett ställe där extrem torka finns. Men hittar man folk som kan få ett konstant flöde med mat, tak över huvudet och inga problem med miljön dom lever i eller vädret, då är det ändå rätt logiskt att man kan finna folk som är lyckliga.

Andra frågan: Är all lycka bra? Nej det är den väldigt klart inte. Ta alkohol, kokain eller harsh och plötsligt kan du känna dig mycket lycklig. Men pang så försvinner den. Du kräver ett konstant flöde för att nå denna lycka och den är klart destruktiv av sig. Det är inget sätt alls för att uppnå lycka eftersom den inte är långvarig.
Om tycker om att spränga hus, mörda, stjäla, luras/bedra då? Sånt blir ju vissa glad av. Gäller samma sak där som med att ta knark. Det gå upp, sen ner igen. Och det är klart destruktivt eftersom man gör andra olyckliga.

Att göra mot andra som man själv vill bli behandlad funkar ofta om man vill nå lycka. Spränga, döda, stjäla, luras är inget man vill ska drabba sig själv om man vill nå lycka. Därför kan man inte heller tillåta någon göra sånt. Därför kan man inte heller själv syssla med sånt. Inget annat än logiskt tänkande om målet är lycka. Det går alltså inte att göra fel saker om alla ska bli lyckliga.

Det går alltså inte att säga “Men jag blir ju lycklig av det”. Man kan helt enkelt inte vara lycklig när man gör saker satt man blir hatat av andra. Människan har också mindre basnödvändigheter som att känna närhet, värme och vara accepterad av andra. Vi når inga av våra basnödvändigheter utan att andra människor finns till. Tänk dig själv bara om du måsta fixa konstant med mat åt dig själv 365 dagar om året, fixa ett hus som klarar av alla väder, samt ha kläder som passar miljön du lever i och allt väder. Samt klara dig själv när naturkatastrofer inträffar, vid sjukdom eller/och skada. Pallar du alla dessa saker genom hela ditt liv så är du en övermänniska utan dess like och som inte setts i vår mänskliga historia förutom i sagor.
Allt blir då så mycket annorlunda om du kommer överens med dina medmänniskor. Och många av dagens människor missar också detta värde som igentligen finns. Vi lever alla i en symbios med varandra. Utan varandra skulle människan definitivt inte skilja sig något närmevärt från vilket djur som helst. Vi har självklart vårt otroligt utveklade språk och vår medfödda förmåga att känna sympati för varandra att tacka för.

Men varför är inte bara överlevnad själva syftet, eller rent ut sagt den själviska överlevanden. Egoism verkar ju vara klart medfött och att man tänker mer på ens egna överlevnad än andras. Ett barns första handlingar är ju tex att suga mammans tutte.
Där går det att göra antagande att egoism är medfött. Men det går mycket väl att göra ett annat antagande som måste minst vara lika rätt. Boken tar som exempel just här med ett spädbarn:

Spädbarnet föds programmerad (samma sak som medfött) att bringa glädje och njutning. Om man iaktar ett spädbarn är det ganska svårt att förneka att en människas innersta natur är mildhet. Barnet kan i princip endast känna smaken och lukten av bröstmjölk. Detta ger inte bara barnet näring utan det lindrar också spänningarna mamman har i brösten. Båda blir alltså lika tillfredsställd. Ett barn har också förmågan att känna igen ansikten. Och det är extremt få människor som inte får en känsla av glädje och lycka när ett barn med deras oskuldsfulla ögon studerar dom och ler. Och det är lika få som inte grips av vårdande känslor över barnet när detta sker.

På detta sätt är det väldigt svårt att se att saker som ilska och aggresivitet skulle vara något medfött utan att det är saker som kommer senare i livet efter en viss påverkan av andra. Behovet av närhet är också något som kan ses som medfött. Forskare har visat att det påverkar väldigt klart att barn som inte får känna en viss mängd närhet av sina vårdare kommer att påverka barnet på ett negativt sätt jämfört med barn som ständigt få känna närhet av 2 föräldrar.

Men om nu det är så naturligt att känna närhet för att bli lycklig, varför handlar vi oftast så att vi känner oss så ensammen? Varför svarar nästan alla människor att dom har den känslan eller känt den förut när det igentligen är medfött att närma sig folk?
Det beror på att det är oftast andra saker vi blir lärda när vi växer upp. Barn har det väldigt lätt oftast att bli kompisar med många. Men ju högre upp i åldrarna desto svårare verkar det bli för många. Ett mycket tydligt tecken är att människornas förmåga till öppenhet går åt motsatta hållet. Vi blir lärda självständighet, att folk kan använda ens öppenhet till att luras och bedra, att man måste inge respekt, man blir rädd för att göra misstag inför andra. Alla dessa grejor leder till att vi stänger oss mer och mer mot omvärlden.
Dalai Lama pekar dock på att vi måste lära oss att denna gamla medfödda egenskap att åter öppna sig. Han pekar på sig själv som ett typexempel. Med hans syn på lycka och hans fulla respekt på andra livs egna strävan på lycka så har han också insett värdet på vår egna medkänsla för våra andra medmänniskor. Med deras ökad betydelse och behovet av kontakten vi har med alla så övervinns rädslan från att öppna sig för andra. Den onödiga känslan att skilja på personer som, svensk-kinses, svart-vit, AIKare-GIFare, ateist-teist osv är något vi människor måste bryta ner. Dessa saker att kolla på skillnaderna är nåt som nästan uteslutande bara leder till negativa tankar och konflikter.

Och nu kommer vi till delen som är lika viktig. Hur uppnår man då känslan av långvarig lycka? Precis som i allt så räcker det inte med att läsa en bok och förstå det som skrivs för att sedan poff, blir glad så är allt klart. Som med allt så krävs förändringar tid. Läs Bibeln och förstå den betyder inte per automatik att man är en kristen. Krävs långt mycket mer.
Dalai Lama säger att det krävs mycket tänkande för att komma någon stans. Han själv har hållit på i stora delar av hans liv.
Har man dock huvudtanken att meningen med ens liv att att komma till ett tillstånd av långvarig lycka så kommer man långt. Förstår man orden och innebörden av det så kommer man att följa en väg som ingen skulle kunna säga är skadlig för vare sig själv eller någon annans liv. Även om det skulle vara något liv efter att man dött så får vilken Gud som helst väldigt svårt att straffa dig för något du gjort. De kristna 10 budorden klarar du gallant tex eftersom du faktiskt också inte har någon annan Gud än Guden som ska straffa dig.

Dubbelinlägg pga plattsbrist:

Att leva på detta sätt med sätta lycka först ser jag för tillfället inga problem med. Du behöver inte underkasta dig någon, ingen får makt över dig eller kan missbruka dig genom en viss tro. Så länge det inte leder till en klar, stabil och långvarig lycka för dig och självklart dina medmänniskor så är det svårt att se något fel med det.

Jag har dock för tillfället nu bara läst 80 sidor av bokens strax äver 300 sidor. Så det finns nog en hel del mer att ta fram, men för tillfället så tror jag att vi kan sätta igång med diskussionen här och diskutera tillsammans och hitta bristerna i detta tankesättet. Jag kan inte se att trots Dalai Lamas enorma medverkan och att synsättet stämmer med mycket som buddismen lär ut så ser jag inte att den tillhör någon religion alls. Inga såna kontakter. Den förespråkar inget sånt och tar inte ställning till sånt som evolution etc. Man kan se själv vad som verkar rätt eller fel.