Är religionsdialog med gemensamma gudstjänster mellan t.ex. de som kallar sig kristna och muslimer en naturlig följd av en ekumenik inom det bekännande kristna kyrkan när läroskillnader tonas ner?
Är religionsdialog med gemensamma gudstjänster mellan t.ex. de som kallar sig kristna och muslimer en naturlig följd av en ekumenik inom det bekännande kristna kyrkan när läroskillnader tonas ner?
Av någon anledning får jag intrycket av att någon behöver hjälp med läxorna. Stämmer detta?
Är religionsdialog med gemensamma gudstjänster mellan t.ex. de som kallar sig kristna och muslimer en naturlig följd av en ekumenik inom det bekännande kristna kyrkan när läroskillnader tonas ner?
Nej, religionsdialog kan vara posetivt (om det syftar till en förståelse av varandras troföreställningar), men att ha gemensam tillbedjan är att gå för långt. Det går helt enkelt inte att förena Islams och Kristendomens trosföreställningar då de lär olika saker om personen Jesus bl.a.
Därför är all blandning av motsägelsefulla trosföreställningar omöjligt, då tro handlar om vad som är sant i en yttersta mening.
Jag är övertygad om att det är kristendomen som förmår att svara på alla de viktigaste frågeställningarna för människan (och detta mer korrekt än någon annan trosföreställning). Därför vore emot sanningen och Gud att försöka verka för något annat än vad som är i enlighet med denna personliga övertygelse.
Kristna, judar och muslimer är monoteistkta, fast alla tre anser de andra tillber en annan Gud.
Om vi ser tillbaka på ekumeniken sen 60-talet har det inneburet att den svagare fått kompromissa med den starkare parten. Men var går gränserna inom de kyrkor och samfund som räknar in sig i den kristna fåran? Är själva kompromissen ett tecken på avfall?
Kristna, judar och muslimer är monoteistkta, fast alla tre anser de andra tillber en annan Gud.
Om vi ser tillbaka på ekumeniken sen 60-talet har det inneburet att den svagare fått kompromissa med den starkare parten. Men var går gränserna inom de kyrkor och samfund som räknar in sig i den kristna fåran? Är själva kompromissen ett tecken på avfall?
Vart vill du komma? Är det att kristendomen i Sverige varit dominerade så att andra religioner har fått stå tillbaka?
Det står ju i grundlagen att vår lag villar på den judisk-kristna värdsbilden och att den därför inte ex. är förenlig med muslimsk lag.
Förstås går det att ändra grundlagen, men i dagsläget så har vi en given identitet som kristna i Sverige.
Vart jag vill komma - Svenska statskyrkan har varit dominerande och det har funnits en klar läromässig skillnad mellan den och frikyrkorna. Som jag ser det har ekumenikens utveckling lett till att flera kyrkorrörelser och samfund har offrat sina övertygelser på ekumenikens altare. Mer exakt att reformationens läromässiga vinningar har övergetts för enhet med t.ex. den romerska katolska kyrkan. Detta har inneburit att de på ett lättvindigt sätt tonar ner och överger sanningar som trosyskon förr i tiden led och t.o.m. dog för.
Kan detta öppna för intra-faith eller inter-faith? Politik eller ändring av grundlagen var inte alls i mina tanker, fast nu när du nämner det så har politiken en hand med i inter-religiösa dialoger.
Men var går gränserna inom de kyrkor och samfund som räknar in sig i den kristna fåran? Är själva kompromissen ett tecken på avfall?
Vart jag vill komma - Svenska statskyrkan har varit dominerande och det har funnits en klar läromässig skillnad mellan den och frikyrkorna. Som jag ser det har ekumenikens utveckling lett till att flera kyrkorrörelser och samfund har offrat sina övertygelser på ekumenikens altare. Mer exakt att reformationens läromässiga vinningar har övergetts för enhet med t.ex. den romerska katolska kyrkan. Detta har inneburit att de på ett lättvindigt sätt tonar ner och överger sanningar som trosyskon förr i tiden led och t.o.m. dog för.
Kan detta öppna för intra-faith eller inter-faith? Politik eller ändring av grundlagen var inte alls i mina tanker, fast nu när du nämner det så har politiken en hand med i inter-religiösa dialoger.
Men var går gränserna inom de kyrkor och samfund som räknar in sig i den kristna fåran? Är själva kompromissen ett tecken på avfall?
Jag tror att det är viktigt att särskilja mellan att kunna samtala om trosfrågor och att ge avkall på sin tro.
Visserligen skiljer det inte mycket mellan frikyrkan och protestantismen, men det kan vara bra att också vissa att det finns skillnader. Då handlar det om synen på dopet kanske framförallt.
Det viktiga är att tron står pall för att kunna diskuteras och ifrågasättas utifrån en annan tros övertygelse. Även om vissa saker också har mycket känslomässigt innehåll, varför det kan uppstå konflikter om man hanterar dem på fel sätt. På inget sätt mår någon värdbild, allra minst den kristna, bra av att blandas ihop med annan tro som att de hade samma sanningshalt eller trosinnehåll. Så jag får säga att religionsbladning är den gräns som man inte kan kompromissa om vad det gäller inte minst kristen tro.
Sedan är väll den Nicenska trosbekännelsen en bra sammanfattning på det som en kristen tror på är sant om världen.
Det skall sägas att inter-faith är att gå för långt, enligt kristen tro, eftersom den inbegriper mer än bara religions dialog (man skall acceptera de andra trosföreställningarna). Den tar avstånd ifrån en central dela av det kristna budskapet som är att missionera tron till andra (vilket förstås inbegriper människor med annan trosövertygelse).
Det går att läsa om missionsbefallningen, och andra texter om mission, i bl.a. slutet av Matteus.
Men vissa skillnader är inte känslomässiga eller en felhantering av skillnader på känslomässiga grunder utan en verklig skillnad i hur man ser på bibelns lära. Det kan inte bara vara den Nicenska trosbekännelsen som är den heltäckande grunden för vad som är sant därför att den är så koncis. (Inget fel på den men den är en utav flera bekännelser i kyrkans historia och inte uttömande gällande skriftens innehåll.)
Enligt Sveriges Kristna Råd “Tio tumregler för god ekumenik” skall man som protestant (inkl. frikyrkliga) avstå från att förkunna frälsning genom tro allena därför att - vi göra åtskillnad mellan evangelisation och proselytism-
Här ser vi att ekumeniken har undertryckt reformationens läromässiga vinningar för en synlig organistisk enhet.
Vi ser idag att ett resultat av samma överslätande attityd appliceras i de kristnas bemötande av folk från andra religioner. Man hyser ömsesidig “respekt” och försöker inte omvända dem. (Inter-faith)
Mitt resonemang kan vara fel men det är min ursprungsfråga i en nötskal.
