Angående kvinnliga präster håller jag nog med dig, där är nog Miller ute på hal is, men varifrån du får att Miller förnekar helvetesstraffens realitet förstår jag nog inte. Det han påstår är väl närmast att helvetet visserligen är riktigt, men att tyngdpunkten på straffet ligger i skammen och det psykiska lidande som människorna där får utstå och inte det fysiska lidandet. Som jag förstått det så tolkar han väl det närmast så att eftersom vatten ibland symboliserar närhet till Gud så är elden en symbol för avskildhet från Gud, medan de ställen i Bibeln där det sägs att de skall gnissla och skära tänder är ett tecken på skam. (Och det sista råkar ju faktiskt stämma, att gnissla och skära tänder gjorde man ju när man skämdes och kände förtvivlan, och inte för att man kände smärta.) Även om jag inte håller med Miller om hans syn på helvetet så ser jag inte var heresin skulle ligga där heller.
Han påstår i sin uppsats på ämnet att helvetet inte är ett pinorum, utan en “karantänssal” för de obotfärdiga, där de isoleras för att inte smitta himmelriket med ondska. Men Gud straffar dem inte där, utan det är i princip himmelriket, utom att Gud inte finns där—det förekommer ingen _aktiv plåga_:
“The traditional evangelical view DOES NOT include the active, monstrous torments that occur in the more speculative religious literature (Greek, Roman, Jewish, Christian), in those vivid medieval paintings, in some fundamentalist preaching, or in many skeptics’ formulation of this objection!”
“Since God cannot force his love on people and coerce them to choose him, and since he cannot annihilate creatures with such high intrinsic value, then the only option available is quarantine. And that is what hell is.”
Detta strider mot Bibelns extremt tydliga budskap om helvetet som straff.
Det _finns_ förvisso även en andlig dimension av helvetesstraffet, som “skiljsmässa från Gud” och allt det där som de mer konservativa bland liberalteologerna har hittat på. Och det är väl inte helt orimligt att tro att detta kanske är den allra värsta delen av de helvetesdömdas öde. Men påstår man att det alls inte finns någon komponent av kroppslig plåga, då håller man sig inte till Guds ord.
Den andra versionen däremot, som kallas ortodox preterism, som Miller håller sig till, betraktas däremot inte som heretisk av den kristna kyrkan. Varifrån du har fått den uppfattningen vet jag faktiskt inte. Den ortodoxa preterismen lär i huvudsak ut att de flesta profetiorna i Matt 24 och Uppenbarelseboken blivit uppfyllda i och med Jerusalems förstörelse år 70 och även (i de flesta versioner) att Nero var antikrist. Även om jag inte håller med preterismerna i deras sätt att tolka uppenbarelseboken symboliskt och allegoriskt, så kan jag med gott samvete inte kalla ortodox preterism för en heresi eftersom den inte ligger i konflikt med den kristna kärnan och trosbekännelsen. Den ortodoxa preterismen lär ju t.ex. faktiskt ut att Jesus skall komma tillbaka synligt till jorden och att vi ännu väntar på våra uppståndelsekroppar och den nya jorden och de nya himlarna.
Heresi var möjligen ett något starkt ord, men bland kyrkofäderna förekom det faktiskt att man kallade människor med avvikande eskatologiska uppfattningar för just heretiker. Papisterna fortsatte sedan med detsamma under lång tid. (Även om de förstås menade att det var futuristerna som var kättarna.) Vilken kyrka du avser vet jag inte.
Dock så ser jag inte hur preteristerna kan föra sina argument med hänvisning till Bibeln. Även om de “neutraliserar” Uppenbarelseboken genom att allegorisera den (och därmed göra dem alldeles värdelös som profetiskt vittne) så kvarstår ju Jesu egna ord i evangelierna, och han talar väl inte direkt bildligt där.
Vad gäller det att han påstår att det finns frälsning utanför för Kristus måste jag nog säga att du har fått om bakfoten. Jag har läst artikeln där han behandlar frågan, och läste den en gång till för säkerhets skull och måste nog säga att han är ganska tydlig med att hur det än förhåller sig med den kunskap man har om Jesus så är det fortfarande ett faktum att enda orsaken till att man blir frälst är för att Jesus dog för en på korset. Sedan är väl hans position närmast att Gud kommer att döma en efter den kunskap man hade i besittning (d.v.s den som borde ha vetat bättre kommer att få ett hårdare straff än den som gjorde fel i okunskap, vilket jag faktiskt håller med om.) Sedan tycker jag väl att han är lite otydlig vad gäller om man kan bli frälst utan kunskap om Jesu offerdöd, även om det verkar luta åt det hållet. Han anser vad jag förstår att om en person söker sanningen och en relation till den sanna Guden så kommer sanningen mer och mer uppenbaras tills man får kunskap om Jesus. Frågan där Miller skiljer sig från de flesta kristna är väl närmast hur mycket kunskap från Gud man behöver förhålla sig positivt till innan man blir frälst. Jag misstänker att Miller menar att om t.ex. en person i någon oåtkomlig djungelby litar på den sanne Guden i den mån som han har fått sanningen presenterad för sig så kommer den personen mera och mera föras in i sanningen ända tills han får kunskap om Jesus. Och då kommer ju förstås frågan när personen skall räknas som frälst. Är det så länge personen i fråga litar på Gud, (vilket var orsaken till varför Abraham räknades som rättfärdig), eller är det först när personen förhåller sig till Jesu offerdöd? Som jag förstått det efter att ha läst Bibeln så är det väl närmast det att Gud kommer att döma en efter den kunskap man hade att förhålla sig till, snarare än kunskap som man inte hade någon aning om.
Om jag inte har förstått artikeln alldeles fel så påstår han:
1) Att man kan bli frälst utan kunskap om Jesu offer, eller för den delen den judisk-kristna traditionen över huvud taget,
2) Att det finns sann Gudsuppenbarelse i alla världens religiösa traditioner, inklusive de som är av ickejudiskt ursprung,
3) Att tro på den hedniska (men enligt honom ändå autentiska) Gudsuppenbarelsen kan frälsa människor.
Och detta är för mig alldeles detsamma som att säga att det finns frälsning utanför Kristus. Att sedan påstå att det på något “magiskt” sätt ändå är Kristi offer som frälser dessa människor, som aldrig någonsin har tagit ställning till Kristus eller Gud Fader och kanske till och med ägnar sig åt avgudadyrkan, är bara sofisteri. Han säger ju att ickekristen gudstro leder till frälsning. Gör man det så är man en villolärare, enligt mig. Då påstår man att mission är onödig och att “det finns ett korn av sanning i alla religioner”, så folk behöver inte kristendomen.
Dessutom påstår han väl också att man till och med kan förneka det kristna budskapet och ändå bli frälst genom sin egen icke-kristna tradition, förutsatt att evangeliet inte predikas exakt rätt till en? Och så går han på om och om igen om att Gud har makt att rädda vem Han vill, oavsett om denne har hört evangeliet eller ej. (Vilket ju i och för sig är tekniskt sant, eftersom Gud är allsmäktig, men Bibeln lär oss ju inte att han faktiskt _gör_ detta.) Därtill förvanskar han Bibelstycken för att styrka det han kallar “the principle of providence”—till exempel vill han göra en stor sak och kanske rentav ett mirakel av att folket i Jeriko hört talas om uttåget ur Egypten ... när det enligt Bibelns interna kronologi har gått mer än fyrtio år sedan dess och nyheten rimligen borde ha spritt sig längre än så.
Av allt att döma så verkar Miller närmast ansluta sig till den så kallade hyper-kalvinismen, som såvitt jag vet betraktas som heresi. Men jag kan förstås ha fel.
Så för att sammanfatta: Även om det finns mycket hos Miller som jag inte håller med om, som t.ex. kvinnoprästfrågan, ortodox preterism, och hans syn på helvetet, så är det väl nog lite väl magstarkt att kalla de läror han framför för heretiska, speciellt som de inte (vad jag kan se i alla fall) ligger i konflikt med kärnan i den kristna tron. Och jag måste dessutom säga att den majoriteten av det han skriver är väl värt att läsa, även om man måste (som i allt övrigt) pröva allt och behålla det goda, som det heter.
Ja, känner du verkligen att du kan ta dig igenom hans alster utan att bli ledd på villovägar och säkert väga vad som är rätt och fel, så gör så. Vissa av oss är ju starkare i tron, och kan klara av det mesta, som Paulus säger. Vi skall bara akta oss för det som bryter ned. Själv vill jag ändå varna för honom—Miller är ju en sådan hal ål särskilt just eftersom han gör ett sådant beläst intryck, och därmed tror jag att hans inflytande kan vara rent förödande för den som är litet svagare i tron. Han kan lyckas ganska bra med att smyga in en nypa avfällighet även i dem av hans skrifter som ser helt riktiga och ortodoxa ut.
Sedan så anser jag personligen att man mycket väl kan kalla somliga av hans villoläror för heresier (om än kanske inte alla), men å andra sidan finns det väl inte någon vedertagen ordboksdefinition på det begreppet som alla är överens om. Så där behöver vi väl inte vara ense, antar jag.
Hur som helst, detta tycks mig ha varit en nyttig diskussion, så något gott kom där väl.
Frid vare med dig, broder! 
