Ja, titeln sammanfattar väl det bästa, men jag har funderat en hel del på detta och jag kommer inte riktigt fram till något bra svar. Är man ung och osäker och försöker hitta en trygg tillvaro så är detta lite jobbigt att hänga upp sig på? Observera nu att ni kristna som svarar inte behöver ge mig ett själavårdande samtal och ni “ateister” som hänger här, ni har inget guldläge att “vinna över” mig till “rätt” sida. Dessutom är jag varken trångsynt eller fanatisk, men jag tänker att är kristnas tro sann så borde åtminstone jag som kristen kunna klara av att motivera den även när man tvivlar lite?
Jag har stött på lite för mycket “verksamhets-kristna” som jag hörde (läs, läste) någon så träffande säga på forumet och kraftigt troende kristna som är så insnöade att de antingen känner sig kränkta av ett ifrågasättande eller drar så godtyckliga överdrivande förklaringar att man blir illamående…
Ja, titeln sammanfattar väl det bästa, men jag har funderat en hel del på detta och jag kommer inte riktigt fram till något bra svar. Är man ung och osäker och försöker hitta en trygg tillvaro så är detta lite jobbigt att hänga upp sig på? Observera nu att ni kristna som svarar inte behöver ge mig ett själavårdande samtal och ni “ateister” som hänger här, ni har inget guldläge att “vinna över” mig till “rätt” sida. Dessutom är jag varken trångsynt eller fanatisk, men jag tänker att är kristnas tro sann så borde åtminstone jag som kristen kunna klara av att motivera den även när man tvivlar lite?
Jag menar att det är ganska rimligt att känna tvivel som kristen. För vilka skäl har man egentligen att hålla denna religion för sann? Människor har ju alltid haft någon form av religiöst system – men detaljerna och innehållet har ju varierat kraftigt beroende var i världen man befunnit sig.
Att man hamnat hos just kristendomen är ju oftast en ren tillfällighet. Det har råkat vara den religion som funnits närmast till hands. För folk på andra platser har istället helt andra religiösa system fyllt samma funktioner.
Man har emotionella och existentiella behov av trygghet och då finns plötsligt kristendomen där—eller så kanske man leds in i “den rätta” tron av familjer eller vänner. Inte sällan placerar ju kristna föräldrar sina barn i konfessionella friskolor.
Men det finns ju inga belägg för att den kristne guden skulle vara mer sann än någon av de tusentals andra gudar människan föreställt sig – och bara genom att studera bibeln och kristendomens historia kan vi ju se hur även denna gudsbild har utvecklats och förändrats genom tiden.
Inte heller har vi några historiska belägg för att Jesus skulle varit annat än en helt vanlig judisk predikant som blev avrättad och vi hade levt som homo sapiens i över 194 000 år innan någon ens BÖRJADE föreställa sig den gud som kristna tror på idag.
Så jag menar att du har extremt goda skäl att tvivla på kristendomens sanningshalt. När vi granskar bibeln ser vi dessutom heller inte en enda formulering som inte en samtida människa kunnat plita ned och kristendomen spreds muntligen över världen precis som alla andra religioner alltid, genom alla tider, har gjort.
Självklart kommer du att känna tvivel ibland. Det kan gälla både lärosater, traditioner och människors beteende. Då är det viktigt att ha en fast grund att stå på så att tvivlet blir en språngbräda till ökad förståelse istället för ängslan och oro.
Att människor ”alltid haft någon form av religiöst system” som Joeb säger är för mig ett tecken på att människan är skapad med ett andligt behov. Människor söker efter en mening i tillvaron. Detta finns i vårt väsens innersta kärna. Jag tror inte (som Joeb) att det främst är ett behov av trygghet som leder människor till religiös tro utan sökandet efter något som vårt inre vittnar om, något utanför den materiella världen. På min frus arbetsplats hade den kristna gruppen nyss en samling med en inbjuden talare. En ateist som deltog i mötet slängde vid ett tillfälle ur sig en kommentar (likt Joeb) om att kristen blir man främst för att man lärt sig sedan barnsben av sin omgivning. Detta stämde inte på de flesta i gruppen som bestod av ett femtontal högutbildade ingenjörer.
Jag ser en stor skillnad på kristen tro och övriga religioner. Människans andliga behov driver henne till ett sökande som resulterar i olika läror om hur man skall kunna åstadkomma harmoni i livet och finna andliga kraftresurser. I detta sökande hittar människor både det ena och det andra, både gott och ont. Bara i den kristna tron har Gud själv tagit initiativet och genom ord och handling visat vägen tillbaka till honom själv. Jesus bevisade att han var den han sa sig vara genom att uppstå från det döda. Argumenten för Jesus uppståndelse ifrågasätts förstås men jag tycker de är övertygande. CA har många goda böcker i sin webshop som du kan ta del av. Den som inte vill tro hittar förstås ursäkter att slippa.
Att universum och livet självt över huvud taget existerar är för mig ett Gudsbevis. Universum är så enastående i sin sammansättning att de som vill förklara hur livet kan finnas måste komma med argument som ”vi finns ju, alltså kan det uppstå” eller ”det finns nog ett oändligt antal universum och vi lever på just det där liv är möjligt”. Det kan inte alltid vara så lätt att vara ateist. Att förstå hur komplex t.o.m. den enklaste formen av liv är och tro att det har kommit till av en slump måste kännas väldigt frustrerande. Att dessutom kunna förklara hur död materia har kunnat utvecklas till något så fantastiskt som en människa som kan hata och älska, ställa frågor om sitt ursprung och längta efter mening med livet borde inte vara något man tar lätt på.
Den glädje som min tro ger mig är jag oändligt tacksam över. Bevara din tro genom att göra kloka val. Det finns mycket intelligenta människor som är både troende och ateister. Det handlar inte om intelligens utan om ett val. Väljer du att fokusera på svårigheterna i tron (för de finns förstås) kommer din tro förmodligen att krympa ihop. Väljer du att studera argumenten för tro, läsa om och samtala med andra människor som upplevt Gud och sett hans ingripande i sina liv, då växer din tro. Vad du sår får du skörda. Jag säger inte att du skall blunda för svårigheterna i tron, men ta inte itu med alla på en gång
Min tro tillför mitt liv så mycket inspiration, kraft och mening att jag inte skulle vilja byta bort den för något i världen. Tanken på den existensiella ensamhet som en ateist måste uppleva får mig att rysa vid blotta tanken (fast vet man inte om något annat så kanske man inte förstår vad jag menar). Gläd dig över din tro och sök Gud i bön och studier. Du har ALLT att vinna och inget att förlora. Bara den som vill legitimera sitt oberoende har något att vinna på att mörka Gud för sitt inre.
Jag måste bara undra: den existentiella ensamheten - som så många här inne beskriver som själva anledningen till varför de behöver Gud i sina liv - är i mitt sinne själva grunden till att misstro en religiös person. En ateist har inget egenintresse i sin ateism - en religiös dövar uppenbara sanningar och förminskar sig själva genom sin tro.
Existentiell ensamhet är i mångt och mycket skapad av kyrkans dogmer som ger dig en tro som är osund eftersom den ger dig intrycket att det går att leva för evigt. Det är djupt sorgligt att människor, istället för att försöka anpassa sig i sociala situationer, försöker att lära sig hantera tanken om att vi alla är ensamma och att vi alla skall dö.
Hela vår uppväxt försöker vi att passa in, bli älskade och gör vad vi kan för att bli en del i en grupp - en familj, lag eller skolklass. Enligt psykologin är det för att försöka övervinna den existentiella ensamheten vi alla är födda till.
Jag måste bara undra: den existentiella ensamheten - som så många här inne beskriver som själva anledningen till varför de behöver Gud i sina liv - är i mitt sinne själva grunden till att misstro en religiös person. En ateist har inget egenintresse i sin ateism - en religiös dövar uppenbara sanningar och förminskar sig själva genom sin tro.
Existentiell ensamhet är i mångt och mycket skapad av kyrkans dogmer som ger dig en tro som är osund eftersom den ger dig intrycket att det går att leva för evigt. Det är djupt sorgligt att människor, istället för att försöka anpassa sig i sociala situationer, försöker att lära sig hantera tanken om att vi alla är ensamma och att vi alla skall dö.
Hela vår uppväxt försöker vi att passa in, bli älskade och gör vad vi kan för att bli en del i en grupp - en familj, lag eller skolklass. Enligt psykologin är det för att försöka övervinna den existentiella ensamheten vi alla är födda till.
Lycka är att anpassa sig till denna världen, säger ateisterna, och att finna sig i all ondska, orättvisa och likgiltighet. Detta är, om jag har förstått saken rätt, mer eller mindre även stoicismens grund: Verkligheten är det bästa möjliga, om människan längtar efter något bättre så är det henne själv som det är fel på. Man skall helt enkelt nöja sig med vad man har.
Är detta sanningen, då är livet inte värt att leva, för vi har inget här på jorden som är värt något. Det enda som möjligen kan motivera en att ändå fortsätta är skräcken för total utplåning i döden, som kanske ändå kan tyckas vara ett värre öde. För vad kan man känna för slags affektion för medmänniskor, om de bara är maskiner som drivs av kemikalier och elektriska impulser, utan egen fri vilja och utan syfte och mening, ett slags evolutionens första planlösa försök att bygga en datamaskin? Vad kan man känna sig själv ha för värde, om själv man är en sådan, själlös, livlös och berövad allt hopp? Vad i denna världen kan man finna värdefullt och värt att leva för, när hela mänskligheten, hela planeten, hela denna galax av hundratals milliarder stjärnor, när alla dessas öden helt saknar all betydelse i ett oändligt Universum?
Om man föds bara för att dö efter en kort tids meninglöst lidande och oförstånd—då lever man i den värsta tänkbara av världar. Alla slags fysiska eller mentala plågor är totalt likgiltiga inför denna brist på mening och ordning.
Som ateist trodde jag mig, liksom Skeptikern, om att ha accepterat livets inneboende meningslöshet. Jag ansåg mig ha sett visheten i att allt var värdelöst, att människan var ett djur. Att vi föds ensamma och dör ensamma, och att den enda sanningen om alla ting ligger i mörkret och döden. Och detta intalade jag mig, förfallande i ständigt djupare depression och apati.
Men inom människan finns ändå hoppet om något bättre. Detta kunde jag som ateist inte förneka, trots all min ansträngning, inte när hoppet brände i mitt hjärta. Och i det hoppet fann jag, när jag till slut vågade vara ärlig mot mig själv, tron på Gud och på att något bättre än denna värld, detta Universum, är möjligt.
Jag läste om din fråga och gör ett försök till ett tydligare svar. ”Hur vet man att man inte undermedvetet tvingar fram en falsk gudstro” frågar du. Hur kan jag veta om min tro är sann eller inbillad? Är det vad du frågar?
Den ”heliga närvaro” jag ibland erfar under dagen och som jag tolkar som Guds närvaro kan jag aldrig med mitt förnuft bevisa vara Gud. Mitt inre upplever en visshet. Anden i mig ropar Abba Fader, som Paulus uttrycker det. Men hur vet jag att detta inte är inbillning? Jag tror man måste sätta in sin tro i ett större sammanhang och få bekräftelse från många olika håll för att en fast övertygelse skall växa fram. Ett enskilt bönesvar kan förklaras bort som tillfälligheter men när bönesvaren blir tillräckligt många eller sannolikheten för bönesvaret är tillräckligt liten växer tilliten till att den Gud jag ber till är en bönhörande Gud.
När upplevelser i samband med frälsning eller andedop och det inre vittnesbördet i samband med bön och bibelläsning kompletteras med god apologetik och egna och andras erfarenheter av en bönhörande Gud, då finns enligt min mening goda skäl till att känna sig trygg med att tron inte är inbillad.
Ja, titeln sammanfattar väl det bästa, men jag har funderat en hel del på detta och jag kommer inte riktigt fram till något bra svar. Är man ung och osäker och försöker hitta en trygg tillvaro så är detta lite jobbigt att hänga upp sig på? Observera nu att ni kristna som svarar inte behöver ge mig ett själavårdande samtal och ni “ateister” som hänger här, ni har inget guldläge att “vinna över” mig till “rätt” sida. Dessutom är jag varken trångsynt eller fanatisk, men jag tänker att är kristnas tro sann så borde åtminstone jag som kristen kunna klara av att motivera den även när man tvivlar lite?
Jag menar att det är ganska rimligt att känna tvivel som kristen. För vilka skäl har man egentligen att hålla denna religion för sann? Människor har ju alltid haft någon form av religiöst system – men detaljerna och innehållet har ju varierat kraftigt beroende var i världen man befunnit sig.
Att man hamnat hos just kristendomen är ju oftast en ren tillfällighet. Det har råkat vara den religion som funnits närmast till hands. För folk på andra platser har istället helt andra religiösa system fyllt samma funktioner.
Man har emotionella och existentiella behov av trygghet och då finns plötsligt kristendomen där—eller så kanske man leds in i “den rätta” tron av familjer eller vänner. Inte sällan placerar ju kristna föräldrar sina barn i konfessionella friskolor.
Men det finns ju inga belägg för att den kristne guden skulle vara mer sann än någon av de tusentals andra gudar människan föreställt sig – och bara genom att studera bibeln och kristendomens historia kan vi ju se hur även denna gudsbild har utvecklats och förändrats genom tiden.
Inte heller har vi några historiska belägg för att Jesus skulle varit annat än en helt vanlig judisk predikant som blev avrättad och vi hade levt som homo sapiens i över 194 000 år innan någon ens BÖRJADE föreställa sig den gud som kristna tror på idag.
Så jag menar att du har extremt goda skäl att tvivla på kristendomens sanningshalt. När vi granskar bibeln ser vi dessutom heller inte en enda formulering som inte en samtida människa kunnat plita ned och kristendomen spreds muntligen över världen precis som alla andra religioner alltid, genom alla tider, har gjort.
Jag har ganska ont om tid nu och vissa svårigheter med att läsa igenom allt alla skriver och ge långa svar men några grejer kan jag kommentera redan nu och kanske återkomma mer när jag lite mer tid
Jag håller med dig om att det finns många anledningar till att känna tvivel som kristen, jag tror jag kan vittna något rent otroligt bra om det just nu. Men jag kan också vittna om otroligt många anledningar till att tro. Jag brukar också för mig själv göra lite skillnader på olika saker i min tro (som i övrigt är ett alltför brett begrepp) t ex. så precis som du tar upp så brukar det ofta diskuteras huruvida kristendomens Gud är den sanna eller, inte eller att vi människor “kom på” den kristna Guden väldigt sent. Allt detta är inte relevant för mig för min tro. För mig är det en känsla, som kristna skulle säga är den heliga ande som verkar inom mig, bönesvar och en känsla av att ha hittat rätt som är viktigt. Denna känsla har jag oavsett om jag tror på alla “fakta” som inkluderas i vår tro eller ej. Denna del och vad den innebär passar för mig in mycket bättre på Kristendomen än i andra religioner.
Angående det här med att “komma på” Kristendomen så facsineras jag över att det så otroligt sällan nämns det att vi kristna tror att Jesus verkade för kring 2000 år sedan och att det var han som var budbäraren av vad vi tror på. För mig är det då väldigt svårt att se hur vi skulle kallat vår tro för just Kristendomen innan dess. Fast detta behöver inte innebära att vår Gud inte fanns innan dess, eller att vi inte hade någon längtan till honom. I mitt fall så är det dessutom så att jag inte har något emot att lura mig själv till tro då jag ser oerhört mycket positivt utifrån den. Detta gör mig dock inte knepigare än någon annan helt vanlig människa. Att tillägga är kanske att jag inte alls har haft en kristen uppväxt eller blivit intvingad på knepiga skolor, jag är dessutom väldigt hängiven i min skolgång och mycket intresserad av allt vad “vetenskapen” har att ge.
Dadden: Det är många intressanta och tänkvärda saker du skriver, det är dock lite för mycket jag vill skriva om, kommentera och fråga för att jag ska hinna med att göra det nu. Jag återkommer om det!
Några kommentarer ändå om ditt sista inlägg:
Det är goda argument du bygger upp för att styrka sin tro, men det skulle väl inte egentligen vara särskilt orimligt att det ändå skulle kunna vara inbillning.
Ett större antal bönesvar för en själv i kombination med andras och även gemensamma bönesvar man kan uppleva i en grupp. Eller bara gemenskapen i bön vid en förbön t ex. eller bönekedja osv. detta är starka upplevelser där jag konkret kan peka ut saker som jag väldigt lätt kan knyta till bönen, detta är givetvis anmärkningsvärt. Dock så kan vi människor få för oss och föreställa oss de sjukaste sakerna med tillräckligt mycket vilja, dessutom finns slumpen ibland också, den kan man uppleva även om man inte ber, fast detta är lite svårt att bortse från, så klart. Dock så ser man ibland lite det man vill se och i kombination med lite undermedvetet imaginärt så har jag anledning att fundera, vilket vår tro borde tåla.
Frälsning får du gärna definiera (likaså andedop), jag har sett alldeles för många olika osammanhängde situationer det används i och jag vill gärna förstå hur det ska peka mot att man inte inbillar sig? Tyvärr ser jag även problemet i bön, även om jag ihärdigt ber och får ut något av det, eftersom det såvitt jag vet mycket väl skulle kunna förklaras av psykologin. Bibelläsningen är väl en av de stora anledningarna till att vi tvingas hålla på så ihärdigt med apologetik som söker svar i just bibel, vinklad vetenskap osv. (Det finns dock bättre sidor av apologetik, men det är där jag finner problem) Dessutom har jag inte fått svar på huruvida det är undermedvetet eller inte utifrån apologetiken. Andras erfarenheter kan väga ganska tungt hos mig, men de kan ju också inbilla sig?
Nu låter det som att jag inte alls köper det du säger, jag tycker verkligen det var bra saker, men dessa funderingar jag skrev krävde inte min tyngsta eftertanke och jag skulle älska något som stillade alla dessa frågor! Dessutom befinner jag mig inte i den sortens tvivel att jag inte utövar min kristna tro eller kan be osv. men jag håller nog på att bygga upp en liten tryggare bas och just nu är tomrummen för stora, jag är väldigt frågvis och nyfiken av mig.
Jag har inte heller så mycket tid att lägga på skrivande men jag återkommer med ett svar på ditt senaste inlägg så småningom.
Det är intressanta och viktiga frågor du ställer. Vi ses
Jag håller med dig om att det finns många anledningar till att känna tvivel som kristen, jag tror jag kan vittna något rent otroligt bra om det just nu. Men jag kan också vittna om otroligt många anledningar till att tro. Jag brukar också för mig själv göra lite skillnader på olika saker i min tro (som i övrigt är ett alltför brett begrepp) t ex. så precis som du tar upp så brukar det ofta diskuteras huruvida kristendomens Gud är den sanna eller, inte eller att vi människor “kom på” den kristna Guden väldigt sent. Allt detta är inte relevant för mig för min tro. För mig är det en känsla, som kristna skulle säga är den heliga ande som verkar inom mig, bönesvar och en känsla av att ha hittat rätt som är viktigt. Denna känsla har jag oavsett om jag tror på alla “fakta” som inkluderas i vår tro eller ej. Denna del och vad den innebär passar för mig in mycket bättre på Kristendomen än i andra religioner.
Men anledningen till att du känner så är ju förmodligen för att du är uppvuxen med kristendomen omkring dig. När du har stött på religion är det just kristendomen du har stiftat bekantskap med.
I skolan ägnar man ju avsevärt mycket mer tid åt kristendomen än andra religioner och kring jul läser man om Jesus och Maria. Kristna kyrkor finns överallt omkring oss och i populärkulturen är det naturligtvis också denna religion som dominerar.
Man talar helt enkelt inte om speciellt många andra religioner här i speciellt stor utsträckning. Men på andra platser i världen är ju situationen den exakt motsatta. Muslimska barn får bara höra talas om Koranen och Profeten och Islam och indoktrineras naturligtvis in i detta system.
Det här är ju nästan bara en helt geografisk fråga. Låt oss fråga oss hur det kommer sig att ingen i Afganisthan, Iran, Maldiverna eller Nepal någonsin tycks bli kristen? Samtidigt som ingen här någonsin tycks bli Muslim?
Angående det här med att “komma på” Kristendomen så facsineras jag över att det så otroligt sällan nämns det att vi kristna tror att Jesus verkade för kring 2000 år sedan och att det var han som var budbäraren av vad vi tror på. För mig är det då väldigt svårt att se hur vi skulle kallat vår tro för just Kristendomen innan dess. Fast detta behöver inte innebära att vår Gud inte fanns innan dess, eller att vi inte hade någon längtan till honom.
Men är det inte väldigt lustigt att det tycktes ha gått 194.000 år innan och någon ens började tro på denna gud? Och innan hade man trott på helt andra gudar?
Och att han valde att uppenbara sig för väldigt små grupper av människor som sedan fick sprida kunskapen om honom muntligen?
Men anledningen till att du känner så är ju förmodligen för att du är uppvuxen med kristendomen omkring dig. När du har stött på religion är det just kristendomen du har stiftat bekantskap med.
I skolan ägnar man ju avsevärt mycket mer tid åt kristendomen än andra religioner och kring jul läser man om Jesus och Maria. Kristna kyrkor finns överallt omkring oss och i populärkulturen är det naturligtvis också denna religion som dominerar.
Man talar helt enkelt inte om speciellt många andra religioner här i speciellt stor utsträckning. Men på andra platser i världen är ju situationen den exakt motsatta. Muslimska barn får bara höra talas om Koranen och Profeten och Islam och indoktrineras naturligtvis in i detta system.
Det här är ju nästan bara en helt geografisk fråga. Låt oss fråga oss hur det kommer sig att ingen i Afganisthan, Iran, Maldiverna eller Nepal någonsin tycks bli kristen? Samtidigt som ingen här någonsin tycks bli Muslim?
Nog finns det även svenskar, som konverterar till Mohammeds lära. Lyckligtvis är de väl dock få, nog just inte mer än kanske 10,000 individer.
Skall jag tala för mig själv, har jag haft såväl koran som Bibel och diverse skumma guruer i bokhyllan sedan långt innan jag fann Gud (även om det förstås mest har blivit kristen litteratur sedan dess). Jag hörde på mitt sätt till dem, som var “nyfikna” på religion och mytologi utan att för den delen vilja tro på något. Men kristendomen var den enda av dessa läror som talade till hoppet inom mig.
Men är det inte väldigt lustigt att det tycktes ha gått 194.000 år innan och någon ens började tro på denna gud? Och innan hade man trott på helt andra gudar?
Och att han valde att uppenbara sig för väldigt små grupper av människor som sedan fick sprida kunskapen om honom muntligen?
Varför skulle en allsmäktig gud behöva göra så?
En allsmäktig och allvetande Gud “behöver” inte göra något alls. Han gör helt enkelt det, som Han finner bäst i alla lägen.
Varför skulle inte någon vilja tro på evigt liv och sånt? Jag begriper inte varför.
Kan du inte förklara det för mig? Jag vill inte tro på många av de sakerna jag tycker är uppenbara - men det spelar ju ingen roll. Eller hur?
Självfallet vill man som ateist inte tro på sådan vidskepelse. (I vart fall ville då inte jag det.) Det bevisar ju då att man är en svag, vidskeplig, intellektuellt utarmad människa som inte orkar se den bistra verkligheten i vitögat—Ja, då är man inte bättre än de stackars kristna, judar m. fl. som man gör sig lustig över, dessa som tror, att det sitter en liten gubbe bland molnen som bryr sig om dem. Man vet ju, att det bara är denna världens misslyckade individer som tror på Gud, medan man själv är upplyst och rationell; de är slavarna som böjer sig under moralens och bländverkens ok, medan man själv är övermänniskan som förkastar hoppet om godhet och rättvisa och istället ägnar sig åt vad man än själv vill, för att parafrasera min (då något ofullständiga) uppfattning om Nietzsche.
Men det visade sig, att jag tillhör de “svaga”. Jag lyckades inte undertrycka mitt hopp för evigt.
Varför skulle inte någon vilja tro på evigt liv och sånt? Jag begriper inte varför.
Kan du inte förklara det för mig? Jag vill inte tro på många av de sakerna jag tycker är uppenbara - men det spelar ju ingen roll. Eller hur?
Självfallet vill man som ateist inte tro på sådan vidskepelse. (I vart fall ville då inte jag det.) Det bevisar ju då att man är en svag, vidskeplig, intellektuellt utarmad människa som inte orkar se den bistra verkligheten i vitögat—Ja, då är man inte bättre än de stackars kristna, judar m. fl. som man gör sig lustig över, dessa som tror, att det sitter en liten gubbe bland molnen som bryr sig om dem. Man vet ju, att det bara är denna världens misslyckade individer som tror på Gud, medan man själv är upplyst och rationell; de är slavarna som böjer sig under moralens och bländverkens ok, medan man själv är övermänniskan som förkastar hoppet om godhet och rättvisa och istället ägnar sig åt vad man än själv vill, för att parafrasera min (då något ofullständiga) uppfattning om Nietzsche.
Men det visade sig, att jag tillhör de “svaga”. Jag lyckades inte undertrycka mitt hopp för evigt.
Intellektuellt utarmande är precis vad det är och det är också det enda jag motsätter mig. Jag tycker inte det är svagt med rädsla eller vidskepelser egentligen - alla är rädda och kämpar med att hitta en mening i tillvaron - om man har lite hopp om att få leva i evighet så är det inte fel. Inte heller har jag någon egentlig längtan efter att förlöjliga någon annan - till skillnad från exempelvis Hitchens så finner jag inte särskilt mycket glädje i andras olycka.
Men sanning måste ändå vara vårt mål för annars blir vi inte en framåtsträvande ras - och för mig som skeptiker så är det naturligt att inse att mina egna förhoppningar har väldigt lite att göra med verkligheten.
Men sanning måste ändå vara vårt mål för annars blir vi inte en framåtsträvande ras - och för mig som skeptiker så är det naturligt att inse att mina egna förhoppningar har väldigt lite att göra med verkligheten.
För mig övervinner hoppet verkligheten. Men sedan är jag också knappast särskilt “progressiv” i mina politiska och etisk-moraliska ställningstaganden ...
Skall jag tala för mig själv, har jag haft såväl koran som Bibel och diverse skumma guruer i bokhyllan sedan långt innan jag fann Gud (även om det förstås mest har blivit kristen litteratur sedan dess). Jag hörde på mitt sätt till dem, som var “nyfikna” på religion och mytologi utan att för den delen vilja tro på något. Men kristendomen var den enda av dessa läror som talade till hoppet inom mig.
Men skälet till att du känner så är ju just eftersom att kristendomen är den religion som dominerat så pass hårt här i Sverige. Hade du varit uppvuxen i ett annat land hade du kännt precis tvärtom om, som de människorna gör.
En allsmäktig och allvetande Gud “behöver” inte göra något alls. Han gör helt enkelt det, som Han finner bäst i alla lägen.
Och denna ad-hoc förklaring gör naturligtvis gud fullständigt icke-falsifierar. Vilket argument man än har mot hans existens kan man naturligtvis stödja sig på detta.
Men vi kan med enkelhet konstatera att guds tillvägagångssätt lämnar en del övrigt att önska. Hur lång tid tog det för nyheten om Jesus att nå till Sverige? Det var ju flera hundra år. Och än idag finns det ju människor som lever och dör utan att ha hört nyheten.
Men skälet till att du känner så är ju just eftersom att kristendomen är den religion som dominerat så pass hårt här i Sverige. Hade du varit uppvuxen i ett annat land hade du kännt precis tvärtom om, som de människorna gör.
Är det verkligen du, som kommer med ett sådant blatant icke-falsifierbart påstående, Joeb? Håller du på att bli religiös?
Och denna ad-hoc förklaring gör naturligtvis gud fullständigt icke-falsifierar. Vilket argument man än har mot hans existens kan man naturligtvis stödja sig på detta.
Ja, en allsmäktig Gud kan inte påvisas med vetenskapliga metoder, försåvitt att Han inte önskar göra sig sedd.
Men vi kan med enkelhet konstatera att guds tillvägagångssätt lämnar en del övrigt att önska. Hur lång tid tog det för nyheten om Jesus att nå till Sverige? Det var ju flera hundra år. Och än idag finns det ju människor som lever och dör utan att ha hört nyheten.
Allt som sker, sker med Guds tillstånd. Hans plan för världshistorien innefattar även detta. Missionen kom hit exakt den minut, sekund och Plancktidsenhet, som Han bestämt.
