Har sett endell studier av människans psyke som skulle antyda att kristen tro har
en positiv effekt på det mänskliga psyket, medan det finns den klassiska synen
på det hela inom psykosdynamiken (Gud som vår egen skapelse för att klara av tillvaro).
Förstår dock inte varför det behöver nödvändigtvis vara en motsats mellan vår förståelse
av naturen och av Gud. Problemet blir kanske om man inte ser till ett större sammanhang.
Varför skulle all tro på Gud vara ett uttryck för sinnessjuka (paranoid schizofreni) eller omvänt
varför skulle allt bara vara andligt (demoner).
Man kan ta en liknelse: Om en person bär hel vitt mitt i stockholm så verkar det uppenbart sinnessjukt, medan om någon som vilje dölja sig i vintermiljö så skulle detta omedelbart verka fullt friskt.
Är det någon som har något vettigt att säga om detta?
Tydligen är kyrkgående, i den mån det ger fler vänner, något som kyrkobesökarna mår bra av.
Jag tycker att det är bra med lyckliga människor - men det är såklart inget bevis i den andra riktningen för att Gud finns. Bara man tror att han finns så blir man tydligen gladare.
Ungefär som Prozac alltså...
Jag tycker att man bör - om man kan - försöka klara sig utan
Tydligen är kyrkgående, i den mån det ger fler vänner, något som kyrkobesökarna mår bra av.
Jag tycker att det är bra med lyckliga människor - men det är såklart inget bevis i den andra riktningen för att Gud finns. Bara man tror att han finns så blir man tydligen gladare.
Ungefär som Prozac alltså...
Jag tycker att man bör - om man kan - försöka klara sig utan
Mvh Torsten
Givetvis så visar inte dessa studier på att det finns en personlig Gud på samma sätt som att bönstudier som inte visar någon effekt motbevisar Gud. Det går att komma på många sätt
vilket dessa kunde vissa sig felaktig.
Ex. skulle man kunna hävda att randomiseringen av grupperna inte fungerar om det bl.a. kommer fram att det läkt ut info om studien så att bakgrundsbönen fördelar sig ojämnt över blindgruppen och testgruppen. Eller att det finns folk som ser det som sitt uppdrag att be för alla blindgrupper i alla möjliga studier som görs på området.
Varför tester av bön knappast säger något om Guds inverkan i tiden.
Låt oss vidare antaga att två vanliga kristna, som jag och Mats Sellander, har en tro som du skulle kalla falsk och tecken på att vi är sinnefövirade. Hur skulle du utröna att så var fallet? Hur skulle du utröna att det vi tror är felaktig jämt emot annan kunskap som vi också har inombords (kognitiv dissonans, motsägelse)? Kan du utforma ett test eller en lögndetektor som lyckas med detta konststycke?
Hej Daniel.
Jag vet inte om du vänder dig till mig direkt eller till alla…
David Kärrsmyr - 13 December 2010 04:03 -
Låt oss vidare antaga att två vanliga kristna, som jag och Mats Sellander, har en tro som du skulle kalla falsk och tecken på att vi är sinnefövirade.
Ditt språkbruk förvirrar mig… “en tro som du skulle kalla falsk”. Falsk gentemot vad då? - är min undran. Jag är inte rätt person att döma er där. (Jag förstå att du gör är ett fiktivt påstående). Då jag inte är troende så får ni inom er egen grupp komma fram till om din och Mats tro skulle vara “falsk”.
Hur skulle du utröna att så var fallet? Hur skulle du utröna att det vi tror är felaktig jämt emot annan kunskap som vi också har inombords (kognitiv dissonans, motsägelse)?
Förstår dig egentligen inte…Du får tro och tycka som du vill och känner. Din tro är din tro och kan väl i sig inte vara fel på något sätt. Inom rimliga gränser är väl ingen tro FEL. Det går ju illa först när man börjar agera utifrån sin tro - i värsta fall.
Kan du utforma ett test eller en lögndetektor som lyckas med detta konststycke?
Nej det tror jag inte att jag kan - troligen ingen annan heller när du lägger ut texten som du gör.
Däremot - om du plockar ut en specifik sak som du tror på - så kanske det går att bestämma om det kan förhålla sig som du tror.
Har sett endell studier av människans psyke som skulle antyda att kristen tro har
en positiv effekt på det mänskliga psyket, medan det finns den klassiska synen
på det hela inom psykosdynamiken (Gud som vår egen skapelse för att klara av tillvaro).
Förstår dock inte varför det behöver nödvändigtvis vara en motsats mellan vår förståelse
av naturen och av Gud. Problemet blir kanske om man inte ser till ett större sammanhang.
Varför skulle all tro på Gud vara ett uttryck för sinnessjuka (paranoid schizofreni) eller omvänt
varför skulle allt bara vara andligt (demoner).
Man kan ta en liknelse: Om en person bär hel vitt mitt i stockholm så verkar det uppenbart sinnessjukt, medan om någon som vilje dölja sig i vintermiljö så skulle detta omedelbart verka fullt friskt.
Är det någon som har något vettigt att säga om detta?
Intressant grundfråga! Men är det verkligen särskilt vanligt att i dag hävda att all tro på Gud är uttryck för sinnessjukdom? Det intrycket har inte jag.
Själv tror jag inte att kristen tro i sig är ett tecken på vare sig psykisk hälsa eller ohälsa. Kristen tro är kristen tro, helt enkelt; det vill säga vad den kristne tyr sig till och sätter sitt hopp till i en tillvaro där ytterst inte så mycket går att hundraprocentigt veta. Och på samma sätt är det då med varje form av tro, tänker jag mig.
Däremot tror jag att en religiös tro både kan verka hälsosamt och ohälsosamt på den troendes psyke, beroende på dels vilka erfarenheter man som individ bär med sig, dels vad som formar ens gudstro och dels vilka tolkningsramar man ger den. Som ett exempel skulle jag kunna tänka mig att en tro där inslag av dom, underkastelse och straff är alltför starka på bekostnad av förlåtelse, nåd och försoning i förlängningen potentiellt kan verka negativt på individens syn både på sig själv och sina medmänniskor.
Men David, din metafor förstår jag inte riktigt. Menar du alltså att du skulle tolka en helt vitklädd person på Stockholms gator som någon som är uppenbart sinnessjuk? Varför det?
Hej Daniel.
Jag vet inte om du vänder dig till mig direkt eller till alla…
David Kärrsmyr - 13 December 2010 04:03 -
Låt oss vidare antaga att två vanliga kristna, som jag och Mats Sellander, har en tro som du skulle kalla falsk och tecken på att vi är sinnefövirade.
Ditt språkbruk förvirrar mig… “en tro som du skulle kalla falsk”. Falsk gentemot vad då? - är min undran. Jag är inte rätt person att döma er där. (Jag förstå att du gör är ett fiktivt påstående). Då jag inte är troende så får ni inom er egen grupp komma fram till om din och Mats tro skulle vara “falsk”.
Hur skulle du utröna att så var fallet? Hur skulle du utröna att det vi tror är felaktig jämt emot annan kunskap som vi också har inombords (kognitiv dissonans, motsägelse)?
Förstår dig egentligen inte…Du får tro och tycka som du vill och känner. Din tro är din tro och kan väl i sig inte vara fel på något sätt. Inom rimliga gränser är väl ingen tro FEL. Det går ju illa först när man börjar agera utifrån sin tro - i värsta fall.
Kan du utforma ett test eller en lögndetektor som lyckas med detta konststycke?
Nej det tror jag inte att jag kan - troligen ingen annan heller när du lägger ut texten som du gör.
Däremot - om du plockar ut en specifik sak som du tror på - så kanske det går att bestämma om det kan förhålla sig som du tror.
Mvh Torsten
Då är vi överens om att psykisk hälsa eller ohälsa inte har specifikt med den kristna tron sanningsanspråk att göra?
Har sett endell studier av människans psyke som skulle antyda att kristen tro har
en positiv effekt på det mänskliga psyket, medan det finns den klassiska synen
på det hela inom psykosdynamiken (Gud som vår egen skapelse för att klara av tillvaro).
Förstår dock inte varför det behöver nödvändigtvis vara en motsats mellan vår förståelse
av naturen och av Gud. Problemet blir kanske om man inte ser till ett större sammanhang.
Varför skulle all tro på Gud vara ett uttryck för sinnessjuka (paranoid schizofreni) eller omvänt
varför skulle allt bara vara andligt (demoner).
Man kan ta en liknelse: Om en person bär hel vitt mitt i stockholm så verkar det uppenbart sinnessjukt, medan om någon som vilje dölja sig i vintermiljö så skulle detta omedelbart verka fullt friskt.
Är det någon som har något vettigt att säga om detta?
Intressant grundfråga! Men är det verkligen särskilt vanligt att i dag hävda att all tro på Gud är uttryck för sinnessjukdom? Det intrycket har inte jag.
Själv tror jag inte att kristen tro i sig är ett tecken på vare sig psykisk hälsa eller ohälsa. Kristen tro är kristen tro, helt enkelt; det vill säga vad den kristne tyr sig till och sätter sitt hopp till i en tillvaro där ytterst inte så mycket går att hundraprocentigt veta. Och på samma sätt är det då med varje form av tro, tänker jag mig.
Däremot tror jag att en religiös tro både kan verka hälsosamt och ohälsosamt på den troendes psyke, beroende på dels vilka erfarenheter man som individ bär med sig, dels vad som formar ens gudstro och dels vilka tolkningsramar man ger den. Som ett exempel skulle jag kunna tänka mig att en tro där inslag av dom, underkastelse och straff är alltför starka på bekostnad av förlåtelse, nåd och försoning i förlängningen potentiellt kan verka negativt på individens syn både på sig själv och sina medmänniskor.
Men David, din metafor förstår jag inte riktigt. Menar du alltså att du skulle tolka en helt vitklädd person på Stockholms gator som någon som är uppenbart sinnessjuk? Varför det?
Men har detta sin bakgrund i att den materialistiska filosofi har förlorat i styrka eller har det med något annat att göra? Har det något samband med att övertron på vetenskapliga sanningar håller på att avta mer generellt?
Hej Daniel.
Jag vet inte om du vänder dig till mig direkt eller till alla…
David Kärrsmyr - 13 December 2010 04:03 -
Låt oss vidare antaga att två vanliga kristna, som jag och Mats Sellander, har en tro som du skulle kalla falsk och tecken på att vi är sinnefövirade.
Ditt språkbruk förvirrar mig… “en tro som du skulle kalla falsk”. Falsk gentemot vad då? - är min undran. Jag är inte rätt person att döma er där. (Jag förstå att du gör är ett fiktivt påstående). Då jag inte är troende så får ni inom er egen grupp komma fram till om din och Mats tro skulle vara “falsk”.
Hur skulle du utröna att så var fallet? Hur skulle du utröna att det vi tror är felaktig jämt emot annan kunskap som vi också har inombords (kognitiv dissonans, motsägelse)?
Förstår dig egentligen inte…Du får tro och tycka som du vill och känner. Din tro är din tro och kan väl i sig inte vara fel på något sätt. Inom rimliga gränser är väl ingen tro FEL. Det går ju illa först när man börjar agera utifrån sin tro - i värsta fall.
Kan du utforma ett test eller en lögndetektor som lyckas med detta konststycke?
Nej det tror jag inte att jag kan - troligen ingen annan heller när du lägger ut texten som du gör.
Däremot - om du plockar ut en specifik sak som du tror på - så kanske det går att bestämma om det kan förhålla sig som du tror.
Mvh Torsten
Skulle bara påpeka att jag heter David inte Danniel, är dock inte helt ovanligt att man blandar ihop namnen
Har sett endell studier av människans psyke som skulle antyda att kristen tro har
en positiv effekt på det mänskliga psyket, medan det finns den klassiska synen
på det hela inom psykosdynamiken (Gud som vår egen skapelse för att klara av tillvaro).
Förstår dock inte varför det behöver nödvändigtvis vara en motsats mellan vår förståelse
av naturen och av Gud. Problemet blir kanske om man inte ser till ett större sammanhang.
Varför skulle all tro på Gud vara ett uttryck för sinnessjuka (paranoid schizofreni) eller omvänt
varför skulle allt bara vara andligt (demoner).
Man kan ta en liknelse: Om en person bär hel vitt mitt i stockholm så verkar det uppenbart sinnessjukt, medan om någon som vilje dölja sig i vintermiljö så skulle detta omedelbart verka fullt friskt.
Är det någon som har något vettigt att säga om detta?
Intressant grundfråga! Men är det verkligen särskilt vanligt att i dag hävda att all tro på Gud är uttryck för sinnessjukdom? Det intrycket har inte jag.
Själv tror jag inte att kristen tro i sig är ett tecken på vare sig psykisk hälsa eller ohälsa. Kristen tro är kristen tro, helt enkelt; det vill säga vad den kristne tyr sig till och sätter sitt hopp till i en tillvaro där ytterst inte så mycket går att hundraprocentigt veta. Och på samma sätt är det då med varje form av tro, tänker jag mig.
Däremot tror jag att en religiös tro både kan verka hälsosamt och ohälsosamt på den troendes psyke, beroende på dels vilka erfarenheter man som individ bär med sig, dels vad som formar ens gudstro och dels vilka tolkningsramar man ger den. Som ett exempel skulle jag kunna tänka mig att en tro där inslag av dom, underkastelse och straff är alltför starka på bekostnad av förlåtelse, nåd och försoning i förlängningen potentiellt kan verka negativt på individens syn både på sig själv och sina medmänniskor.
Men David, din metafor förstår jag inte riktigt. Menar du alltså att du skulle tolka en helt vitklädd person på Stockholms gator som någon som är uppenbart sinnessjuk? Varför det?
Men har detta sin bakgrund i att den materialistiska filosofi har förlorat i styrka eller har det med något annat att göra? Har det något samband med att övertron på vetenskapliga sanningar håller på att avta mer generellt?
Jag tror att det moderna sättet att se på världen, med totala förklaringsmodeller och lösningar har varit på tillbakagång under senare delen av 1900-talet och i mångt och mycket fått ge plats åt postmodernt tänkande med allt vad det innebär av pluralism inom alla områden. I detta skeende ingår förmodligen också att materialistisk filosofi har blivit en förklaringsmodell bland många, Att vi sedan tycks stå mitt uppe i en backlash mot det postmoderna och att många människor tycks längta efter totala, enkla förklaringsmodeller är en annan sak. Så svaret på din fråga blir väl både ja och nej.
Men jag ställde en fråga till dig också, och jag vill gärna att du svarar på den. Jag börjar få svårt att förstå varför du som debattör, moderator och apologet så sällan ger svar på raka frågor… Ett samtal bör väl vara ett ömsesidigt givande?
Hej Daniel.
Jag vet inte om du vänder dig till mig direkt eller till alla…
David Kärrsmyr - 13 December 2010 04:03 -
Låt oss vidare antaga att två vanliga kristna, som jag och Mats Sellander, har en tro som du skulle kalla falsk och tecken på att vi är sinnefövirade.
Ditt språkbruk förvirrar mig… “en tro som du skulle kalla falsk”. Falsk gentemot vad då? - är min undran. Jag är inte rätt person att döma er där. (Jag förstå att du gör är ett fiktivt påstående). Då jag inte är troende så får ni inom er egen grupp komma fram till om din och Mats tro skulle vara “falsk”.
Hur skulle du utröna att så var fallet? Hur skulle du utröna att det vi tror är felaktig jämt emot annan kunskap som vi också har inombords (kognitiv dissonans, motsägelse)?
Förstår dig egentligen inte…Du får tro och tycka som du vill och känner. Din tro är din tro och kan väl i sig inte vara fel på något sätt. Inom rimliga gränser är väl ingen tro FEL. Det går ju illa först när man börjar agera utifrån sin tro - i värsta fall.
Kan du utforma ett test eller en lögndetektor som lyckas med detta konststycke?
Nej det tror jag inte att jag kan - troligen ingen annan heller när du lägger ut texten som du gör.
Däremot - om du plockar ut en specifik sak som du tror på - så kanske det går att bestämma om det kan förhålla sig som du tror.
Mvh Torsten
Då är vi överens om att psykisk hälsa eller ohälsa inte har specifikt med den kristna tron sanningsanspråk att göra?
Hej DAVID
Fortsätter att tycka att du skriver på ett sätt som är svårt att enkelt kunna kommentera… du lägger in så många variabler - du skapar en fråga som kräver flera separata svar. Jättejobbigt. Egentligen går det inte att svara enkelt utan att svaret blir så öppet och tolkningsbart att det kan användas fel.
Men då jag är en vänlig själ… så gör jag ett försök
• Oavsett religiös tro så finns det i alla religioner troende människor med psykisk hälsa och ohälsa.
• Jag kan inte tro att just kristna skulle vara mer eller mindre psyskist friska/sjuka.
• Ju mer fanatisk man är i att hävda sin religions anspråk på att vara sann desto större kanske risken är att man - den enskilde människan - inte kommer att må så bra. Typiskt när man man möter motstånd i livet…
• Jag tror inte att man lider av ngn psykisk obalans bara för att man vill hävda att den kristna tron är sann
Ovanstående är vi säkert överens om!
Däremot menar jag att man kan vara precis lika lycklig - och mer därtill - om man söker sig längs en annan väg än den religiösa. Förutom att religioner hävdar, som jag ser det, felaktigheter (vilket gör att man lever sitt liv efter en “osanning”) så finns det begränsningar i religioner som lägger bördor på folk FORUTOM det som samhällets lagar säger. Och varför begränsa sig mer än nödvändigt…
Detta är en av de saker jag har svårt att förstå att icke-kristna har problem med, för mig är det uppenbart att man får en större frihet om man vet var gränserna går mer tydligt. Jag brukar gilla liknelsen att man står på en klippavsats antingen i klart väder eller i dimma. Om man står i dimman har man mindre frihet att röra sig än om det är klart väder ute. På ett liknande sätt tror jag det är med det som är moraliskt rätt.
Har sett endell studier av människans psyke som skulle antyda att kristen tro har
en positiv effekt på det mänskliga psyket, medan det finns den klassiska synen
på det hela inom psykosdynamiken (Gud som vår egen skapelse för att klara av tillvaro).
Förstår dock inte varför det behöver nödvändigtvis vara en motsats mellan vår förståelse
av naturen och av Gud. Problemet blir kanske om man inte ser till ett större sammanhang.
Varför skulle all tro på Gud vara ett uttryck för sinnessjuka (paranoid schizofreni) eller omvänt
varför skulle allt bara vara andligt (demoner).
Man kan ta en liknelse: Om en person bär hel vitt mitt i stockholm så verkar det uppenbart sinnessjukt, medan om någon som vilje dölja sig i vintermiljö så skulle detta omedelbart verka fullt friskt.
Är det någon som har något vettigt att säga om detta?
Intressant grundfråga! Men är det verkligen särskilt vanligt att i dag hävda att all tro på Gud är uttryck för sinnessjukdom? Det intrycket har inte jag.
Själv tror jag inte att kristen tro i sig är ett tecken på vare sig psykisk hälsa eller ohälsa. Kristen tro är kristen tro, helt enkelt; det vill säga vad den kristne tyr sig till och sätter sitt hopp till i en tillvaro där ytterst inte så mycket går att hundraprocentigt veta. Och på samma sätt är det då med varje form av tro, tänker jag mig.
Däremot tror jag att en religiös tro både kan verka hälsosamt och ohälsosamt på den troendes psyke, beroende på dels vilka erfarenheter man som individ bär med sig, dels vad som formar ens gudstro och dels vilka tolkningsramar man ger den. Som ett exempel skulle jag kunna tänka mig att en tro där inslag av dom, underkastelse och straff är alltför starka på bekostnad av förlåtelse, nåd och försoning i förlängningen potentiellt kan verka negativt på individens syn både på sig själv och sina medmänniskor.
Men David, din metafor förstår jag inte riktigt. Menar du alltså att du skulle tolka en helt vitklädd person på Stockholms gator som någon som är uppenbart sinnessjuk? Varför det?
Men har detta sin bakgrund i att den materialistiska filosofi har förlorat i styrka eller har det med något annat att göra? Har det något samband med att övertron på vetenskapliga sanningar håller på att avta mer generellt?
Jag tror att det moderna sättet att se på världen, med totala förklaringsmodeller och lösningar har varit på tillbakagång under senare delen av 1900-talet och i mångt och mycket fått ge plats åt postmodernt tänkande med allt vad det innebär av pluralism inom alla områden. I detta skeende ingår förmodligen också att materialistisk filosofi har blivit en förklaringsmodell bland många, Att vi sedan tycks stå mitt uppe i en backlash mot det postmoderna och att många människor tycks längta efter totala, enkla förklaringsmodeller är en annan sak. Så svaret på din fråga blir väl både ja och nej.
Men jag ställde en fråga till dig också, och jag vill gärna att du svarar på den. Jag börjar få svårt att förstå varför du som debattör, moderator och apologet så sällan ger svar på raka frågor… Ett samtal bör väl vara ett ömsesidigt givande?
Svårt att förstå att du har problem med att jag inte ger raka svar när du själv gav svaret ja och nej.
Men jag skall försöka bättra mig.
Materialismen kan inte tillåta en Gud som besvara böner eller bryr sig om människan, så den kommer på absurda undanflykter för människans religiösa behov. Så den kalla det för sinnessjuka eller något ännu värre.
Men det underliga blir om man inte ser på vårt behov av religion som något verkligt. Tänk om man skulle kalla folk sinnessjuka för de har behov av mat ex. Det har jag inte hör någon göra någonsin!
Har sett endell studier av människans psyke som skulle antyda att kristen tro har
en positiv effekt på det mänskliga psyket, medan det finns den klassiska synen
på det hela inom psykosdynamiken (Gud som vår egen skapelse för att klara av tillvaro).
Förstår dock inte varför det behöver nödvändigtvis vara en motsats mellan vår förståelse
av naturen och av Gud. Problemet blir kanske om man inte ser till ett större sammanhang.
Varför skulle all tro på Gud vara ett uttryck för sinnessjuka (paranoid schizofreni) eller omvänt
varför skulle allt bara vara andligt (demoner).
Man kan ta en liknelse: Om en person bär hel vitt mitt i stockholm så verkar det uppenbart sinnessjukt, medan om någon som vilje dölja sig i vintermiljö så skulle detta omedelbart verka fullt friskt.
Är det någon som har något vettigt att säga om detta?
Intressant grundfråga! Men är det verkligen särskilt vanligt att i dag hävda att all tro på Gud är uttryck för sinnessjukdom? Det intrycket har inte jag.
Själv tror jag inte att kristen tro i sig är ett tecken på vare sig psykisk hälsa eller ohälsa. Kristen tro är kristen tro, helt enkelt; det vill säga vad den kristne tyr sig till och sätter sitt hopp till i en tillvaro där ytterst inte så mycket går att hundraprocentigt veta. Och på samma sätt är det då med varje form av tro, tänker jag mig.
Däremot tror jag att en religiös tro både kan verka hälsosamt och ohälsosamt på den troendes psyke, beroende på dels vilka erfarenheter man som individ bär med sig, dels vad som formar ens gudstro och dels vilka tolkningsramar man ger den. Som ett exempel skulle jag kunna tänka mig att en tro där inslag av dom, underkastelse och straff är alltför starka på bekostnad av förlåtelse, nåd och försoning i förlängningen potentiellt kan verka negativt på individens syn både på sig själv och sina medmänniskor.
Men David, din metafor förstår jag inte riktigt. Menar du alltså att du skulle tolka en helt vitklädd person på Stockholms gator som någon som är uppenbart sinnessjuk? Varför det?
Men har detta sin bakgrund i att den materialistiska filosofi har förlorat i styrka eller har det med något annat att göra? Har det något samband med att övertron på vetenskapliga sanningar håller på att avta mer generellt?
Jag tror att det moderna sättet att se på världen, med totala förklaringsmodeller och lösningar har varit på tillbakagång under senare delen av 1900-talet och i mångt och mycket fått ge plats åt postmodernt tänkande med allt vad det innebär av pluralism inom alla områden. I detta skeende ingår förmodligen också att materialistisk filosofi har blivit en förklaringsmodell bland många, Att vi sedan tycks stå mitt uppe i en backlash mot det postmoderna och att många människor tycks längta efter totala, enkla förklaringsmodeller är en annan sak. Så svaret på din fråga blir väl både ja och nej.
Men jag ställde en fråga till dig också, och jag vill gärna att du svarar på den. Jag börjar få svårt att förstå varför du som debattör, moderator och apologet så sällan ger svar på raka frågor… Ett samtal bör väl vara ett ömsesidigt givande?
Jag skall ge dig ett så rakt svar som möjligt vad det gäller om det finns sätt som kristna, eller kanske främst karismatisk kristna, framstår som tokigare än gemeneman i samhället. Det finns inget som säger att teologin behöver anpassas till vetenskapen för att den skall vara sund, men just för att den tycks sticka ut för mycket ur den vetenskapliga kunskap, i vissa avseenden, så kanske den får denna stämpel.
Men här måste jag säga att det alltid finns utrymme att förstå vår kunskap som bredare än vetenskapen och teologin behöver inte skämmas över att den innehåller en övernaturliga tro.
Det behöver dock sundhet i analysen så att det inte blir totala “tokerier” i andligt avseende.
Men att däremot helt avskilja alla övernaturliga element av tron, och acceptera något som liknar omega-punkts teologin, är fullständigt fel. Istället så är det så att den tron har element som skulle kunna uppfattas som sinesjuka utifrån vist förhållningsätt till människan. Varför skulle man acceptera att koppla ihop människors medvetanden till ett enda? Hur går det att blanda in en panteistisk tro med en teistisk Guds bilde? o.s.v.
Men bland de mer viktiga, varför skulle alla vilja vara med om denna strävan emot omega-punkten?
Har sett endell studier av människans psyke som skulle antyda att kristen tro har
en positiv effekt på det mänskliga psyket, medan det finns den klassiska synen
på det hela inom psykosdynamiken (Gud som vår egen skapelse för att klara av tillvaro).
Förstår dock inte varför det behöver nödvändigtvis vara en motsats mellan vår förståelse
av naturen och av Gud. Problemet blir kanske om man inte ser till ett större sammanhang.
Varför skulle all tro på Gud vara ett uttryck för sinnessjuka (paranoid schizofreni) eller omvänt
varför skulle allt bara vara andligt (demoner).
Man kan ta en liknelse: Om en person bär hel vitt mitt i stockholm så verkar det uppenbart sinnessjukt, medan om någon som vilje dölja sig i vintermiljö så skulle detta omedelbart verka fullt friskt.
Är det någon som har något vettigt att säga om detta?
Intressant grundfråga! Men är det verkligen särskilt vanligt att i dag hävda att all tro på Gud är uttryck för sinnessjukdom? Det intrycket har inte jag.
Själv tror jag inte att kristen tro i sig är ett tecken på vare sig psykisk hälsa eller ohälsa. Kristen tro är kristen tro, helt enkelt; det vill säga vad den kristne tyr sig till och sätter sitt hopp till i en tillvaro där ytterst inte så mycket går att hundraprocentigt veta. Och på samma sätt är det då med varje form av tro, tänker jag mig.
Däremot tror jag att en religiös tro både kan verka hälsosamt och ohälsosamt på den troendes psyke, beroende på dels vilka erfarenheter man som individ bär med sig, dels vad som formar ens gudstro och dels vilka tolkningsramar man ger den. Som ett exempel skulle jag kunna tänka mig att en tro där inslag av dom, underkastelse och straff är alltför starka på bekostnad av förlåtelse, nåd och försoning i förlängningen potentiellt kan verka negativt på individens syn både på sig själv och sina medmänniskor.
Men David, din metafor förstår jag inte riktigt. Menar du alltså att du skulle tolka en helt vitklädd person på Stockholms gator som någon som är uppenbart sinnessjuk? Varför det?
Men har detta sin bakgrund i att den materialistiska filosofi har förlorat i styrka eller har det med något annat att göra? Har det något samband med att övertron på vetenskapliga sanningar håller på att avta mer generellt?
Jag tror att det moderna sättet att se på världen, med totala förklaringsmodeller och lösningar har varit på tillbakagång under senare delen av 1900-talet och i mångt och mycket fått ge plats åt postmodernt tänkande med allt vad det innebär av pluralism inom alla områden. I detta skeende ingår förmodligen också att materialistisk filosofi har blivit en förklaringsmodell bland många, Att vi sedan tycks stå mitt uppe i en backlash mot det postmoderna och att många människor tycks längta efter totala, enkla förklaringsmodeller är en annan sak. Så svaret på din fråga blir väl både ja och nej.
Men jag ställde en fråga till dig också, och jag vill gärna att du svarar på den. Jag börjar få svårt att förstå varför du som debattör, moderator och apologet så sällan ger svar på raka frågor… Ett samtal bör väl vara ett ömsesidigt givande?
Jag skall ge dig ett så rakt svar som möjligt vad det gäller om det finns sätt som kristna, eller kanske främst karismatisk kristna, framstår som tokigare än gemeneman i samhället. Det finns inget som säger att teologin behöver anpassas till vetenskapen för att den skall vara sund, men just för att den tycks sticka ut för mycket ur den vetenskapliga kunskap, i vissa avseenden, så kanske den får denna stämpel.
Men här måste jag säga att det alltid finns utrymme att förstå vår kunskap som bredare än vetenskapen och teologin behöver inte skämmas över att den innehåller en övernaturliga tro.
Det behöver dock sundhet i analysen så att det inte blir totala “tokerier” i andligt avseende.
Men att däremot helt avskilja alla övernaturliga element av tron, och acceptera något som liknar omega-punkts teologin, är fullständigt fel. Istället så är det så att den tron har element som skulle kunna uppfattas som sinesjuka utifrån vist förhållningsätt till människan. Varför skulle man acceptera att koppla ihop människors medvetanden till ett enda? Hur går det att blanda in en panteistisk tro med en teistisk Guds bilde? o.s.v.
Men bland de mer viktiga, varför skulle alla vilja vara med om denna strävan emot omega-punkten?
Jag tror att vi är överens här, på det stora hela. Själv har jag väldigt svårt att se en religiös människas uppfattningar som sinnessjuka i sig själva, oavsett om det handlar om karismatiska kristna, mindre karismatiska kristna, hinduer, muslimer eller vad du vill. Psykologiskt sett tycker jag definitivt att det ser ut som att människan behöver en tro av något slag, och det i sig anser jag vara en tydlig fingervisare på Guds existens. Däremot tror jag att varje människas religiositet i värsta fall kan bli en stark del i eventuella vanföreställningar och att man då skulle kunna tala om att de religiösa uttrycken och föreställningarna blir del av det “skadliga”.
Det problematiska är väl kanske var olika människor/religiösa drar den “sundhetsgräns” du talar om.
Frågorna du sedan väcker har jag svårt att ge respons på, eftersom jag inte vet vad omegapunkts-teologin är för något. Du får gärna utveckla detta lite mer.
Du skrev också:
Materialismen kan inte tillåta en Gud som besvara böner eller bryr sig om människan, så den kommer på absurda undanflykter för människans religiösa behov. Så den kalla det för sinnessjuka eller något ännu värre.
Men det underliga blir om man inte ser på vårt behov av religion som något verkligt. Tänk om man skulle kalla folk sinnessjuka för de har behov av mat ex. Det har jag inte hör någon göra någonsin!
Jag kanske är naiv, men jag har stött på väldigt få människor som menar att ett religiöst behov är att likställa med sinnessjukdom. Att vi människor sedan tenderar att klappa varandra på huvudet/oroa oss när andra inte delar våra föreställningar är en annan sak. Men jag funderar lite på utifrån vad du egentligen gör dina antaganden i stycket ovan?
Poängen blir, om övertro på mäniskan förmåga att kontrollera framtiden, att vi ser samma typ av sinesjuka hos mäniskan som vill sammanföra mänskligheten i det förenade nätverket (internet) eller spegelbilden (medvetande-förening). Detta är en av de centrala trosföreställningaran inom omega-punkts-teologi. Detta kan motiveras på olika sätt, bl.a genom att hävda att det är vårt öde att försöka undvika vårt egen art utdöd, men får den katastrofalla effekten att den tar ifrån oss all egentlig frihet. Sedan är det så att det altid finns brister i tanken, inte minst vissas detta av sårbarheten som internet har från grupper som Wikileaks vilka verkar inom nätet och garanteras total annymitet.
Så det enda vettiga måste vara att lita till det övernaturliga slutet på universum och inte luras in i en tanke som inte räknar med grundproblemer, ursprunglig synd, för att “rädda” mänskligheten. Det verkar sund och icke-vansingt enligt mig!
