När Jesus uttalade orden “Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” på korset, var han då bara människa? Orsaken till att jag undrar är att om han var Gud vid detta tillfälle, hur skulle han då kunna överge sej själv?

Flageoletten - 24 Oktober 2010 03:18 -

När Jesus uttalade orden “Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” på korset, var han då bara människa? Orsaken till att jag undrar är att om han var Gud vid detta tillfälle, hur skulle han då kunna överge sej själv?

När judarna talade om Gud så menade de alltid den person i treenigheten som vi kristna kallar Fadern. (De tror ju såklart inte att Gud är Fadern på samma sätt som vi kristna). Det Jesus alltså frågar är inte varför han har övergivit sig själv, utan varför Fadern har övergivit honom.

När Jesus t.ex. talade om Gud åt judarna behövde han inte klargöra för dem att han talade om den person som vi kristna kallar Fadern, för det var alldeles självklart. Det som var svårare för dem att förstå var att det fanns två personer till i gudomen, nämligen Gud Sonen, och den Helige Ande.

Intressant. Det blir en kontextuell fråga då.  Man får förstå uttalandet i ljuset av den tiden och kulturen.
Det här med treenigheten är verkligen en gåta för mej. Jag menar, för att Jesu död på korset ska vara meningsfull så måste han lida och dö som en människa. Men samtidigt är han Gud. Men om han är Gud vet han om att han kommer att återuppstå, blir det ett offer i så fall?
Det går inte ihop för mej. Hur kan man förstå detta?

Flageoletten - 24 Oktober 2010 04:24 -

Intressant. Det blir en kontextuell fråga då.  Man får förstå uttalandet i ljuset av den tiden och kulturen.
Det här med treenigheten är verkligen en gåta för mej. Jag menar, för att Jesu död på korset ska vara meningsfull så måste han lida och dö som en människa. Men samtidigt är han Gud. Men om han är Gud vet han om att han kommer att återuppstå, blir det ett offer i så fall?
Det går inte ihop för mej. Hur kan man förstå detta?

Jesus måste vara både människa och Gud för att hans offer skall vara fullständigt. Om han inte är människa så kan han inte frälsa människorna enligt den judiska lag som Gud gav judarna.

Lev 25:47 Om en främling eller inneboende hos dig kommer till välstånd och en av dina bröder råkar i fattigdom hos honom och säljer sig åt främlingen som bor hos dig, eller åt någon annan som tillhör en främmande släkt,
Lev 25:48 skall han kunna återlösas sedan han har sålt sig. Någon av hans bröder kan lösa tillbaka honom.
Lev 25:49 Eller också kan hans farbror eller hans fars son lösa tillbaka honom eller någon annan nära släkting till honom, eller om han förmår det, kan han själv köpa sig fri.
Lev 25:50 Då skall han tillsammans med den som köpt honom räkna efter hur lång tid som gått, från det år då han sålde sig, fram till jubelåret. Det pris han såldes för skall uppskattas efter årens antal. Hans arbetstid hos honom skall beräknas till samma värde som en daglönares.

Adam var Guds son (Alla som skapas direkt av Gud kallas Guds söner) och därför måste den som friköper Adams släkte (människorna) vara en annan Son till Gud, i det här fallet Guds enfödde Son, Jesus, som Paulus kallar “den siste Adam”, jag tror inte att det var en tillfällighet.
Men om han bara skulle ha varit en människa (om även fullständigt rättfärdig) så skulle hans liv bara ha räckt till för en människa enligt följande princip:

Exo 21:23 Men om det sker en olycka skall liv ges för liv,
Exo 21:24 öga för öga, tand för tand, hand för hand, fot för fot,
Exo 21:25 brännskada för brännskada, sår för sår och blåmärke för blåmärke.

Så för att offret skall kunna gälla för alla människor som vill ta emot det, så måste han också vara Gud, för om Gud offras så skulle det innebära att hans liv hade oändlig kvalité, och då skulle hans liv räcka för alla människor som vill ta emot förlåtelsen. Att han sen vet att han kommer att återuppstå har ingen betydelse, det som har betydelse är att han en gång offrat sig för vår synd. Offret innebar att han gav sitt liv för oss, att Fadern gav det tillbaka till honom ändrar inte på faktumet att det var ett offer.

Flageoletten - 24 Oktober 2010 03:18 -

När Jesus uttalade orden “Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” på korset, var han då bara människa? Orsaken till att jag undrar är att om han var Gud vid detta tillfälle, hur skulle han då kunna överge sej själv?

Att känna sig övergiven av Fadern med vilken Jesus annars var ett med är inte det samma som att han var övergiven. Om man kan säga att vår kropp känner sig övergiven av själen när tandläkaren borrar in i en levande pulpa vet jag inte (själv for jag i taket) men att vi kristna ibland kan känna oss övergivna av Gud utan att vara det vet jag.

AndersH25 - 24 Oktober 2010 07:36 -

Flageoletten - 24 Oktober 2010 03:18 -

När Jesus uttalade orden “Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” på korset, var han då bara människa? Orsaken till att jag undrar är att om han var Gud vid detta tillfälle, hur skulle han då kunna överge sej själv?

Att känna sig övergiven av Fadern med vilken Jesus annars var ett med är inte det samma som att han var övergiven. Om man kan säga att vår kropp känner sig övergiven av själen när tandläkaren borrar in i en levande pulpa vet jag inte (själv for jag i taket) men att vi kristna ibland kan känna oss övergivna av Gud utan att vara det vet jag.

Bra sagt där, det känns riktigt tycker jag.
Ditt tidigare inlägg gick över mitt huvud är jag rädd.

Det ska tilläggas att Matteus 27:46 från den versen där dessa ord uttalas, är en anspelning på Psaltaren 22:2

När Jesus uttalar dessa ord på korset citerar han från Psalm 22. Den börjar på just det sättet: “Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig? Jag brister ut och klagar, men min frälsning är fjärran.”

En typisk företeelse inom judendomen är att när man uttalar inledningen på en text så avser man hela texten. Exempelvis så heter Första Mosebok på hebreiska “Bereshit” som betyder “I begynnelsen” vilket är det första ordet i den bibelboken.

Vi har därför skäl att tro att Jesus syftar på HELA psalm 22. Och mycket riktigt så finns det flera detaljer i psalmistens lidande som matchar Jesu eget lidande. Som t.ex. i vers 8-9 “Alla som ser mig hånar mig, de spärrar upp munnen, de skakar på huvudet: ‘Anförtro dig åt Herren! Han skall befria och rädda honom, han har ju honom kär.’ (jämför Matt 27:42-43)

Samt vers 17 “mina händer och fötter har de genomborrat”
Och vers 19 “De delar mina kläder mellan sig och kastar lott om min klädnad”. (jämför Matt 27:35)

Jesus tycks här mena att hans lidande var av samma sort som Davids och att Davids lidande är en profetisk förebild för Messias lidande. Om detta stämmer betyder det att vi också kan titta på slutet av psalmen.
Vers 22-23 säger: “Fräls mig från lejonets gap och från vildoxarnas horn - du bönhör mig.
Och vers 25: “Ty han föraktade inte den förtrycktes elände och såg inte på honom med avsky. Han dolde inte sitt ansikte för honom när han ropade lyssnade han till honom.”

Så psalmisten menar sig inte vara övergiven av Gud i en absolut mening. Hans övergivenhet består just i att Guds välsignelser och beskydd inte vilar över honom i den givna situationen. Men han tror inte att Gud verkligen har övergivit honom i en slutgiltig mening. Gud kommer bönhöra honom. Situationen kommer sluta med lovsång.

Så det är kanske lite tokigt om man gör en allt för stor teologisk poäng av Jesu ord på korset. Jesus upplevde ett fruktansvärt lidande och i det avseendet var han “övergiven av Gud”. Man kan säga att han upplevde “gudsövergivenhetens smärta” och han gjorde det i vårt ställe. Men jag tror inte att vi måste säga att det skedde någon sorts splittring i treenigheten, ellern något i den stilen.

AndersH25 - 24 Oktober 2010 07:36 -

Att känna sig övergiven av Fadern med vilken Jesus annars var ett med är inte det samma som att han var övergiven.

Jo, han var övergiven av Gud. Precis som han sa.

...att vi kristna ibland kan känna oss övergivna av Gud utan att vara det vet jag.

Ja, men det har ingenting med Matt 27:46 att göra.

Ragnar - 25 Oktober 2010 01:10 -

Jo, han var övergiven av Gud. Precis som han sa.

 

Vilket man får veta om man läser Jesaja 53:10

Isa 53:10 Det var HERRENS vilja att slå honom och låta honom lida. När du gör hans liv till ett skuldoffer, får han se avkomlingar och leva länge, och HERRENS vilja skall ha framgång genom honom.

Den engelska översättningen (MKJV) är enligt mig ännu bättre, för där kommer det fram ännu tydligare vad det hela handlar om.

Isa 53:10 Yet it pleased Jehovah to crush Him; to grieve Him; that He should put forth His soul as a guilt-offering. He shall see His seed, He shall prolong His days, and the will of Jehovah shall prosper in His hand.

Mats Selander - 25 Oktober 2010 07:21 -

En typisk företeelse inom judendomen är att när man uttalar inledningen på en text så avser man hela texten….

Vi har därför skäl att tro att Jesus syftar på HELA psalm 22….

Jesus tycks här mena att hans lidande var av samma sort som Davids och att Davids lidande är en profetisk förebild för Messias lidande. Om detta stämmer betyder det att vi också kan titta på slutet av psalmen….

Så psalmisten menar sig inte vara övergiven av Gud i en absolut mening. Hans övergivenhet består just i att Guds välsignelser och beskydd inte vilar över honom i den givna situationen. Men han tror inte att Gud verkligen har övergivit honom i en slutgiltig mening….

Så det är kanske lite tokigt om man gör en allt för stor teologisk poäng av Jesu ord på korset. Jesus upplevde ett fruktansvärt lidande och i det avseendet var han “övergiven av Gud”. Man kan säga att han upplevde “gudsövergivenhetens smärta” och han gjorde det i vårt ställe.

Det här var då en (o)salig blandning av sanning och konstigheter och felaktigheter.

Så här otydlig brukar jag inte i normala fall uppleva dig Mats. Jag har nu tyvärr varken tid eller lust att reda ut hela härvan men kort vill jag säga:

Jesus blev i reell mening övergiven av Gud där på korset. Och det är teologiskt mycket viktigt att stå rak och bekänna just det. Och göra det tydligt.

Det handlar om att Jesus Kristus, Guds Son, i vårt ställe, drabbas av Guds vrede och får smaka helvetets fasor. Men för dem som vägrar lyda och tro så kommer de att tvingas genomgå alla de fasor som Jesus genomgick, den dag de blir dömda till helvetet, för då blir de i reell mening övergivna av Gud och kommer att straffas av evig plåga. Och den övergivenheten blir lika sann och verklig som den övergivenhet som Jesus fick del av.

Men den som tror på Jesus Kristus får alltså tillgodogöra sig Jesu Kristi ställföreträdande lidande. Han skrek ut dessa ord, för att vi ska slippa göra det. Så eftersom Jesus i reell mening har blivit övergiven av Gud, så slipper vi det. Det är faktiskt det som försoningen handlar om, försoningen är inget spel för gallerierna, det är inte bara fråga om en hemsk känsla, en chimär eller något dylikt, utan det är fråga om verklig smärta, kött och blod, verklig och sann och äkta övergivenhet.

Om det bara var en känsla som Jesus hade som dessutom inte hade någon objektiv sanning i sig, då bryter vi udden av hela försoningen och har ännu inte förstått försoningens kärna.

Och om Jesus citerade dessa ord men egentligen lika mycket menade något helt annat i en annan del av psalmen som säger dess motsats, då gör vi oss skyldiga till en bibeltolkningsmetodik som i förlängningen starkt riskerar att leda till anarki och upplösning av den kristna teologin.

Här ser vi hur en korrekt tolkning ser ut, brevid JDS. Tack Mats

Reformertus - 18 November 2010 03:30 -

Här ser vi hur en korrekt tolkning ser ut, brevid JDS. Tack Mats

Du är väl medveten om att Sonen måste ta hela vårt straff för att försoningen skall vara giltig, eller hur? Och att det innebar att bli övergiven av Gud (I det här fallet Fadern) Dessutom så är det fullt möjligt att Jesus blev övergiven av Fadern utan att de för den skull behövde skilja på sin essens. Det är alltså fullt möjligt för Gud Fadern att överge Sonen och fortfarande existera i en treenighet tillsammans med Honom (Sonen) och Anden.

Dessutom så är det väsentliga i JDS läran inte om Han blev övergiven av Fadern eller inte, utan att han dog andligen och tog på sig en satanisk natur och plågades av Satan och hans änglar i helvetet under 3 dagar. Det är en viss skillnad på det och att påstå att Fadern övergav honom. (Som det faktiskt står i texten om man nu orkar bry sig om att läsa den.) Finns ingen anledning att tvivla på att Jesus faktiskt menar det han säger när han är på korset, nämligen att Fadern i reell mening övergav Honom när han var på korset. (En del av straffet som synden innebär är ju att vi förlorar gemenskapen, eller chansen till gemenskap med Gud, och därför måste Jesus ta på sig det straffet. För om Han inte gjorde det så måste ju vi göra det, för att Guds rättvisa skall bli tillfredställd.

Så därför tycker jag att Ragnars synvinkel är mycket mera logisk, eftersom han håller sig till texten och inte broderar ut det med för mycket av sina egna funderingar. Det känns lite som att Mats helt enkelt försöker undvika problemet istället för att ta itu med det som faktiskt står i texten.

För det första måste man förstå vissa saker när det gäller korsfästelsen.

1. Jesus hade full kontroll under hela händelsen, ända från den sista måltiden tills han drog sitt sista andetag på korset. Det betyder alltså att om Han velat så skulle han enkelt ha kunnat avstyra hela grejen.   

Joh 10:17 “...Fadern älskar mig därför att jag ger mitt liv för att sedan ta det tillbaka.
Joh 10:18 Ingen tar det ifrån mig, utan jag ger det av fri vilja. Jag har makt att ge det, och jag har makt att ta det tillbaka. Det budet har jag fått av min Fader.”

2. Det var Fadern som utmätte straffet åt Honom. Det betyder alltså att Gud Fadern inte var med Honom när straffet utdelades, utan mot Honom. Det är viktigt att notera. Motsatsen skulle innebära att det var vi syndare som straffade Gud för något som vi gjort, när det i själva verket handlar om att Gud Fadern straffar Gud Sonen för någonting som vi gjort. (Här är det viktigt att notera att både Fadern och Sonen var frivilliga i det här.)

Joh 18:11 Jesus sade till Petrus: “Stick ditt svärd i skidan! Skulle jag inte dricka den kalk som Fadern har gett mig?”

Mat 26:42 Sedan gick han bort för andra gången och bad: “Min Fader, om denna kalk inte kan tas ifrån mig, utan jag måste dricka den, så ske din vilja.”

Mar 14:36 Han sade: “Abba, Fader! Allt är möjligt för dig. Tag denna kalk ifrån mig. Men inte som jag vill utan som du vill.” 

Luk 22:42 “Fader, om du vill, så tag denna kalk ifrån mig! Men ske inte min vilja utan din.”

Okej, men vad är nu den här kalken då? (Kalk betyder ju bägare om nu någon behöver fräscha upp minnet.) Jo, den här bägaren är helt enkelt Guds vredesbägare som det talas om i GT och som Han utgjuter över de som syndar och går emot Hans vilja.

Isa 51:17 Vakna upp, vakna upp, stå upp Jerusalem, du som av HERRENS hand har fått att dricka hans vredes bägare, du som har tömt berusningens bägare till sista droppen.

Rev 14:9 En annan ängel, den tredje, följde dem och sade med stark röst: “Den som tillber vilddjuret och dess bild och tar dess märke på sin panna eller sin hand,
Rev 14:10 han skall själv få dricka av Guds vredes vin, som oblandat hälls i Guds vredes bägare. Han kommer att plågas i eld och svavel inför de heliga änglarna och inför Lammet.

Jer 25:15 Ty så sade HERREN, Israels Gud, till mig: “Tag denna bägare med vredesvin ur min hand och låt alla de hednafolk som jag sänder dig till, dricka av den.
Jer 25:16 De skall dricka så att de raglar och förlorar förståndet på grund av det svärd som jag skall sända ibland dem.”
Jer 25:17 Och jag tog bägaren ur HERRENS hand, och alla de folk som HERREN sände mig till gav jag att dricka,

Rev 16:19 Den stora staden rämnade i tre delar, och folkens städer störtade samman. Gud kom ihåg det stora Babylon och räckte det bägaren med sin stränga vredes vin.

Det som i alla fall för mig framstår som ganska självklart, är att den kalk (bägare) som Jesus talar om i Getsemane är densamma som det talas om i både GT och Uppenbarelseboken, nämligen Guds vredes bägare, som Jesus måste dricka för att vi inte skulle behöva göra det. För om Jesus inte gjorde det så betyder det att det att den fortfarande är fylld till bredden och väntar på oss.

JDS läran må vara hur antikristlig (och det är den) som helst, men det är precis lika ansvarslöst att gå till den andra ytterligheten bara för att man har känslomässiga problem med att förstå att det krävs att Gud Fadern själv personligen måste överge sin Son och slå Honom, för att vi skall kunna gå fria. Men till skillnad från JDS:are så tror jag inte att det skedde när Jesus steg ner till dödsriket, utan jag tror att hela Guds vrede var riktad mot Sonen när Han var uppspikad på korset. Och när Jesus på korset utbrister: “Det är fullbordat”, då har Han tagit emot Guds fulla vrede i sin helhet, och därför slipper vi undan om vi tror (d.v.s litar på Jesus och hans Ord.)

Men visst, jag kan ju ha förstått hela Bibeln fel. Kanske det räcker med att Jesus “bara” blir uppspikad på ett kors för att vi skall bli försonade med Gud. Kanske det räcker med att vi utför ännu en synd, nämligen att spika upp Herren på ett kors och tar livet av Honom, för att Guds rättvisa skall bli tillfredsställd.

Crawnus. Jesus gav sin KROPP som offer. Han frambar den genom Evig Ande. Visst blev Guds vrede utgjuten över synden(som Han bar för oss I SIN KROPP) och därmed fick den rättfärdige Jesus uppleva det, som profetiskt visas i Ps 22. Vi kan också se i Jesaja, att vi HÖLLO HONOM för att vara övergiven av Gud(vilket han ju inte var och inte heller behövde vara).

Jag är införstådd med konsekvenstänkandet i den jurudiska frälsningsläran som du presenterar och det var Kenyon och Kenneth Hagin också. Dom förstod att den yttersta konsekvensen av denna lära skulle bli det som fick namnet JDS, vilket betyder att “Jesus dog andligen”, vilket är synonymt med att bli “skild från Gud”.

Tråkigt att du känner det som, att vårt ställningstagande är känslomässigt, när vi inte anammar JDS, eller att Jesus Kristus blev skild från Gud. Men jag och många med mig, tar avstånd från den läran. En evig Ande kan inte dö. Gud var i Kritstus på Korset, tills Jesus sade: “Fader i dina händer överlämnar jag min ande. Han hade besegrat den andliga döden genom sin rättfärdighet. Offret var Hans kropp, inte Hans Ande. Jesus var ju översteprästen som frambar offret. Kan du föreställa dig, att Han gjorde det, skild ifrån Gud. Han är ju även Guds Ord. Då blev ju Ordet också det skilt från Gud(om vi skall vara lika konsekventa där. Jag förstår hur du tänker, men jag håller inte med. Mvh. Reformertus PS: Framgångsteologin=Trosförkunnelsen, har sin grund i den läran du förespråkar. Jag framhåller dock, att det är otrosförkunnelse, som anser att det skulle behövad att Jesus skildes från Gud. Var inte kroppen Han frambar helig nog, för att duga som offer?

Reformertus - 19 November 2010 02:35 -

Crawnus. Jesus gav sin KROPP som offer. Han frambar den genom Evig Ande. Visst blev Guds vrede utgjuten över synden(som Han bar för oss I SIN KROPP) och därmed fick den rättfärdige Jesus uppleva det, som profetiskt visas i Ps 22. Vi kan också se i Jesaja, att vi HÖLLO HONOM för att vara övergiven av Gud(vilket han ju inte var och inte heller behövde vara).

Jag är införstådd med konsekvenstänkandet i den jurudiska frälsningsläran som du presenterar och det var Kenyon och Kenneth Hagin också. Dom förstod att den yttersta konsekvensen av denna lära skulle bli det som fick namnet JDS, vilket betyder att “Jesus dog andligen”, vilket är synonymt med att bli “skild från Gud”.

Tråkigt att du känner det som, att vårt ställningstagande är känslomässigt, när vi inte anammar JDS, eller att Jesus Kristus blev skild från Gud. Men jag och många med mig, tar avstånd från den läran. En evig Ande kan inte dö. Gud var i Kritstus på Korset, tills Jesus sade: “Fader i dina händer överlämnar jag min ande. Han hade besegrat den andliga döden genom sin rättfärdighet. Offret var Hans kropp, inte Hans Ande. Jesus var ju översteprästen som frambar offret. Kan du föreställa dig, att Han gjorde det, skild ifrån Gud. Han är ju även Guds Ord. Då blev ju Ordet också det skilt från Gud(om vi skall vara lika konsekventa där. Jag förstår hur du tänker, men jag håller inte med. Mvh. Reformertus PS: Framgångsteologin=Trosförkunnelsen, har sin grund i den läran du förespråkar. Jag framhåller dock, att det är otrosförkunnelse, som anser att det skulle behövad att Jesus skildes från Gud. Var inte kroppen Han frambar helig nog, för att duga som offer?

Kan du vara snäll och läsa igenom vad jag skriver ordentligt innan du svarar. Det skulle underlätta mycket om jag inte skulle behöva repetera mig.

Om du läser vad jag skriver så talar jag aldrig någonting om att dö andligen eller om att Jesus blev skild från Gud, jag talar om att Fadern övergav Honom. Skillnaden är milsvid. Jag är (och det tror jag Ragnar också är, men jag kan ju ha fel) precis lika emot JDS läran som du, om inte mer, men att gå från ena ytterligheten (JDS) till den andra (Fadern höll Jesus i handen på samma gång som han slog honom på korset) är nästan lika vilseledande.

Angående om hans offer var hans kropp eller hans ande. Vad har det med vad jag skrev att göra? Det är irrelevant om det var hans kropp eller hans ande som fick ta emot bestraffningen. (Personligen tror jag att det var båda, men att bara kroppen dog.)

Så för att förtydliga:

Jag har aldrig ens för en sekund menat att Jesus dog andligen på korset. Däremot tror jag att Fadern övergav Honom på korset ända tills Han hade fullbordat sitt försoningsverk. Men de var fortfarande i en treenighet tillsammans. Ungefär som att om en mänsklig far skulle överge sin son så skulle han fortfarande vara hans biologiska förälder. På samma sätt tror jag att Gud vände bort sitt ansikte (d.v.s när Jesus var på korset så förlorade Han Faderns gunst ända tills verket på korset var fullbordat.) Fadern höll alltså inte Jesus i handen när Han spikades upp på korset, Han slog Honom.

Så snälla, sluta upp med att bunta ihop mig med dem som håller sig till JDS läran. Inte ens jag tror på någonting så dumt som att en evig Ande skulle kunna dö, och det har jag aldrig hävdat heller. Men samtidigt kan jag inte ignorera det som står i Bibeln med klartext, nämligen det att det var Jesus som drack Guds vredeskalk, och att de var Han som utstod Faderns vrede, inte synderna som han tog på sig.

Jag säger inte att den här frågan är lätt. Den har både med treenigheten och försoningsläror att göra. Och båda dessa teologiska ämnen är ganska snåriga att reda ut. Min enkla utgångspunkt är att Fader och Sonen (och Anden) är “ett” i en metafysisk mening. Gud är EN och om Jesus är Gud så måste Fadern och Sonen i en djup och verklig mening vara en väsensenhet. Denna väsensenhet kan inget förstöra eller skilja åt, för det vore detsamma som att Gud skulle upphöra att existera, vilket är en omöjlighet. Så det är Jesu anspråk på gudomlighet (och vad det implicerar metafysiskt) tillsammans med enkel logik som får mig att tro att Jesus och Fadern måste haft en djup metafysisk väsensenhet också när Jesus hängde på korset.

Jag tror att det bibliska stödet för detta står att finna bl.a. i bibelord som betonar Guds aktivitet i försoningshandlingen, som t.ex. dessa:

“Allt kommer från Gud, som har försonat oss med sig själv genom Kristus och gett oss försoningens tjänst. Ty Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv”  2 Kor 5:18-19

“Ge akt på er själva och på hela den hjord som den helige Ande har satt er som ledare över, till att vara herdar i Guds församlnig som han har köpt med sitt eget blod.”    Apg 20:28

Vår försoningslära får aldrig utformas så att den strider mot treenighetsläran. Treenighetsläran säger att Gud är tre personer i ett väsen. Hur än relationen mellan personerna i treenigheten ser ut, kan det ALDRIG ta bort det faktum att de är ETT väsen. Det är därför jag säger att åtskillnaden mellan Fadern och Sonen inte kan ha varit metafysisk. Den måste ha varit av något annat slag. Och eftersom vissa bibelord tydligt indikerar att Gud var aktiv i frälsningsgärningen och att det även talas om Guds “eget blod”, menar jag att vi bör se på Jesu lidande som Guds eget lidande. Fadern led också på korset. Jag tror att den smärta Jesus upplevde som människa var just Faderns (eller man kanske borde säga Guds) sorg, besvikelse och vrede över alla människors alla synder. Och detta fick Jesus uppleva SOM MÄNNISKA. Därför var det inte en vanlig martyrdöd - många kristna martyrer har ju mött döden med glädje och frid, inte som Jesus, med dödsångest (betyder det att Jesus var mentalt eller andligt svagare än sina martyrlärjungar? Knappast! Det var två olika typer av lidanden de genomgick)

Guds egen närvaro på korset är viktig menar jag. För det är Guds egen vrede, sorg och besvikelse som inkarneras på korset. Det är därför vi i dopet identifierar oss med Jesus och hans död, och därmed med Guds egen vrede och sorg över vår synd, och på så sätt ställer vi oss på Guds sida i den moraliska konflikt han har med varje syndig människa. Vi säger: “Det är där jag borde hänga, det är detta JAG förtjänar, DETTA är MIN synd, och det är Guds nåd att jag får stå vid sidan om och uppstå med Jesus”. På korset utgjuter Gud (Fader, Son och Ande) sitt eget hjärta, sin sorg, vrede över alla synd, och som MÄNNISKA får Sonen genomlida detta för att så bli ett försoningsmedel - ett medel genom vilket vi blir försonade med Gud, när vi tar emot, i tro, den Jesus är och det han gjorde för oss.

Varje försoningslära som skiljer Fadern och Sonen på ett närmast metafysiskt sätt, menar jag är obiblisk. Man måste hålla ihop bilden och låta flera bibelord “balansera” varandra för att så skapa en helhetsbild. Det är det systematisk teologi är till för. Här finns det förstås många andra bibelord att diskutera. Men alla de bibelord som visar att Jesus är gudomlig får inte komma i konflikt med de bibelord som säger att Jesus blev övergiven av Fadern. Och jag förstår det som att hans gudomlighet är robustare och går djupare än beskrivningar av vad han upplevde på korset.