Hej och välkommen tillbaka Mats!

Jag delar inte din synpunkt att definitionen av människa skulle vara särledes svår. Svårt blir det först om man är fast i någon sorts begreppsrealism där man tänker sig att det måste finnas någon mystisk förbindelse mellan våra abstrakta begrepp och de enskilda tingen. Världen är full av partikulära ting, snarare än idealiserade, och det är först i vår hjärna, som vi skalar bort enskildheter och talar om tingen in abstracto. Det ankommer sedan på vetenskapsmannen eller filosofens skicklighet att forma de abstrakta begreppen så att de fångar relevanta samband i fenomenvärlden. Biologins binomiala nomenklatur med tillhörande artbeskrivningar är ett gott exempel på ett sådant företag. Man identifierar typer med särskiljande karaktäristika och sätter dem i relation till närbesläktade typer. Som du själv sagt i tidigare inlägg så är det kontraintuitivt att föra en gamet och en människa till samma kategori. När intuitionen så övergivit dig återstår bara den utvägen att forma ett abstrakt begrepp och visa att detta har ett förklaringsvärde in se, men detta låter sig svårligen göras då ”människa” i sig är mer av ett intuitivt begrepp än ett empiriskt.  Din oförmåga att göra något sådant blir också ditt quo errat demonstrator (i det som förfäktaren felar).

Ett grundfel i ditt resonemang Mats, och det tyckas du dela med de biologer du talade med, är begreppsrealismen. Begrepp är psykologiska konstruktioner vars enda funktion är att, i bästa fall meningsfullt, katalogisera data. Man skulle mycket väl på Jahveistiskt maner kunna säga ”tillvaron är vad den är” och blankt vägra att differentiera och integrerar begreppsligt. Ehuru en sådan hållning normalt sett inte är görlig för en mänsklig hjärna är den i vart fall teoretiskt tänkbar. Den som ändå gör sig mödan att se partikuläriteter kommer dock att blir rikligt belönad, därigenom att han kan iaktta regelbundenheter och genom att lära sig dessa förmå manipulera tillvaron.

Om vi tar exemplet med huden Fidos olika delar och vid vilken punkt i lemlästandet hunden upphör att vara en hund ligger svaret i vad vi rimligtvis kan mena med en hund. Enkelt uttryckt, vilka predikat måste föreligga för att man skall kunna säga hund och inte bedra båda sin omgivning och sig själv?  Svaren kommer att skifta från person till person och i en sådan oprecis kontext som denna kommer ingen att ha rätt eller fel. Frågan om rätt och fel kommer först att aktualiseras när man agerar utifrån de predikat man knyter till ”hund”. Om Fido är en Chihuahua och man med hund tänker sig en organism som skäller och kan para sig med andra som skäller kommer man att få fel om man för Fido samman med en Engelsk-Mastiff. Om man är kock i ett kinesiskt kök kan man gladeligen kalla Fido för hund även om han är stendöd, för det står på menyn. Men om man skall köpa en hund till familjen så menar man alldeles säkert med ”hund” att den lever.

Våra begrepp är inre konstruktioner och om de är rätt eller fel lär vi ex demonstrandum. Någon hund-  eller ek-natur finns inte där ute utan här inne, i min skalle. I min och i din hjärna finns en mängd predikat samlade i kluster och dessa kluster (begrepp) är mer eller mindre framgångsrika (sanna) beroende på hur väl de iståndsätter oss att manipulera och förutsäga fenomenvärlden. Distinktionerna mellan olika potentialiteter och essenser kan kanske tjäna som en föråldrad beskrivning av hur vi psykologiskt förhåller oss till begreppen, men inte ens där är de, i ljuset av vad vi vet om mänsklig kognition, till någon nytta.

Så avslutningsvis till vår vän zygoten.  Du säger att naturen själv skulle begå ett kategorimisstag eftersom zygoten utvecklas till ett foster. Lyckligtvis begår naturen inga sådana misstag. Det gör bara människor. Jag gav tidigare tre mycket precisa invändningar till varför zygoten och människan inte är samma organism. Jag upprepar dem här och vill nog mena att de tarvar en förklaring av den som säger att en människa och en zygot är sak samma:

1)  Zygoten kan ge upphov till ett flertal människor (i princip ett oändligt antal men oftast inte fler än två). Vid en punkt kan alltså en förmering ske så att det som en gång var singulärt blir en dualitet . Den ena organismen upphör att vara och två organismer finns istället. Dessa kommer inte att uppträda symbiotiskt utan vara konkurrenter om näring och utrymme.

2)  Zygoten är reducerbar till sig själv. Det vill säga en zygot kan brytas loss ifrån en av sina kloner och fortfarande vara en livsduglig zygot. Det är detta faktum vi använder oss av vid kloning. En människa kan inte reduceras till sina (stam-)celler och fortfarande vara en människa. De zygoter som skulle bli resultatet av en sådan ”decellifiering” av en människa skulle dock kunna ge upphov till ett oräkneligt antal nya människor utan att den människa de brutits loss ifrån på något sätt skulle kunna fortsätta existera. En människa är en cellkoloni som är beroende av att vissa cellkluster utför vitala funktioner, men en zygot är en självtillräcklig cell oberoende av andra celler. De två organismbegrepp vi har vilar på denna viktiga skillnad. Skillnaden mellan encellighet och resultatet (metanivån) av flercellighet.

3)  Om man vill anföra potentialitet till mänskligt liv (som dina biologvänner gör och du själv tidigare gjort) är det inte självklart att välja den diploida formen. Ett ägg och en spermie har också förmåga och potentialitet att förmera sig till en människa. En människa är, skulle man kunna säga, äggets och spermiens sätt att göra fler ägg och spermier.

Du frågar mig så avslutningsvis Mats hur jag förklarar ”den djupa enhet som gör att varje zygot utvecklas på ett lagbundet sätt utan yttre påverkan?” Svaret är förståss att en viss typ av DNA i en cell som vilar i en livmoder byggd och styrd av liknande DNA kommer att producera en människa (yttre påverkan i form av livmodern är nödvändig för att detta skall ske!). Enheten är inte särledes djup, snarare banal. Men på samma sätt som en TV inte är en tv förrän vid slutpunkten av produktionsledet är en människa inte en människa förrän dess hon är färdigmonterad.

http://www.allotetraploid.se

Begreppsrealism
Jag förstår inte riktigt vilken typ av begreppsrealism du kritiserar.  Du verkar helt klart kritisera tron på att allmänbegreppen har någon form av ontologisk grund. Men ibland verkar det som om du går längre och menar att det inte finns någon som helst koppling (korrenspondens) mellan å ena sidan begreppen (och då menar jag inte bara allmänbegreppen utan alla begrepp) och verkligheten å den andra. Nöjer du dig med en modernistisk kritik av den medeltida tron på allmänbegreppen? Eller omfattar du även den postmoderna kritiken som menar att inga begrepp har någon koppling till verkligheten. Klargör gärna detta.

En sak som slår mig när jag läser ditt senaste inlägg är att du reducerar sådant som jag menar är empiriskt tillgängligt. Visst finns det alltid en viss språklig relativism. Språket är elastiskt och samma ord kan i olika sammanhang ha olika omfång. Men detta är något vi kan använda språket för att klargöra. Vi är inte hopplöst fångna i en relativism som gör kommunikation meningslös.

Du säger t.ex. att ordet “hund”  kan användas om en levande hund, men också om hundkött som används i en maträtt. Visst, men bara för att denna språkliga relativism existerar innebär inte det att det inte finns en bestämd gräns för när substansen Fido upphör att existera. Det gör den när Fido dör. Och då upphör den djupa enhet att existera som vi kallar Fido. Detta är ingen godtycklig gräns. Den är empiriskt tillgänglig (även om vi rent medicinskt inte kan avgöra varför Fido dog precis efter att han förlorat just den bloddroppen).

Din syn på hundar, människor och människofoster verkar inte ta hänsyn till den biologiska enhet som jag syftar på när jag talar om “substans”. Den enheten är empiriskt observerbar och inte något jag projecerar på verkligheten.

Och du verkar ju ändå gå med på att begreppen kan och bör formas efter verkligheten eftersom du säger att de kan vara rätt eller fel och något vi lär oss. Mitt tips är att du bör forma begrepp som “hund” och “människa” efter den biologiska verkligheten.

Zygot och människa
Låt mig här bemöta de tre invändningar du gav mot att zygoten och människan är samma organism.

1)  Zygoten kan ge upphov till ett flertal människor (i princip ett oändligt antal men oftast inte fler än två).

Mats svar: Du syftar bland annat på att zygoten kan ge upphov till enäggstvillingar. För det första har jag svårt att se varför detta är relevant. Om en organism A vid tidpunkt t1 delas och ger upphov till organism B och C så innebär inte det att A inte var en organism innan t1. Oberoende av om A fortsätter att existera i B eller C, eller om A upphör att existera så är det icke desto mindre sant att A var en hel mänsklig organism innan t1, och därför värd den respekt varje hel mänsklig organism förtjänar.

För det andra är inte ett tidigt embryo (låt oss säga ett åtta-cells-embryo) ett aggregat av åtta helt autonoma celler. Bara för att en sådan cell är totipotent och när separerad från de andra kan utvecklas till ett eget embryo, så innebär inte det att det är ett eget embryo när det sitter ihop med de sju andra. Snarare är det en del av en flercellig organism. Och det kommer utvecklas i ett samspel med de andra. Därför råder det någon form av kommunikation mellan de åtta cellerna. De är en enhet och en organism, troligen redan från två-cell-stadiet.

För det tredje så kan exemplet med vissa typer av plattmaskar illustrera min poäng (sök t.ex. på Planarium).  En plattmask kan delas i två delar och respektive del kommer sedan växa ut och bli en hel plattmask. Att den flercelliga plattmasken har denna möjlighet gör det inte rimligt att kalla EN plattmask för två eller flera organismer. Innan den utsätts för yttre påverkan och så delas, är den EN organism. Detsamma gäller embryot.

För det fjärde så kan vilken cell som helst i din eller min kropp klonas, men det betyder inte att du inte är en hel organism. 

2)  Zygoten är reducerbar till sig själv. Det vill säga en zygot kan brytas loss ifrån en av sina kloner och fortfarande vara en livsduglig zygot. Det är detta faktum vi använder oss av vid kloning.

Mats svar:
Detta är bara en variant på det du skrivit tidigare. Att celler har en sådan potential betyder inte att de är autonoma när de sitter ihop i en organism.

3)  Ett ägg och en spermie har också förmåga och potentialitet att förmera sig till en människa.

Mats svar: Varken ägg eller spermie har den aktiva potentialen att utvecklas till en människa. Det är endast som förenade de har denna aktiva potential (en potential som indikerar väsens-enhet). Spermien måste utsättas för en “påverkan” utifrån, dvs förenas med ägget (och detsamma gäller förstås ägget). I sig själva kan ingen av dem bli en människa. Men zygoten är en hel mänsklig organism som, av sig själv kommer utveckla alla de egenskaper vi typiskt sett förknippar med att vara människa.

Du menar att zygotens djupa enhet är banal och mereologisk (dvs något som kan sättas ihop del för del och som saknar en intern enhet, som t.ex. en bil). Här tror jag du har fel, rent vetenskapligt. Embryologin har upptäckt en djupare enhet än vad du är villig att erkänna. Och det är den enheten som är substansen. Det var då du och jag blev till som människor, hur osannolikt det än kan verka för dig, och hur illa den insikten än råkar passa dina önskemål.

Mats Selander - 07 Juli 2007 07:24 -

Nöjer du dig med en modernistisk kritik av den medeltida tron på allmänbegreppen? Eller omfattar du även den postmoderna kritiken som menar att inga begrepp har någon koppling till verkligheten. Klargör gärna detta.

Jag tyckte jag var ganska så tydlig på denna punkt då jag skrev ” I min och i din hjärna finns en mängd predikat samlade i kluster och dessa kluster (begrepp) är mer eller mindre framgångsrika (sanna) beroende på hur väl de iståndsätter oss att manipulera och förutsäga fenomenvärlden.” Jag använder mig alltså av en pragmatisk och empirisk begreppsteori. Konkret innebär det att endast de begrepp som är empiriskt validerbara (inte epideiktikst då en slumpgenerator kan göra det med samma skicklighet som en människa). För att ett begrepp skall vara sant måste det alltså förklara fenomenvärlden ex demonstrandum, d.v.s. genom att kunna förutsäga fenomen. Vidare måste det relatera till andra kända och demonstrerade begrepp eller ha ett större förklaringsvärde (empiriskt) och därmed göra övriga begrepp obsoleta. Potentialitet, essens och ”djup enhet” är just sådana obsoleta begrepp. Arkaiska rester från en tid då frågan för dagen var hur många änglar som kunde rymmas på ett knappnålshuvud. 

”Aktiv potentialitet” är som allmänbegrepp betraktat ett hjärnspöke från den tid då fysikens och kemins lagar var okända. Potentialitet signalerar en inneboende numinös kraft i tinget, någon sådan existerar inte. Materia följer reaktionslagar och inte inre böjelser och principer. Du själv illustrerar utmärkt vilket hokus-pokus (hoc est corpus) man kan koka på denna förvirrade soppa då du skriver

Varken ägg eller spermie har den aktiva potentialen att utvecklas till en människa. Det är endast som förenade de har denna aktiva potential (en potential som indikerar väsens-enhet). Spermien måste utsättas för en “påverkan” utifrån, dvs förenas med ägget (och detsamma gäller förstås ägget). I sig själva kan ingen av dem bli en människa. Men zygoten är en hel mänsklig organism som, av sig själv kommer utveckla alla de egenskaper vi typiskt sett förknippar med att vara människa.

Låt oss testa denna distinktion empiriskt, förloraren får bestiga spanska tronen. Shall we? Nä, jag trodde knappast det! Om man placerar 10^10000 zygoter i en petriskål så uteblir nämligen varje tecken på denna aktiva självständiga potential hos varenda en av dem. Detsamma sker naturligtvis om man placerar ägg eller spermier under lupp för att undersöka deras potentialer.

Både befruktning och graviditet är ett komplext biokemiskt kausalförlopp. Zygoten är beroende och styrd av livmoderns kemi och fysik, utan vilken inget alls sker. Processen ser olika ut beroende på var i kausalkedjan man befinner sig och det är utefter dessa monteringsavsnitt (utvecklingsstadier) som kausalförloppet beskrivs. Spermato och oogenesen är processen som föregår formationen av zygoten som är processen som föregår graviditeten (bindningen av cytoblasten till livmodern) som är etc etc. Visst kan man använda ”potentialitet” som en poetisk omskrivning för ”kausalitet”, då i synnerhet när kausalförloppen är alltför komplexa för att reducera till ”2H2+O2 ->2H2O”. Vi gör ju så i vardagligt tal, exempelvis ”han har potential att bli en stor sofist”. Vad man menar är ju egentligen att han har förmågor (neurala komplex som vi till fullo inte känner) som givet rätt omständigheter (av vilka vi torde kunna nämna några) kommer att förära honom titeln ”stor sofist”. Kausalitet i sin tur är iakttagandet av ett statistiskt samband.

Vad man rimligt kan mena med potentialiteten att bli människa i samband med zygoter är alltså att det föreligger en viss sannolikhet för att en denna givet rätt externa faktorer (kausalförlopp) kommer att utvecklas till en människa. Det att besitta en statistisk sannolikhet att utvecklas till en människa är dock inget som är unikt för zygoten utan det gäller för alla stamceller men även för ägg och sperma. Som begrepp för att beskriva skeenden i fortplantningscykeln är begreppet meningslöst, vilket torde förklara varför det inte används i den embryologiska litteraturen. Men denna distinktion visar du inte prov på annat än ordrikedom, ”ord men inte sak” som Luther sa om Erasmus.

Om din första invändning mot att skilja zygot från människa var en ordlek så är det inte stort mycket mer med den andra. Jag har aldrig hävdat att en zygot inte är en organism, i samma mening som varje enskild cell du har i din kropp är en organism. Det var ju du Mats som föresatte dig att bevisa att zygoten är människa, så när du så säger att en zygot minsann delar förmågan att förmera sig med en plattmask, och därigenom ge upphov till två individer, så kan jag bara instämma. Denna förmåga delar zygoten också med diverse svampar och samtliga bakterier, men och det var ju där min invändning låg, den delar icke denna förmåga med en människa, och det var ju just fostrets mänsklighet du föresatt dig att bevisa, inte att en zygot är mer lik en amöba än en apa. Vari relevansen ligger för att zygot A vid en viss tidpunkt kan övergå i foster B och foster C så är svaret inbegripet i själva det beskrivna förloppet. Det råder en identitetsskillnad mellan zygoten och dess produkter på samma sätt som det gör mellan ägget och sockerkakan respektive pannkakan. Vi vet detta genom ett av filosofins mest basala antaganden, nämligen identitetslagen. Om ett objekt förmeras till två nya entiteter så kan inte de nya entiteterna och objektet vara samma sak som ett objekt som inte besitter denna egenskap. Igen så demonstrerar du att zygoten är mer av plattmask än människa.

Du avslutar med att blotta ett i vart fall memnetiskt skolk från skolans biologilektioner och diktar upp en ”djupa enheter” som du menar att embryologerna upptäckt mellan fostrets stamceller. Jag antar att du läst om dessa vetenskapliga landvinningar i samma tidskrift som berättar om att astronomerna nu upptäckt att månen är en stor rund och gul ost. Come on man! Vad är en ”djup enhet”?! Är det den statistiska sannolikheten för kausalförlopp du är ute och fiskar efter igen? Ja, troligen, då det är den enda enhet som kan empiriskt verifieras (genom att undgå falsifiering). Som jag tidigare påpekat är denna enhet banal och definitivt mereologisk då ingen kemisk och fysikalisk process kan vara annat. Eller ämnar du ställa i öppen dager att du står i opposition mot hela den moderna vetenskapen och introducera nya och esoteriska krafter redan i fosterstadiet? Det är banaliteten och klossmodellen som gör att vi i snart 100år har kunnat manipulera först larver och foster och numera även zygoter med olika metoder. Idag kan vi arbeta direkt med molekylerna som styr fosterutvecklingen (DNA) och de externa kemiska substrat (yttre påverkan) som reglerar fosterutvecklingen. Ingenstans på vägen har vi upptäckt någon djupare enhet mellan cellerna i zygoten än dem som finns mellan dina leverceller, och ingenstans har vi stött på numinösa djup i denna enhet som går over and beyond den vanliga biokemin.

Jag stannar här men kunde väl ha gått vidare ett par sidor till. I den mån jag missat eller inte utvecklat något tillräckligt så påpeka det gärna. Nu börjar semestern och jag får bättre med tid att vara utförlig i mina svar.

www.allotetraploid.se

Begreppsrealism
Nej du är inte särskilt tydlig. Jag frågade dig om du endast avfärdar allmänbegreppen, eller om du på postmodernt manér avfärdar all begreppsrealism. När jag nu läser ditt svar får jag intrycket av att du är begreppsrealist trots allt. De begrepp som kan förklara fenomenvärlden och som är koherenta med andra sådana begrepp, verkar du ju tro korrensponderar med verkligheten. Eller?  Om du menar det är du väl begreppsrealist? När jag nu igen ber dig klargöra vad du menar är det ett tips att du inte upprepar dina oklarheter. För min och läsarnas skull kan du bara svara ja eller nej på följande fråga: tror du begrepp (och påståenden som formas av dessa begrepp) kan korrenspondera mot verkligeheten och i kraft av denna korrenspondens kallas sanna? Ja eller nej? (Sedan får du gärna utveckla ditt svar - men det är alltid bra att börja med ett ja eller nej)

Om jag förstått dig rätt - att du är begreppsrealist trots allt - så handlar vår konflikt om huruvida det fenomenologiskt finns en djupare enhet hos hundar, människor, människofoster, människozygot osv, eller inte. Jag hävdar att så är fallet, och jag hävdar vidare att det är empiriskt belagt. Du hävdar motsatsen. Här verkar det som om våra olika världsbilder och ontologier kommer in i bilden. Om jag förstått dig rätt är du materialist (dvs allt som existerar kan i princip beskrivas i fysiska/kemiska termer). Jag är idealist då jag tror att det dessutom existerar genuint immateriella entiteter. Jag tror att en substans är en sådan immateriell entitet. Jag tror att “liv” är en sådan entitet.

Och här verkar vår stora skillnad infinna sig. Du verkar hela tiden vilja reducera “liv” till sådant som är fysiskt/kemiskt (och i kvalitativ mening inte annorlunda än “död” materia), medan jag ser en enhet i allt levande som saknas i “döda” ting.  Jag menar vidare att “liv” och den enhet som “liv” utgör är empiriskt tillgängligt (men inte reducerbart till materia). Om man likställer vetenskaplig empiri med en materialistisk världsbild, blir mitt synsätt obegripligt. Och det verkar vara precis den förvirringen du upplever i vårt samtal.

Men låt mig då peka på några erfarenheter du ger uttryck för och som inte passar in i en fysisk/kemisk världsbild. I början av ditt senaste inlägg skriver du ” I min och i din hjärna finns en mängd predikat samlade i kluster och dessa kluster (begrepp) är mer eller mindre framgångsrika (sanna) beroende på hur väl de iståndsätter oss att manipulera och förutsäga fenomenvärlden.”

Okey fine. Låt oss nu ta bort allting i den meningen som inte kan reduceras till fysik/kemi. För det första så har du inte ett enda predikat i din hjärna. Det enda som finns i din hjärna är nervtrådar och fett. Inga predikat. Alla skulle skratta åt den hjärnkirurg som sa sig ha hittat ett “predikat-kluster” i någons hjärna. Dessa “kluster” menar du är “begrepp”. Men du har inga begrepp i din hjärna, tro mig. Dessa immateriella entiteter är enligt dig mer eller mindre “framgångsrika” eller “sanna”. Men “sanning’” är inget materiellt. Det är en relation mellan ett (immateriellt) påstående och ett (materiellt eller immateriellt) sakförhållande.  Du talar om “oss” som om vi människor hade en personlig identiet, som om vårt “jag” existerade som en enhet. Men enligt din (förmodade) materialism är “jaget” en illusion. Du menar att mitt tal om en djup biologisk enhet hos en organism (en människas) liv är “obsoleta begrepp”. Ja, utifrån en materialistisk världsbild kanske. Och det är inte bara enheten hos zygotet och embryot som måste reduceras bort, utan en hel massa saker som du tar så för givet att du inte kan undvara dem ens i vår diskussion. Detta illustrerar bara hur impotent den materialistiska världsbilden är.

Betänk vidare vad detta får för konsekvenser för etiken. “Jaget” är inget annat än ett mereologiskt kluster, ett knippe erfarenheter (och vad en “erfarenhet” är i en materialistisk värld har jag ingen aning om). Att säga att du är samma “jag” idag som igår är inget annat än vidskepelse. Okey, men hur ska du då kunna bygga någon etik som respekterar mänskliga rättheter? Det verkar minst sagt svårt.

Det du skriver om embryologin tror jag är felaktigt, men jag skulle vilja ge dig referenser på det. Om dessa fakta ska vi ju inte behöva vare oense. Om jag förstått det rätt är embryot inte beroende av modern på det sätt du beskriver, men jag återkommer om detta.

Mer om embryologi
Vi behöver, som sagt, inte vara oense om embryologiska fakta. En informativ sida hittar du här. Läs särskilt under “Scientific facts”. Embryot är inte formlös cellklump. Som en biolog-vän till mig uttryckte det:
“Det finns alltså enhet i informationsinnehåll (DNA), enhet i ursprung och enhet i kommunikation.” Denna enhet är inget jag projecerar utifrån några medeltida allmänbegrepp. Den finns där och är empirisk. Åtminstone om jag inte totalt missförstått det jag läst om embryologi.

Det stämmer att zygoten behöver vara i livmodern för att utvecklas, (eller åtminstone i en noggrant kontrollerad miljö.) Men på samma sätt behöver vi vara på jorden (som är en finjusterad miljö) och vi kan inte överleva i yttre rymden. Så det stämmer att zygoten är beroende (men inte direkt styrd) av livmoderns kemi och fysik. Men det är ju som att säga att människor är beroende av jordens kemi och fysik för att leva. Det bevisar inte att människor inte är människor.

Angående denna enhet säger en lärobok i Genetik följande:

“During development in multicellular organisms, cells influence the transcriptional programs and developmental fate of neighboring cells;  these interactions involve the generation and reception of signal molecules. Cell-cell interaction is an important process in the development of most eukaryotic organisms, including Drosophila, as well as vertebrates such as Xenopus, mice, and humans.”
(Klug och Cummings, Concepts of Genetics, 7th ed, Prentice Hall, 2003,  s 581)

Zygoten uppvisar alltså en enhet som gör det rimligt att sätta befruktningen som starten på den biologiska enhet vi kallar “människa”. Jag har svårt att se någon annan organisk start på det mänskliga livet. Om detta håller t.o.m. en abortliberal som Peter Singer med om. Han säger “Jag drar den slutsatsen att liberalernas sökande efter en moraliskt väsentlig gräns mellan det nyfödda barnet och fostret är misslyckat. De konservativa insisterar med rätta på att utvecklingen från zygot till spädbarn är en helt och hållet gradvis process.” (Praktisk Etik sid 107). Singer drar av detta följaktligen slutsatsen att om abort är moraliskt acceptabelt så är även spädbarnsdråp det. Jag är alltså inte ensam om att sätta moraliska likhetstecken mellan nyfödda och zygoter (även om jag vanligtvis inte uppskattar Singers sällskap talar detta ändå om en sorts intellektuell ärlighet från hans sida).

Om begreppen

Om mitt svar syntes något omständligt kom det sig därav att din fråga var oprecis. Begreppsrealism syftar på den åskådning som säger att allmänbegreppen har en egen existens och att tingen är fenomenologiska manifestationer av dessa immateriella urtyper. Allmänbegrepp å andra sidan betecknar det som förenar partikulära ting, exempelvis hund(1) och hund(2) har hundigheten gemensam. Hundigheten är inte synonym med den partikulära hunden utan sträcker sig utöver den enskilda manifestationen av hund. Hela denna diskurs är medeltida och formellt skolastisk så länge man laborerar med de begrepp du något valhänt leker. 

När du så frågar mig om jag ifrågasatte allmänbegreppen(!) rörde du till det ordentligt, och jag valde därför att ge ett mer utförligt svar. Det du avsåg, förstår jag nu, var inte allmänbegreppen utan begreppsrealismen, vilket är något helt annat. Din fråga är dock fortfarande för oprecis för ett ja eller nej svar. Begreppsrealismen i avseende på allmänbegrepp kommer i två tappningar, en idealistisk (ex. Platon, Aquino) och en materialistisk/pragmatisk (ex. Charles Peirce, William James). Jag ansluter mig till den form av den senare som i våra dagar lanserats av D. Dennett m.fl. Min åskådning är alltså nominalistisk och partikularistisk men tillåter ett pragmatiskt användande av allmänbegreppen. För att citera William James “The only value of universal characters is that they help us, by reasoning, to know new truths about individual things”. Vad innebär då min realism? Jo, den innebär vad jag tidigare skrev, att begrepp “är mer eller mindre framgångsrika (sanna) beroende på hur väl de iståndsätter oss att manipulera och förutsäga fenomenvärlden.”

Om reduktionismen

Utifrån vad jag ovan sagt så är all konversation som tar sin utgångspunkt i transcendentala antaganden om tingens natur nonsens. En modern filosofi tillåter helt enkelt inte ett begrepp som “djupare enhet” om det avser något utöver den materiella manifestation vi kan observera. Du skriver

Om man likställer vetenskaplig empiri med en materialistisk världsbild, blir mitt synsätt obegripligt.

Jag kan härvid bara hålla med, även om jag förstår ditt idésystem, så är det du säger komplett nonsens sett utifrån den filosofi som ligger till grund för allt vetenskapligt arbete. Du kommer med ett par tafatta invändningar mot materialismen och hävdar att materialismen inte tar i beaktande vissa empiriska fenomen, hämtade från psykologins område, såsom “sant och falskt” och “begrepp”.

Låt mig då svara kort och enkelt. Eftersom “sant” och “falskt” frånkänns ontologisk status måste de fraseras på ett materiellt sätt, sådant görs dagligen inom programmeringsindustrin och gjordes långt innan datorerna blev allmängods inom formallogiken. “Sant och falskt” är ett enkelt motstatförhållande, alltså 1 eller 0 som sätts i relation till en tredje variabel som är antingen är 1 eller 0. Det som uppkommer vid lika förhållande (1-1) är det vi kallar sant och vid olika förhållande (1-0) är det som vi kallat falskt. Materia kan strukturellt förhålla sig till annan materia på just detta sätt. Den som i barnsben stoppat olikformade klossar i en låda med olikformade hål har praktiserat materiella propositionsförhållanden och den som längre fram i livet programmerat med variabeln “if” har gjort samma erfarenhet på ett mer komplext sätt. Hjärnans associationsbanor kan förhålla sig på exakt samma sätt till alternativa associationsbanor (i samma eller andra hjärnor) och dessa kan i sin tur förhålla sig till den materiella världen som omger hjärn-an/-orna.
Om vi talar om begreppen som materiella strukturer så får du nog leta efter en hjärnkirurg som skulle skratta åt deras immateriella natur. Studiet av hjärnskador har tusen gånger om bevisar att utplånande av vissa områden i hjärnan kan förstöra individens förmåga att både formera och använda begrepp, både generellt och specifikt. Själv har jag mött personer som inte längre kan använda verb med problemfritt kan hantera substantiv. Det går dessutom utmärkt att leta upp fallstudier med än mer specifika skador, som förlorad förmåga att använda begrepp spatialt eller förlorad förmåga att benämna färger (ej beroende på blidhet). Allt detta beroende på fettet i din hjärna Mats! Skratta sist som skratta bäst, lyder ordspråket.

Du nämner även en del etiska komplikationer men dem lämnar jag därhän då de inte hör hemma i en saklig diskussion. Spara dem till predikstolen där de hör hemma. Till zygoterna återkommer jag i nästa post.

www.allotetraploid.se

Zygoten

Jag måst säga att ditt länkval fick mig att småle! Tyvärr så undanhåller sidan vissa centrala fakta, bland annat att placenta består av två delar, för vår diskussion är Decidua Basailis av intresse då denna innehåller moderns DNA och inte fostrets. Placenta sköter som bekant hela den intracellulära miljön vilken reglerar fosterutvecklingen. Graviditetscykeln innebär hormonella och metabola förändringar hos kvinnan utan vilka fostret varken kan överleva eller utvecklas. Bland de endokrina hormon som kvinnan står för är progesteron icke att förakta, då brist på detta hormon leder till att graviditeten avbryts. Listan kan göras lång, men jag stannar här, point proven. Utan aktivt mamma-DNA som styr metaboliteter och hormoner inga bebisar att döpa, men tillfälle att skriva många foster requiem! Beroendet handlar således inte om en viss miljö, utan om interaktion med ett specifikt DNA. Kanske tillfälle att även dubba detta till en “djup enhet”?

Beträffande citatet från Klug så gläder det mig att Mats läser sådant, men han borde läsa mer av den varan! Det som står i citatet gäller nämligen inte specifikt för foster och utveckling utan för allt flercelligt liv. Så kunde stycket “cells influence the transcriptional programs and developmental fate of neighboring cells; these interactions involve the generation and reception of signal molecules.” lika väl ha skrivits om vad som försiggår då ett sår på din tumme läker eller vad som händer då en kvinna stöter bort ett foster. Cellkommunikation och transkription av DNA till enzymer är basen för all interaktion mellan biologiska varelser. Någon numinös och “djup enhet” finns där inte, i vart fall inte djupare än den mellan objektet du åtrår och din brunst, eller för den delen mellan handen som omfamnar och tröstar och din hjärnas frisättning av oxytocin.

Jag gillade också ditt citat av Singer. Jag har aldrig förnekat att “utvecklingen från zygot till spädbarn är en helt och hållet gradvis process”. Tvärtom är detta vad man väntar sig som darwinist och materialist. Saker sker gradvis och inte abrakadabra! Denna gradualism sträcker sig också bortom zygot-foster till övriga celler i din kroppen. Skillnaden mellan en epitelcell på din nästipp och det nyligen befruktade ägget är bara en fråga om vilket DNA som transkriberas. Alla celler i din kropp (könscellerna undantagna) innehåller precis samma information som det befruktade ägg som gav upphov till dig, och om de fick tillfälle så skulle de producera en Mats klon. Det är denna poäng jag försökt hamra in gång på gång. Zygoten besitter inga magiska egenskaper eller djupa enheter som utmärker det på ett unikt sätt. Det som är “unikt” är kausalkedjan som denna cell blivit indragen i och inte dess inre egenskaper, vilka på intet sätt är unika. Det är därför det är så absurt att dra linjen vid blastocytblivandet. Om man nu frestas att retirera från den “inre enheten” som inte fanns till germline (den cellinje som är aktiv i reproduktionen) som gör det att vara zygot till något extra, så stöter man på samma problem fast nu i andra änden. Privilegiet att bli en zygot, har nämligen föregåtts av privilegiet att ha varit sperma och ägg. Således sammalunda förhatliga gradualism här, vilken omöjliggör absolutistens anspråk

Om begreppen

Om mitt svar syntes något omständligt kom det sig därav att din fråga var oprecis. Begreppsrealism syftar på den åskådning som säger att allmänbegreppen har en egen existens och att tingen är fenomenologiska manifestationer av dessa immateriella urtyper.

Eftersom du verkar anse att mina frågor är förvirrade kan jag bara upplysa om att jag utgick från filosofilexikonets beskrivning av “begreppsrealism”. Enligt Filosofilexikonet (redaktör Paul Lübcke, fackgranskad av svenska filosofer som Dag Prawitz och Peter Pagin) står “begrepssrealism” för (1) en syn “som går ut på att allmänbegrepp,universalier, är mer och annat än de enskilda ting som faller under dem….” (2) Uppfattningen att omvärlden, den rumtidsliga verkligheten, existerar oberoende av det mänskliga medvetandet…(3)Den kunskapsteoretiska uppfattningen att vi med våra sinneserfarenehter har tillgång till en av medvetandet oberoende verklighet. Denna åsikt har tre former: (a) naiv realism, (b) representationalistisk realism, (c) kritisk realism.

Så långt filosofilexikonet. Då punkt 2 och 3 ligger nära varandra slog jag ihop dem i min fråga till dig. Eftersom du menade att det var min begreppsrealism som var problemet ville jag fråga vad du menade med “begreppsrealism”. Min fråga utgick från de gängse betydelser “begreppsrealism” fått. Jag frågade inte i första hand efter din syn på allmänbegreppen, utan vad du menar med “begreppsrealism”. I första hand om du menar betydelse (1) eller betydelserna (2) och (3). Och denna fråga är det jättelätt att svara ja eller nej på.

Begreppsrealismen i avseende på allmänbegrepp kommer i två tappningar, en idealistisk (ex. Platon, Aquino) och en materialistisk/pragmatisk (ex. Charles Peirce, William James). Jag ansluter mig till den form av den senare som i våra dagar lanserats av D. Dennett m.fl. Min åskådning är alltså nominalistisk och partikularistisk men tillåter ett pragmatiskt användande av allmänbegreppen.

Inte heller detta tycker jag klargör din hållning. Om jag förstått det rätt så var Peirce anti-nominalist, James drog åt nominalismen till, och Dennett tror jag är en klockren nominalist (han sysslar ju mest med medvetandefilsofi och inte så mycket med ren metafysik, så jag vet inte säkert var han står, men jag skulle bli mäkta förvånad om han var något annant än en tvättäkta nominalist). Eller går du kanske lika långt som “pragmatisten” Rorty och förnekar både korrenspondensteorin och koherensteorin för sanning?

På grund av detta tycker jag frågan kvarstår för dig att besvara: anser du att ett påstående kan sägas vara sant eller falskt utifrån om dess mening korrensponderar mot verkligheten. Jag vill veta om din pragmatism får dig att förkasta korrenspondensteorin för sanning. Jag tycker nämligen inte att det du skrev klargjorde detta. Du skrev ju:

Vad innebär då min realism? Jo, den innebär vad jag tidigare skrev, att begrepp “är mer eller mindre framgångsrika (sanna) beroende på hur väl de iståndsätter oss att manipulera och förutsäga fenomenvärlden.”

Men om sanning i korrenspondensteoretisk mening inte existerar (en uppfattning jag nu endast förmodar att du har) hur kan man då avgöra om ett begrepp förutsagt fenomenvärlden eller inte? Någonstans måste korrenspondens komma in i bilden, tycks det mig. Vi kanske bara har tillgång till “fenomenvärlden” och inte någon “verklighet” bortom fenomenen. Men trots en sådan skepticism borde väl begreppen (och de påståenden de bildar) kunna korrenspondera mot saker vi upplever i fenomenvärlden? Med andra ord, så tror jag inte du behöver ge upp korrenspondensteorin för sanning. Eller hur ser du på detta?

Somliga läsare kanske undrar vad detta har med abort att göra. Låt mig bara kort säga hur jag ser på den saken. Jag menar att de flesta aborter är fel (då de bryter mot människovärdestanken). En sådan uppfattning verkar förutsätta att begreppet “människa” är tillräckligt enhetligt för att kunna kopplas till ett visst värde. Jerker verkar vara skeptisk till möjligheten att koppla begrepp till verkligheten. Skulle Jerker ha rätt så bör jag förstås inte koppla ett visst värde till begreppet “människa” eftersom det begreppet bara är en nyttig konstruktion, men tom på egentligt innehåll. Det jag nu vill veta är hur långt Jerker går i sin begrepps-skepcis. Detta eftersom Jerker menade att min position byggde på  “begreppsrealism” (något som Jerker tydligen tycker är problematiskt).

Om reduktionismen

Låt mig då svara kort och enkelt. Eftersom “sant” och “falskt” frånkänns ontologisk status måste de fraseras på ett materiellt sätt, sådant görs dagligen inom programmeringsindustrin och gjordes långt innan datorerna blev allmängods inom formallogiken. “Sant och falskt” är ett enkelt motstatförhållande, alltså 1 eller 0 som sätts i relation till en tredje variabel som är antingen är 1 eller 0. Det som uppkommer vid lika förhållande (1-1) är det vi kallar sant och vid olika förhållande (1-0) är det som vi kallat falskt. Materia kan strukturellt förhålla sig till annan materia på just detta sätt. Den som i barnsben stoppat olikformade klossar i en låda med olikformade hål har praktiserat materiella propositionsförhållanden och den som längre fram i livet programmerat med variabeln “if” har gjort samma erfarenhet på ett mer komplext sätt. Hjärnans associationsbanor kan förhålla sig på exakt samma sätt till alternativa associationsbanor (i samma eller andra hjärnor) och dessa kan i sin tur förhålla sig till den materiella världen som omger hjärn-an/-orna.

För mig är det uppenbart att du inte förstår problemets filosofiska djup. Låt oss börja med ditt förnekande av allmänbegreppen. Du försöker göra om “sanning” till likhet mellan två materiella strukturer. Men enligt nominalismen existerar ingen “likhet” i sig, endast en massa olika partikulära “likheter”. En “sanning” kan därför inte vara någon annan “sanning” “lik”, så att säga.

För det andra är det svårt att se vari likheten skulle bestå. Låt oss säga att jag stirrar på ett grönt träd. Menar du att elektroner i min hjärna på något sätt formar sig på ett sådant sätt att de liknar ett grönt träd? Du skriver att “hjärnans associationsbanor förhåller sig till den materiella världen”. Ja det är väl klart att där råder ett “förhållande”. Men varför i hela världen skulle man kalla detta förhållande för “sant” eller “falskt”? Skillnaden mellan ett grönt träd och elektroner i en fettklump (när jag tänker “här står ett grönt träd”) tycks mycket större än skillnaderna mellan t.ex. “995” och “996” i påståendet “995=996”, och ändå är det förra sant och det senare falskt. 

För det tredje så är “likhet” faktiskt inte detsamma som “sanning”. Om du har två enäggstvillingar bredvid varandra så har inte de något sorts “sant” förhållnade till varandra.  Men här har du två materiella konfigurationer som uppvisar hög grad av “likhet”. Varför använder vi inte ordet “sanning” om den relationen? Och hur kommer det sig att vi kan använda ordet “sanning” om två figurationer som är helt olika varandra. 1+1=2 Vari består likheten mellan “1+1” och “2”?

Sanning handlar faktiskt inte om huruvida materiella konfigurationer eller symboler liknar varandra. Snarare verkar “sanning” handla om hur ett “tankeinnehåll” relaterar till den “verklighet” tankeinnehållet handlar om. Intentionaliteten (dvs själva “om-heten”) verkar vara ett oreducerbart element i själva sanningsbegreppet. Likaså verkar korrenspondens vara omistligt. Aristoteles tror jag hade rätt när han sa: “Sanning är att säga om det som är att det är”.
Detta har inte getts någon materialistisk, reduktionistisk förklaring, och kan, på goda grunder, aldrig så göra. Det enda naturalistiska medvetandefilosofer kan göra är att bortförklara sådant som vi alla (inklusive dessa filosofer själva) direkt upplever t.ex. intentionalitet.

Det är låååångt rimligare (för att uttrycka mig försiktigt) att “sanning” betraktas som något oreducerbart mentalt (immateriellt). Materialistiska reduktioner av “sanning” blir till sist bara löjliga.

Zygoten

...Bland de endokrina hormon som kvinnan står för är progesteron icke att förakta, då brist på detta hormon leder till att graviditeten avbryts. Listan kan göras lång, men jag stannar här, point proven. Utan aktivt mamma-DNA som styr metaboliteter och hormoner inga bebisar att döpa, men tillfälle att skriva många foster requiem! Beroendet handlar således inte om en viss miljö, utan om interaktion med ett specifikt DNA…

Jag tror det är mer korrekt att säga att mammans DNA styr fostrets miljö.

Beträffande citatet från Klug så gläder det mig att Mats läser sådant, men han borde läsa mer av den varan! Det som står i citatet gäller nämligen inte specifikt för foster och utveckling utan för allt flercelligt liv. Så kunde stycket “cells influence the transcriptional programs and developmental fate of neighboring cells; these interactions involve the generation and reception of signal molecules.” lika väl ha skrivits om vad som försiggår då ett sår på din tumme läker eller vad som händer då en kvinna stöter bort ett foster. Cellkommunikation och transkription av DNA till enzymer är basen för all interaktion mellan biologiska varelser. Någon numinös och “djup enhet” finns där inte, i vart fall inte djupare än den mellan objektet du åtrår och din brunst, eller för den delen mellan handen som omfamnar och tröstar och din hjärnas frisättning av oxytocin.

Citatet från Klug handlar om embryon, vilket bevisar en poäng som du tidigare i diskussionen förnekade, nämligen att det tidiga embryot utgör en biologisk enhet. De olika cellerna interagerar och är inte ett knippe helt autonoma stamceller. Där finns en enhet.

Det du skriver avslöjar att du inte vill se den enheten. Det du skriver tycker jag är mycket avslöjande. Du likställer den dels vid hur cellerna beter sig när ett sår på tummen läks (vilket bevisar min poäng - där finns en organisk enhet), med kemiskas reaktioner till följd av synintryck och beröring. Det är minst sagt märkligt. Menar du på fullaste allvar att samma grad av organiska enhet föreligger mellan å ena sidan den vackra kvinnan jag betraktar och den kemiska reaktionen detta utlöser i min hjärna, och å andra sidan min relation till cellerna på min tumme? I så fall borde det vara lika allvarligt att avbryta mitt synintryck (t.ex. genom att kvinnan går) som att hugga av tummen. I princip är det samma typ av enhet som upplöses (enligt ditt sätt att se på ordet “enhet”). Om detta är vad du menar, så har du lämnat (åtminstone i detta avseende) allt vad sunt förnuft heter. Det är verkligen att ta död på empirin genom en extrem-naturalistisk filosofi. Nu börjar jag förstå varför du varit så omedgörlig.

Om Begreppen
Jag tänker komprimera vår begreppsfilosofiska exkurs en aning för läslighetens skull, så direkt till din fråga

anser du att ett påstående kan sägas vara sant eller falskt utifrån om dess mening korrensponderar mot verkligheten. Jag vill veta om din pragmatism får dig att förkasta korrenspondensteorin för sanning.

Sanningshalten av ett påstående utgörs av korrespondensen mellan sinnesdata och påståendet. Det är ett enkelt, kort och tydligt svar.  Och på din andra fråga

Eftersom du menade att det var min begreppsrealism som var problemet ville jag fråga vad du menade med “begreppsrealism”.

Med begreppsrealism avsåg jag specifikt ditt användande av begreppet ”människa” och i vilken betydelse jag använde ordet begreppsrealism, är det i den första betydelsen ” som går ut på att allmänbegrepp, universalier, är mer och annat än de enskilda ting som faller under dem”. Jag gjorde detta därför att du åberopade en intuitiv förståelse av begreppet i motsats till en empirisk, vilken du även ifrågasatte möjligheten av, för att citera

Jag tror det är oerhört svårt, ja kanske till och med omöjligt att hitta en definition av “människa” som inkluderar alla människor och bara människor, och som inte är trivial

Du förde även till begreppet besittandet av immateriella predikat, det vill säga en själ.
Jag måste dock rätta dig på en punkt Mats. Jag ifrågasätter inte alls att begreppet människa är enhetligt och meningsfullt, tvärt om. Det är både empiriskt och psykologiskt potent. Det jag ifrågasätter är att en definition som inbegriper både en människa och en cytoblast kan göras enhetligt och meningsfullt utan att det antingen får rent barocka konsekvenser eller medeltida abrakadabra tillgrips som en förenande länk. Det är detta senare jag menar du gör, Mats, för att särskilja de olika stamcellerna ifrån varandra. I botten ligger ju, som du tidigare själv har tillstått, en förståelse av människan som imago dei. Din definition av människa är således suspenderad på krokar i idévärlden snarare än iakttagelser i fenomenvärlden.

www.allotetraploid.se

Fortsättning följer

Om sanningen som likhet
Kärnan i nominalismen är förvisso förkastandet av allmänbegreppen som självständiga entiteter, förnekandet av en människonatur utanför människorna, så att säga. I just denna mening är det också man nödvändigt måste förstå begreppet sanning. Sanning är inte en självständig entitet utanför konkreta sanningar, och det är därför bara i termer av fenomenologisk likhet vi kan tala om sanning, som ett förenande begrepp. 

Sanning är nu ett psykologiskt fenomen och du tycks konsekvent förväxla din subjektiva upplevelse av ”sanning” med fenomenet ”sanning” och därav din appellation till immateriella entiteter. Att vi upplever saker direkt och odelbart är ju resultatet av en hel del neurala trick, om vilka vi är helt omedvetna. Viste du att din hjärna förbereder varje rörelse innan du själv blir medveten om att du skall/vill göra den. Ändå gör du den och upplever den som egen. Split-brain fenomenet är här särledes instruktivt, då det visar att de båda hjärnhalvorna kan operera helt självstädning, och om man fullständigt skärmar av dem, så konfabulerar motstående hjärnhalva förklaringar till den andra halvans agerande. Min initiala poäng är enkel. Det faktum att du språkligt konstruerar en irreducibel beskrivning av vad sanning är, säger noll och intet om vad sanning är neurologiskt. Hjärnan är så kopplad att den alstrar och sammanställer intryck, och det är först i ett senare stadium som de når medvetandet. Om en boll kommer farande börjar du väja undan innan du sett den, synnerven går nämligen via amygdala, och där initieras väjningsreflexen innan synintrycket når synbarken i nackloben, och du verkligen ser bollen. Ändå skulle du säkert säga att du duckade när du såg bollen, men det som mycket annat är en efterhandskonstruktion, som inte avspeglar vad som verkligen skedde inne i din skalle.  Således, innan du upplever något som ”sant eller falskt” har en förfärlig massa partiella och materiella neurologiska operationer ägt rum, om vilka du inget vet, utan bistånd av kostlig teknisk utrustning.  Psykologiskt så upplevs en ”om-het”, men denna vardagspsykologiska iakttagelse säger alls inget om att det existerar en ”om-het”, annat än som en slutprodukt i ditt medvetande.  Givet vad vi idag vet om hjärnan, är det orimligt att ta själupplevelsen som en direkt förklaring till vad ett psykologiskt fenomen är. Verkligheten har visat sig vara bra mycket mer kontraintuitiv och det är därför som äldre filosofisk litteratur på området är värdelös. Den har byggt på introspektion istället för på observation.

Om man vill förstå vad ”sanning” är så gör man alltså klokt i att överge skolastiken och ägna neurologin lite uppmärksamhet istället. Det innebär konkret att man måste söka förklara fenomenet att vi kan uppleva saker i termer av sant och falskt. Vilket trick är det hjärnan använder? Något heltäckande svar har man ännu inte inom medvetandeforskningen, men det är alls inte svårt att lägga fram troliga hypoteser. Redan idag finns det gott om programvaror som klarar av att simulera en ”om-het” och de använder sig av det faktum att materia kan organiseras i förhållande till annan materia så att propositionssatser uppstår. Applikationen eller apparaten är förståss inte medveten om vad den gör och den upplever med all säkerhet ingenting, men det talar för en reduktionistisk förklaring av sanningsbegreppet och inte mot. Om redan mycket enkla applikationer kan hantera två modeller och ställa den i relation till en tredje för att avgöra likhet så har jag synnerligen svårt att se varför människan skulle behöva göra en omväg förbi en liknande neurologisk operation och istället förlita sig på immateriellt bistånd. Tillvarons ekonomi likväl som den nyktra tankens talar emot allt sådant.

www.allotetraploid.se

Fortsättning följer

Citatet från Klug handlar om embryon, vilket bevisar en poäng som du tidigare i diskussionen förnekade, nämligen att det tidiga embryot utgör en biologisk enhet. De olika cellerna interagerar och är inte ett knippe helt autonoma stamceller. Där finns en enhet.

Citatet från Klug gör inget sådant! Det täcker in vad som sker under hela utvecklingsförloppet (även efter det att fostret lämnat livmodern), vilket också sägs tydligt i första meningen du citerar ”During development in multicellular organisms”. Det står inte ”vid befruktningen”! Det säger sig självt att celler i flercelliga individer har ett utvecklat samarbete mellan de celler som utgör individen, om inte vore de ju encelliga. Jag har aldrig påstått att cellerna inte interagerar med varandra, däremot har jag vänt mig emot föreställningen att cellerna skulle agera solidariskt istället för opportunistiskt.  Om jag får citera ett längre stycke av vad jag tidigare skrivit angående den enhet du omtalat:

“Det är banaliteten och klossmodellen som gör att vi i snart 100år har kunnat manipulera först larver och foster och numera även zygoter med olika metoder. Idag kan vi arbeta direkt med molekylerna som styr fosterutvecklingen (DNA) och de externa kemiska substrat (yttre påverkan) som reglerar fosterutvecklingen. Ingenstans på vägen har vi upptäckt någon djupare enhet mellan cellerna i zygoten än dem som finns mellan dina leverceller, och ingenstans har vi stött på numinösa djup i denna enhet som går over and beyond den vanliga biokemin.”

Jag förnekade alltså att det skulle finnas något unikt med själva Zygoten i förhållande till andra celler, vilka du inte räknar som människor. Kanske syftar du istället på något jag skrev långt tidigare nämligen ”I det fåcelliga fostret, innan anläggandet av organ, är varje cell en självständig individ. Det är därför vi kan få enäggstvillingar.” Så länge cellerna inte är styrda av yttre kemisk påverkan kommer de att agera opportunistiskt och föröka sig skoningslöst på samma sätt som de gör i en fri cellkultur. Det krävs ju en sekvensering av biokemisk och fysikalisk påverkan för att cellerna skall uppträda så orkestrerat som de gör under en graviditet. Det är den yttre miljön (alltså moderns DNA) som möjliggör att denna process kan fortgå på ett kontrollerat sätt. Zygoten själv gör bara vad den blir tillsagd (på biokemiskt programmeringsspråk), någon inre drivkraft att bli en människa har den inte. Om vi placerar den bredvid nervceller i en hjärna (vilket vi snart kommer att göra i massiv skala för att behandla hjärnskador) kommer den gladeligen att utvecklas till nervceller istället för till en människa. Det är i ljuset av fakta som dessa och den nu välutvecklade kloningstekniken som allt tal om ”djup enhet” blir fullständigt nonsens.

Menar du på fullaste allvar att samma grad av organiska enhet föreligger mellan å ena sidan den vackra kvinnan jag betraktar och den kemiska reaktionen detta utlöser i min hjärna, och å andra sidan min relation till cellerna på min tumme? I så fall borde det vara lika allvarligt att avbryta mitt synintryck (t.ex. genom att kvinnan går) som att hugga av tummen.

Nu var det inte riktigt så jag uttryckte mig, jag villkorade satsen i förhållande till följande ”Cellkommunikation och transkription av DNA till enzymer är basen för all interaktion mellan biologiska varelser. Någon numinös och “djup enhet” finns där inte”. Du rör ihop det jag skrev en aning. Dels talade jag om vad som sker vid sårläkning som en typ av relation mellan celler och dels talade jag om relationen mellan rumsligt separerade kroppar (Mats och en kvinnan). Vad jag sade var att i alla dess fall är medlet som faciliterar kommunikationen mellan cellerna detsamma som det Klug beskrev. Organisk enhet ((?) Detta numinösa och otydliga begrepp!) kan inte åstadkommas med andra medel än ” transcriptional programs” och ” generation and reception of signal molecules” om vi med enhet menar något som har en materiell bas. På sätt och vis har du dock rätt i din jämförelse mellan att hugga av tummen och att blunda när du ser kvinnan (trevligare att blunda än att riva ut ögat, som någon föreslog), båda resulterar nämligen att kommunikationsflödet av signalmolekyler upphör. Däremot så är ju de övriga konsekvenserna av ett sådant förfaringssätt radikalt olika för ditt medvetna jag likväl som för de enskilda cellerna. En så naiv reduktionism som du här tillvitar mig skriver jag alltså inte under på.

Nu börjar jag förstå varför du varit så omedgörlig.

www.allotetraploid.se

Anders Gardebring - 10 Juni 2007 12:14 -

Min spontana fundering är hur man som kristen, som ju skall vara så “goda” ens kan komma på tanken att jämföra abort med folkmord. Är inte det ett hån mot alla de som dött, och all de som förlorat någon i dessa folkmord?

Ett hån mot alla oss som sörjer barn som aldrig fick födas, när samhället inte berättigar dessa små människor att kallas människor, vad är det då vi sörjer?
Jag har förlorat två, den ena var endast 12 vec, hamnade i min hand på sjukhus toaletten, liten med små händer armar ben ögon.
Den andra dog 17vec gammal jag hade nyligen börjat uppfatta dess sparkar.
Henne ja det var en flicka fick jag veta blev kastad bland annat sjukhusavfall

Min äldsta dotter gav henne namnet Camilla efter en docka som var i samma storlek.

Okey så du backar. Bra! För du skrev nämligen

Någon numinös och “djup enhet” finns där inte, i vart fall inte djupare än den mellan objektet du åtrår och din brunst, eller för den delen mellan handen som omfamnar och tröstar och din hjärnas frisättning av oxytocin.

Om jag ska läsa dig bokstavligt menar du att cellerna i tummen inte utgör en djupare enhet än “enheten” mellan kemin hos betraktaren och det betraktade. Att du backar från detta visar att du förstår och kanske i någon mån delar mina intutioner. Det är inte någon särskilt mystisk enhet jag är ute efter, utan endast den biologiska enhet som ordet “organism” vanligtvis står för. Det handlar om något som lever, som utgör en egen enhet, som tillhör den mänskliga arten, som har ett unikt mänskligt DNA, som vanligtvis (Jesus Adam och Eva undantagna), har två föräldrar. I mina ögon använder du en extrem-naturalistisk filosofi för att dekonstruera det uppenbara. Zygoten/embryot är i biologisk mening ett nytt människoliv, och du gör allt du kan för att relativisera detta faktum.

Det är därför ett inlägg som Evangelinas är så viktigt (tack för det!). Det handlar om verkliga små människor, och innerst inne tror jag vi alla vet det. 

Och för att återgå till den ursprunliga frågeställningen (om abort bör betraktas som ett folkmord):

Låt oss säga att zygoten inte bör tillerkännas fullt människovärde (pga av argument som går ut på att zygoten potentellt kan ge upphov till tvillingar, och liknande argument). Vad följer av det? Efter ca 14 dagar kan det inte länge bli tvillingar, vilket innebär att dagen-efter-piller är okey men inte abort (eftersom inga aborter sker så tidigt). Om gränsen är två fosterveckor (eller fyra graviditetsveckor) sa innebär det att praktiskt taget alla aborter dödar en människa, dvs abort är en sorts folkmord.

Om det är förekomsten av hjärnceller som är avgörande så vet vi säkert att varje abort efter ca 8 grav.veckor dödar en människa. Hjärnaktivitet har uppmätts 42 dagar efter befruktning (men hjärnceller finns där innan dess). Så  även då är abort en sorts folkmord eftersom flera tusen aborter sker under och efter vecka 8.

Om det krävs en fullt utvecklad hjärna för att räknas som människa så är inte bara spädbarnsdråp okey. Då saknar även 10-åringar fullt människovärde!

Om människovärde är något man får när man är “livsduglig” utanför livmodern, innebär det att människovärdet hänger på teknologisk utveckling. Ofödda barn på 50-talet fick sitt människovärde någon gång efter vecka 30. Detsamma gäller barn som föds i utveklingsländer idag. Och om den tekniska utvecklingen skulle gå så långt att vi får artificiella livmödrar, så måste abort paradoxalt nog förbjudas (paradoxalt eftersom detta faktiskt skulle göra det möjligt att abryta graviditeten utan att döda det ofödda barnet). Detta visar hur absurdt det blir när teknologin ska bestämma vem som har människovärde.

Om det är medvetandegrad som avgör så blir det svårt att undvika konsekvensen att medvetslösa och komatosa människor blir mindre värdefulla.

Att sätta gränsen vid befruktningen är därför rimligt både i kraft av sin egen rimlighet och i kraft av alternativens orimlighet. Därför anser jag att vi bör tillerkänna fullt människovärde alltifrån befruktningen. Jag ser inget konstigt med det.