Som jag indikerade i mitt blogginlägg tror jag att abortsituationen med rätta bör jämföras med folkmord. Jag har följande skäl för detta:
I ett folkmord dödas många människor just därför att de anses oönskade eller icke-människor - precis som i abort.
Ett folkmord är lagligt, kulturellt accepterat och institutionaliserat - precis som i abort.
Folkmord försvaras ofta med att det är den minst onda “lösningen” på ett svårt problem - precis som i abort.
I ett folkmord får bödlarna direktkontakt med offrens mänsklighet och rationaliserar (“om inte jag gör det gör någon annan det” eller “jag gjorde bara min plikt”) och förnekar (“de är inte människor”) eller skuldbelägger offret (“judarna är parasiter” “fostret är en parasit/inkräktare”) precis som i abort.
Vad är då skillnaderna?
Folkmord dödar mestadels födda människor
Abort dödar bara ofödda människor
Folkmord dödar mestadels utvecklade människor
Abort dödar bara outvecklade människor
Folkmord dödar mestadels medvetna människor
Abort dödar mestadels omedvetna människor.
Vad ska vi säga om dessa likheter och skillnader? Jag har svårt att se hur skillnaderna är moraliskt relevanta för att upphäva de skrämmande likheterna. Det enda som kan göra parallellen ogiltig är om man kan bevisa att embryon och foster inte är männskor, eller att alla människor inte har ett människovärde. Ingen av dessa två grundförutsättningar är särskilt kontroversiella. Men det leder till att 35 000 aborter per år (av skäl vi aldrig skulle drömma om räcker för att döda födda) innebär en sorts folkmord.
Jag, som är för aborter, håller i princip med om ditt resonemang och tycker att du sammanfattar rätt bra de potentiella invändningarna mot en jämförelse:
Mats Selander - 07 Juni 2007 10:13 -
Det enda som kan göra parallellen ogiltig är om man kan bevisa att embryon och foster inte är männskor, eller att alla människor inte har ett människovärde.
Min enda invändning är ordet “bevisa”. Hur kan man bevisa huruvida någon är en människa eller inte? Det är väl rimligen en fråga om definitioner? Hur bevisar du att en chimpans inte är en människa?
Min definition av människa är sådan att embryon inte passar in där. Embryon kan vara blivande människor - de har nått en aning längre på den vägen än spermier och ägg - men att anse att de har fullt människovärde (som vi iförsig säkerligen menar olika saker med) blir för mig väldigt konstigt. Det finns ju en sånt här klassiskt tankeexperiment. Du står i ett lab för provrörsbefruktning när det plötsligt börjar brinna. Du har (av någon anledning) möjlighet att antingen rädda läkaren eller hundratusen embryon, men inte båda delar. Menar man att embryon är människor borde man rimligen välja att rädda dem - ändå tror jag att de flesta värjer sig mot ett sånt val.
Det enda som kan göra parallellen ogiltig är om man kan bevisa att embryon och foster inte är männskor, eller att alla människor inte har ett människovärde. Ingen av dessa två grundförutsättningar är särskilt kontroversiella. Men det leder till att 35 000 aborter per år (av skäl vi aldrig skulle drömma om räcker för att döda födda) innebär en sorts folkmord.
Som jag indikerat i min bloggkommentar är det helt orimligt att tillskriva cytoblaster ett människovärde av den enkla anledningen att de saknar alla de väsentliga egenskaper som vi förbinder med människan. Inom filosofin är ju annars identitetslagen en gyllne regel, snus är snus om än i gyllne dosor och rosor i ett sprucket krus är ändock alltjämt rosor. Om Selander vill hålla fast vid detta basala psykologiska och språkliga postulat som är grunden för alla rationella samtal måste han anta att den gemensamma nämnaren mellan en vuxen individ och en cytoblast är den egenskap som ger en organism ett människovärde. Det enda gemensamma en cytoblast har med en människa är den genetiska koden och den likheten delar det med alla övriga celler i en mänsklig kropp. Om det är den egenskap som vi anser konstituera en människa så kommer det att få till konsekvens att vi borde förbjuda både amputationer och cellkulturer samt anordna begravningsgudstjänster över våra exkrementer då det med dessa vanligen följer ett icke ringa antal epitelceller vilka delar den konstitutiva egenskapen för att vara en människa med cytoblasten.
Då Selander själv inte skulle kunna skilja ett hundfoster från ett människofoster tidigare än efter den 12 veckan faller alla anspråk på att människovärdet för ett foster är intuitivt på samma sätt som det är för en fullgången individ. I offren för nazismens illdåd ser jag ögon som darrar av skräck och fasa inför det annalkande slutet. Jag ser hopp och drömmar, illusioner och förväntningar. I en odifferentierad cellaggregation där platsen för nervsystemet inte ens är anlagt och som jag inte kan identifieras med annat än genetiska tester vad ser jag där? Den som hävdar sig se en människa ljuger då ingen av kvinna född kan identifiera det utan god bildning och tillgång till laboratorieutrustning. Här är vi således bortom intuitiva identifikationer. Bevisbördan åvilar därför den som säger sig se bortom den allmänmänskliga intuitionen.
Människovärdet som sådant är en evolutionär produkt, troligen på basis av Haldens altruistformel k>1/r. Att bevisa människovärdets existens utöver den psykologiska manifestationen och dess utvecklingshistoria är förstås dömt att misslyckas. Men vi behöver inte gå längre än till vardagspsykologin för att göra ett elementärt postulat, människovärdet består i en identifikation av X där man inte tolkar det som död materia utan som ett levande subjekt, ett jag, och därför kan känna med det, lida med det och skratta med det. Då ingen gör dessa saker med millimeterstora cellaggregat följer naturligt att människovärdet inte tillfaller dem. Varför skulle det?
Jerker,
frågan är vad du anser vara grunden för människovärdet. Inom metafysik brukar man skilja mellan substans och egenskaper. En substans är bäraren av egenskaper. Många av egenskaperna kan ändras men substansen förblir densamma. Jag tror människan är en substans, en själ/ande, som är bärare av de typiska mänskliga egenskaperna. Denna själ/ande behöver inte vara medveten. En medvetslös person har också en själ/ande. Det är därför en medvetslös person inte vaknar upp som någon annan, utan är samma “jag” som innan medvetslösheten.
De typiska mänskliga egenskaperna växlar beroende på hur utvecklad människan är. I det allra tidigaste skedet utgör en människa en enda cell, efter tre fosterveckor är varje människa ca 1 mm lång, efter fem veckor stort som ett blåbär, efter sju veckor två centimeter, efter nio veckor kommer naglarna, osv. Varje fas i människans utveckling innebär att vissa egenskaper kommer och andra går. Men det är och förblir en människa genom hela processen. Om man, för att tillskriva människovärde, kräver egenskaper som hör till en senare utvecklingsfas sysslar man med åldersdiskriminering. Det vore som att kräva talförmåga av ett spädbarn innan det tillerkänns människovärde, eller giftasmognad för en 10-åring. Varje ålder och fas har sina egenskaper och att kräva vissa egenskaper för värde är inget annat än åldersrasism.
Detta gäller genom hela livet. Men människovärdet hänger inte på vissa egenskaper eller funktioner en människa har. Det hänger just på att det är en människa. Det är precis just det som är poängen med människovärdestanken. En människa får inte ett större eller mindre värde på grund av sin storlek eller utvecklingsgrad. Just det faktum att det är en människa räcker.
Hur ska man då definiera “människa”? Mitt förslag, som visserligen inte är filosofiskt fulländat men som jag tror ändå räcker för mina syften, är “en hel levande organism som har två mänskliga föräldrar”. (Filosofiskt kan man kritisera definitionenen genom att säga att det “mänskliga” är en del av definitionen och på så sätt skjuts bara frågan fram till frågan om att definiera “mänsklig förälder”. Här definierar jag alltså “människa” i kraft av andra människor. Men poängen med definitionen är faktiskt inte att definera vad en människa är, utan att definiera huruvida ett embryo/foster som tillhör arten homo sapiens är en människa eller inte. Hittar vi en fungerande och intuitivt rimlig definition som sätter embryot/fostret i relation till de organismer vi är överens om är människor, så räcker det för mina syften.)
Du resonerar istället som om människan var en mereologisk storhet (dvs en storhet vars väsen beror på dess respektive delar) ungefär som en bil. En bil består av ett gäng saker som sätts ihop och det är godtyckligt när en bil blir en bil. Det måste finnas tillräckligt med delar på plats för att kalla det för en bil, och det är svårt att säga exakt vid vilken del bilen “uppstår”. Du resonerar som om människan var en sak som bestod av olika delar och din kritik mot mig verkar vara att jag kallar en kardanaxel för en bil.
Men alla levande organismer fungerar annorlunda än mereologiska storheter. De får inte sitt väsen av de delar de består av, utan av det liv de är (även om det kan vara beroende av minst en del - t.ex. ett befruktat ägg). Det är därför det är begreppsligt möjligt med icke-materiella själar t.ex gengångare. Den tanken vore intrinsikalt obegriplig om levande saker var mereologiska storheter. Men tanken är inte obegriplig just pga att att levande organismer är en sorts “ande-varelser” i meningen immateriella substanser som är bärare av egenskaper
Du behöver förstås inte hålla med om min människosyn. Men då undrar jag hur du ser på t.ex. medvetslösa människor. Har de något människovärde enligt dig? Och hur ser du på spädbarn? Och foster i vecka 18 (då hjärnbarken finns på plats och fostret är medvetet)?
Det är väl och gott att Selander börjar i metafysiken. Här begår han nämligen sitt första och kanske störa misstag. Han borde dock ha kvalificerat utsagan att ”man” inom metafysiken brukar skilja mellan substans och accidens. Med denna lilla verbala konstruktion kan man äta människokött med egenskaperna av ett bröd, eller under bröds gestalt som Luther formulerar det utan att binda upp sig för den filosofiska terminologin. Utanför klostermurarna finner man dock inga filosofer av rang som laborerar med skolastisk terminologi.
Selanders lilla exempel med den medvetslösa kraken som efter sitt uppvaknande förblir densamme som innan han slog i huvudet är dubbelt galet men också dubbelt lärorikt. För det första illustrerar exemplet hur meningslös distinktionen substans/accidens är. Han medger ju att sättet att identifiera substansen är via accidensen. Han känner igen kontinuiteten i Jaget genom att egenskaperna är desamma före och efter medvetslösheten men dessa egenskaper skulle ju vara oväsentliga för jagets substans och i sådana fall skulle det ju inte spela någon roll om man efter varje uppvaknande vore ett nytt jag. Men tydligen så spelar egenskaperna roll för Selander och om de gör det så råder ett identitetsförhållande mellan accidens och substans och i sådana fall är distinktionen dem emellan falsk.
Den andra lärorika punkten gäller applikationen av begreppen i sig. Vi postulerar att mannen blev medvetslös genom ett slag i huvudet, som konsekvens ådrar han sig en subarcanoidblödning och vaknar upp utan minne. Har då Herren i det höga skapat en ny substans? Personen som vaknar upp är plötsligt en blank tavla utan kunskap om den person som fick ett slag i huvudet. Det var ju substansen (själen) som skulle garantera identiteten och nu ser vi avsaknad av identitet. Här som innan försöker Selander både behålla kakan och äta upp den. Han kan dock inte ha det på båda sätten. Antingen är accidens och substans åtskilda och då spelar inga materiella egenskaper någon som helst roll. Det är som med Jesu kropp, den kan lika gärna vara en brödlimpa. Men i sådana fall kan vi omöjligt identifiera en substans i ett objekt eftersom vi bara kan se accidensen som ju kan vara vad som helst i förhållande till substansen. Se upp käre fader vad du sätter tänderna i, ty din son kan vara en brödlimpa eller brödlimpan din son! I annat fall, d.v.s. om det råder en identitet mellan hans begrepp så att substans och accidens sammanfaller är de inget annat än en tautologi.
Selanders lilla exkurs om gastar och vålnaders talar för sig självt. Dock, och detta torde vara allom bekant; att en sak är tänkbar gör den inte sannolik eller ens möjlig. Sakers tillstånd förändras inte av att de är tänkbara. Det man på sin höjd kan påvisa är att den tänkande har en mycket livlig fantasi. Hans resonemang bottnar i att människan har en intuitiv självförståelse av det egna jaget som är falsk. Det faktum att vi upplever att vi har ett odelbart psyke behöver inte innebära att psyket faktiskt inte består av delar. Det kan enkelt bara betyda att delarna genererar en simulering (en inre verklighet) som inte har tillgång till de processer som föregår simuleringsakten (medvetandeblivandet). Detta råkar dessutom vara ett psykologiskt faktum. Hjärnaktivitet för en motorrörelse (t.ex. att resa sig ur stolen) initieras innan vi blir medvetna om att vi vill göra det. Detta är då inget vi känner utan något som vi intuitivt upplever som falskt, ändock är det ett faktum att hjärnan driver medvetandet och inte tvärtom. Vardagspsykologiska antaganden är alltså inte alltid korrekta och logiska resonemang med sådana som bas kan visa sig vara en deduktion gjord på falska premisser.
Talet om att levande väsen inte skulle få ”sitt väsen av de delar de består av utan av det väsen de är” är förutom en icke ringa grad av sedvanlig teologisk otydlighet även en biologisk oxymoron. Det är ju de materiella delarna i DNA, nukleotidsekvensen, som gör en sköldpadda till en sköldpadda och en apa till en apa. Eller menar Selander på fullaste allvar att om mitt genom vore detsamma som hos ett näbbdjur och därmed alla mina fysiska och psykiska attribut dito att mitt väsen fortfarande skulle vara en människas? Dessutom säger han här emot sig själv då han tidigare definierat en människa som en organism som har två mänskliga föräldrar men detta med föräldraskap och meios är i högsta grad materiella egenskaper med väl kända och definierade delar.
Avslutningsvis till Selanders fråga om hur jag ser på identiteten och människovärdet hos en sovande före och efter uppvaknandet samt tiden däremellan. Sovande och medvetslöshet förändrar inte den materiella struktur som genererar självmedvetande och andra för personen konstitutiva drag utan är temporära tillstånd i just dessa system. Det finns alltså varken någon principiell eller materiell skillnad emellan dessa tillstånd utan bara en funktionell variation. På frågan om vid vilken tid i mognadsprocessen en människa blir en människa är det en graduell sak utan entydigt svar. Nyckelfrågan för abortproblematiken är när ett medvetande uppstår, alltså förmågan att förnimma och i förlängningen när ett självmedvetande är därstädes.
Att gå ut så starkt som Selander och kalla människor mördare enbart på grund av en rörig metafysik och ett själsbegrepp som saknar varje koppling till person och upplevelseförmåga är omdömeslöst. Att jämställa det med folkmord är smaklöst då det i det senare fallet handlar om tänkande och kännande personer och i det andra organismer utan förmåga till både tanke och upplevelse. Retoriken i sig har dock piskat upp sådan hatstämning att den resulterat i terrorism med änkor och föräldralösa som yttersta konsekvens.
Allotetraploid,
jag tror du missförstår min syn på metafysiken. Men det tar jag på mig. Jag utelämnade en viktig distinktion nämligen den mellan essentiella egenskaper och tillfälliga egenskaper. Som du säkert redan känner till så är essentiella egenskaper de egenskaper som konstituerar en substans. Ett exempel på en essentiell egenskap hos människan är att hon är levande. En död människa (och nu talar jag inte bara om kroppen) är ingen människa. Det är en väsentlig, essentiell egenskap.
En tillfällig egenskap å andra sidan är t.ex. egenskapen att vara rödhårig. Jag kan ha och mista den egenskapen utan att min substans (mitt väsen) ändras. Huruvida en substans är identisk med sina essentiella egenskaper, eller inte, lämnar jag öppet. Jag tror det är möjligt att en substans kan vara mer än sina essentiella egenskaper, men därom är jag inte säker. Hursomhelst har jag svårt att se det befogade i att kategoriskt vifta bort distinktionen som du gör. Det verkar intuitivt rimligt att skilja mellan att X existerar å ena sidan och de egenskaper X har å den andra. Och även om det råder en identitet mellan substansen och dess essentiella egenskaper verkar distinktionen begreppsligt meningsfull. I alla fall prima facie (vid första anblicken). Den som hävdar motsaten har nog bevisbördan.
Jag hoppas vi är överens om att någon form av värde bör kopplas till människan. Här finns olika alternativ. Antingen kopplar man värdet till substansen “människa”. Då menar man att det faktum att X är en människa räcker för att koppla ett visst värde till X. Då ser man på människan som en substans. Varje organism som ÄR en människa har då människovärde. Observera att detta inte är ekvivalent med att något är mänskligt. Ett hårstrå kan vara mänskligt, men är inte en människa. Men ett zygot (om det tillhör arten homo sapiens) är en människa. Det är min syn. Och den rimmar väl med mina metafyska och moraliska intutioner (så långt jag kunnat se i alla fall).
Eller så kopplar man värdet till en viss egenskap som människan har. Här uppstår två möjligheter (såvida du accepterar min distinktion mellan essentiella och tillfälliga egenskaper). Antingen kopplas värdet till en essentiell egenskap eller till en tillfällig egenskap. Om värdet kopplas till en essentiell egenskap kommer det ligga nära min syn. Eller så kopplas värdet till en tillfällig egenskap. Detta sistnämnda verkar vara din syn.
Om jag förstått dig rätt kopplar du människans värde till hennes förmåga att vara medveten respektive självmedveten. Du verkar mena att människovärdet kommer i grader. Av det du skrivit hittills verkar graderingen gå: omedveten (lägst värde), medveten (mellanhögt värde). självmedveten (högst värde). Och en sådan syn kan man förstås ha. Jag undrar bara om du kan vara (vill vara) konsekvent med ett sådant synsätt på människovärdet. Det rimmar åtminstone fruktansvärt illa med mina moraliska intuitioner. Du får gärna utveckla konsekvenserna av detta. (Och även klargöra om jag missförstått dig)
Och troligen har jag missförstått dig. För när det gäller medvetslöshet verkar du anse att människovärdet inte bygger på medvetande alls, utan snarare på potentialiteten till medvetande. Själva organismen (dvs den medvetslöse mannen) har den latenta förmågan till medvetande och detta verkar du anse gör honom värdefull. Eller anser du att det är mindre fel att döda en medvetslös person jämfört med en person som är vid medvetande?
Kanske du gör den distinktion Michel Tooley gör. Han talar om att medvetslösa har ”kapaciteten” till medvetande medan foster endast har ”potentialiteten” till medvetande. En kapacitet är en latent förmåga som inte behöver utvecklas för att aktualiseras. En potentialitet måste mogna fram i flera led innan den aktualiseras.Som Tooley kan man då hävda att värdet bör kopplas till kapaciten till medvetande och inte potentialiteten till medvetande.
Men ett sådant synsätt tror jag är felaktigt av följande skäl. Låt oss säga att två personer Karl och Lisa blir medvetslösa, Karl på grund av tillfällig syrebrist, Lisa på grund av en hjärnblödning som slår ut viktiga funktioner i hjärnan. Karl vaknar upp efter ett kort tag. Lisas hjärna behöver ”läkas” i flera steg innan hon återvinner medvetandet (jag vet att exemplet bygger på min bristande kunskap i neurologi, men som tankeexperiment tror jag det funkar). Skulle det innebära att den medvetslöse Karl hade ett större värde än den medvetslösa Lisa? Faktum är att vi tillskriver dem båda lika stort värde inte på grund av hur ”många steg” från medvetande de befinner sig, utan för att de är människor. Men varför skulle då inte zygoter och foster omfattas av samma omsorg och skydd? Det verkar godtyckligt.
Istället skulle jag resonera som filosofen Patric Lee. Han hävdar att Tooleys distinktion mellan kapacitet och potentialitet är moraliskt irrelevant. Istället bör vi skilja mellan aktiv och passiv potentialitet. Aktiv potentialitet = den möjliga förmågan att aktivt förändra sig själv (medvetet eller biologiskt). Passiv potentialitet = den möjliga förmågan att passivt bli förändrad av något utanför sig själv. Ett ofullkomligt exempel är elden och vedklabben. Elden har den aktiva potentialiteten av att kunna bränna upp vedklabben. Vedklabben har den passiva potentialiteten av att kunna brinna upp.
En passiv potentialitet som förverkligas brukar innebära väsensförändring - vedbklabben blir ju ljus, värme och aska , och upphör att vara trä. En aktiv potentialitet däremot pekar på en essentiell (väsens-) egenskap - elden har den aktiva förmågan att bränna saker pga sitt väsen som eld.
Lee hävdar att foster har den aktiva potentialiteten att utveckla självmedvetande. Det är en förmåga som fostret själv aktivt förverkligar och inget som “drabbar” fostret utifrån. Denna potentialitet vittnar om en väsensenhet (och observera att det inte krävs något medvetande för aktiv potentialitet, varken hos fostret eller elden). Den individ som senare i livet blir självmedveten (en möjlig definition av personskap) är i så fall densamma som den organism som hade den aktiva potentialiteten att utveckla självmedvetande. Det innebär i så fall att embryon och foster har en “väsensenhet” med den individ som senare i livet blir självmedveten. Och i så fall betyder det att personskap (och värde) måste knytas till den väsensenheten. Den person du är, blev i så fall till i och med befruktningen.
Substans och accidens, i den synnerligen triviala mening, att det finns nödvändiga egenskaper för att ett ting skall anses vara ett och detsamma, och kontingenta, tillfälliga egenskaper som kan variera utan att påverka tingets identitet, håller även jag för sant. Det du måste postulera, för att ro ditt argument i hamn är då, att ett foster och en människa har vissa så kallade substantiella egenskaper gemensamt. Annars kan de inte vara samma sorts ting. Samma sorts ting måste de vara för att ha samma sorts värde.
Om du begränsat dig till detta och lämnar övrig metafysik åt sidan så hade vi i vart fall haft ett gemensamt ramverk inom vilket vi kan utbyta våra meningar. Men så verkar inte vara fallet! Tydligen kan man skilja på vad ett ting är och att det är. Det verkar intuitivt riktigt, säger du, att skilja på att ett ting är si och så och det faktum att tinget existerar. För att lyckas med det lilla konststycke måste man postulera att existensen i sig är en egenskap, vid sidan av andra egenskaper, vilket torde få till följd att en sak kan vara rund, vass och hård utan att egentligen existera, samtidigt som något kan existera utan att vara något alls. Vad det intuitiva i detta obegripliga gytter av distinktioner ligger vet inte jag. Om någon kommer fram till dig och säger att det existerar en stol, men denna stol varken har sittpall, ryggstöd, armstöd eller ben. Ja, i själva verket upptar den inget fysiskt utrymme alls. Men, vid Gud, den existerar! Inte säger du att denne person har gjort en intuitiv observation? Nej, du säger att personen är spritt språngande galen! Likaväl måste vi tydligen tro på dylikt nonsens för att komma till samma slutsats som dig i abortfrågan.
Nåväl, en av de essentiella egenskaperna som kanske, men inte enligt dig nödvändigtvis, är detsamma som att existera, är för människan att leva. Men vid Zeus! Det var något av det tunnaste jag hört! Detta är ju en egenskap som allt organiskt liv delar och inte vill du väl få oss att tro att en cyanobakterie och en getabock är like mycket människa som ett foster? För att ta dig ur denna soppa så lägger du till att det förstås måste vara en ”levande människa”, men inte har du löst något för den sakens skull. Det var ju människa som skulle definieras av begreppet levande och att då säga levande människa, är ju ekvivalent med en tautologin ett ”levande liv”. Eller var det en förtäckt figura ethymologica efter pentateukens modell?
Det blir ju helt omöjligt att resonera med dig om du inte vill tala om vad det är du pratar om! Definitionerna måste upp på bordet. Fram med klarhetens heliga ande och gör begreppen operationaliserbara. Hur vet du Mats, att du har med en människa att göra? Hur kan du skilja på en Jude och en gamofyt men inte på en jude och en cytoblast? Du kan omöjligt göra din en inre representation av ett objekt och skilja det från andra objekt utan att först ha knutit egenskaper till det så att du kan säga; Ah, den är rund och den studsar, troligen en boll. Ah, den är platt och stum, troligen inte en boll. Utan att förse ett begrepp med attribut är det inget alls utan bara ett namn, ett nomen, en tom skramlande tunna. Förse det med attribut och det blir något! Se sedan efter om dessa attribut finns samlade i ett fenomen eller ett ting i verkligheten och ditt begrepp är både något och har ett yttre objekt.
Min spontana fundering är hur man som kristen, som ju skall vara så “goda” ens kan komma på tanken att jämföra abort med folkmord. Är inte det ett hån mot alla de som dött, och all de som förlorat någon i dessa folkmord?
Så till min syn på aborter och människoblivande då du uttryckligen efterfrågar dem. Men först en rekapitulation av elementär realistisk metafysik. Ett ting är vad det är, och gör det som det gör i kraft att vara en materiekonfiguration (gäller även för energikonfigurationer). Ett ting som består av materie i en viss konfiguration benämns lika med en proximalt likvärdig materiekonfiguration. Det är naturligtvis inte samma kalcium och fosfatatomer i mina båda handlovsben men de består av samma ämnen ordnat på ett proximalt likvärdigt sätt och benämnas lika i kraft därav.
Du har alldeles rätt i att jag kopplar människans värde till hennes psyke, en kropp utan en hjärna är förvisso en mänsklig kropp, precis som ett avhugget ben är ett mänskligt ben, men någon människa är det inte. Vi bränner amputerade lemmar, begraver döda kroppar och kopplar bort respiratorer på hjärndöda utan att uppleva att föremålen för våra handlingar är människor. De må vara människliga eller människolika och därmed ha ett affektionsvärde via association men personer, det är de icke.
Som du märker introducerade jag här personbegreppet. En person är ett tänkande och kännande subjekt, en någon och inte ett något. Ett subjekt är personen i den banala mening att den relaterar sig själv till andra och andra (d.v.s. andra subjekt) förhåller sig till den som något drivet av intention. Det integrerar sin omgivning med sina intentioner och associationer för att på så sätt konstruera en meningsfylld inre verklighet, en subjektivitet. Det är denna någon som gör det meningsfyllt att tala om Mats och Jerker som specifika variationer, accidenser om du så vill, av substansen människa.
Denna substans är materiell, för att vara precis, neural. Alla accidenser existerar som typer, i den variationsbredd i materiell neurala konfigurationer som producerar personer. Detta är en precis och en empirisk utsaga. Finns där en fungerande hjärna, d.v.s. en hjärna kapabel att alstra en person, ja då finns där också en människa. Finns där icke en fungerande hjärna, alltså en hjärna (eller alls ingen) inkapabel att frambringa en person, ja då finns där icke en människa. Metoder för att fastställa detta är legio! CT, EEG och fMRT för att nämna några.
Via erfarenhet vet vi att den materiella struktur som är hjärnan har en funktionsbredd, större än att bara gå runt och vara personlig gentemot andra subjekt, den sorterar också intryck, detta kallar vi sömn (ja jag vet sömnens totala funktion är inte kartlagd men det är en annan fråga). En hjärna kan även momentant upphöra att vara en person för andra, på grund av diverse störningar i metaboliteter orsakade av ditten och datten. Ingen av detta påverkar något i ska. Det säger oss bara att under vissa tidsrymder är den materia som alstrar personen Mats, upptagen med andra saker eller bragt ur stånd att fungera. Så länge strukturer är kvar intakt och opåverkad kommer Mats att komma tillbaka på samma sätt som detta Word-dokument kom tillbaka då jag efter en paus för att reboot systemet återaktiverade detsamma. Inget mystiskt och konstigt, vanlig enkel elektronik i mitt fall och elektrokemi i ditt. Om systemet skulle förstöras däremot, ja då går personen ohjälpligt förlorad för tid, och ja tyvärr, även för evighet.
Så till Karl och Lisa. Här rör det sig om två personer, i den mening jag ovan angivit som drabbas av cerebrala funktionsstörningar. Är de då fortfaranden personer? Svaret beror på omfattningen av deras skador. Är de permanenta, kan hjärnan inte längre frambringa en person? Doktor Selander fann att så inte var fallet, efter vidare undersökning så finner man att Karl (varför skall alltid karlar få det lindrigaste?) snabbt kommer att återhämta sig medan Lisa kommer att behöva en läkningsperiod på, låt oss säga sju månader.
Enligt vad som sagts ovan finns det ingen principiell skillnad mellan Karl och Lisa. I båda fallen finns det funktionella hjärnor (ie. Personalstrande) som på grund av trauman har fått övergående funktionsstörningar. Personerna fanns där innan störningen inträdde och de finns där även under det att störningen pågår. Att de temporärt är satta ur stånd att alstra personerna i fråga är inte konstigare än att du inte kan hoppa om jag fjättrar dig vid marken. Att en befintlig förmåga hindras reducerar inte förmågan och ej heller det värde man tillskriver denna förmåga.
Så hur är det då med zygoter? Tja, till att börja med så har de först inga hjärnor, när jag tänker efter så har de heller inga skallskålar där en hjärna skulle kunna finnas. De har inte ens huvuden eller lemmar. Det de har är en eller ett par celler med humant DNA inneslutna i ett yttre membran. Allteftersom fostret växer till så kommer läget att förändras. Förr eller snare, om det inte spontanaborteras vilket bortåt varannan zygot gör (splendid design!), kommer det dock finnas en materiell struktur närvarande i en nybildad skallskål som är så snarlik, men ändå unik, Karls och Lisas dito, att den börjar alstra en person. En mycket ung och mycket oerfaren person, men ändock en person. När det sker? Ja det är en empirisk fråga även det. Jag kan dock för lite om embryonalutveckling för att kunna säga en precis tid.
Min spontana fundering är hur man som kristen, som ju skall vara så “goda” ens kan komma på tanken att jämföra abort med folkmord. Är inte det ett hån mot alla de som dött, och all de som förlorat någon i dessa folkmord?
Det är också min poäng. Det är respektlöst mot de människor som led att jämställa dem med simpla encelliga organismer. Det var för övrigt en sådan jämförelse “nedåt” som låg bakom nazismens illdåd. Judar de vore som råttor och parasiter, så bort med dem. Blindheten för det unikt mänskliga är mycket tydlig i Selanders retorik. Att sedan jämställa kvartersläkaren med nazismens bödlar skulle nog uppskattas av de senare då de just såg sin verksamhet som klinisk och ren.
Jag tror människan är en substans, en själ/ande, som är bärare av de typiska mänskliga egenskaperna.
Som icke-troende så tror jag inte att människan har någon själ/ande. Men jag blir lite förvånad över att många nutida kristna tar det så självklart att människan utrustas med denna själ i samband med befruktningen. Kyrkan har visserligen aldrig varit särskilt abortvänlig, men själva idéen om att människan blir människa fullt ut vid befruktningen är ju en ganska sen idé i kristendomen och den har inte heller någon motsvarighet i de abrahamitiska syskonreligionerna. Såväl i Judendom som i Islam så anses fostret utrustas med själ först 40 dagar in i graviditeten. Värt att notera också är att moses lag inte ger samma rättsliga status till ett ofött barn som en född.
Den som slår ihjäl en människa skall straffas med döden. 2 Mos 21:12
Om någon under ett slagsmål stöter till en havande kvinna så att hon får missfall men ingen annan skada sker, skall han böta vad kvinnans make kräver, sedan värdering ägt rum. 2 Mos 21:22
Och i äldre tiders kristendom så har man ansett att kvickningarna, när modern känner barnet röra sig är centralt för människotillblivandet.
Although the Roman Catholic Church has always considered abortion a grave offense, it has at times punished the offense differently depending on the stage of pregnancy in which the abortion was performed. For example, under Pope Gregory XIV excommunication was prescribed only for those aborting a “quickened” child. [4] “Quickened” refers to the stage of pregnancy in which the child can first be felt to move. Wikipedia | Religion and abortion, Roman Catholicism
Så hur kan man som kristen egentligen motivera påståendet att abort är mord? Man har ju vare sig stöd för den uppfattningen i bibeln, i den egna traditionen eller bland sina syskonreligioner.
Allotetraploid,
Först några inledande kommentarer ang din attityd:
- Angående distinktionen substans/essentiella egenskaper: Jag var mycket tydlig med att dessa mycket väl kan tänkas vara metafysiskt identiska, men att distinktionen trots detta är begreppsligt användbar och begriplig. Tråkigt att läsa dina hånfulla kommentarer i detta sammanhang.
- Jag nämnde ”att vara levande” som ett exempel på en essentiell egenskap, inte som ett försök att definiera ”människa”. Att du medvetet eller omedvetet feltolkar mig vittnar om att du är alldeles för het på gröten för att tas helt på allvar.
Så jag vädjar till dig att både läsa min inlägg lite noggrannare och visa prov på lite god ton. Det tror jag även du skulle tjäna på.
Nu till själva sakfrågan:
Min definition av ”människa”
Jag tror inte det finns någon filosofiskt heltäckande och helt tillfredsställande definition av ”människa”, men låt mig ändå ge dig min arbetsdefinition. En ”människa” är en levande hel organism med mänskligt DNA (dvs DNA som kommer från två mänskliga föräldrar).
Denna definition utesluter mänskliga kroppsdelar eftersom en kroppsdel inte är en ”hel” organism. Den utesluter även lik eftersom de inte är levande. Man skulle kanske tro att den utesluter barn med Downs syndrom eftersom de inte har ”normalt” DNA. Men så är det inte. De har ett mänskligt DNA eftersom alla barn med Downs syndrom har två mänskliga föräldrar. Den största bristen med definitionen är nog att ”mänskligt” och ”mänskliga föräldrar” ingår i det andra ledet av definitionen, och därför skulle man kanske inte vilja kalla det en definition av ”människa”. Jag håller med om den kritiken, men menar att den inte är relevant för den etiska diskussion vi för. Det räcker med att jag har en definition som identifierar ofödda (zygoter/embryon/foster) med födda människor. Därför tror jag att denna arbetsdefinition ändå fungerar för mina syften.
Vad har jag för skäl för denna definition? Här följer tre skäl:
För det första respekterar denna definition den tydligaste gränsdragningen för när det mänskliga livet börjar, nämligen vid befruktningen. Det är svårt att trovärdigt hävda att det mänskliga livet börjar vid någon annan tidpunkt. Den organism som gradvis växer till och får de ”typiskt mänskliga” egenskaperna började existera och leva vid befruktningen. Detta är ett biologiskt faktum.
För det andra rimmar denna definition väl med den aktiva potentialen som ett zygot/embryo har till att utveckla alla ”typiska mänskliga egenskaper” (jag använder här ordet ”typiska” med risk för åldersrasism - för detta att vara encellig och omedveten är ju typiskt mänskliga egenskaper för zygoten!). Den organism som senare blir både medveten och självmedveten är samma organism, rent biologiskt, som det befruktade ägget flera månader tidigare. Och det är detta som skiljer ett befruktat människoägg från ett befruktat grodägg – det förra har något det senare saknar nämligen den aktiva potentialen till självmedvetande, moraliskt medvetande, kärlek osv
För det tredje verkar definitionen inte skapa moraliskt olyckliga konsekvenser. Jag vet att vi inte är ense om detta, men låt mig förklara vad jag menar. Varje definition som knyter människovärde till någon egenskap som människor kan ha eller mista medan de ändå förblir levande människor (dvs tillfälliga egenskaper), kommer att degradera människovärdet. Om man knyter människovärdet till psyket så blir det oundvikligen (om man vill vara konsekvent det vill säga) så att olika grader av psykologisk förmåga kommer avgöra människovärdet. Att vara medveten eller självmedveten är visserligen en typisk och mycket viktig egenskap för oss människor. Men man kan ha och mista dessa förmågor och fortfarande förbli människa. Det är därför exemplet med den medvetslöse är så viktigt. Ska du vara konsekvent måste du säga att medvetslösa tillfälligt mister det som gör dem värdefulla (något du verkar vara ovillig att säga). Du är istället inne på tanken att det är närvaron av en hjärna som gör någon värdefull. Okey, men då är det inte psyket det hänger på, utan den biologiska grunden för psyket. Men då uppstår ju frågan varför endast hjärnan ska vara den biologiska grunden för värdet. Varför bör inte hela organismen från dess biologiska start vara grunden för värdet? I synnerhet om det är en organism som har den aktiva potentialiteten att utveckla både hjärna och medvetande? Det verkar godtyckligt och ad hoc att enbart koppla värdet till förekomsten av en icke-medveten hjärna.
Låt mig nu analysera något du skrev. Du kommenterade mitt tankeexperiment med Karl och Lisa. Karl blev tillfälligt medvetslös, Lisa fick en allvarlig hjärnskada som krävde läkning innan hon återfick medvetandet.
Du skriver:
Allotetraploid - 10 Juni 2007 12:35 -
Enligt vad som sagts ovan finns det ingen principiell skillnad mellan Karl och Lisa. I båda fallen finns det funktionella hjärnor (ie. Personalstrande) som på grund av trauman har fått övergående funktionsstörningar. Personerna fanns där innan störningen inträdde och de finns där även under det att störningen pågår. Att de temporärt är satta ur stånd att alstra personerna i fråga är inte konstigare än att du inte kan hoppa om jag fjättrar dig vid marken. Att en befintlig förmåga hindras reducerar inte förmågan och ej heller det värde man tillskriver denna förmåga.
Det intressanta här är att du menar att ”personerna…finns där även under det att störningen pågår”. Du menar alltså att en person kan existera utan att vara medveten! Hur är det möjligt när du likställer ”funktionella hjärnor” med ”personalstrande” hjärnor? Hur kan personen finnas där när funktionen är utslagen och ingen person alstras? Här talar du ju som om du trodde på en själ som finns där, men som inte är medveten. Detta rimmar illa med det du skrivit tidigare. Men det rimmar väl med min syn, nämligen att personbegreppet ska kopplas till den levande organismen som har förmågan till både medvetande och självmedvetande, men som inte definieras i kraft av dessa förmågor.
Detta belyser även ett annat problem din syn har, nämligen frågan om medvetandets ontologiska status. Du verkar vara materialist (eller fysikalist) dvs allt som finns är ytterst sett fysik och kemi. Om jag förstått dig rätt så menar du att medvetandet inte är något annat än egenskaper som uppstår av komplexa konfigurationer av atomära och subatomära fysiska partiklar. Medvetandet är inget ”over and beyond” det fysiska. (Har jag missförstått din syn får du mer än gärna rätta mig).
Om detta är vad du menar uppstår en hel rad svåra problem. Låt oss börja med logiken. Hur i allsindar kan fysiska partiklar befinna sig i en logisk eller ologisk relation till varandra? En logisk tanke är en viss fysisk konfiguration, en ologisk tanke är en annan. Detta blir fullkomligt obegripligt om medvetandet inte är av en annat slag än det fysiska.
Eller ta sanning. Vad är en ”sann tanke” i motsats till en ”osann tanke”? Ja skillnaden utifrån fysikalismen är än en gång olika fysiska (neurologiska) konfigurationer. Men vad gör en konfiguration sannare (och bättre) än en annan? Det hela blir absurt!
Låt oss till sist tillämpa detta på människovärdet – det som vår diskussion handlar om. Tron att människan (eller medvetandet om du så vill) har ett värde är bara en fysisk, neurologisk konfiguration. Varför är den att föredra framför någon annan konfiguration t.ex. den som ger upphov till tanken att människan (eller medvetandet) är helt utan värde?
Att, som du gör, sedan bygga människovärdet på något så ”shaky” som medvetandet (som bara är en sorts biprodukt av det verkliga (det fysiska)) gör att du antingen tvingas nedvärdera människovärdet till samma halvverkliga nivå som medvetandet själv, eller så tvingas du att i praktiken ansluta dig till någon sorts dualism där medvetandet (och den etik du kopplar till medvetandet) får en starkare ontologisk status än vad din världsbild egentligen tillåter.
Det är också min poäng. Det är respektlöst mot de människor som led att jämställa dem med simpla encelliga organismer. Det var för övrigt en sådan jämförelse “nedåt” som låg bakom nazismens illdåd. Judar de vore som råttor och parasiter, så bort med dem.
Men det Selander gör är väl i så fall att han jämför “de encelliga organismerna” uppåt. Det är möjligt att det är lite absurt att ge dem ett så högt människovärde, men det är ingalunda ett hån mot de som dödats i folkmord och deras anhöriga.
Om detta är vad du menar uppstår en hel rad svåra problem. Låt oss börja med logiken. Hur i allsindar kan fysiska partiklar befinna sig i en logisk eller ologisk relation till varandra? En logisk tanke är en viss fysisk konfiguration, en ologisk tanke är en annan. Detta blir fullkomligt obegripligt om medvetandet inte är av en annat slag än det fysiska.
Eller ta sanning. Vad är en ”sann tanke” i motsats till en ”osann tanke”? Ja skillnaden utifrån fysikalismen är än en gång olika fysiska (neurologiska) konfigurationer. Men vad gör en konfiguration sannare (och bättre) än en annan? Det hela blir absurt!
Ursäkta att jag bryter mig in i er intressanta diskussion, men jag blev lite konfunderad över den här invändningen. Menar du att idén om att tankar bara är konstruerade av neurologiska impulser skulle göra att det inte går att skilja på sanna och falska tankar? Håller du med om att internet bara består av ettor och nollor? Innebär det då att det inte går att skilja på sann och falsk information på internet? Jag har säkert missförstått dig, men jag är nyfiken på hur jag gjort det.
I övrigt: skillnaden mellan dig och dina opponenter, eller åtminstone dig och mig, är väl att du tror på en absolut, objektiv moral, och därmed ett absolut och objektivt människovärde, medan jag menar att tanken på objektiva värden vid sidan om det som alla subjekt värderar inte blir meningsfull. Däremot kan jag hävda att mina värden och moralregler är bättre och mer lämpade att nå andra gemensamma värden. Ett sådant gemensamt värde är lycka - lycka, det att vilja må bra, är enligt mig det enda självändamålet - och min moral är därför konstruerad kring lyckomaximering, en slags utilitarism. Och lycka upplevs genom medvetandet, därav betydelsen av medvetandet. Detta fokus på medvetande och lycka gör också för min del att jag anser att det värsta med att döda inte är brottet mot den dödade, vars medvetande och förmåga att känna olycka upphör i dödsögonblicket, utan mot dem som lever vidare och saknar den döda.
Hur som helst. Enligt min moralsyn, språksyn och världssyn blir diskussioner om definitioner och värderingar oftast sådana att helt absoluta svar inte kan ges. Det är heller inte poängen med dem utan det som krävs av dem är att de ska fungera (vad man nu lägger i det begreppet).
För övrigt är jag fortfarande lite nyfiken kring hur du skulle svara i mitt givetvis löjligt hypotetiska tankeexperiment som jag skrev efter ditt första inlägg. Det säger ju nämligen någonting om huruvida man intuitivt verkligen menar att zygoter är fullvärdiga människor.
