Det är prästen Arne Wikström i Oscars församling som intervjuas och berättar om sonen Hans. Han var aktiv i Svenska Kyrkan, men valde som 30-åring att konvertera från kristen tro till islam.

- Jag blev glad, säger Arne Wikström. Jag såg att det var något värdefullt, som hjälpte honom i hans liv. Det stämmer i hans vittnesbörd.

Längre fram i intervjun säger han:

- Vårt förhållande har djupnat andligt sedan Hasse blev muslim.

Jag måste ärligen säga att jag förstår inte detta. Den mest avgörande skillnaden mellan kristen tro och islam går i synen på Jesus. Kristen tro säger att:

Jesus är Guds Son.
Jesus dog för världens synder.
Jesus uppstod kroppsligen från de döda.

Islam avvisar detta och hävdar att:

Jesus var inte Guds Son; han var enbart människa och profet.
Jesus dog inte för världens synder; det behövs ingen försoning för att Gud ska förlåta.
Jesus uppstod inte kroppsligen från de döda; Gud upptog honom direkt till himlen utan att han behövde dö.

Hur kan man som kristen bli glad över att en person går från den första raden av övertygelser till den andra? Hur hade apostlarna, som Petrus, Johannes eller Paulus, reagerat i en sådan situation?

Och hur kan ett sådant steg leda till en djupare andlig gemenskap?

I botten verkar ligga ett postmodernt subjektivt religionsbegrepp. Religionerna handlar då inte om något som är sant, utan har enbart en psykologisk funktion. De handlar om vad som hjälper oss i våra liv. Men detta är helt främmande för Nya testamentet. Där är tron på Jesus unika identitet, hans försoningsdöd och kroppsliga uppståndelse objektiva och avgörande fakta. De relativiserar alla andra överlåtelser en människa kan ha, men kan själva inte relativiseras. Eller med andra ord: Jesus är Herre!

Som om hedersdoktor skulle innebär att man akademiskt är en särskilt kvalificerad teologisk doktor!

Utifrån böckerna Om Gud och Om Jesus är min bedömning av Gardell istället att han i teologiska frågor är en propagandist, med ett allt för fritt förhållande till sanningen.

Ett exempel: I premiärprogrammet av Åh Herre Gud (21 minuter in i programmet) hävdar Gardell att Israeliterna i samband med erövrandet av landet fick en befallning av Gud att våldta unga flickor. Så här säger Gardell:

”Dom folkslag man slogs mot skulle utrotas helt och förintas … Gud blir här en slaktens Gud, en folkmordens Gud. Han säger: Döda alla… alla barn Förlåt inte alla barn, inte de flickor som ännu var oskulder. Dem skulle soldaterna behålla för egen del … Om det är flickor ska de leva bara för att våldtas, om och om igen. På Guds befallning. Enligt Bibeln. Svart på vitt.”

En sekulariserad svensk, med bristfälliga kunskaper i Bibeln, har förstås svårt att kontrollera utsagan. De flesta tar Gardell på orden. Det har jag lärt mig är ett misstag.

Sammanhanget Gardell syftar på är 4 Mos 31. Texten säger följande:

De tågade mot Midjan, så som Herren hade befallt Mose, och de dödade alla av manligt kön … Midjaniternas kvinnor och barn togs till fånga av israeliterna, och alla dragdjur, all boskap och all egendom tog de från midjaniterna som byte … De tog med sig allt rövat gods och allt byte av människor och boskap och förde detta till Mose …

Men Mose greps av vrede mot härens befäl, de högre och lägre officerare som nu återvände från fälttåget. Han sade till dem: “Har ni låtit alla kvinnorna leva! Det var ju de som följde Bileams råd och lockade israeliterna att vara trolösa mot Herren när det gällde Pegor, så att Herrens menighet drabbades av hemsökelsen. Döda nu alla barn av manligt kön, och döda alla kvinnor som har haft samlag med en man. Men de flickor som inte har legat med någon man skall ni låta leva och behålla för egen del. Själva skall ni hålla er utanför lägret i sju dagar. Var och en som har dräpt någon eller rört vid en död skall rena sig på den tredje och den sjunde dagen, det gäller både er och era fångar. Ni skall också rena alla kläder, allt som är gjort av skinn eller gethår och alla träföremål.”

Tre iakttagelser:

1) Befallningen kom inte från Gud, utan från Mose.

2) De unga flickorna, till skillnad från de övriga, skonades från döden.

3) Det står ingenting, absolut ingenting, om våldtäkt.

Våldtäkt är förövrigt förbjudet enligt Mose egen lag: 5 Mos 22:25.

Det minsta man kan begära av en teologisk hedersdoktor är väl att textmaterialet behandlas med heder?

Gordon Wenham är en ledande GT-forskare, med Moseböckerna som specialitet. Om det som Gardell kallar våldtäkt skriver han: 

”Sparing the women fits their lesser degree of legal responsibility set out in chapter 30, but Moses protests that in this case they are most to blame for Israel’s sin (16; cf. ch. 25). Therefore only the sexually inexperienced, who must be innocent of involvement in the sin of Baal-peor, are allowed to survive (cf. Judg. 21:12). They were allowed to marry the Israelite warriors, thereby being incorporated into the elect nation of Israel (18; cf. Deut. 21:10–14).”

För den intresserade följer här Wenhams kommentar till kap 31 i sin helhet (ur (Wenham, G. J. (1981). Vol. 4: Numbers: An introduction and commentary. Tyndale Old Testament Commentaries. Downers Grove, IL: InterVarsity Press.):

1–12. The campaign is called the LORD’s vengeance on Midian (3) because it is seen as punishment for the Midianites’ seduction of Israel from their true husband, the LORD (cf. 25:1–13). Adultery carried the death penalty in the ancient world (e.g. Lev. 20:10; Deut. 22:22), so no doubt the near-extermination of Midian was viewed as quite appropriate in those days. We, though, are appalled. We should like to believe such things never happened, or if they did that they were never commanded by God. Attractive as such rationalizations are, they are obviously far removed from the canonical writer’s understanding of the situation, and we should, therefore, try to understand it.
A full discussion is out of place here, but certain observations may mitigate our sense of shock. In the books of Exodus and Numbers Israel was several times threatened with extinction in divine judgment for her apostasy and was spared only through Moses’ intercession for them (Exod. 32:9ff.; Num. 11; 14:11ff.). Moses, Aaron, Miriam and all the older generation save Joshua and Caleb were sentenced to die in the wilderness for their unbelief. Plague and fire carried off many in spectacular fashion (Exod. 32:35; Lev. 10:2; Num. 11:1; 14:37; 16:31–34, 46–49; 21:6; 25:9). The priests and Levites guarding the tabernacle were expected to slay those who encroached on it illicitly, and twice they are recorded as slaying flagrant covenant breakers (3:10, 38; 25:7–8; Exod. 32:26–28). Thus the same principles governed judgment within Israel and among the nations. All would perish for their sins, but for the grace of God (cf. Gen. 6:7ff.; Amos 1–2). But Israel was punished first, then it was the turn of the surrounding peoples. The New Testament endorses these principles. ‘There will be tribulation and distress for every human being who does evil, the Jew first and also the Greek’ (Rom. 2:9). 1 Peter 4:17–18 points out that under the new covenant the church will be punished first and afterwards unbelievers.
The participation of Phinehas, son of Eleazar the high priest (6), shows that this is a holy war. The priests’ duties are described in Deuteronomy 20:2ff. The high priest stayed behind in the camp to avoid contracting any uncleanness through contact with the dead (19, cf. Lev. 21:11; 1 Sam. 4). With the vessels of the sanctuary. Commentators cannot decide whether this means ‘with the ark’ (cf. Josh. 6:6; 1 Sam. 4), or with the trumpets of alarm (10:1–10; Josh. 6), or ‘wearing priestly garments’ (kĕlî, ‘vessel’, means ‘garment’ in Deut. 22:5). The alternatives are not mutually exclusive.
Zur (8). His daughter Cozbi had been executed by Phinehas (25:15).
The sacking of cities and the gathering of booty (10–12) was to become standard practice in the conquest of Canaan (cf. Josh. 6; 8; 10–11).
13–18. Sparing the women fits their lesser degree of legal responsibility set out in chapter 30, but Moses protests that in this case they are most to blame for Israel’s sin (16; cf. ch. 25). Therefore only the sexually inexperienced, who must be innocent of involvement in the sin of Baal-peor, are allowed to survive (cf. Judg. 21:12). They were allowed to marry the Israelite warriors, thereby being incorporated into the elect nation of Israel (18; cf. Deut. 21:10–14).
19–24. Though the Midianite war was a holy war carried out in obedience to the divine command and sanctified by the presence of the priest, those involved became unclean through killing or contact with the dead. They were, therefore, excluded from the camp until they were purified (cf. 5:1–4; 12:14–15). Purification involved sprinkling with the water of impurity (19:11–22) on the third and seventh day after contact. The booty too had to be purified. Metal objects had to be passed through fire and then sprinkled with the water of purification.55 Other items simply had to be washed (23–24).
The regulations in verses 21–24 and the statement that all the golden objects listed in verse 50 were given to the priests to make atonement for the soldiers give a more nuanced picture of holy war than appears at first. All loss of human life, whether natural, wilful murder, accidental manslaughter or executions carried out in response to divine command, may defile (cf. 35:9ff.; Lev. 21:1–9; Deut. 21:1–9, 22–23; 22:8) and require cleansing. Over every war, however glorious its outcome from the victor’s point of view, hangs the shadow of death. These purification rules reminded Israel that the death of one’s fellow men was a catastrophic disruption of God’s creation, even though in some cases it was the Creator himself who demanded the execution of the sinner.
25–30. The booty is shared equally between those who fought in the battle and those who stayed behind (cf. 1 Sam. 30:24–25). The priests, however, receive one five-hundredth of the warriors’ share, and the Levites one fiftieth of the congregation’s share. This fits in with the 10:1 ratio of the tithes (18:26).
40. The thirty-two girls assigned to the priests either became their slaves or were employed in the sanctuary (Exod. 38:8; 1 Sam. 2:22).
50. The golden earrings collected in Gideon’s war against Midian were made into an ephod (Judg. 8:24–27). But here they are used to make atonement (lĕkappēr), literally ‘to pay a ransom’. Ransoms (kōper) saved those sentenced to death from that penalty (e.g. 35:31; Exod. 21:30). What prompted their feelings of guilt is unclear. Gispen suggests it was the census (49; cf. Exod. 30:11–16); de Vaulx that it was their participation in the war.

Prästen Dag Sandahl skriver träffsäkert om den nya konferensen på sin blogg:

Vi är på väg “till en kultur som bygger på upplevelser och hjärtats värme, en längtan efter en kärlekens gemenskap där varje människa är sedd. Vi leds mer av intuition och vår egen känsla för sanning än stelbenta system. För ledare som tänker hierarkiskt, för institutioner och samhällssystem innebär detta en brytningstid av stora mått.” Är detta inte vad begreppet “Vattumannens tid” brukar stå för? Och då är väl kristendom ställd på avskivning?

Jag borde vara i Nacka. Då får jag veta mer om reinkarnation, intuition, deeksha, min personliga Mayapuls, auratolkning, healing, tibetansk-kinesisk medicin, ayurveda och till det mediterar Ma Oftedal. Men hade jag klarat det - kan jag tänka begreppet “min egen känsla av sanning” -? Nej. Min intuition säger att Sanning är en kategori utöver alla känslor. Den ÄR. Oavsett känslor. Reinkarnation? Vill ni verkligen ha mig i repris?

Francis Schaeffers tänkande satte tidigt djupa spår i mitt liv. Men det var först i mötet med Per Staffan och Lisa Johansson, ledare för Nordiska L´Abri i Mölle, som jag fick se det tillämpat i verkligheten. Den vackra Ryggåsstugan nere vid havet, de underbara måltiderna och samtalen om den Gud som finns till; för mig är det outplånliga minnen. Synfältet vidgades dramatiskt när kristen tro inte sågs som en viktig eller intressant aspekt av livet; nej om Gud finns berör det hela verkligheten. Från sommaren 1987 till våren 1990 hade jag förmånen att få arbeta tillsammans med Per Staffan på L´Abri i Mölle.

Allt från det tidiga 1980-talet fick Per Staffan stå i ett viktigt såningsarbete för Guds rike i Sverige, ett arbete som idag bär frukt på många ställen och i många människors liv. För mig personligen och för de olika arbeten jag står i har perspektivet från L´Abri och kontakten med Per Staffan varit avgörande. Bakom CredoAkademins framväxt finns inspirationen från L´Abri.

I oss själva är vi maktlösa inför döden. Vårt enda hopp står till Jesus, han som “utplånat döden och dragit liv och oförgänglighet fram i ljuset genom evangeliet” (2 Tim 1:10).

Olle Carlssons kristendom kan beskrivas som en motsägelsefull korsning mellan universalism och agnosticism.

Universalismen i det här fallet innebär inte bara att alla blir frälsta, utan att alla människor redan nu tillhör Gud och kan, oberoende av evangeliet om Jesus Krisus, finna Gud i sitt inre.

Jag tror att andlighet handlar om sanna relationer i stället för regler om hur vi ska tygla vårt liv. I relationen med vårt inre finner vi relationen med Gud. Innanför alla skal och roller som vi tar på oss, eller tilldelas, är alla Guds älskade barn. Oavsett kultur eller livsstil.

Agnosticismen, alltså tanken att vi inte kan ha verklig kunskap om Gud, formuleras så här:

... det inte är hur man föreställer sig Gud – eller om han/hon/det existerar – som är det viktiga ... Det viktiga är hur man förhåller sig till den kraften som jag kallar Gud.

Motsägelsen ligger i att först säga att vi är Guds barn och hävda det som en universelll sanning och sedan säga att våra föreställningar om Gud inte är viktiga eftersom det är oklart om Gud existerar och i så fall vem eller vad Gud är.

Viss förvåning kan märkas hos journalisten som ställer den relevanta frågan om var Jesus tar vägen i allt detta: “Men Jesus då, vad ska man tro om honom?”

Han är som en prototyp över hur vi människor skulle kunna vara. Och om det vore så att han inte hade funnits hade vi varit tvungna att uppfinna honom.

Jesus presenteras enbart som en idealbild av människan. Inte ett ord om Jesus som Guds Son eller som världens Frälsare och Herre.

Det är helt klart att både historiskt och globalt idag bekänner sig den stora majoriteten kristna till en annan kristen tro än det Olle Carlsson ger uttryck för. Det kan man inte vifta bort med dimridåer av typen “liten, konservativ grupp lagt beslag på vad det är att vara kristen”.

Jag predikade över dagens evangelietext från Mark 3:31-35, vilken innehåller de märkliga orden av Jesus: ”Vem är min mor och mina bröder?” Han såg på dem som satt runt omkring honom och sade: “Det här är min mor och mina bröder. Den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor.”

I mina förberedelser läste jag bland annat följande text av Erik Holmberg, präst i Allhelgonakyrkan i Stockholm. På Svenska Kyrkans hemsida, under rubriken ”Tankar inför helgen”, skriver han följande:

Men det kan också vara så, att den oklarhet kring Jesu ursprung som finns i berättelsen om Maria, ängeln och Josef, den bestod och den fick Jesus växa upp i. Mamzer kallades de israeliska barn som hade oklara familjeförhållanden. De blev retade och ställdes utanför, de tystades.

I det lilla samhälle där Jesus växte upp visste alla allt om alla, där fick en mamzer inte leka med de andra barnen, där kändes blickarna från de vuxna, där hördes viskningarna. Där var han föraktad, en som man vände sig bort ifrån.

Kanske var det därför han själv som vuxen sökte sig till de utanförställda i samhället? För att han visste vad det innebar? Kanske blev skriftens ord om Gud som fader och skapare särskilt viktiga för honom, när de andra barnen slog honom och retades och sa: Och vem är din far?

Kanske kände han sig verkligen befriad från sin biologiska familj och uppväxt när de kom och sökte upp honom: “Ni är inte min familj, det här är min familj!”

Det historiska materialet om Jesus ger inte grund för en sådan rekonstruktion.

För det första finns det ingen ”oklarhet” när det gäller Jesus ursprung. Texterna hävdar entydigt att Jesus hade sitt ursprung i en övernaturlig händelse, där Maria blev gravid utan sexuellt umgänge, utan en sädescell från en man. Det är antingen sant eller falskt – oklart är det inte. Se Luk 1:34-37: ”… aldrig haft någon man … Helig ande skall komma över dig … Därför skall barnet kallas heligt och Guds son … Ty ingenting är omöjligt för Gud.”

För det andra bröt Jesus inte med sina föräldrar, utan ”han lydde dem i allt” (Luk 2:51). Han engagerade sig för sin mamma också i sin sista lidandes timma (Joh 19:25-27).

För det tredje har vi inga uppgifter om att Jesus var mobbad som barn; det är meningslöst att spekulera om detta.

För det fjärde är drivkraften för Jesus, när han söker upp de utanförställda och föraktade, inte att han behöver finna sina likar.  Nej, när ”han såg människorna fylldes han av medlidande med dem, för de var illa medfarna och hjälplösa, som får utan herde” Matt 9:36. Hans kärlek till de svaga leder till att han kommer att dela deras utanförskap. Att Jesus förnedras och förkastas ända till döden på korset är en följd av hans kärlek till de utstötta och plågade; det är inte hans förnedring som gör att han älskar dem.

Varför avvisar då Jesus, till synes, sin familj när de söker upp honom?

”När Jesus kom hem samlades folket på nytt, så att han och lärjungarna inte ens kom åt att äta. Hans anhöriga fick höra det och gav sig i väg för att ta hand om honom; de menade att han var från sina sinnen.” Mark 3: 20-21 Utifrån ryktet de hört vill de få honom att avbryta verksamheten. Men mötet med Jesus – när de väl får se honom - visade att han inte var sinnessjuk.  Och Maria, hans mor, följer honom sedan i tro under hela hans tid i offentligheten.

När Jesu familj kommer avisar han dem – inte som familj – men i deras oförståndiga försök att gå emot Guds vilja. För det är Guds avgörande vilja som nu sker när Jesus introducerar Guds rike;  ett skeende med konsekvenser för all framtid, ett skeende med konsekvenser för alla människor. Tänk om Jesus låtit familjen avbryta honom!

Notera också att det inte är till sin familj han riktar sina ord; det är till lärjungarna runt honom han talar. Familjen står fortfarande kvar utanför huset. Jesus är inte ute efter att sänka deras status. Han vill höja sina lärjungars status.

Jesus bejakar det fjärde budet; två gånger i Markusevangeliet citerar han med gillande ordet ”Visa aktning för din far och din mor” (se Mark kap 7 och kap 10). Men i de tio buden finns också en tvingande hierarki. Alla andra bud måste förstås i ljuset av det första budet: ”Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig.”

Nu samlar Jesus ett folk omkring sig, en ny gemenskap. Han bygger en ny familj, som inte står i kontrast till den biologiska familjen, men som utmanar alla att ta emot riket och låta Jesus få första prioritet.

Men jag har i protest gått ur Svenska Kyrkan som medlem.

Det egentliga avgörandet för mig kom i samband med att den geografiska församlingen jag tillhör i Saltsjö-Boo skickade ut ett församlingsblad inför påsken. Hela numret handlade om den nya synen på äktenskap och sexualitet. Bejakelsen av homosexuella relationer var enligt kyrkoherden en del av evangeliets befrielse.

Beslutet om en ny äktenskapsteologi vid kyrkomötet bekräftar att Svenska Kyrkan som helhet väljer denna nya väg. Evangeliet predikas inte till befrielse från synd, utan används för att bejaka synd. Jag har svårt att se det på annat sätt än att Svenska Kyrkans nya teologi innebär att man, för att använda Paulus ord, blir ”fiender till Kristi kors” (Fil 3). Istället för att leda människor in i sanningen och fram till Kristus vilseleds människor.

Den stora skiljelinjen i Svenska Kyrkan formulerades av K G Hammar vid ett samtal under årets bokmässa. ”Det finns inget ord från Gud” hävdade ärkebiskop emeritus med emfas. Men just att det finns ett sant ord från Gud är en bärande övertygelse för hela den världsvida kyrkan, historiskt såväl som i nutid. I den nu aktuella frågan formulerat redan i skapelseberättelsen, bekräftat av Jesus och citerat av aposteln Paulus: ”Därför skall en man lämna sin far och sin mor för att leva med sin hustru, och de två skall bli ett.” (1 Mos 2, Matt 19, Ef 5)

Det har blivit omöjligt för mig att motivera varför jag ska ge mitt stöd till en maktstruktur – som genom mitt medlemskap och mina pengar förstärks som maktstruktur – samtidigt som den allt för ofta motarbetar den bibliska och klassiskt kristna tron på Jesus Kristus som världens Frälsare och Herre.

Jag vill på så många sätt jag kan också fortsättningsvis vara med och hjälpa till i befrielsen av Svenska Kyrkan, men jag gör det inte längre som formell medlem.

1. Kommentar till söndagens evangelietext, publicerad i tidningen Dagen:
Rätt syn - om den bestående glädjen.

2. Artikel i SEA:s nyhetsbrev:
Förvirring om det sekulära samhället - om nödvändiga distinktioner i samtalet om religion och det sekulära samhället.

En pionjär går före och bryter ny mark och det gör nu Svenska Kyrkan.

Problemet är bara att kristen tro inte handlar om att bryta ny mark, utan om att följa ett spår som någon annan har dragit upp före oss. “Följ mig” var Jesus utmaning till människorna runt omkring honom. I Apostlagärningarna betecknas kristen tro många gånger som VÄGEN; se Apg 19:9, 19:23, 22:4, 24:14, 24:22. Att bli en kristen innebär att vandra i Jesus efterföljd och hålla sig till honom som har brutit den nya marken. Kristen tro handlar alltid om efterföljelse. Den som går sin egen väg är inte längre kristen.

När Jesus talar till sina lärjungar den sista kvällen betonar han detta om och om igen, se Joh 15:4-10:

Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv om den inte sitter kvar på vinstocken, kan inte heller ni göra det om ni inte är kvar i mig. Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt: utan mig kan ni ingenting göra. Den som inte är kvar i mig blir som grenarna som kastas bort och vissnar; de samlas ihop och läggs på elden och bränns upp. Om ni blir kvar i mig och mina ord blir kvar i er, så be om vad ni vill, och ni skall få det. Min fader förhärligas när ni bär rik frukt och blir mina lärjungar. Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek. Om ni håller mina bud blir ni kvar i min kärlek, så som jag har hållit min faders bud och är kvar i hans kärlek.

Men visst behöver den kristna kyrkan göra vad som i allmänt tal kan kallas “teologiska pionjärinsatser”.

För det första finns det ständigt ett behov av att återupptäcka rikedomarna som redan finns i den kristna tron, men som i varje generation riskerar att hamna i skugga eller glömmas bort. Men den sortens pionjärarbete avtäcker trons innehåll; den bryter inte principiellt sett ny mark.

För det andra finns det ett ständigt behov av att bearbeta innebörden av den kristna tro. Vad innebär det att vandra Jesusvägen idag? Men den sortens pionjärarbete tillämpar trons innehåll; den bryter inte principiellt sett ny mark.

När Svenska Kyrkan nu byter uppfattning om äktenskapet bryter man ny mark på ett principiellt plan och intar positioner som står i skarp konflikt med Jesus och apostlarna.

Den nya synen på äktenskapet följer inte som en konsekvens av Jesus-vägen, utan följer som en konsekvens av ett politiskt beslut i riksdagen. Notera att ända fram till riksdagsbeslutet var Svenska kyrkan mot könsneutral äktenskapslag. När staten ändrade i lagstiftningen, ändrade Svenska kyrkan uppfattning om äktenskapet (se tidigare blogginlägg). I verkligheten är man därför inte alls så mycket pionjär som man vill ge sken av. Man bryter inte ny mark; man har bara valt att följa nya röster.

Satt på sin spets: Är Svenska Kyrkan på denna punkt Kristi efterföljare eller kulturens efterföljare?

I en intervju i Modern Reformation fick Richard Rorty (d. 2007), välkänd icke-kristen filosof, följande fråga:

- You’ve made some intriguing comments about Christian theologians and churches selling out robust versions of Christianity in exchange for cultural clout. Do you find, as an outsider looking in, that this contributes ironically to its irrelevance?

Och Rorty svarade:

- No, I’m delighted that liberal theologians do their best to do what Pio Nono [Pope Pius IX] said shouldn’t be done - try to accommodate Christianity to modern science, modern culture, and democratic society. If I were a fundamentalist Christian, I’d be appalled by the wishy-washiness of their version of the Christian faith. But since I am a non-believer who is frightened of the barbarity of many fundamentalist Christians (e.g., their homophobia), I welcome theological liberalism. Maybe liberal theologians will eventually produce a version of Christianity so wishy-washy that nobody will be interested in being a Christian any more. If so, something will have been lost, but probably more will have been gained.

Det finns anledning att tillsammans med Rorty ta avstånd från allt vad barbari och homofobi heter, oavsett vilka grupperingar det kommer ifrån. Men det finns också anledning att lyssna till hans analys av vad de liberala teologerna håller på att göra med den kristna tron: De producerar en version av kristendom som är så urvattnad att ingen längre är intresserad av att vara kristen.

TV-kanalerna har fyllts med återblickar på hans liv, hans musik och artisteri. Och med ändlösa försök att fånga “the man in the mirror”; människan Michael Jackson.

En av de bästa kommentarerna om “The King of Pop” kommer från den kontroversiella bloggaren Andrew Sullivan, som på The Daily Dish skriver:

“He was spiritually and psychologically raped at a very early age - and never recovered. Watching him change his race, his age, and almost his gender, you saw a tortured soul seeking what the rest of us take for granted: a normal life.

But he had no compass to find one; no real friends to support and advise him; and money and fame imprisoned him in the delusions of narcissism and self-indulgence. Of course, he bears responsibility for his bizarre life. But the damage done to him by his own family and then by all those motivated more by money and power than by faith and love was irreparable in the end. He died a while ago. He remained for so long a walking human shell.”

Hans slutord fångar den grundläggande motsägelsen som vilar över vår kultur: Vi söker efter livet där det inte finns. Våra ideal handlar om yttre framgång, på bekostnad av inre liv.

“He was everything our culture worships; and yet he was obviously desperately unhappy, tortured, afraid and alone.

I grieve for him; but I also grieve for the culture that created and destroyed him. That culture is ours’ and it is a lethal and brutal one: with fame and celebrity as its core values, with money as its sole motive, it chewed this child up and spat him out.”

Svenska Kyrkans avsaknad av självkänsla som kristen kyrka når dessvärre ständigt nya höjder. Samma dag som riksdagen röstade igenom förändringen av äktenskapslagen och gör den könsneutral möter följande rubrik på Svenska Kyrkans hemsida: ”Kyrkan stöder ny äktenskapslag”. Kyrkan blir som ett eko av samhället, utan egen inre kompass. Var är den teologiska analysen? Var är bibelargumenten?

Boo församlingsnytt – en 20-sidig tidning som kom i brevlådan till alla som liksom jag geografiskt tillhör Boo församling - använder hela påsknumret till att skriva om att kyrkan nu bejakar könsneutrala äktenskap. Enligt kyrkoherden är detta till och med en del av påskevangeliet: ”Inom kort kommer denna [samkönade kärlek] att stå inför altaret i kyrkor överallt i vårt land. Man kan ha invändningar mot detta och ändå vara en god kristen och medmänniska. Men salig du som tror påskevangeliet om att ha rivit även denna mur!”

Kyrkan stödjer ny äktenskapslag? Knappast en hederlig beskrivning av den nuvarande situationen:

För det första hävdade Svenska Kyrkan i sitt remissvar till utredningen om könsneutrala äktenskap att begreppet äktenskap enbart skulle tillämpas på man-kvinna-relationen.

För det andra önskar nio av kyrkans sammanlagt fjorton biskopar en civilrättslig ordning istället. Kyrkans andliga ledarskap har ingen enhetlig inställning till frågan om könsneutrala äktenskap.

För det tredje är det Kyrkomötet som ska ta ställning till frågan om könsneutralt äktenskap hösten 2009; enligt alla nu gällande dokument i Svenska Kyrkan är äktenskapet enbart en förening mellan en man och en kvinna.

Tony Blair, Storbritaniens förre premiärminister, gjorde sig tyvärr inte känd som en tydlig kristen under sin tid vid makten (“we don’t do God” som en av hans närmaste medarbetare en gång uttryckte det). Efter sin tid i politiken har Blair konverterat till katolicismen och talar nu mer öppet om sin tro. I ”Church of England Newspaper” den 5 mars 2009 intervjades han - inte om könsneutrala äktenskap där vi förövrigt nog inte är överens - om tro i ett sekulärt samhälle. Och sa då följande:

”The real test of a religion is whether in an age of aggressive secularism it has the confidence to go out and make its case by persuasion.”

Istället vill jag kort ta upp frågan om fundamentalism: Står vi på CredoAkademin för kristen fundamentalism?

Ordet fundamentalism myntades i USA i samband med en bokserie om tolv korta böcker, som publicerades mellan 1910 och 1915.  Sammanlagt sextiofyra författare medverkade; den mest namnkunnige av dem B B Warfield från Princeton Seminary. Serien fick namnet ”The Fundamentals”. Bakom utgivningen stod kristna som ville ge en respons till den framväxande liberala teologin genom att identifiera det fundamentala i den kristna bekännelsen till Jesus. De talade om fem grundläggande sanningar; fyra som berör Jesus person och verk och en som berör kunskapskällan om Jesus:

1. Jesus födelse av jungfru Maria
2. Jesus gudomlighet och ställföreträdande död
3. Jesus kroppsliga uppståndelse
4. Jesus återkomst
5. Bibelns auktoritet och ofelbarhet

Historiskt sett alltså övertygelser som omfattas av majoriteten av kristna. Fundamentalist hade ursprungligen också en positiv klang av att stå för grundläggande – fundamental – kristendom.

Bland de kristna som ställt sig bakom ”The Fundamentals” kom det dock gradvis in mer kontroversiella drag, såsom naiv bokstavstrogen bibeltolkning, antiintellektualism, vetenskapsfientlighet och isolering från den omgivande kulturen. Det gjorde att många kristna som ursprungligen bejakat serien “The Fundamentals” efterhand började distanserade sig, både från ordet fundamentalist och från dem som omfattade den nya attityden. Detta utgör bakgrunden till uppdelningen mellan evangelikala kristna och fundamentalister i USA.

Islams intåg på den världspolitiska scenen, liksom konkreta händelser som gisslandramat i Iran 1979, förändrade innebörden i begreppet fundamentalism ytterligare. När journalister skulle beskriva den tolkning av islam som företräddes av t ex Ayatolla Khomeini valde man att börja använda begreppet “muslimsk fundamentalism”. Därmed kopplades begreppet fundamentalism direkt till intolerans, fanatism, våld och terror.

Idag är begreppet fundamentalist en typisk ”fiendebeteckning”; ett begrepp du försöker kleta fast på din meningsmotståndare för att oskadliggöra honom eller henne genom alla de hopplösa konnotationer ordet har fått. Fundamentalist? Det är en person som är en naivt bokstavstrogen, antiintellektuell, vetenskapsfientlig, sekteristisk, intolerant, fanatisk terrorist. Kan det bli värre?

AP – Associated Press – ger varje år ut ”AP Stylebook” för att vägleda journalister. De avråder där journalister från att använda beteckning fundamentalist om personer och grupper som inte själva betecknar sig så.

CredoAkademin då? Vi är inte fundamentalister och vi avvisar varje försök att kleta den etiketten på oss. Vi är evangelikala kristna och står för klassisk kristen tro.

“Jag trodde att vi hade lämnat den tiden bakom oss då filosofer ägnade sig åt gudsbevis och dylikt i tron att detta skulle få människor att bli fromma.  Jag har levt i tron på att trons mysterium är någonting som innefattar hela människan och inte bara ett smalt intellektualiserande, utifrån en enda källa och med en sanktionerad universal tolkningsmodell. Jag vet att det inte finns en kristen tro, utan många, och det oroar mig då det tunga argumentationsartilleriet läggs in för att begränsa kristendomen till en viss sorts korrekt tänkande.”

I mitt svar skriver jag bland annat detta:

“Vad tråkigt att du reagerar på det sättet. Man kan ju inte direkt säga att det bäddar för dialog Eller tycker du själv det? Du utrycker dig ju inte direkt på ett sådant sätt som kan “fungera att få någon att bli nyfiken, öppen” om denne någon nu råkar vara positivt inställd till apologetik. Ärligt talat är väl ditt inlägg snarare mer i linje med att “såga och dissikera de som inte tycker eller tror exakt som vi själva”. Eller?
Och det är okey. Du får såga och dissikera oss som tror på apologetiken. Men gör det då inte med en argumentation som du inte själv är villig att efterleva. Verklig dialog bygger på att man tillåter varandra att göra just det du gör med mitt perspektiv….”

Det är inte ofta man får meningsfulla dialoger med liberalteologiskt kristna. Vi får se om detta blir ett undantag ...

Han vet att frågan om könsselektiva aborter i hög grad har med kultur att göra. I Sverige är jämlikhet mellan könen en stark värdering, åtminstone om man jämför med andra kulturer. Men i Kina och Indien utförs miljoner och åter miljoner aborter enbart pga att fostret är en flicka. Detta är nog det främsta exemplet på “gendercide” dvs folkmord pga kön. (Begreppet är myntat av filosofen och feministen Mary Anne Warren se t.ex. hemsidan http://www.gendercide.org)

Enligt TV4’s undersökning är det 91% av de svarande som svarar nej på frågan “Är det okej att göra abort på grund av barnets kön?” Medan endast 5% svarar “ja” och 3% “vet ej. I Sverige är en majoritet för den fria aborten. Jag drar mig till minnes någon undersökning som sa att ca 75% är för fri abort medan ca 25% är abortkritiska. Om det stämmer är det ca 66% av Sveriges befolkning som är för fri abort men samtidigt emot könsselektiva aborter. Och jag frågar mig varför.

Jag tror jag vet svaret. Häng med resonemanget och se om du håller med.

Många vanliga skäl till varför abort måste tillåtas är av typen “men om man är i den eller den situationen så måste man ha rätten att göra abort”. “Den eller den situationen” är alltid situationer som vi i vår kultur tycker är svåra eller jobbiga på något sätt. Det är alltså situationer där vi kan “förstå” att någon vill göra en abort.

Eftersom jämlikhet mellan könen är en så pass stark värdering i vår kultur har vi svårt att förstå någon som kommer från en annan kultur där den värderingen inte är lika stark. Den sociala press eller personliga längtan efter en son som en indisk eller kanske pakistansk kvinna kan känna har vi inget utrymme i vår jämlika kultur. En sådan “jobbighet” har den svenska abortdebatten aldrig räknat som en legitim och förståelig “jobbighet”. För det är ju bara “jobbigheter” som vi förstår och upplever som legitima i vår kultur, som vi tycker moraliskt berättigar till abort. Andra “jobbigheter” har vi inte ens räknat med eller tänkt på.

Som kultur har vi alltså varit ganska etnocentriska i vår analys av vilka skäl som bör räknas som moraliskt legitima när det gäller abort. Vi har trott att alla kvinnor som gör abort i Sverige tänker “svenskt”. Och nu visar det sig att de inte gör det.

Och det är precis detta som skapar dilemmat för jämlikhetsivrande abortliberaler. Man har trummat in att “det är upp till kvinnan” och “kvinnans rätt till sin kropp”, och tagit för givet att varje kvinna kommer tänka som en själv. Men så blir det helt plötsligt svårt att vara konsekvent, just eftersom alla kvinnor inte tänker likadant. Helt plötsligt får man reda på att vissa kvinnor gör abort av skäl som inte bara är svåra att förstå, utan som är helt politiskt inkorrekta.

Min fråga lite tillspetsat blir då denna: är det inte i själva verket så att majoriteten av svenska folket är emot könsselektiva aborter av etnocentriska skäl? Man har helt enkelt tagit för givet att alla abortsökande kvinnor ska tänka svenskt. Och sen reagerar man på att de inte gör det.

Det vidriga i Ausonius handlande ligger i hans underkännande av andra människors rätt att leva. I tillägg uttrycker han dessutom en rasistisk värdering; det är på grund av en viss egenskap som han önskar ta deras liv. Det finns alltså en dubbel problematik: Han dödar människor och han gör det utifrån en rasistisk ideologi.

Notera att det finns en inbördes hierarki mellan dessa problem. Själva dödandet är det avgörande problemet och det problemet är oberoende av om motivet är rasistiskt eller inte.

Ingen skulle i fallet Ausonius få för sig att säga att det enda problemet är hans rasism: ”Om han inte använt detta onda kriterium – ras – för sina mordförsök vore allt i sin ordning. Det är inte dödande av människor som är problemet, utan dödande utifrån rasistiska motiv. Hans rätt att urskiljningslöst skjuta mot människor vill jag inte ifrågasätta.”

Jag kan inte låta bli att tänka på detta när jag läser Stockholm City idag: Hans sjukdom ger rätt till abort. Adryan Linden, som är född med muskelsjukdomen DMD, kritiserar kraftfullt och med all rätt de selektiva aborterna. Han jämställer fosterprovstrenden med fascism och drar sig inte för att se paralleller med nazi-tysklands rastänkande.

I Sverige sorteras barn med fosterskador eller kromosomfel bort i allt högre grad. 2007 aborterades över 54 % av barnen med Downs syndrom.

– Jag anser att vår grupp står längst ner på samhällsstegen. Man räddar hellre valar än ett handikappat barn, säger han.

Jag instämmer helhjärtat i hans kritik. Men sen ödelägger han hela sitt resonemang med att hävda det som ingen skulle säga till Ausonius:

- Jag stöder kvinnans rätt att bestämma över sin kropp, att bara säga ja eller nej till ett barn, men är emot att man screenar.

Så är vi där igen. Den politiskt korrekta uppfattningen att en god människa måste försvara fri abort lägger sig som en våt filt över förmågan att resonera. Är det OK att döda slumpmässigt, men inte systematiskt?

Det är vår kulturs “ja” till dödande av oskyldiga människor som är huvudproblemet och det i sin tur öppnar dörren för ytterligare vidrigheter, som olika kriterier för selektion.

Och nu får vi reda på att viss abortturism faktiskt förekommer, och då handlar det dessutom om könsselektiva aborter efter ca 11 veckor. Göran Hägglund trodde uppenbarligen att man kan öppna slussdörrarna utan att något vatten skulle komma. Ja inte bara han. Hela det kristdemokratiska partiet valde att lägga sig platt i abortfrågan och istället stödja dagens lagstiftning. Kanska någon genmäler att det inte handlar om särskilt många. Nej visst, kanske bara en handfull. En handfull vadå? Cellklumpar eller människor? Vad säger kristdemokratisk etik om det? Menar Hägglund att det är värt att offra en handfull små människor för att få en byråkratiskt enhetligare abortlag?

Hägglund verkar tro att värderingar inte hör ihop. Men som det heter, en synd kommer sällan ensam.Goda värderingar hör ihop med andra goda värderingar. Detsamma gäller onda värderingar. Direkt och indirekt krockar de dessutom med varandra.  Jag gör ingen hemlighet av min uppfattning att fri abort är något ont. Men därvidlag tillhör jag en minoritet. Däremot tycks en majoritet anse att könsslektiva aborter är något förkastligt. Det råder dessutom total enighet om att abort på ”livsdugliga” foster är fel. Det är t.o.m. inskrivet i lagen.

I dagens Sverige betraktas alltså följande värderingar som onda/felaktiga:

1. abort på ”livsdugliga” foster
2. abort på foster enbart pga kön

Samtidigt betraktas följande värderingar som goda/rätta:

3. kvinnans rätt till sin kropp (som implicerar rätten till abort)
4. jämlikhet mellan könen: ingen ska behandlas illa enbart pga sitt kön

Det här går ju inte ihop. Man kan inte ha kakan och äta den. Men det tycks vara vad majoriteten vill. Jag brukar hävda att det inte finns några rationellt stabila mellanpositioner i abortfrågan. De senaste dagarnas diskussion om könsaborter är bara en illustration i mängden på att detta stämmer. Låt oss titta närmare på vår abortkulturs bristande logik.

Om kvinnan har rätt till sin kropp ja då har hon i logikens namn samma rätt under hela graviditeten. Om hennes rätt till sin kropp innebär rätten att döda, så innebär den helt klart rätten att ”avhysa”. En abort dödar medan ett sent avbrytande av graviditeten (efter vecka 22) inte innebär fostrets död, utan är en sorts ”avhysning”. Det sjuka är att det förra är tillåtet av vilka skäl som helst, medan det senare enligt lag bara tillåts i yttersta nödfall och då ska allt göras för att rädda barnet. Slagordet är ”kvinnans rätt till sin kropp”. Men det borde vara ”kvinnans rätt att döda fostrets kropp”. För det är exakt vad det handlar om.

Enda sättet att undvika denna motsägelse är att påstå att fostrets livsduglighet utgör en sorts förvandling från icke-människa till människa. Men det är ohållbart eftersom livsduglighetskriteriet istället beror på teknisk utveckling och inte på  något som händer med fostret. Det ironiska är att abortliberalerna helt sonika överger ”kvinnans rätt till sin kropp”-retoriken så fort barnet blir livsdugligt. Enligt svenska abortliberaler har ofödda barn från vecka 22 och framåt större rätt till kvinnans kropp än kvinnas egen rätt till sin kropp! Det innebär alltså att abortliberalerna är abortmotståndare efter vecka 22.  Inte ens abortliberaler tror alltså att kvinnans rätt till sin kropp ger oinskränkt rätt att döda ett ofött barn. Så skälet – kvinnans rätt till sin kropp – är alltså något som inte ens de själva tror på! Snacka om kluvenhet!

Om jämlikheten mellan könen är skälet till varför könsaborter är fel, så  måste man hävda att en könsabort faktiskt dödar en ofödd flicka eller pojke. Det är aldrig köndiskriminering in abstraktum som är problemet. Som jag skrev i ett tidigare blogginlägg : tjurkalvar behandlas annorlunda än kvigkalvar men ingen feminist har protesterat mot denna könsdiskriminering. Detsamma gäller par som organiserar sitt intima samliv så att de maximerar chanserna att få en flicka eller en pojke (sex innan ägglossningen kontra sex efter). Är det könsdiskriminering? Eller adoptivföräldrar som önskar sig en flicka – ska de tvingas välja utan hänsyn till önskningar om kön? Nej, det som upprör med könsaborter är att man dödar något som har ett mänskligt kön. Och det är bara människor som har mänskligt kön. Det absurda med hela debatten blir detta: Dödar du flickfostret pga att dess pappa inte vill hjälpa till, eller för att flickan har Downs syndrom så är det helt okej. Inga problem alls! Då ställer personalen upp – det handlar ju om kvinnans val och frihet. Men dödar du det pga att du inte vill ha en flicka så är det avskyvärt.  Det går inte ihop. För värderingar hänger ihop och har man sagt att kvinnans självbestämmande trumfar över fostrets människovärde, så får man stå sitt kast.

Om aborten är fri så ska den vara fri. Det betyder att abort på grund av kön, handikapp (som Downs), en eventuell homosexuall gen, ras (kanske ett mulattbarn) eller vilken anledning du vill, är legitima skäl för abort. Om man är för fri abort och lagen om fri abort säger att kvinnans skäl, vilket skäl det än må vara, är ett definitionsmässigt giltigt skäl, ja då får man vara konsekvent med detta. Alla andra värderingar – ALLA – får då underordnas kvinnans rätt att bestämma över sitt ofödda barns liv eller död. You can’t have it both ways! Värderingar hänger ihop.

Detsamma gäller när abort används som preventivmedel dvs när aborten sker på grund av att kvinnan (och mannen) hade abortmöjligheten i åtanke redan innan samlaget, och att detta utgjorde ett skäl till varför man struntade i preventivmedel. Detta fördöms av nästa alla abortliberaler jag pratat med. Men jag fattar inte varför. Vad har de för rätt att sätta sig till doms och moralisera över skälet till aborten, om det nu är moraliskt gott att den är fri? You can’t have it both ways! Värderingar hänger ihop.

Ytterligare exempel: svensk arvslag räknar med oföddas rätt att ärva; den begravningspraxis som utvecklats på många sjukhus, där man kremerar aborterade foster och sprider dem i minneslunder – något annat vore ju ”ovärdigt”. Motsägelserna är legio och illustrerar vår kulturs moraliska totalförvirring och faktiskt ... ondska.

Ondska består i att ta något som är mindre värdefullt och upphöja det över något som är mer värdefullt. Upphöjer man själviskhet, ekonomi, självbestämmande, karriär m.m. till något högre än människovärdet, så kränker man människovärdet och öppnar i logikens namn upp för att andra mindre värdefulla saker (som t.ex. en viss önskan om mitt barns kön) upphöjs över människovärdet. Värderingar hör ihop.

En politikers uppgift är bland annat att klä en politisk ideologi och etik i ord och handling. Kristdemokratin som ideologi tar radikal ställning för allas människovärde – även de oföddas. Därför måste Hägglund och kd välja. Antingen fortsätter de den inslagna vägen och lämnar den kristdemokratiska förståelsen av människovärdet - men då måste Hägglund acceptera könsselektiva aborter och dessutom borde han upphöra att kalla sig kristdemokrat - eller så går Hägglund tillbaka till grunden till varför kd bildades och står konsekvent upp för allas människovärde. You can’t have it both ways. Värderingar hör ihop. 

Jag önskar verkligen att kd skulle ta avstånd från vår tids moraliska haltande och konsekvent stå upp för de goda värderingarna, det vill säga:

Varje människas rätt till sin kropp vilket självklart innebär rätten att inte bli dödad inte ens i livmodern.
Varje människas rätt att bli behandlad värdigt utifrån den utvecklingsgrad eller behovsgrad man råkar ha och inte dödas därför att ens behov är för stora.
Varje människas rätt att inte bli dödad på grund av sitt kön även om man bara är ett foster.

Det är på tiden att kristdemokraterna och Göran Hägglund upphör med detta hyckleri. Stå upp för de goda värdena, och gör det konsekvent. Sluta offra oföddas människovärde för den politiska maktens skull!

På Mälarsjukhuset i Eskilstuna har en kvinna utfört två aborter. Orsaken var att hon inte ville ha en flicka. Låt mig än en gång slå fast att jag står upp för rätten till fri abort fram till vecka 18. Men jag tycker faktiskt inte att det är okej att välja bort ett friskt foster för att det har “fel” kön. Människovärdet är mycket mera värt än så!

Resonemanget är alltså följande:

1. Vi ska ha fri abort fram till vecka 18. Fri abort innebär rätten till abort oberoende av orsaker eller av vilken orsak som helst. Det är enbart kvinnans eget beslut och hon kan ange vilket motivering som helst eller ingen motivering alls.

2. Orsaken fel kön är inte okej.

3. Skälet till att det inte är okej med abort på grund av kön är människovärdet.

Var är logiken i detta? Om människovärdet är mycket mera värt än så i de två fallen i Eskilstuna, hur kommer det sig då att människovärdet inte är mycket mera värt än så i de övriga 37 000 aborterna (2007 års abortstatistik)?

Som någon sagt: “Man kan inte både äta kakan och behålla vikten!” Försvar av fri abort inkluderar försvar av abort på grund av kön. Kritik av abort på grund av kön innebär kritik av fri abort.

I en tidigare krönika skrev du om abort av Downsbarn: ”Jag är för fri abort, det vill jag ändå göra klart. Jag vill att alla skall få välja själva. Jag lägger inte någon moralisk aspekt på att folk gör sig av med sina downies.Men det är ändå intressant att fundera, inte över spillda korn utan över VAD vi väljer bort och VARFÖR. Det säger ju ändå något om oss och om våra värderingar. Det säger något om vad vi tycker att livet är. Alla har vi vår personliga idé om vad som är misshagligt: Downs kan man välja bort i en handvändning, men sedan. Skall föräldrar helt kunna måttbeställa sina barn? Eller var går gränsen? Ingen önskar sig ju en unge med anlag för cancer, eller dyslexi, eller ens närsynthet. Fine. Men homosexualitet då, borde föräldrarna kunna blinka bort det om de vill? Och alkoholistgener? Fulhet?”

Ja, nu tycks du svara på dina frågor själv: aborten ska vara obegränsad. Man ska få göra abort av precis vilken anledning som helst som t ex kön – trots att du vet att man släcker ett människoliv. Man ska inte dra förhastade paralleller till 30-talets Tyskland, men i ditt fall är det befogat. Du delar nämligen övertygelsen att den starke har rätten att ta livet av den svage om den starke finner den svage oönskad. Är man som du medveten om att man tar ett människoliv enbart för att han eller hon är oönskad, och sedan säger ”än sen?” så får man räkna med att uppenbara idéhistoriska paralleller görs. 

Din argumentation är dessutom osedvanligt tunn. Könsselektiva aborter är inget problem eftersom ”vi har kommit överens om att abort är en lagstadgad rättighet”. Men du kan väl inte på allvar mena att lagen definierar vad som är moraliskt rätt och fel? Har du någonsin hört talas om att någon kämpat emot en viss lag men sedan hastigt ändrat sig när striden var förlorad? ”Aha, jag visste inte att jag befann mig i minoritet och därmed hade fel. Jag ska genast byta uppfattning till den rätta!” Du vet lika väl som jag att lagar kan vara omoraliska och rättsvidriga. Måste jag påminna om parallellen igen? Ändå förväntas vi abortmotståndare stå med mössan i hand och tyst åse det folkmord som pågår - majoriteten har ju alltid rätt. Faktum är att en sådan syn på rätten är fascistisk – makt ger rätt. Är det verkligen ditåt du lutar, Lisa?

Det mesta av din retorik handlar inte om abort utan om abortmotståndare: Abortmotståndare är hemska människor – så därför har jag rätt att döda mitt ofödda barn. Jag behöver inte ta ansvar för mitt sexliv och mina barn – för livetsordare och katoliker är kalla människor som inte bryr sig. Vilken klockren logik! Vilket vuxet resonemang!

Faktum är att just frikyrkliga och katoliker är de enda grupper i samhället som faktiskt försöker organisera hjälp för kvinnor i krisgraviditet. Visst kunde de göra mycket mer – men är det någon som gör något så är det de.

Din cynism når oanade höjder när du ondgör dig över att beskrivningar av sena aborter kan ge kvinnor ångest.  Du skriver: ”... men jag kan tänka mig att ganska mycket av den där ångesten är kopplad till abortmotståndarnas egen propaganda som i det närmaste ger sken av att en abort innebär att det lilla lilla barnet sugs ut ur livmodern och sedan slängs i papperskorgen där det ligger och huttrar och snyftar efter mor tills det självdör. De som argumenterar så har inte rent mjöl i påsen.”

Lisa, hur kan du säga så? Så fullkomligt respektlöst! Vet du vad du talar om överhuvudtaget? De aborter där fostret ”sugs ut” slängs inte i någon papperskorg. De slamsas sönder. De medicinska aborterfostren kremeras ofta och hamnar på någon minneslund (såvida de inte sker i ensamhet och så spolas ner i toaletten). Och de ca 1700 aborter som görs årligen efter vecka 12, vad säger du om dem? Kvinnan tar en “medicin” som är specialdesignad att svälta ihjäl fostret. Sedan föds det fram dödfött. Det har förekommit att fostren levt vid så sena aborter. Är det ”propaganda” att beskriva detta? Snarare är det propaganda som syftar till att omskriva detta som ”livmoderinnehåll”, ”konceptionsprodukt”, ”cellklump” eller något i den stilen.

Varför inte titta lite på abortmotståndarnas ”propaganda”? Gå in på MROs hemsida abortnej.se och titta på autentiska abortbilder. Och ställ dig ärligt frågan: Vem är det som inte har rent mjöl i påsen egentligen? De som åser masslakten av ofödda med ett ”än sen”, eller de som visar vad det handlar om med syftet att stoppa det?

Men jag förmodar att du inte vill se. För då kan du ju få känslor. Känslor verkar vara det enda du grundar din moral på. Och det är inte fel. Problemet är bara att det inte är tillräckligt. I en krönika skriver du att du känner för kaniner. Du vill inte se dem slaktade och flådda. Och du vägrar äta kanin. Det hade med identifikation och inlevelseförmåga att göra sa du. Så bra, då kanske det är dags för dig att börja använda din inlevelseförmåga i relation till de allra minsta människorna i ditt samhälle. Varför inte identifiera dig med ett ofött barn – du har faktiskt själv varit ett, Lisa.

Du är ju medveten om att du redan är avtrubbad - så snälla fortsätt inte att förhärda ditt hjärta. Du berörs ju av gulliga djur, varför inte låta dig beröras av dina minsta medmänniskor? Tillåt mig citera dig:

Men visst finns det djur som ser så fula och omänskliga ut att man aldrig ens känner någon medkänsla från början, inte ens djurvännerna orkar bry sig. Till exempel en fisk har ju verkligen ett helt uttryckslöst ansikte, och ögonen på den ser mer ut som slemmiga pepparkorn än själsspeglar. Därför bekommer det inte mig det minsta att se den stirra anklagande på mig från isbädden inne hos fiskhandlaren. Jag slog faktiskt till och med ihjäl en gädda en gång när jag var nio, det äcklade mig men jag tyckte inte synd om den. Jag är avtrubbad, vi är avtrubbade. Vi bryr oss bara om de gulliga djuren. Det bor en liten nazist i oss alla.

Du sa det själv.

”Det stred mot deras uppfattning om mäns och kvinnors lika värde, säger Kaj Wedenberg, verksamhetschef på kvinnokliniken på sjukhuset.
Kaj Wedenberg blev efter det inträffade ombedd av sina kollegor att skriva ett direktiv som skulle göra att de inte är tvingade att undersöka kön när det inte fanns en medicinsk orsak.
– De vill slippa att bli tvungna att medverka i abort på grund av oönskat kön, säger Kaj Wedenberg till Expressen.se.”

Jag ringde min kompis Sven som är mjölkbonde i Västergötland. Han berättade hur vi behandlar tjurkalvar annorlunda än kvigkalvar. Nästan alla tjurkalvar slaktas inom två år medan kvigkalvarna blir mjölkkossor och får i alla fall leva ca åtta år ibland längre.

Könet avgör ett boskapsdjurs öde. Och aldrig har jag hört någon feminist skrika ”ojämlikt” eller klagat över ”könsdiskrimineringen” bland boskap. Varför inte det? För att just hanarna slaktas och honorna sparas? Ett sådant cyniskt hyckleri tror jag inte ens feministerna är kapabla till. Nej, snarare beror det på att det inte är kön in abstraktum vi värnar, utan könens jämlikhet bland konkreta människor. Det är inte jämlikhet bland hanar och honor, utan bland pojkar och flickor, kvinnor och män som vi bryr oss om. 

Men svensk lagstiftning betraktar inte ett människofoster innan vecka 22 som en människa. Det är något annat. Exakt vad det är enligt lagen blir jag inte klok på. Är det ett djur? Eller ett UFO? Nej troligen inte. Kanske en del av kvinnans kropp? Ja det rimmar i alla fall med slagorden. Men hur kan i så fall ”en del av kvinnans kropp” ha ett annat kön än det kvinnliga? Hur kan en gravid kvinna ha en penis? Och om det är en del av kvinnans kropp, hur kommer det sig att läkare går med på att amputera bort denna del trots att den oftast är helt frisk? Ingen läkare skulle gå med på en amputation av en frisk hand bara för att kvinnan sa ”det är min hand och jag gör som jag vill med den – amputera den!” En sådan kvinna har inte problem med sin hand utan med sitt psyke. Nej, jag kan ärligt talat inte förstå vad ett människofoster kan tänkas vara om det inte är en människa.

Och när höljet av de politiskt korrekta värderingarna plockas bort – vilket just skett i fallet med Eskilstunakvinnan – så blottläggs det jag tror är varje människas djupaste intuitioner om vad en graviditet är. En graviditet är något värdefullt. Varför det? Därför att där finns en ny människa! Visst kan värderingar och omständigheter trumfa över känslan av att graviditeten och fostret har ett grundläggande värde. Men ingen är helt tillfreds med aborter. Ingen tycker att det får ske av vilket skäl som helst. En abort tar alltid emot. Det är alltid något sorgligt. Och om en kvinna skulle uppleva sin abort som likvärdig med en blindtarmsoperation – om de bokstavligt talat skulle hamna på samma moraliska nivå för den kvinnan – så menar nog de allra allra flesta att den kvinnan har tappat sin moraliska känslighet. Hon har blivit etiskt bedövad. Hon har blivit kall.

Men vår kultur har klassat ett antal värderingar som så pass värdefulla att de anses trumfa över fostrets värde. Hon kan vara ”för ung”, ”för gammal”, ”för fattig”, ”för oberedd”, ”för upptagen”, ”för ensam”. Blir graviditeten för känslomässigt jobbig så är det alltid ett legitimt skäl för abort. Så säger vår kulturs värderingar. Men vad händer då när graviditeten faktiskt inte är känslomässigt jobbig eller när skälet till aborten faktiskt inte har att göra med någon plåga eller något stort obehag hos kvinnan, utan endast med hennes önskan, och då kanske en relativt trivial önskan. Eller som nu, en helt politiskt inkorrekt önskan! Ja då blir det uppenbart att vi inte ser på det ofödda människolivet som ”en cellklump” eller ”en del av kvinnans kropp”. Då blir det helt plötsligt ”könsdiskriminering” som om fostret var en människa som hade ett mänskligt kön, som om det handlade om en flicka. 

Ju mer jag tänker på detta desto tydligare blir det: en kultur kan aldrig bli tillfreds med abortliberalism. Innerst inne vet vi vad det handlar om. Vi offrar människor för vår kulturs värderingar, för vår materialism, för vår ”frihet”. Vi berättigar våra aborter med hjälp av våra värdeingar men så fort detta kulturella värderingstryck upphör – som i detta fall – så får vi kontakt med abortens sanna natur, att man dödar en liten människa, en liten pojke eller en liten flicka. Och då gör det ont. Då vill man ”slippa att bli tvungna att medverka i abort”.

För det första så är Sturmark alltid angelägen om att klumpa ihop intelligent design med kreationism, trots att han vid det här laget borde känna till skillnaden. I likhet med så många andra nyateister tycks han sakna viljan att förstå sina meningsmotståndare och ta dem på allvar. Men än viktigare är att han aldrig (mig veterligen) brytt sig om att klargöra vad han menar med “Darwins evolutionsteori”. Det finns åtminstone fyra saker man kan inkludera i begreppet: (1) Mikroevolution - mindre genetiska förändringar inom arter eller släkten (detta är vetenskapligt bevisat), (2) Makroevolution - teorin om att mikroevolutionen sedd över tid är den främsta orsaken till uppkomsten av alla nu levande arter (omfattad av de flesta biologer men betvivlad av en minoritet), (3) Rent naturliga processer - tanken att makroevolutionen inte styrts eller förprogrammerats av någon intelligens utan är rent “naturlig” (trodd på av ateistiska darwinister betvivlad av ID-folk, kreationister och även teistiska evolutionister), (4) Att själva livet uppstått genom en rent naturlig process (i grova drag trodd på och betvivlad av samma som under punkt 3)

Sturmark menar att Darwins evolutionsteori är vetenskapligt bevisad, men då måste man vara noga med vad man menar. Talar han om mikroevolution (punkt 1 ovan) så är det sant. Talar han om både mikro- och makroevolution så har han en majoritet av biologer bakom sig. Menar Sturmark dessutom att makroevolutionen skett genom rent naturalistiska processer (punkt 3) och att detta är vetenskapligt bevisat, så är han på mycket tunn is. Detta kan inte sägas vara vetenskapligt bevisat, utan avgörs nog i högre grad av vilken världsbild man ansluter sig till. Trots detta har Darwinismen gång på gång använts för att rättfärdiga en ateistisk världsbild. Och att ateistisk filosofi ligger där i bakgrunden blir tydligt när man hör den darwinistiska storyn presenteras i läroböcker eller mer populärvetenskapliga sammanhang. Där bakas nämligen den sista punkten ofta in; tron på att själva livet uppstått genom rent naturalistiska processer. När det gäller livets-ursprungs-forskning vet vi otroligt lite. Och ingen kan med ett uns av seriositet hävda att vetenskapen “bevisat” hur livet kom till. Ursprungsfrågor gränsar obönhörligen till filosofin och teologins domäner. Och här är frågetecknen otroligt mycket större och fler än utropstecknen. Det skulle vara renhårigt om alla parter kunde erkänna det.

Vad som sker är istället att de vetenskapliga bevisen för darwinismen, som i första hand handlar om mikroevolution (punkt 1 ovan), liksom glider över till de övriga punkterna. Beviskraften för punkt 1 smittar liksom av sig på punkt 2, dvs gemensamt ursprung där bevisen är svagare, och även på punkt 3 och 4. Bara för att virus muteras (och skapar HongKong-influensor) så har vi därmed bevisat att livet uppstått och utecklats av sig självt! Bevis för punkt 1 blir inte per automatik bevis för de senare punkterna. Men då man använder “darwinism” eller “evolutionsläran” utan någon noggrann definition, och utan att klargöra omfånget blir de “knölpåksord”, dvs trubbigt odefinierade ord som blir slagkraftiga i debatten. Men då blir också hela debatten på neandertalnivå, så att säga. (Men det passar kanske Sturmark? Problematisering och nyanser är ju inte direkt hans paradgren.) Som jag ser det är det djupt intellektuellt oärligt åtminstone om man borde vetat bättre. Och utan grundläggande definitioner blir den här typen av diskussioner och anklagelser helt obegripliga och faktiskt ganska meningslösa. Det blir “politik” i ett av ordets sämsta bemärkelser.

Det tråkiga är att det inte verkar finnas något intresse av att nyansera diskussionen. Varför skulle militanta darwinister vilja klargöra på vilka områden darwinismen saknar bevisstöd? Inte heller ser vi något intresse av att mötas i den filosofiska och vetenskapsfilosofiska diskussion som egentligen ligger bakom mycket av konflikten. Kanske beror detta på att darwinisterna vet att de skulle förlora allt för mycket av sin vetenskapliga status, om det gick upp för allmänheten att de egentligen inte grundar sig på vetenskap utan mer på filosofiska läror som metodologisk eller metafysisk naturalism. Men jag är osäker. Kanske vet de inte det. Kanske är de så totalt blinda för sina egna filosofiska förutsättningar att de likt hjärntvättade håller sig kvar i sin positivistiska bubbla, kosta vad det kosta vill. Hur som helst är det tråkigt. 

Ella Bohlin, å sin sida, ger inget intryck av att ha läst många rader om vare sig kreationism, intelligent design eller evolutionsläran. Redan 2005 (när intervjun gavs) var hon väl politiker och borde väl insett att man antingen uttalar sig om det man vet något om eller håller käft. Inte heller nu 2009 verkar hon veta särskilt mycket om sakfrågan. Hon tror ju t ex att Darwins teori handlar om jordens tillkomst! Det är synd att hon är så fantastiskt dåligt påläst. Hon verkar ju inte heller brinna för frågan utan vill satsa på annat. Så jag tror inte Sturmark behöver oroa sig. Ett långt allvarligare problem menar jag är Sturmarks och hans gelikars attityd. Den nya ateismen uppvisar tydliga intoleranta aspekter, där grundläggande demokratiska rättigheter som religionsfrihet och åsiktsfrihet inte alltid respekteras. Sturmark har allt för ofta gjort sig till tolk för denna strömning, även om det finns några fina undantag (t ex när han och Stefan Swärd försvarade den frikyrklige nytillsatte rektorn för Lunds universitet Per Eriksson). Vi får hoppas undantagen är starten på en trend.

Några smakprov ur artikeln:

Det har utvecklats en diskrimineringskultur i Sverige, som är överkänslig, egocentrisk och intolerant till sin natur. Den ställer grupp mot grupp och uppmuntrar till splittring och motsättningar. I dag är det bara en dryg tiondel av befolkningen i Sverige som inte anses behöva särskilt skydd mot diskriminering.

Diskrimineringskulturen ger olika grupper grund för att hävda sin särställning utifrån den offerroll som ges dem. Den ena gruppen kan hävda att man är mer skyddsvärd än den andra och att man upplever sig mer kränkt än någon annan. Intoleransen frodas och anspråken på omgivningens anpassning blir närmast omåttliga.

En första slutsats är att den nya diskrimineringsombuds-mannen Katri Linna bör få ett renodlat uppdrag, där myndighetsutövning inte sammanblandas med opinionsbildning.

Avgörande tro

Var hör Jesus hemma? På ytan är svaret enkelt. Jesus var inriktad på det judiska folket; Israel var hans hemvist. Han var jude, född i Betlehem, uppväxt i Nasaret och som vuxen med hemadress i Kapernaum. Nasaret, som vi oftast förknippar honom med, var en stad som han ”lämnade … och [han] bosatte sig i Kapernaum”.[1] I sin verksamhet riktade han sig enbartill judarna. I mötet med en kananeisk kvinna sa han utan att tveka: “Jag är sänd endast till de förlorade fåren av Israels hus.”[2] Det är först efter uppståndelsen som perspektivet vidgas. Då ska ”alla folk” göras till lärjungar, inte bara judar. Då ska budskapet spridas från ”Jerusalem … ända till jordens yttersta gräns”.[3]

Men också före uppståndelsen finns det öppningar mot världen utanför Israel .När Jesus talade om framtiden hävdade han att det finns en faktor som avgör när världshistorien kommer att avslutas: ”budskapet om riket skall förkunnas i hela världen och bli till ett vittnesbörd för alla folk, och sedan skall slutet komma.”[4] När en kvinna smorde hans fötter kvällen innan han fängslades förutsåg han världsmissionen: ”överallt i världen där evangeliet förkunnas skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.”[5]

Söndagens evangelietext ger ytterligare en sådan öppning mot hednafolken. Jesus var på väg hem till Kapernaum när en romersk officer kom honom till mötes. Utgrävningar har förövrigt visat att en romersk garnison var stationerad öster om staden. Och denne romerske officer förvånade Jesus genom sin starka tro: ”I Israel har jag inte hos någon funnit en så stark tro.”

Det avgörande för Jesus var inte nationalitet, inte ens om den var judisk, utan tro. När Jesus såg officerens tro vände han sig till folket som följde honom och sa: ”Många skall komma från öster och väster och ligga till bords med Abraham och Isak och Jakob i himmelriket. Men rikets barn skall kastas ut i mörkret utanför. Där skall man gråta och skära tänder.” Orden kom säkert som en chock för många av åhörarna. De var ju det utvalda folket, de var rikets barn; inte kan väl de förkastas av Gud?

Men redan Johannes döparen hade varnat för att se judisk härkomst som en kollektivanslutning till Guds rike: ”Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen. Och tro inte att ni kan säga till er själva: Vi har Abraham till fader. Jag säger er att Gud av dessa stenar kan uppväcka barn åt Abraham.”[6]

Det avgörande för Jesus var alltid frågan om tro. Officeren bad nu för en av sina tjänare som var förlamad och som plågades svårt. Jesus kontrade med en motfråga: “Skall då jag komma och bota honom” Och officeren visade sitt hjärta i den respons han gav.

För det första kan vi notera den respekt han visade för Jesus som jude: “Herre, jag är inte värd att du går in under mitt tak.” Han visste att en jude inte kunde gå in i en hednings hus utan att betraktas som kultisk oren. Precis som Petrus senare sa till en annan romersk officer, Kornelius: “Ni vet att det är förbjudet för en jude att umgås med en hedning eller besöka honom.”[7] Och fortsättningen visar att han insåg att skillnaden dem emellan handlade om något långt mer än etnicitet och judiska renhetslagar.

För det andra – och detta är det avgörande – visade han sin tro på Jesus som Guds son. Officeren hade själv suverän makt att befalla över de hundra soldater han hade under sitt befäl; det han sa måste de utföra. Nu bekände han villkorslöst förtroende för Jesus: ”säg bara ett ord, så blir min tjänare frisk.” Som Gud i skapelsen enbart med sitt ord lät världen bli till så kan Jesus, eftersom han är Guds son, med samma mäktiga skaparord göra tjänaren frisk. Det var officerens tro, när han i sin nöd kom till Jesus. Och på Jesus ord blev tjänaren omedelbart helad.

Vad tror du på? Vem sätter du din tillit till?

Noter

1)  Matt 4:13
2)  Matt 15:24
3)  Matt 28:19, Apg 1:8
4)  Matt 24:14
5)  Matt 26:13
6)  Matt 3:8-9
7)  Apg 10:28

Jag säger bara en sak: Schyst attityd, Lennart!

Undviker talibaner
Kyrkans värderingar sitter djupt. Konfirmandundervisningen är en viktig del och han [Koskinen] svävar lite på svaren när samtalet kommer in på hur man ska göra med de präster som säger nej till att viga samkönade par. Ska de ändå ha rätt att fortsätta bedriva konfirmandundervisning, och därmed ge röst åt en uppfattning som inte rimmar med kyrkans i frågan om homosexuellas rättigheter?
- Det är en lämplighetsfråga inom kyrkan och den lokala församlingen äger frågan om prästens roll, inte jag. Men jag kan förstås påverka församlingen. Om en präst inte vill viga ett homosexuellt par går frågan vidare i hierarkin och till slut hamnar man hos mig.
Han förutspår inte några bekymmer med detta.

“Svartbröder”
- Någon som vill få sin kärlek välsignad vänder sig ju inte till en taliban. Man går till en präst som man vet bejakar situationen.
- Jag tror inte att det blir aktuellt på Gotland med några konflikter. Det har hittills varit väldigt få homosexuella som vill viga sig i kyrkan. Det finns vad jag vet, kyrkan har ju ingen åsiktsregistrering, bara två präster på Gotland som säger nej till det. Om man råkar stöta på en av dessa svartbröder så hamnar man hos mig i slutänden.

Sa jag vad som var rubriken över samtalet? Alla är välkomna Tala om ironi!

Med det som bakgrund är det intressant att läsa ateisten Matthew Parris artikel ”As an atheist, I truly believe Africa needs God”, publicerad i The Times den 27 december 2008.

Missionaries, not aid money, are the solution to Africa’s biggest problem - the crushing passivity of the people’s mindset

Before Christmas I returned, after 45 years, to the country that as a boy I knew as Nyasaland. Today it’s Malawi, and The Times Christmas Appeal includes a small British charity working there. Pump Aid helps rural communities to install a simple pump, letting people keep their village wells sealed and clean. I went to see this work.

It inspired me, renewing my flagging faith in development charities. But travelling in Malawi refreshed another belief, too: one I’ve been trying to banish all my life, but an observation I’ve been unable to avoid since my African childhood. It confounds my ideological beliefs, stubbornly refuses to fit my world view, and has embarrassed my growing belief that there is no God.

Now a confirmed atheist, I’ve become convinced of the enormous contribution that Christian evangelism makes in Africa: sharply distinct from the work of secular NGOs, government projects and international aid efforts. These alone will not do. Education and training alone will not do. In Africa Christianity changes people’s hearts. It brings a spiritual transformation. The rebirth is real. The change is good.

I used to avoid this truth by applauding - as you can - the practical work of mission churches in Africa. It’s a pity, I would say, that salvation is part of the package, but Christians black and white, working in Africa, do heal the sick, do teach people to read and write; and only the severest kind of secularist could see a mission hospital or school and say the world would be better without it. I would allow that if faith was needed to motivate missionaries to help, then, fine: but what counted was the help, not the faith.

But this doesn’t fit the facts. Faith does more than support the missionary; it is also transferred to his flock. This is the effect that matters so immensely, and which I cannot help observing.

Hela artikeln finns här.