Kristen tro har varit ifrågasatt från första början. Jesus själv röjdes ju ur vägen av sina kritiker. De menade att hans undervisning var felaktig och att han som person var ond.

Jesus som apologet

Innan avrättningen, under de tre åren i offentlighetens ljus, mötte Jesus ständigt frågor, invändningar och kritik. Och han viftade inte lättvindigt bort frågorna eller försökte undvika dem som våra dagars mediatränade politiker lärt sig att göra. En genomläsning av de fyra evangelierna visar istället hur central dialogen var för Jesus. Han var ständigt i samtal, diskussion och debatt! En sökning på bibeln.se visar att ordet ”frågade” förekommer 144 gånger och ordet ”svarade” 275 gånger i de fyra evangelierna (Bibel 2000).
Jesus mötte frågor av alla slag. Om vi följer Lukas evangelium ser vi att Jesus bland annat fick:

• kritiska frågor om livsstil: ”Hur kan ni äta och dricka med syndare?” [[Luk 4:30]]
• undersökande frågor angående sin person: ”Är du den som ska komma eller ska vi vänta på någon annan?” [[Luk 7:19 ]]
• oärliga frågor som ställdes för att sätta honom på prov: ”Vad ska jag göra för att vinna evigt liv?” [[Luk 10:25]]
• nyfikna teologiska frågor: ”Är det bara några få som blir räddade?” [[Luk 13:23]]
• frälsningshistoriska frågor om Guds tidtabell: ”Tillfrågad av fariseerna om när Guds rike skulle komma …” [[Luk 17:20 ]]

Hur hanterade Jesus detta? Han gick i dialog med dem som frågade. Han bemötte kritiken. Han gav svar. Lukas säger att Jesus ”ansattes hårt” och att de ”ställde många besvärliga frågor”.[[Luk 11:53]] Men han påpekar också att de ”lyckades inte få fast honom för något som han sade när folket hörde på, och de häpnade över hans svar och teg”.[[Luk 20:26]]  Eller med de skriftlärdas ord till Jesus efter en utmanande diskussion kring frågan om de döda kommer att uppstå: ”Mästare, det var bra svarat”.[[Luk 20:39-40]]

Evangelierna ger oss många exempel på hur Jesus använder förnuft och logik när han försvarade sitt budskap. Ta frågan om vems ärende han gick: Guds eller djävulens? Jesu förmåga att bota sjuka och befria människor från det ondas inflytande var odiskutabelt i hans samtid; de såg med egna ögon vad som hände. För kritiker var det lönlöst att ifråga­sätta verkligheten i dessa skeenden. Istället reste de frågan om varifrån Jesus fick sin makt: “Det måste vara med demonernas furste Beelsebul som den mannen driver ut demonerna.”

Jesu respons är illustrativ. Han ställer två motfrågor, som båda undergräver deras påstående. För det första frågar han efter det menings­fulla i att tänka sig att den onda makten ger sig på sig själv: ”… om Satan driver ut Satan splittras han. Hur skall hans rike då kunna bestå?” För det andra vänder han kritikernas fråga mot dem själva. Också de försöker befria besatta människor och därmed blir deras anklagelse en bumerang: ”Om jag driver ut demonerna med Beelsebul, med vems hjälp driver då era anhängare ut dem?”[[Matt 12:22-27]]
 

Paulus som apologet

Jesu öppna attityd präglade också Paulus. Under sina framgångsrika missionsresor till de stora städerna runt Medelhavet var han ständigt involverad i dialog och debatt. Han:

• ”bevisade”[[Apg 9:22]]
• ”disputerade”[[Apg 9:29]]
• ”visade … att Messias måste lida och uppstå”[[Apg 17:2-4]]
• ”försökte övertyga”[[Apg 18:4]]
• ”sökte … vinna dem för tron på Jesus”[[Apg 28:23-24]]

Paulus manipulerade inte sina åhörare, utan lämnade dem frihet att utifrån sina egna förutsättningar själva undersöka budskapet. Som det står om judarna i Beroia: De ”forskade dagligen i skrifterna för att se om allt detta stämde”.[[Apg 17:11]] Inför anklagelsen att hans budskap visade att han var galen svarade han med att säga: ”Jag talar sanna och förnuftiga ord.”[[Apg 26:25]] John Stott skriver i sin kommentar till Apostlagärningarna:

Detta språkbruk visar att Paulus presentation av evangeliet var seriös, välargumenterad och övertygande. Eftersom han trodde att evangeliet var sant var han inte rädd att vända sig till sina åhörares förstånd. Hans sätt att proklamera sitt budskap var inte ett enkelt ”ta emot eller förkasta det”; istället använde han argument som understödde och tydliggjorde hans påstående. Han försökte övertyga för att omvända och, som Lukas tydligt påpekar, blev också många övertygade.[[Stott, John, The Message of Acts (IVP 1994), ss. 321-313.]]

Vi finner alltså hos både Jesus och Paulus en konsekvent apologetisk förmedling av evangeliet: de förklarade och försvarade det budskap de proklamerade.

Den tidiga kyrkans apologeter

Motståndet mot kristen tro växte i samma takt som den kristna församlingen växte. Och den tidiga kyrkan utmanades från olika håll.

För det första utmanades den kristna kyrkan av synagogan. Många judar menade att en korsfäst Messias var en omöjlighet. Jesu förnedrande död på korset motbevisade varje messianskt anspråk från hans sida.

För det andra utmanades den kristna kyrkan av de romerska myndigheterna. Till att börja med betraktade romarna den kristna tron som en del av den judiska religionen. I Apostlagärningarna menar till exempel den romerske ståthållaren Festus att den kristna tron handlar om ”tvistefrågor i deras egen [judarnas] religion”.[[Apg 25:19]] Och romarna hade gett judarna religionsfrihet; de behövde inte tillbe kejsaren. Denna religionsfrihet gällde därmed också för de kristna. Men situationen förändrades snabbt genom att synagogan markerade att den kristna tron inte var en variant av judendomen utan en egen religion. Kyrkans första tre århundraden, fram till början av 300-talet då kristen tro först blev tillåten och sedan påbjuden, kom därför att präglas av mycket motstånd och förföljelse från de romerska myndigheterna.

För det tredje utmanades den kristna kyrkan av den framväxande gnosti­cismen. De använde sig gärna av både Jesus och apostlarna för att motivera en syn på Gud, människan och frälsningen som var radikalt annorlunda jämfört med vad den historiske personen Jesus stod för. En tidig form av historierevisionism, skulle man säga.
För det fjärde utmanades den kristna kyrkan av den klassiska grekiska filosofin. Som vi kan se i Apg 17 mötte Paulus filosofer i Aten som studerade Epikuros och Zenon. Kyrkofadern Tertullianus, född ca 160 e kr, är välkänd för den kontrast han såg mellan grekisk förnuftstro och judisk-kristen uppenbarelsetro, mellan Aten och Jerusalem:
Jag har ingen användning av en stoisk, platonsk eller aristotelisk kristendom. Efter Jesus har vi inte längre något behov av spekulation…[[Tertullianus, Prescriptions Against Heretics, kap. 7. Hela Tertullianus text finns utlagd här.]] 

Utmaningarna kom alltså från olika håll och hade olika innehåll. Den kristna tron ifrågasattes teologiskt, politiskt, historiskt och moraliskt. Vad var då kyrkans respons? Geoffrey Bromiley, tidigare professor i kyrkohistoria vid Fullers teologiska seminarium, ger en intressant kommentar om urkyrkans respons i sin bok Historical Theology:

Det händer att dagens liberala teologer föreslår att eftersom evangeliet ändå var influerat av grekiskt tänkande så var gnosticismen en bland många giltiga former av tidig kristendom. Det var bara det att [gnosticismen] förlorade i striden emot de som var mindre frisinniga som den kom att kategoriseras som en villolära … Pastorer och teologer under denna tidsepok – som mötte förvirring inom traditionen och uppbrott i gemenskaper – föreföll inte ha sett saken på detta vis. De såg en klyfta i liv och mission såväl som i lära. Som de förstod det skulle denna klyfta, om den inte täpptes igen, innebära slutet för evangeliet, kyrkan och tjänsten till världen. Därför löpte de in i klyftan som försvarare av tron.[[Geoffrey W. Bromiley, Historical Theology: An Introduction (T. & T. Clark, 1978), s 19.]]

Responsen var alltså apologetisk. Man förklarade och försvarade den kristna tron. Under 100-talet framträdde en grupp kristna författare som också uttryckligen kallades apologeter och som skrev försvarsskrifter för den kristna tron. De antog, liksom Jesus och Paulus, utmaningen från omgivningen och gick i dialog med kritik och missförstånd. Bland apolo­geterna fanns Aristides, Athenagoras, Minucius Felix, Justinus Mart­y­ren, Tatianos och Theofilos av Antiokia.

Majoriteten behöver inte argumentera

Från 300-talets början förändrades situationen. Förföljelserna upphörde och den kristna tron blev först tillåten och sedan påbjuden. En liten rörelse i Israel hade nu utvecklats till att bli den dominerande tron i romarriket! Och därmed minskade förstås behovet av apologetik, eftersom kristen tro nu blivit den naturliga utgångspunkten.

Det filosofiska och teologiska samtalet fortsatte förstås, men fokus under de kommande tusen åren kom allt mer att ligga på inomkristna frågeställningar om vad som är den rätta förståelsen av kristen tro. Apologetiken behövdes inte på samma sätt som tidigare. Visserligen fort­satte teologer att diskutera utmaningarna från t ex den klassiska grekiska filosofin, men diskussionen blev allt mer en inomkyrklig diskussion.

Så småningom började dock den kristna trons självklarhet att ifråga­sättas. En gradvis process från renässansen till upplysningen förändrade radikalt tankeklimatet i Europa. Kritiken mot den kristna tron som sådan – inte bara mot en viss tolkning av den – tog fart igen. Tanken på under och uppenbarelse avvisades, argumenten för Guds existens underkändes och evangeliernas historicitet förnekades. I den kristna gudstrons ställe sattes först deismen och sedan naturalismen.

Kyrkans katastrofala respons

Vad var kyrkans respons i detta nya läge? När det gäller den protestantiska kyrkan – som sedan reformationen dominerat vår del av världen – är två huvudriktningar tydliga:
För det första den liberala teologin, som valde att instämma i kritiken av kristendomen och därför göra om tron så att den kan samspela med naturalismen. Detta skedde ofta under namn av apologetik; att anpassa kristen tro sågs som det bästa sättet att försvara den. Den tyske teologen Friedrich Schleiermacher, som levde 1768-1834, är ett av de tydligaste exemplen. Han önskade ge en respons på den kristendomskritiska filosofin från David Hume (1711-76) och Immanuel Kant (1724-1802) och gå i dialog med dem som i hans samtid föraktade den kristna tron. Hans ärende var alltså apologetiskt. Problemet är att han valde att inte försvara den kristna tron; han förändrade den istället! Därmed är han inte en apologet i nytestamentlig mening. Detsamma kan sägas om flera av 1900-talets mest inflytelserika liberala teologer, som till exempel Rudolf Bultmann. Han önskade kommunicera kristen tro till samtiden, men accepterade den naturalistiska världsbilden och tvingades därför i grunden göra om innehållet i kristen tro. Kvar blev en kristendom utan transcendens, utan helighet och utan egentliga sanningsanspråk. Kvar blev en kristen tro utan livskraft.

Den tyske teologen Wolfhart Pannenberg skriver utmanande om detta:

Sekulariseringens största framgång ligger trots allt i dess överallt spridda demoralisering hos kyrkoarbetare och teologer som borde proklamera och tolka evangeliets sanning. Istället vilseleder de sig själva att de uppnår det målet genom att anpassa den kristna tron och livet till sekulariseringens krav. Jag är övertygad om att det situationen kräver är just motsatsen till en sådan okritisk anpassning. Ju mer framgång sekulariseringen får desto mer angeläget är det att den kristna tron och livet ses i kontrast till den sekulariserade kulturen. Det som behövs är en stark bekräftelse av de centrala trosartiklarna i kristedomen emot sekulariseringens ande…[[Wolfgang, ‘Christianity and the West: Ambiguous Past, Uncertain Future’, i First Things, 48 (Decem­­ber 1994), ss. 18-23]]

För det andra den pietistiska teologin, som istället valde att ignorerade kritiken och lägga fokus på den personliga erfarenheten. Här blev tron ett skyddat rum, oåtkomligt för tänkande och argument. Även om det bibliska innehållet troget förkunnades, motiverades det sällan och relaterades inte till upplysningsfilosofins frågeställningar.
I båda fallen – liberalism och pietism – placerades biblisk apologetik i malpåse. Den protestantiska kyrkan lämnade på det sättet intellektuell ”walk over” när den utmanades av naturalismen. Två hundra år efter upplysningen har också den kristna tron drastiskt marginaliserats i väster­landet. Varför? Bland annat därför att kyrkan inte tagit det apologetiska uppdraget på samma allvar som Jesus, Paulus och de första århundradens apologeter gjorde.

Apologetik i en postmodern tid

Men är det meningsfullt för oss nu, i början av det tredje årtusendet efter Kristus, att återuppliva apologetiken? Innebär inte övergången från det moderna till det postmoderna att det tankemässiga försvaret av kristen tro definitivt spelat ut sin roll? I en tid som ser ut att värdesätta känsla mer än tanke, det subjektiva mer än det objektiva, det personliga mer än det abstrakta har väl apologetik ingen funktion längre? Min tes är den motsatta: Behovet av apologetik är idag större än någonsin. Det finns flera argument som jag menar styrker den tesen.

För det första innebär vår nuvarande situation att den kristna kyrkan är dubbelt utmanad – av både det moderna och postmoderna perspektivet – och därför har ett dubbelt behov av att motivera och försvara innehållet i den kristna tron. Det moderna projektet ifrågasätter den kristna trons innehåll, medan det postmoderna perspektivet ifrågasätter själva möjligheten att nå fram till sanning. Båda invändningarna måste ges en kristen respons. Apologetikens roll har därför inte blivit mindre, utan större.

För det andra måste vi göra rätt analys av det postmoderna. Det är en sak att göra uppror mot auktoriteter; det är en annan sak att växa upp utan några. Den postmoderna filosofi, som gradvis växte fram under 1980-talet, sysslar med kritik av andras idéer men har få egna svar att ge på tillvarons grundfrågor. När allt är dekonstruerat och slaget i ruiner, vad händer då? Det postmoderna tänkandet ifrågasätter fasta värden, absoluta sanningar och kritiserar tanken på objektivitet. Istället är allt relationellt och beroende av kontext. Språkets möjlighet att beskriva en av oss oberoende verklighet betvivlas. Men denna radikala skepticism gentemot sanning och språk slutar i förtvivlan och meningslöshet om man tar den på allvar. Ernest Hemingways bön i novellen A Clean, Well-Lighted Place kan illustrera vad jag menar. Han gör där en tragisk parodi på bönen Fader Vår, utifrån det spanska ordet ”nada”, som betyder tomhet, intighet: “Our nada who art in nada, nada be thy name, thy kingdom nada, thy will be nada in nada as it is in nada…”

Det postmoderna perspektivet har ingen inneboende kraft att bestå, eftersom det bryter ner och inte ger hopp. En människa som växer upp bakom skyddande murar, som begränsar och stänger inne, har förstås ett inneboende behov av att få riva murarna och få vidga sina perspektiv. Men den människa som växt upp på den ändlösa stäppen, som saknar landmärken och orienteringspunkter kommer förstås att uppleva det motsatta behovet: att få perspektiv.

Postmodernismen fick sin energi från kritiken av det moderna, som begränsade och förminskade människan. Men efterhand som människor nu växer upp i en, åtminstone på vissa områden, postmodern kultur, kommer också frågan om vägledning och perspektiv tillbaka. Os Guinness skriver:

Vi måste komma ihåg att genom historien har värderingen av sanning generellt segrat över skepticismens advokater. Trots att sanning och skepticism alltid har befunnit sig i ett spänningsförhållande är dagens värdering av skepticism över sanning inte den normala situationen. Vi må tillitsfullt förvänta att värderingen av sanning kommer att segra igen.[[Guinness, Os, Time for Truth (Baker Books, 2002)]]

Det finns intressanta tecken på att detta redan håller på att ske. I en intervjubok med fem unga svenska filosofer säger Åsa Wikforss: ”Man kan inte vara skeptiker när det gäller sanning utan bara när det gäller delar av vår kunskap. Vi har sanningsbegreppet i oss vare sig vi vill eller inte.”[[Nyhaga, Michael, Man kan inte vara skeptiker när det gäller sanning: fem svenska filosofer (Symposion, 2004)]] En recensent av boken skrev: ”Efter decennier av dekonstruktiv eklut har tvivlet drabbat tvivlet, och intresset för sanning, rättvisa, språk och verklighet är åter skönjbart.”[[Larsson, Lisbeth, Dagens Nyheter, 25 november 2004]]

För det tredje har samtalet om Gud öppnats upp på ett högst oväntat sätt. Det gäller både inom filosofin och naturvetenskapen. Inom filosofin har de senaste decennierna inneburit stora förändringar. Ett växande antal akademiska filosofer argumenterar idag för Guds existens! Quentin Smith, själv ateistisk filosof, skriver:

Det blev nästan över en natt ’akademiskt respekterat’ att inom filosofin argumentera för teism. Detta gjorde filosofi till en gynnat ingång för de mest intelligenta och begåvade teisterna till akademin i dag. Gud är inte ’död’ i akademin. Han kom tillbaka i slutet på 1960-talet och är nu livs levande i hans mest otippade akademiska fäste – de filosofiska institutionerna.[[Smith, Quentin, ‘The Metaphilosophy of Naturalism’ i Philo 4/2, 2001.]]

Inom naturvetenskapen har Big Bang-teorin på ett liknande sätt gett näring åt ett förnyat samtal om Gud. Ateismens klassiska hållning är ju att betrakta universum som evigt. Men om universum inte är evigt, utan har blivit till, öppnar det upp gudsfrågan på ett mycket intressant sätt.

Apologetikens återkomst

I USA pågår sedan många år tillbaka ett apologetiskt uppvaknande bland kristna. I artikeln ’The Rebirth of Apologetics’ skriver kardinal Avery Dulles:
Över hela USA syns tecken på en väckelse för apologetiken. Evan­ge­li­kala protestanter tar täten. Apologeter av Norman L. Geislers, William Lane Craigs och J.P. Morelands kaliber publicerar lärda verk i naturlig teologi och kristna bevis. Till skillnad från den äldre liberala protestantismen insisterar dessa evangelikaler på ortodoxi. De uppehåller förbehållslöst de grundläggande kristna lärorna om treenigheten, inkarnationen, försoningen och Jesu kroppsliga uppståndelse. Och deras metod har framgång. De kyrkor som kombinerar ett intresse för ortodoxi och apologetik växer. Deras seminarier attraherar stora skaror av entusiastiska studenter. En liknande väckelse tar också plats i katolska kretsar, om än något långsammare.[[Dulles, Avery Cardinal, ‘The Rebirth of Apologetics’ i First Things, 143 (May 2004), ss. 18-23]]

Må Gud ge oss en liknande renässans för kristen apologetik i Sverige!

Stefan Gustavsson

Gardells argument för att betrakta Jesus som analfabet är följande: För det första att man räknar med att ”upp mot 95 % av den judiska befolkningen vid den här tiden inte kunde läsa”. För det andra att det judiska skolväsendet ”tillskrivs en man som faktiskt inte är verksam förrän Jesus är vuxen”.

Båda argumenten är märkliga. För det första går det inte att dra slutsatser angående en individs läskunnighet utifrån en generell bedömning. Det är ett logiskt felslut; ungefär som att förneka att jag är 1,88 lång eftersom medellängden för män i Sverige är 1,80. För det andra tillskrivs, enligt Talmud, det judiska skolväsendet Simeon ben Shetach, en farisé som levde 120-40 före Kristus.

Vi lämnar Jonas Gardell. Om vi i stället ställer frågan om Jesus läskunnighet till det historiska materialet förändras situationen. Där möter oss ett antal aspekter som ett svar måste göra rättvisa åt.

För det första det judiska folkets unika identitet. Den judiska religionen var en skriftreligion. Den hölls samman av Torah, som var en skrift! Det går därför inte att dra slutsatser om judarna utifrån generella bedömningar av situationen i romarriket.  I boken Reading and Writing in the Time of Jesus säger professor Alan Millard: “Läskunnigheten i det judiska samhället skiljde sig påtagligt från det grekisk-romerska samhället, eftersom det fanns en stark tradition av utbildning, för att åtminstone män skulle kunna läsa från Skrifterna i synagogans gudstjänst.”

Enligt Shema, alltså orden från 5 Mosebok 6 som varje lagtrogen jude reciterade dagligen, skulle föräldrarna inpränta hos sina barn Herrens lag. De skulle också skriva lagens ord på sina dörrposter.[[5 Mos 6:4-9, 6:7; 11:19; 31:12-13]] Det är uppenbart att med sådana föreskrifter i hjärtat av religionsutövningen kommer läs- och skrivkunnigheten att påverkas positivt. Som Paul Foster skriver i Journal for the Study of the Historical Jesus: “Till skillnad från många av de religiösa rörelserna i romarriket var judendomen (och efterföljande kristna grupper) en i högsta grad textbaserad … gemenskap.”[[Paul Foster, “Educating Jesus: The Search for a Plausible Context”, Journal for the Study of the Historical Jesus 2006; 4; 7]]

Två välkända judiska historiker som båda är ungefärligt samtida med Jesus – Philo som levde 20 f kr till 50 e kr och Josefus som levde 37 till ca 100 e kr – bekräftar bilden av utbildning och läskunnighet i det judiska samhället. Philo skriver om hur man från tidig ålder undervisades i Guds lag.[[All men guard their own customs, but this is especially true of the Jewish nation. Holding that the laws are oracles vouchsafed by God and having been trained in this doctrine from their earliest years, they carry the likenesses of the commandments enshrined in their souls. Philo, De Legatione, 31 §210.]] Josefus skriver om den stolthet som fanns bland judarna över utbildningen av våra barn och hur lagen föreskriver att barn ska lära sig läsa.[[Above all we pride ourselves on the education of our children, and regard as the most essential task in life the observance of our laws and of the pious practices, based thereupon, which we have inherited. 
[The Law] orders that (children) shall be taught to read, and shall learn both the laws and the deeds of their forefathers …
… most men, so far from living in accordance with their own laws, hardly know what they are. ... But, should anyone of our nation be questioned about the laws, he would repeat them all more readily than his own name. The result, then, of our thorough grounding in the laws from the first dawn of intelligence is that we have them, as it were, engraved on our souls. Josephus, Against Apion, 1.12 §60; 2.25 §204; 2.18 §176, §178.]]

När evangelisten Johannes berättar om Jesus avrättning nämner han något intressant: “Pilatus hade också låtit skriva ett anslag som sattes upp på korset, och där stod: Jesus från Nasaret, judarnas konung. Detta lästes av många judar, eftersom platsen där Jesus korsfästes låg strax utanför staden, och texten var på hebreiska, latin och grekiska.” Det finns ingen anledning att sätta upp skriftliga anslag i en kultur av analfabeter, men i Jerusalem fanns det uppenbarligen många judar som kunde läsa.

Slutsatsen är entydig: Läskunnighet var mycket vanligare bland judarna än i romarriket generellt.

För det andra de indikationer på läskunnighet som finns i källmaterialet om Jesus från Nasaret. Låt mig nämna sex sådana indikationer:

(1) Jesus föddes i en from, Torah-trogen familj, som därför säkert prioriterade undervisning i lagen.[[Luk 2:22]]

(2) Jesus mamma var släkt med en prästfamilj;[[Luk 1:36]] vi vet uttryckligen att prästen Sakarias var både läs- och skrivkunnig.[[Luk 1:63]]

(3) Jesus tituleras som vuxen Rabbi eller Lärare – en icke läskunnig rabbin var en anomali i Israel: “I en judisk kontext är det knappast trovärdigt att tänka sig att en rabbin, som omger sig med lärjungar, debatterar Skriften och dess uttolkning med andra rabbiner och skriftlärda, själv inte kan läsa.”[[Craig A. Evans, Jewish Scripture and the Literacy of Jesus på www.craigaevans.com/evans.pdf]]

(4) Jesus gick offentligt i konfrontation med samtidens skriftlärda och utmanade dem gång på gång med orden: “Har ni inte läst?”[[Matt 12:3, 5, 19:4, 21:16, 42]] Eller som han säger i diskussionen med den laglärde: “Vad står skrivet i lagen? Vad läser du där?”[[Luk 10:26 Folkbibeln]] Om han själv inte kunde läsa, hade han knappast uttalat sig så.

(5) Jesus visade ingående kännedom om Skriften. Om vi följer de tre synoptiska evangelierna ser vi att han citerar eller anspelar på tjugotre av GT:s böcker: alla de fem Moseböckerna, de tre stora profeterna Jesaja, Jeremia och Hesekiel, åtta av de tolv små profeterna och fem av ”skrifterna”. Med andra ord handlar det om alla böckerna i lagen, de flesta av profeterna och några av skrifterna. Han citerar eller anspelar femton gånger på texter i 5 Mosebok, fyrtio gånger på texter i Jesaja bok och tretton gånger på texter ur Psaltaren – uppenbarligen hans favoritböcker![[Craig A. Evans, Jewish Scripture and the Literacy of Jesus på www.craigaevans.com/evans.pdf]]

(6) Jesus slog samtiden med häpnad eftersom han trots avsaknad av akademisk examen uppvisade så stor bildning: “Judarna blev förvånade och sade: ‘Hur kan han som inte har studerat vara så lärd?’”[[Joh 7:15]]  Ordagrant undrar de hur han kan ”ha kunskap om bokstäver” trots att han inte har ”studerat”. I uppslagsverket The Bible Background Commentary utläggs det på följande sätt: “De flesta barn i den grekisk-romerska världen hade inte råd med ens en grundläggande utbildning. Men judiska barn i Palestina, kanske med undantag för de allra fattigaste (och en snickarfamilj hörde inte dit), lärde sig att läsa och recitera Bibeln, oavsett om de kunde skriva eller inte. Frågan här är inte om Jesus var analfabet (det var han inte), men att han aldrig hade gjort några formella studier av Skriften med en välutbildad lärare. Ändå utlägger han den lika väl som vilken som helst av de skriftlärda…”[[Keener, C. S, The IVP Bible Background Commentary: New Testament (IVP: 1993).]] Jesus skriftförståelse väckte uppmärksamhet.

Notera att Jesus läskunnighet över huvud taget inte är en frågeställning i evangelierna. Som Craig Evans påpekar finns det ingen apologetisk tendens att framhäva den som om den vore ifrågasatt![[Craig A. Evans, Jewish Scripture and the Literacy of Jesus på www.craigaevans.com/evans.pdf]] Tvärtom tas den helt naturligt för given rakt igenom evangelierna.

Slutsats: Det historiska materialet indikerar på ett konsekvent sätt att Jesus var läskunnig. Som J P Meier skriver i boken A Marginal Jew: “Bilden av en from judisk familj, Jesus eget intresse av den judiska religionen och hans debatter om Skriften med professionella skriftlärda och fromma fariséer … gör det till en mer trolig hypotes att han kunde läsa de heliga texterna.”[[J P Meier, A Marginal Jew: Rethinking the Historical Jesus. I. (New York: Doubleday, 1991), s. 351.]]

Alltså precis det som Lukas också uttryckligen beskriver:

¹⁶Han kom till Nasaret, där han hade växt upp, och på sabbaten gick han till synagogan, som han brukade. Han reste sig för att läsa, ¹⁷och man gav honom profeten Jesajas bok. När han öppnade den fann han det ställe där det står skrivet:

¹⁸Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet ¹⁹och förkunna ett nådens år från Herren.

²⁰Han rullade ihop boken och gav den tillbaka till tjänaren och satte sig. Alla i synagogan hade sina blickar riktade mot honom. ²¹Då började han tala till dem och sade: “I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som hör mig.”

När en vetenskapsman vill publicera en artikel i en vetenskaplig tidskrift går det vanligen till på följande sätt: Vetenskapsmannen skickar artikeln till redaktören, som vanligtvis själv inte är kompetent att bedöma innehållet i de ofta tekniska artiklarna. Redaktören skickar därför artikeln vidare till ett antal specialister inom området. Dessa specialister granskar innehållet och ger sedan förslag till redaktören om de anser att den ska publiceras. Förslaget kallas för referentgranskning (“peer review” på engelska), och granskarna kallas vanligen för “peers” eller “referees”. Granskarnas rekommendation är helt och hållet rådgivande, och det finns inget krav på att redaktören måste följa granskarnas uppfattning. Vanligtvis rekommenderas redaktören att antingen acceptera manuskriptet, att acceptera det om det förbättras på något sätt, att förkasta det men uppmuntra till vissa förbättringar och att författaren sedan skickar in det på nytt, eller också att förkasta det helt och hållet.

Granskarna bedömer en artikel utifrån olika kriterier: vetenskaplig korrekthet (många artiklar som skickas in innehåller faktafel), originalitet (om någon annan forskare tidigare har kommit fram till samma slutsatser är artikeln inte särskilt intressant) och slutligen om artikeln är tillräckligt viktig för att publiceras i den aktuella tidskriften.

Problem med peer review

Fördelen med referentgranskningsprocessen är att många artiklar som är undermåliga sorteras bort. Men systemet har också fått kritik för att det leder inte bara till vetenskaplig korrekthet utan också till politisk korrekthet och vetenskaplig ortodoxi.

Banbrytande och revolutionerande vetenskapliga artiklar är dock alltid oortodoxa, och många nobelpristagare har varit med om att deras artiklar, som de senare fick nobelpriset för, refuserades av “någon korkad granskare av dogmatiska skäl”, som nobelpristagaren i medicin, Günter Blobel, uttryckte det under stort jubel från vetenskapskollegor.[[Altman, Rockefeller U. Biologist Wins Nobel Prize for Protein Cell Research, New York Times, 12 okt 1999. se länk (10 apr 2008).]]  Mitchell Feigenbaum, föregångare inom kaosteorin, har liknande erfarenheter och uppger att alla hans banbrytande artiklar har refuserats, medan artiklar som har bekräftat etablerad kunskap – och därmed egentligen inte varit lika intressanta – accepterats.[[Tipler, Refereed Journals: Do They Insure Quality or Enforce Orthodoxy?, PCID 2003, vol. 2, http://www.iscid.org/papers/Tipler_PeerReview_070103.pdf (10 apr 2008).]]

Förutom bristande begåvning hos många referees, är säkert en bidragande orsak till motståndet mot att publicera nya teorier att auktoriteterna inom det aktuella området riskerar att tappa prestige om den nya teorin slår igenom (även forskare är givetvis människor med allt vad det innebär av både goda och dåliga egenskaper, där vi bland de senare finner avundsjuka, prestige, bristande intelligens, maktbegär och ibland ren och skär ondska). Peer review innebär tyvärr alltför ofta att “intellektuella giganter” granskas och kontrolleras av “intellektuella pygméer”, vilka refuserar allt de inte förstår eller som inte stämmer med vad som är politiskt korrekt.[[Renard, Peer review, garanti för korrekthet – frågan är bara, är det vetenskaplig eller politisk korrekthet? http://gluefox.com/trov/peer.shtm (10 apr 2008).]]

Alla betydande framsteg inom vetenskapen medför per definition att experternas prestige minskar i anseende. Eftersom finansiering av forskning ofta är väldigt centraliserad kan detta få stora konsekvenser. Om ett forskningsområde inte längre anses vara relevant av finansiären, kommer bidragen att dras in och forskarna stå utan anslag. Därför är det inte heller så konstigt att motståndet mot nya idéer ofta är större än vad det borde vara ur ett rent vetenskapligt perspektiv.

Måste en artikel vara peer reviewed för att vara vetenskapligt relevant?

Peer review betyder ordagrant ’granskning av jämlikar’. Men är detta verkligen vad peer review är? Albert Einstein publicerade tre banbrytande artiklar 1905, innan peer review-principen antogs – en om den speciella relativitetsteorin, en om den fotoelektriska effekten (som senare gav honom nobelpriset) och en om s k brownsk rörelse, som slutgiltigt bevisade att atomer existerar. Alla artiklarna publicerades i Annalen der Physik, en av de största tyska tidskrifterna, men de skickades aldrig vidare till några granskare. I stället lästes de igenom av chefredaktören Max Planck eller redaktören för teoretisk fysik, Wilhelm Wien, som beslutade att publicera artiklarna. Båda dessa forskare fick senare nobelpriset i fysik, så man kan trots allt säga att Einsteins artiklar blev granskade av jämlikar. Med dagens peer review-process hade Einsteins artiklar inte granskats av någon nobelpristagare. Statistik visar att andelen giganter i förhållande till pygmeer inom vetenskapen har minskat drastiskt de senaste årtiondena. Sannolikt hade Einsteins artiklar därför lästs igenom av någon som inte var särskilt kunnig och som inte kunde förstå Einsteins banbrytande idéer och därför refuserat artikeln. Peer review-processen är därför hämmande för vetenskapsmän av Einsteins kaliber eftersom artikelns “peers” i dag knappast är jämlika med författaren.[[Tipler 2003.]]

Forskare med kontroversiella uppfattningar kan alltså ha mycket svårt att få forskningsanslag. Fysikern Frank Tipler har skrivit ett antal artiklar som argumenterar för att människan är den enda intelligenta livsformen i universum. I dag är detta knappast en kontroversiell uppfattning inom vetenskapen, men Tipler, som även har skrivit artiklar i framstående tidskrifter som Nature och Physical Review Letters, har haft mycket svårt att få forskningsanslag.

Banbrytande artiklar och forskningsresultat som leder till andra slutsatser än de etablerade eller som bedrivs inom ett annat forskningsparadigm har alltså ofta mycket svårt att komma in i tidskrifter, oavsett hur kompetenta forskarna är. Granskarna gör ett viktigt arbete i att välja bort artiklar som är undermåliga men kan ofta inte skilja dessa från de verkligt banbrytande artiklarna. Man har därför föreslagit alternativ till den nuvarande peer review-processen som skulle öka möjligheterna för duktiga forskare att få sina alster publicerade, men som ändå skulle sålla bort bottennappen.[[Se Tipler 2003.]]

Discovery Institutes lista

Intelligent design-teorin är ett sådant okonventionellt forskningsparadigm som har svårt att göra sig gällande i den politiskt korrekta peer review-processen. Kritiker säger ibland att för att en teori ska kunna sägas vara vetenskaplig, måste det ha publicerats resultat som stöder den. Intelligent design-teorin kan således inte vara en vetenskaplig teori, säger man, för den har inget stöd i peer reviewed-tidskrifter. Men vi har sett att många av nobelpristagarna också har haft problem med att få sina resultat publicerade, så detta säger mer om den politiska korrektheten än den vetenskapliga korrektheten. Och det behövs väl knappast sägas att intelligent design-teorin ligger utanför vad som anses vara politiskt korrekt. Därför är det så mycket mer anmärkningsvärt när alster som faktiskt stöder intelligent design-teorin verkligen – mot alla odds av politisk korrekthet – blir publicerade i peer reviewed-tidskrifter eller av bokförlag som tillämpar peer review.

Discovery Institute (i fortsättningen DI) har sammanställt en lista med ett antal referentgranskade artiklar i tidskrifter eller böcker som stöder intelligent design.[[Peer-Revewed and Peer-Edited Scientific Publications Supporting the Theory of Intelligent Design, http://www.discovery.org/a/2640 (15 apr 2008).]] Läs gärna igenom denna lista, som också innehåller en kort sammanfattning om vad varje artikel handlar om. Den rimliga följden vore förstås att darwinisters kritik att intelligent design-förespråkare inte publicerats i referentgranskade tidskrifter skulle upphöra, men kritikerna ger sig minsann inte så lätt! I stället säger man att artiklarna inte har genomgått riktiga granskningsprocesser, att artiklarna har publicerats av redaktörer som stöder intelligent design och att de därför inte är vetenskapligt korrekta, att de visserligen kritiserar evolutionen men inte stöder intelligent design-teorin, eller också att de är review-artiklar (översiktsartiklar) av gjord forskning och därför inte innehåller några nya rön eller ny data. En som kommer med dessa anklagelser är biologen Per Kornhall.[[Kornhall, Mats Selanders kritik av min bok, http://perkornhall.se/Evolution/Documents/Selander.htm (15 apr 2008).]]

Kornhall går igenom DI:s lista med artiklar och lyckas avfärda allihop. Jag vill här undersöka på vilka grunder Kornhall förkastar dessa artiklar. För att göra det har jag dels grävt lite själv om artiklarna, dels varit i kontakt med Discovery Institute och frågat hur de ser på Kornhalls kritik. Deras svar var att Kornhalls kritik är mycket svag och att han på alla punkter misslyckas i sitt uppsåt. DI:s lista stämmer alltså, och artiklarna är publicerade enligt gängse vetenskaplig procedur. Man kan därför misstänka att Kornhalls avfärdande av artiklarna grundar sig på att han inte vill ta en saklig diskussion om artiklarnas innehåll.

Artiklar som presenterar ID

Meyer, S. C. DNA and the origin of life: Information, specification and explanation, in Darwinism, Design, & Public Education (Michigan State University Press, 2003).
Behe, M. J., Design in the details: The origin of biomolecular machines, in Darwinism, Design, & Public Education (Michigan State University Press, 2003). Dembski, W.A., Reinstating design within science, in Darwinism, Design, & Public Education (Michigan State University Press, 2003).

Kornhalls kommentar: “Ingen av dessa tre är Peer reviewed utan utgivna i en egen skrift, se Wikipedia: http://en.wikipedia.org/wiki/Darwinism,_Design_and_Public_Education” Kornhall upprepar sedan samma kritik mot följande artiklar som har publicerats i samma skrift:

Nelson, P. & J. Wells, Homology in biology: Problem for naturalistic science and prospect for intelligent design, DDPE, Pp. 303-322.
Meyer, S. C., Ross, M., Nelson, P. & P. Chien, The Cambrian explosion: biology’s big bang, DDPE, Pp. 323-402.

Kornhall tar Wikipedia som källa för detta påstående, men Wikipedia är en ökänt dålig informationskälla om ID med massor av sakfel. Om Kornhall hade undersökt saken själv kanske han hade lyckats få det rätt. Artiklarna är inte utgivna i en “egen” skrift utan i en monografi som innehåller artiklar även av darwinistiska förespråkare. Monografin är dessutom peer reviewed. Kornhall kanske tror att bara tidskriftsartiklar kan vara peer reviewed, men detta är helt fel. Michigan State University tillämpar peer review på alla böcker som publiceras.[[Book Manuscript Submissions, Michigan State University Press, http://msupress.msu.edu/editorial_advisory_board.php (15 apr 2008).]]

Kornhall skriver också om de två sista artiklarna att den troliga förklaringen till förkortningen DDPE är att de är peer reviewed av författarnas kompisar. Men detta förklarar inte användningen av förkortningen. Det mera troliga är att eftersom de har stått med under en annan rubrik tidigare på listan, fanns det ingen anledning att skriva ut hela titeln på boken igen! Kornhall tar återigen Wikipedia som källa för sitt påstående att boken är peer reviewed av författarnas kompisar, vilket inte stämmer. Men även om den vore det, hur många artiklar om darwinismen granskas av vänligt inställda darwinister? Alla, skulle jag påstå. Även om artiklarna i det här fallet hade granskats av förespråkare för ID-teorin, är många av dessa högst kompetenta vetenskapsmän. Så om Kornhall inte vill avfärda samtliga artiklar som skrivits av darwinister för att granskarna själva är darwinister, kan han inte heller avfärda artiklar som skrivits av förespråkare för ID-teorin bara för att granskarna själva är förespråkare för ID-teorin (vilket de alltså inte är i det här fallet).

Kornhall framför ytterligare en punkt, nämligen att vissa artiklar förekommer flera gånger på DI:s lista. Han verkar anse att detta skulle vara något fuffens. Men det har helt enkelt att göra med att artiklarna är sorterade under olika kategorier och vissa artiklar faller under mer än en kategori.

Stephen Meyer, “The Origin of Biological Information and the Higher Taxonomic Categories” Proceedings of the Biological Society of Washington 117 (2004): 213-239.

Kornhalls kommentar: “Tillbakadragen och innehöll inga data utan var en review, se: http://en.wikipedia.org/wiki/Sternberg_peer_review_controversy”

Kornhall gör två påståenden: dels att artikeln var en review (översiktsartikel) och dels att den drogs tillbaka från Proceedings of the Biological Society of Washington (hädanefter PBSW). Låt mig börja med det andra påståendet. Att en artikel inte innehåller några nya data är knappast ett problem i sig. Många vetenskapliga artiklar är review-artiklar och tolkar existerande data på nya sätt. Detta var förstås precis vad Darwin gjorde: han omtolkade existerande data i ett evolutionärt ramverk. Designteoretiker gör ofta samma sak – omtolkar existerande data i ett intelligent design-ramverk. Att hävda att review-artiklar inte skulle vara legitimt vetenskapliga kan inte göras med mindre än att man ogiltigförklarar mycket av vad Darwin och hans efterföljare skrev.

Varför drogs artikeln tillbaka? Var det av vetenskapliga eller politiska skäl? Artikeln publicerades i enlighet med PBSW:s peer review-process med granskning av utomstående specialister.[[Sternberg, Details of Publications Process, http://www.rsternberg.net/publication_details.htm#Process (15 apr 2008).]] Biological Society of Washington som ger ut den motiverar sitt ställningstagande mot intelligent design genom att hänvisa till ett uttalande av American Association for the Advancement of Science (AAAS), enligt vilket det inte finns några vetenskapliga belägg som stöder att intelligent design skulle vara en legitim vetenskaplig teori.[[AAAS Board Resolution on Intelligent Design Theory, http://www.aaas.org/news/releases/2002/1106id2.shtml (15 apr 2008).]] Således, fortsätter Biological Society, når Meyers artikel inte upp till tidskriftens vetenskapliga standard.[[Hartwig, The Stricture of Scientific Resolutions, http://www.discovery.org/a/2257 ( 15 apr 2008).]] Men den här uppfattningen verkar vara gripen ur luften. AAAS skriver att det inte finns något vetenskapligt stöd för intelligent design, och därför bestämmer sig PBSW plötsligt för att Meyers artikel inte når upp till den vetenskapliga standarden, trots att utomstående specialister har konstaterat att artikeln når upp till denna standard. AAAS:s uttalande är ett politiskt dokument, och som DI har konstaterat var styrelsemedlemmarna inte särskilt insatta i ID-teorin. Några anställda hade läst lite böcker om ID, och en styrelsemedlem hade läst några sidor på Internet om ID men kunde inte komma ihåg var.[[Se not 11.]]

Peter Raven, styrelseordförande i AAAS, har motiverat uttalandet, som antogs innan Meyers artikel publicerades, med att det inte fanns något peer review-stöd för ID-teorin.[[AAAS Board Resolution Urges Opposition to “Intelligent Design” Theory in U.S. Science Classes, http://www.aaas.org/news/releases/2002/1106id.shtml (15 apr 2008).]] Man kan därför fråga sig hur relevant AAAS:s uttalande egentligen är i det här fallet. Meyers artikel avfärdas med hänvisning till ett uttalande som motiveras av att dylika artiklar inte existerar. Meyers artikel drogs alltså tillbaka av politiska skäl, inte av vetenskapliga. Den var politiskt inkorrekt, inte vetenskapligt inkorrekt.

PBSW har således lyckats med konststycket att dels visa att det finns peer reviewed-artiklar som stöder ID-teorin, och dels visa att motståndet mot ID-teorin motiveras av politiska skäl, inte av vetenskapliga. Det senare blir ännu tydligare i och med den diskriminering som Richard Sternberg, den dåvarande redaktören för PBSW, utsattes för efter att artikeln publicerades. US Office of Special Counsel (OSC) har gjort en oberoende granskning av fallet och konstaterat att det fanns “starka religiösa och politiska komponenter i agerandet efter publiceringen av Meyers artikel”.[[U.S. Office of Special Counsel, se länk (15 apr 2008).]]  Att säga att artikeln drogs tillbaka av vetenskapliga skäl är därför i bästa fall vilseledande, i värsta fall (vilket är mer troligt) totalt fel. Rapporten från OSC fastslår också:

“Of great import is the fact that these same SI [Smithsonian Institution, amerikanska nationalmuseet som ger ut PBSW] and NMNH [National Museum of Natural History] employees immediately aligned themselves with the National Center for Science Education (NCSE). Our investigation shows that NCSE is a political advocacy organization dedicated to defeating any introduction of ID, creationism or religion into the American education system. In fact, members of NCSE worked closely with SI and NMNH members in outlining a strategy to have you investigated and discredited within the SI.”[[Se not 14.]]

Här kan man verkligen tala om konspiration! Historien om hanteringen av både Meyers artikel och hur Sternberg har behandlats är naturligtvis mycket pinsamt för evolutionister i PBSW:s inkvisitoriska anda. Låt oss hoppas att Kornhall inte hör dit utan tar avstånd från dylika konspirationer. Men även om vissa vetenskapliga tidskrifter och institutioner har agerat orätt och bevisligen diskriminerat oliktänkande, är det viktigt att påpeka att dessa anklagelser inte kan riktas mot vetenskapssamhället som helhet. Det finns trots allt, som vi ska se, tidskrifter som har välkomnat artiklar om intelligent design.

Fler artiklar som presenterar ID

Lönnig, W.-E. Dynamic genomes, morphological stasis and the origin of irreducible complexity, Dynamical Genetics, Pp. 101-119.

Kornhalls kommentar: “Återigen inte en normal Peer reviewed publicering utan del av en bok och innehåller inga data eller ny forskning som stöder ID-hypotesen som för övrigt överhuvudtaget inte presenteras. Den är en kritik mot delar av molekylär evolution men inget stöd för ID.”

Kornhalls kommentar är smått otrolig. Har han ens läst artikeln? Författaren diskuterar en del av sina egna idéer och diskuterar andra författares forskning i ett design-ramverk motsvarande vad Darwin gjorde. Han diskuterar dessutom Dembskis och Behes arbeten, så artikeln är helt klart ett stöd för ID-teorin. Och varför skulle författaren behöva presentera ID-teorin på nytt, när den finns presenterad i artikelns referenser? Det vore som att förklara evolutionsteorin varje gång man skriver något om den. Om det är ett krav att presentera teorin i varje artikel, snarare än att hänvisa till förklaringar i referenserna, måste Kornhall ogiltigförklara nästan varenda artikel om evolutionsteorin. Det tycker nog varken han eller jag att man ska behöva göra. Och tror Kornhall verkligen att böcker inte kan vara peer reviewed? Det är i så fall helt fel. Alla böcker som Transworld Research Network ger ut är peer reviewed.[[Transworld Research Network, http://www.trnres.com/ (15 apr 2008).]]

Jonathan Wells, “Do Centrioles Generate a Polar Ejection Force?,” Rivista di Biologia/Biology Forum 98 (2005): 37-62.

Kornhalls kommentar: “Innehåller en beskrivning av centrioler men innehåller absolut inget stöd för ID och nämner bara design i sammanfattningen och i någon rad i artikeln vilket är ett konstigt sätt att göra det på.”

Darwinismen har svårt att förklara centriolers uppkomst, och Wells diskuterar dem därför ur ett designperspektiv, dvs att de är designade att fungera som turbiner och inte är biprodukter av blinda evolutionära processer. Utifrån detta gör Wells testbara förutsägelser som kan ha betydelse för förståelsen av cellfunktioner och av cancer. Det är märkligt att Kornhall inte ser att Wells använder ID-teorin heuristiskt, dvs för att motivera och ge stöd åt en teori och inspirera nya forskningsprogram. Har Kornhall verkligen läst artikeln?

Scott Minnich and Stephen C. Meyer, “Genetic Analysis of Coordinate Flagellar and Type III Regulatory Circuits,” Proceedings of the Second International Conference on Design & Nature, Rhodes Greece, edited by M.W. Collins and C.A. Brebbia (WIT Press, 2004).

Kornhalls kommentar: “Den här artikeln gick inte genom peer review - vilket Minnich har vittnat om under ed under Dover-rättegången… http://en.wikipedia.org/wiki/Scott_Minnich”

Det ligger nära till hands att tro att Kornhall skriver så här för att slippa ta itu med de vetenskapliga argumenten som Minnich framför. Men återigen tar han Wikipedia som källa, så vad kan man förvänta sig? Minnich sade i rättegången att artikeln inte var peer reviewed, och han talade sanning. Men i rubriken till DI:s lista står “Peer-reviewed & Peer-Edited Scientific Publications Supporting the Theory of Intelligent Design”. Det är väldigt vanligt att konferensartiklar är peer edited, och detta betraktas som en legitim vetenskaplig publicering. Kornhall gör sig skyldig till dubbla måttstockar genom att sätta andra krav för ID-teorin, och han har inte lyckats motbevisa DI:s lista.

Peer reviewed vetenskapliga och filosofiska böcker som stöder ID

W.A. Dembski, The Design Inference: Eliminating Chance through Small Probabilities (Cambridge: Cambridge University Press, 1998).

Michael Behe, Darwin’s Black Box: The Biochemical Challenge to Evolution (The Free Press, 1996).

Charles B. Thaxton, Walter L. Bradley, Roger L. Olsen, The Mystery of Life’s Origin: Reassessing Current Theories (Philosophical Library, 1984, Lewis & Stanley, 4th ed., 1992).

John Angus Campbell and Stephen C. Meyer, Darwinism, Design, & Public Education (Michigan State University Press, 2003)

Guillermo Gonzalez and Jay W. Richards, The Privileged Planet: How Our Place in the Cosmos is Designed for Discovery (Regnery Publishing, 2004).

William Dembski, No Free Lunch: Why Specified Complexity Cannot be Purchased without Intelligence (Rowman & Littlefield Publishers, 2002).

Michael Denton, Evolution: A Theory in Crisis (Adler & Adler, 1985).

Del Ratzsch, Nature, Design, and Science: The Status of Design in Natural Science (State University of New York Press, 2001).

Michael C. Rea, World without Design: The Ontological Consequences of Naturalism (Oxford University Press, 2004).

Här gör Kornhall det lätt för sig. Hans kommentar om alla dessa böcker är kort och gott att ingen är peer reviewed. Var han har fått detta ifrån är en gåta. Det är fel – alla böcker har genomgått peer review, och Kornhall har inte givit oss några skäl att tro annorlunda.

Artiklar som stöder ID i peer reviewed vetenskapliga tidskrifter

Ø. A. Voie, “Biological function and the genetic code are interdependent,” Chaos, Solitons and Fractals, Vol 28(4) (2006): 1000-1004.

Kornhalls kommentar: “Jag kan inte förstå hur den här artikeln som inte är biologi överhuvudtaget kan användas som stöd för ID. Den säger att ursprungsfrågorna är svåra att lösa. Det vet väl alla men det ger inget explicit stöd för ID.”

Voie argumenterar, utifrån Gödels ofullständighetsteorem, för att informationen i levande organismer inte kan härledas från vare sig slump, naturlagar eller fysikaliska eller kemiska principer. Intelligens har inte dessa egenskaper, “därför är det väldigt naturligt att många vetenskapsmän tror att livet snarare är en delmängd [subsystem] av ett Intellekt större än människor”. Att livet bygger på icke-materiella storheter är ett stöd för ID som Kornhall inte har lyckats motbevisa.

John A. Davison, “A Prescribed Evolutionary Hypothesis,” Rivista di Biologia/Biology Forum 98 (2005): 155-166.

Kornhalls kommentar: ”Innehåller inga nya data eller experiment som stöder ID.”

Artikeln handlar om att evolutionen bygger på aktivering av förprogrammerad genetisk information snarare än konvergent (sammanstrålande) utveckling. Detta är ett stöd för ID. Kornhall har inte lyckats motbevisa detta.

M.J. Behe and D.W. Snoke, “Simulating Evolution by Gene Duplication of Protein Features That Require Multiple Amino Acid Residues,” Protein Science, 13 (2004): 2651-2664.

Kornhalls kommentar: “Kommenterar jag i min bok. Inehåller kritik mot en liten del av teoribildningen kring molekylär evolution av proteiner. Sågad artikel som INTE inehåller något stöd för ID.”

Tvärtemot vad Kornhall skriver innehåller artikeln stöd för ID, vilket även Science har uppmärksammat.[[Luskin, Science Plays Politics, but Implies Behe and Snoke (2004) Supports Irreducible Complexity and ID after all, se länk (15 apr 2008).]] Behe och Snoke visar att det finns specificerad och oreducerbar komplexitet i biologiska system. Behe undersöker om sådan komplexitet kan evolvera. Kornhall har inte lyckats motbevisa detta.

D. A. Axe, “Estimating the Prevalence of Protein Sequences Adopting Functional Enzyme Folds,” Journal of Molecular Biology, Vol. 341 (2004): 1295–1315.

Kornhalls kommentar: ”Återigen inget positivt stöd för ID.”

Jodå, DI:s lista förklarar också hur artikeln stöder ID.[[Se not 6.]] Axe har dessutom gjort följande uttalande angående artikeln: ” In the 2004 paper I reported experimental data used to put a number on the rarity of sequences expected to form working enzymes. The reported figure is less than one in a trillion trillion trillion trillion trillion trillion. Again, yes, this finding does seem to call into question the adequacy of chance, and that certainly adds to the case for intelligent design.”[[West, Scientist Says His Peer reviewed Research in the Journal of Molecular Biology “Adds to the Case for Intelligent Design”, se länk (15 apr 2008).]] Kornhall har inte lyckats motbevisa detta.

Artiklar som stöder ID i peer reviewed vetenskapliga antologier

W.-E. Lönnig & H. Saedler, “Chromosome Rearrangements and Transposable Elements,” Annual Review of Genetics, 36 (2002): 389-410.

Kornhalls kommentar: ”Innehåller enligt TalkOrigins inga nya data eller stöd för ID. Jag har tyvärr inte kunnat läsa den.”

Det är en review-artikel (vilket framgår av namnet på tidskriften). Att den därför inte innehåller några nya data kanske inte är så konstigt. Den diskuterar befintliga data i enlighet med ID-teorin enligt Behe och Dembski. Kornhall har inte lyckats motbevisa detta.

D.K.Y. Chiu & T.H. Lui, “Integrated Use of Multiple Interdependent Patterns for Biomolecular Sequence Analysis,” International Journal of Fuzzy Systems, 4(3) (September 2002): 766-775.

Kornhalls kommentar: ”Riktigt på vilket sätt den här artikeln är ett stöd för ID mer än att den använder termen specified complexity vet jag inte. Om biologisk evolution handlar den inte.”

Artikeln handlar om specificerad komplexitet, som är en av grundstenarna i ID-teorin. Artikeln ger därmed ID-teorin trovärdighet. Kornhalls svar är ett icke-svar. Varför skulle en artikel behöva handla om biologi för att stödja ID?

M.J. Denton, J.C. Marshall & M. Legge, (2002) “The Protein Folds as Platonic Forms: New Support for the pre-Darwinian Conception of Evolution by Natural Law,” Journal of Theoretical Biology 219 (2002): 325-342.

Kornhalls kommentar: “Återigen inga data och inga observationer utan: We speculate that it is unlikely that the folds will prove to be the only case in nature where a set of complex organic forms is determined by natural law, and suggest that natural law may have played a far greater role in the origin and evolution of life than is currently assumed.”

Artikeln argumenterar för att evolutionen är teleologisk (ändamålsenlig) snarare än darwinistisk och utgör därför ett starkt stöd för ID. Kornhall har inte lyckats motbevisa detta.

D. A. Axe, “Extreme Functional Sensitivity to Conservative Amino Acid Changes on Enzyme Exteriors,” Journal of Molecular Biology, Vol. 301 (2000): 585-595.

Kornhalls kommentar: “Från Talkorigin: Axe (2000) finds that changing 20 percent of the external amino acids in a couple proteins causes them to lose their original function, even though individual amino acid changes did not. There was no investigation of change of function. Axe’s paper is not even a challenge to Darwinian evolution, much less support for intelligent design. Axe himself has said that he has not attempted to make an argument for design in any of his publications (Forrest and Gross 2004, 42).”

Axe har redan svarat på detta: “I concluded in the 2000 JMB paper that enzymatic catalysis entails ‘severe sequence constraints’. The more severe these constraints are, the less likely it is that they can be met by chance. So, yes, that finding is very relevant to the question of the adequacy of chance, which is very relevant to the case for design.”[[Se not 19.]]

Granville Sewell, Postscript, in Analysis of a Finite Element Method: PDE/PROTRAN (Springer Verlag, 1985).

Kornhalls kommentar: “Inte biologi, inga data.”

Sewell jämför den genetiska koden med ett datorprogram och diskuterar hur evolution utan framförhållning omöjligen kan åstadkomma komplexa system. Det här är en matematisk studie av evolutionen, och om Kornhall förkastar den av det skälet måste han också förkasta alla artiklar om kvantitativ populationsgenetik.

Peer edited eller peer reviewed artiklar som stöder ID i vetenskapliga tidskrifter, antologier eller konferenssammanfattningar

Granville Sewell, “A Mathematician’s View of Evolution,” The Mathematical Intelligencer, Vol 22 (4) (2000).

Kornhalls kommentar: “Är inte peer reviewed. Innehåller inga data, är inte biologi… utan en liten filosofisk reflektion.”

Rubriken till denna artikel är “peer-edited or editor-reviewed articles”. Kornhall har inte visat att artikeln inte uppfyller detta. Att artikeln är en “liten filosofisk reflektion” gör den knappast rättvisa. På DI:s sida står följande: “Sewell förklarar att Michael Behes argument mot neodarwinism från oreducerbar komplexitet har stöd av matematik och beräkningsvetenskap, särskilt när den tillämpas på problemet om uppkomsten av ny genetisk information… Han påpekar att erfarenheten lär oss att mjukvara beror på många separata, funktionella, koordinerade delar. Av denna anledning kräver större förbättringar av ett datorprogram i allmänhet tillägg eller modfieringar av hundratals oberoende rader, där förändring av en enstaka rad inte leder till någon förbättring.” Sewell jämför förändringar av mjukvara med förändringar av den genetiska koden och argumenterar för att “förbättringar av det genetiska programmet kräver intelligent framförhållning av en programmerare. Blinda mutationer och selektion är inte tillräckligt för att producera den nödvändiga informationen.”

Fyra artiklar från W. A. Dembski & M. Ruse, eds., DEBATING DESIGN: FROM DARWIN TO DNA (Cambridge, United Kingdom, Cambridge University Press, 2004).

Kornhalls kommentar: “Inga av dessa fyra nedan är som synes ovan Peer reviewed, utan delar av en egen bok som ID-förespråkarna själva satt ihop…”

Uppenbarligen har Kornhall inte läst boken, för den samredigerades av William Dembski och Michael Ruse, som är en ledande kritiker av ID-teorin. Den innehåller också artiklar av flera vetenskapsmän som är kritiska till ID-teorin, inklusive Ken Miller och Francisco Ayala. Det är alltså ingen bok som ID-förespråkare själva har satt ihop.

Scott Minnich and Stephen C. Meyer, “Genetic Analysis of Coordinate Flagellar and Type III Regulatory Circuits,” Proceedings of the Second International Conference on Design & Nature, Rhodes Greece, edited by M.W. Collins and C.A. Brebbia (WIT Press, 2004).

Kornhalls kommentar: “Inte Peer reviewed trots Discoverys påstående att så är fallet. Det är väldigt sällan som konferenssammanfattningar är det.”

Det är lätt att bara påstå att någonting inte är peer reviewed. Vad har Kornhall för stöd för sitt påstående? Artikeln är peer reviewed, vilket var ett krav för att den skulle få presenteras vid konferensen.

MERE CREATION: SCIENCE, FAITH & INTELLIGENT DESIGN (William A. Dembski ed., 1998).

Kornhalls kommentar: “Peer reviewded av William Dembski?...”

Återigen är rubriken “peer-edited or editor-reviewed articles”.

Slutsats

Så hur ska man sammanfatta detta? Discovery Institutes respons är att Kornhalls kommentarer är ytterligt svaga och innehåller mycket felaktig information. Har Kornhall helt sonika hittat på alla anklagelser? Det kan förstås inte uteslutas, men mera troligt är att han faktiskt försökt vara ärlig men undersökt publikationerna för dåligt. Kanske är orsaken att han vill undvika att diskutera sakfrågorna, kanske att han till varje pris vill att ID-teorin ska framstå som pseudovetenskaplig. Kornhall skriver i anknytning till sin genomgång:

“Vad som är väldigt tydligt är att Discovery institute försöker vilseleda sina anhängare enligt känt ID-manér. Man kallar saker för peer reviewed som inte är det. Och just denna typ av beteende borde göra att tänkande personer borde akta sig för Discovery institute och förstå att det är en proagandaorganisation och inte en vetenskaplig sådan.”

Vi har sett att Kornhall har helt fel i sina beskyllningar. Jag tror inte att Kornhall försöker vilseleda någon. Den typen av beskyllningar och debatton leder ingenvart. Men en granskning av artiklarna och av Kornhalls “undersökning” gör kritikens intellektuella och vetenskapliga kollaps så oerhört tydlig – för att använda hans egna ord.

• Det finns en övernaturligt verkande person som skapar och styr världen.
• Den bibliska skapelseberättelse som finns nedtecknad i Första Moseboken är vetenskapligt korrekt.

Den övernaturligt verkande person som av kreationismen antas existera uppfattas vanligen som den transcendente, personlige Guden i de välkända monoteistiska religionerna, framför allt kristendomen. Denne Gud sägs ha skapat världen ur intet (dvs utan hjälp av förexisterande material). Dessutom sägs händelseförloppet genom vilket denne Gud skapade världen motsvara den bibliska berättelsen. Intelligent design å andra sidan gör inga som helst försök att identifiera den intelligenta orsaken bakom naturens design, inte heller slår den på förhand fast vilket händelseförlopp denna intelligenta orsak måste ha handlat efter.

Förutom att intelligent design och kreationismen gör helt olika förantaganden, skiljer de sig också åt i fråga om allmänt innehåll och undersökningsmetod. Intelligent design börjar med data som vetenskapsmän observerat i laboratoriet och i naturen, söker sedan efter mönster som allmänt kännetecknar intelligenta orsaker och fastställer på så sätt om ett fenomen är designat eller inte. Slutsatsen att någonting är designat utgör för en designteoretiker en slutledning som grundar sig på data, inte på en härledning från någon religiös auktoritet. Dessutom skiljer sig det allmänna innehållet i intelligent design avsevärt från kreationismen. Kreationismen utgår från följande antaganden:

K1: Universum, energi och liv skapades plötsligt ur intet.

K2: Mutationer och naturligt urval kan inte ur en enda organism åstadkomma utvecklingen av alla livsformer.

K3: Förändringar av de från början skapade växt- och djurarterna sker endast inom vissa begränsade ramar.

K4: Människor och apor har olika förfäder.

K5: Jordens geologi kan förklaras med hjälp av katastrofism, främst genom att det har inträffat en världsomfattande översvämning.

K6: Jorden och alla levande arter gjorde sitt inträde relativt sent (i storleksordningen några tusen eller tio tusen år sedan).

Intelligent design å andra sidan utgår från följande antaganden:

ID1: Specificerad komplexitet och oreducerbar komplexitet är tillförlitliga kännetecken på design.

ID2: Biologiska system visar prov på specificerad komplexitet och använder sig av oreducerbart komplexa delsystem.

ID3: Naturalistiska mekanismer eller blinda orsaker räcker inte för att förklara uppkomsten av specificerad komplexitet eller oreducerbar komplexitet.

ID4: Därför utgör intelligent design den bästa förklaringen till den specificerade och oreducerbara komplexitet som finns i biologiska system.

När man jämför dessa två uppräkningar ser man att intelligent design och kreationismen skiljer sig markant åt i fråga om innehåll.

Intelligent design är försiktig med vad den hänför till den designande intelligensen bakom den specificerade komplexiteten i naturen. Designteoretiker är till exempel på det klara med att vilken natur, moralisk beskaffenhet och syften denna intelligens har ligger utanför vetenskapens kompetensområde och måste därför överlåtas åt religion och filosofi. Intelligent design som vetenskaplig teori skiljer sig från den teologiska skapelseläran. Skapelsen förutsätter en skapare som ger upphov till världen och allt dess material. Intelligent design försöker bara förklara hur materialet är ordnat inom en redan befintlig värld. Designteoretiker hävdar att vissa dispositioner av materian, särskilt inom biologiska system, visar tydliga tecken på att vara designade av en intelligens.

Förutom att kreationismen förutsätter en övernaturligt verkande person, förutsätter den också att den bibliska skapelseberättelsen är vetenskapligt korrekt. Förespråkare för kreationismen behandlar de inledande kapitlen i Första Moseboken som en vetenskaplig text och argumenterar följaktligen för att världen skapades bokstavligen på sex dagar, att Adam och Eva funnits i historien, att Edens lustgård existerat, att det inträffat en världsomfattande katastrofal översvämning och så vidare. Kreationismen tar den bibliska skapelseberättelsen i Första Moseboken som utgångspunkt och försöker sedan att få data i naturen att rimma med den bibliska berättelsen.

Intelligent design å andra sidan börjar med data i naturen och gör utifrån dessa gällande att en intelligent orsak ligger bakom den specificerade komplexiteten i naturen. När intelligent design argumenterar på det här sättet, stödjer den sig inte på några inskränkta förantaganden utan på tillförlitliga metoder som utvecklats inom forskarvärlden för att urskilja designade från odesignade strukturer. Kreationismens förlitan på inskränkta förantaganden undergräver dess ställning som vetenskaplig teori. Intelligent designs förlitan på allmänt vedertagna vetenskapliga principer å andra sidan säkerställer dess legitimitet som vetenskaplig teori.

Dessa skillnader mellan intelligent design och kreationism har stor juridisk betydelse för huruvida man kan propagera för intelligent design i det offentliga rummet. När USA:s högsta domstol formulerade sin syn på kreationismen i fallet Edwards vs Aguillard, citerade man den federala domstolen i fallet McLean vs Arkansas Board of Education. Enligt högsta domstolen visar kreationismen inte bara likheter med skapelseberättelsen i Första Moseboken utan är faktiskt identiskt med den och kan inte jämföras med någon annan skapelseberättelse. Eftersom kreationismen på punkt efter punkt motsvarar skapelse- och flodberättelserna i Första Moseboken, ansåg högsta domstolen att kreationismen är en religiös lära och inte en vetenskaplig teori.

Intelligent design å andra sidan kan inte anklagas för att vara intrasslad i religionen. Intelligent design är inte kreationism dold i nya och mer sofistikerade termer. Intelligent design utgår inte ifrån några av kreationismens religiösa övertygelser. Kreationismen beskriver universums uppkomst, dess livslängd, mekanismerna bakom geologiska formationer, anger ramarna för evolutionära förändringar och berättar hur mänskligheten uppstod – allt medan den anpassar sin skapelseberättelse till Första Mosebokens inledande kapitel. Intelligent design däremot säger ingenting om universums uppkomst eller ålder, måste inte tro på någon översvämningsgeologi, kan inrymma hur många evolutionära förändringar som helst, har inga förutfattade meningar om hur människan uppstod och anger inte i förväg hur en designande intelligens skapade de första organismerna.

Följaktligen är det fel och orättvist att blanda ihop intelligent design och kreationism. Intelligent design är en strikt vetenskaplig teori utan några religiösa utgångspunkter. Medan den skapare som utgör grundvalen för kreationismen stämmer överens med en strikt, bokstavlig tolkning av Bibeln, måste den designer som utgör grundvalen för intelligent design inte ens vara en gudom. Visserligen är designern fullt förenlig med skaparguden i världens monoteistiska religioner som judendomen, kristendomen och islam. Men designern är också fullt förenlig med deismens urmakargud, demiurgen i Platons dialog Timaios och med stoikernas gudomliga förnuft (logos spermatikos). Man kan till och med ha en agnostisk syn på designern och behandla specificerad komplexitet som ett simpelt faktum vilket inte kan förklaras med hjälp av slump och nödvändighet. Till skillnad mot kreationismen har intelligent design inga färdiga svar på frågor som ”Vem är designern?” eller ”Hur går designern tillväga när han designar och bygger saker och ting?”

Intelligent design är den vetenskap som studerar tecken på intelligens.  Observera att ett tecken inte är identiskt med det betecknade. Intelligent design försöker inte tränga in i designerns medvetande och räkna ut vad denne tänker. Fokus ligger inte på designerns medvetande (det betecknade) utan på den företeelse som har sin orsak i dennes medvetande (tecknet). Vad som rör sig i en designers huvud kan visserligen vara en intressant fråga, och visst kan man dra vissa slutsatser om hur en designer tänker utifrån de saker denne producerar (under förutsättning att designern är ärlig och uppriktig). Men designerns tänkande faller utanför ramen för intelligent design. Som vetenskapligt forskningsprogram undersöker intelligent design intelligensens verkningar och inte intelligensen som sådan.

Vad som gör intelligent design så kontroversiell är att den påstår sig ha funnit tecken på intelligens i biologiska system. Charles Darwins viktigaste bidrag till vetenskapen var, enligt Francisco Ayala, att visa hur den ändamålsenliga komplexiteten hos organismer kunde åstadkommas utan en styrande intelligens. Följaktligen är intelligent design en direkt utmaning mot darwinismen och andra naturalistiska teorier om livets uppkomst och utveckling. Design har haft en stormig idéhistoria. Dess huvudproblem de senaste två hundra åren har varit att hitta en hållbar formulering av designbegreppet som bidrar till att föra vetenskapen framåt. Vad som hindrat design från att accepteras i den vetenskapliga världen efter darwinismens genombrott är att man saknat exakta metoder för att urskilja intelligent orsakade företeelser från ointelligent orsakade sådana.

För att design ska vara ett fruktbart vetenskapligt begrepp måste man som vetenskapsman vara säker på att man på ett tillförlitligt sätt kan avgöra om någonting är designat eller inte. Johannes Kepler trodde till exempel att månens kratrar var intelligent designade av månvarelser. Numera vet vi att kratrarna har bildats av blinda naturprocesser (som meteornedslag). Det är denna rädsla för att felaktigt hänföra någonting till design och senare få det vederlagt som har hindrat design från att godtas som riktig vetenskap. Men designteoretiker gör nu gällande att man formulerat exakta metoder för att kunna urskilja designade företeelser från odesignade. Dessa metoder, menar man, gör att man kan undvika Keplers misstag och tillförlitligt upptäcka design i biologiska system.

Intelligent designs viktigaste anspråk som teori om livets uppkomst och utveckling är att endast intelligenta orsaker nöjaktigt kan förklara komplexa, informationsrika biologiska strukturer och att dessa orsaker kan upptäckas empiriskt. Att säga att intelligenta orsaker kan upptäckas empiriskt är detsamma som att säga att det finns väldefinierade metoder som – grundat på observerbara egenskaper – tillförlitligt kan skilja ut intelligenta orsaker från blinda naturliga orsaker. Ett flertal specialvetenskaper har redan utvecklat sådana metoder för att göra den sortens urskiljning – särskilt kriminalteknisk vetenskap, kryptografi, arkeologi och sökandet efter utomjordisk intelligens (SETI). Grundläggande för samtliga dessa metoder är deras förmåga att sålla bort slump och nödvändighet.

Astronomen Carl Sagan skrev en roman om SETI som hette Kontakt, som senare filmatiserades med Jodie Foster i huvudrollen. Själva handlingen och utomjordingarna var förstås uppdiktade, men Sagan grundade SETI-astronomernas metoder för att upptäcka design helt och hållet på vetenskapligt bruk. Riktiga SETI-forskare har med andra ord aldrig upptäckt några designade signaler från yttre rymden, men skulle de råka stöta på en sådan signal – så som astronomerna i filmen gjorde – skulle de också dra slutsatsen att signalerna var designade. Varför drog radioastronomerna i filmen en sådan slutsats utifrån de pip och pauser som avlyssnades från rymden? SETI-forskare kör in signaler som hämtats långt utifrån rymden genom datorer som programmerats för att känna igen vissa bestämda mönster. Signaler som inte stämmer med något av dessa mönster passerar igenom ”silen” och klassas som slumpmässiga.

Efter att i åratal ha tagit emot till synes meningslösa ”slumpmässiga” signaler, upptäckte forskarna i filmen Kontakt ett mönster med regelbundna ljud och pauser som motsvarade en serie bestående av alla primtal mellan 2 och 101. (Primtal är jämnt delbara endast med sig själva och med ett.) Detta fångade deras uppmärksamhet, och de kunde direkt påvisa existensen av intelligent design. När en serie började med två ljud och sedan en paus, tre ljud och sedan en paus, och sedan fortsatte så för varje primtal ända till 101, måste forskarna sluta sig till att de hade kontakt med en utomjordisk intelligens.

Förklaringen är att ingenting i de fysiska naturlagarna kräver att radiosignaler ska anta ena eller andra formen, så primtalsserien är alltså villkorlig och inte nödvändig. Primtalsserien utgör samtidigt en längre serie och är därför komplex.[[Dvs talen i serien är inbördes beroende av varandra. Övers anm.]] Observera att om talserien inte hade varit komplex, kunde den mycket väl ha uppstått av en slump. Slutligen är den inte bara komplex utan ger också prov på ett visst oberoende mönster, en specifikation. (Det var inte vilken vanlig nummerserie som helst utan en matematiskt signifikant sådan, nämligen primtalen.)

Intelligens lämnar efter sig ett visitkort, ett typiskt kännemärke – vad jag kallar för specificerad komplexitet. En företeelse visar prov på specificerad komplexitet om den är villkorlig och följaktligen inte nödvändig, om den är komplex och följaktligen inte med lätthet kan upprepas av slumpen, samt om den är specificerad i bemärkelsen att den visar prov på ett visst oberoende mönster. Observera att det inte räcker bara med en osannolik företeelse för att sålla bort slumpen: singlar man slant tillräckligt länge får man en mycket komplex och osannolik företeelse.  Ändå har man ingen direkt anledning att inte hänföra det till slumpen.

Det viktiga med specifikationer är att de kan sättas upp objektivt och inte bara läggas på företeelsen i efterhand. Om till exempel en bågskytt skjuter pilar på en vägg och man sedan går fram och ritar måltavlor runt pilarna, lägger man på ett mönster i efterhand. Om måltavlorna å andra sidan sätts upp i förväg (”specificeras”) och bågskytten träffar dem mitt i prick, då vet man att det var avsiktligt (”designat”).

När designteoretiker ska avgöra om biologiska organismer visar prov på specificerad komplexitet eller inte, inriktar man sig på identifierbara system som enskilda enzymer, metaboliska flöden, molekylmaskiner och liknande. Dessa system är specificerade på grund av sina självständiga funktionskrav, och de visar prov på hög grad av komplexitet. Om en oundgänglig del av en organism visar prov på specificerad komplexitet, då måste givetvis all design som kan hänföras till den delen tillämpas på organismen som helhet. Man behöver inte visa att alla delar av organismen är designad – vissa delar kan faktiskt vara ett resultat av helt naturliga orsaker.

Just kombinationen mellan komplexitet och specifikation övertygade radioastronomerna i Närkontakt av tredje graden om att de fått kontakt med en utomjordisk intelligens. Specificerad komplexitet är det typiska kännemärket på intelligens. Det är ett tillförlitligt empiriskt tecken på intelligens på samma sätt som fingeravtryck är tillförlitliga empiriska tecken på mänsklig närvaro.  Designteoretiker hävdar att blinda naturliga orsaker inte kan generera specificerad komplexitet.[[För en fullständig teoretisk förklaring, se min bok No Free Lunch (Lanham, MD: Rowman & Littlefield Publishers, 2002)]]

Därmed inte sagt att naturligt förekommande system inte kan ge prov på specificerad komplexitet eller att naturliga processer inte kan fungera som kanal för specificerad komplexitet. Naturligt förekommande system kan visst ge prov på specificerad komplexitet, och naturen kan utan inblandning av någon intelligens ta befintlig specificerad komplexitet och stuva om den. Men det är inte det saken gäller. Frågan är om naturen (betraktad som ett slutet system med blinda, fullständigt naturliga orsaker) kan generera specificerad komplexitet i bemärkelsen ge upphov till specificerad komplexitet där det inte tidigare fanns någon sådan.

Ta exempelvis ett träsnitt av Dürer. Det har uppstått genom att någon mekaniskt har tryckt ett insvärtat trästycke på papper. Dürers träsnitt visar prov på specificerad komplexitet. Men den mekaniska appliceringen av trycksvärtan på papperet med hjälp av ett trästycke förklarar inte träsnittets specificerade komplexitet. Den specificerade komplexiteten i träsnittet måste hänföras tillbaka till den specificerade komplexiteten i trästycket, som i sin tur måste hänföras tillbaka till Dürers egen designaktivitet (i det här fallet utmejslingen av trästycket). Den specificerade komplexitetens orsakskedja slutar inte med blinda naturen utan med en designande intelligens.

Biokemisten Michael Behe för samman specificerad komplexitet och biologisk design i sitt begrepp oreducerbar komplexitet (se hans bok Darwins’ Black Box, 1996). Behe definierar ett system som oreducerbart komplext om det består av flera inbördes samordnade delar och om avlägsnandet av en enda del fullständigt omintetgör systemets funktion. I Behes ögon är oreducerbar komplexitet ett säkert tecken på design. Ett oreducerbart komplext biologiskt system som Behe forskar kring är bakterieflagellen. Flagellen är en roterande motor uppbyggd av aminosyror och som har en piskliknande svans som snurrar 20 000 varv per minut och vars rotationsrörelse gör att en bakterie kan förflytta sig i vätska.

Behe visar att det invecklade maskineriet i denna molekylmotor – med bland annat rotor, stator, O-ringar, bussningar och vevstake – kräver ett koordinerat samspel mellan åtminstone trettio komplexa proteiner, och om någon enda av dessa delar saknades skulle motorn helt förlora sin funktion. Behe hävdar att den darwinistiska mekanismen får stora problem att försöka förklara orsaken till oreducerbart komplexa system. I boken No Free Lunch visar jag att Behes föreställning om oreducerbar komplexitet utgör ett specialfall av specificerad komplexitet och att oreducerbart komplexa system som bakterieflagellen därför är designade.

Följaktligen är intelligent design mer än bara det senaste i en lång rad designargument. De närstående begreppen oreducerbar komplexitet och specificerad komplexitet gör att intelligenta orsaker kan upptäckas empiriskt och gör intelligent design till en fullt utvecklad vetenskaplig teori som tydligt skiljer sig från filosofiska och teologiska designargument – vad som traditionellt brukar kallas naturlig teologi. Enligt intelligent design innehåller världen händelser, företeelser och strukturer som inte tillnärmelsevis kan förklaras med blinda naturliga orsaker och som bara tillfredsställande kan förklaras om man tillgriper intelligenta orsaker. Intelligent design visar detta med all önskvärd tydlighet. Således tar den en gammal filosofisk intuition och omsätter den i ett vetenskapligt forskningsprogram. Det här programmet betingas av framsteg inom sannolikhetslära, datavetenskap, molekylärbiologi, vetenskapsfilosofi och forskning kring informationsbegreppet – bara för att nämna några områden. Huruvida det här programmet kan göra design till en effektiv begreppsapparat för att undersöka och förstå naturens värld är för närvarande den stora frågan för vetenskapen.

Gamla testamentet (GT) har det senaste decenniet utsatts för hård kritik i Sverige. När Bibel 2000 publicerades debatterades det i flera olika media om huruvida GT var något för en modern människa att läsa eller inte. Startskottet var en artikel i vänstertidningen Ordfront, där journalisten Eva Moberg bland annat levererade följande bibelkritik:

Jag hade hoppats att Gud skulle utvecklas vartefter GT framskred – verket avspeglar dock åtskilliga sekler, till och med årtusenden, och skrevs av många olika författare. Men tyvärr. Ända fram till slutet av de kanoniska böckerna förbannar han, hotar, hämnas, straffar och lovar guld och gröna skogar åt dem som lyder och prisar honom. [—-] Den banbrytande språkforskaren och psykohistorikern Julian Jaynes har karakteriserat språket och beteendet hos GT:s gud som typiskt för en psykotisk mördare. [—-] Herren är ett samlingsporträtt av många tyranniska stamfäder i patriarkatets ursprungsfas, när det hade att till varje pris kämpa ner de rådande gudinnekulturerna. Därav de extrema aggressionerna, terrorn, storhetsvansinnet, den patologiska svartsjukan. [—-] Herren skulle kunna vara läromästare åt Attila, Hitler, Stalin, Idi Amin, Saddam Hussein, Milosevic och grabbarna. Han är en fullblodsnazist, med modernt språkbruk.

Några år senare utkom Jonas Gardells bästsäljande bok Om Gud, där författaren driver tesen att GT innehåller två från varandra skilda gudsbilder: å ena sidan kärlekens Gud, å andra sidan ”slaktens gud, förintelsens gud och folkmordens gud” (s 187). Gardell går så långt att han hävdar att ”flera av de gudsbilder som bibeln ger oss [har] demoniskt ursprung” (s 257). Därför, menar han, måste vi en gång för alla göra upp med dessa.

Exemplen kan naturligtvis mångfaldigas, men Moberg och Gardell tillhör ändå dem som har fått störst genomslag i den allmänna debatten. Så sent som i höstas utkom dock två böcker med tydligt ateistiska förtecken, Richard Dawkins Illusionen om Gud och Sam Harris Brev till en kristen nation, som båda kritiserar GT på ungefär samma sätt som Moberg och Gardell.

De bibeltroendes respons

Mot bakgrund av dessa och liknande angrepp mot GT infinner sig naturligtvis frågan: Vad har vi som bibeltroende kristna att säga till GT:s försvar? Hur bör vi som med Lausannedeklarationen bekänner att Bibeln är ”utan fel i allt som den påstår och det enda ofelbara rättesnöret för tro och liv” relatera till den kritik som med sådan frenesi levereras av Eva Moberg, Jonas Gardell med flera?

Frågan är viktig av flera skäl. Först och främst kan vi ju konstatera att om kritiken av GT inte får något offentligt bemötande, då blir det Moberg och Gardell som får sista ordet. I alla fall i de breda befolkningslagren. Men även inom kyrkan har vi kommit att bli betydligt mer präglade av dessa personers synsätt än vi ofta vill tro. Steg för steg har vi förlorat det förtroende för Guds ord som var så kännetecknande för våra andliga fäder och mödrar.

Men vägen ut ur vår besvärliga belägenhet är inte så enkel som vi i förstone skulle önska. Det räcker liksom inte att säga att Moberg och Gardell har fel, särskilt som de så medvetet knyter an till sådana tankar och värderingar som de flesta vanliga nutidssvenskar sympatiserar med. En djupare bearbetning av deras sätt att utlägga Bibeln är därför nödvändig.

En sådan bearbetning skulle naturligtvis förtjäna betydligt mer utrymme än vad som står till förfogande här. Men låt mig ändå få ringa in några huvudproblem som jag menar skymtar fram i Eva Mobergs och Jonas Gardells bibelutläggningar, för att därefter dela några tankar kring hur ett alternativt sätt att nalkas Bibelns texter kan se ut.

Människan i centrum

Jag har många gånger förundrats över hur utbredd uppfattningen är att kristen tro står för en lägre snarare än högre moral än samhället i övrigt. De som hävdar detta hänvisar ofta till vad de uppfattar som trångsynta, dömande och intoleranta element i den kristna tron, samtidigt som de stolt påpekar att en pluralistisk eller ateistisk filosofi visar prov på betydligt större tolerans. Därmed, hävdar de, måste deras egen livssyn leda till ett mer kärleksfullt och harmoniskt samhälle än det kristna.

Från väckelsekristet håll finns det naturligtvis anledning till en viss självkritik när det gäller detta. Alltför ofta har vi varit dåliga på att ge vidare av den kärlek som vi själva har tagit emot från vår Frälsare. Men samtidigt döljer sig också något förrädiskt bakom denna kritik. Dels – åtminstone från våra mer postmoderna kritiker – ett förnekande av en objektiv sanning. (Om ingenting är rätt eller fel är det naturligtvis lätt att vara tolerant i relation till andra människor!) Dels, och kanske ännu mer grundläggande, en världsbild där det är människan snarare än Gud som står i centrum.

När den grekiske filosofen Protagoras myntade uttrycket att ”människan är alltings mått” formulerade han samtidigt vad som kan kallas för den fallna människans credo. Synden i oss människor gör att vi på många sätt väljer att sätta oss själva i stället för Herren i centrum. Både pluralismen och ateismen brukar av detta skäl ha en ljusare människosyn än Bibelns författare. Ljus i bemärkelsen att man antingen tonar ned eller förnekar människans syndafördärv, och att man följaktligen sätter en betydligt större tilltro till vår mänskliga insikt, förmåga och inneboende godhet.

Med en ”ljus” människosyn är det därför naturligt att göra Gud snarare än människan till vår tillvaros huvudproblem. Om Gud och hans ord ställer en negativ diagnos på mitt liv blir resultatet inte att jag omvänder mig från min synd, utan att jag ifrågasätter diagnosen: ”Har Gud verkligen sagt …?” (1 Mos 3:1). Det skapade tillrättavisar Skaparen.

Av detta skäl tror jag att det är oerhört viktigt att vi har klart för oss att författare som Eva Moberg och Jonas Gardell har en helt annan grundsyn på tillvaron än vi som bibeltroende kristna har. Men naturligtvis innebär detta också en oerhörd utmaning, för i en fallen värld är det betydligt lättare att få gehör för ett allmänt humanistiskt budskap om kärlek och tolerans än för ett profetiskt budskap och synd och nåd, omvändelse och frälsning.

Bibel utan uppenbarelse

En naturlig konsekvens av ovanstående tankesätt är vidare att en grundpelare i den urkristna synen på Bibeln måste ifrågasättas: uppenbarelsetron. När vi beskriver den kristna tron som en uppenbarelsereligion menar vi ju att det vi läser om i Bibeln inte bara är människors tankar om Gud, utan Guds egen självuppenbarelse. Men för den som enbart har en inomvärldslig utgångspunkt och/eller knyter an till den historisk-kritiska bibelforskningen (som i sin metod bortser från alla övernaturliga förklaringsmodeller) blir tron på en gudomlig inspiration något främmande.

Jonas Gardell, som bygger mycket av sin genomgång på författare som Karen Armstrong och Jack Miles, kan därför skriva (s 107):

Det vi i den judisk-kristna kultursfären i dag kallar Gud … utvecklades ur en mängd gudsföreställningar och bilder som olika folk och kulturer i Främre Orienten gjorde sig under en period av flera tusen år. De ofta motstridiga gudsbilderna återfinns i bibelns olika texter och går inte att få ihop – eftersom de är utvecklade ur olika föreställningar, olika behov, olika samhällen, olika tider…

Den nyandligt orienterade Eva Moberg går inte oväntat snäppet längre i sitt ifrågasättande av den kristna uppenbarelsetron. I Gamla testamentet, skriver hon, ”framträder så kristallklart att monoteismens ursprung är mänskligt infantil svartsjuka, fåfänga och neurotiskt kontrollbehov” (s 47). Och vidare:

Gudar är projektioner av människors inre, och de avspeglar alltid mänskliga erfarenheter. Herren är ett samlingsporträtt av många tyranniska stamfäder i patriarkatets ursprungsfas, när det hade att till varje pris kämpa ner de rådande gudinnekulturerna.

Konsekvenserna av denna syn på Bibeln blir förstås förödande. Som vi tidigare har sett måste Jonas Gardell till varje bibeltext ställa frågan om den har mänskligt, gudomligt eller demoniskt ursprung. För Eva Moberg är det en självklarhet att dess ursprung är enbart mänskligt.

Och det som drabbas av detta förhållningssätt är naturligtvis inte bara synen på Guds ord i allmänhet. Nej, om Bibeln endast är människors tankar om Gud faller också grunden för att vi i tro skulle kunna gripa tag i det som Herren har lovat oss. Bibelns många löften om förlåtelse, vishet, Andens utgjutande, helande, befrielse osv blir i grunden meningslösa om det inte är Gud själv som har uttalat dem. För vad är människors ord att bygga sitt liv på?

Med Jonas Gardells och Eva Mobergs bibelsyn blir det därför inte bara omöjligt att lita på vad vår Herre har sagt om sig själv – det blir också omöjligt att lita på vad han har sagt att han vill göra i våra egna liv!

Kristendom utan synd

Jonas Gardell är ett svårfångat fenomen när det gäller synen på synd och förlåtelse. Å ena sidan talar han vitt och brett om Gud som nådig, barmhärtig och förlåtande. Å andra sidan tycks han inte vilja kännas vid något behov av att be om förlåtelse för sin egen synd. I en TV-predikan i Ersta kyrka deklarerade han att han har valt att tro på en Gud som inte kräver att syndaren ska omvända sig. Och i TV-programmet Centrum påstod han att kyrkans lära att Gud älskar syndaren men hatar synden är falsk. Orsak: syndaren och synden är ett, och då måste ju Gud älska dem båda!

Hand i hand med denna teologi går hos Gardell ett förnekande av Guds dom som något gott. Och här har vi dessvärre en av de blinda fläckar som Gardell har gemensam med ganska stora delar av Sveriges kristenhet. I modern teologi har Guds dom kommit att stå för något enbart negativt. Men i Bibeln ser vi faktiskt att domen presenteras som en central aspekt både av Guds helighet och godhet. Som man enkelt kan sammanfatta det: en Gud som inte i vrede vänder sig emot det som är ont, kan ur ett bibliskt perspektiv inte förtjäna beskrivningen ”god”!

Men för Jonas Gardell blir alltså talet om domen ett uttryck för något helt annat, nämligen en småskuren och dömande attityd som hör samman med den ”primitiva” gudom som vi kan läsa om i stora delar av GT. Guds dom över befolkningen i Kanaan, som genom utrotningskrigen utfördes av hans utvalda folk Israel, blir på så sätt det yttersta beviset på den demoniska gud som Gardell menar sig finna i GT. Genom att samtidigt blanda samman de båda begreppen [Guds rättfärdiga] dom och [människors orättfärdiga] dömande kan Gardell sedan gå så långt att han skriver (s 107):

…låt oss läsa om denna avskyvärda, primitiva gud som uppmanar sina bekännare att hata och utrota, för denna gudsbild har sannerligen fortfarande bekännare, inte minst i våra egna kyrkor, och ännu efter tre tusen år kan vi höra hans gälla, hysteriska, omättliga rop efter blod och rysa av skräck och obehag.

När Jonas Gardell på detta sätt definierar ut alla GT:s texter som har med dom och straff att göra, är det naturligtvis följdriktigt att han förnekar också en så grundläggande sanning som den att varje människa behöver omvända sig. Och utmaningen till oss som har en annan syn på Bibeln blir att inte låta osäkerheten inför GT:s många domstexter placera oss i samma fack som Gardell: att vi tar syndarens parti mot Gud, så att vi i stället för att ta Guds rätt att döma synden i försvar börjar ifrågasätta syndens allvar.

När Gud upphör att vara helig

Hand i hand med Bibelns tal om Gud som världens domare, går dess uppenbarelse om Gud som helig. Faktum är att ingen annan beskrivning av Herren är så vanlig i Bibeln som att han är ”helig”. Om både GT och NT räknas in förekommer detta uttryck mer än 600 gånger kopplat till Herren!

Att Gud är helig betyder flera olika saker. Först och främst innebär det att han i alla avseenden är unik. Gud är inte själv en del av sin egen skapelse. Han står utanför allt som är ändligt. En direkt konsekvens av detta är också att Gud står i opposition till det som är syndigt och behäftat med brist. Guds helighet är orsaken till att människans synd har skapat ett avstånd mellan oss och vår Skapare.

Inte helt oväntat blir därför Guds helighet ett problem för Jonas Gardell. I ett sammanhang talar han om Guds självuppenbarelse på Sinai berg som ett uttryck för just den gudsbild som han med sin bok vill definiera ut, eftersom den skapar ”en spricka mellan Gud och människa, en spricka av iskall och farlig helighet som varken Gud eller människa sedan dess kunnat överbrygga” (s 74).

För Gardell är detta ett problem av det enkla skälet att det skapar en spänning gentemot den bekräftande och kravlösa Gud som han som barn fick lära känna genom sin mamma. Samtidigt väcker hans förhållningssätt ett antal frågor, och jag tror för egen del att detta kan ses som nyckeln till mycket av det som skiljer hans teologi från en klassisk kristen tro.

För det första: Om det som enligt Bibeln är Guds absolut främsta egenskap förkastas, är det då särskilt konstigt att man får problem med många skildringar av hur denne Gud agerar i och genom sitt folk Israel?

För det andra: En central del av Guds helighet är att han i alla avseenden är unik – att han är den Radikalt Annorlunde. Med tanke på detta är det också ganska självklart att han i vissa lägen kan vara svår både att förstå och kontrollera för oss som är skapade av honom – och som dessutom är fallna i synd. Kan det vara så att mycket av Jonas Gardells grundproblem är att han förväntar sig ha kontroll också över Herren själv, och att han därför inte kan leva med de paradoxer som hör samman med tron på en helig Gud?

För det tredje: Ett av postmodernismens mest framträdande karaktärsdrag är dess förnekande av en objektiv sanning. Men i Bibelns tal om Gud är det ofta just sanningsfrågan som är den grundläggande: Orsaken till att Gud förtjänar alla människors tillbedjan är att han är universums Herre. Orsaken till att Gud kan agera på livets alla arenor är att han är alltings Skapare. Orsaken till att det finns frälsning endast hos Herren är att frälsningen till själva sin natur är gemenskap med honom själv. Måste det inte vara Jonas Gardells förnekande av en Sanning med stort S som gör att han får problem med alla dessa beskrivningar av Gud och hans vilja?

Manipulativ exegetik

Det vi hittills har varit inne på är vad jag själv skulle beskriva som de grundförutsättningar som banar vägen för de synsätt som Jonas Gardell och hans meningsfränder står som företrädare för. En världsbild med människan i centrum, en Bibel utan gudomlig inspiration, en kristendom utan synd och en Gud som inte tillåts vara helig kan inte annat än leda till en sådan teologi som den Gardell förkunnar!

En sista avgörande fråga återstår dock: hur i hela världen lyckas Gardell föra fram dessa så uppenbart obibliska åsikter utifrån ett studium av Bibeln själv? Svaret, menar jag, ligger i en slarvig och ofta manipulativ exegetik.

Förutom tidigare nämnda Karen Armstrong och Jack Miles bygger Gardell på den historisk-kritiska forskningens rön så som de såg ut under 1900-talets början och mitt. I sin inledning säger han visserligen att han är medveten om att det finns andra perspektiv på Bibeln än det han själv företräder, men genom hela boken framställer han det han förmedlar som om det vore fakta. För den som känner till något om den oerhörda utveckling som den internationella GT-forskningen har genomgått de senaste decennierna är detta minst sagt frustrerande.

Gardell tar sig även friheten att föra fram ett stort antal ”sanningar” som inte bara strider mot allt vad klassisk kristen förkunnelse heter, utan som är djupt orättvisa mot bibeltexterna själva. Exempel på detta kan ges i det oändliga, men ett axplock skulle kunna vara:

• Han hävdar att Gud inte tog emot Kains offer ”på ren elakhet” (s 7), trots att sammanhanget pekar på att Kain mycket väl visste att hans offer inte var ett uttryck för samma hängivenhet som hans bror Abels offer.
• Han hävdar att presentationen av Gud som Abrahams, Isaks och Jakobs Gud ska tolkas som tre olika gudar (s 17). Detta i strid med en för både GT och NT enhetlig utläggningstradition.
• Han hävdar att offren i Jerusalems tempel var ett utslag av Jahves blodtörst (s 105-106), och nämner inte med ett ord hur dessa offer fick förmedla Herrens nåd och förlåtelse till folket.
• Han hävdar att de kanaaneiska folk som genom israeliterna drabbades av Guds dom ”inget ont [hade] gjort” (s 106), detta trots att Bibeln ger ett antal olika exempel på synd som gjorde dessa folk förtjänta av Guds straff.
• Han hävdar att den i Moselagen föreskrivna sedvänjan att avskilja sin förstfödde son till Herren i sitt ursprungliga sammanhang skulle tolkas som en uppmaning till människooffer (s 130), något som är minst sagt långsökt utifrån de bibliska texterna.

Men som sagt: allt detta presenteras som fakta. Det framställs inte ens som öppet för diskussion. Till detta ska sedan läggas det i praktiken omöjliga företaget att i samma bibelböcker – ofta t o m samma texter – vaska fram vad som anses vara olika gudar som talar. Här stödjer sig Gardell visserligen på delar av den historisk-kritiska forskningens rön, men han tar sig enorma friheter också i relation till dessa genom att använda ett helt annat raster för att bedöma vad som är godtagbart och inte: Den Gud som bekräftar och visar nåd tillhör en författartradition, den gud som dömer det onda tillhör en annan.

En alternativ modell

Till sist: Finns det något annat sätt att med intellektuell hederlighet arbeta med Bibelns texter? Ja, naturligtvis! Och i praktiken menar jag att vi redan i och med det jag hittills har lyft fram har ringat in hur en sådan metod skulle kunna se ut. Det jag vill föreslå är nämligen vad som kan beskrivas som själva antitesen till de grundförutsättningar som tycks styra både Jonas Gardells och Eva Mobergs läsning av Bibeln.

Ett grundläggande kriterium för den som vill förstå vad Guds ord har att säga måste alltid vara att låta Bibeln förklara sig själv. Först därefter är det meningsfullt att diskutera om det som Bibeln har att säga kan vara rimligt eller inte. Min enkla tes är därför att det bästa vi kan göra om vi vill gå till botten både med GT och NT är att nalkas Guds ord utifrån följande fyra grundförutsättningar:

För det första: Tänk dig in i det som är Bibelns grundbudskap, nämligen att det finns en Skapare och rättmätig Herre till både himmel och jord. Låt denne Guds perspektiv på tillvaron få vara vägledande för ditt sätt att tolka det som sägs.

För det andra: Läs Bibeln med en förväntan på att den som talar inte bara är de människor som träder fram i de olika texterna, utan också den Gud som enligt Bibelns egen undervisning (se 2 Tim 3:16) har varit med och inspirerat de olika författarna.

För det tredje: Kom ihåg att det som enligt Bibeln är vårt största problem som människor är vår synd, vilket i sin tur gör att både vårt sätt att tänka, tala, handla och prioritera är i dissonans med Guds vilja. Kom också ihåg att synden är så allvarlig att den tvingade Guds egen son att gå i döden, och att det faktiskt är ett under varje gång Herren väljer att visa oss sin nåd.

För det fjärde: Låt Gud vara den han faktiskt säger att han är: den Helige. Hela det bibliska dramat förutsätter att Herren besitter de egenskaper som förknippas med hans helighet, samtidigt som han med brinnande iver söker vinna tillbaka den mänsklighet som har vänt honom ryggen. Som det står hos profeten Jesaja: ”Så säger den höge och upphöjde, han som tronar till evig tid och heter ’den Helige’: Jag bor i det höga och heliga men också hos den som är förkrossad och har en ödmjuk ande” (Jes 57:15).

Slutord

Jonas Gardell sätter fingret på ett stort antal texter i Guds ord som vid en första anblick kan vara svåra att ta till sig. Syftet med denna artikel har inte varit att förringa det faktum att delar av GT – liksom delar av NT! – kan vara både svårsmälta och provocerande. Min personliga erfarenhet är dock att det oftare än vi tror faktiskt är möjligt att gå i närkamp med Guds ord och vinna seger. Till och med så utmanande texter som de om krig och dödande kan på så sätt bära ett budskap också till oss moderna svenskar.

Varken Jesus eller apostlarna hade något behov av att ifrågasätta eller göra upp med det som i dag kallas för Gamla testamentet. Varför skulle vi i dag anta en annan hållning till dessa texter än vår egen Frälsare?

Denna artikel har i förkortad version varit publicerad i tidningen Världen idag vintern 2008.

Galna dagar råder också i svensk kulturdebatt. Högljudda röster kräver utförsäljning av kristen tro: Det offentliga rummet ska rensas från religion! Mest uppmärksamhet får biologen Richard Dawkins, den nya ateismens främsta banérförare, och författare till boken ”Illusionen om Gud”. Den utgör märklig läsning. Bitvis underhållande, men ofta enögd och propagandistisk.

”Mina amatörmässiga kunskaper i psykologi och sociologi räcker inte för att jag ska våga ge mig in på ytterligare förklaringar …” skriver han i ett tillfälligt anfall av ödmjukhet.Det varar dock inte länge.Med obegränsat självförtroende ger han sig på filosofi och teologi.Högröstat, i namn av förnuft och vetenskap, underkänns religion i allmänhet och den kristna tron i synnerhet.

Men resonemangen är egendomligt tyngdlösa. Alvin Plantinga, en av världens ledande filosofer, är inte nådig i sin recension: “Trots att boken i huvudsak är av filosofisk karaktär är Dawkins inte en filosof (utan biolog). Men även om man tar hänsyn till detta faktum så är det man kan säga om de filosofiska tankar han uttrycker i bästa fall att de är torftiga.Man skulle kunna säga att några få av hans räder in i filosofins labyrinter skulle kunna godkännas för andraårsstudenter i ämnet, och då är man ändå välvillig. Men faktum är att de flesta av hans argument skulle bli underkända i andra årets filosofiundervisning vid universiteten. Kombinerat med den arroganta, ‘jag-är-smartare-än-du’-attityden kan detta bli frustrerande i längden.”

Professor H. A. Orr, som liksom Dawkins är evolutionsbiolog, skriver så här i New York Review of Books: “Även om jag tidigare betecknade Dawkins som professionell ateist är jag nu, efter att ha läst ‘Illusionen om Gud’, tvingad till slutsatsen att han i verkligheten är mer av en amatör.”

Detta syns i många frågor: diskussionen om Guds existens, kritiken av religion, synen på vetenskap, liksom i Dawkins behandling av mer specifikt teologiska frågor. När han skriver om försoningen, Jesu död för världens synd, säger han med rätta att det är ”kristendomens centrala doktrin”.Men han menar att den är ”ondskefull, sado-masochistisk och motbjudande”och att den borde avfärdas som ”spritt spångande galen”.

Sado-masochism innebär att en person njuter av att antingen orsaka eller utsättas för smärta.Vad det har med det kristna evangeliet att göra tar sig dock Dawkins inte tid att förklara, trots att anklagelsen upprepas flera gånger. Jag förstår honom. Det går nämligen inte att förklara. För Jesu död är inte relaterad till frågan om njutning, utan till frågan om helighet och rättfärdighet.

”Om Gud vill förlåta våra synder, varför förlåter han dem då inte rakt av ...?” undrar Dawkins retoriskt, utan att diskutera det bibliska svaret på frågan. Det är antingen okunnigt eller illvilligt – möjligen både och. Kreationister som dömer ut evolutionsteorin utan att först ha förstått teorin de fördömer drabbas obönhörligt av Dawkins verbala vrede. Samma krav på redlighet bör kunna avkrävas Dawkins när han diskuterar teologi.

Ihåligt är också hans resonemang kring kärleksbudet. Han hävdar att budet att älska nästan, både i Gamla och Nya testamentet, ursprungligen endast betydde ”älska en annan jude”.Och han ger exempel från historien på att det tolkats så. Men han gör inget ordentligt studium av de texter han diskuterar.

Budet om att älska sin nästa finns i 3 Moseboken 19.Vers 18 säger:”Du skall inte ta hämnd och inte hysa vrede mot någon i ditt folk, utan du skall älska din nästa som dig själv.”

I vers 34 sägs sedan: ”Invandraren som bor hos er skall ni behandla som en infödd. Du skall älska honom som dig själv, ni var ju själva invandrare i Egypten.” Budet att älska sin nästa är alltså inte ensidigt begränsat till det egna folket.

I Lukasevangeliet 10:25–37 berättar Jesus liknelsen om den barmhärtige samariern, bland annat för att korrigera misstolkningen av Gamla testamentet på denna punkt.

Ett grundproblem genom hela boken är den naturalism som Dawkins med sådan självklarhet utgår ifrån. Han citerar till exempel med gillande följande kommentar: “De flesta ateister är förvissade om att det visserligen bara finns ett slags ämne i universum och att det är fysiskt, men att intellekt, skönhet, känslor, moraliska värden uppkommer ur detta ämne – kort sagt hela raden av företeelser som gör människolivet rikt.” Och Dawkins själv fortsätter: “Mänskliga tankar och känslor framträder ur ytterligt komplicerade samband mellan fysiska element i hjärnan.”

Detta är en mycket problematisk position. Om tankar och logik bara ”uppkommer”ur det icke-tänkande, vilken anledning har vi då att sätta tilltro till vårt eget, eller andras, tänkande? Men eftersom Dawkins ”vet” att det är så behöver han inte argumentera för det; det räcker med att kritisera dem som har en avvikande uppfattning.

Här finns det anledning till självkritik för oss som är kristna, som i hög grad abdikerat från det intellektuella samtalet och låtit naturalismen ta plats som den självklara utgångspunkten i vår kultur. Abdikationen har skett på flera sätt. Ett sätt har varit att anpassa tron till naturalismen. Den liberala teologin, som förnekar så mycket av det övernaturliga, är exempel på det. Ett annat sätt har varit att ignorera frågorna. Väckelserörelserna, både inom och utom den lutherska kyrkan, har fortsatt att i hög grad predika som om paradigmskiftet i vår kultur från gudstro till naturalism aldrig ägt rum.

Den välkände teologen Pannenberg säger i ett sammanhang: Sekulariseringens största triumf ligger i den vitt spridda demoraliseringen bland präster och teologer, vilka förväntas
proklamera och uttyda evangeliets sanning men som bedrar sig själva och menar att de uppnår det syftet genom att anpassa kristen tro och kristet liv till sekulariseringens krav. Vad situationen kräver, enligt min övertygelse, är precis det motsatta till sådana okritiska anpassningar.

I sitt brev till medarbetaren Titus beskriver Paulus vad som, bland annat, ska känneteckna en församlingsledare: ”Han skall hålla sig till lärans pålitliga ord, så att han kan styrka andra med en sund undervisning och vederlägga motståndarna” (Titusbrevet 1:9). Utgångspunkten är att den kristna tron har ett givet innehåll, här kallat den pålitliga läran. Detta innehåll ska sedan presenteras inåt i församlingen för att styrka de som är kristna och utåt för att visa att kritkerna har fel.

För Titus och hans samtida bland de första generationernas kristna kom utmaningen inte från ateismen, utan snarare från gnostiker av olika slag.Men oavsett utmaningens innehåll fanns behovet av apologetik där; tron behövde försvaras också intellektuellt. Höstens bokutgivning understryker vårt behov av en renässans för kristen apologetik i vårt land.

Det låter som stridstermer i mångas öron. Slut leden. Dra upp vindbryggan. Fäst bajonetterna. Ladda vapnen. Redo, sikta, eld! Det är därför inte förvånande att både troende och icke-troende förknippar apologetik med strid. Försvarare bedriver inte dialog. De slåss.

Förutom imageproblemet har apologeter också en annan barriär att övervinna. Faktum är att effektiv apologetik i våra dagar kräver mer än att bara kunna de rätta svaren. Det är så lätt för postmoderna människor att ignorera våra fakta, förneka våra påståenden eller bara gäspa och gå sin väg från den linje vi dragit i sanden.

Men ibland går de inte sin väg. De tycker att de vet en del och stannar för att slåss. Vi kastar oss in i striden men hamnar omedelbart i en spärreld som blir oss övermäktig. Vi har glömt bort en av de viktigaste reglerna för strid: gå aldrig till frontalangrepp mot en övermäktig motståndare. Bringade ur fattningen slår vi till reträtt med svansen mellan benen, kanske för alltid.

Jag vill visa en ”väg som är överlägsen alla andra”. Jesus sade att när ni kommer som får bland vargar ska ni vara oskyldiga som duvor men kloka som ormar (Matt 10:16). Därför behövs en taktisk infallsvinkel. Även om det faktiskt pågår ett krig (jfr Paulus kommentar i Ef 6:10–20) så ska våra möten mera likna diplomati än strid.

Se det så här. Det finns två kritiska element i varje sammandrabbning: strategi och taktik. Strategi handlar om helhetsbilden, ens förutsättningar före den egentliga drabbningen. I vårt fall har den kristna tron goda förutsättningar (man kan säga att vi är strategiskt överlägsna) eftersom vi har överlägsna idéer: de bästa svaren på livets viktigaste frågor.

Taktik handlar om de faktiska detaljerna i striden, bokstavligen ”konsten att ställa upp” – att styra rörelser inför motståndaren, gruppera styrkor och sätta in dem i striden för att vinna fördelar. En skicklig befälhavare skaffar sig ofta övertaget över en överlägsen motståndare genom taktiskt skickliga manövrar.

Det här måste vi noga ge akt på. Vi måste lära oss att hantera dialogens detaljer på ett listigt sätt. Det betyder inte att vi ska använda oss av rävspel och tjuvknep, utan snarare att hitta smarta sätt att utnyttja den andres bristfälliga tänkande i syfte att leda honom fram till sanningen.

Ta efter Columbo

Det finns en massa sätt att göra det här.[[Stand to Reason har en hel kurs i ämnet ”Tactics in Denfeding the Faith”, som kan erhållas från www.str.org.]] Mitt favoritsätt är emellertid något som jag kallar ”Columbo-taktiken”.  Det är det enklast tänkbara knepet om man vill få stopp på en utmanare, vända situationen till sin fördel och få den andre att tänka efter. Det är ett bekvämt sätt att ta över taktpinnen.

Den här taktiken exemplifieras av kommissarie Columbo, den fumlige och till synes oduglige tv-detektiven vars anmärkningsvärda framgång byggde på en oskyldig fråga: ”Ursäkta, får jag ställa en fråga?”

Nyckeln för Columbo var att gå på offensiven genom att föra samtalet framåt – och slutligen plocka isär den andres ståndpunkt – med noga utvalda frågor som driver samtalet ömsesidigt framåt. Taktiken fungerar som bäst på Columbos sätt –  haltande, huvudkliande och till synes oförargligt.

För att uttrycka del enkelt: ställ frågor i stället för att lägga fram påståenden. Om du möter ett hinder på vägen när du vittnar, ställ en bra fråga. Med lite träning kan du få frågandet att sätta sig i ryggmärgen, särskilt om du tänkt igenom frågorna i förväg.

Hugh Hewitt, en amerikansk radioprogramledare som också är en enastående ambassadör för kristen tro, är en mästare på detta. Hans råd är att man i varje samtal ska fråga minst ett halvdussin frågor.

När du en gång fått upp vanan att ställa frågor, ger det dig ofrånkomligen fördelar i alla lägen. Du kommer helt naturligt ut ur de flesta situationer klokare (och med fler vänner) än när du gick in i dem. Att fråga ger dig möjlighet att behärska situationer som den som lägger fram påståenden sällan uppnår.  När du väl lärt dig konsten att styra ett samtal, har du också lärt dig konsten att behärska det.[[Hugh Hewitt, In, but Not Of. Nashville: Thomas Nelson 2003, sid 173.]]

Det finns formligen hundratals roliga sätt att göra det här på, och det erbjuder väldiga fördelar. Exempelvis är frågor interaktiva till sin natur och inbjuder andra att delta i dialogen. De är också neutrala, de fordrar inte att du ”predikar”. Columbo-taktiken ger dig möjlighet att komma långt utan att egentligen behöva lägga fram din sak. Vad som är ännu viktigare är att en omsorgsfullt inflikad fråga skjuter över bevisbördan till den andre, där den ofta hör hemma.

Jesus använde ofta den här metoden. När han stod inför en fientligt inställd folkmassa ställde han ofta utmanande och ledande frågor i avsikt att tysta sina belackare: ”Visa mig en denar. Vems bild och namn finns på den?” (Luk 20:22–26); ”[D]opet Johannes döpte med, kom det från himlen eller från människor?” (Luk 20:4).[[Se även Matt 17:25; 18:12; 21:28–32; Joh 18:22–23.]]

”Vad menar du med det?”

Ibland behöver man mer information för att veta hur man ska gå vidare. Därför blir den första frågan öppen och förutsättningslös. Den effektivaste frågan man kan ställa i det flesta lägen är en förtydligande fråga, någon variant på frågan ”Vad menar du med det?” Den ställs på ett vänligt, uppriktigt nyfiket sätt. Det är en naturlig inledning utan någon som helst press. När de till exempel säger…

”Det finns ingen Gud” så frågar du: ”Vad menar du med ’Gud’?”

”Reinkarnationen har redigerats bort ur Bibeln” så frågar du: ”Vad menar du med ’redigerats bort’?”

”Alla religioner är i grunden en och samma” så frågar du: ”Jaså, hur då?”

”Du kan inte tvinga på mig dina åsikter” så frågar du: ”Kan du förklara lite närmare hur jag tvingar på dig mina åsikter?”

”Bibeln har förändrats under årens lopp” så frågar du: ”Hur menar du då att den har förändrats?”

”Det är ju bara din tolkning” så frågar du: ”Vad menar du med bara min ’tolkning’?”

Frågor av det här slaget åstadkommer några viktiga saker. För det första drar de in den andre i en ömsesidig dialog. För det andra är de smickrande, eftersom frågor visar att du är uppriktigt intresserad av den andres synpunkter. För det tredje tvingar de honom eller henne att tänka efter närmare – kanske för första gången – vad han eller hon egentligen menar. Slutligen ger frågorna värdefull information som kan avslöja exakt vad han eller hon tänker, så att du inte missuppfattar henne eller riskerar att förvränga vad hon säger.

Se till att du lyssnar ordentligt på svaret. Om det är otydligt följer du upp med fler frågor. Du säger till exempel:  ”Låt mig kolla om jag har fattat dig rätt”, och sedan upprepar du den andres ståndpunkt för att förvissa dig om att du förstått det hela rätt.

En gång när jag och min fru var på semester i delstaten Wisconsin besökte vi en snabbfotoaffär där vi fick hjälp av ett kvinnligt butiksbiträde med ett stort pentagram – en femuddig stjärna som brukar förknippas med det ockulta – dinglande runt halsen.

”Har det där någon religiös betydelse?”, frågade jag. ”Eller är det bara ett smycke?”

”Det har religiös betydelse”, svarade hon. ”De fem uddarna står för jord, vind, eld, vatten och ande. Jag är hedning.”

Min fru, som inte visste att ”hedning” syftade på wicca (häxreligion) och naturdyrkan, skrattade förvånat åt vad som syntes vara en påfallande rättfram bekännelse. ”Jag har aldrig hört någon faktiskt erkänna rätt ut att de är hedningar”, förklarade hon. Hon hade bara hört ordet användas i nedsättande bemärkelse när hennes tjejkompisar skrek på sina barn: ”Kom hit nu, hedningar!”

”Det är en naturreligion”, förklarade kvinnan, ”ungefär som indianernas.”

”Du är alltså wiccan?” fortsatte jag. Hon nickade. Det ledde till ett givande samtal som blev möjligt genom att jag såg hennes smycke och ställde en väldigt enkel fråga till henne, en variant på frågan ”Vad menar du med det?”

”Hur kom du fram till den slutsatsen?”

Den första Columbo-frågan hjälper dig att ta reda på vad den andre egentligen tänker. Efter det vill du säkert ta reda på varför han eller hon tänker så. Då behövs en annan fråga: ”Hur kom du fram till den slutsatsen?”

Ett alternativ kunde vara: ”Varför säger du så?” eller ”Av vilken anledning säger du så?” Den här typen av frågor utgår i all välmening från att den icke-kristne faktiskt har tänkt igenom frågan ordentligt och inte bara slänger ur sig något eller ger uttryck för sina känslor.

Den här frågan åstadkommer någonting annat mycket viktigt. Den tvingar din motståndare att redogöra för sina åsikter. Ansvaret att försvara eller ge skäl för en ståndpunkt kallas för ”bevisbörda”. Grundregeln som reglerar detta ansvar är att den som lägger fram ett påstående bär bevisbördan.

Kristna ska inte vara de enda som måste försvara vad de tror på. För att citera den gamla Lucy show-figuren Ricky Ricardo så har den andra sidan ”en hel massa att förklara” själva. Motstå ingivelsen att besvara varje påstående som någon kommer med. Försök inte att motbevisa alla lösa påståenden som grips ur luften. Det är inte vår uppgift att bemöta den andres påstående. Det är hans eller hennes uppgift att försvara det.

En gång deltog jag till exempel i ett telefonväkteri i ett känt radioprogram där jag propagerade för intelligent design mot evolution. En person ringde in och påstod att Big Bang-teorin talade emot en skapare. Jag förklarade att Big Bang talade till min fördel och sade till honom att en stor smäll behöver någon som orsakar smällen.

Personen som ringde höll inte med. Big Bang behöver ingen Gud, sade han. ”Man skulle kunna säga…” började han och drog sedan en lång science fiction-historia för radiolyssnarna om hur allt har kommit till ur intet.

”Du har helt rätt” svarade jag. ” ’Man skulle kunna säga’ vad som helst. Men det är en helt annan sak att ge goda skäl till varför vi skulle tro på det du just berättat.”

Det var inte min uppgift att motbevisa hans amsaga. Han bar bevisbördan för sitt eget påstående. Det var hans uppgift att visa varför någon skulle ta hans griller om hur allt kommit till ur intet på allvar.

Lärartricket

Columbos taktik är också bra att använda i klassrummet. Somliga lärare älskar att ge den kristna tron små tjuvnyp med yttranden som: ”Bibeln är bara en samling myter.” Välmenande kristna tar ibland upp den kastade handsken och ger sig in i tvekamp med läraren. Det fungerar sällan.

Det finns en annan regel för strid som behandlar sådana här meningsutbyten: den som håller mikrofonen vinner. Läraren har alltid en strategisk fördel. Det är dumt att ge sig in i en maktkamp när man är underlägsen i eldkraft. Det finns ett bättre sätt. Använd taktiken.

Ställ helt enkelt dina Columbo-frågor: ”Ursäkta mig, vad menar du med det? Hur kom du fram till den slutsatsen?” Tvinga läraren att axla bevisbördan. Trots allt är det han som är lärare, och det är han som gör påståendet. På det här sättet kan du fortfarande vara inbegripen i striden samtidigt som du undviker maktkampen.

I det läget kanske läraren genomskådar din manöver och svarar: ”Jaså, du måste vara en så’n där fundamentalist som tror att Bibeln är inspirerad av Gud. Okej, jag ska vara schyst. Du ska få några minuter och bevisa det för resten av klassen.”

Vad har han gjort? I ett slag har han skickligt flyttat över bevisbördan tillbaka till dig som elev.

Om du ställs inför utmaningen ”Varsågod och bevisa att jag har fel”, nappa inte på kroken. Det är ödesdigert att gå i den fällan. Flytta i stället tillbaka bevisbörden där den hör hemma, hos läraren. Det var ju trots allt han som gjorde påståendet.

Svara så här: ”Ursäkta mig, men jag har inte sagt någonting om min syn på saken, så den vet du inget om. Dessutom är den ovidkommande. Det spelar ingen roll vad jag tror. Det är din syn på saken vi diskuterar, inte min. Jag är bara elev. Jag är här för att lära mig. Du har kommit med ett bestämt påstående. Jag vill bara be om ett förtydligande och skäl för det.”

Om han ger dig ett svar, tacka honom för att han förklarat sig och ställ antingen en följdfråga eller släpp saken för stunden.

Poängen är att kristna inte behöver vara experter på allt. Om vi låter bli att axla bevisbördan när den andre kommer med ett påstånde, behöver vi inte kunna alla svaren. Vi kan faktiskt vara effektiva även om vi har väldigt lite kunskap, bara vi ställer de rätta frågorna.

När någon säger till dig att ”Bibeln har ändrats så många gånger” eller att ”Ingen kan veta vad som är sant i fråga om religion” eller att ”Alla religioner är i grunden en och samma”, vik inte stillatigande undan. Höj i stället på ögonbrynen och säg: ”Jaså? Vad menar du med det?” och ”Hur har du kommit fram till den slutsatsen?” Alla som deltar i debatten har en åsikt. Det finns ingen anledning till att låta den andre åka snålskjuts.

Se till att du inte hamnar på defensiven när andra kommer med ett påstående. Kom ihåg att det är den andre som bär bevisbördan. Varför ska han eller hon slippa det ansvaret?

Alldeles för länge har icke-kristna kokat ihop mer eller mindre befängda ifrågasättanden, sedan kunnat luta sig tillbaka och se oss våndas, och vi har godvilligt låtit det ske. Andra måste ju försvara sin otro. Om de kommer med ett påstående är det inte vår uppgift att vederlägga det. Den enkla frågan ”Hur har du kommit fram till den slutsatsen?” lägger ansvaret där det ska vara. Det är de som har pressen på sig, inte du.

Har du någon gång tänkt på…?

Den information du fått fram med hjälp av de två första frågorna ger dig bättre möjligheter att gå över till Columbos sista steg. När du nu känner till både vad den andra personen har för åsikter och vad de grundar sig på, kan du gå över till frågor som sätter hans åsikter i tvivelsmål.

Det här steget är mera krävande eftersom det fordras viss insikt om vad som har gått fel – du måste kunna upptäcka sprickan. Nyckeln är att noga ge akt på skälen. Spana, iaktta, reflektera. Fråga dig om slutsatsen följer av argumenten. Vilka svaga punkter finns det i hans resonemang? Finns det felbedömningar, oriktiga slutsatser, logiska fel eller brister av något slag? Hur kan man i så fall åskådliggöra dem med en fråga i stället för ett påstående?

Det är inte alltid lätt att lokalisera felet, så bli inte förvånad om du tycker att du kör fast. Det här kräver lite övning, men med tiden kommer det att gå allt bättre.

I vissa samtal tycker du kanske att du inte har resurser att gå vidare. Eller kanske du upplever att personen du talar med håller på att förlora intresset. I så fall ska du inte känna dig tvingad att driva på samtalet – låt det dö ut naturligt. Se det som en nyttig, ömsesidig läxa trots allt. Du behöver inte vinna varje gång. Ibland räcker det med att bara ställa upp, och de två första frågorna åstadkommer det.

Under samtalets gång kanske du upptäcker någon svaghet, spricka eller motsägelse som kan åskådliggöras eller utnyttjas. Det finns ingen speciell regel för hur man ska agera i ett sådant läge. När du upptäcker något fel, påvisa det med en fråga i stället för ett påstående.

Till exempel när de säger…

”Fostret kanske är en mänsklig varelse, men det är ingen person” så frågar du: ”Vari består skillnaden?”

”Du ska inte tvinga din moral på mig” så frågar du: ”Varför inte då?” (Det blir väldigt svårt för dem att besvara den frågan utan att tvinga sin moral på dig.)

”Hur kan det finnas en Gud när det finns så mycket ondska i världen?” så frågar du: ”Men om det inte finns någon Gud, hur kan vi då till att börja med kalla någonting för ont?”

Du kan gå lite varsammare fram om du använder frågan för att ge ett alternativ. Fråga din motståndare: ”Har du någon gång tänkt på…” och lägg sedan fram en annan synpunkt som ödmjukt utmanar hans åsikter eller framhåller svagheter i hans resonemang. Till exempel, har du någon gång tänkt på…

...hur svårt det måste ha varit att redigera bort läran om reinkarnation ur varenda handskrift av Nya testamentet som fanns i omlopp i romarväldet på 300-talet?

...det faktum att ondskan faktiskt är ett bevis för Gud existens, inte mot?[[C S Lewis inleder med det här argumentet i Kan man vara kristen? (Örebro: Libris 2006), hans utmärkta inledning till den kristna tron. Se även föredraget ”Evil, Suffering and the Goodness of God” av Gregory Koukl, vilket kan erhållas från Stand to Reason på www.str.org.]]

...att om Bibeln ”bara är skriven av människor” så blir det väldigt svårt att förklara profetior som har gått i uppfyllelse?

...att om mycket sena aborter är moraliskt godtagbara så blir det väldigt svårt att fördöma spädbarnsmord, eftersom enda skillnaden mellan dessa är var barnet befinner sig – halvvägs utanför livmodern eller helt utanför?[[Författaren syftar här på den i USA i vissa fall förekommande ”partial-birth abortion”, även kallad dilaterings- och extraheringsproceduren, där läkaren sätter i gång värkarna och sedan drar ut fostret med fötterna före. Men innan huvudet lämnar livmodern punkteras hjärnan och hjärnmassan sugs ut med vakuumpump. Övers anm.]]

...att om Jesus hade fel när han sade att han är enda vägen till frälsning, då blir det svårt att kalla honom för en god människa, en profet eller en vis religionslärare.

I början kommer du inte vara snabb med sådana här svar. De bästa tankarna kommer efteråt, när pressen släpper. Gör en anteckning om dem. Öva på att uttala dem högt. Försök att förutse vad svaret kommer att bli och vad ditt motdrag blir då. Själv har jag gjort det här till en vana, och det har lönat sig. Nästa gång har jag haft de nya svaren nära till hands.

Ambassadörer i vår tid

Att försvara tron i vår tid kräver mer än kunskap. Det räcker inte för Jesu efterföljare att vara välinformerade. De behöver också ha en listig metod. De behöver kombinera sin kunskap med vishet och diplomati. De behöver ambassadörens redskap, inte krigarens vapen, taktisk skicklighet, inte rå styrka.

Att ställa enkla, ledande frågor är ett bekvämt sätt att åstadkomma balans. Du kan föra dialogen framåt och utnyttja samtalet för andliga syften utan att du framstår som brysk, oförskämd eller påflugen. Frågor är spännande och interaktiva, inträngande men ändå vänskapliga. Framför allt kan du hålla i taktpinnen medan någon annan gör jobbet.

De flesta kristendomskritiker är inte särskilt väl rustade att försvara sin egen övertygelse. De har sällan tänkt igenom vad de tror på och har förlitat sig mer på svepande formuleringar och slagord än på grundlig reflektion. Vill du åskådliggöra deras fel så ta efter Columbo. Klia dig i huvudet, gnugga hakan, stanna upp och fråga: ”Ursäkta, får jag ställa en fråga?”

Gregory Koukl är chef för den amerikanska organisationen Stand to Reason Ministries. Han har en mastersexamen i kristen aplogetik från Simon Greenleaf University (som senare uppgått i Trinity International University).

Förenklat kan man säga att det finns tre grundläggande sätt att se på förhållandet mellan vetenskap och kristen tro. Nyckelorden är ”konflikt”, ”komplement” och ”kongruens”. Det första perspektivet präglas av total konflikt. Vetenskap och kristen tro antas då stå emot varandra som ömsesidigt uteslutande världsbilder, där den ena betraktas som i stort sett sann och den andra i stort sett falskt. Min uppfattning som yngre är ett exempel på detta synsätt. Men även de relativt få kristna som betraktar vetenskapen som en farlig fiende präglas av detta totala konfliktperspektiv.

Konflikt – totalt krig

Konfliktperspektivet är emellertid både historiskt och filosofiskt problematiskt. Hos den moderna vetenskapens pionjärer på 15-, 16- och 1700-talen var gudstro närmast en självklarhet, och de flesta av dem var kristna. De såg ingen konflikt mellan sin vetenskap och sin tro. Ofta såg de till och med vetenskapen som en integrerad del av sin tro. Två exempel är Johannes Kepler och Isaac Newton om vilka professor Clas Blomberg skriver: ”[Kepler och Newton] var starkt troende och såg naturlagarna, som de började få grepp om, som ett Guds verk. I naturens ordning såg de snarare ett bevis på Guds existens än ett argument mot den.”[[Blomberg, Hedström, Karlsson, Från Big Bang till livet på jorden. Stockholm: Rabén Prisma, 1997, s. 11.]] Andra exempel är Kopernikus, Galilei, Boyle och vår egen Carl von Linné som alla var gudstroende.[[Norman Geisler & Kerby Anderson, Origin Science. Grand Rapids: Baker 1987, s. 39-40. J.P. Moreland & William L. Craig, Philosophical Foundations for a Christian Worldview. Illinois: IMP 2003, s. 315.]]

Dessutom är själva idén att vetenskap och kristen tro skulle vara historiska ärkefiender av relativt sent datum. John William Drapers History of the Conflict Between Religion and Science från 1874 var den bok som mer än någon annan skapade konfliktparadigmet. Innan dess betraktade man inte vetenskap och kristen tro som kombattanter i ett krig. Bland annat spred Draper den historiskt felaktiga uppfattningen att medeltida kristendom trodde på en platt jord.[[Stephen Jay Gould, Rocks of Ages. New York: Ballantine Books 1999, s. 99-124.]] Stephen Jay Gould, den kände ateisten och darwinisten skriver: ”Grekisk kunskap om jordens sfäriskhet försvann aldrig, och alla stora medeltida tänkare accepterade jordens rundhet som ett etablerat kosmologiskt faktum.”[[Ibid. s. 114, min översättning.]]

Konfliktperspektivet är också filosofiskt problematiskt. Kristen tro och vetenskap delar en lång rad metafysiska och etiska övertygelser som till exempel att universum styrs av lagar, att människans förnuft är av ”samma slag” som dessa lagar och att människan har den etiska rätten (och skyldigheten) att förvalta skapelsen. Om universum dessutom är skapat och inte har sin existens och sina egenskaper av nödvändighet, räcker det inte att ”tänka sig fram” till hur det fungerar (ett misstag de gamla grekerna satt fast i). Istället måste man titta efter. Den empiriska betoningen i vetenskap rimmar alltså väl med den bibliska skapelsetanken. Dessa filosofiska övertygelser är grundförutsättningar som vetenskapen utgår ifrån och som återfinns i kristen tro.

Det är därför som vetenskapshistoriker brukar se den moderna vetenskapens födelse som en frukt av både grekisk filosofi och kristen teologi. En pionjär i detta avseende var Pierre Duhem (1861-1916), en fransk fysiker och filosof som undersökte medeltidens vetenskapssyn. Han fann exempelvis att den medeltida vetenskapsmannen Jordanus de Nemore (som levde på 1200-talet) hade föregripit både Leonardo Da Vincis och Galileo Galileis idéer. Vetenskapliga framsteg fortsatte på 1300-talet med män som Albert av Sachsen, Jean Buridan och Nicole Oresme. Duhem upptäckte att det var den kristna medeltiden som lade grunden för det som blev modern vetenskap.[[Nancy R. Pearcy & Charles B. Thaxton, The Soul of Science. Wheaton, Ill.: Crossway Books, 1994, sid 18.]] Andra historiker som Alfred North Whitehead och Michael B Foster har argumenterat för att kristen tro inte var ett hinder för vetenskapen utan dess barnmorska.[[Ibid. sid 20.]] Vetenskap och kristen tro har därför starka anknytningar både historiskt och filosofiskt. Därför är det ytterst problematiskt att betrakta dem som två ömsesidigt uteslutande och motstridande storheter.

Komplettering – total åtskillnad

Det andra sättet att se på relationen mellan vetenskap och kristen tro präglas av komplettering i form av total åtskillnad. Då menar man att vetenskap aldrig, inte ens i princip, kan hamna i konflikt med kristen tro. Varje historisk konflikt beror istället på att den ena eller andra överträtt sitt eget legitima arbetsområde. Här finns ingen konflikt, utan vetenskap och tro är varandras komplement.

Styrkan med detta synsätt är att det beskriver hur vetenskap och tro vanligtvis relaterar till varandra. Det är på detta sätt den överväldigande majoriteten av kristna forskare upplever sin vardag. I praktiken kommer vetenskap och tro sällan i konflikt med varandra. Men är det därför rätt att beskriva relationen som en total åtskillnad? Och hur skulle i sådana fall en sådan gränsdragning se ut? Går det att dra en skarp gräns mellan vetenskap och icke-vetenskap (t ex religiös tro)?

Ett av de mest genomtänkta förslagen på en ”total-åtskillnadsmodell” är den bortgångne Stephen Jay Goulds så kallade NOMA-princip (Non-overlapping Magisteria).[[Se fotnot 3.]] I grova drag menar han att vetenskapen sysslar med faktafrågor - hur saker är – medan religion sysslar med menings- och värdefrågor – hur saker bör vara. Religionen har ingen rätt att uttala sig i faktafrågor, och vetenskapen får inte uttala sig i värde- och meningsfrågor. Var och en ska hålla sig inom sitt område, sitt ”magisterium”.

Men detta är ytterst problematiskt. För det första är det få gudstroende som skulle gå med på att deras tro inte uttalar sig om fakta. Ta bara bibelns första vers: I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Vare sig detta påstående är sant eller ej, så gör påståendet faktiskt anspråk på att vara ett faktapåstående. Likaså är trosföreställningarna att Gud finns, att Gud har kunskap, att Jesus uppstått från de döda och att Jesus gjorde mirakler, trosföreställningar om fakta, om hur det är. Ingen religion jag känner till håller sig enbart till värde- och meningsfrågor. Alla religioner gör faktapåståenden. Goulds till synes generösa ”fredsavtal” mellan vetenskap och religion innebär därför en religionens kapitulation under vetenskapens överhöghet. Gould går emot konfliktscenariot mellan vetenskap och religion, men priset är högt för det religiösa ”magisteriet”. Ironiskt nog argumenterar Gould starkt emot konfliktparadigmet, men slutresultatet blir nära nog detsamma. Goulds NOMA-princip proklamerar ju religionens slutgiltiga irrelevans i fråga om faktapåståenden. 

Oberoende av om man köper Goulds gränsdragning (vetenskap=fakta, religion=värde), så lider en total-åtskillnadsmodell en rad brister. Framförallt är det svårt, för att inte säga omöjligt, att dra en konsekvent och trovärdig gräns mellan vetenskap och tro. Det så kallade ”demarkationsproblemet” har övertygande visat att det inte finns någon definition av ”vetenskap” som utesluter all icke-vetenskap och innesluter all vetenskap. Det finns många exempel på ”vetenskapliga” resonemang som används i vardagslivet, inom religionen, filosofin och etiken. Dessutom finns det en hel del vetenskapliga teorier som inte lever upp till de klassiska villkoren för ”vetenskap”. Ta exempelvis Big Bang-teorin. Det är en vetenskaplig teori, men det finns ingen naturlig förklaring till hur Big Bang uppstod. Det finns ingen naturlag som kan ge oss orsaken. Den vanliga idén att en vetenskaplig teori måste bygga på naturliga förklaringar eller ”naturlagar” för att kunna räknas som vetenskap, visar sig alltså vara falsk. På liknande sätt förhåller det sig med alla försök till vattentäta definitioner av ”vetenskap”.[[Se t.ex. J. P. Morelands bok Christianity and the Nature of Science. Grand Rapids: Baker, 1989.]]

Så även om vetenskap och tro ofta uttalar sig utifrån olika perspektiv, verkar det inte finns något principiellt som hindrar dem från att ibland uttala sig om samma sak. Men då är konflikt principiellt möjlig. Sådana konflikter finns både i historien och i dag. Det främsta exemplet är kanske darwinismens påstående att livet skapades och utvecklades genom slumpmässiga, helt ”oguidade” naturliga processer, medan den kristna tron hävdar att Gud har skapat och designat alla livsformer (även om Gud kan ha gjort det genom en evolutionsliknande process). Här verkar en genuin konflikt föreligga. Det är dessutom så att just denna konflikt mellan darwinism och kristen tro är den troliga historiska orsaken till att konfliktperspektivet blivit så populärt i den västerländska kulturen.

Kongruens – växande överensstämmelse

Det tredje synsättet utmärks av kongruens, dvs en allt större överensstämmelse mellan tro och vetenskap. Häri ryms både komplementperspektivet och möjligheten till konflikt. Utgångspunkten är dock att en allt större samstämmighet mellan tro och vetenskap både är möjlig och önskvärd.

Den stora frågan blir förstås hur samstämmigheten ska uppnås. Här finns inga enkla svar. Bibeln skrevs inte för att svara på typiskt vetenskapliga frågor. Även om kristen tro hävdat Bibelns ofelbarhet vet vi att kyrkan kan göra och har gjort felaktiga tolkningar av Bibeln. På medeltiden trodde teologerna att Bibeln lärde att jorden var universums medelpunkt (en aristotelisk snarare än biblisk tanke). Idag är kristna oeniga om hur de sex skapelsedagarna i Bibeln ska förstås. Var det sex 24-timmarsperioder eller kanske längre tidsperioder på miljontals år, eller är Guds skapelsevecka mer av ett litterärt stilgrepp? Ingen av dessa tolkningar är ristad i sten utan får diskuteras i ljuset av rimliga bibeltolkningsprinciper och vetenskapens rön. Inte heller vetenskapen utgörs av idel ofelbara teorier. Sällan är vetenskapliga resultat så säkra att de inte kan modifieras och ibland helt kullkastas.

När jag blev kristen fortsatte jag att tro på vetenskap. Men jag började se både vetenskapen och Bibeln som källor till kunskap om verkligheten. Jag menar mig ha förnuftiga skäl att tro på dem båda. Där finns ingen inneboende konflikt, men vid de få tillfällen då dessa kunskapskällor verkar motsäga varandra vill jag ödmjukt påminna mig själv om att min bibeltolkning inte är ofelbar (även om jag är övertygad om att Bibeln är Guds ofelbara ord) och att min kulturs vetenskapliga ”sanningar” inte heller är ofelbara (även om vetenskapen ofta är häpnadsväckande korrekt).

Men hur gör man då när vetenskap och tro verkar säga olika saker? Hur hanterar man konflikter utifrån kongruensperspektivet? Låt mig föreslå en liten ”konflikthanteringsmodell” som inte löser alla problem, men som hjälper oss att analysera vad för sorts konflikt vi står inför. Modellen handlar om att försöka kategorisera konflikter mellan vetenskap och kristen tro i syfte att hjälpa oss analysera konfliktens natur. Modellen hjälper mig att som kristen avgöra vad för kunskapskälla som bör ha den avgörande auktoriteten.

En konflikthanteringsmodell

En vetenskaplig teori kan vara mer eller mindre säker. Vi kan exempelvis vara helt säkra på att Newtons beskrivning av gravitationen är approximativt sann. Vi vet också säkert att hjärtat pumpar blod. Dessa vetenskapliga teorier är empiriskt säkerställda (vilket vi förkortar ES).

Andra vetenskapliga teorier är mindre säkra. Teorin om att livet uppstått i en ursoppa, är till exempel empiriskt mycket osäker. Likaså är den så kallade strängteorin inte mer än lösa spekulationer. Vi kan kalla sådana teorier för empiriskt osäkra teorier (förkortat EO).

När vi läser vår bibel hittar vi påståenden vars mening vi är helt säkra på. Till exempel råder inget tvivel om att Bibeln påstår att Gud skapade universum. Likaså råder inget tvivel om att Bibeln påstår att Jesus uppstått från de döda. Vi är mycket säkra på att Bibeln påstår dessa saker (oberoende om huruvida Bibelns påståenden är sanna eller ej!) Observera alltså att säkerheten inte gäller sanningshalten i Bibelns påståenden utan att vi är säkra på att vi förstått vad Bibeln påstår. (På samma sätt kan man veta att Kalle påstod att han varit på Mount Everest, utan att veta om Kalle faktiskt varit där.) Vår säkerhet gäller alltså att vi tolkat Bibeln rätt när det gäller dessa påståenden. Vi kan kalla dem hermeneutiskt säkerställda (förkortat HS).[[Hermeneutik är läran om tolkning.]]

Men andra saker i Bibeln är mer svårtolkade. En fråga kristna diskuterar är huruvida ”dag” i Första Mosebokens första kapitel ska tolkas som en 24-timmars period eller inte. En annan sak är hur pass bokstavligt man bör tolka berättelsen om Adam och Eva i lustgården. Träffade Adam och Eva en orm i bokstavlig mening, eller var det en metafor för djävulen? Den exakta tolkningen av dessa och liknande bibelverser kan sägas vara hermeneutiskt osäkra (förkortat HO).

Dessa fyra möjligheter ger oss fyra möjliga konflikter, enligt följande schema:

A- och B-konflikter

En konflikt mellan en ES-teori (empiriskt säkerställd teori) och en HS-tolkning (hermeneutiskt säkerställd tolkning) är den allvarligaste typen av konflikt. Vi kan kalla en sådan konflikt för en A-konflikt. Ett exempel vore om Bibeln klart och tydligt hävdade att hjärtat inte pumpar blod. I ett sådant läge måste man fråga sig om ens bibeltolkning verkligen är den rätta. Hävdar Bibeln verkligen att hjärtat inte pumpar blod? Kanske ser man att Bibeln inte nödvändigtvis måste tolkas så. Och då upphör konflikten att vara en A-konflikt och blir en B-konflikt, där vetenskapen med rätta hjälper oss tolka Bibeln.[[Bibeln hävdar förstås ingenstans att hjärtat inte pumpar blod. Detta är bara ett hypotetiskt exempel.]]

Låt oss ta ett annat exempel. Bibeln hävdar klart och tydligt att Gud har skapat allt liv. Låt oss säga att neodarwinismens påstående att livet uppstått utan någon intelligent vägledning vore empiriskt säkerställt (ES).  Då skulle vi få en A-konflikt som heter duga. Faktum är att många verkar förstå konflikten mellan skapelse och evolution just på detta sätt. Men är det verkligen empiriskt säkerställt att livet uppkommit utan någon intelligent vägledning? Nej, det är det inte. Det handlar alltså om en C-konflikt där tron utan problem kan motstå den vetenskapliga teorin i fråga. Men låt oss säga att detta verkligen handlade om en A-konflikt, hur bör man som kristen tänka då? Tre logiska möjligheter finns då: 1) tron motbevisar vetenskapen; 2) vetenskapen motbevisar tron; 3) man avstår från att fälla ett omdöme.

Det tycks mig rimligast att i ett sådant läge välja alternativ 3 i förhoppningen om att det ska visa sig handla om en B- eller C-konflikt. Men det är samtidigt viktigt att i princip vara öppen för att Bibeln och kristen tro kan ha fel. Kristen tro handlar om verkligheten, och om vi stöter på starka empiriska skäl att tro att Bibeln har fel, så måste vi också vara villiga att erkänna det. Om Bibeln till exempel hade hävdat att hjärtat inte pumpar blod, så borde vi ha erkänt att Bibeln påstår något osant. Denna ”risk” är inte något negativt. Den hör ihop med det faktum att Bibeln gör anspråk på att tala om verkligheten. Bibliska påståenden kan därför vara falsifierbara – de skulle kunna visa sig vara falska – eftersom de handlar om verkligheten. Och varje påstående om verkligheten kan antingen vara sant eller falskt. Om det är sant, så skulle det i princip ha kunnat vara falskt. Påståenden som inte kan vara falska (eller som inte kan bevisas vara falska) kan inte heller vara sanna (eller bevisas vara sanna). Denna ”risk” är oundviklig om vi tror att Bibeln uttalar sig om verkligheten.

Men varför då inte bara erkänna att Bibeln har fel när en A-konflikt uppstår? Ja, det beror förstås på hur pass stark A-konflikten är. Hur pass säker är den vetenskapliga teorin i fråga? Hur pass säkra är vi på vår bibeltolkning? Kanske man får gå igenom frågeställningarna igen och se om det trots allt inte handlar om en B- eller C-konflikt. Det verkar rimligast att pröva varje A-konflikt för sig. Jag tror dock att det i de allra flesta fall kommer visa sig att det man trodde var en A-konflikt i själva verket inte var det.

Låt mig säga något kort om B-konflikter. Det är konflikter då vi är osäkra på hur vi ska tolka Bibeln. Ett exempel på en sådan konflikt var Galileos konflikt med kyrkan om huruvida jorden snurrade runt solen eller tvärt om. Där och då uppfattades det som en A-konflikt (mellan katolsk/aristotelisk teologi och en vetenskaplig teori), men i själva verket tror jag det var det en B-konflikt. Bibeln säger visserligen att ”solen gick upp”, men detta bör inte tolkas som ett vetenskapligt påstående om hur himlakropparna rör sig utan är helt enkelt ett vardagligt uttryck som bygger på hur solen upplevs. Här hjälper vetenskapen oss att inte lägga in alltför mycket i vår bibeltolkning.

C- och D-konflikter

Dessa konflikter verkar relativt oproblematiska. Om vetenskapen är osäker och vår bibeltolkning säkerställd (en C-konflikt), så har vi inga skäl att låta vetenskapliga spekulationer ändra vår tro på Bibelns budskap. Och om det råder stor osäkerhet både om bibeltolkningen och den vetenskapliga teorin (D-konflikt), så kan vi hålla hela situationen öppen. Det verkar rimligast att i ett sådant läge hålla fast vid den bibeltolkning som verkar rimligast utan att låta en osäker vetenskaplig teori ändra på den. Alternativt kan en osäker vetenskaplig teori få modifiera ens osäkra bibeltolkning under förutsättning att det görs tentativt och med försiktighet.

Med hjälp av denna ”konflikthanteringsmodell” har jag i grova drag försökt visa hur allt större kongruens mellan kristen tro och vetenskap kan uppnås. Det är inte enkelt, men vem har sagt att sökandet efter sanning skulle vara enkelt?

Gamla Testamentets Gud är utan tvivel den obehagligaste gestalten något litterärt verk kan visa upp. Han är svartsjuk och stolt över att vara det, en småsint, orättvis, icke-förlåtande kontroll-freak, en hämndlysten, blodtörstig etnisk utrensare, en kvinnofientlig, homofobisk rasistisk barnamördare, folkmördare, sonmördare, dödsbringande och storhetsvansinnig typ som…

Jag behöver knappast avsluta citatet, ni förstår vad han menar… Dawkins verkar ha valt ut Gud som sin svurne fiende. (Låt oss för Dawkins skull hoppas att Gud inte kvitterar med samma mynt!)

Illusionen om Gud är en mångordig stridsskrift mot religionen i allmänhet och Gud i synnerhet. Både Dawkins och Daniel Dennett (vars nyligen utkomna Breaking the Spell är dennes bidrag till genren) är symptomatiska för vår tids akademiska ateister.[[En tredje bok i denna stil, The End of Faith, har nyligen författats av Sam Harris och ännu mera nyligen ett tillägg, Brev till en kristen nation. Så vi kan kanske säga att det finns tre sådana symptomatiska bidrag. Harris är dock en benjamin i denna grupp, han är ännu bara en student vid universitetet.]] Dawkins skrev boken, säger han, till en del för att uppmuntra räddhågsna ateister att ”komma ut”. Han och Dennett tycks båda tro att det krävs avsevärt mod för att våga attackera religionen i våra dagar. Dennet säger: ”Jag riskerar ett knytnävsslag i ansiktet eller ännu värre. Ändå gör jag det.” Tydligen har ateismen sina egna troshjältar – i vilket fall som helst sina egenhändigt skapade hjältar. På denna punkt är det svårt att ta dem på allvar. Att klandra religionen i Västvärldens nuvarande akademiska världar är ungefär lika farligt som att bekänna sig till partiets kandidat vid ett republikanskt massmöte.

Dawkins är kanske världens mest populäre vetenskaplige författare. Han är också en utomordentligt begåvad sådan. (Hans rapportering om fladdermöss och deras levnadssätt i den tidigare boken Den blinde urmakaren) är ett briljant och fascinerande mästerverk.) Illusionen om Gud innehåller emellertid inte så mycket som kan läggas på vetenskapens konto. Den är huvudsakligen av filosofisk och teologisk art (kanske ”ateologi” vore en bättre term) och tänker i evolutionära och psykologiska termer. Boken innehåller också en starkt samhällstillvänd analys som gör ner religionen och gör stor affär av dennas påstådda fördärvliga verkan. Som vi kan se av det ovanstående citatet bör man inte konsultera boken ifall man önskar en välbalanserad och genomtänkt analys. Det är i själva verket häpnadsväckande i hur grad han tillåter sig att skymfa, förlöjliga, förhåna och ösa ut galla och osande svavelsyra. (Kan det vara så att hans mamma när hon bar honom inom sig blev skrämd av en anglikansk präst på vild framfart?) Om Dawkins en gång blir trött på arbetet som han på dagtid utför för brödfödan, då väntar honom en lovande karriär som skribent av politiska skymfpamfletter.

Trots att boken är i huvudsak av filosofisk karaktär är Dawkins inte en filosof (utan biolog). Men även om man tar hänsyn till detta faktum så är det man kan säga om de filosofiska tankar han uttrycker i bästa fall att de är torftiga. Man skulle kunna säga att några få av hans räder in i filosofins labyrinter skulle kunna godkännas för andraårsstudenter i ämnet, och då är man ändå välvillig. Men faktum är att de flesta av hans argument skulle bli underkända i andra årets filosofiundervisning vid universiteten. Kombinerat med den arroganta, ”jag-är-smartare-än-du”-attityden kan detta bli frustrerande i längden. Nu vill jag emellertid försöka se bort från min irritation och göra mitt bästa för att ta Dawkins huvudargument på allvar.

Kapitel 3, “Varför det nästan säkert inte finns någon Gud” är bokens kärna. Nåväl, varför tror Dawkins att det nästan säkert inte finns någon sådan person som Gud? Är det eftersom, så säger han, Guds existens är helt och hållet otrolig. Hur otrolig då? Astronomen Fred Hoyle har givit oss sitt berömda påstående att sannolikheten för att liv skulle kunna uppstå på jorden (genom enbart naturliga medel och utan särskild gudomlig hjälp) är mindre än sannolikheten för att en flygduglig Boeing 747 skulle kunna sättas ihop av en orkan som susar igenom en sophög full av avlagda reservdelar för flygplan. Dawkins verkar tro att sannolikheten för Guds existens ligger inom samma referensramar – den är så liten att den är näst intill försumbar för alla praktiska (och de flesta opraktiska) ändamål. Varför tror han nu det?

Här vädjar Dawkins inte till de vanliga anti-teistiska argumenten – till exempel ondskans argument eller påståendet att det är omöjligt att det skulle kunna finnas en varelse med de kännetecken som de troende anser att Gud har.[[Fast Dawkins tar upp (på sidan 54, som det verkar gillande) argumentet att Gud inte kan vara på en gång allvetande och allsmäktig: om han är allvetande då kan han inte ändra sin uppfattning, och då finns det något som han ej kan göra, och han är alltså inte allsmäktig (!).]] Så varför tror han att teismen är så oerhört otrolig? Svaret är att om det skulle finnas en sådan person som Gud då skulle han vara otroligt komplex, och ju mera komplext någonting är, desto mindre troligt är det att det kan existera. ”Hur statistiskt osannolik den entitet än är som du försöker att förklara genom att åberopa en ”designer” (skapare), så måste ju skaparen själv vara åtminstone lika osannolik. Gud är den slutgiltiga Boeing 747!” Den grundläggande idén är att vad än den är som känner till och kan göra det som Gud känner till och kan göra måste vara av otroligt komplicerad och mångsidig sammansättning. Den entitet som kan skapa eller designa något måste vara åtminstone lika komplicerat som det föremål den kan designa eller skapa. Med andra ord säger Dawkins att en designer måste innehålla åtminstone samma information som det som den skapar, och information är något som är omvänt relaterat till sannolikheten. Därför tror han att Gud måste vara så monumentalt komplicerad så det skulle betyda en osannolikhet av gigantiska mått. Därför är han nästan säker på att Gud inte existerar.

Men varför tror Dawkins att Gud är så komplex? Och varför tror han att ju mera komplext något är, desto osannolikare är det att det finns? Innan vi tittar närmre på hans sätt att resonera, skulle jag vilja göra en liten avvikelse. Detta anspråk på att något är osannolikt kan hjälpa oss att förstå något som är mycket förbryllande i Dawkins argument i sin tidigare och mycket uppmärksammade bok Den blinde urmakaren. Där argumenterar han att den vetenskapliga evolutionsteorin visar att vår värld inte har skapats med en avsikt – vare sig av Gud eller av någon annan. Denna tanke basuneras ut i bokens engelska undertitel: ”Varför evolutionsbeviset visar på ett universum utan Design (avsiktligt syfte).”

Vad menar han? Anta att beviset för evolutionen säger att alla levande varelser har utvecklats ur någon elementär form för liv. Hur visar detta på att universum saknar avsiktligt syfte? Ja, om universum inte har skapats med ett avsiktligt syfte, då är hela evolutionsprocessen utan ledning och icke iscensatt av någon intelligent varelse. Då är den, som Dawkins säger, blind.

Men hur kan evolutionsbeviset avslöja något sådant? Skulle det när allt omkring inte kunna vara så att Gud har dirigerat och övervakat hela evolutionsprocessen? Vad är det som gör att Dawkins tror att evolutionen skett utan ledning? Det som han i grund och botten gör i Den blinde urmakaren är tre ting. För det första relaterar han med levande och intressanta detaljer några av de fascinerande anatomiska detaljerna vi finner i vissa levande varelser och deras otroligt komplexa och genialiska sätt att klara sin livssituation på. Detta är det slags berättande som Dawkins är bäst på. För det andra försöker han att motbevisa argumenten som säger att den blinda och icke-styrda evolutionen inte kunde ha frambringat vissa av undren vi finner i den levande världen – däggdjurens ögon till exempel, eller fågelns vingar. För det tredje lägger han fram förslag på hur dessa och andra organiska system skulle ha kunnat utvecklas genom en evolution som saknar ledning.

Låt oss anta att han klarar dessa tre ting. Hur skulle det då visa att universum saknar ett avsiktligt syfte? Hur löper huvudargumentet sedan vidare? Hans detaljerade argument gäller alla slutsatsen att det är biologiskt möjligt att dessa olika organ och system skulle ha kunnat uppstå genom icke-styrda darwinistiska mekanismer (och en del av det han säger här är mycket intressant). Det som emellertid är anmärkningsvärt är i vilken form hans huvudargument är stöpt. Den logiska premissen han lägger fram är ungefär den följande:

1. Vi känner inte till några ovedersägliga invändningar mot påståendet att det vore biologiskt möjligt att allt liv har uppstått genom icke-styrda darwinistiska processer;

och Dawkins ger stöd åt den premissen genom att försöka vederlägga invändningarna mot att det är biologiskt möjligt att liv har uppstått på detta sätt. Slutsatsen han kommer till är emellertid den följande:

2. Allt liv har uppstått genom icke-styrda darwinistiska processer.

Det är värt att om så bara för ett ögonblick fundera över det frappanta avståndet vi här finner mellan premiss och slutsats. Premissen säger oss i det stora hela att inte finns några ovedersägliga invändningar mot att det vore möjligt att den icke-styrda evolutionen har framskapat den levande världens under. Slutsatsen är sedan att det är sant att det är den icke-styrda evolutionen som verkligen har framskapat alla dessa under. Argumentets form verkar vara något i stil med:

Vi känner inte till några ovedersägliga invändningar mot att p vore möjligt; Därför är p sant.

Filosofer lägger ibland fram ogiltiga argument (jag har lagt fram en del sådana själv…). Men få av dessa argument visar upp en sådan kolossal distans mellan premiss och slutsats som detta gör. Jag kommer in till skolkontoret och säger till tjänstemannen där att rektorn just har beviljat mig en löneförhöjning om 50 000 dollar. Han vill naturligtvis veta hur jag kan tro något sådant. Då säger jag till honom att vi inte känner till några ovedersägliga invändningar mot att rektorn har gjort det. Jag skulle tro att han då på ett vänligt sätt föreslår mig att det kanske är dags för mig att gå i pension.

Här kommer den anförda kolossala osannolikheten som man tillmäter teismen in. Om teismen är något falskt, då är evolutionen något som ej styrs (frånsett vissa underliga förslag som vi kan bortse ifrån). Men det är i högsta grad sannolikt, tror Dawkins, att teismen är falsk. Därför är det i högsta grad sannolikt att evolutionen är icke-styrd – och i det fallet, verkar han tro, så är det enda som behövs för att anse detta för sant att vederlägga alla påståendena att det är omöjligt. Kanske vi kan tänka på Den blinde urmakarens argument på följande sätt: han använder sig verkligen som en tilläggspremiss av idén att Guds existens är i högsta grad osannolik. Om det är så verkar inte argumentet lika magnifikt ogiltigt. (Det är fortfarande ogiltigt, men inte fullt så magnifikt ogiltigt – det är inte möjligt att säga att något är ett faktum genom att visa att invändningarna till att det är möjligt är oriktiga, och sedan tillägga att argumentet man framför alltså är mycket sannolikt.)

OK, låt oss återvända till Dawkins argument som försvar för påståendet att teismen är i högsta grad osannolik. Anledningen Dawkins ger är, som ni minns, att Gud måste vara i högsta grad komplex, och därför i högsta grad osannolik (”Gud eller vilken som helst intelligent, beslutsfattande och beräknande agent, är komplex, som är ett annat ord för osannolik”). Vad kan man säga till försvar för detta argument?

Inte så värst mycket. För det första, är Gud komplex? Enligt den klassiska teologin (Thomas av Aquino till exempel) är Gud enkel, och enkel i en mycket stark mening, så att det i honom inte råder någon skillnad mellan ting och egenskap, aktuell existens och potentiell sådan, essens och existens, och så vidare. En del av diskussionerna om den gudomliga enkelheten blir ganska komplicerad, för att inte säga svårbegriplig.[[Se min skrift ”Does God Have a Nature”? Föredrag nr. 44 om Thomas av Aquino (Marquette Univ. Press, 1980).]] (Det är inte bara den katolska teologin som förklarar att Gud är enkel. Enligt den belgiska trosbekännelsen, ett utsökt exempel på reformert kristendom, är Gud ”en enda och enkel andlig varelse.”). Så för det första är Gud enligt den klassiska teologin enkel och inte komplex. [[Den framstående Oxford-filosofen (Dawkins kallar honom teolog) Richard Swinburne har föreslagit några sofistikerade argument som stöd för påståendet att Gud är enkel. Dawkins nämner Swinburnes argument, men värdigas inte ge sig närmre in på dem utan förlöjligar dem istället (sid. 110-111).]] Mera anmärkningsvärt är det kanske att enligt Dawkins egen definition på komplexitet är Gud inte komplex. Enligt hans definition (som han utlägger i Den blinde urmakaren) är något komplext när det har beståndsdelar som är ”ihopsatta på så sätt att det är osannolikt att det är slumpen ensam som gjort det.” Men Gud är en ande, inte ett materiellt objekt, och har därför inga beståndsdelar.[[Och hur är det med Treenigheten? Hur vi bör tänka på Treenigheten är naturligtvis inte helt klart. Det står emellertid klart för oss att det är fel att utöver var och en av de tre personerna som utgör Treenigheten anta att det finns ännu en varelse som var och en av de andra utgör en del av.]] A fortiori (som filosofer tycker om att säga) har Gud inte beståndsdelar som är sammansatta på så sätt att det är osannolikt att de uppkommit genom slumpen. Därför är Gud inte komplex – just i enlighet med Dawkins egen definition på komplexitet.

Därför är det först av allt långt ifrån självklart att Gud är komplex. Men för det andra, låt oss anta att vi ger efter och medger, åtminstone för diskussionens skull, att Gud är komplex. Kanske vi tror att ju mera en person vet, desto mera komplex är han. Eftersom Gud som är allvetande skulle enligt detta sätt att tänka vara mycket komplex. Kanske det är så, men varför tror Dawkins att det av detta följer att Gud skulle vara osannolik? Om man bekänner sig till materialismens lära och idén att de ursprungliga föremålen i vårt universum är fysikens elementarpartiklar, då blir det kanske otroligt att det skulle kunna finnas en varelse som visste väldigt mycket – hur skulle dessa partiklar kunna sättas ihop på så sätt att de utgör en varelse som äger all denna kunskap? Men vem säger att vi måste tro på materialismen, att det är den som är alltings yttersta grund och förklaring? Dawkins resonerar som så att det är osannolikt att det finns en Gud (teismen är osannolik). Men det i allra högsta grad filosofiskt ohederligt att resonera så genom att ta till materialismen som utgångspunkt för sitt resonemang. Naturligtvis är det osannolikt att det finns en sådan person som Gud om det är sant att materialismen är alltings grund, i själva verket följer det som en logisk slutsats av materialismens lära att det inte kan finnas en Gud. Men det är bäddat för frågor om ens argumentering är att teismen är osannolik eftersom man inte tillåter någon att betvivla materialismens sanningshalt.

Varför då tro att det måste vara osannolikt att det finns en Gud? Enligt den klassiska teismen är Gud en nödvändig varelse. Det är inte endast möjligt att det kan finnas en person sådan som Gud, nej, han existerar verkligen i alla möjliga världar. Men om Gud är en nödvändig varelse, om han existerar i alla möjliga världar, då är ju sannolikheten att han existerar = 1, och sannolikheten att han inte existerar = 0. Långt ifrån att det är osannolikt att han existerar är hans existens i allra högsta grad sannolik. Om därför Dawkins föreslår att Guds existens är osannolik, är han skyldig oss ett argument för sin slutsats att det inte finns någon nödvändig varelse som äger Guds utmärkande drag – och ett argument som inte bara utgår från premissen att materialismen är sann. Varken han eller någon annan har ens lagt fram ett någorlunda anständigt argument som bevisar att materialismen är sann. Dawkins tycks inte ens vara medveten om att han behöver ett dylikt argument.

Ytterligare ett exempel på Dawkins sätt att argumentera. För en tid sedan föreslog ett antal tänkare en ny version av designanhängarnas argument, det så kallade “Fine-Tuning Argument” (finjusteringsargumentet). Med början i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet noterade astrofysiker och andra att flera av de grundläggande fysiska konstanterna måste hålla sig inom mycket knappa gränser om det skall kunna uppstå intelligent liv – åtminstone om det skall ske på ett sätt som alls liknar det sätt på vilket vi tror att det skett. Om till exempel gravitationskraften vore bara en aning starkare, då skulle alla stjärnor bli blå jättar, om den var bara lite svagare skulle de alla vara röda dvärgar. I inget av fallen skulle det ha varit möjligt för livet att utvecklas. Lika intressant är i detta sammanhang det så kallade ” flatness”-problemet (att universum är ”platt” på grund av big-bang-explosionen var så kraftig att galaxerna sköts ifrån varandra med en otrolig stor hastighet, större än ljusårets, ö.a.). Det innebär att livets existens också har ett mycket ömtåligt samband med hastigheten med vilken universum expanderar. Så här säger Stephen Hawking:

Om expansionshastigheten av den ena parten var 1012 vid den tid då universums temperatur var 1010 K då skulle detta haft som resultat att universum skulle på nytt ha sjunkit ihop när radien var endast 1/3000 av den nuvarande längden och temperaturen fortfarande var 10 000 K.[[”The Anisotropy of the Universe at Large Times”, i .S. Longair, ed. Confrontation of Cosmological Theories with Observational Data (Springer, 2002), s. 285.]]

Det skulle vara alltför varmt för att vara behagligt. Hawkings slutsats är att liv är möjligt endast därför att universum expanderar i just den hastighet som krävs för att omöjliggöra att det på nytt sjunker ihop. I tidigare skeden måste denna finjustering ha varit ännu mera anmärkningsvärd, observerar han:

Vi vet att det måste ha rått en ännu intimare balans mellan den konkurrerande verkan av explosiv utvidgning och gravitetskraftens sammandragning som vid den allra tidigaste tidpunkten som vi alls kan våga tala om (som kallas Planck-Wheeler-tiden och ägde rum 10^-43s efter Big Bang), skulle ha motsvarat den otroliga grad av precision som motsvarar en avvikning i deras hastighetsgrad med endast en av tio sextiondedelar.[[John Polkinghorne, ”Science and Creation: The Search for Understanding” (Random House, 1989), s. 22.]]

En reaktion på dessa som det verkar oerhörda tillfälligheter är att se dem som bevis för teismens anspråk på att universum skapats av en personlig Gud och att vilja ta detta som grund för ett (vederbörligen behärskat) teistiskt argument (finjusteringsargumentet - The Fine Tuning argument).[[En av de bästa versionerna av “fine-tuning”-teorin föreslås av Robin Collins i “A Scientific Argument for the Existence of God: The Fine-Tuning Design Argument,” i Michael J. Murray, ed., Reason for the Hope Within (Eerdmans, 1999), pp. 47-75.]] Det är som om det funnes ett stort antal manöverrattar som man måste ställa in inom otroligt snäva gränser för att liv skulle bli möjligt i vårt universum. Det är otroligt osannolikt att detta hade kunnat ske genom slumpen, men mycket mera sannolikt att detta skulle ha kunnat ske om det finns en person som Gud.

Som svar på ett sådant teistiskt argument ger oss nu Dawkins, tillsammans med andra, förslaget att det antagligen finns många (kanske oändligt många) universa, som alla har mycket olika fördelningar när det gäller värdena av de fysiska konstanterna. På grund av att det finns så många, är det sannolikt att några av dem skulle kunna uppvisa värden som gör livet möjligt. Om det alltså finns ett så enormt stort antal universum som uppvisar olika värdegrupperingar av de grundläggande konstanterna, då är det inte alls osannolikt att några av dem kan vara ”finjusterade”. Vi kan undra hur sannolikt det är att det finns dylika universum, och om det finns något alls skäl till att tro att de skulle finnas (frånsett skälet att vilja ta kål på finjusteringsargumentet).[[Se min rescension av Daniel Dennetts ” Darwin’s Dangerous Idea” i Books & Culture, maj/juni 1996.]] Men låt oss för ett ögonblick gå med att det finns så många universum att det är troligt att några av dem är finjusterade och livsdugliga. Kvarstår dock problemet att även om det är sannolikt att några av universum är finjusterade, så är det fortfarande osannolikt att just detta universum är det. Låt oss kalla vårt universum för alfa: Oddsen för att vårt alfa skulle vara finjusterat är utomordentligt, astronomiskt, låga, även om det vore sannolikt att ett eller annat universum vore finjusterat.

Vad svarar Dawkins på detta? Jo, han vädjar just till ”den antropiska principen”, tanken att det enda slags universum där vi skulle kunna diskutera frågan är ett som har finjusterats för att tillåta liv att existera:

Det antropiska svaret är i sin mest allmänna form att vi skulle endast då kan diskutera frågan om vi befann oss i det slags universum som kunde skapa oss. Det är därför vår existens som avgör att naturens fundamentala fysiska konstanter måste ligga inom respektive ”guldlockszon” [livsduglig zon] .

Nåväl, vårt universum måste naturligtvis vara finjusterat, eftersom vi lever i det. Men hur kan detta så mycket som i det minsta förklara var det är just alfa som är en sådan guldlockszon? Det går inte att förklara det genom att peka på att vi är ju här – lika lite som man kan ”förklara” det faktum att Gud beslöt sig för att skapa mig (i stället för att hoppa över mig och skapa någon annan i stället) genom att säga att om Gud inte hade beslutat det då hade jag ju inte funnits här för att ställa frågan! Det är fortfarande förunderligt att dessa konstanter har just de värden de har. Det är fortfarande monstruöst osannolikt att de skulle ha just de värdena. Men det är mindre osannolikt att de har dessa värden om det finns en Gud som önskade skapa ett universum där det kunde finnas liv.

Låt mig ta ännu ett exempel på hur Dawkins resonerar. I Den blinde urmakaren betraktar han kravet att eftersom det behövs en självproducerande livsmaskin för att den naturliga urvalsmekanismen skall kunna fungera, så måste Gud ha startat hela evolutionsprocessen genom att till att börja med särskilt ha skapat livet– genom att särskilt ha skapat den ursprungliga DNA- och protein-producerande mekanismen som gör naturligt urval möjligt. På detta svarar Dawkins som följer:

Detta är ett genomskinligt och mycket svagt argument, ja, det motverkar tydligt sina egna syften. Det är den organiserade komplexiteten som vi har svårt att förklara. Om vi får lov att helt enkelt anta att den DNA-protein-producerande mekanismen är organiserad på ett komplext sätt, då blir det relativt enkelt att säga att den kan skapa ännu mera komplext organiserade enheter… Men vilken Gud som helst som kunde på ett intelligent sätt designa något så komplext som DNA-protein-mekanismen måste vara åtminstone lika komplex och lika välorganiserad som denna mekanism… Att förklara DNA-protein-mekanismens ursprung genom att åberopa en övernaturlig Designer är detsamma som ingen förklaring alls, för vi har fortfarande att förklara hur en sådan Designer kunde uppstå.

I Darwin’s Dangerous Idea citerar Daniel Dennett gillande Dawkins förklaring att ”detta är ett icke dementerbart motargument, lika förgörande idag som när Filo använde det för att göra ner Kleantes i David Humes Dialoger för två århundraden sedan.” I The God Delusion citerar nu Dawkins gillande Dennett och tillägger att Dennett (dvs. Dawkins) har helt rätt.

Här skulle mycket kunna sägas men jag kommer bara att säga lite av det. Låt oss först anta att vi landar på en främmande planet som rör sig i en bana runt en avlägsen stjärna och att vi upptäcker maskinliknande föremål som ser ut och fungerar precis som traktorer. Vår ledare säger ”det måste finnas intelligenta varelser på denna planet som har byggt dessa traktorer.” En första årets filosofistudent som är med på resan protesterar: ”Hallå där, vänta lite! Ni har inte förklarat något alls genom att säga så! Vilket som helst intelligent liv som har skapat dessa traktorer måste vara åtminstone lika komplexa som traktorerna är.” Vi skulle antagligen säga till honom att det är farligt att äga så lite kunskap och råda honom att ta nästa rymdskepp hem och fortsätta med en eller två ytterligare filosofikurser innan han yttrar sig igen om saker han inte begriper… Det är naturligtvis helt förnuftigt att i detta sammanhang förklara existens av dessa traktorer genom att hänvisa till intelligent liv, även om (det kan vi för ögonblicket medge) det intelligenta livet måste vara åtminstone lika komplext som traktorerna. Men saken är den att vi vill i detta skede inte ge den slutgiltiga förklaringen på vad organiserad komplexitet är för något utan bara försöka förklara ett särskilt uttryck för den (som är de här traktorerna). Och, utom om vi försöker ge en slutgiltig förklaring på något som är organiserat på ett komplext vis, så är det helt riktigt att förklara ett uttryck av en sådan organisation genom att hänvisa till en annan. På liknande sätt försöker vi genom att åberopa Gud som livets ursprunglige skapare inte förklara den organiserade komplexiteten som sådan, utan bara en särskild del av den, till exempel livet på jorden! Därför skulle vi ha helt rätt i att vilja förklara existensen av liv på jorden genom att åberopa gudomlig handling, även om Gud själv ger prov på organiserad komplexitet.

En andra punkt som Dawkins framför (och som på nytt Dennett härmar efter) är att ”den huvudsakliga punkten som vi vill förklara” är “organiserad komplexitet.” Han fortsätter genom att säga att ”[d]et enda som gör evolutionen en så behändig teori är att den förklarar hur organiserad komplexitet kan uppstå ur ursprunglig enkelhet” och han beskyller teismen skulden för att inte kunna förklara organiserad komplexitet. Men vi skulle kunna ta människans medvetande (mind) som ett utmärkt exempel på organiserad komplexitet så som Dawkins ser den, och naturligtvis är det ställt utom allt tvivel (till skillnad från organiserad komplexitet) att Gud är en varelse som tänker och som vet. Så låt oss anta att vi säger att Dawkins klagar på att teismen inte kan ge en slutgiltig förklaring på vad medvetandet är för något, eftersom det naturligt nog inte finns någon förklaring till Guds existens. Men hur kan detta vara något som går emot teismens sätt att se på saken? Det finns inga förklaringar, för teismen finner sitt slutgiltiga svar i Gud. Detsamma gäller förstås för varje annan synpunkt: förklaringarna når sitt slut. Materialisten eller fysikern har ingen förklaring till existensen av elementärpartiklarna: de bara finns där. Att därför kräva att vad vi önskar och vad vi vill ha är en slutgiltig förklaring på medvetandet är ännu en gång att vilja bråka med teisten. Teisten vill ej få en förklaring om vad personligheten, tänkandet eller medvetandet är för något, och han behöver den ej heller.

Mot slutet av boken visar Dawkins prov på en viss begränsad skepticism. Eftersom vi har monterats ihop av den (planlösa) evolutionen är det inte troligt, säger han, att vår syn på världen är helt riktig. Det naturliga urvalet önskar ju ett anpassat uppförande, inte en sann tro. Men Dawkins misslyckas med att sondera de verkliga djupen av den skeptiska implikationen att vi skulle ha skapats genom den planlösa evolutionen. Vi kan se det så här. Liksom de flesta naturalister är Dawkins materialist när det kommer till människan. Människorna är materiella objekt. De är inte immateriella jag eller själar eller substanser inneslutna i en kropp, och de innehåller inte någon immateriell substans. Om man ser saken på detta vis så skulle våra trosövertygelser endast bero på neurofysiologiska kriterier, och (antagligen) skulle en trosövertygelse bara vara en neurologisk struktur av en komplex art. Neurofysiologin, på vilken våra trosövertygelser beror, måste utan tvivel vara anpassningsbar. Men varför skulle vi för ett ögonblick tro att dessa trosföreställningar, som beror på eller har som grund neurofysiologiska processer, till största delen är sanna? Varför skulle vi tro att våra tankeförmågor är något att lita på?

Utifrån en teistisk synvinkel skulle vi anta att våra tankeförmågor (till största delen) är pålitliga. Gud har skapat oss till sin avbild, och en viktig del av vår självbild är att vi tror oss om att likna honom genom att kunna nå fram till äkta trosövertygelser och äkta kunskap. Men utifrån en naturalistisk synvinkel skulle tanken att vår tankeförmåga är något att lita på (att den kan skapa till större delen sanna övertygelser) som bäst ses som en naiv förhoppning. Naturalisten kan vara ganska säker på att det sätt som formar våra övertygelser med hjälp av neurofysiologin är anpassningsbart, men ur detta följer inte att övertygelserna är sanna om man tar bara neurofysiologin som grund. Ja, i själva verket måste han tro att det är helt osannolikt att vår tankeförmåga, om man tar i beaktande den planlösa evolutionen, är pålitlig. Om vi tror på den planlösa evolutionen, då är det mera troligt att vi lever i en drömvärld än att vi verkligen vet något om oss själva eller världen.

Om det nu är så, då har naturalisten något som förkastar (en defeater) hans teori att tankeförmågan är pålitlig – han har nu en anledning att förkasta denna övertygelse, en anledning att gå ifrån den. (Exempel på en ”defeater”=förkastare skulle vara detta: Låt oss säga att någon sade till mig att du föddes i Michigan och jag trodde detta. Men så frågar jag dig, och du säger att du är född i Brasilien. Det ger mig en ”förkastare” för min tro att du föddes i Michigan.) Och om han har en förkastare för den tron, då har han det också för alla andra tankar som är en produkt av hans tankeförmåga! Det skulle då gälla alla hans övertygelser, inkluderande naturalismen själv. Naturalisten har alltså en förkastare för naturalismen, natural-ism är därför självförkastande och kan inte tros på med hjälp av förnuftet.

Det verkliga problemet är naturligtvis här Dawkins’ naturalism, hans tro att det inte kan finnas någon person som Gud eller någon som kan likna Gud. Detta tror han eftersom det inom naturalismen är underförstått att evolutionen är planlös. En vidare slutsats är alltså att man ej med förnuftets hjälp kan acceptera varken naturalismen eller tron på evolutionen. Naturalismen står sålunda i konflikt med våra dagars främsta vetenskapliga lärosats. Människor som Dawkins säger att det finns en konflikt mellan vetenskap och religion eftersom de anser att det råder konflikt mellan evolution och teism. Sanningen är en annan, nämligen den att konflikten står mellan naturvetenskap och naturalism, inte mellan naturvetenskap och tron på Gud.

Illusionen om Gud är full av skrän och skrävel, men den ger i själva verket inte den ringaste anledning till att tro att Gudstron skulle vara ett misstag, än mindre att den skulle vara en ”villfarelse”.

Bortsett från sin inneboende kärlekslöshet och nedslående uppfattning om människorna och deras plats i universum befinner sig den naturalism som Dawkins omfattar i självförvållat trubbel. Det finns ingen anledning att tro den, och det finns utmärkta anledningar till att förkasta den.

Alvin Plantinga är professor i filosofi vid University of Notre Dame, Indiana. Till konfessionen är han kalvinist.

*) Naturalism är en filosofisk åskådning som inte särskiljer mellan det övernaturliga och det naturliga (Wikipedia).

”Första frågan man rätteligen bör ställa”, skrev den tyske filosofen Gottfried Wilhelm Leibniz, ”är ’Varför finns det någonting snarare än ingenting?’”[[G W Leibniz, The Principles of Nature and of Grace, Based on Reason, Leibniz Selections. Red. Philip P Wiener, The Modern Student’s Library. New York: Charles Scribner’s Sons 1951, s 527.]] Denna fråga verkar besitta en djup existentiell kraft, vilket några av mänsklighetens största tänkare har erfarit. Enligt Aristoteles startar filosofin med en känsla av förundran över världen, och den djupaste fråga en människa kan ställa rör universums uppkomst.[[Aristoteles, Metaphysica Lambda. 1. 982b10-15.]] I sin biografi om Ludwig Wittgenstein berättar Norman Malcolm att Wittgenstein förklarade att han ibland hade en upplevelse som närmast kunde beskrivas med orden: ”[N]är jag har den förundras jag över världens existens. Jag blir då benägen att använda uttryck som ”Hur förunderligt det är att någonting kan existera!”[[Norman Malcolm, Minnen av Wittgenstein. Stockholm: Thales 1996, s 70]] Likadant säger en modern filosof: ”Tanken svindlar ofta inför den oerhörda betydelse denna fråga har för mig. Att någonting alls existerar framstår i mina ögon som föremål för djupaste förundran.”[[J J C Smart, The Existence of God, Church Quarterly Review. 156(1955):194.]]

Varför existerar då någonting snarare än ingenting? Leibniz besvarade frågan genom att framhålla att det finns ett nödvändigt existerande väsen som inom sig bär orsaken till denna existens och som är tillräcklig orsak till all betingad existens.[[G W Leibniz, Theodicy: Essays on the Goodness of God, the Freedom of Man, and the Origin of Evil, eng övers E M Huggard. London: Routledge & Kegan Paul 1951, s 127; jfr idem, Principles, s 528.]]

Även om att Leibniz (och vissa moderna filosofer efter honom) ansåg det logiskt omöjligt att ett nödvändigt existerande väsen inte skulle existera, har John Hick gett en anspråkslösare förklaring av existensens nödvändighet med hjälp av något han kallar ”faktisk nödvändighet”: en nödvändig existens är en evig, icke-orsakad, ofördärvlig och oförgänglig existens.[[John Hick, God as Necessary Being, Journal of Philosophy 57(1960):733-734.]] Leibniz uppfattade förstås denna nödvändiga existens som identisk med Gud. Hans kritiker ifrågasatte dock denna identifiering och hävdade att det fysiska universum självt skulle kunna äga status som nödvändig existens. ”Varför skulle inte det fysiska universum kunna vara det nödvändigt existerande Väsendet, enligt denna föregivna förklaring av nödvändigheten?” undrade David Hume.[[David Hume (red), Dialogues concerning Natural Religion. Introduction av Norman Kemp Smith, Library of the Liberal Arts. Indianapolis: Bobbs-Merrill 1947, s 190.]] Just detta brukar vara den ateistiska ståndpunkten. Ateisterna anser sig inte tvungna att omfatta synen att universum har blivit till ur intet utan någon orsak alls; de ser snarare universum självt som en slags faktiskt nödvändig existens: universum är evigt, icke orsakat, ofördärvligt och oförgängligt. Som Bertrand Russell lakoniskt uttrycker det: ”Universum bara finns där och så är det inte mera med det.”[[Bertrand Russell och F C Copleston (red), ”The Existence of God” i The Existence of God, med introduktion av John Hick, Problems of Philosophy Series. New York: Macmillan & Co 1964, s 175. ]]

Leder oss Leibniz´ argument därmed in i en rationell återvändsgränd, eller kan det finnas andra sätt att lösa gåtan om världens existens? Som jag ser det så gör det det. Man bör komma ihåg att en grundläggande egenskap hos en nödvändig existens är att den är evig. Kunde man då visa att det finns goda skäl att tro att universum har börjat existera och följaktligen inte är evigt, skulle man i så måtto åtminstone ha bevisat teismens överlägsenhet som rationell världsåskådning.

Det finns en form av det kosmologiska argumentet som nuförtiden inte ägnas någon större uppmärksamhet, men som ändå är av stor historisk betydelse. Det syftar till att just visa att universum har en begynnelse i tiden.[[Se William Lane Craig, The Cosmological Argument from Plato to Leibniz, Library of Philosophy and Religion. London: Macmillan 1980, s 48-58, 61-76, 98-104, 128-131.]] Argumentet har sitt ursprung i kristna teologers strävan att motbevisa den grekiska läran om att materien är evig. Det utvecklades sedan och förfinades av medeltida muslimska och judiska teologer, vilka i sin tur förde det tillbaka till det latinska västerlandet. Argumentet är således av stort allmänreligiöst intresse genom att det har försvarats av både muslimer, judar och kristna, såväl katoliker som protestanter.

Argumentet, som jag benämner det kosmologiska kalam-argumentet, kan ställas upp enligt följande:

1. Allt som börjar existera har en orsak till sin existens. 2. Universum har börjat existera. 2.1 Argument grundat på att faktisk oändlighet är omöjlig. 2.1.1 Faktisk oändlighet kan inte existera. 2.1.2 En oändlig tidslig regress av händelser är en faktisk oändlighet. 2.1.3 Därför kan en oändlig tidslig regress av händelser inte existera. 2.2 Argument grundat på att faktisk oändlighet omöjligen kan bildas av successiva tillägg. 2.2.1 En mängd bildad av successiva tillägg kan inte vara faktisk oändlig. 2.2.2 Den tidsliga kedjan av gångna händelser är en mängd bildad av successiva tillägg. 2.2.3 Därför kan den tidsliga serien av gångna händelser inte vara en faktisk oändlighet. 3. Därför har universum en orsak till sin existens.

Låt oss granska argumentet närmare.

Försvar av det kosmologiska kalam-argumentet

Andra premissen

Den avgörande premissen i detta argument är utan tvivel den andra, till vilken två oberoende argument läggs fram som stöd. Låt oss därför börja med att granska stödargumenten.

Första stödargumentet

För att förstå 2.1 behöver vi förstå skillnaden mellan potentiell oändlighet och faktisk oändlighet. I grova ordalag är potentiell oändlighet en mängd som växer mot oändligheten som gräns – men som aldrig når dit. En sådan mängd är i realiteten obestämd, inte oändlig. Tecknet för denna slags oändlighet är ∞ och används i matematiska kalkyler. Faktisk oändlighet är en mängd där antalet element verkligen är oändligt. Mängden växer inte mot oändlighet – den är oändlig, den är ”fullständig”. Tecknet på detta slags oändlighet är ℵ₀ och används inom mängdlära för att beteckna mängder som har ett oändligt antal element, exempelvis {1, 2, 3, ...}. Nu gör emellertid 2.1.1 inte gällande att ett potentiellt oändligt antal ting inte kan existera, utan att ett faktiskt oändligt antal ting inte kan existera. För om ett faktiskt oändligt antal ting kunde existera, skulle det ge upphov till alla möjliga sorters absurditeter.

Det bästa sättet att fastställa riktigheten i 2.1.1 är kanske att använda en illustration. Jag väljer en av mina favoriter, Hilberts hotell, ett resultat av den store, tyske matematikern David Hilberts tänkande. Vi föreställer oss ett hotell med ett ändligt antal rum. Anta vidare att alla rum är upptagna. När en ny gäst anländer och frågar efter rum säger portieren: ”Tyvärr, alla rum är upptagna.” Men nu tänker vi oss i stället ett hotell med ett oändligt antal rum och föreställer oss att alla rummen är upptagna. Det finns inte ett enda ledigt rum i hela det oändliga hotellet. Anta nu att en ny gäst dyker upp och frågar efter rum. ”Visst!” säger hotellägaren och flyttar genast den som bor i rum 1 till rum 2, den som bor i rum 2 till rum 3, den som bor i rum 3 till rum 4 och så vidare i oändlighet. Till följd av dessa rumsbyten blir nu rum 1 ledigt, och den nya gästen checkar tacksamt in. Kom då ihåg att innan han kom var alla rum upptagna! Egendomligt nog finns det nu, enligt matematikerna, inga fler gäster på hotellet än det fanns innan: antalet är ju oändligt. Men hur hänger det ihop? Portieren skrev ju just in den nya gästens namn i liggaren och gav honom nycklarna – då måste det väl finnas en person mer på hotellet än vad det fanns innan? Men det blir egendomligare ändå. För anta att ett oändligt antal nya gäster dyker upp i receptionen och frågar efter rum. ”Javisst, självklart!” säger hotellägaren och börjar flytta den som bor i rum 1 till rum 2, den som bor i rum 2 till rum 4, den som bor i rum 3 till rum 6 och så vidare i oändlighet. Han flyttar hela tiden alla gamla gäster till det dubbla rumsnumret. Följden blir att alla rum med udda nummer blir lediga, och det oändliga antalet nya gäster härbärgeras utan problem. Ändå var alla rum upptagna innan de kom! Egendomligt nog är även nu antalet gäster detsamma som innan det oändliga antalet gäster checkade in, trots att det var lika många nya gäster som gamla. Portieren skulle faktiskt kunna upprepa denna procedur ett oändligt antal gånger utan att det skulle vara en enda gäst mer på hotellet än innan.

Men Hilberts hotell är ännu egendomligare än vad den tyske matematikern framställde det. För anta att några av gästerna börjar checka ut. Anta att gästen i rum 1 ger sig av. Finns det då inte en person mindre på hotellet? Inte enligt matematikerna – men fråga i stället personalen som bäddar sängarna! Anta att gästerna i rum nummer 1, 3, 5, ... checkar ut. Då har ett oändligt antal personer lämnat hotellet, men enligt matematikerna är det inte färre gäster på hotellet – men säg inget till dem som tvättar sängkläder! Vi skulle faktiskt kunna låta varannan gäst checka ut ur hotellet och upprepa proceduren ett oändligt antal gånger, ändå skulle det aldrig finnas färre personer på hotellet. Men anta i stället att gästerna i rum nummer 4, 5, 6, ... checkade ut. I ett slag skulle hotellet i det närmaste tömmas. Liggaren skulle bara ha tre namn kvar och oändligheten förvandlas till ändlighet. Ändå skulle det fortfarande vara samma antal gäster som checkade ut den här gången som när gästerna i rum 1, 3, 5, ... checkade ut. Tror någon verkligen på allvar att ett sådant hotell skulle kunna existera i verkligheten? Den här sortens absurditeter visar hur omöjligt det är att ett faktiskt oändligt antal ting kan existera.

Det för oss vidare till 2.1.2. Riktigheten i denna premiss verkar tämligen självklar. Om universum aldrig har börjat existera, då har det före nuvarande händelse existerat ett faktiskt oändligt antal gångna händelser. En kedja av händelser utan begynnelse i tiden innebär således med nödvändighet att det existerar ett faktiskt oändligt antal ting, nämligen gångna händelser.

Om 2.1.1 och 2.1.2 är riktiga följer slutsatsen 2.1.3 logiskt. Kedjan av gångna händelser måste vara ändlig och ha en början. Men eftersom universum inte kan skiljas från kedjan av händelser, följer att universum har börjat existera.

Här kanske det kan vara lämpligt att ta upp ett antal invändningar som kan framföras mot argumentet. Låt oss börja med invändningar mot 2.1.1. Filosofen Wallace Matson invänder att premissen måste betyda att ett faktiskt oändligt antal ting är logiskt omöjligt; men man kan ju enkelt visa att en sådan mängd är logiskt möjlig. Exempelvis är den negativa talserien {... -3, -2, -1} en faktiskt oändlig mängd som inte har något första element.[[Wallace Matson, The Existence of God. Ithaca, N Y: Cornell University Press 1965, s 58-60.]] Matsons misstag här består i att han tänker att 2.1.1 vill mena att ett faktiskt oändligt antal ting är logiskt omöjligt. Vad premissen säger är att faktisk oändlighet är omöjlig i realiteten. För att åskådliggöra skillnaden mellan reell och logisk möjlighet: det är inte logiskt omöjligt att någonting kan bli till utan orsak, men det behöver inte betyda att det är metafysiskt möjligt i verkligheten. På motsvarande sätt gör 2.1.1 gällande att de absurditeter som en i verkligheten existerande faktisk oändlighet leder till visar att en sådan existens är metafysiskt omöjlig. Man skulle alltså kunna hålla med om att man inom matematikens begreppssfär, utifrån vissa vedertagna uppfattningar och axiom, motsägelsefritt kan tala om oändliga talmängder – men det betyder inte alls att ett faktiskt oändligt antal ting verkligen är möjligt. Man kan också konstatera att den matematiska intuitionismen förnekar att talserierna är faktiskt oändliga (man uppfattar dem enbart som potentiellt oändliga), vilket betyder att hänvisningen till talserier som exempel på faktiska oändligheter är ett tvivelaktigt förfarande.

Den bortgångne australiske filosofen John Leslie Mackie hade också invändningar mot 2.1.1. Han framhöll att absurditeterna får sin förklaring av att axiomet ”helheten är större än dess delar” inte gäller för oändliga grupper så som det gör för ändliga grupper.[[J L Mackie, The Miracle of Theism. Oxford: Clarendon Press 1982, s 93]] Likaså säger filosofen Quentin Smith att när vi väl inser att en oändlig mängd har en tillhörande delmängd som äger samma antal element som själva huvudmängden, blir den förment absurda situationen ”fullt trovärdig”.[[Quentin Smith, ”Infinity and the Past”, Philosophy of Science 54(1987):69]] Men enligt min mening är det just denna karaktäristiska egenskap hos den oändliga mängdläran som omsatt i praktiken får fullständigt orimliga resultat, som i exemplet Hilberts hotell. Dessutom har inte alla absurditeter sitt ursprung i den oändliga mängdlärans förnekande av Euklides axiom: de absurditeter som åskådliggörs av att gäster checkar ut från hotellet beror på de självmotsägande resultat som uppstår när man i stället för addition använder subtraktion och division med transfinita tal. Här har vi det avgörande beviset mot att en faktiskt oändlig mängd ting kan existera.

Slutligen kan nämnas Richard Sorabjis invändning, som går ut på att illustrationer som Hilberts hotell inte alls ger några absurda resultat. För att vi ska förstå vad det är för fel på kalam-argumentet, vill han att vi ska föreställa oss två parallella pelare som börjar på samma ställe och som sträcker sig oändligt långt bort. Den ena pelaren består av gångna år och den andra av gångna dagar. Sorabji förklarar att pelaren med gångna dagar inte är längre än pelaren med gångna år såtillvida att dagpelaren inte ”sticker ut” bortanför ytterändan av den andra pelaren, eftersom ingen av pelarna har någon ytterända. I fallet Hilberts hotell frestas man då tänka att den stackars rumsgästen i ytterändan kommer att ramla ut i rymden. Men det finns ju ingen ytterända: raden med boende kommer inte att sticka ut bortanför ytterändan av raden med rum. När man väl inser detta resulterar det i en fattbar – rent av överraskande och glädjande – sanning om oändligheten.[[Richard Sorabji, Time, Creation and the Continuum. Ithaca, N Y: Cornell University Press 1983, s 213, 222-223.]] Sorabji har, som vi har sett, helt rätt i att Hilberts hotell illustrerar en fattbar sanning om hur den faktiska oändligheten är beskaffad. Om ett faktiskt oändligt antal ting kunde existera, skulle Hilberts hotell vara möjligt. Men Sorabji verkar inte förstå paradoxens springande punkt: jag för min del frestas inte att tänka mig folk som ramlar ut i hotellets ytterände, det finns ju ingen sådan; däremot har jag svårt att tro att ett hotell där alla rummen är upptagna kan ta emot fler gäster. Raden av gäster kommer självfallet inte att sticka ut bortanför raden av rum, men om samtliga dessa oändliga rum redan innehåller gäster, kan man då skapa tomma rum genom att flytta omkring gästerna? Sorabjis egen illustration med pelarna för gångna år och gångna dagar upplever jag rätt oroväckande: om vi delar in pelarna i fotslånga delar och markerar den ena pelaren med år och den andra med dagar, då är den ena pelaren lika lång som den andra; likväl finns det för varje fotslång del på årspelaren 365 exakt lika långa delar på dagpelaren! Dessa paradoxala resultat kan enbart undvikas om sådana faktiskt oändliga mängder bara kan existera i fantasin, inte i verkligheten. I vilket fall nöjer sig illustrationen med Hilbert hotell inte bara med att hantera tillägget av nya gäster; minskningen av gäster resulterar ju i ännu svårhanterligare absurditeter. Sorabjis analys ger ingen fingervisning om hur dessa ska lösas. Därför tycker jag nog att invändningarna mot premiss 2.1.1 förefaller mindre rimliga än själva premissen.

Den vanligaste invändningen när det gäller 2.1.2 är att det gångna borde betraktas endast som en potentiell oändlighet, inte en faktisk oändlighet. Det var Aquinos ståndpunkt gentemot Bonaventura, och den moderna filosofen Charles Hartshorne tycks vara överens med Thomas på den punkten.[[Charles Hartshorne, Man’s Vision of God and the Logic of Theism. Chicago: Willett, Clark, & Co. 1941, s 37.]] Men denna ståndpunkt är ohållbar. Framtiden är potentiellt oändlig, eftersom den inte existerar; men det förflutna är faktiskt på ett sätt som framtiden inte är, vilket bevisas av att vi ser spår av det förflutna i nuet, men inga spår av framtiden. Om kedjan av gångna händelser alltså aldrig har börjat existera, så måste det ha funnits ett faktiskt oändligt antal gångna händelser.

Invändningarna mot båda dessa premisser förefaller således mindre övertygande än själva premisserna. Sammantaget gör de gällande att universum har börjat existera. Därför drar jag slutsatsen att detta argument ger goda skäl för att godta riktigheten i den andra premissen att universum har börjat existera.

Andra stödargumentet

Det andra argumentet 2.2 för universums uppkomst grundar sig på omöjligheten att bilda en faktisk oändlighet med hjälp av successiva tillägg. Detta argument skiljer sig från det första på så sätt att det inte förnekar möjligheten att en faktisk oändlighet kan existera, utan möjligheten att den kan bildas av successiva tillägg.

Premiss 2.2.1 är det avgörande ledet i argumentet.  Man kan inte bilda en faktiskt oändlig mängd ting genom att successivt lägga till det ena elementet efter det andra. Eftersom man alltid kan lägga till ytterligare ett innan man når fram till oändligheten, så är det omöjligt att nå faktisk oändlighet. Ibland kallas detta för omöjligheten att ”räkna till oändlighet” eller ”korsa oändligheten”. Det är viktigt att förstå att denna omöjlighet inte har någonting att göra med mängden tid man har till sitt förfogande: det hör till oändlighetens beskaffenhet att den inte kan bildas på det sättet.

Nu kanske någon invänder att även om en oändlig mängd inte kan bildas genom att man börjar vid en punkt och lägger till element, så skulle väl en oändlig mängd ändå kunna bildas genom att man aldrig börjar utan i stället slutar vid en punkt, det vill säga att man slutar vid en punkt efter att ha lagt till det ena elementet efter det andra från evighet. Men denna metod verkar ännu mindre trolig än den första metoden. Om man inte kan räkna till oändlighet, hur skulle man då kunna räkna ner från oändlighet? Om man inte kan korsa oändligheten genom att förflytta sig i en riktning, hur skulle man då kunna korsa den genom att förflytta sig i motsatt riktning?
Tanken på en begynnelselös serie som slutar i nuet förefaller alltså absurd. Låt mig bara ta ett förtydligande exempel: anta att vi träffar en man som påstår sig ha hållit på att räkna från evigheten och nu är på väg att avsluta: ..., -3, -2, -1, 0. Vi skulle kunna fråga varför han inte slutade att räkna i går eller i förrgår eller förra året. Vid det laget hade ju en oändlig tid redan förflutit så att han då redan borde ha varit klar. Inte vid någon tidpunkt i det oändliga förflutna skulle vi alltså kunna se att han var på väg att avsluta sin nedräkning, för vid den tidpunkten skulle han redan ha varit klar! Det spelar faktiskt ingen roll hur långt bakåt i det förflutna vi går så skulle vi aldrig se mannen räkna, för vid varje tidpunkt som vi går in skulle han redan vara klar. Men om vi inte kan se honom räkna vid något skede i det förflutna, motsäger det hypotesen att han har hållit på att räkna från evighet. Det visar att bildandet av en faktisk oändlighet av successiva tillägg är lika omöjligt vare sig man startar från eller mot oändlighet.

Premiss 2.2.2 förutsätter en dynamisk syn på tiden enligt vilken händelser aktualiseras på ett seriellt sätt, den ena efter den andra. Kedjan av händelser är inte någon sorts tidlöst existerande världslinje som uppträder successivt i medvetandet. Snarare är tillblivelsen verklig och nödvändig för den tidsliga processen. Denna syn på tiden är dock inte invändningsfri, men att ta upp och behandla alla invändningar i den här artikeln skulle leda oss bort ifrån ämnet.[[G J Whitrow försvarar en variant av detta argument som inte förutsätter en dynamisk syn på tiden. Han hävdar att ett oändligt förflutet fortfarande skulle behöva ”genomlevas” av varje evig, medveten varelse, även om kedjan av fysiska händelser var tidlös. (G J Whitrow, The Natural Philosophy of Time, 2 utg. Oxford: Clarendon Press 1980, s 28-32.)]] Här måste vi nöja oss med att konstatera att vi resonerar i enlighet med hur vi vanligen instinktivt uppfattar händelsers tidsliga tillblivelse, men också i samklang med ett stort antal tids- och rumsfilosofer.

Under förutsättning att 2.2.1 och 2.2.2 är riktiga följer slutsatsen 2.2.3 logiskt. Om universum inte har börjat existera för en ändlig tid sedan, då skulle man aldrig ha kunnat nå fram till det nuvarande ögonblicket. Men nu har vi ju uppenbarligen nått dit. Följaktligen vet vi att universum har en ände i det förflutna och har börjat existera.

Även här vore det lämpligt att ta upp olika invändningar som har framförts mot resonemanget. Mackie invänder mot 2.2.1 att argumentet i smyg utgår ifrån en oändligt avlägsen startpunkt i det förflutna och sedan förklarar det omöjligt att färdas från den punkten till nuet. Men det skulle i ett oändligt förflutet inte finnas någon startpunkt, inte ens en oändlig avlägsen sådan. Likväl finns det från varje given punkt i det oändligt förflutna bara ett ändligt avstånd till nuet.[[Mackie, The Miracle of Theism, s 93.]] Men som jag ser det är Mackies påstående att argumentet förutsätter en oändligt avlägsen startpunkt fullständigt grundlöst. Att kedjan inte har någon början bidrar bara ännu mer till att belysa svårigheten med att den kan ha bildats av successiva tillägg. Att det inte alls finns någon början, inte ens en oändligt avlägsen sådan, gör problemet mer besvärligt, inte mindre. Och påpekandet att det från varje ögonblick i det oändligt förflutna bara är ett ändligt tidsligt avstånd till nuet kan helt enkelt avfärdas som ovidkommande. Frågan är inte hur någon ändlig del av den tidsliga kedjan kan bildas, utan hur hela den oändliga kedjan kan bildas. Om Mackie tror att eftersom varje del av kedjan kan bildas av successiva tillägg så måste följaktligen hela kedjan vara bildad på det viset – ja, då begår han helt enkelt det klassiska argumentationsfelet om delning och sammansättning. (Vad som är sant för delarna behöver inte vara sant för helheten och vice versa. Övers anm.)

Likadant invänder Sorabji att orsaken till att det är omöjligt att räkna ner från oändlighet är att räkning av naturen innebär att man väljer ett begynnelsetal, vilket saknas i det här fallet. Men att fullborda en oändlig tidsrymd av år kräver inget begynnelseår och är därför möjligt.[[Sorabji, Time, Creation and the Continuum, s 219-222.]] Men detta svar är uppenbart otillfredsställande, för som vi har sett skulle åren i ett oändligt förflutet kunna numreras med negativa tal, vilket betyder att en fullbordad oändlighet av år skulle innebära en begynnelselös nedräkning från oändlighet. Sorabji väntar sig emellertid detta motargument och menar att en sådan baklänges nedräkning i princip är möjlig, och därför finns ingen logisk gräns för att en oändlighet av gångna år ska förflyta. Men frågan jag på nytt ställer är inte om det finns någon logisk motsägelse i denna tanke, utan om en sådan nedräkning inte metafysiskt sett är absurd. För vi har sett att en sådan nedräkning vid varje tidpunkt redan borde ha varit avslutad. Men Sorabji är redan beredd med ett svar: att säga att nedräkningen vid varje tidpunkt redan borde vara klar blandar ihop räkning av en oändlig mängd tal med räkning av alla tal. Vid varje given tidpunkt i det förflutna har den eviga räknemannen redan räknat en oändlig mängd negativa tal, med det innebär inte han har räknat alla negativa tal. Jag tror inte argumentet rymmer denna påstådda tvetydighet, och man kan tydligt visa det genom att granska orsaken till att vår eviga räkneman påstås kunna fullborda en räkning av negativa tal och sluta med noll. Som bevis för att denna intuitivt omöjliga bedrift är möjlig åberopar argumentets motståndare den så kallade korrespondensprincipen som används inom mängdläran för att avgöra om två mängder är ekvivalenta (det vill säga har samma antal element). Här jämför man elementen i den ena mängden med elementen i den andra och vice versa. På grundval av denna princip menar motståndaren att eftersom räknemannen har levt, låt säga, ett oändligt antal år och eftersom mängden gångna år kan jämföras ett i taget med mängden negativa tal, så följer att om en evig räkneman räknade ett tal per år så skulle han kunna fullborda en nedräkning av de negativa talen under nuvarande år. Skulle vi fråga varför räknemannen inte lika gärna kunde sluta nästa år eller om hundra år, skulle motståndaren svara att före nuvarande år har redan ett oändligt antal år förflutit, så att alla talen enligt korrespondensprincipen vid det här laget redan skulle ha varit räknade. Men detta resonemang slår tillbaka på motståndaren: för med detta sätt att räkna skulle som sagt räknemannen vid varje tidpunkt i det förflutna redan ha slutat räkna alla nummer, eftersom det finns en exakt korrespondens mellan de förgångna åren och de negativa talen. Därför råder det ingen tvetydighet mellan att räkna en oändlig mängd tal och att räkna alla talen. Men här tränger någonting ännu absurdare fram: för anta att det fanns en annan räkneman som räknade ett negativt tal per dag i stället för per år. Enligt korrespondensprincipen, som ligger till grund för den oändliga mängdläran och för transfinit aritmetik, kommer båda våra eviga räknemän att sluta sin nedräkning exakt samtidigt, även om den ena räknar 365 gånger fortare än den andra! Kan någon verkligen tro att dessa scenarion faktiskt kan existera i verkligheten utan i stället är resultatet av en tankelek som bedrivs i en renodlad begreppssfär efter vissa givna logiska konventioner och axiom?

När det gäller premiss 2.2.2 har många tänkare invänt att vi inte behöver betrakta det förflutna som en begynnelselös oändlig kedja som slutar i nuet. Den österrikisk-brittiske filosofen Karl Popper medger till exempel att mängden gångna händelser är faktiskt oändlig, men han menar att kedjan av gångna händelser är potentiellt oändlig. Det förstår man om man börjar i nuet och numrerar händelserna baklänges så att man därigenom bildar en potentiell oändlighet.  Således uppstår aldrig problemet med att en faktiskt oändlighet bildas av en potentiell oändlighet.[[K R Popper, On the Possibility of an Infinite Past: a Reply to Whitrow, British Journal for the Philosophy of Science. 29(1978):47-48.]] Likaså funderar Richard Swinburne över om det är rimligt med en fullbordad oändlig kedja utan början men med ett slut. Han försöker dock lösa problemet genom att börja i nuet och gå bakåt i det förflutna, så att kedjan av gångna händelser inte har något slut och därför inte skulle vara en fullbordad oändlighet.[[R G Swinburne, The Beginning of the Universe, The Aristotelian Society. 40(1966):131-132.]] Men denna invändning blandar uppenbarligen ihop räknandets mentala regress med den reella progressen hos själva den tidsliga kedjan av händelser. Att då numrera kedjan av händelser från nuet och bakåt visar ju bara att om det finns ett oändligt antal gångna händelser så kan vi numrera dem. Men problemet är ju hur denna oändliga mängd händelser kan bildas av successiva tillägg. Hur vi mentalt föreställer oss kedjan påverkar på intet sätt kedjans ontologiska karaktär som en kedja med ett slut men ingen början, med andra ord en faktisk oändlighet fullbordad av successiva tillägg.

På nytt verkar alltså invändningarna mot 2.2.1 och 2.2.2 mindre trovärdiga än själva premisserna. Sammantaget leder de till 2.2.3, alltså att universum har börjat existera.

Första naturvetenskapliga bekräftelsen

Dessa rent filosofiska argument för universums uppkomst har på ett anmärkningsvärt sätt bekräftats av upptäckter inom astronomin och astrofysiken under senaste århundradet. Dessa bekräftelser kan sammanfattas under två rubriker: bekräftelsen via universums expansion och bekräftelsen via universums termodynamiska egenskaper.

När det gäller den första satte Hubbles upptäckt 1929 av rödförskjutningen hos ljus från avlägsna galaxer i gång en revolution inom astronomin, kanhända lika betydelsefull som den kopernikanska revolutionen. Innan dess ansågs universum som helhet vara statiskt; men Hubble kom fram till den häpnadsväckande slutsatsen att rödförskjutningen beror på att universum faktiskt expanderar. Den hissnande slutsatsen av detta blir att när man följer expansion bakåt i tiden blir universum tätare och tätare tills man når en punkt av oändlig täthet från vilken universum började expandera. Resultatet av Hubbles upptäckt blev att någon gång i det oändligt förgångna – antagligen för runt 15 miljarder år sedan – drogs hela det kända universum samman till en enda matematisk punkt som kom att utgöra universums uppkomst. Denna inledande explosion har kommit att kallas ”Big Bang”. Fyra av världens främsta astronomer beskriver händelsen med följande ord:

Universum startade ur ett tillstånd av oändlig täthet… Tid och rum skapades vid detta tillfälle, liksom all materia i universum. Det är meningslöst att fråga vad som hände före Big Bang; det är som att fråga vad som ligger norr om Nordpolen. Det är inte heller klokt att fråga var Big Bang ägde rum. Detta punkt-universum var inte ett isolerat objekt i rymden; det var hela universum. Därför kan svaret enbart bli att Big Bang ägde rum överallt.[[Richard Gott m fl, Will the Universe Expand Forever?, Scientific American. Mars 1976, s 65.]]

Denna händelse som utgjorde starten på universum ter sig ännu mer häpnadsväckande när man betänker att ett tillstånd av ”oändlig täthet” är liktydigt med ”ingenting”. Det kan inte finnas något objekt som har oändlig täthet, för om det alls hade någon storlek skulle det fortfarande kunna bli ännu tätare. Som den engelske astronomen Fred Hoyle påpekar förutsätter Big Bang-teorin att materia skapas ur intet. Det beror på att när man går tillbaka i tiden så når man en punkt då universum, som Hoyle uttrycker det, var ”hopsjunket till ingenting alls”.[[Fred Hoyle, From Stonehenge to Modern Cosmology. San Fransisco: W H Freeman 1972, s 36.]] Big Bang-modellen av universum verkar alltså förutsätta att universum har börjat existera och skapats ur intet.

En del teoretiker har försökt undvika Big Bang-teorins implikation om universums absoluta uppkomst genom att spekulera i att universum kanske genomgår en oändlig följd av expansioner och kontraktioner. Det finns emellertid goda grunder att betvivla giltigheten i denna oscillerande modell av universum: 1) Den oscillerande modellen förefaller fysiskt omöjlig. Trots allt prat om sådana modeller tycks det vara så att de bara är teoretiskt, inte fysiskt, möjliga. Den numera avlidna professor Beatrice Tinsley vid Yale-universitetet förklarade att det i oscillerande modeller, ”trots att matematikerna säger att universum oscillerar, inte finns någon känd fysik som kan häva kollapsen och få universum att återgå till en ny expansion. De fysiska lagarna tycks säga att dessa modeller startar ur Big Bang, sedan expanderar, kollapsar och till sist upphör.[[Beatrice Tinsley, personligt brev]] För att den oscillerande modellen ska stämma tycks det som om de kända fysiska lagarna måste skrivas om. 2) Den oscillerande modellen förefaller observationellt ohållbar. Två fakta från observationell astronomi verkar gå stick i stäv med den oscillerande modellen. För det första verkar det omöjligt att förklara den homogenitet som kan observeras hos materiens spridning över hela universum med en oscillerande modell. Under en oscillerande modells kontraktionsfas börjar svarta hål sluka omgivande materia, vilket resulterar i en inhomogen spridning av materia. Men det finns ingen känd mekanism för att ”jämna ut” dessa inhomogeniteter under den efterföljande expansionsfasen. Således skulle den homogenitet hos materien som kan observeras över hela universum inte gå att förklara. För det andra förefaller universums täthet inte vara stor nog för att dra ihop universum på nytt. För att den oscillerande modellen ens ska vara möjlig krävs att universum har tillräckligt hög täthet så att tyngdkraften kan övervinna expansionskraften och dra ihop universum igen. Men om man tar hänsyn till både ljus och mörk materia (som finns i galaktiska haloer) liksom möjliga bidrag av neutriner till den totala massan, säger de bästa bedömningarna att universums täthet ändå bara är hälften av vad som krävs för en ny hopdragning.[[David Schramm och Gary Steigmann, Relic Neutrinos and the Density of the Universe, Astrophysical Journal. 243(1981):1-7.]] Dessutom bekräftar färska beräkningar av hastighet och avtagande acceleration hos expansionen att universum expanderar så att säga i ”flykthastighet” och därför aldrig kommer att återkontrahera. Astronomerna Allan Sandage och Gustav Tammann säger: ”Vi tvingas alltså inse att… det verkar ofrånkomligt att Universum kommer att expandera för evigt”. Därför drar de slutsatsen: ”Universum har bara inträffat en gång.”[[Allan Sandage och G A Tammann, Steps Toward the Hubble Constant, VII, Astrophysical Journal. 210(1976):23,7; se också idem, Steps Toward the Hubble Constant, VIII, Astrophysical Journal. 250(1982):339-345.]]

Andra naturvetenskapliga bekräftelsen

Som om detta inte vore nog finns det en annan naturvetenskaplig bekräftelse av universums begynnelse som grundar sig på de termodynamiska egenskaperna hos olika kosmologiska modeller. Enligt termodynamikens andra huvudsats strävar processer som äger rum i ett slutet system alltid mot ett jämviktstillstånd. Vad vi är intresserade av här är vilka implikationer detta får när satsen tillämpas på universum som helhet. För universum är ju ett jättelikt slutet system, eftersom det är allt som finns och ingen energi matas in i det utifrån. Andra huvudsatsen tycks innebära att universum med tiden kommer att nå ett termodynamiskt jämviktstillstånd som brukar kallas ”värmedöden”. Denna död kan vara varm eller kall beroende på om universum fortsätter att expandera för evigt eller slutligen drar ihop sig på nytt. Om å ena sidan universums täthet är stor nog för att övervinna expansionskraften, då kommer universum åter att dra ihop sig till ett hett eldklot. När universum drar ihop sig brinner stjärnorna snabbare tills de slutligen exploderar eller förångas. När universums täthet ökar börjar svarta hål sluka allting runt omkring sig, och de börjar själva smälta samman tills alla svarta hål slutligen smälter samman till ett enda jättestort svart hål med samma utsträckning som universum ur vilket det aldrig kan återuppstå. Om å andra sidan universums täthet inte är tillräcklig för att bromsa expansionen, vilket verkar troligare, då kommer galaxerna omvandla all sin gas till stjärnor och stjärnorna att slockna. Om 10³⁰ år kommer universum att bestå av 90% döda stjärnor, 9% supertäta svarta hål och 1% atommateria. Elementarpartikelfysiken hävdar att protoner därefter kommer att försvagas till elektroner och positroner, så att rymden kommer att vara fylld med en så tunn gas att avståndet mellan en elektron och en positron kommer att vara ungefär lika stort som den nuvarande galaxen. Om 10¹⁰⁰ år tror vissa forskare att de svarta hålen också kommer att upplösas i strålning och elementarpartiklar. Till slut kommer all materia i det mörka, kalla, evigt expanderande universum att reduceras till en ultratunn gas med elementarpartiklar och strålning. Jämvikten kommer att bibehållas genomgående, och hela universum kommer att befinna sig i sitt slutliga tillstånd ur vilket ingen förändring kommer att ske.

Här måste följande fråga ställas: om nu universum så småningom med tiden kommer att möta värmedöden, varför befinner sig då universum inte redan i detta tillstånd om det har existerat oändligt länge? Om universum inte har börjat existera, då borde det vid det här laget befinna sig i termisk jämvikt. Vissa teoretiker menar att universum undgår den slutliga värmedöden genom att oscillera från evighet till evighet. Men vi har redan konstaterat att en sådan modell framstår som fysiskt och observationellt ohållbar. Men även om vi bortser från sådana aspekter och antar att universum faktiskt oscillerar, så är det ändå ofrånkomligen så att de termodynamiska egenskaperna hos denna modell förutsätter just den uppkomst av universum som dess förespråkare söker undvika. De termodynamiska egenskaperna hos en oscillerande modell är nämligen sådana att universum expanderar mer och mer för varje cykel som går. När man därför följer expansionerna bakåt i tiden blir de bara mindre och mindre. En grupp naturvetare förklarar det enligt följande: ”Resultatet av entropiproduktionen blir att den vidgar den kosmiska skalan cykel för cykel… När man alltså tittade bakåt i tiden alstrade varje cykel mindre entropi, hade kortare cykeltid och hade en mindre cykelexpansionsfaktor än efterföljande cykel.”[[Duane Dicus m fl, Effects of Proton Decay on the Cosmological Future, Astrophysical Journal. 252(1982:1, 8]] Forskarna Igor Novikov och Jakov Zeldovitj vid Ryska vetenskapsakademins institution för tillämpad matematik drar därför följande slutsats: ”Den mångcykliska modellen har en oändlig framtid men bara ett begränsat förflutet.”[[I D Novikov och J B Zeldovitj, Physical Processes Near Cosmological Singularities, Annual Review of Astronomy and Astrophysics. 11(1973):401-402]] En annan forskare påpekar att den oscillerande modellen av universum fortfarande fordrar ett upphov till universum, ett upphov som föregår minsta cykel.[[John Gribbin, Oscillating Universe Bounces Back, Nature 259(1976):16.]]

Så vilket scenario man än väljer för universums framtid så innebär termodynamiken med nödvändighet att universum har börjat existera. Enligt den brittiske fysikern Paul Davies måste universum ha skapats för en begränsad tid sedan och är på väg att trappas av. Före skapelsen fanns helt enkelt inget universum. Därför menar Davies att vi måste sluta oss till – vare sig vi gillar det eller inte – att universums energi på något sätt tillfördes vid skapelsen som ett slags urbetingelse.[[Paul Davies, The Physics of Time Assymmetry. London: Rurrey University Press 1974, s 104.]]

Således har vi både filosofiska argument och naturvetenskaplig bekräftelser som stöder universums uppkomst. På grundval av detta anser jag att vi är i vår fulla rätt att sluta oss till riktigheten i premiss 2 att universum började existera.

Första premissen

Premiss 1 förefaller mig vara relativt okontroversiell. Den grundar sig på den metafysiska intuitionen att någonting inte kan komma ur ingenting. Alla argument för denna princip har därför en benägenhet att vara mindre uppenbara än själva principen i sig. Till och med den store skeptikern David Hume medgav att han aldrig förfäktade något så absurt som att någonting skulle kunna bli till utan orsak; han förnekade bara att man kunde bevisa den annars uppenbart riktiga kausalitetsprincipen.[[David Hume to John Stewart, February, 1754, The Letters of David Hume. Red av J Y T Greif. Oxford: Clarendon Press, 1932, 1:187.]] Om det med avseende på universum från början fanns absolut ingenting – ingen Gud, inget rum, ingen tid – hur i all världen kunde då universum bli till? Riktigheten i principen ex nihilo, nihil fit (ur intet uppstår intet) är så självklar att jag anser mig berättigad att avstå från att i detalj utarbeta ett försvar av argumentets första premiss.

Trots det har vissa tänkare – väl övade att undvika den i sammanhanget underförstådda teismen i denna premiss – känt sig föranledda att förneka dess riktighet. I avsikt att undvika premissens teistiska implikationer målar Paul Davies upp ett scenario som, medger han, ”[inte] ska tas alltför mycket på allvar” men som likväl tycks tilltala honom starkt.[[Paul Davies, Gud och den nya fysiken. Stockholm: Prisma, s 256]] Han syftar på en kvantmekanisk teori om gravitationen enligt vilken själva rum-tiden kan bli till utan orsak ur absoluta intet. Även om han tillstår att det inte finns någon ”nöjaktig kvantteori för gravitationen”, skulle en sådan teori ”låta rum-tid skapas och förintas spontant och utan orsak på samma sätt som partiklar skapas och förintas spontant och utan orsak. Teorin skulle ange en viss matematiskt bestämd sannolikhet exempelvis för att en rumsbubbla skulle bildas där inget rum tidigare fanns. Rum-tid skulle således kunna skapas ur intet till följd av kvantövergångar som saknade orsak.”[[Ibidem, s 257]]

Nu är det i själva verket så att produktionen av partikelpar inte alls är analog med denna radikala tillblivelse ex nihilo, så som Davies tycks mena. Även om detta kvantfenomen utgör ett undantag från regeln att varje händelse har en orsak, så är det inte liktydigt med att någonting kan bli till ur ingenting. Trots att fysiker talar om att partikelpar skapas och förintas, så är dessa begrepp filosofiskt vilseledande. För det enda som egentligen sker är att energi omvandlas till materia och vice versa. Detta medger också Davies: ”De processer vi beskrivit här innebär inte att materia skapas ur intet utan att redan existerande energi omvandlas till materia.”[[Ibidem, s 45]] Således vilseleder Davies sina läsare grundligt när han påstår att ”[p]artiklar kan exempelvis springa fram ur tomma intet utan någon specifik orsak”, och han säger vidare: ”Det hör emellertid till kvantfysikens rutinföreteelser att något kommer ut av ingenting.”[[Ibidem, s 258]] Tvärtom hör det aldrig till kvantfysikens rutinföreteelser att något kommer ut av ingenting.

Ska man bedöma saken rent objektivt är förståelsen av kvantgravitationen så dålig att ett kvickhuvud jämfört tiden före 10^-43 sekunder – som denna teori avser att beskriva – med de områden som på gamla tiders kartor utmärktes med ”Här finns drakar”: man kan lätt fylla dem med allehanda fantasier. Det tycks i själva verket inte finnas några som helst skäl att tro att en sådan teori skulle innefatta den sortens spontana blivande ex nihilo som Davies antyder. En kvantgravitationsteori har som mål att ställa upp en teori om gravitationskraften som grundar sig på partikelväxling (gravitoner) snarare än på rymdgeometri, vilken sedan kan inlemmas i en storförenande teori som förenar alla naturkrafter i ett supersymmetriskt tillstånd där det finns en grundkraft och en enda sorts partikel. Men ingenting i detta verkar antyda möjligheten att någonting skulle kunna bli till ex nihilo.

Det är faktiskt inte alls klart att Davies resonemang ens är begripligt. Vad menas till exempel med påståendet att det finns en matematisk sannolikhet att tomheten kan ha frambringat en del av rum-tiden ”där inget rum tidigare fanns”? Det kan inte betyda att en del av rum-tiden, förutsatt att den får tillräcklig tid på sig, skulle kunna bli till på en viss plats, eftersom varken tid eller plats existerar vid sidan av rum-tiden. Tanken att det finns en viss möjlighet för någonting att komma ur ingenting verkar alltså motsägande.

Jag blir i det här sammanhanget påmind om något som den nyzeeländske filosofen Arthur Norman Prior påpekade rörande ett argument som framfördes av den amerikanske teologen och filosofen Jonathan Edwards mot att någonting kan bli till utan orsak. Detta vore omöjligt, förklarade Edwards, för då skulle det inte gå att förklara varför bara vissa ting skulle bli eller blir till utan orsak. Man kan inte svara att enbart ting med viss beskaffenhet blir till utan orsak, eftersom de innan de blev till inte hade någon beskaffenhet som kunde bestämma att de skulle bli till. Prior gjorde en kosmologisk tillämpning av Edwards resonemang och anmärkte att det stabila tillståndets modell förutsätter att väteatomer oavbrutet skapas ex nihilo:

Hoyles teori säger aldrig att denna process saknar orsak, men jag vill förtydliga detta och säga, att om den saknar orsak så är det som påstås hända fantastiskt otroligt. Om det är möjligt för ting – och då menar jag verkliga ting, ”substanser som äger volym” – att börja existera utan orsak, då är det otroligt att samtliga dessa visar sig bli ting av samma slag, nämligen väteatomer. Det kan omöjligen vara väteatomernas beskaffenhet som gör det möjligt för dessa men inte för andra slags ting att börja existera. För väteatomer äger ju inte denna beskaffenhet förrän de existerar för att äga den, dvs förrän deras ”existensstart” redan har skett. Detta är i grunden Edwards argument, och här verkar det fullständigt övertygande…[[A N Prior, Limited Indeterminism, Papers on Time and Tense. Oxford: Clarendon Press 1968, s 65]]

Men om nu absolut ingenting existerade från början, varför är det då just rum-tiden som springer fram spontant ur tomma intet och inte exempelvis väteatomer eller varför inte kaniner? Hur kan man tala om sannolikhet för att en bestämd sak plötsligt ska bli till ur intet?

Davies tycks vid något tillfälle svara som om fysikens lagar är den styrande faktor som bestämmer vad som plötsligt kan bli till utan orsak: ”[M]en lagarna då? De måste finnas färdiga i förväg för att universum ska kunna bli till. Kvantfysiken måste i någon mening existera från början, annars kan inte kvantövergångar alstra något kosmos.”[[Davies, Gud och den nya fysiken, s 259]] Detta förefaller högst besynnerligt. Davies ser ut att tillskriva själva naturlagarna någon slags ontologisk eller kausal status så att de begränsar spontan tillblivelse. Men det verkar ju uppenbart befängt: fysikens lagar varken orsakar eller begränsar någonting i sig själva; de är ingenting annat än propositionella beskrivningar med en viss form och allmängiltighet av vad som sker i universum. Frågan som Edwards ställer är varför – om nu absolut ingenting existerade – en sak plötsligt blir till utan orsak och inte en annan. Det är meningslöst att säga att det på något vis hör till rum-tidens beskaffenhet att så sker, för om absolut ingenting existerade så fanns heller ingen beskaffenhet som kunde bestämma att rum-tiden plötsligt skulle bli till.

Vad Davies målar upp är, när det kommer till kritan, metafysiskt nonsens. Även om hans scenario framförs som en vetenskaplig teori, borde någon vara modig nog att säga att kejsaren inte har några kläder. Antingen existerade de nödvändiga och tillräckliga villkoren för att rum-tiden skulle uppstå eller inte. Om de existerade, så stämmer det inte att ingenting existerade. Om de inte existerade, så verkar det ontologiskt omöjligt att varande skulle kunna uppstå ur absolut icke-varande. Att kalla en sådan spontan tillblivelse ur icke-varande för en ”kvantövergång” eller hänföra den till ”kvantgravitationen” förklarar inte ett dugg; därför finns heller i realiteten ingen förklaring. Allt bara sker.

Det verkar således som om Davies inte presenterat några goda skäl för att förneka riktigheten i det kosmologiska argumentets första premiss. Att allt som börjar existera har en orsak torde vara en ontologisk nödvändig sanning, något som ständigt bekräftas i vår erfarenhet.

Slutsats

Förutsatt att premisserna 1 och 2 är riktiga följer logiskt 3 att universum har en orsak till sin existens. Jag tror till och med att man övertygande kan hävda att universums orsak måste vara en personlig skapare. För hur skulle annars en temporal verkan kunna uppstå ur en evig orsak? Om orsaken bara är en rad mekaniskt verkande, nödvändiga och tillräckliga villkor som har existerat i evighet, då måste väl rimligen verkan också ha existerat i evighet. Om nu exempelvis orsaken till att vatten fryser är att temperaturen sjunker under noll grader och vi sedan antar att temperaturen har legat under noll grader i evighet, borde då inte allt vatten ha varit fruset i evighet? Enda möjligheten för en evig orsak att ge upphov till en temporal verkan tycks vara att orsaken är en personlig agent som fritt väljer att skapa en verkan i tiden. Till exempel kan en människa som har suttit i evighet välja att stå upp; alltså kan en temporal verkan uppstå ur en evigt existerande agent. Agenten kan till och med från evighet välja att skapa en temporal verkan, så att ingen förändring hos agenten behöver märkas. Således har vi kommit fram till inte bara universums första orsak utan också till dess personliga skapare.

Sammanfattning och avslutning

Avslutningsvis har vi utifrån såväl filosofiska argument som naturvetenskapliga bekräftelser sett att det finns skäl att tro att universum har börjat existera. Mot bakgrund av den intuitivt uppenbara principen att allt som börjar existera har en orsak till sin existens, har vi kunnat sluta oss till att universum har en orsak till sin existens. Utifrån vårt argument måste denna orsak vara icke-orsakad, evig, oföränderlig, tidlös och immateriell. Den måste dessutom vara en personlig agent som fritt väljer att skapa en verkan i tiden. Därför drar jag slutsatsen utifrån det kosmologiska kalam-argumentet att det är rationellt att tro att Gud existerar.

Många västerlänningar sätter likhetstecken mellan “Jihâd” och “heligt krig”. Men även om Jihâd inbegriper ett sådant krig, så har ordet en mycket vidare betydelse. Ordet kommer från verbet “jahada” som har följande betydelse: ‘to endeavor, strive, labor, take pains, overwork, fatigue, etc’ (The Hans Wher Dictionary of Modern Written Arabic). Så ordet “Jihâd” betyder egentligen att kämpa och sträva till sitt yttersta.

Den fundamentalistiska delen av islam vinner inflytande och gör sin röst alltmer hörd idag. Bland dessa grupper betraktar man “Jihâd” som en religiös plikt för alla sanna muslimer, dvs en sjätte pelare i islam. Man har ofta en bokstavlig och militant tolkning av “Jihâd”.

I sin bok om fundamentalistisk islam skriver Dr. Musk:

A purely ‘spritual’ or ‘liberal’ approach to the Qur`ân in exegesis is unacceptable to the reformist muslim. We have seen his instance upon literalism demonstrated in many situations with regard to the duty of Jihâd or ‘holy war’. According to the Islamists, one cannot talk of ‘higher’ or ‘spiritual’ Jihâd, a kind of war against the world, the flesh and the devil. That is not what the Qur`ân and the sunna refer to. One has to face up to the reality of armed conflict. Such is the literal meaning of Jihâd in the source texts. (Passionate Believing, Musk, Monarch Publications, 1992, s 185.)

Det kan därför vara av intresse att se vad Koranen lär om “Jihâd”.

1. Jihad för Guds sak

“Those who believe and suffer exile and strive with might and main, in Allah’s cause, with their goods and their persons, have the highest rank in the sight of Allah. They are the people who will achieve (salvation).” Al Tawbah 9:20

“De som antagit tron, utvandrat och vågat sina ägodelar och sitt liv för Guds sak, uppnå ett högre stadium hos Gud; ja, dessa äro de lycksaliga.” 9:20

Kommentar: Denna vers beskriver den breda betydelsen av Jihâd som innebär att man helt utger sig själv för Guds sak. Arabiskan har “wa jahadu fi sabîl Allah” (and strive with might and main, in Allah’s cause). Här finns även löfte om speciell välsignelse för den muslim som på detta sätt offrar sig för Gud.

2. Heligt krig

“Fight in the cause of Allah those who fight you, but do not transgress limits; for Allah loveth not transgressors. And slay them wherever ye catch them, and turn them out from where they have turned you out; for tumult and oppression are worse than slaughter…” Al Baqrah 2:190-191

“Striden för Guds sak mot dem, som strida mot eder, men angripen ej! Gud älskar förvisso ej de angripande. Döden dem varhelst I påträffen dem och driven dem ut från varje plats, från vilken de driva ut eder, ty frestelse är värre än dråp…” 2:186-187

Kommentar: Uttrycket “strid för Guds sak” är mycket vanligt i Koranen, eftersom muslimerna befann sig i åtskilliga strider under expansionen i Medina. Dessa krig betraktades som heliga krig för Gud (Islam lära och livsmönster, Hjärpe, AWE/GEBERS, 1979, s 50). Versen tycks säga att muslimerna aldrig ska angripa en fiende. Men i verkligheten kom alla som var aktiva motståndare till Muhammed och islam att betraktas som fiender som måste bekämpas. Det är dessa motståndare som ska dödas varhelst man finner dem och det är deras frestelser som är värre än dråp, dvs deras negativa inflytande på människor var så negativt att det t o m rättfärdigade att man dödade dem.

3. Avgudadyrkarna skulle dödas om de inte blev muslimer

“But when the forbidden months are past, then fight and slay the Pagans wherever ye find them, and seize them, beleaguer them, and lie in wait for them in every stratagem (of war). But if they repent and establish regular prayers and practice regular charity, then open the way for them. For Allah is oft forgiving, most merciful.” Al Tawbah 9:5

“Men när de fridlysta månaderna gått till ända, så döden månggudadyrkarne, varhelst I finnen dem! Gripen dem och inspärren dem och läggen eder i försåt för dem på alla möjliga ställen, men om de omvända sig, förrätta bönen och giva allmosan, så låten dem draga sina färde! Gud är förvisso överseende och barmhärtig.” 9:5

Kommentar: Muhammed uttalade dessa domar över avgudadyrkarna först i slutet av sin gärning, när muslimerna var i klar majoritet i området. De skulle bekämpas och dödas varhelst man träffade på dem. Endast en omvändelse till islam kunde rädda deras liv.

4. Bekämpa alla icke-muslimer

“Fight those who believe not in Allah nor the last day, nor hold that forbidden which hath been forbidden by Allah and his messenger, nor acknowledge the religion of truth, from among the People of the Book, until they pay the Jizyah with willing submission, and feel themselves subdued.” Al Tawbah 9:29

“Striden mot dem som ej tro på Gud och den yttersta dagen, ej helighålla vad Gud och hans apostel förklarat heligt och ej bekänna sanningens religion, dem, som fått skriften, nämligen, tills de villigt giva skatt och ödmjuka sig.” 9:29

Kommentar: Tidigare i denna sura förklarar Muhammed vad avgudadyrkarna hade att vänta sig, nämligen valet mellan omvändelse och död. När det gäller Bokens folk, dvs judar och kristna, så fick de existera i det islamska samhället (dâr al islâm) på vissa villkor: De skulle bekämpas tills de ödmjukade sig helt och därefter villigt betalade en speciell personskatt (Jizyah), som endast gällde dem.

5. Paradiset väntar den som dör i Jihad

“And if ye are slain, or die, in the way of Allah, forgiveness and mercy from Allah are far better than all they could amass. And if ye die or are slain, Lo! it is unto Allah that ye are brought together.” Al cImrân 3:157-158

“Och om I bliven dödade för Guds sak eller dön, så är sannerligen förlåtelse av Gud och barmhärtighet bättre än det, som I hopsamlen. Och om I dön eller bliven dödade, så skolen I sannerligen församlas hos Gud.” 3:151-152

Kommentar: Det finns flera tydliga löften i Koranen om att den som dödas för Guds sak får komma till Gud. Islam lär att Gud förlåter alla dens synder som dör i Jihâd. Man garanteras därmed en plats i paradiset.

6. Fega soldater straffas med helvetet

“If any do turn his back to them on such a day – unless it be a stratagem of war, or to retreat to a troop (of his own) – he draws on himself the wrath of Allah and his abode is hell – an evil refuge (indeed)!” Al Anfâl 8:16

“Ty den som på den dagen vänder dem ryggen, ådrager sig därmed Guds vrede, såframt han ej vänder om till strid eller sluter sig till någon annan skara; hans hemvist varder helvetet. Ja vilket olycksaligt mål!” 8:16

Kommentar: Den som deserterade eller den som flydde från striden av rädsla kunde känna sig säker på att hamna i helvetet. Detta gällde även den som vägrade att ställa upp över huvudtaget.

7. Krigsbyte

“But (now) enjoy what ye took in war, lawful and good…” Al Alfâl 8:69

“Så njuten nu av vad I fått som byte, för såvitt det är tillåtet och gott… 8:70

Kommentar: Det var en mycket lukrativ verksamhet att få plundra en besegrad fiende. Det var inte endast materiella egendomar som muslimerna fick plundra utan man kunde även ta kvinnor och barn som slavar. Från dessa kvinnor fick sedan muslimen ta konkubiner utöver de fyra hustrur han hade rätt till (se sura Al Ahzâb 33:50/33:50).

8. Muhammeds del av krigsbytet

“And know that out of all the booty that ye may acquire (in war), a fifth share is assigned to Allah – And to the messenger, and to near relatives, orphans, the needy, and the wayfarer…” Al Anfâl 8:41

“Och veten, att vad I än tagen som byte, så tillkommer femtedelen därav Gud och aposteln, anförvanterna, de faderlösa, de fattiga och vägfarande…” 8:42

Kommentar: Muhammed hade rätt till 1/5 av krigsbytet, som han sedan fördelade på sin släkt och till olika behov.

SLUTSATS: När man studerar ämnet Jihâd i Koranen finner man dels den breda allmänna betydelsen och dels betydelsen av det militanta heliga kriget mot islams motståndare. Utan tvekan blev Muhammeds hållning gentemot sina motståndare alltmer våldsam ju större politisk makt han fick. Alla skulle besegras i Guds krig. Avgudadyrkarna skulle utrotas eller bli muslimer. De enda som tolererades var de judar och kristna som helt lät sig kuvas och som villigt betalade sin speciella skatt.

Det var varje frisk manlig muslims plikt att delta i heligt krig mot islams motståndare. Den som deltog var i händelse av död garanterad paradiset, den som vägrade var garanterad helvetet.

ISLAMS MOTSTÅNDARE

Islam framställs ofta i väst som en mycket tolerant religion. Man påpekar t ex att ordet islam visserligen betyder underkastelse (under Guds vilja), men att ordet för fred och frid “salam” utgår från samma stam som ordet islam. Därmed menar man att hela religionen ända från början varit tolerant och fredsälskande. Man brukar ofta citera sura Al Baqarah 2:256/2:257 “Det finns inget tvång i religionen…” Det kan därför vara av intresse att studera hur situationen för islams motståndare beskrivs i Koranen.

1. Hemska straff för islams motståndare

“The punishment for those who wage war against Allah and his Messenger, and strive with might and main for mischief through the land is: execution, or crucifixion, or the cutting off hands and feet from opposite sides, or exile from the land: That is their disgrace in this world, and a heavy punishment is theirs in the hereafter.” Al Mâ`idah 5:33

“Deras lön, som bekämpa Gud och hans apostel och anstifta ofärd på jorden, varder blott, att de dödas eller korsfästas, eller att deras händer och fötter avhuggas korsvis, eller att de förvisas ur landet. Detta varder deras skam i detta livet, och i det tillkommande väntar dem ett förskräckligt straff.” 5:37

Kommentar: Allt eftersom Muhammeds politiska makt växte i Medina blev det allt farligare för hans motståndare. Detta ledde till att ett stort antal motståndare år 5 AH (627 e Kr) avrättades, bl a alla männen (ca 600 st) i den sista judesläkten i Medina, “Banû Quraiza”. Tidigare, år 4 AH (626 e Kr) tvingades en annan judesläkt från Medina, “Banû Nadîr” i landsflykt.(Se sura Al Hashr 59:2-4, 59:2-4), (Sîrat Al Rasûl, part 2, s 148, 75; Kitâb Al Maghâzî, Wâqidî, s 125,126; Balance of Truth, Pfander, The Religious Tract Society, 1910, s 332-333). Denna koranvers visar att det till slut inte fanns någon barmhärtighet för islams motståndare, utan att de skulle straffas på grymmast tänkbara sätt.

Det kan vara värt att notera att just denna vers används än idag i islamsk lag och har legat till grund för åtskilliga dödsstraff i Iran efter revolutionen där. Den har ingått i domsmotiveringen för dödsdomar mot t ex anhängare av Bahai. Versen har åberopats regelmässigt vid domar mot sådana som vi skulle rubricera som politiska motståndare till regimen.

När någon betecknas som “mufsid” (en som “anstiftar ofärd” eller sprider fördärv) och som “muhârib Allah wa rasûlahu” (en som bekämpar Gud och hans apostel), så är det en mycket allvarlig anklagelse som innebär en klar risk för dödsstraff i dagens Iran.

2. Straff väntar den som lämnar islam

“...And if any of you turn back from their faith and die in unbelief, their works will bear no fruit in this life and in the hereafter they will be companions of the fire and will abide therein.” Al Baqarah 2:217

“...Men de bland eder som avfalla från sin religion och dö i otro, deras gärningar äro förspillda både i detta och det tillkommande livet, och dessa varda eldens invånare att där evinnerligen förbliva.” 2:214

Kommentar: Helt klart har en avfälling från islam enbart helvetet att vänta efter döden. Det är enligt islamsk lag strikt förbjudet att lämna islam. Den som lämnar islam blir “murtadd” (apostat) och ska enligt islamsk lag dömas till döden (The Religion of Islam, Dr. Ahmad Galwash, Islamic Congress, 1957, s 112)-

Man kan fråga sig hur det kommer sig att avfall från islam är belagt med dödsstraff i islamsk lag (Sharica), eftersom detta inte uttryckligen står i Koranen. Anledningen är att det i “Hadîth” (traditionen) finns direkta citat från Muhammed där han föreskrev dödsstraff för avfall. Islamsk lag (Sharica), härleds nämligen både från Koranen och från Muhammeds “sunna” (dvs hans sätt att praktisera islam), som finns nedtecknad i “Hadîth” (traditionen).

En Hadîth, som går tillbaka på Uthmân Ibn Affân, lyder: “Jag hörde Allahs sändebud (sala Allah caleihi wa sallam) säga: Utgjut inte en muslimsk mans blod utom i ett av dessa tre fall:

• Man som begått äktenskapsbrott… han ska stenas.
• Man som dödat utan giltig orsak.
• Man som avfallit från islam…” (Sunun, Hâfith Ibn Abdallah Muhammed Bin Yazîd Al-Qazwînî Ibn Mâjah, Hadîth 2533).

3. Vanhedrande begravning för motståndarna

“Nor do thou ever pray for any of them that dies, nor stand at his grave; for they rejected Allah and his Messenger, and died in a state of perverse rebellion.” Al Tawbah 9:84

“Förrätta aldrig någonsin bön över någon, som dött bland dem, och inställ dig ej vid hans grav! De hava förvisso förnekat Gud och hans apostel och dött i ogudaktighet.” 9:85

Kommentar: Till och med efter döden skulle motståndarna vanhedras. Muslimen fick inte visa deltagande i sorgen, något som annars var en social skyldighet. Anledningen var helt enkelt att den avlidne förnekat Allah och att Muhammed var hans apostel.

4. Helvetet för den olydige

“...For any that disobey Allah and his Messenger - for them is hell. They shall dwell therein forever.” Al Jinn 72:23

“...Och om någon är olydig mot Gud och hans apostel, väntar honom förvisso helvetets eld, att han där må förbliva i evighet.” 72:24

Kommentar: Det var farligt att inte lyda Muhammed. Den olydige kunde vara säker på helvetet. (Se även Tawbah 9:80/9:81.)

5. Inget skydd för avfällingen

“...But if they turn back (to their evil ways), Allah will punish them with a grievous penalty in this life and in the hereafter. They shall have none on earth to protect or help them.” Al Tawbah 9:74

“...men vända de sig bort, skall Gud hemsöka dem med ett plågsamt straff både i detta och i det tillkommande livet, och de få ingen beskyddare eller hjälpare på jorden.” 9:75

Kommentar: Avfällingen kunde förutom helvetet dessutom vara säker på att ingen skulle hjälpa eller beskydda honom i det islamska samhället.

6. Avgudadyrkarna skulle bli muslimer eller avrättas

“But when the forbidden months are past, then fight and slay the Pagans wherever ye find them, and seize them, beleaguer them, and lie in wait for them in every stratagem (of war). But if they repent and establish regular prayers and practice regular charity, then open the way for them. For Allah is oft forgiving, most merciful.” Al Tawbah 9:5

“Men när de fridlysta månaderna gått till ända, så döden månggudadyrkarne, varhelst I finnen dem! Gripen dem och inspärren dem och läggen eder i försåt för dem på alla möjliga ställen, men om de omvända sig, förrätta bönen och giva allmosan, så låten dem draga sina färde! Gud är förvisso överseende och barmhärtig.” 9:5

Kommentar: De som valde att behålla sin avgudareligion fann till slut ingen nåd hos Muhammed. Han beordrade deras avrättning. Deras enda chans att överleva var att konvertera till islam.

SLUTSATS: För islams motståndare på Muhammeds tid måste sura Al Baqarah 2:256/2:257 “Det finns inget tvång i religionen…” låtit som ett ganska ihåligt påstående.
Det visar sig vid en närmare granskning att islam inte alls var tolerant mot sina meningsmotståndare, utan att det tvärtom var förenat med livsfara att förkasta Muhammed och Koranen.

Vi måste tyvärr konstatera att detta även gällt kristendomen under långa tider i historien. Den avgörande skillnaden ligger i att Nya testamentets Jesus Kristus aldrig sanktionerade våld mot meningsmotståndare, utan lärde: “Älska era fiender, gör gott mot dem som hatar er. Välsigna dem som förbannar er och be för dem som skymfar er” Luk.6:27-28.

DJINNER, ÄNGLAR OCH MYSTICISM

Koranen visar upp föreställningar om övernaturliga väsen som är främmande för Bibeln. Änglar får visserligen viktiga uppdrag även i Bibeln, däremot är begreppet “djinner” okänt och skulle i bibliska termer närmast klassas som demoner. Det märkliga är att det enligt Koranen finns både goda och onda djinner.

Det är annars i s k folkislam som vi möter det ockulta i full skala. För ett djupare studium i ämnet rekommenderar jag The Unseen Face of Islam, Musk, Monarch Publications, 1989.

1. Djinnerna skapades av eld

“And the Jinn race, we had created before, from the fire of a scorching wind.” Al Hijr 15:27

“Men djinnerna skapade vi först av den kvävande vindens glöd.” 15:27

Kommentar: Koranen lär att dessa andevarelser skapades ur den heta vindens eld eller glöd. Vad är då egentligen djinner? Abdullah Yusuf Ali lär följande om djinner:

...I think, from a collection and study of the Quranic passages, that the meaning is simply ‘a spirit’, or an invisible or hidden force… Both the Qur`ân and the Hadîth describe the Jinn as a definite species of living beings. They are created out of fire and are like man, may believe or disbelieve, accept or reject guidance. The authoritative Islamic texts show that they are not merely a hidden force, or a spirit. They are personalised beings who enjoy a certain amount of free will and thus will be called to account (The Holy Qur`ân, Ali, not 929).

2. En del djinner är rättfärdiga

“There are among us some that are righteous and some the contrary. We follow divergent paths.” Al Jinn 72:11

“Förvisso finns det rättfärdiga bland oss och även sådana, som icke äro det; vi tillhöra olika riktningar.” 72:11

Kommentar: I den här suran talar djinnerna i vi-form. De förklarar bl a att en del av dem var rättfärdiga och en del onda, ifall någon undrade…

3. Djinner omvänder sig och predikar för andra

“Behold we turned towards thee a company of Jinns (quietly) listening to the Qur`ân. When they stood in the presence thereof, they said: ‘Listen in silence!’ When the (reading) was finished they returned to their people, to warn (them of their sins). They said: ‘O our people! We have heard a book revealed after Moses, confirming what came before it… O our people, hearken to the one who invites (you) to Allah, and believe in him. He will forgive you your faults, and deliver you from a penalty grievous.” Al Ahqâf 46:29-31

“Än när vi hänvisade några djinner till dig att höra på Koranen! När de infunnit sig, sade de: ‘Varen uppmärksamma!’ Och när det var slut, vände de om till sitt folk för att varna dem. De sade: ‘Vårt folk, Vi haven förvisso åhört en skrift, som blivit nedsänt efter Mose till bekräftelse på vad som fanns förut… Vårt folk, hörsammen Guds predikare och tron på honom, så skall Gud förlåta eder edra synder och befria eder från ett plågsamt straff.” 46:28-30

Kommentar: Gud uppenbarar för Muhammed att han låtit några djinner smyglyssna på honom när han föreläste Koranen. Resultatet lät inte vänta på sig. Djinnerna märkte att Koranen bekräftade Moseböckerna. När Muhammed var klar med sitt tal, återvände djinnerna till de sina och kallade andra djinner till att lyssna på Muhammed och omvända sig.

4. Djinner tror på Koranen

“Say: It has been revealed to me that a company of Jinns listened (to the Qur`ân). They said: ‘We have really heard a wonderful recital!” Al Jinn 72:1

“Säg: ‘Mig har uppenbarats, att några bland djinnerna lyssnat och sagt: ‘Vi hava förvisso åhört en underbar läsning.” 72:1

Kommentar: Åter en vers som säger, att Gud uppenbarat för Muhammed, att djinner hade smyglyssnat till Koranen och de var milt sagt förtjusta i vad de fick höra.

5. Onda djinner är bränsle åt helvetet

“But those who swerve, they are (but) fuel for Hell-fire.” Al Jinn 72:15

“Men vad dem beträffar, som vika av från vägen, så varda de bränsle åt helvetet.” 72:15

Kommentar: Versen handlar om djinner. Majoriteten av djinner är onda, och Koranen lär att helvetet kommer att fyllas med människor och djinner (”...men detta tal av mig skall slå in: ‘Jag skall sannerligen uppfylla helvetet med djinnerna och människorna allesammans” sura Sajdah 32:13/32:13). Djinnerna kommer då att fungera som extra bränsle på elden.

6. Alla änglar föll ned för Adam utom djävulen

“When we said to the angels: ‘Prostrate yourselves to Adam”, they prostrated themselves, but not Iblis: he refused.” Taha 20:116

“Än när vi sade till änglarna: ‘Fallen ned för Adam!’ Så föllo de ned utom Iblis, han vägrade…” 20:115

Kommentar: Denna vers återkommer åtskilliga gånger i Koranen. Gud befallde tydligen änglarna att de skulle falla ned inför Adam. Men Iblis, dvs djävulen, var olydig mot Gud och vägrade.

Versen är märklig eftersom verbet “asjudû” (fallen ned) även indikerar tillbedjan. Enligt The Hans Wehr Dictionary of Modern Written Arabic betyder verbet “sajada” ’ to bow down, bow in worship, prostrate, to worship’. Gud befallde i så fall, märkligt nog, änglarna att falla ned i tillbedjan inför Adam. Det hela blir ännu märkligare av att Iblis (djävulen) helt riktigt vägrar att falla ned i tillbedjan inför Adam. Iblis synd består dock i hans olydnad för Allahs befallning.

I Koranen är nästan alla änglar goda. De utför Guds befallningar om rättvisa och barmhärtighet. Ärkeänglarna Gabriel och Mikael är namngivna i sura Al Baqarah 2:98/2:92.

7. Änglarna Harut och Marut lärde ut ondska

“They followed what the evil ones gave out (falsely) against the power of Solomon. The blasphemers were, not Solomon, but the evil ones, teaching men magic, and such things as came down at Babylon to the angels Harut and Marut. But neither of these taught anyone (such things) without saying: ‘We are only for trial, so do not blaspheme’. They learned from them the means to sow discord between man and wife…” Al Baqarah 2:102

“Och rättade sig efter vad satanerna läste upp under Salomos regering. Dock var Salomo icke otrogen, utan det var satanerna, som voro otrogna, i det de undervisade människorna i trolldom och sådant, som nedsänts till de båda änglarna i Babel, Harut och Marut. Dessa båda undervisade dock ingen utan att säga: ‘Vi äro blott en frestelse; var alltså icke otrogen!’ Av dem lärde de sig sådant, varigenom man åstadkommer osämja mellan man och hustru…” 2:96

Kommentar: Det är inte klart från sammanhanget vilka dessa sataner var eller vilka änglarna Harut och Marut var. Satanerna (Al Shayâtîn), undervisade trolldom som de i sin tur lärt sig från änglarna Harut och Marut. Dessa änglar lär ska ha varnat folk att de var frestelser, innan de lärde ut ondskan.

8. Stjärnfall jagar bort onda andar

“We have indeed decked the lower heaven with beauty (in) the stars – (for beauty) and for guard against all obstinate rebellious evil sprits, (so) they should not strain their ears in the direction of the Exalted Assembly, but be cast away from every side. Repulsed, for they are under a perpetual penalty, except such as snatch away something by stealth, and they are pursued by a flaming fire, of piercing brightness.” Al Sâffât 37:6-10

“Vi hava förvisso smyckat den nedersta himlen med ett smycke av stjärnor till värn mot varje upprorisk satan. Dessa kunna ej lyssna på den höga församlingen - ty de angripas från alla håll, så att de drivas tillbaka, och dem väntar ett evigt straff - Undantagandes en och annan, som lyckas uppsnappa ett förstulet ord och förföljes av ett gnistrande stjärnskott.” 37:6-10

Kommentar: Den märkliga tanken går ut på att onda andar försöker lyssna på vad som sägs vid Guds tron. Men de hålls normalt sett i schack av alla stjärnorna(!) Ibland lyckas dock en ond ande slita sig och snappa upp ett och annat ord, men då förföljs han omedelbart av ett stjärnfall. Man kan stilla undra vilken kosmologisk uppfattning Muhammed hade.

9. Gud gav Salomo demonisk makt

“Then we subjected the wind to his power, to flow gently to his order, withersoever he willed – As also the evil ones…” Sâd 38:36-37

“Och så gjorde vi vinden honom underdånig, så att den på hans bud sakta for vart han önskade, så och satanerna…” 38:35-36

Kommentar: Avsnittet räknar upp ett antal saker som Salomo fick makt över och som han även använde sig av. Han fick alltså makt över vinden och över de onda andarna (Al Shayâtîn). Enligt sura 27:17/27:17 och 34:12-13/34:11-12, ingick djinner i Salomos armé, samt byggde slott, bilder, vattenhoar osv åt honom.

I sura 27:39/27:39, erbjuder en av djinnerna, en “cIfrît”, eller en demon, sina krafter åt Salomo, när han erbjuder sig att skaffa fram drottningen av Sabas tron på ett ögonblick: “En demon bland djinnerna svarade: ‘Jag skall skaffa dig den, innan du hinner upp från din plats; jag är sannerligen stark och pålitlig nog därtill.’” Vi läser i The Holy Qur`ân, Ali, not 3274, “cIfrit: a large, powerful Jinn, reputed to be wicked and crafty…” Salomo verkade alltså, enligt Koranen, använda sig av både goda och onda djinner.

10. Himlen är öppen under Allmaktens natt

“The night of power is better than a thousand months. Therein come down the angels and the Spirit by Allahs permission, on every errand.” Al Qadr 97:3-4

“Allmaktens natt är förmer än tusen månader. I den stiga änglarna och anden på sin Herres tillskyndelse ned för allehanda värv.” 97:3-4

Kommentar: Muslimer tror vanligtvis att “Leylat al qadr” (Allmaktens natt), den natt då Muhammed fick sin första uppenbarelse, inträffar den 23:e, 25:e eller den 27:e av fastemånaden Ramadan. Man tror att himlen är öppen under en kort tid denna natt, på ett sådant sätt att den som ber om något under den stunden får bönesvar från Gud.

Ingen kan med säkerhet fastställa vare sig dag eller stund för “Leylat al qadr”. Därför brukar mängder av muslimer be under flera nätter i slutet av månaden Ramadan i förhoppning om ett bönesvar.

SLUTSATS: Som vi sett finns det åtskilliga mystiska detaljer i Koranen om djinner och Shayâtîn (sataner) som antingen kunde klassas som ren vidskepelse eller som i biblisk terminologi skulle sortera under det demoniska.

Sura 113 och 114 används av muslimer som ett skydd mot olika former av magi och svartkonst, som f ö är en vanlig företeelse i den islamska världen. Dr. Musk anser att just sådana verser vi citerat här har öppnat dörren för den oerhört omfattande mängd vidskepelse och magi som florerar i folkislam. (The Unseen Face of Islam, Musk, Monarch Publications, 1989, s 224).

JÄMSTÄLLDHET MELLAN KVINNAN OCH MANNEN

Den form av islam som vi möter i väst försöker ofta framställa det så, att män och kvinnor är jämställda inom islam, att kvinnan i islam är fri och inte underställd mannen. Men vad är det egentligen för bild av kvinnan vi möter i Koranen?

1. Mannen står en grad över kvinnan

“...But men have a degree (of advantage) over them. And Allah is exalted in power, wise.” Al Baqarah 2:228

“...dock äga männen företräde framför kvinnorna. Ja, Gud är väldig och vis.” 2:228

Kommentar: Det står inte exakt på vilket sätt männen har ett företräde framför kvinnorna i denna vers, men i andra koranverser visar det sig ganska tydligt att männen har vissa privilegier och rättigheter som kvinnor inte har. Här räcker det dock med att konstatera att Koranen ger mannen företräde framför kvinnan.

2. Två kvinnor vittnar som en man

“And get two witnesses out of your own men. And if there are not two men, then a man and two women, such as ye choose for witnesses…” Al Baqarah 2:282

“Tillkallen därvid två av edra män som vittnen, men kunna ej vittnena vara två män, så vittne en man och två kvinnor av dem I godkännen som vittnen…” 2:282

Kommentar: Helt klart föreskriver Koranen att vid rättegångar gäller två kvinnors vittnesbörd som en mans. Detta är en vers som visar hur män har företräde framför kvinnor enligt Koranen. Eftersom Koranen lär detta, gäller denna märkliga ordning i “Sharica” (islamsk lag) även idag. (Punishment in islamic law: A comparative study, Muhammed S. El-Awa, American Trust Publications, 1982, s 125 ).

3. Två döttrar ärver som en son

“Allah (thus) directs you as regards your children’s (inheritance): to the male, a portion equal to that of two females…” Al Nisâ` 4:11

“Gud ålägger eder rörande edra barn: En manlig arvtagare bekomme lika mycket som två kvinnor…” 4:12

Kommentar: Det finns naturliga förklaringar till denna uppenbara skillnad mellan söner och döttrar. Sönerna förde släkten vidare. De hade även ett speciellt ansvar att ta hand om de åldrande föräldrarna, medan döttrarna giftes bort till andra familjer. Faktum kvarstår dock att en son fick dubbel arvslott. Denna ordning gäller än idag i islamsk lag.

4. Hustruaga

“...As to those women on whose part ye fear disloyalty and ill-conduct, admonish them (first), (next), refuse to share their beds, (And last) beat them (lightly)...” Al Nisâ` 4:34

“…Och vad dem beträffar, av vilka I frukten uppstudsighet, så varnen dem, skiljen dem från bädden och agen dem…” 4:38
Kommentar: Här visar Koranen hur en hustru som missköter sig och inte underordnar sig kan disciplineras av maken. Det märkliga är att mannen äger rätt att bruka sin större fysiska styrka genom att slå sin hustru. Det står “adribuhunna” (slå dem), det står inte “lightly” i arabiskan. På grund av denna vers är det tillåtet för mannen att aga sin hustru även enligt Sharica-lagen (The Religion of Islam: A Standard Book, Dr. Ahmed A. Galwash, Islamic Congress, 1957, s 112-113).

5. Tjänarinnor kan tvingas till sex

“...But force not your maids to prostitution when they desire chastity, in order that ye make a gain in the goods of this life. But if anyone compels them, yet, after such compulsion, is Allah oft forgiving, most merciful (to them).” Al Nûr 24:33

“...Tvingen icke edra tjänarinnor till otukt, för att söka förvärva det jordiska livets vinning, om de vilja leva kyskt! Men om någon tvingar dem, så är Gud förvisso överseende och barmhärtig, sedan de tvungits därtill.” 24:33

Kommentar: Versen börjar ju lovande för en utsatt grupp kvinnor, nämligen de tjänarinnor som önskar leva rent. Men fortsättningen måste ha liknat en mardröm för dessa kvinnor. Koranen lär nämligen att Gud är mycket överseende om männen tvingar till sig sex med dessa stackars tjänarinnor.

6. Männen får ha fyra hustrur

“…Marry women of your choice, two or three, or four…” Al Nisâ` 4:3

“…äkten då så många kvinnor det synes eder lämpligt, två eller tre eller fyra…” 4:3

Kommentar: Detta privilegium gäller fortfarande i islamsk lag och i de flesta länder där islam är en majoritetsreligion.

7. Mannen kan skilja sig från kvinnan

“O Prophet! When ye do divorce women…” Al Talâq 65:1
“...And take for witnesses two persons from among you, endued with justice, and establish the evidence…” Al Talâq 65:2

“Profet, när I skiljen eder från hustrurna…” 65:1
“...Och tagen två redlige män bland eder till vittnen och iakttagen vittnesmålet inför Gud…” 65:2

Kommentar: Förutom vid några få undantagsfall är det enbart mannen som har rätt att skilja sig från sin hustru enligt Sharica-lagen. (The Religion Of Islam: A Standard Book, Dr. Ahmed A. Galwash, Islamic Congress, 1957, s 67). Han ska, i vittnens närvaro, säga tre gånger att han skiljer sig från sin hustru. Sedan är skilsmässan ett faktum. Dessutom får han inte gifta om sig med henne innan hon dessförinnan varit gift med en annan man.

Det kan även vara värt att notera att enligt islamsk lag får en muslimsk kvinna inte gifta sig med en icke-muslimsk man, medan en muslimsk man får gifta sig med en icke-muslimsk kvinna från Bokens folk (The Religion Of Islam: A Standard Book, Dr. Ahmed A. Galwash, Islamic Congress, 1957, s 69).

8. Paradiset innehåller vackra jungfrur åt männen

“In them will be fair (Companions), good, beautiful. Then which of the favours of your Lord will ye deny? Companions restrained (as to their glances), in (goodly) pavilions. Then which of the favours of your Lord will ye deny? Whom no man or Jinn before them has touched. Then which of the favours of your Lord will ye deny? Reclining on green cushions and rich carpets
of beauty. Then which…?” Al Rahmân 55:70-77

“I dem finnas de bästa och skönaste kvinnor. – Vilken av eder Herres välgärningar hållen I då för lögn? – Svartögda tärnor instängda i tälten. – Vilken av eder Herres välgärningar hållen I då för lögn? – Dem varken människor eller djinner oskärat före dem. – Vilken av eder Herres välgärningar hållen I då för lögn? – Där få de vila på gröna hyenden och sköna mattor. – Vilken…?” 55:70-77

Kommentar: Det ska alltså finnas ett okänt antal sköna jungfrur, som enligt Muhammed ska tillfredsställa männen i paradiset. Man kan lugnt konstatera att det inte heller i paradiset ska bli jämlikt mellan män och kvinnor.

SLUTSATS: Dessa exempel är tillräckliga för att visa att män och kvinnor inte är jämställda i Koranen, utan att mannen äger vissa rättigheter och privilegier som kvinnan inte äger.

Koranen är därmed konsekvent i sitt påstående: “...dock äga männen företräde framför kvinnorna ‘daraja’ (en grad).”

- - -

FOTNOT: Korancitaten är hämtade från The Holy Qur`ân (Abdullah Yusuf Ali) och Koranen (K. V. Zetterstéen). När Koranen citeras står Ali först, sedan Zetterstéen. Eftersom översättningarna följer två olika versindelningar kan verserna ibland vara olika numrerade, t ex 2:23/2:21.

Denna artikel utgör Del 7 i en serie på sju med titeln En kristen läser Koranen.
Se övriga delar: · Del 1· Del 2· Del 3· Del 4· Del 5· Del 6· Del 7.

Det finns åtskilliga läror i Koranen, en del tydligare än andra, och de har naturligtvis senare systematiserats och samlats till en lära. Jag vidrör flera av dessa läror på annat håll, och nöjer mig därför med att ställa upp punkterna i trosläran, samt skriva något om den viktigaste läran i Koranen: Allah, den ende Guden.

1. En uppställning av troslärorna

“...But it is righteousness to believe in Allah, and the last day, and the Angles, and the Book, and the Messengers…” Al Baqarah 2:177

“...fromheten finnes hos dem som tro på Gud, på den yttersta dagen, på änglarna, skriften och profeterna…” 2:172

Kommentar: I denna vers finns fem av de sex trosartiklarna, som vanligen ställs upp i följande ordning:

1. Allah: Den ende Guden
2. Änglar: Ärkeänglar, lägre änglar, djinner
3. Böckerna: Tawrâh (Moseböckerna), Zabûr (Psaltaren), Injîl (Evangeliet) och Koranen. De örsta tre uppfattas som förfalskade och en blandning av sanning och lögn, medan Koranen är Guds slutgiltiga uppenbarelse.
4. Profeterna: Många av Bibelns profeter, samt en del andra. Muhammed är den slutgiltige profeten.
5. Predestination: Allt som sker är förutbestämt av Gud. Det är nedskrivet (maktub) innan det har skett.
6. Domens dag: Då ska alla avlägga räkenskap (hisâb) inför Gud, och det ska avgöras om människan kommer till paradiset eller helvetet.

2. Läran om den ende Guden

“Say: He is Allah, the one and only. Allah, the Eternal, Absolute; he begetteth not, nor is he begotten, and there is none like unto him.” Al Ikhlâs 112:1-4

“Säg: ‘Gud är en, Gud, den evige; Ej har han fött och ej är han född, och ingen är hans like.” 112:1-4

Kommentar: Ingen lära i Koranen är viktigare än läran om den ende Guden. Den ingår som fundamentet i den islamska trosbekännelsen: “Det finns ingen gud utom Allah.” Den största synden i islam är därför shirk , att göra någon eller något jämställt med Gud (Islam lära och livsmönster, Hjärpe, AWE/GEBERS, 1979, s 11). Den kristna läran om treenigheten är enligt islam oförenlig med läran om att Gud är en.

3. Gud har ingen son

“Say: ‘Praise be to Allah, who begets no son, and has no partner in (his) dominion..” Al Isrâ` 17:111

“Och säg: ‘Lov och pris hör Gud till, som icke skaffat sig några barn och icke heller har någon delägare i makten..” 17:111

Kommentar: Koranen förnekar helt tanken på att Gud skulle ha en son. I Koranen framställs den kristna treenigheten som: Fadern, Maria och deras son Jesus. Begreppet “Guds son” förstås i islam bokstavligt, fysiskt och inte andligt.

När det gäller uttrycket att Gud icke heller har någon “delägare” är det arabiska ordet just “sharîkun”, från vilket syndabegreppet “shirk” kommer.

4. De 99 sköna namnen på Allah

“Allah is he, than whom there is no other God - Who knows (all things) both secret and open. He, most Gracious, most Merciful. Allah is he, than whom there is no other god - the Sovereign, the Holy One, the Source of Peace (and perfection), the Guardian of Faith, the Preserver of Safety, The Exalted in Might, the Irresistible, the Supreme. Glory to Allah! (High is he) Above the partners they attribute to him. He is Allah, the Creator, the Evolver, the Bestower of Forms, (or colours). To him belong the most beautiful names. Whatever is in the heavens and on earth, doth declare his praises and glory. And He is the Exalted in Might, the Wise.” Al Hashr 59:22-24

“Han är Gud, utom vilken ingen gud finnes,  han känner det fördolda och det uppenbara. Han är den Barmhärtige Förbarmaren. Han är Gud, utom vilken ingen gud finnes, Konungen, den Helige, Friden, den Beskyddande, den Stadfästande, den Väldige, Envåldshärskaren, den Störste, Gud allena all ära! Han är fjärran från det de sätta vid hans sida. Han är Gud, Skaparen, Frambringaren, Danaren; honom tillkomma de yppersta namn. Vad som finnes i himlarna och på jorden prisar honom; ja, han är den Väldige, den Vise.” 59:22-24

Kommentar: Som kristen lägger man märke till att i princip alla namnen är bibliska och passande på Bibelns Gud. Man saknar ju förstås uttrycket “Gud är kärlek”, men det finns å andra sidan så många andra liknande attribut, som på olika sätt beskriver vad Bibeln menar med kärlek.

Uttrycket “honom tillkomma de yppersta namn” (lahu al-asmâ` al husnâ) är grunden för läran om de 99 sköna namnen på Allah. Det handlar om alla de 99 attribut som tillskrivs Allah i Koranen. De islamska radbanden är uppbyggda kring de 99 namnen. De består antingen av 99, 33 eller 11 kulor. (För en fullständig lista av de 99 sköna namnen se Islam lära och livsmönster, Hjärpe, AWE/GEBERS, 1979, s 14.)

SLUTSATS: Dessa sex punkter representerar alltså den grundläggande trosläran i islam. Parallellt med tron (`îmân) kommer religionsutövningen (dîn), som jag går igenom under nästa rubrik.

DE FEM PELARNA I ISLAM

De fem pelarna beskriver hur Gud vill att muslimer ska praktisera sin tro. Islam uppfattar relationen med Gud ungefär som ett förbund med vissa villkor och löften. Om människan uppfyller sin del, så uppfyller Gud sin del.

1. Vittnesbördet

“And your God is one God. There is no God but He..” Al Baqarah 2:163

“Eder Gud är en enda Gud; det finns ingen gud utom Honom..” 2:158

Kommentar: En muslim måste avge följande vittnesbörd: Det finns ingen Gud utom Allah – Muhammed är hans apostel. Märkligt nog finns inte vittnesbördet ordagrant i Koranen, däremot finns det åtskilliga verser med samma innehåll: Varje gång man kallar till bön i moskén, så ropas vittnesbördet ut. Den ingår även i den rituella bönen, som bedes fem ggr/dag.

2. Bönerna

” And establish regular prayers at the two ends of the day and at the approaches of the night..” Hûd 11:114
“O ye who believe! Approach not prayers with a mind befogged, until ye can understand all that ye say – Nor in a state of ceremonial impurity (except when travelling on the road), until after washing your whole body…” Al Nisâ` 4:43
“O ye who believe! When the call is proclaimed to prayer on Friday (the day of assembly), hasten earnestly to the remembrance of Allah…” Al Jumucah 62:9

“Förrätta ock bönen vid dagens gränser och under nattens första del…” 11:116
“I, som tron, kommen ej druckna till bönen, utan först när I veten vad I sägen, ej heller befläckade, utan först när I tvagit eder…” 4:46
“I, som tron, då man kallar till bön på fredagen, så skynden åstad att åkalla Gud…” 62:9

Kommentar: Det finns ingen vers som tydligt nämner de fem bönetillfällena varje dag, även om man kan uttyda dem ur sura Hûd 11:114/11:116 (The Holy Qur`ân, Ali, not 1616, 1617)

Man måste vara nykter och tvättad när man ber. De rituella tvagningarna före bönen är mycket viktiga i islam.

Det viktigaste bönetillfället är middagsbönen på fredag, muslimernas heliga dag.

3. Fastan

“...And seek what Allah hath ordained for you, and eat and drink until the white thread of dawn appear to you, distinct from its black thread. Then complete your fast till night appears…” Al Baqarah 2:187

“...vinnläggen eder om vad Gud föreskrivit eder; äten och dricken, tills en vit tråd i dagbräckningen tydligt skiljer sig från en svart! Iakttagen sedan fullständig fasta till nattens inbrott…” 2:183

Kommentar: Fastan är påbjuden under hela månaden Ramadan. Man fastar från solens uppgång till dess nedgång. Fastan är total, dvs man får vare sig äta eller dricka något. Under den mörka delen av dygnet får man däremot både äta och dricka. Islam är en religion som är baserad på goda gärningar. En muslim uppfattar fastan som en viktig del i strävan för att nå paradiset.

4. Allmosorna

“And be steadfast in prayer. Practice regular charity; and bow down your heads with those who bow down (in worship)” Al Baqarah 2:43
“Alms are for the poor and the needy, and those employed to administer the (funds), for those whose hearts have been (recently) reconciled (to the truth), for those in bondage, and in debt, in the cause of Allah, and for the wayfarer..” Al Tawbah 9:60

“Utan förrätten bönen, given allmosan och bugen eder med dem som buga sig!” 2:40
“Allmosorna äro blott avsedda för de behövande och fattiga, för dem som hava besvär med dem, och dem, vilkas hjärtan bör vinnas, för slavars frigivande och de skuldsatte, för Guds sak och de vägfarande…” 9:60

Kommentar: I många olika koranverser uppmanas muslimen att ge något till de fattiga. På så sätt behöver ingen fattig svälta i det islamska samhället (dâr al islâm). Detta är också anledningen till att tiggare är relativt vanliga i många islamska länder idag.

Det är anmärkningsvärt att allmosor även kunde användas för att hjälpa och uppmuntra människor som antingen var nära att konvertera eller som nyligen konverterat till islam.

Allmosor kunde även användas “för Guds sak”, vilket i Koranen vanligen innebär dem som strider för Allah, men som även kan syfta på andra personer i islams tjänst.

5. Pilgrimsfärden

“And complete the Hajj or cUmrah in the service of Allah..” Al Baqarah 2:196

“Fullborden ock vallfärden och tempelbesöket hos Gud..” 2:192

Kommentar: Varje muslim som har möjlighet ska minst en gång i sitt liv göra en pilgrimsresa till Mecka. Det kan vara intressant att veta, att flera av de religiösa riter som en muslim utför under pilgrimsfärden har Muhammed behållit från den tidigare sabeiska religionen i Mecka (Balance of Truth, Pfander, The Religious Tract Society, 1910, s 296).

En muslim tror att pilgrimsfärden har en renande effekt, så att Gud förlåter många synder på grund av pilgrimsfärden. Helt klart tror man att den ska väga den mycket tungt i vågskålen på domens dag.

cUmra (liten pilgrimsresa) är en pilgrimsfärd till Mecka utanför den officiella pilgrimsperioden. Man behöver inte heller utföra alla riter som utförs vid den riktiga pilgrimsresan.

SLUTSATS: Islam är en religion som är baserad på tro och goda gärningar. Muslimen uppfattar de fem pelarna ungefär som ett förbund med olika villkor och löften. Om människan fullgör sin del av avtalet, kommer Gud att vara nåderik och barmhärtig på domens dag och låta muslimen komma in i paradiset. Den muslim som inte fullgör sina religiösa plikter kan dömas till helvetet. Men allt sker ändå efter Guds vilja, och Gud är nåderik och barmhärtig mot alla muslimer. Dessutom kommer, enligt traditionen, Muhammed att be för alla muslimer på domens dag. Så även de muslimer som inte har fullgjort sina plikter har visst hopp om att få komma till paradiset, trots allt.

DOM OCH NÅD

Läran om domen är ett mycket stort ämne i Koranen. Eftersom Jesus Kristus aldrig har dött existerar inte heller försoningen i Kristus. Koranens undervisning om “dom och nåd” blir därför ganska olik den i Nya Testamentet.

1. Två änglar skriver ned människans gärningar

“Behold, two (guardian angels) appointed to learn (his doings), learn (and note them), one sitting on the right and one on the left.” Qâf 50:17

“När de båda uppsnappande, som sitta till höger och vänster, uppsnappa.” 50:16

Kommentar: Enligt islam är det två änglar som följer varje människa, en sitter på den högra axeln och en på den vänstra. Ängeln på den högra axeln skriver ned alla goda gärningar, medan den andre skriver ned alla onda gärningar. På räkenskapens dag (yûm al hisâb) när människan ska avlägga räkenskap för sitt liv, rapporterar de två änglarna allt man har gjort. De goda gärningarna läggs i den högra vågskålen, de onda gärningarna i den vänstra. Och beroende på åt vilket håll vågen slår så kommer man till paradiset eller helvetet. Allt sker ändå i enlighet med Allahs vilja, och han är nåderik och barmhärtig mot alla muslimer. Dessutom ber Muhammed för alla muslimer på domens dag, och det ökar ju muslimens möjligheter att få komma till paradiset.

2. Alla gärningar är nedskrivna

“All that they do is noted in (their) books (of deeds). Every matter, small and great, is a record.” Al Qamar 54:52-53

“Allt vad de gjort finnes i skrifterna. Ja, allt, både smått och stort, är upptecknat.” 54:52-53

Kommentar: Dessa verser bekräftar att allt är upptecknat. Detta skrivarbete utförs alltså av de två änglarna, som sitter på människans axlar.

3. Människan är fastkedjad vid sitt eviga öde

“Every man’s fate we have fastened on his own neck. On the day of judgement we shall bring out for him a scroll, which he will see spread open.” Al Isrâ` 17:13

“Varje människas öde hava vi fäst kring hennes hals, och på uppståndelsens dag skola vi lägga fram en bok för henne, den hon skall finna uppslagen.” 17:14

Kommentar: Ingen kan undkomma sitt leverne. Vad människan gjort är liksom fastkedjat vid hennes hals, och på domens dag faller avgörandet.

4. Vågen avgör paradis och helvete

“Then, he whose balance (of good deeds) will be (found) heavy,  will be in a life of good pleasure and satisfaction. But he whose balance (of good deeds) will be (found) light, will have his home in a (bottomless) pit. And what will explain to thee what this is? (It is) a fire blazing fiercely!” Al Qâri`ah 101:6-11

“Vad beträffar den, vars vågskålar äro tunga, skall han få ett behagligt liv. Men Vad beträffar den, vars vågskålar äro lätta, varder han en förlorad son. Vet du ock, vad detta är? Jo, brinnande eld.” 101:5-8

Kommentar: Vid domens dag läggs alla människans gärningar i vågskålar, och beroende på utslaget döms människan till paradiset eller helvetet.

5. Om Gud straffade rättvist skulle alla gå under

“If Allah were to punish men for their wrongdoing, he would not leave, on the (earth), a single living creature. But he gives them respite for a stated term. When their term expires, they would not be able to delay (the punishment) for a single hour, just as they would not be able to anticipate it (for a single hour).” Al Nahl 16:61

“Om Gud straffade människorna för deras orättfärdighet, skulle han ej kvarlämna någon enda varelse på henne, men han giver dem anstånd till en bestämd tid, och när deras tid kommer, kunna de varken uppskjuta eller påskynda den en timme.” 16:63

Kommentar: Det är endast på grund av Guds barmhärtighet som det över huvudtaget existerar mänskligt liv på jorden ännu. Om Gud skulle straffa varje synd så skulle alla människor gått under för länge sedan.

Denna vers liknar Bibelns undervisning om hur vi ärvt en syndanatur från Adam som resulterat i att alla människor syndar. Skillnaden är dock att enligt islam syndar människan på grund av att Gud skapade människan svag, inte på grund av Adams och Evas syndafall (se sura Nisâ` 4:28/4:32 “Gud vill misskunda sig över eder, men de, som följa sinnliga lockelser, vilja, att I alldeles skolen komma på avvägar. Gud vill göra det lätt för eder; ja, människan har skapats svag”).

6. En god gärning väger upp tio onda

“He that doeth good shall have ten times as much to his credit. He that doeth evil shall only be recompensed according to his evil…” Al Ancâm 6:160

“Den, som gör en god gärning, skall få tiodubbelt igen, och den, som gör en ond gärning, skall lönas för den allenast…” 6:161

Kommentar: Människan är ju en syndare, som tenderar att göra mer fel än rätt. Detta problem är löst på det förnämliga sättet att en god gärning tar ut tio onda. Om man har bett en gång kan man teoretiskt sett synda tio gånger och ändå stå på noll. Dessutom lär islam att vissa gärningar väger betydligt mer än andra, t ex att hålla fastan eller att göra pilgrimsfärden till Mecka.

Här skiljer sig Bibeln och Koranen åt. Enligt Bibeln står den som syndar med skuld inför Gud, ända tills han tagit emot nåd och förlåtelse genom Jesu Kristi offer på korset (2 Kor.5:17-21).

7. Gud förlåter den som omvänder sig

“...Forgive then, those who turn in repentance, and follow thy path, and preserve them from the penalty of the blazing fire. And grant, our Lord! that they enter the gardens of eternity, which Thou hast promised to them…” Ghâfir 40:7-8

“...Herre, du omfattar allting med din barmhärtighet och din kunskap; förlåt dem, som omvända sig och följa din väg, och bevara dem för avgrundseldens pina. Herre låt dem ingå i Edens lustgårdar, som du lovat dem…” 40:7-8

Kommentar: Här är ett exempel på den typ av förbön som muslimen förväntar sig att Muhammed skall be på domens dag. Koranen talar om förlåtelse för den som omvänder sig; om Gud så vill blir människan förlåten. Men människan kan inte vara säker.

Ett sådant här avsnitt skulle lika gärna kunna komma ur Bibeln. Även Jesus talade ofta om omvändelsen som villkoret för förlåtelsen, som t ex i liknelsen om “den förlorade sonen”, Luk.15:11-32.

Omvändelse och tro är även enligt Bibeln människans ansvar inför Gud. Men skillnaden mellan Koranen och Bibeln ligger dels i vad människan ska tro på och dels i vad Gud har gjort, att Gud i Kristus har försonat hela världen med sig själv. Han erbjuder därför människan förlåtelse och frälsning genom Kristus. Denna försoning, som enligt Bibeln är grunden till förlåtelsen, saknas helt i islam.

8. Gud ska fylla helvetet

“..But a word from me will come true: ‘I will fill hell with Jinns and men altogether.” Al Sajdah 32:13

“..men detta tal av mig skall slå in: ‘Jag skall sannerligen uppfylla helvetet med djinnerna och människorna allesammans.” 32:13

Kommentar: Enligt Koranen kommer det att bli helt fullt i helvetet av djinner och människor. Vad som menas med “allesammans” kan man undra över.

9. Ingen nåd i helvetet

“If, then, they have patience, the fire will be a home for them! And if they beg to be received into favour, into favour they will not (then) be received.” Fussilat 41:24

“Om de framhärda, varder elden deras boning, och om de bedja om nåd, bliva de icke benådade.” 41:23

Kommentar: Enligt Koranen finns ingen nåd att få för den som är i helvetet. Se även sura Al Jinn 72:23/72:24 “...Och om någon är olydig mot Gud och hans apostel, väntar honom förvisso helvetets eld, att han där må förbliva i evighet”. Även Bibeln talar ju om ett evigt straff.

SLUTSATS: Enligt Koranen syndar människan på grund av att Gud skapade henne svag, inte på grund av att människan ärvt Adams syndanatur. Människan är därför inte född till att vara syndare som behöver försonas med Gud, utan hon har förmåga att själv lyda Gud och göra det som Gud förväntar sig och på så sätt komma till paradiset.

Enligt Bibeln står däremot Gud fast vid sin karaktär och sitt ord, och därför leder människans synd till straff. Syndens lön är ju som bekant döden (både fysiskt och andligt), Rom.6:23. Eftersom Bibelns Gud står fast vid sitt ord men samtidigt älskar människan, måste Kristus offra sig genom att bära människans skuld och straff, för att på så sätt försona människan med Gud. Den troende kan därför vara förvissad om Guds förlåtelse i Kristus. Allt detta är avskaffat i islam.

PARADIS OCH HELVETE

Vid första påseende kan man få uppfattningen att Bibelns himmel och Koranens paradis är identiska, eftersom det handlar om den härlighet den troende människan kommer till efter döden.

1. Paradiset inför Guds tron

“Those who sustain the throne (of Allah) and those around it sing glory and praise to their Lord; believe in him, and implore forgiveness for those who believe…” Ghâfir 40:7

“De, som bära tronen, och alla, som stå omkring den, prisa sin Herres lov och tro på honom och bedja om förlåtelse för dem, som tro…” 40:7

Kommentar: Precis som i Bibeln samlas de troende kring Guds tron för att tillbe honom. Vilka det är som bär Guds tron, och hur det går till, kan man undra över.

2. Paradiset för äkta makar

“Enter ye the Garden, ye and your wives, in (beauty and) rejoicing.” Al Zukhruf 43:70

“Gån in i paradiset med glädje, I och edra hustrur.” 43:70

Kommentar: Männen får ta med sina hustrur till paradiset. Det är inte exakt beskrivet hur hustrurna ska ha det medan deras män förlustar sig med andra undersköna damer i paradiset.

3. Paradiset innehåller allt som behagar ögonen

“To them will be passed round, dishes and goblets of gold. There will be there all that the souls could desire, all that the eyes could delight in…” Al Zukhruf 43:71

“Där bäras gyllene fat och skålar omkring, där få de vad de önska sig, deras ögon fägna sig…” 43:71

Kommentar: Koranen beskriver paradiset som en vacker grön trädgård. Där finns allt som behagar människans ögon. Paradiset i Koranen är därför ett sinnligt paradis. Problemet är att Muhammed driver tanken på allt som behagar honom till sitt yttersta, även till sådant som är förbjudet på jorden. Se även surorna 37:42-49/37:41-47, 56:11-38/56:11-39.

4. Paradiset innehåller vackra jungfrur åt männen

“In them will be (Maidens), chaste, restraining their glances, whom no man or Jinn before them has touched. Then which of the favours of your Lord will ye deny?” Al Rahman 55:56-57
“In them will be fair (Companions), good, beautiful. Then which of the favours of your Lord will ye deny? Companions restrained (as to their glances), in (goodly) pavilions. Then which of the favours of your Lord will ye deny? Whom no man or Jinn before them has touched. Then which of the favours of your Lord will ye deny? Reclining on green cushions and rich carpets of beauty. Then which…?” Al Rahmân 55:70-77

“I dem finnas jungfrur med blyga blickar, dem varken människor eller djinner har oskärat före dem. – Vilken av eder Herres välgärningar hållen I då för lögn?” 55:56-57
“I dem finnas de bästa och skönaste kvinnor. – Vilken av eder Herres välgärningar hållen I då för lögn? – Svartögda tärnor instängda i tälten. – Vilken av eder Herres välgärningar hållen I då för lögn? – Dem varken människor eller djinner oskärat före dem. – Vilken av eder Herres välgärningar hållen I då för lögn? – Där få de vila på gröna hyenden och sköna mattor. – Vilken…?” 55:70-77

Kommentar: Det ska enligt Koranen finnas ett okänt antal undersköna damer (hûrun), med stora svarta ögon, i paradiset. Dessa jungfrur ska enligt Muhammed tillfredsställa männen i paradiset. Det märkliga är ju att denna orgie är strikt förbjuden på jorden, men tydligen inte i Koranens paradis.

Man kan ju fråga sig var hustruns plats finns i allt detta. Men när man betänker att en muslim hade rätt till fyra hustrur plus eventuella slavinnor som konkubiner och att Muhammed själv hade rätt till ett obegränsat antal fruar på jorden, blir Muhammeds uppfattning av paradiset inte lika långsökt.

Man kan konstatera att denna sinnliga, sexuella uppfattning av paradiset är främmande för Bibeln. Jesus lärde i stället: “Vid uppståndelsen gifter man sig inte eller blir bortgift, utan alla är som änglarna i himlen” Matt.22:30.

5. I paradiset dricker man vin

“Their thirst will be slaked with pure wine sealed. The seal thereof will be Musk. And for this let those aspire who have aspirations.” Al Mutaffifîn 83:25-26

“De skola läska sig med vin, som är förseglat med insegel av mysk - och härefter må alla längtande längta.” 83:25-26

Kommentar: I åtskilliga koranverser beskrivs hur de troende ska dricka vin i paradiset, som de inte ska bli berusade av. Det märkliga är att vindrickande är strikt förbjudet i islam, men tydligen inte i Koranens paradis.

6. Helvetet en plats med evig plåga

“Truly Hell is a place of ambush. For the transgressors a place of destination. They will dwell therein for ages. Nothing cool shall they taste therein, nor any drink, save a boiling fluid, and a fluid, dark, murky, intensely cold.” Al Nabâ` 78:21-25

“Helvetet är förvisso ett bakhåll, en samlingsplats för de vrånga, att de där må dväljas I åratal utan att njuta någon svalka eller dryck, annat än sjudande vatten och var.” 78:21-25

Kommentar: Enligt Koranen kommer alla syndare som inte omvänt sig till helvetet, en plats med eld och obeskrivlig plåga. Där ska man ångra sig över att man varit vrång och inte lyssnat till Allah och hans apostel Muhammed. Se även sura Al Jinn 72:23/72:24 “...Och om någon är olydig mot Gud och hans apostel, väntar honom förvisso helvetets eld, att han där må förbliva i evighet”.

7. Maten i helvetet

“Verily the tree of Zaqqum will be the food of the sinful. Like molten brass it will boil in their insides, like the boiling of scalding water.” Al Dukhân 44:43-46

“Zakkumträdet varder förvisso den skuldbelastades spis. Som smält koppar skall den sjuda i buken. Som sjudande vatten sjuder.” 44:43-46

Kommentar: Även maten beskrivs som en fruktansvärd plåga i helvetet. Det är svårt att föreställa sig något värre än sjudande smält koppar i magen.

8. Eld och kokhett vatten i helvetet

“(A voice will cry: ) ‘Seize ye him and drag him into the midst of the blazing fire! Then pour over his head the penalty of boiling water.” Al Dukhân 44:47-48

“Tagen honom och släpen honom mitt i avgrundselden! Ösen sedan sjudande vatten över hans huvud till straff!” 44:47-48

Kommentar: Koranen beskriver helvetet i grymmaste tänkbara termer. Först släpas man till eldens mitt, sedan öser de kokhett vatten över huvudet.

9. I helvetet ångrar man olydnad mot Allah och Muhammed

“The day that their faces will be turned upside down in the fire, they will say: ‘Woe to us! would that we had obeyed Allah and obeyed the messenger!” Al Ahzâb 33:66

“Den dag, då deras ansikten vältra sig i elden, skola de säga: ‘O att vi hade lytt Gud och lytt aposteln.” 33:66

Kommentar: Koranen lär att de som förkastat Muhammed som Allahs sändebud kommer att ångra sig när deras ansikten steks i helvetets eld.

SLUTSATS: Paradiset och helvetet är utförligt beskrivna i Koranen. Muhammed tog till de grymmaste tänkbara bilder när han beskrev helvetet, medan han målade upp ett sinnligt paradis för dem som blev muslimer.

Hjärtat i den kristna tron ligger ju i att Gud själv kommer till oss i Jesus Kristus, att Gud i Kristus försonar människan med sig själv, genom Kristi offer. Som aposteln Paulus sade: “Men nu, tack vare Kristus Jesus, har ni som en gång var långt borta kommit nära, genom Kristi blod.” Ef.2:13 Dessutom lär Bibeln att Gud låtit sin egen Ande ta sin boning i den som tror på Jesus Kristus. I ljuset av detta är Bibelns tonvikt på närheten till Gud själv i paradiset helt logisk.

- - -

FOTNOT: Korancitaten är hämtade från The Holy Qur`ân (Abdullah Yusuf Ali) och Koranen (K. V. Zetterstéen). När Koranen citeras står Ali först, sedan Zetterstéen. Eftersom översättningarna följer två olika versindelningar kan verserna ibland vara olika numrerade, t ex 2:23/2:21.

Denna artikel utgör Del 6 i en serie på sju med titeln En kristen läser Koranen.
Se övriga delar: · Del 1· Del 2· Del 3· Del 4· Del 5· Del 6· Del 7.

Den islamska trosbekännelsen lyder:

• Det finns ingen gud utom Allah.
• Muhammed är Allahs Apostel.

Muhammed är inte bara ett Guds sändebud, han är även inseglet på hela apostlaämbetet. Efter honom kommer inga fler apostlar och inga fler uppenbarelser.

Här följer några viktiga årtal och händelser i Muhammeds liv:

570

Muhammed föds. Fadern, cAbdallah, dog innan förlossningen.

576

Modern, Âmînah, dör när Muhammed är sex år. Han får bo hos sin farfar, cAbd Al-Muttalib, och senare hos sin farbror Abû Tâlib.

579

Vid 9-12 års ålder får Muhammed för första gången resa med en karavan till Syrien. Där får han sina första starka intryck av Bokens folk.

593

23 år gammal tar Muhammed arbete som karavanförare åt en rik änka, som heter Khadîdja. Han visar stort intresse för Bokens folk i Syrien, där han tillbringar tid med en kristen munk som heter Bahîrah.

595

Vid 25 års ålder gifter sig Muhammed med den rika Khadîdja, som då är ca 40 år gammal. Han får en respektabel ställning i Mecka.

Muhammed blir med tiden en religiös sökare, som bl a ägnar sig åt perioder av fastor och meditationer i ensamhet. Frågan om monoteismen blir viktig för Muhammed. Vem är Allah? Hans egen far, som han aldrig träffat, hette ju för övrigt cAbdallah (Allahs tjänare).

610

Vid 40 års ålder får Muhammed sin första “uppenbarelse” på berget Hira utanför Mecka, efter en längre period av enskild fasta. Han upplevde att ängeln Gabriel omfamnade honom hårt och tre gånger befallde honom att läsa: “Iqra!”. Det var en fruktansvärd upplevelse för Muhammed. Han gick hem och berättade alltsammans för sin hustru, Khadîdja. Han upplevde mörker och rädsla så att han skakade och frös i hela kroppen. Han tvivlade själv på att ”uppenbarelsen” kunde vara från Gud. Men Khadidja tröstade Muhammed och lyckades tillsammans med sin kristne kusin, Waraqa Abn Nûfal, övertyga den tvivlande Muhammed att han verkligen var utvald till Guds apostel.

Muhammed började sin tjänst i Mecka och mötte stort motstånd både mot sig själv och sin lära. Det dröjde ca 3 år innan nästa “uppenbarelse” kom. Sedan kom de betydligt tätare.

616

Förföljelsen mot de få muslimerna i Mecka blir allt svårare och några tvingas fly till Abessinien.

622

Detta är år noll i islams tideräkning. Muhammed och ca 150 muslimer flyttar på grund av förföljelsen till Yathrib (nuvarande Medina). Denna händelse kallas “emigrationen” (Al Hijra). Många i Medina tar emot Muhammed som en profet från Gud.

Muslimerna börjar under Muhammeds ledning föra plundringskrig mot både beväpnade handelskaravaner och olika beduinstammar. Men framför allt fortsätter konflikten mot Quraysh, Muhammeds egen stam, som styrde Mecka. Islam expanderar.

Majoriteten av judarna i Medina förkastar Muhammed som profet från Gud. Muhammed ändrar, efter en uppenbarelse under det 2:a året i Medina, böneriktningen från Jerusalem till Mecka. Den första judesläkten, Banû Qaynuqac, utvisas till Syrien år 3 AH (624). Den andra judesläkten, Banû Nadîr, tvingas i landsflykt år 4 AH (625), sedan de fått betala med sina egendomar för fri lejd ur området.
Värst går det för den sista kvarvarande judesläkten “Banû Quraiza”. Männen (ca 600 st) avrättas medan kvinnor och barn blir slavar.

630

Muhammed intar Mecka utan strid, med en här på 10 000 man. Han förstör avgudarna vid Kaban i Mecka, men behåller många av den gamla religionens riter, särskilt de som utförs vid pilgrimsfärden.

Muhammed konsoliderar sin ställning som härskare över den arabiska halvön.

632

Muhammed dör och begravs i Medina.
När vi nu vänder oss till Koranen för att där utläsa något om denne märklige man, så inser vi att det inte går att få en djupare kännedom om hans liv därifrån, utan bara några få detaljer. För att få en fullständig bild av honom krävs ett djupare studium av Hadîth (traditionen), som ju innehåller allt vad Muhammed sade och gjorde.

1. Muslimen ska lyda Gud och Muhammed

“The day that their faces will be turned upside down in the fire, they will say: ‘Woe to us! would that we had obeyed Allah and obeyed the messenger!” Al Ahzâb 33:66
“..He that obeys Allah and his messenger, has already attained the highest achievement.” Al Ahzâb 33:71

“Den dag, då deras ansikten vältra sig i elden, skola de säga: ‘O att vi hade lytt Gud och lytt aposteln!” 33:66
“..Ty den, som lyder Gud och hans apostel, vinner därmed stor lycksalighet.” 33:71

Kommentar: Islam kräver inte enbart underkastelse under Allah utan även under Muhammed. Denna uppmaning att lyda Allah och hans apostel återkommer åtskilliga gånger i Koranen (se även sura Al Nûr 24:51-54/24:50-53)

Många västerlänningar är förvånade över att “Hadîth” (traditionen) har gudomlig auktoritet i islam. I Hadîth står allt vad Muhammed sade och gjorde vid olika tillfällen (detta brukar kallas Muhammeds “sunna”). Men i ljuset av att Koranen gång på gång uppmanar muslimen till lydnad för Muhammed, är auktoriteten i Hadîth fullt begriplig.

2. Muhammed profeternas insegel

“Muhammad is not the father of any of your men, but (he is) the messenger of Allah. and the seal of the prophets..” Al Ahzâb 33:40

“Muhammed är ej fader till någon av edra män, utan Guds apostel och profeternas insegel…” 33:40

Kommentar: Uttrycket “profeternas insegel” innebär att Muhammed är den siste profeten, att hela profetämbetet upphörde med honom. Koranen är därför enligt islam Guds slutgiltiga uppenbarelse.

3. Muhammed utförde inga tecken

“They swear their strongest oath’s by Allah, that if a (special) sign came to them, by it they would believe. Say: ‘Certainly (all) signs are in the power of Allah. But what will make you (Muslims) realise that (even) if (special) signs came, they will not believe?” Al Ancâm 6:109

“De hava svurit sina dyraste eder vid Gud, att om ett tecken kommer till dem så skola de sannerligen tro därpå. Säg: ‘Tecken höra endast Gud till, men huru kunnen I veta, att de skola tro, när det kommer?” 6:109

Kommentar: Det faktum att Muhammed inte utförde några under tas ofta upp till samtal i Koranen. Muhammed döljer aldrig detta faktum men pekar gång på gång på Koranen som Guds tecken.

4. Koranen är Muhammeds tecken

“Yet they say: ‘Why are not signs sent down to him from his Lord?’ Say: ‘The signs are indeed with Allah; and I am indeed a clear Warner.’ And is it not enough for them that we have sent down to thee the Book which is rehearsed to them?” Al cAnkabût 29:50-51

“De säga: ‘Varför hava ej tecken nedsänts till honom från hans Herre?’ Säg: ‘Tecknen finnas blott hos Gud, och jag är blott en offentlig varnare.’ Är det då ej nog för dem, att vi nedsänt skriften till dig, så att den kan uppläsas för dem?” 29:49-50

Kommentar: Koranen är entydig på den här punkten. Muhammed utförde inga tecken, men Koranen skulle vara Guds tecken.

5. Muhammed såg Gabriel två gånger

“While he was in the highest part of the horizon, then he approached and came closer, and was at a distance of but two bow-lengths or (even) nearer.” Al Najm 53:6-9
“For indeed he saw him at a second descent.” Al Najm 53:13

“...Han stod stilla i himmelens höjd; Sedan närmade han sig och svävade ned och kom på två båglängders avstånd eller ännu närmare.” 53:7-9
“Han har ju sett honom en annan gång.” 53:13

Kommentar: Dessa koranverser handlar om ängeln Gabriel. Enligt The Holy Qur`ân, Ali, not 5092, såg Muhammed ängeln Gabriel vid två tillfällen, dels vid kallelsen till tjänst och dels vid detta tillfälle när Gabriel visade sig på avstånd. Ali anser att detta andra tillfälle var i samband med nattresan från Mecka till templet i Jerusalem (se nästa punkt).

6. Muhammeds nattliga resa till Jerusalem

“Glory to (Allah) who did take his servant for a journey by night from the sacred mosque to the farthest mosque, whose precincts we did bless - in order that we might show him some of our signs: for he is the one who heareth and seeth (all things).” Al Isrâ`17:1

“Honom allena all ära, honom, som lät sin tjänare företaga en nattlig färd från det fridlysta templet till det allra avlägsnaste templet, vars hela omkrets vi välsignat, för att visa honom några av våra tecken! Han är förvisso den Hörande, den Seende.” 17:1

Kommentar: Koranen påstår att Muhammed flög iväg från Kaban i Mecka till templet i Jerusalem. Enligt Ibn Ishâq har cAishah, en av Muhammeds fruar, berättat att Muhammeds kropp var kvar under den nattliga resan. Det finns heller inga detaljer i Koranen om vad Muhammed såg eller hur det såg ut vid templet Jerusalem. Var Muhammed över huvud taget medveten om att det inte fanns något tempel kvar utan bara några ruindelar, typ klagomuren?

I Hadîth finns det olika versioner av vad Muhammed såg och var med om under sin resa som, tillsammans med ängeln Gabriel, företogs på ryggen av ett djur som hette Burâq. Enligt en Hadîth, som går tillbaka på Ibn Ishâq och återfinns i boken “Sirat Ibn Hishâm”, träffade Muhammed på Abraham, Mose, Jesus och andra profeter i templet i Jerusalem, där han ledde dem i tillbedjan av Allah. Inte heller I denna Hadîth får man intrycket av att det faktiskt inte fanns något tempel kvar i Jerusalem på 600-talet.

Enligt en annan Hadîth, som går tillbaka på Qutâda och återfinns i boken “Miskât al Masâbîh”, fortsatte Muhammed, ängeln Gabriel och Burâq med en färd genom sju olika himlar, varvid han träffade olika profeter i de olika himlarna. Johannes döparen och Jesus höll t ex till redan i den andra himlen, medan t ex Abraham befann sig överst i den sjunde himlen. Därefter fortsatte Muhammed och Gabriel till själva paradiset, som beskrivs som en vacker trädgård. (The Sources Of Islam, St Clair-Tisdall, T & T Clark, 1901, s 76-82; Islam lära och livsmönster, Hjärpe, AWE/GEBERS, 1979, s 44 ).

7. Muhammed anklagades som falsk profet

” ‘Nay,’ they say, ‘(these are) medleys of dreams! - Nay, he forged it! - Nay, he is (but) a poet! Let him then bring us a sign like the ones that was sent to (Prophets) of old!” Al Anbiyâ` 21:5

“Men de säga: ‘Det är blott virriga drömmar. Ja, han har uppdiktat det. Ja, han är en skald. Må han då komma till oss med ett tecken på samma sätt som de förre apostlarne!’ ”  21:5

Kommentar: Här finns en provkarta på olika typer av anklagelser som Muhammed mötte, och det finns åtskilliga fler av samma slag i Koranen.

8. Muhammed anklagades som alla profeter

“Similarly, no messenger came to the peoples before them, but they said (of him) in like manner, ‘A sorcerer, or one possessed!’ ”  Al Dhâriyât 51:52

“Så har icke heller någon apostel kommit till dem, som levde före dem, utan att de sagt: ‘Trollkarl eller förryckt.’ ” 51:52

Kommentar: Muhammed hänvisar till det faktum att det var brukligt för profeter att möta motstånd från sin generation. Han kände sig med andra ord i gott sällskap när olika anklagelser mötte honom. Problemet var bara att denna återhållsamma hållning ändrades när han själv nådde större makt. Då fick hans motståndare passa sig om de ville undgå att straffas.

9. Muhammed fick gifta sig obegränsat

“O Prophet! We have made lawful to thee thy wives to whom thou hast paid their dowers, and those whom thy right hand possesses out of the prisoners of war whom Allah has assigned to thee, and daughters of thy parental uncles and aunts, and daughters of thy maternal uncles and aunts, who migrated (from Makkah) with thee; and any believing women who dedicates her soul to the prophet if the prophet wishes to wed her - this only for thee and not for the believers (at large)...” Al Ahzâb 33:50

“Profet vi tillåta dig förvisso att hava dina hustrur, dem du givit deras lön, de slavinnor över vilka du råder, bland det byte Gud skänkt dig, din farbroders döttrar, dina fastrars döttrar, din morbroders döttrar, dina mostrars döttrar, som utvandrat med dig, och varje rättrogen kvinna, om hon giver sig åt profeten, för så vitt nämligen profeten vill taga henne till äkta, som en särskild rättighet för dig med uteslutande av de andra rättrogna.” 33:49

Kommentar: Vanliga muslimer fick rätten att gifta sig med fyra fruar samtidigt. Men Muhammed hade ett obegränsat antal äktenskap till sitt förfogande, eftersom han var Guds apostel.

När det gällde kvinnor som tagits som krigsbyte behövde man inte följa äktenskapsreglerna, utan de hade blivit givna av Allah som byte. Versen fortsätter nämligen “Vi veta nog vad vi har föreskrivit dem rörande deras hustrur och de slavinnor, över vilka de råda…” 33:50/33:50. Svenskan har rätt och slätt “slavinnor”, men uttrycket “mâ malakat aymânuhum” (det som deras högra hand äger) syftar oftast på krigsbyte i Koranen, som det även är specificerat tidigare i versen. Det var dock så att dessa kvinnor blev slavinnor i verkligheten. Det var med andra ord ett hemskt öde för motståndarsidans kvinnor, om de besegrades av den islamska armén. Detta faktum är bekräftat av den kände hadithsamlaren Al Baidawi (Balance of Truth, Pfander, The Religious Tract Society, 1910, s 328).

10. Muhammed fick äktenskapsförbud

“It is not lawful for thee (to marry more) women after this, nor to change them for other wives, even though their beauty attract thee, except any thy right hand should possess (as handmaidens)..” Al Ahzâb 33:52

“Hädanefter är det ej tillåtet för dig att äkta andra kvinnor och icke heller taga andra hustrur i stället, även om deras skönhet skulle behaga dig, utan blott de slavinnor över vilka du råder..” 33:52

Kommentar: Detta äktenskapsförbud kom år 7 AH (629 e Kr), när Muhammed redan var 59 år gammal och hade nio hustrur i livet. (Totalt var han gift med elva stycken plus två konkubiner). Det verkar onekligen som om Muhammed fått nog, dock förbehölls han rätten att ta för sig bland slavinnorna, något han faktiskt utnyttjade när han tog sig sin tjänarinna, koptiskan Mary, till konkubin (The Holy Qur`ân, Ali, not 3754).

11 Muhammed slapp följa turordningen

“Thou mayest defer (the turn of) any of them that thou pleasest, and thou mayest receive any thou pleasest, and there is no blame on thee if thou invite one whose (turn) thou hast set aside. This were nigher to the cooling of the eyes..” Al Ahzâb 33:51

“Du må låta vem du vill bland dem vänta, du må ock taga vem du vill till dig, och vem du än åstundar av dem du bortstött, drabbar dig ingen skuld; detta är det bekvämaste sättet att skaffa deras ögon lisa..” 33:51

Kommentar: Tydligen uppstod det ett gny bland alla Muhammeds hustrur om han struntade i turordningen. Han skulle nämligen sova hos dem i tur och ordning. Men Allah hade en enkel lösning på problemet. Han uppenbarade för Muhammed att han helt enkelt var befriad från turordningen.

12. Muhammed fick bryta besvärliga löften

“O Prophet! Why holdest thou to be forbidden that which Allah has made lawful to thee? Thou seekest to please thy consorts. But Allah is oft forgiving. Most merciful. Allah has already ordained for you (O men), the dissolution of your oaths..” Al Tahrîm 66:1-2

“Profet, vadan förbjuder du vad Gud tillåter dig och söker vinna dina hustrurs välbehag? Ja, Gud är överseende och barmhärtig. Gud har föreskrivit eder sättet för lösandet av edra eder..” 66:1-2

Kommentar: Tydligen lovade Muhammed sina olika fruar saker som det blev besvärligt att hålla i längden. Även detta problem löstes med en uppenbarelse som innebar att löftena helt enkelt kunde brytas.

13. Muhammed gifte sig med sin adoptivsons exhustru

“Behold! thou didst say to one who had received the grace of Allah and thy favour: ‘Retain thou (in wedlock) thy wife, and fear Allah.’ But thou didst hide in thy heart that which Allah was about to make manifest. Thou didst fear the people, but it is more fitting that thou shouldst fear Allah. Then when Zayd had dissolved (his marriage) with her, with the necessary (formality), we joined her in marriage to thee..” Al Ahzâb 33:37

“Än när du sade till honom, som både Gud och du bevisat nåd: ‘Behåll din hustru hos dig och frukta Gud!’ Och du dolde i din själ vad Gud uppenbarade och räddes för människorna, ändock Gud är mera värd att rädas för, men när Zaid icke längre önskade behålla henne, förmälde vi henne med dig..” 33:37

Kommentar: Enligt två kända korantolkare och hadithsamlare, Al Baidawi (vol 2, s 129) och Al Jalâlân (kommentar av 33:37), fattade Muhammed tycke för Zainab efter det att han vigt henne med sin adoptivson Zaid. Denna omständighet kom till deras kännedom.  När det blev problem mellan dem sade Muhammed till Zaid “behåll din hustru hos dig och frukta Gud!” Men Zaid lät ändå skilja sig från Zainab och Muhammed blev då kallad av Allah att gifta sig med sin adoptivsons exhustru. (Balance of Truth, Pfander, The Religious Tract Society, 1910, s 331).

Detta var inte det enda kontroversiella äktenskapet som Muhammed ingick. Han gifte sig med cAishah när hon var 7 år gammal och han började sova hos henne när hon var 9-10 år gammal, enligt Ibn Hishâm, vol 3, s 94; Ibn Athîr, vol 2, s 117,118; Mishkât Al Masâbîh,  s 262, 272. (Balance of Truth, Pfander, The Religious Tract Society, 1910, s 329).

14. Hot om skilsmässa på grund av skvaller

“When the Prophet disclosed a matter of confidence to one of his consorts and she then divulged it (to another), and Allah made it known to him..” Al Tahrîm 66:3
“It may be, if he divorced you (all), that Allah will give him in exchange consorts better than you..” Al Tahrîm 66:5

“När profeten meddelade en av sina hustrur en tilldragelse i förtroende och hon talade om den och Gud upplyste honom därom..” 66:3
“Det kan hända att hans Herre, om han skiljer sig från eder, i stället giver honom hustrur, som äro bättre än I..” 66:5

Kommentar: Tydligen tyckte någon av Muhammeds fruar om att berätta senaste nytt för folk. Det var säkert många som var intresserade att lyssna till det senaste skvallret om vad profeten sade. Men Gud talade genom profeten till hans hustrur och hotade dem med skilsmässa. Dessutom hotade Gud att ge Muhammed ännu bättre fruar i stället för dem om de inte passade sig.

15. Löfte om välsignelse om man sänkte rösten

“O ye who believe! Raise not your voices above the voice of the Prophet, nor speak aloud to him in talk, as ye may speak aloud to one another, lest your deeds become vain and ye perceive not. Those who lowered their voice in the presence of Allah’s messenger - their hearts has Allah tested for piety. For them is forgiveness and a great reward.” Al Hujurât 49:2-3

“I, som tron, höjen ej edra röster över profetens och talen ej så högljutt till honom som då I talen med varandra, att edra gärningar ej må varda förspillda, utan att I märken det! De, som sänka sina röster inför Guds apostel, dessa äro förvisso de, vilkas hjärtan Gud prövat i fråga om gudaktighet; de skola få förlåtelse och stor lön.” 49:2-3

Kommentar: Det verkar som om det var ansträngande för Muhammed om någon var alltför högljudd. Allah märkte problemet och sände ned dessa verser, som i korthet går ut på att man måste hitta ett tonläge som var lägre än profetens, om man inte ville gå miste om förlåtelsen och lönen.

16. Man fick inte stanna för länge hos Muhammed

“O ye who believe! Enter not the Prophet’s houses until leave is given you for a meal, (and then) not (so early as) to wait for its preparation. But when ye are invited, enter. And when ye have taken your meal, disperse, without seeking familiar talk. Such (behaviour) annoys the Prophet. He is ashamed to dismiss you, but Allah is not ashamed (to tell you) the truth.” Al Ahzâb 33:53

“I, som tron, träden icke in i profetens hus, med mindre det tillåtes eder, för att spisa utan att invänta hans tid! Men när I inbjudens, så träden då in, och när I spisat, så bryten upp utan att vara alltför förtroliga i edra samtal! Sådant besvärar förvisso profeten, och han blyges för eder, men Gud blyges icke för sanningen..” 33:53

Kommentar: Muhammed tyckte tydligen att det blev besvärligt med folk som bara ville prata och dra ut på tiden när de var på besök. Själv var han för blyg för att säga åt dem. Men Allah kom till undsättning genom en uppenbarelse med klara instruktioner om vad som gällde i Muhammeds hus.

17. Judar som tvingades fly ut ur Medina

“It is He who got out the unbelievers among the People of the Book from their homes at the first gathering..” Al Hashr 59:2
“And had it not been that Allah had decreed banishment for them, he would certainly have punished them in this world: And in the hereafter they shall have the punishment of the fire. That is because they resisted Allah and his Messenger. And if anyone resists Allah, verily Allah is severe in punishment.” Al Hashr 59:3-4

“Han är den, som första gången utdrivit dem, som äro otrogna, bland dem, som fått skriften, från deras hem..” 59:2
“Och om Gud ej föreskrivit dem landsflykt, så skulle han hava straffat dem i detta livet, och i det tillkommande väntar dem eldens pina. Och detta därför att de trotsade Gud och hans apostel, ty om någon trotsar Gud, är Gud förvisso sträng i att straffa.” 59:3-4

Kommentar: Denna landsflykt drabbade en rik judisk släkt i Medina som hette Banû Nadîr år 4 AH (626 e Kr). De kunde vara glada att de kom undan med livet i behåll, något som inte lyckades för männen i den sista judesläkten i Medina, “Banû Quraiza”. De avrättades år 5 AH, medan kvinnor och barn blev slavar. Enligt islamska källor rörde det sig om 600-700 män som avrättades genom halshuggning (Sîrat Al Rasûl, part 2, s 148, 75; Kitâb Al Maghâzî, Wâqidî, s 125-126; Balance of Truth, Pfander, The Religious Tract Society, 1910, s 332-333;  Islam lära och livsmönster, Hjärpe, AWE/GEBERS, 1979, s 53).

18. Muhammed bestämde över bytet från judarna

“..So take what the messenger assigns to you, and deny yourselves that which he withholds from you. And fear Allah; for Allah is strict in punishment.” Al Hashr 59:7

“..Vad aposteln giver eder mån I taga emot, och vad han förhåller eder mån I avhålla eder från, och frukten Gud! Gud är förvisso sträng i att straffa.” 59:7

Kommentar: Den rika judesläkten Banû Nadîr ägde ett område av hus och fruktträdgårdar utanför Medina som hette Fadak. Muhammed lade själv med sin familj beslag på dessa egendomar i utbyte mot att Banû Nadîr fick fri lejd ur landet. Fadak gavs sedan till Muhammeds dotter Fatma som en gåva och ett arv. Den förste khalifen Abu Bakr åberopade en Hadîth (som han var ensam om att höra) vilken innebar att barn till profeter inte skulle få något arv, och därmed förklarades Fatma arvlös, varvid Abu Baker själv övertog egendomen Fadak. Denna egendom blev sedan orsak till släktfejder i flera generationer framåt (Nahjul Balagha, Reza, Tahrike Tarsile Qur`ân Inc, 1978, s 517-529).

Muhammed ansåg alltså att han skulle få största delen av bytet från denna välbesatta judesläkt, Banû Nadîr. Det passade därför ganska bra att Allah instruerade muslimerna om vad som gällde, nämligen att de fick så lov att hålla till godo med vad de fick. Då var det ju ingen idé att klaga, eftersom “Gud är förvisso sträng i att straffa”.

SLUTSATS: Man kan inte undgå att lägga märke till hur nära Muhammed kom att i vissa situationer missbruka sin ställning. Han verkade få åtskilliga av sina uppenbarelser när han hade något personligt problem, något behov eller kunde skaffa sig vissa privilegier.

Den ibland nästan ofattbara grymheten, och de många märkliga kvinnorelationerna ger en besynnerlig bild av denne märklige man, som kallade sig Guds apostel.

- - -

FOTNOT: Korancitaten är hämtade från The Holy Qur`ân (Abdullah Yusuf Ali) och Koranen (K. V. Zetterstéen). När Koranen citeras står Ali först, sedan Zetterstéen. Eftersom översättningarna följer två olika versindelningar kan verserna ibland vara olika numrerade, t ex 2:23/2:21.

Denna artikel utgör Del 5 i en serie på sju med titeln En kristen läser Koranen.
Se övriga delar: · Del 1· Del 2· Del 3· Del 4· Del 5· Del 6· Del 7.

Muslimer säger ofta att de tror på Jesus Kristus och frågar lite undrande varför vi inte tror på Muhammed. Det är därför intressant att ta reda på vem Jesus är i Koranen.

Den avgörande skillnaden mellan islam och kristen tro har att göra med Jesus Kristus. Vem är egentligen han som föddes av en jungfru? Varför föddes han över huvudtaget hit till världen?

1. Jesus föddes av jungfru Maria

“And (remember) her who guarded her chastity. We breathed into her of our Spirit, and we made her and her son a sign for all peoples.” Al Anbiyâ` 21:91

“Än hon, som bevarade sin kyskhet och i vilken vi inblåste vår ande! Och vi gjorde henne och hennes son till ett tecken för all världen.” 21:91

Kommentar: Koranen bekräftar alltså jungfrufödseln, att Maria blev gravid genom Guds Ande, och att detta under var ett tecken för hela världen.

2. Maria och Jesusbarnet fick skydd på en kulle

“And we made the Son of Mary and his mother as a sign. We gave them both shelter on high ground, affording rest and security and furnished with springs.” Al Mu`minûn 23:50

“Vi hava ock gjort Marias son och hans moder till ett tecken och givit dem en fristad på en kulle, där det var lugnt och fanns vatten.” 23:52

Kommentar: Efter förlossningen behövde Maria dra sig tillbaka. Gud ordnade en fristad åt dem på en kulle där det fanns en vattenkälla. Var Josef håller hus står det inget om i Koranen.

3. Jesus är Guds Ord och Guds Ande

“...Christ Jesus the son of Mary was (no more than) a messenger of Allah, and his Word, which he bestowed on Mary, and a Spirit proceeding from him. So believe in Allah and his messengers. Say not ‘Trinity’ : Desist: It will be better for you. For Allah is one God. Glory be to him. (Far exalted is he) above having a son…” Al Nisâ` 4:171

“...Kristus, Jesus, Marias son, är blott Guds apostel och hans ord, det han ingivit Maria, och en hans ande; tron alltså på Gud och hans apostlar och sägen ej: ‘De äro tre’,  utan avhållen eder därifrån till fromma för eder själva! Gud är en enda Gud, honom allena all ära! Bort det, att han skulle hava barn!” 4:169

Kommentar: I denna koranvers bär Jesus de laddade namnen: “Guds Ord” och “en Ande från honom”. Båda uttrycken syftar tillbaka på när Maria blev gravid genom ett Guds under. Men för att ingen ska missförstå Koranens undervisning om Jesus, så föregås uttrycken av en försäkran att Jesus är enbart Guds apostel, som Muhammed och många andra. Dessutom fortsätter versen med ett angrepp på treenigheten och en försäkran att Gud inte har någon son.

4. Jesus är skapad likt Adam

“The similitude of Jesus Before Allah is that of Adam. He created him from dust, then said to him: ‘Be!’ and he was.” Al cImrân 3:59

“Det är förvisso samma förhållande med Jesus inför Gud som med Adam; han skapade honom av stoft, sedan sade han till honom: ‘Varde!’ och han vart.” 3:52

Kommentar: Koranen lär att Jesus är enbart människa. Islam drar inga andra slutsatser av att Maria blev gravid genom Guds Ande, än att Jesus skapades precis som Adam.

5. Jesu under i Koranen

“...I have come to you, with a sign from your Lord, in that I make for you out of clay, as it were, the figure of a bird, and breathe into it, and it becomes a bird by Allah’s leave. And I heal those born blind, and the lepers, and I quicken the dead, by Allah’s leave…” Al cImrân 3:49

“...Jag kommer till eder med ett tecken från eder Herre, Jag skall skapa liksom en fågel åt eder av lera och blåsa i den, så att det på Guds tillskyndelse bliver en fågel; jag skall på Guds tillskyndelse bota den blindfödde och den spetälske och uppväcka de döda till liv…” 3:43

Kommentar: Koranen erkänner att Jesus utförde under, men endast med Guds tillåtelse och hjälp. Att Jesus skulle ha skapat en fågel av lera, ungefär på samma sätt som Gud skapat människan, står det inget om i Bibeln, men väl i den apokryfiska boken: The Gospel Of Thomas The Israelite (The Sources Of Islam, St Clair-Tisdall, T & T Clark, 1901, s 57).

6. Jesus fick Evangeliet från Gud

“...We sent after them Jesus the son of Mary, and bestowed on him the Gospel…” Al Hadîd 57:27

“...vi hava ock låtit Jesus, Marias son, följa dem och givit honom evangelium…” 57:27

Kommentar: Koranen lär att Jesus fått Evangeliet (al Injîl) från Gud. Ordet står alltid i singular i Koranen och uppfattas av muslimer som en bok som dikterats till Jesus, ungefär som man tror att Koranen dikterats till Muhammed. Muslimer blir därför ofta förvånade när de möter de “fyra evangelierna”, som är nedskrivna av Jesu lärjungar, samt den enkla berättande formen. Man brukar ofta betrakta detta faktum som ett bevis för att Bibeln verkligen har blivit förfalskad och det ursprungliga “al Injîl” gått förlorat.

7. Gud har aldrig fött någon

“Say: He is Allah, the one and only. Allah, the Eternal, Absolute; he begetteth not, nor is he begotten, and there is none like unto him.” Al Ikhlâs 112:1-4

“Säg: ‘Gud är en, Gud, den Evige; Ej har han fött och ej är han född, och ingen är hans like.” 112:1-4

Kommentar: Denna sura uttrycker den viktigaste läran i Koranen, nämligen läran om Guds enhet (tawhîd). Koranen förkastar varje tanke på treenigheten som oförenlig med läran om den ende Guden. Gud har aldrig fött någon son, punkt slut.

8. Gud har ingen son

“Say: ‘If (Allah) most Gracious had a son, I would be the first to worship.” Al Zukhruf 43:81

“Säg: ‘Om Förbarmaren hade en son, skulle jag vara den förste att dyrka honom.” 43:81

Kommentar: Muhammed utgår ifrån att det är helt otänkbart att Gud skulle ha en son och anmäler sig därför som den förste tillbedjaren av denne son, som enligt Koranen inte kan existera.

9. Jesus förnekar treenigheten

“And behold Allah will say: ‘O Jesus the son of Mary! Didst thou say unto men, ‘Worship me and my mother as gods in derogation of Allah’? He will say: ‘Glory to thee! Never could I say what I had no right (to say).” Al Mâ`idah 5:116

“Än när Gud sade: ‘Jesus, Marias son, har du sagt till människorna: ‘Tagen mig och min moder till gudar i stället för Gud!’ Han svarade: ‘Dig allena all ära! Det är mig icke möjligt att säga något, vartill jag ej har rätt…” 5:116

Kommentar: Man kan undra var dessa märkliga tankar kommer ifrån. Det är ju helt främmande för Bibeln och därmed den kristna tron, att Jesus skulle ställa fram tillbedjan av sig själv och Maria som ett alternativ till Gud. Dessutom visar versen att Muhammed fått för sig att den kristna treenigheten inbegriper jungfru Maria i stället för Guds Ande.

Vad skulle Muhammed tro egentligen? Han såg nämligen “kristna” som böjde knä och tillbad inför statyer och bilder av jungfru Maria och Jesusbarnet. Muhammed uppfattade detta som felaktigt och oförenligt med tron på den ende Guden. Bibeln lär i stället:

• att Gud, som är en Gud, uppenbarar sig i tre personer: Fadern, Sonen och Anden. Det kristna dopet sker därför i den treenige Gudens namn (Matt.28:19-20)
• att Jesus Kristus är sann Gud och sann människa, i samma person (Joh.1:1,14)
• att begreppet “Guds son” är andligt, inte fysiskt (Joh.1:18, 14:6-11).

10. Jesus har aldrig dött

“That they said (in boast): ‘We killed Christ Jesus, the son of Mary, the messenger of Allah.’ But they killed him not, nor crucified him, but so it was made to appear to them. And those who differ therein are full of doubts, with no (certain) knowledge, but only conjecture to follow, for a surety, they killed him not. Nay, Allah raised him up unto himself, and Allah is exalted in power, wise.” Al Nisâ` 4:157-158

“Och sade: ‘Vi hava förvisso dödat Kristus, Jesus, Marias son, Guds apostel’ - men de hava varken dödat eller korsfäst honom, utan det tycktes dem blott så, och de, som tvista därom, hava sannerligen svävat i tvivel, enär de ej haft någon kunskap om honom, utan endast antaganden att rätta sig efter; de hava ej dödat honom i verkligheten, utan Gud har upptagit honom till sig, ty Gud är väldig och vis.” 4:156

Kommentar: Här motsäger Koranen verkligen Bibeln! Redan i Gamla Testamentets profetior ser vi att Messias skulle få lida och dö för människans synd (Jes.53). Stora delar av evangelierna och övriga Nya Testamentet handlar om Jesus lidande och död på korset. Vi har i Bibeln ögonvittnen till hans död och uppståndelse. Nästan alla Jesus apostlar gav sina liv och blev dödade när de bar fram vittnesbördet om just detta.

Det finns visserligen några olika förklaringar till dessa koranverser, men faktum kvarstår att den överväldigande majoriteten av korantolkare lär att Jesus Kristus aldrig korsfästs eller dött. Det står: “...utan det tycktes dem blott så.”

Man lär att Gud tog upp Jesus till himlen före korsfästelsen, och att en annan blev förvandlad till att se ut som Jesus. Man arresterade därmed fel person och korsfäste fel person! Den som stod för denna gigantiska bluff var Gud själv. Han lät därmed alla lärjungar, t o m Maria, Jesus egen mor, tro att den korsfäste var Jesus fast det egentligen “tycktes dem blott så”. Var har Muhammed fått denna märkliga uppfattning ifrån?

Det ligger nära till hands att tro att de “kristna”, som Muhammed talat med om Jesu korsfästelse och död i själva verket var påverkade av gnostiker. Dessa gjorde en sammanblandning av hellenismen och kristendomen. Gnostikerna trodde på ljusets och mörkrets rike, där allt det andliga, t ex människans själ och ande, tillhörde ljusets rike, medan materian och t ex människans kropp, tillhörde mörkrets rike. Ljusets värld skapades av en god Gud medan mörkrets värld och materian skapades av en ond Gud. Detta ledde till den villoläran att Jesus inte hade en fysisk verklig kropp som vi, utan en sorts andlig skenkropp. Hans lidande och död på korset blev därmed en meningslös skendöd. En del gnostiker, t ex Basilides som verkade i Alexandria 120-140 e Kr, förnekade t o m att Jesus över huvudtaget dött på korset.  Han lärde:

...När den ofödde onämnbara Fadern likväl såg deras fördärv, sände han sin förstfödde Nous - denne är det som kallas Kristus - för att befria dem som tror på honom från deras makt, som skapat världen. För Arkonternas folk framträdde han emellertid på jorden som människa och gjorde under. Därför led han icke heller utan (det gjorde) en viss Simon från Cyrene, som tvingades att bära korset för honom. Denna blev av okunnighet och villfarelse korsfäst, sedan han förvandlats av Kristus, för att man skulle tro, att han (Simon) var Jesus. Men Jesus själv tog på sig Simons utseende, stod bredvid och skrattade ut dem (Arkonterna och deras folk). Ty emedan han var en okroppslig kraft och den ofödde Faderns Nous, kunde han efter behag antaga varje gestalt och steg så upp till honom som sänt honom, i det han skrattade ut dem, då han icke kunde fasthållas och var osynlig för alla. Fördenskull är de som vet detta befriade från de världsskapande Arkonterna. Och man behöver icke bekänna den korsfäste, utan den som kom i människogestalt, skenbart korsfäst, kallad Jesus… (Jesus Till Moder Teresa, Tergel, Verbum, 1973, s 29)

Om man antar att de “kristna” som informerat Muhammed i själva verket var påverkade av gnostiker, förstår man hur Muhammed kunde frambringa en vers, som i princip motsäger hela Nya Testamentet.

11. Har Jesus dött trots allt?

“Those of you who die and leave widows.. Al Baqarah 2:240
“..And I was a witness over them whilst I dwelt amongst them. When thou didst take me up thou wast the watcher over them..” Al Mâ`idah 5:117
“Behold! Allah said: ‘O Jesus! I will take thee and raise thee to myself ..” Al cImrân 3:55
“So peace is on me the day I was born, the day that I die, and the day that I shall be raised up to life (again).” Maryam 19:33

“De bland eder, som avlida och efterlämna hustrur…” 2:241
“..Och jag har varit vittne mot dem, så länge jag var ibland dem, men då du tog mig hädan, blev du själv väktare över dem..” 5:117
“Än när Gud sade: ‘Jesus, jag skall förvisso taga dig hädan, upphöja dig till mig..” 3:48
“Frid över mig den dag jag föddes, den dag jag dör och den dag jag varder uppväckt till liv.” 19:34

Kommentar: I sura 2:240/2:241 står det: “De bland eder, som avlida (yutawaffûn)..” och ordet måste betyda att dö, eftersom versen handlar om änkor.
Samma grundord används om Jesus i 3:55/3:48 “..taga dig hädan (mutawaffîka)”. Enligt The Hans Wehr Dictionary Of Modern Written Arabic, betyder “mutawaffan” ‘deceased, dead’.

Samma grundord används även av Jesus när han säger till Gud i 5:117/5:117 “..du tog mig hädan (tawaffaytanî). Enligt Hans Wehr betyder “tuwuffîya” ‘to die’.
Det hela blir inte mycket tydligare när det nyfödda Jesusbarnet talar i sura 19:33/19:34 om de tre stora och unika dagarna i hans liv på jorden, enligt Bibeln. Nämligen hans unika födelse, död och uppståndelse.

Samtliga auktoriserade korantolkare har dock valt att läsa dessa verser i ljuset av 4:157/4:156 “...men de hava varken dödat eller korsfäst honom, utan det tycktes dem blott så...”  Ali översätter också orden “thou didst take me up” respektive “I will take thee”.

När det gäller den traditionella tolkningen av Jesusbarnets ord om sin kommande död och uppståndelse, så förklaras de med att Jesus en gång ska komma tillbaka till världen. Då ska han dö och uppstå som alla andra vanliga dödliga människor.

12. Jesus profeterade om Muhammed

“And remember Jesus, the son of Mary, said: ‘O Children of Israel! I am the messenger of Allah (sent) to you, confirming the law (which came) before me, and giving glad tidings of a Messenger to come after me, whose name shall be Ahmad..” Al Saff 61:6

“Än när Jesus, Marias son, sade: ‘Israels barn, jag är sänd av Gud till eder att bekräfta den tora som kommit före mig, och bebåda en apostel, som skall komma efter mig och vars namn är Ahmed..” 61:6

Kommentar: I denna vers nämns Koranens två viktigaste anledningar till varför Jesus kom till världen. Han kom dels för att likt Muhammed bekräfta Guds tidigare uppenbarelser, dvs Moseböckerna, och dels för att profetera att Muhammed skulle komma. Ahmed och Muhammed är nämligen två former av samma grundord på arabiska.

Muslimer frågar ofta om vi känner till denna profetia. Tyvärr finns inte ett enda citat av Jesus i Bibeln, där han förutsäger att Muhammed skulle komma. Den ende Jesus förutsade skulle komma var den helige Ande (Joh.14:15-25, 15:26, 16:4-15, Apg.1:4-8).

Anden kom också över lärjungarna på pingstdagen, som Jesus lovat (Apg.2:1-4).

SLUTSATS: Även om det nästan inte finns något material som kommer direkt från Nya Testamentet i Koranen, så finns det ändå en hel del uppgifter om Jesus som stämmer med Nya Testamentet, såsom: jungfrufödseln, att han utförde stora under, att hans bok kallas Evangeliet, att han var Messias, Guds Apostel osv.

Det finns även åtskilliga uppgifter som avviker från Nya Testamentet. De allvarligaste avvikelserna är ju att Koranen förnekar Jesu gudom samt hans död på korset och därmed hela försoningen. Tanken på att Gud har försonat hela världen med sig själv i Kristus existerar inte i islam. Jesus är ingen frälsare, han är inte medlare mellan Gud och människan. Han är enbart en profet som Mose, Muhammed eller någon annan. Problemet utifrån ett kristet perspektiv är ju att om man tar bort Jesu gudom och hans död för våra synder, så finns det inget evangelium kvar. Men detta är just Koranens budskap om Jesus.

- - -

FOTNOT: Korancitaten är hämtade från The Holy Qur`ân (Abdullah Yusuf Ali) och Koranen (K. V. Zetterstéen). När Koranen citeras står Ali först, sedan Zetterstéen. Eftersom översättningarna följer två olika versindelningar kan verserna ibland vara olika numrerade, t ex 2:23/2:21.

Denna artikel utgör Del 4 i en serie på sju med titeln En kristen läser Koranen.
Se övriga delar: · Del 1· Del 2· Del 3· Del 4· Del 5· Del 6· Del 7.

Muhammed gör anspråk på att Koranen bekräftar de tidigare skrifterna. Men en van bibelläsare märker ganska snart att det finns åtskilliga detaljer i Koranens skildringar som på ett anmärkningsvärt sätt avviker från Bibeln. Jag kan naturligtvis inte beröra allt utan bara en del av materialet. Några exempel är dessutom från den utombibliska historien. När det gäller Koranens undervisning om Jesus tar jag upp det mer utförligt i ett separat kapitel. Jag har skrivit exemplen i någorlunda kronologisk ordning, enligt Bibelns kronologi.

1. Kain, Abel och korpen

“Then Allah sent a raven, who scratched the ground, to show him how to hide the shame of his brother. Woe is me! said he; Was I not able to be as this raven and to hide the shame of my brother? Then he became full of regrets.” Al Mâ`idah 5:31

“Och Gud skickade en korp, som krafsade i marken för att visa honom, huru han skulle begrava sin broders lik, och han sade: Ve mig! Är jag för usel att vara lik denna korp och begrava min broders lik? Och han fick ångra sig.” 5:34

Kommentar: Det står inte ett ord om någon korp i Bibelns berättelse om Kain och Abel (1Mos.4:1-16). Varifrån fick då Muhammed kännedom om korpen som hjälper till med Abels begravning?

Man skulle kunna påstå att Gud uppenbarade denna nya detalj. Men det är ändå värt att notera att denna korpdetalj finns med i en judisk legend om Adam, Eva, Kain och Abel, som finns nedtecknad i “Pirke Rabbi Eliazer” (The Sources Of Islam, St Clair-Tisdall, T & T Clark, 1901, s 15)

2. Noas, Lots och Faraos hustrur

“Allah sets forth, for an example to the unbelievers, the wife of Noah and the wife of Lut. They were (respectively) under two of our righteous Servants, but they were false to their (husbands)... And Allah sets forth as an example to those who believe, the wife of Pharaoh. Behold she said: O my Lord! build for me in nearness to thee a mansion in the garden and save me from Pharaoh and his doings…” Al Tahrîm 66:10-11

“Gud anför Noas hustru och Lots hustru som exempel för dem, som äro otrogna. Båda tillhörde tvenne rättfärdiga män bland våra tjänare, och båda bedrogo dem…
Och Gud anför Faraos hustru som exempel för dem, som tro, när hon sade: Herre, bygg mig ett hus hos dig i paradiset, fräls mig från Farao och hans verk…” 66:10-11

Kommentar: Problemet är att Bibeln inte säger något om vare sig Noas hustru som ett dåligt exempel eller Faraos hustru som ett bra exempel.

3. Abrahams far

“Lo! Abraham said to his father Azar…” Al Ancâm 6:74

“Än när Abraham sade till sin fader Azar” 6:74

Kommentar: Enligt 1 Mos.11:26 heter Abrahams (Abrams) far Tera. Namn kan förändras ganska mycket från ett språk till ett annat, men den här skillnaden är verkligen stor.

4. Abraham vägrar följa avgudar

“Behold he said to his father and his people: ‘What are these images to which ye are (so assiduously) devoted?” Al Anbiyâ` 21:52

“Då han sade till sin fader och sitt folk: ‘Vad är detta för beläten, som I tillbedjen” 21:53

Kommentar: I sura Al Anbiyâ` 21:51-75/21:52-74 finns en ganska lång dialog mellan Abraham och hans samtida, där han argumenterar mot avguderi och för tron på den ende Guden. Det är i och för sig inte otroligt att Abraham förde diskussioner och samtal med sina samtida och det Abraham säger är i och för sig riktigt, men det står inte ett enda ord om denna dialog i Bibeln.

5. Abraham och den glödheta ugnen

“They said: ‘Build him a furnace, and throw him into the blazing fire!” Al Sâffât 37:97

“Då sade de: ‘Byggen ett bål åt honom och kasten honom i avgrundselden!” 37:95

Kommentar: På flera ställen i Koranen beskrivs hur avgudadyrkarna blev arga på Abraham för att han argumenterade emot deras avguderi och på grund av hans undervisning om den ende Guden. Vid ett par tillfällen beskrivs hur man gör i ordning en sorts glödande ugn och kastar ner Abraham i ugnen. Men Gud räddar Abraham ur den brinnande ugnen.

Berättelsen är färgstark, den påminner om när Gud räddade Sadrak, Mesak och Abed-Nego ur den brinnande ugnen i Daniel 3. Problemet är bara att det inte står ett ord om att Abraham skulle kastats i en brinnande ugn i Bibeln men däremot i den judiska boken “Midrash Rabbah” (The Sources Of Islam, St Clair-Tisdall, T & T Clark, 1901, s 16). Man får intrycket att Muhammed inte visste vad som tillhörde Bibeln och vad som var från utombibliska källor.

6. Abraham och Kaban

“Behold, We gave the site to Abraham, of the (sacred) House, (saying): ‘Associate not anything (in worship) with me, and sanctify my House for those who compass it round…” Al Hajj 22:26

“Än när vi gåvo Abraham tempelplatsen till boning med dessa ord: ‘Sätt ingen vid min sida och håll mitt tempel rent för dem som gå omkring det…” 22:27

Kommentar: Enligt Koranen fick Abraham Kaban i Mecka av Gud, som en helig plats för tillbedjan. Det finns inga som helst källor eller historiska belägg, vare sig från Bibeln eller från någon annanstans, som bekräftar att Abraham någonsin varit i Mecka. Enligt islam har dessutom Abraham och hans son Ismael byggt den ursprungliga Kaban.

Vi vet att Kaban var den heliga platsen för “sabéerna”, den religion som fanns i Mecka innan islam (Islam lära och livsmönster, Hjärpe, AWE/GEBERS, 1979, s 30). Den svarta stenen som man cirkulerar runt och kysser, samt många andra riter som man utför under pilgrimsfärden, tillhörde den tidigare religionen och behölls inom islam. Under islams tidiga dagar tillbad man Allah vänd mot Jerusalem, men senare, efter 1 år och 4 månader i Medina (år 623), ändrades böneriktningen till Kaban i Mecka i stället (2:142-143/2:136-139 samt The Holy Qur`ân, Ali, not 141).

7. Josef och Potifars fru

“When she heard of their malicious talk, she sent for them and prepared a banquet for them. She gave each of them a knife and she said (to Joseph): ‘Come out before them.’ When they saw him, they did extol him, and (in their amazement) cut their hands. They said: ‘Allah preserve us! No mortal is this! This is none other than a noble angel!” Al Yûsuf 12:31

“Men när hon fick höra deras förtal, sände hon till dem och tillredde ett gästabud åt dem, gav var och en av dem en kniv och sade: ‘Gå ut till dem!’ När de fingo se honom, prisade de honom och skuro sig i händerna och sade: ‘Bevare oss Gud! Detta är ingen mänsklig varelse; detta kan ej vara någonting annat än en härlig ängel.” 12:31

Kommentar: Det står visserligen i Bibeln om Potifars fru som försökte förföra Josef (1Mos.39:1-20). Men det står inget om någon festmåltid, där de inbjudna kvinnorna fick varsin kniv, och när den stilige Josef blev synlig så började alla närvarande damer ropa och skära sig själva i händerna, antingen för att om möjligt hejda sig från att begå samma synd som Potifars hustru, eller för att de helt förlorade koordinationen under måltiden.

8. Mose adopterad av Faraos hustru

“The wife of Pharaoh said: ‘(Here is) a joy of the eye, for me and for thee. Slay him not. It may be that he will be of use to us, or we may adopt him as a son..” Al Qasas 28:9

“Och Faraos hustru sade: ‘Det är en ögonfägnad för både mig och dig; döden honom icke! Det kan hända, att han gör oss nytta, eller att vi upptaga honom som son…” 28:8

Kommentar: Koranens återgivning av hur Mose kom till Faraos hov stämmer väl överens med Bibelns, utom på en punkt. I Koranen är det Faraos hustru som adopterar Mose, men i Bibeln är det Faraos dotter (2 Mos.2:10).

9. Moses och en okänd persons underliga vandring

“Behold, Moses said to his attendant, I will not give up until I reach the junction of the two seas or (until) I spend years and years in travel.” Al Kahf 18:60

“Än när Mose sade till sin tjänare: Jag slutar ej, förrän jag uppnått de båda havens föreningspunkt eller vandrat i åratal!” 18:59

Kommentar: Detta koranställe (18:60-82/18:59-81) handlar om en underlig vandring som Mose och någon okänd man gjorde. Den okände mannen, som handlar på Guds uppdrag, passar på att sänka ett fartyg, slå ihjäl en yngling och stötta upp en mur. Sedan förklarar mannen för Mose varför han utfört dessa handlingar. Det visade sig finnas en djupare outgrundlig anledning, som den otålige Mose inte kunde förstå från början.

Detta är ännu en intressant legend som helt saknar biblisk förankring.

10. Mose och Aron inför Farao och hans trollkarlar

“.. surely this must be your leader who has taught you magic! Be sure I will cut off your hands and feet on opposite sides, and I will have you crucified on trunks of palm trees…” Taha 20:71

“...Han är sannerligen eder mästare, som lärt eder att trolla, men jag skall sannerligen avhugga edra händer och fötter korsvis och korsfästa eder på palmstammar…” 20:74

Kommentar: Faraos trollkarlar hade insett att Guds kraft var större än deras egen. Då hotade Farao med att låta korsfästa dem, och hugga av dem händer och fötter. Detta står det inget om i 2 Mosebok.

Det är värt att notera att varken korsfästelse eller stympning var något man praktiserade i det gamla Egypten, vilket Muhammed uppenbarligen inte kände till. Däremot var det kända begrepp för Muhammed, som själv föreskrev att islams motståndare kunde bestraffas på just detta sätt (sura Al Mâ`idah 5:33/5:37).

11. Farao och Haman

“Pharaoh said : ‘O Haman! Build me a lofty palace, that I may attain the ways and means. The ways and means of (reaching) the heavens, and that I may mount up to the God of Moses…” Ghâfir 40:36-37

“Och Farao sade: ‘Haman bygg mig ett palats, för den händelse jag månde uppnå vägarna, himmelens vägar, och stiga upp till Moses Gud…” 40:38-39

Kommentar: Vem var denne Haman, som uppmanades bygga ett enormt palats åt Farao, så han kunde stiga ända upp till Moses Gud?

Haman omnämns på flera ställen i Koranen tillsammans med Farao. Man får uppfattningen att Muhammed trodde att han var något som liknade en premiärminister åt Farao.

Det står inte ett ord om vare sig Faraos fantastiska byggplaner eller någon Haman i 2 Mosebok. Men däremot berättar Bibeln om en viss Haman, som var i det närmaste premiärminister i Persien under kung Ahasveros (Ester 3:1). Kan det vara så att Muhammed gjort en personförväxling?

12. Sinai berg svävade över Israels barn i öknen

“When we shook the mount over them, as if it had been a canopy, and they thought it was going to fall on them..” Al cArâf 7:171

“Än när vi skakade berget över dem, liksom om det varit ett skyddstak, och de trodde, att det skulle falla ned på dem!” 7:170

Kommentar: Koranen lär att när Mose och Israels barn var vid Sinai berg, så lyfte hela berget från marken och svävade ovanför deras huvuden som ett jättetak.
Det står visserligen i 2 Mos.19:16-19 om starka manifestationer av Guds närvaro på berget i form av oväder, eld, rök, starkt ljud och jordbävning. Men det står inte ett ord om att hela Sinai berg svävade omkring i luften.

13. Mose, Aron, guldkalven och Al Samiri

“(Allah) said: ‘We have tested thy people in thy absence. The Samiri has led them astray.” Taha 20:85
“...and that was what the Samiri suggested. Then he brought out (of the fire) before the (people) the image of a calf. It seemed too low. So they said: ‘This is your god and the god of Moses, but (Moses) has forgotten!..” Taha 20:87-88

“Då sade han: ‘Vi hava prövat ditt folk i din frånvaro, och Samiri har fört dem vilse.” 20:87
“...På samma sätt gjorde Samiri. Och han åstadkom en kalv, ett bölande kreatur, åt dem. Då sade de: ‘Detta är eder och Moses Gud, men han har glömt honom…” 20:90

Kommentar: Berättelsen om Mose och Aron och guldkalven är utförligt nedskriven i Bibeln (2 Mos.32:1-35). Där står det klart och tydligt att Aron, på folkets enträgna begäran, egenhändigt gjorde en guldkalv och sade: “Detta är din Gud, Israel, han som fört dig upp ur Egyptens land.” Men i Koranen är det Al Samiri som både förleder och tillverkar kalven, medan Aron i stort sett är oskyldig. I vers 20:97/20:97, där Al Samiri tillrättavisas av Mose, får han veta att askan från hans avgud ska strös ut i havet.

Vem är då denne Al Samiri, som inte omnämns alls i 2 Mosebok? Har Muhammed bara kommit på ett namn ur tomma intet?

Det finns en långsökt koppling mellan Al Samiri och en guldkalv i Bibeln. Namnet “Al Samiri” betyder helt enkelt “samariern” på arabiska. Efter Kung Salomos död (932 f Kr) delades Israel i två riken. Huvudstaden i det norra riket blev med tiden Samaria, en stad som grundades c:a 875 f Kr, dvs århundraden efter Mose och Aron (Bibelfakta I Färg, Libris, 1986, s.272). Den förste kungen i norr hette Jerobeam. Han lät göra två guldkalvar och han sade: “Se, här är din Gud, Israel, han som fört dig upp ur Egyptens land.” (1 Kon.12:25-31), dvs exakt samma ord som Aron använt några hundra år tidigare. Kan det vara så att Muhammed blandat ihop guldkalvarna, fast det är flera hundra år mellan dem, och därför talar om samariern som gjorde en guldkalv?

Samarierna som ett etniskt folk uppstod långt senare, efter att assyrierna besegrat det norra riket och fört bort folket i fångenskap 722 f Kr. De israeler som blev kvar i området blandades upp med andra folkslag, och så bildades “samarierna”. Det är därför otänkbart att en etnisk samarier var med Aron och gjorde guldkalven.

14. Mirjam och jungfru Maria

“And Mary , the daughter of Imran, who guarded her chastity, and we breathed into (her body) of our Spirit, and she testified to the truth…” Al Tahrîm 66:12
“O sister of Aaron! Thy father was not a man of evil, nor thy mother a woman unchaste!” Maryam 19:28

“Så ock Maria, Imrans dotter, som bevarade sin kyskhet och i vilken vi inblåste vår ande, som trodde på sin Herres ord…” 66:12
“Arons syster, din fader var ingen dålig man, och din moder var ingen synderska.” 19:29

Kommentar: Koranen påstår alltså att jungfru Marias far hette Imran. Det står inget i NT om vad Marias far hette. Varifrån får då Muhammed Imran?

Det kan vara värt att nämna att “Maria” och Moses syster “Mirjam” är identiska namn på arabiska, dvs “Maryam”. Det är därför möjligt att förväxla dessa två Maryam. Vi vet att Aron, Moses och Mirjams far hette Amram (1 Krön.6:3), alltså snubblande lika Imran. Det kan helt enkelt röra sig om en personförväxling.
Nästa koranställe (19:28/19:29) handlar om hur jungfru Maria just fött Jesusbarnet och hur folk börjar ifrågasätta Marias renhet och oskuld, varvid den nyfödde Jesus håller ett försvarstal för sin mor.

Man får här åter intrycket av att Muhammed förväxlar de båda “Maryam”, dvs Mirjam (Arons och Moses syster) och jungfru Maria. I Bibeln finns inga uppgifter på jungfru Marias bröder. Däremot vet vi att Mirjam, som levde mer än 1000 år före Maria, var just Arons syster (2 Mos.15:20).
 

15. Talut (Saul) och Gideon

“When Tâlût set forth with the armies, he said: ‘Allah will test you at the stream; if any drinks of its water, he goes not with my army. Only those who taste not of it go with me. A mere sip out of the hand is excused…” Al Baqarah 2:249

“Då nu Saul bröt upp med sina härskaror sade han: ‘Gud skall förvisso pröva eder med en bäck; den, som dricker ur den, hör icke mig till, men den, som icke smakar något därav, hör mig till - undantagandes den, som blott hämtar sig en klunk ur handen…” 2:250

Kommentar: Tâlût är identifierad som kung Saul (The Holy Qur`ân, Ali, not 284). Det står ingenting i Bibeln om att Sauls armé skulle ha prövats på detta sätt. Däremot är det en nästan exakt beskrivning på hur Gideons armé prövades (Dom.7:4-6). Man kan knappt komma fram till något annat än att Muhammed återigen förväxlat händelser och personer.

16. Den vise Salomo

“And Solomon was David’s heir. He said:’ O ye people! We have been taught the speech of birds, and on us has been bestowed (a little) of all things. This is indeed grace manifest (from Allah).’ And before Solomon were marshalled His hosts - of Jinns and men and birds, and they were all kept in order and ranks. At length when they came to a (lowly) valley of ants, one of the ants said: ‘O ye ants , get into your habitations, lest Solomon and his hosts crush you (under foot) without knowing it.’ So he smiled amused at its speech, and he said:..” Al Naml 27:16-19
“He said (to his own men): ‘Ye Chiefs! Which of you can bring me her throne before they come to me in submission? ...Said one who had knowledge of the Book: ‘I will bring it to thee within the twinkling of any eye!’ Then when (Solomon) saw it placed firmly before him, he said…” Al Naml 27:38-40
“She was asked to enter the lofty palace. But when she saw it, she thought it was a lake of water, and she (tucked up her skirts), uncovering her legs. He said: ‘This is but a palace paved smooth with slabs of glass.”  Al Naml 27:44

“Salomo blev Davids arvtagare och sade: ‘Människor, vi hava fått lära oss fåglarnas språk och fått del av allting. Detta är sannerligen en uppenbar ynnest.’ Och hos Salomo samlades hans härskaror, både djinner, människor och fåglar, i slutna led, tills de kommo till myrornas dal, och en myra sade: ‘Myror, gån in i edra boningar! Salomo och hans härskaror må ej trampa ihjäl eder utan att märka det!’ Han smålog åt hennes tal och sade…” 27:16-19
“Han sade vidare: ‘I stormän, vem bland eder kan skaffa mig hennes tron, innan de komma till mig i undergivenhet?’ ...Och han som hade kunskap om skriften sade: ‘Jag skall skaffa dig den, innan du hinner blinka.’ När han såg den stå bredvid sig, sade han…” 27:38-40
“Därefter sade man till henne: ‘Träd in i palatset!’ När hon fick se det, tänkte hon, att det var en damm, och blottade sina ben, men han sade: Det är förvisso ett palats belagt med glas.” 27:44

Kommentar: Det står visserligen en hel del i Bibeln om Salomos vishet och palats i 1 Kon. 1-11. Men i Koranens version av Salomo vimlar det av märkliga och fantastiska detaljer som det inte finns ett spår av i Bibeln, såsom:

• Salomo kan tala med fåglar (v.16).
• Salomos armé består av människor, djinner och just fåglar (v.17).
Myrorna pratar med varandra och Salomo förstår deras samtal (v.18-19).
• En fågel, som hette “Al Hudhud”, berättar för Salomo om vad som händer i Saba där en drottning regerar på en väldig tron (v.20-26).
• ”Al Hudhud” får i uppdrag att flyga över med ett budskap till drottningen av Saba, som till sist beslutar sig för att besöka Salomo (v.27-37).
• Innan drottningen anländer till Jerusalem frågar Salomo sitt hov, om inte någon kan ordna så att drottningens tron förflyttar sig från Saba (Yemen) till Jerusalem, innan hon hinner fram. Varpå en i hovet trollar fram drottningens tron på ett ögonblick (v.38-40).
• Salomo beordrar nu att man på ett övernaturligt sätt ska förvandla drottningens tron så att man svårligen kan känna igen den, för att testa drottningen (v.41-42).
• När så drottningen går in i Salomos palats får hon för sig att golvet består av vatten! Hon lyfter därför på sina kjolar och blottar därmed benen. Salomo skyndar sig att upplysa henne om att golvet bara består av glas (v.44).

Var har Muhammed fått denna version ifrån, med talande fåglar och myror, en flygande tron, palats med glasgolv som såg ut som vatten? Det står ju inget om detta i Bibeln, men däremot i den judiska boken: II Targum of the Book of Esther, (The Sources Of Islam, St Clair-Tisdall, T & T Clark, 1901, s.24).

Än en gång verkar det som om Muhammed hört den judiska legenden, men inte förstått att alla dessa besynnerliga detaljer inte alls hör till Bibeln, och så kom hela berättelsen med i Koranen.

17. Dhu al Qarnayn (Alexander den Store)

“They ask thee concerning Dhu al Qarnayn. Say: ‘I will rehearse to you something of his story.” Al Kahf 18:83

“De spörja dig ock om Dhû-l-Qarnain. Säg: ‘Jag skall uppläsa en erinran om honom för eder.” 18:82

Kommentar: Vem är denne Dhu al Qarnayn (namnet betyder: de två hornens herre), som är beskriven i sura 18:83-101/18:82-101?

I appendix sex av The Holy Qur`ân, Ali, s 738, läser vi: “Now the generality of the world of Islam have accepted Alexander the Great as the one meant by the epithet Dhu al Qarnayn”

Vidare ger Ali sin personliga uppfattning på sidan 740: “Personally I have not the least doubt that Dhu al Qarnayn is meant to be Alexander the Great.”

Problemet är att denne avgudadyrkare beskrivs i texten som en sann troende (sura 18:86,95,98/18:85, 93, 97).

Man får helt enkelt uppfattningen att Muhammed inte visste att Alexander var en avgudadyrkare, utan faktiskt trodde att han i stället hade en sann tro på den ende Guden.

18. Jungfru Maria och Sakarias

“Right graciously did her Lord accept her. He made her grow in purity and beauty. To the care of Zakariya was she assigned…” Al cImrân 3:37

“Så mottog hennes Herre henne med välvilja och lät henne växa upp i härlighet. Och Sakarias tog hand om henne…” 3:32

Kommentar: Enligt Koranen fick Sakarias, Johannes Döparens pappa, i uppdrag att fostra Maria. Detta står det inte ett ord om i Bibeln, men däremot i en kristen apokryfisk arabisk bok: “History of our holy Father the Aged, the Carpenter” (The Sources Of Islam, St Clair-Tisdall,  T & T Clark, 1901, s 53). Återigen får man intrycket att Muhammed inte skilde mellan vad som kom från de Heliga skrifterna och vad som var utombibliska källor.

19. Sakarias blev stum

“He said: ‘O my Lord! Give me a sign!’ ‘Thy sign’, was the answer, ‘shall be that thou shalt speak to no man for three days but with signals..” Al cImrân 3:41

“Då sade han: ‘Herre, giv mig ett tecken!’ Han svarade: ‘Ditt tecken vare, att du ej skall kunna tala till människor på tre dygn annat än genom åtbörder…” 3:36

Kommentar: Enligt Koranen begär Sakarias ett tecken från Gud på att han ska få en son. Guds tecken var då att Sakarias skulle bli stum i tre dagar. Enligt Luk.1:18-20 blev Sakarias stum på grund av sin otro, och enligt Luk.1:59-64 varade hans stumhet tills Johannes hade fötts, dvs i nio månader.

Återigen har Muhammed missat i detaljer när han försökt återge det bibliska materialet.

20. Maria föder Jesus

“So she conceived him, and she retired with him to a remote place. And the pains of childbirth drove her to the trunk of a palm tree. She cried (in her anguish): ‘Ah! would that I had died before this! would that I had been a thing forgotten and out of sight!” Maryam 19:22-23

“Så vart hon havande och drog sig undan till ett avsides ställe. Och födslovåndan tvang henne att taga sin tillflykt till palmens stam, och hon sade: ‘O att jag fått dö förut och nu vore glömd och förgäten!” 19:22-23

Kommentar: Hela denna skildring av Jesus födelse vid en palm i sura 19, som mynnar ut i ett försvarstal av den nyfödde Jesus, innehåller många detaljer som är främmande för skildringen i Matt.1 och Luk.1-2. Däremot återfinns många av Koranens detaljer i olika kristna apokryfiska böcker. I den arabiska apokryfiska boken: “The Gospel of the Infancy” (The Sources Of Islam, St Clair-Tisdall, T & T Clark, 1901, s 58) kan man bl a läsa att den nyfödde Jesus kunde tala.

Återigen visar det sig att Muhammed inte skilde på vad som hörde till Bibeln och vad som var utombibliskt material.

21. Jesus profeterade om Muhammed

“And remember Jesus, the son of Mary, said: ‘O Children of Israel! I am the messenger of Allah (sent) to you, confirming the law (which came) before me, and giving glad tidings of a Messenger to come after me, whose name shall be Ahmad..” Al Saff 61:6

“Än när Jesus, Marias son, sade: ‘Israels barn, jag är sänd av Gud till eder att bekräfta den tora som kommit före mig, och bebåda en apostel, som skall komma efter mig och vars namn är Ahmed…” 61:6

Kommentar: Muslimer frågar ofta om vi känner till denna profetia om Muhammed (Muhammed och Ahmed kommer från samma grundord i arabiska). Det finns inte ett enda citat av Jesus i Bibeln, där han förutsäger att Muhammed eller Ahmed skulle komma. Den ende Jesus förutsade skulle komma var den helige Ande (Joh.14:15-25, 15:26, 16:4-15, Apg.1:4-8). Anden kom också över lärjungarna på pingstdagen, som Jesus lovat (Apg.2:1-4).

22. Jesus är enbart människa

“Christ, the son of Mary, was no more than a messenger..” Al Mâ`idah 5:75
“And behold! Allah will say: ‘O Jesus, the son of Mary! Didst thou say unto men, ‘Worship me and my mother as gods in derogation of Allah’?’ He will say: ‘Glory to Thee! Never could I say what I had no right (to say)..” Al Mâ`idah 5:116
“Say: ‘If (Allah) most gracious, had a son, I would be the first to worship.” Al Zukhruf 43:81
“Allah, the eternal, absolute. He begetteth not, nor is he begotten. And there is none like unto him.” Al Ikhlâs 112:2-4

“Kristus, Marias son, var blott en apostel..” 5:79
“Än när Gud sade: ‘Jesus, Marias son, har du sagt till människorna: ‘Tagen mig och min moder till gudar i stället för Gud!’ Han svarade: ‘Dig allena all ära! Det är mig icke möjligt att säga något, vartill jag ej har rätt…” 5:116
“Säg: ‘Om Förbarmaren hade en son, skulle jag vara den förste att dyrka honom.” 43:81
“Gud, den Evige. Ej har han fött, och ej är han född, och ingen är hans like.” 112:2-4

Kommentar: Koranen lär att Jesus, som visserligen föddes av en jungfru, var enbart människa. Koranen förnekar även kategoriskt att Gud uppenbarade sig i Jesus, eller att han var Guds son.

När det gäller Bibelns påstående att Jesus var Guds son, har Muhammed helt missuppfattat innebörden av det bibliska begreppet. Inom islam uppfattar man uttrycket bokstavligt, fysiskt, dvs att Gud skulle ha haft sex med Maria och fått en son med henne. Den kristna treenigheten blir därför i Koranen: Fadern, Maria och deras son Jesus. Muhammed uppfattar därmed att kristna tillber tre gudar, varav två är enbart människor!

23. Jesus har aldrig dött

“That they said (in boast): ‘We killed Christ Jesus, the son of Mary, the messenger of Allah.’ But they killed him not, nor crucified him, but so it was made to appear to them. And those who differ therein are full of doubts, with no (certain) knowledge, but only conjecture to follow, for a surety, they killed him not. Nay, Allah raised him up unto himself, and Allah is exalted in power, wise.” Al Nisâ` 4:157-158

“Och sade: ‘Vi hava förvisso dödat Kristus, Jesus, Marias son, Guds apostel’ - men de hava varken dödat eller korsfäst honom, utan det tycktes dem blott så, och de, som tvista därom, hava sannerligen svävat i tvivel, enär de ej haft någon kunskap om honom, utan endast antaganden att rätta sig efter; de hava ej dödat honom i verkligheten, utan Gud har upptagit honom till sig, ty Gud är väldig och vis.” 4:156

Kommentar: Koranen förnekar alltså Jesu korsfästelse och död (se vidare sid 31).

24. Grottsovarna

“Or dost thou reflect that the Companions of the Cave and the Inscription were wonders among our signs?” Al Kahf 18:9
“Thou wouldst have deemed them awake, whilst they were asleep. And we turned them on their right and on their left sides: their dog stretching forth his two forelegs on the threshold..” Al Kahf 18:18
“So they stayed in their cave three hundred years, and (some) add nine (more).” Al Kahf 18:25.

“Tänker du väl, att männen i grottan och ar-Rakim voro något underbart tecken.” 18:8
“Och du skulle hava tänkt, att de voro vakna, ehuru de sovo, ty vi läto dem vända sig på både högra och vänstra sidan, medan deras hund sträckte ut frambenen i ingången…” 18:17
“Och de stannade i sin grotta tre hundra år och nio därtill.” 18:24.

Kommentar: I sura 18:9-26/18:8-25, läser vi om några män som sov i över tre hundra år i en grotta. Gud såg till att de vände sig på höger respektive vänster sida i sömnen. De kunde sova tryggt, eftersom de hade en hund med sig som vaktade ingången till grottan.  Efter denna maratonsömn vaknade de och trodde själva att de sovit bara en dag eller några timmar. Men i själva verket sov de 309 år. Varifrån kommer nu allt detta?

Det rör sig om en gammal kristen legend från Efesus, som bl.a. återfinns i boken Story of Martyrs, skriven på latin av Gregory of Tours (The Sources Of Islam, St Clair-Tisdall, T & T Clark, 1901, s 48).

Det märkliga är att Muhammed inte förstår att det handlar om en legend utan t.o.m. anger exakt antal år som männen befann sig i grottan, nämligen 309 år.

SLUTSATS: När man ser alla dessa avvikelser, förväxlingar av personer och händelser, sammanblandningar av utombibliskt material med bibeltexten, så ger det en samlad bild av att Muhammed till stora delar fått sin information från judar och kristna som inte själva visste vad som hörde till Bibeln, vad som var rena legender och vad som var en blandning av båda. Det var i ljuset av detta självfallet svårt, om inte omöjligt, för Muhammed att själv reda ut vad som verkligen tillhörde de heliga skrifterna. Som vi tidigare sett var han dock själv helt övertygad om att Koranen överensstämde med tidigare uppenbarelser.

Islam antar att Koranen är Guds ofelbara ord, som kom till Muhammed på direkt diktamen från ängeln Gabriel. Om Koranen på punkt efter punkt visar sig ha ett mänskligt ursprung faller därför hela islam, som ju vilar på detta antagande.

- - -

FOTNOT: Korancitaten är hämtade från The Holy Qur`ân (Abdullah Yusuf Ali) och Koranen (K. V. Zetterstéen). När Koranen citeras står Ali först, sedan Zetterstéen. Eftersom översättningarna följer två olika versindelningar kan verserna ibland vara olika numrerade, t ex 2:23/2:21.

Denna artikel utgör Del 3 i en serie på sju med titeln En kristen läser Koranen.
Se övriga delar: · Del 1· Del 2· Del 3· Del 4· Del 5· Del 6· Del 7.

Detta ämne är viktigt, eftersom islam lär att Bibeln är förfalskad (muharraf). Man tror att judar och kristna (som i Koranen kallas “Bokens folk”) har förfalskat bibeltexterna så att de nu är en blandning av sanning och lögn. Den omedelbara fråga som infinner sig är ju: När ägde denna påstådda förfalskning rum? Koranen lär nämligen att dess egen text bekräftar de tidigare uppenbarelserna, dvs Bibeln, och att dessa skrifter fanns hos judar och kristna under Muhammeds livstid.

1. Koranen bekräftar de tidigare skrifterna

“And when there comes to them a Book from Allah, confirming what is with them.” Al Baqarah 2:89

“Då en skrift kom till dem från Gud, bekräftande vad de redan ägde.” 2:83

Kommentar: Muhammed talar i sammanhanget om judar och kristna. Versen visar på två viktiga påståenden: Dels att Muhammed tror, att Koranen bekräftar tidigare skrifter från Gud, och dels att Muhammed visste att dessa skrifter fanns hos judar och kristna då på 600-talet.

2. Bokens folk låtsades att de inte visste

“And when there came to them a messenger from Allah, confirming what was with them. A party of the People of the Book threw away the Book of Allah behind their backs, as if (it had been something) they did not know.” Al Baqarah 2:101

“Och då en apostel kom till dem från Gud, bekräftande vad de redan ägde, kastade en del av dem, som fått skriften, Guds skrift bakom sig, liksom om de ingenting vetat.” 2:95
Kommentar: Muhammed såg på Koranen som “bekräftande vad de redan ägde” (musaddiqun limâ mcahum), dvs Bibeln. Bokens folk borde därmed bekräfta att Koranen var av Gud. Istället ansåg Muhammed att en del av dem kastade bort Guds ord och låtsades som om de inte visste vad som stod i Bibeln.

3. Judar och kristna studerade Bibeln under Muhammeds tid

“The Jews say: ‘The Christians have naught (to stand) upon.’; And the Christians say: ‘The Jews have naught (to stand) upon. Yet they (profess to) study the (same) Book.” Al Baqarah 2:113

“Judarne säga: ‘De kristna stödja sig ej på någonting’, och de kristna säga: ‘Judarne stödja sig ej på någonting’, ehuru båda delarna läsa skriften.” 2:107

Kommentar: Muhammed visste att judar och kristna var oense om tolkningen av Bibeln, men han visste även att de båda grupperna studerade samma skrift. Verbformen av verbet “yatlûna” (översatt: läsa) visar att de gjorde det då på 600-talet.

4.  Bibeln lästes och undervisades av kristna

“…Be ye worshippers of Him who is truly the Cherisher of all: For ye have taught the Book and ye have studied it earnestly.” Al cImrân 3:79

“...Varen mästare, därför att I undervisen i skriften och därför att I läsen den.” 3:73

Kommentar: Muhammed var upprörd över att några kristna påstått, att Jesus sagt åt folk att de skulle tillbe honom och inte Allah. Muhammed ansåg att detta var en lögn som inte stod skriven i Boken (vilket för övrigt stämmer). Än en gång hänvisade han till det faktum att de kristna hade både studerat och undervisat ur Bibeln, och därför borde ha vetat bättre.

5. Judar och kristna uppmanas att hålla fast vid Bibeln

“Say: ‘O People of the Book! Ye have no grounds to stand upon unless ye stand fast by the Law, the Gospel and all the revelation that has come down to you from your Lord…” Al Mâ`idah 5:68

“Säg: I, som fått skriften, I haven intet stöd, förrän I hållen tora och evangelium och vad som nedsänts till eder från eder Herre…” 5:72

Kommentar: Muhammed är åter upprörd över att Bokens folk inte accepterar vare sig att han eller Koranen kommer från Gud. Eftersom han är övertygad om att Koranen bekräftar Bibeln, uppmanar han judar och kristna att hålla sig till Bibeln, så ska de också inse sanningen om Koranen. Uppmaningen blir ju meningslös om inte Bibeln var både tillgänglig och tillförlitlig.

6. Åhörarna uppmanas att rådfråga Bokens folk

“If thou wert in doubt as to what we have revealed unto thee, then ask those who have been reading the Book from before thee. The truth hath indeed come to thee from thy Lord: So be in nowise of those in doubt.” Yûnus 10:94

“Och om du hyser tvivel om det, som vi nedsänt till dig, så spörj dem som läst skriften före dig! Sanningen har nu kommit till dig från din Herre; var därför ej bland tvivlarne.” 10:94

Kommentar: Muhammed eller åhörarna uppmanas att fråga dem som tidigare läst boken, dvs Bokens folk, för att få Koranens budskap bekräftat från dem.
Denna uppmaning blir ju helt meningslös om deras bok var förfalskad.

SLUTSATS: Dessa få verser är tillräckliga för att visa, att Muhammed var övertygad om att Koranen bekräftade de tidigare böckerna, dvs Bibeln. Det är därför han frimodigt uppmanar judar och kristna att hålla sig till Bibeln, samt uppmanar sina åhörare att rådfråga Bokens folk om de har några tvivel.

Alla framstående textkritiker är ense om att den Bibel vi har idag i allt väsentligt är identisk med den Bibel som fanns på 600-talet.

KORANEN ÄR POSITIV TILL BOKENS FOLK

I de flesta tidigare surorna märker man hos Muhammed en positiv grundinställning mot Bokens folk, dvs judar och kristna. Detta är ju ganska naturligt, eftersom han antog att Koranen faktiskt bekräftade Bibeln. Det var först senare som Koranen angrep Bokens folk, när majoriteten av judar och kristna inte accepterade vare sig Muhammed som profet eller Koranen som Guds ord. Man finner därför i Koranen både verser som är positiva och verser som är negativa mot Bokens folk, beroende på situationen.

1. Judarna fick Guds bok och uppdraget att bevara den

“...It was we who revealed the law (to Moses), therein was guidance and light. By its standard have been judged the Jews, by the prophets who bowed (as in islam) to Allah’s will, by the Rabbis and the Doctors of the law, for to them was entrusted the protection of Allah’s Book, and they were witnesses thereto…” Al Mâ`idah 5:44

“...Vi hava förvisso nedsänt tora, som innehåller vägledning och ljus och efter vilken profeterna, som voro Guds undergivna, dömde dem, som voro judar; så dömde ock rabbinerna och de skriftlärda efter vad de fått sig anförtrott av Guds skrift och som de kunde bevittna…” 5:48

Kommentar: Koranen bekände sig till tora, dvs Moseböckerna. I Moseböckerna var nedlagt Guds lag och standard, som en grund och en vägledning från Gud. På samma grund talade även Gamla Testamentets profeter. Allt detta var, enligt Koranen, samlat i Guds bok, som var normen för judarna. Utifrån denna bok handlade även judarnas rabbiner och skriftlärde. Dessa hade även fått i uppdrag att bevara och beskydda (istahfaza) Guds bok.

2. Judar uppmanas att hålla fast vid Boken

“..And they study what is in the Book. But best for the righteousness is the home in the hereafter. Will ye not understand? As to those who hold fast by the Book and establish regular prayer - never shall we suffer the reward of the righteous to perish.” Al cArâf 7:169-170

“...Och de hava dock läst vad som står i den. Men det slutliga hemmet varder dock bättre för dem, som frukta Gud; haven I då intet förstånd? Vad dem beträffar, som hålla fast vid skriften och förrätta bönen, skola vi förvisso ej låta deras lön, som göra det rätta, gå förlorad.” 7:168-169

Kommentar: Koranen lovar de judar som håller fast vid Gamla Testamentet och bönerna att de ska få del av det eviga livet, vilket visar att Muhammed ansåg att deras grund var den rätta, men att många av dem inte levde i enlighet med Bibeln.

3. Judar och kristna behöver inte frukta domen

“Those who believe (in the Qur`ân), Those who follow the Jewish (scriptures), and the Sabians and the Christians, any who believe in Allah and the last day, and work righteousness - on them shall be no fear, nor shall they grieve.” Al Mâ`idah 5:69

“De som tro, och de, som är judar, sabierna och de kristna, så vitt de tro på Gud och den yttersta dagen och handla rättskaffens, över dem skall förvisso ingen fruktan råda, och de behöva ej varda bedrövade” 5:73

Kommentar: Denna vers tycks säga att bara judar och kristna följer sin egen tro kommer de till himlen och behöver inte frukta domen. Problemet är bara att i ett antal andra verser så måste man även tro på både Koranen som Guds ord och Muhammed som Guds sändebud (2:40-41/2:38, 3:31/3:29, 4:150-151/4:149-150, 7:157/7:156, 33:40/33:40,61:6/61:6,).

Det märkliga är att sabeerna omnämns tillsammans med muslimer, judar och kristna, eftersom de representerade den avgudareligion som praktiserades i området (sid. 60).

4. Jesu lärjungar var sanna troende

“And behold! I inspired the disciples to have faith in me and mine messenger. They said: ‘We have faith and do thou bear witness that we bow to Allah as Muslims.” Al Mâ`idah 5:111

“Än när jag gav lärjungarne följande uppenbarelse: ‘Tron på mig och min apostel!’ Och de svarade: ‘Vi tro. Vittna att vi äro dig undergivna.” 5:111

Kommentar: Koranen bekänner att Jesu lärjungar var sanna troende (se även Al cImrân 3:52/3:45). Det var ju dessa lärjungar som skrev ned evangeliet och händelserna kring Jesus. De var ögonvittnen till Jesu död och uppståndelse. De ansvarade även för den kristna trons spridning i det romerska imperiet. Denna till synes självklara punkt är viktig eftersom islam lär att Bibeln förfalskats av judar och kristna (Islam lära och livsmönster, Hjärpe, AWE/GEBERS, 1979, s 17). Men hur skulle det överhuvud taget vara teoretiskt möjligt att utföra en sådan förfalskning av Nya Testamentet efter att evangeliet spritts över stora områden? Så frågorna: När? Hur? Vilka? och Varför? kvarstår när det gäller de obevisade anklagelserna från islam mot Bibeln.

5. Jesu efterföljare ska sättas över de otrogna

“Behold! Allah said: ‘O Jesus! I will take thee and raise thee to myself and clear thee (of the falsehoods) of those who blaspheme. I will make those who follow thee superior to those who reject faith to the day of resurrection..” Al cImrân 3:55

“Än när Gud sade: ‘Jesus, jag skall förvisso taga dig hädan, upphöja dig till mig och befria dig från dem, som är otrogna, och jag skall sätta dem, som följa dig, över dem, som är otrogna, ända till uppståndelsens dag…” 3:48

Kommentar: När det gäller Jesu död, kommer jag att kommentera denna vers senare (sid 32). Men det är intressant att Jesu efterföljare får ett så pass positivt omnämnande, att de ska få en högre position än de otrogna.

SLUTSATS: Koranen gör åtskilliga positiva uttalanden om både judar och kristna. Detta är naturligt med tanke på hans positiva inställning till deras bok, dvs Bibeln. Tyvärr måste det sägas att Koranen också gör mängder med negativa uttalanden, som dock riktas mot lokala judar och kristna för att de inte accepterar vare sig Muhammed eller Koranen.

KRISTNA OCH JUDAR HAR FÖRFALSKAT BIBELN

Det är, som vi sett, ganska lätt att upptäcka att Koranen avviker från Bibeln på åtskilliga punkter. Frågan som ganska snart infinner sig är ju om båda böckerna kan vara sanna trots att de ibland tom motsäger varandra. Det uppkom med tiden åtskilliga diskussioner i både Mecka och Medina, som rörde Muhammed själv och Koranen som Guds ord. Muhammed framhärdade, som vi tidigare sett, i att Koranen faktiskt bekräftade de tidigare uppenbarelserna från Gud, dvs Bibeln. Ett problem uppstod när majoriteten av judar och kristna inte tog emot Muhammed som Guds sändebud. Muhammed for då ut i olika anklagelser och påståenden om sina meningsmotståndare.

1. Bokens folk har olika åsikter om Bibeln

We certainly gave the book to Moses, but differences arose therein…” Hûd 11:110

“Vi hava ju givit Mose skriften, och så tvistade man om den…” 11:112

Kommentar: Muhammed riktar här ingen kritik mot skriften, utan mot Bokens folk, som har olika tolkningar av skriften. Denna iakttagelse gäller genomgående i Koranen. Om vi ska vara ärliga består samma fenomen än idag, nämligen att kristna och judar har olika tolkningar av skriften både gentemot varandra och sig själva.

2. Kristna förvränger medvetet Bibeln

“There is among them a section who distort the book with their tongues (as they read). You would think it is a part of the book, but it is no part of the book. And they say: ‘That is from Allah. ‘But it is not from Allah. It is they who tell a lie against Allah. And (well) they know it! It is not (possible) that a man, to whom is given the Book and wisdom, and the prophetic office, should say to people: ‘Be ye my worshippers rather than Allah’s..” Al cImrân 3:78-79

“Bland dem finnes sannerligen ett parti, som förvränger tungan vid läsningen av skriften, för att I skolen tänka, att det hör till skriften, ehuru det icke hör till skriften; de säga: ‘Det kommer från Gud,’ ehuru det icke kommer från Gud, och påbörda Gud lögn mot bättre vetande. Det anstår ej en mänsklig varelse, att Gud giver honom skriften, visheten och profetkallet, och att han sedan säger till människorna: ‘Varen mina tjänare i stället för Guds!” 3:72-73

Kommentar: Muhammed vänder sig här mot en mindre grupp kristna, som påstått att Jesus sagt åt folk, att tillbe honom i stället för Gud. Vi vet att Jesus aldrig sagt något liknande i Bibeln. Om en grupp kristna verkligen gjort ett så felaktigt påstående, har Muhammed rätt i att de medvetet eller omedvetet förvrängt Bibeln. Återigen är kritiken riktad mot en mindre grupp kristna och inte mot Bibeln.

3. Judar förfalskar Guds ord

“And there are among them illiterates, who know not the Book, but (see therein their own) desires, and they do nothing but conjecture. Then woe to those who write the book with their own hands, and then say: ‘This is from Allah!’ to traffic with it for a miserable price!” Al Baqarah 2:78-79

“Bland dem finns ock olärda, de där icke känna till skriften, utan endast rätta sig efter godtyckligheter, men dessa inbilla sig blott. Ve alltså dem, som skriva skriften med egna händer och sedan säga: ‘Detta är från Gud,’ för att sälja det för ett ringa pris!” 2:73

Kommentar: Muhammed vänder sig här mot en grupp judar i Medina. Han påstår att det fanns analfabeter bland dem som inte kände skrifterna. Vi vet inte så värst mycket om de judar som bodde i Medina, men det är möjligt att några av dem faktiskt var analfabeter och aldrig studerat Guds ord.

Sedan anklagar han några andra judar för att ha skrivit skriften med egna händer och påstått att boken var Guds ord. Denna skrift var dessutom till salu för ett billigt pris.

Märkligt nog var det just detta som Muhammeds motståndare anklagade honom för.

Det skulle vara oerhört intressant att få ta del av den bok som Muhammed angriper som falsk. Det är ju inte omöjligt att det rörde sig om en översättning av t ex delar av Moseböckerna till arabiska, med uppmaningen till folk att själva upptäcka det vi redan sett, dvs att Koranen gång på gång avviker från Bibeln.

Tyvärr får vi nöja oss med att återigen konstatera, att om det var så att några judar i Medina skrev en egen version av GT, var det naturligtvis oförsvarligt.

4. Gud ändrar själv i sin bok

“Allah doth blot out or confirm what he pleaseth. With him is the Mother of the Book!” Al Racd 13:39

“Gud utplånar och bekräftar vad han vill, och hos honom finns skriftens urbild.” 13:39

Kommentar: Detta märkliga påstående, att Gud skulle ändra och stryka i sitt eget ord, blir begripligt om någon verkligen konfronterat Muhammed med alla de avvikelser som finns i Koranen jämfört med Bibeln.

Det är dock tvärt emot Jesu undervisning: “Men förr skall himmel och jord förgå än en enda prick i lagen faller bort.” Luk.16:17 “Himmel och jord skall förgå, men mina ord skall aldrig förgå.” Luk.21:33

5. Gud ersätter gamla koranverser mot bättre

“None of our revelations do we abrogate or cause to be forgotten, but we substitute something better or similar..” Al Baqarah 2:106
“When we substitute one revelation for another - and Allah knows best what he reveals (in stages). They say: ‘Thou art but a forger.’ But most of them understand not.” Al Nahl 16:101

“Så ofta vi upphäva en vers eller låta den råka i glömska, sätta vi en bättre eller en likadan i stället…” 2:100
“Och då vi sätta en vers i stället för en annan, emedan Gud bäst vet vad han nedsänder, säga de: ‘Du diktar blott.’ Nej, de flesta av dem veta ingenting.” 16:103

Kommentar: Dessa koranställen handlar om koranverser (`âya) som upphävts eller fallit i glömska. Det verkar som att en del suror ändrades lite efter hand. Muhammeds motståndare märkte problemet och anklagade Muhammed för att dikta ihop sina uppenbarelser. Muslimerna fick dock det lugnande beskedet att dessa ersättningar och ändringar var helt i Guds plan och kom från honom.
Från dessa koranverser har läran om “ersättning” (nasakha) uppkommit. Den läran innebär i korthet att om två koranverser motsäger varandra gäller den nyaste versen. Det finns enligt Islams lärde (cUlama) 225 koranverser som ersatts av andra.(Balance of Truth, Pfander, The Religious Tract Society, 1910, s 57).

SLUTSATS: Ingenstans i Koranen angriper Muhammed själva Bibeln, som han i stället högaktar. Koranen lär att dessa skrifter fanns hos Bokens folk. Han tror dessutom att Koranen bekräftar dessa tidigare uppenbarelser. Däremot anklagar han lokala kristna och judar för att medvetet förvränga bibelordet, i sina tolkningar och utläggningar av Bibeln.

Under hela Koranens tillkomst påstod Muhammed att Koranen bekräftade Bibeln och därmed måste vara sann. Efter Koranens tillkomst påstår muslimer att Bibeln inte bekräftar Koranen och därför inte kan vara sann.

- - -

FOTNOT: Korancitaten är hämtade från The Holy Qur`ân (Abdullah Yusuf Ali) och Koranen (K. V. Zetterstéen). När Koranen citeras står Ali först, sedan Zetterstéen. Eftersom översättningarna följer två olika versindelningar kan verserna ibland vara olika numrerade, t ex 2:23/2:21.

Denna artikel utgör Del 2 i en serie på sju med titeln En kristen läser Koranen.
Se övriga delar: · Del 1· Del 2· Del 3· Del 4· Del 5· Del 6· Del 7.

Ordet Koranen kommer från arabiska “Al Qur`ân” som betyder “läsningen” eller “recitationen” och det var endast i den formen som Koranen fanns tillgänglig när den växte fram under en period av ca 22 år. Den sammanställdes således till en bok först efter Muhammeds död.

Koranen är därför inte bara en bok som man ska läsa för sitt innehåll, utan för många muslimer är Koranen i sin rätta funktion just när den reciteras på arabiska på det karakteristiska mässande sättet, som Muhammed gjorde. Då först existerar den i sin ursprungliga form.

En helt egen konstart har vuxit fram kring den offentliga framställningen av Koranen, som följer vissa regler för rytm och melodi med inlagda pauser.

I t ex dagens Egypten kan man uppnå stor berömmelse om man kan föreläsa Koranen på rätt sätt. Man hör de bästa koranläsarna offentligt i TV, radio, och i kassettbandspelare på arbetsplatser, marknadsplatser osv, så gott som dagligen.

Koranen växte fram bit för bit när Muhammed meddelade den senaste “uppenbarelsen” som han, enligt egen uppgift, fått sig dikterad av ängeln Gabriel. De nya verserna försökte någon som var närvarande komma ihåg eller skriva ned på t ex skinn, palmkvistar, benbitar eller vita stenar. Muhammed gav sedan själv instruktioner om var de nya verserna passade in i texten, som avdelades i kapitel eller s k suror. Den memorerades även av vissa personer som kallades “hâfiz” (bevarare). Dessa “bevarare” av korantexten blev sedan en huvudkälla när Koranen sammanställdes i bokform, förutom de fragmenterade nedskrivna bitarna av texten.

Koranen dikterades, enligt Muhammed, på arabiska av ängeln Gabriel. Om Koranen översätts till andra språk upphör den att vara Koranen i egentlig mening, utan översättningen kan, enligt islam, som bäst återge betydelsen av Koranen. Av praktiska skäl är vi dock hänvisade till översättningar till språk vi kan förstå.

Den första sammanställningen av Koranen gjordes inom 2 år efter Muhammeds död, under den 1:e kalifen Abu Bakr av en “hâfiz” som hette Zaid ibn Thâbit. Den kallades “bladen” eller “sidorna” och förvarades av en av Muhammeds änkor, Hafsah.

Eftersom islam omfattade hela den arabiska halvön kom Koranen att föreläsas på 7 olika dialekter. Det uppstod med tiden skillnader och små variationer i texten.

Den 3:e kalifen, Uthmân, beslöt att sammanställa en ny officiell version av Koranen. Han gav uppdraget till den som gjort 1:a versionen, Zaid ibn Thâbit, tillsammans med tre andra “bevarare” cAbdallah ibn Zubair, Sacîd ibn Al Âs och cAbdallah ibn Hârith ibn Hishâm.

Varför man inte helt enkelt kopierade den ursprungliga Koranen kan man undra över. Den enda logiska förklaringen är att “Hafsahs blad” trots allt inte var en fullständig version av Koranen.

När man väl fastställt den officiella korantexten brändes alla andra avvikande versioner av Koranen. Endast den ursprungliga “Hafsahs blad” undgick lågorna, men även den brändes senare av en viss Marwân som var guvernör i Medina. Detta drastiska förfarande eliminerade mycket av diskussionen kring korantexten, dock långt ifrån fullständigt.
Bakgrund till inledningen:
Islam lära och livsmönster, Hjärpe, AWE/GEBERS, 1979, s 21-56
Balance Of Truth, Pfander, The Religious Tract Society, 1910, s 259-261

KORANEN GUDS EVIGA ORD

Koranen gör anspråk på att vara Guds eviga fullkomliga ord. Traditionell islam lär att Koranen fanns i evigheten innan Gud skapade världen. Vid en viss tidpunkt i historien kom den ned genom ängeln Gabriel och dikterades för Muhammed ord för ord, bokstav för bokstav (Islam lära och livsmönster, Hjärpe, AWE/GEBERS, 1979, s 15, 36-38).

1. Originalet finns i himlen

“And verily it is in the Mother of the Book in our presence, high (in dignity), full of wisdom.” Al Zukhruf 43:4

“Och den är sannerligen hög och vis såsom befintlig i urskriften hos oss.” 43:3

Kommentar: Enligt Koranen har Gud en originalbok i himlen. Tanken är att Koranen är en exakt kopia av det himmelska originalet. Koranen gör alltså anspråk på att vara en kopia av Guds eviga ord.

2. Gud kan ändra eller bekräfta tidigare böcker

“....For each period is a Book (revealed). Allah doth blot out or confirm what he pleaseth: With him is the Mother of the Book.” Al Racd 13:38-39

“...Varje tid har sin skrift. Gud utplånar och bekräftar vad han vill, och hos honom finns skriftens urbild.” 13:38-39

Kommentar: Koranen påstår att Gud inte måste bekräfta de skrifter han tidigare uppenbarat, eftersom han är Gud och på så sätt står över sitt eget ord. Ursprungsboken finns ändå hos honom.

3. Ingen oren får röra Koranen

“That this is indeed a Qur`ân most honourable, in a book well guarded, which none shall touch but those who are clean.” Al Wâqicah 56:77-79

“Detta är i sannerligen en härlig Koran, som finnes i en välförvarad skrift. Den blott de rene få vidröra.” 56:76-78

Kommentar: Eftersom Koranen är Guds ord får bara den som är ren röra den. Med ren menas både en inre och yttre renhet. Därför ska en muslim praktisera rituell tvagning innan han tar i Koranen. Man använder gärna en speciell ställning som Koranen vilar på, för att man inte i onödan ska hålla i den.

SLUTSATS: Muslimer anser att islam är den ursprungliga religionen. Muhammed ansåg heller inte att han kom med nya uppenbarelser som i något stycke stred mot tidigare böcker (Islam lära och livsmönster, Hjärpe, AWE/GEBERS, 1979, s 18). Koranen framställs som en kopia av Guds originalbok: Moderboken, från vilken alla Guds böcker härstammar. Koranen är därför, enligt islam, Guds eviga ord.

ARGUMENT FÖR ATT KORANEN KOMMER FRÅN GUD

En ganska stor del av Muhammeds verksamhet gick åt att övertyga människor att han var Guds apostel och att Koranen var Guds ord. När man läser Koranen lägger man märke till olika argument ämnade att övertyga åhörarna om att Guds eviga ord nu fanns på arabiska.

1. Koranen överensstämmer med tidigare skrifter

“They say: ‘Why does he not bring us a sign from his Lord? Has not a clear sign come to them of all that was in the former books of revelation?” Tâha 20:133

“De säga: ‘Varför kommer han ej till oss med ett tecken från sin Herre? Har då icke ett klart vittnesbörd om det, som står på de äldsta bladen, kommit dem till del?” 20:133

Kommentar: Gång på gång tar Koranen fram detta argument för sin trovärdighet, att Koranen bekräftar tidigare skrifter från Gud, dvs Bibeln.

Koranen återberättar delar av Bibeln, framför allt 1 Mosebok och 2 Mosebok, i övrigt finns endast några namn och brottstycken från resten av Bibeln.

Är detta verkligen ett tecken från Gud? Bibeln var ju färdigskriven över 500 år före Koranen. Det är därför i sig inget som helst under om Muhammed producerat en bok som till vissa delar liknar Bibeln. Koranen skulle däremot varit ett rent under om man kunde bevisa att Muhammed aldrig haft tillgång till de bibliska berättelserna, men ändå lyckats producera en bok som Koranen.

Islamska källor uppger, att Muhammed redan vid 9-12 års ålder följde med på sin första resa med en handelskaravan till Syrien, där han kom i kontakt med kristna. Vi vet även att han vid en senare resa till Syrien visade stort intresse för den judendom och kristendom han mötte där. Han tillbringade då en tid med en nestoriansk kristen munk som hette Bahirah (The Holy Qur`ân, Ali, sid. 7, not 8).

Både kristna och judar levde i området. Det fanns tre judiska stammar i Medina. Flera arabiska beduinstammar var kristna med egna biskopar. Hela befolkningen i staden Nadjrân var på något sätt kristen. Det fanns även några kristna legoknektar och slavar från Abessinien i Mecka (Islam lära och livsmönster, Hjärpe, AWE/GEBERS, 1979, s 31-32).

Waraqa Abn Nûfal, var en kristen från Muhammeds egen släkt och dessutom kusin med Muhammeds hustru Khadijah. Waraqa och Khadijah var de första som övertygades om att Muhammed blivit kallad till Allahs Apostel (The Holy Qur`ân, Ali, sid. 10, not 32).  Muhammed hade alltså stora möjligheter att lära sig om Bibelns personer och berättelser från både judar och kristna.

Vi vet även att Muhammed var en religiös sökare mellan 30 - 40 års ålder, som t ex ägnade sig åt långa perioder av fasta och meditation. När han sedan fått sin första “uppenbarelse” vid 40 års ålder fortsatte hans dialog med både judar och kristna, något som ofta bekräftas i Koranen. Dessutom konverterade några kristna till islam redan från början, och senare även judar.

I ljuset av att man så gott som dagligen samtalade om just detta, är det inte alls märkligt att Muhammed kunde relatera till personer och händelser från Bibeln. De uppgifter från Bibeln som återfinns i Koranen är dessutom av just sådant slag som lätt kan föras vidare från mun till mun i berättarform. Det bör även sägas att det finns åtskilliga detaljer i Koranen som kraftigt avviker från Bibelns berättelser, men som i stället återfinns i judiska och kristna apokryfiska skrifter och legender (se vidare sid. 16). Man får intrycket av att de judar och kristna som informerat Muhammed om sin tro, inte själva har kunnat skilja på vad som tillhörde Bibeln och vad som var apokryfiskt material eller rena legender. Vi vet ju att detta problem tom existerar bland olika kristna grupper i världen idag, trots läskunnigheten och boktryckarkonsten.

2. Judar konverterade till islam

“Say: ‘See ye? If (this teaching) be from Allah, and ye reject it. And a witness from among the Children of Israel testifies to its similarity (with earlier scripture), and has believed while ye are arrogant. (How unjust ye are!). Truly Allah guides not a people unjust.” Al Ahqaf 46:10

“Säg: ‘Vad tänken I, om den kommer från Gud och I förneken den, men ett vittne bland Israels barn vittnar om dess likhet och tror, men I ären högmodiga? Gud vägleder förvisso ej de orättfärdiga människorna.” 46:9

Kommentar: En del judar konverterade till islam. Den överväldigande majoriteten av judarna förkastade dock Muhammed som profet.

I Medina uppstod skarpa motsättningar mellan den judiska minoriteten och muslimerna. I dessa motsättningar fick många judar sätta livet till, men de flesta tvingades i landsflykt (se vidare sid. 40).

3. Koranen kom på arabiska

“Verily this is a revelation from the Lord of the worlds…..In the perspicuous Arabic tongue. Without doubt it is (announced) in the revealed books of former peoples. Is it not a sign to them that the learned of the Children of Israel knew it (as true)? Had we revealed it to any of the non-Arabs, and he had recited it to them, they would not have believed in it.” Al Shucarâ` 26:192-199

“Och detta är en sändning från all världens Herre… På tydligt arabiskt tungomål. Den står sannerligen i de gamles skrifter. Hava de ej fått ett tecken därutinnan, att de lärde bland Israels barn kände till den? Och om vi nedsänt den till någon av utlänningarne och han föreläst den för dem, skulle de ej hava trott därpå.” 26:192-199

Kommentar: Just detta att Koranen kom på arabiska betraktades som ett starkt argument för att den var Guds ord. Varken Gamla eller Nya Testamentet var översatt till arabiska ännu. Judar och kristna läste sina heliga skrifter på främmande språk. Men nu fanns ett framväxande material på arabiska, i en framställning som liknade Bibeln och som Muhammed påstod bekräftades av Bibeln. Det faktum att Bibeln inte var tillgänglig på arabiska gjorde det ganska svårt för judar och kristna att bevisa att Koranen trots allt på åtskilliga punkter avvek från Bibeln, och om man lyckades övertyga sina åhörare att så var fallet, förklarade Muhammed att man antingen dolde sanningen eller förfalskat tolkningen av de tidigare skrifterna.   

4. Ingen kan producera en likadan framställning

“Or do they say: ‘He fabricated the (message)?’ Nay, they have no faith! Let them then produce a recital like unto it - If (it be) they speak the truth!” Al Tûr 52:33-34

“Eller säga de: ‘Han har uppdiktat den’! Ja, de tro icke. Så må de då åstadkomma en liknande framställning, om de äro sannfärdiga!” 52:33-34

Kommentar: Muhammed blev tydligen anklagad för att ha hittat på Koranen, och han utmanade då sina motståndare att producera en liknande framställning själva, vilket de uppenbarligen inte kunde (se även Al Baqarah 2:23/2:21).

Frågan är ju, vad det var de inte kunde efterlikna. Det borde inte gällt själva språket, eftersom det fanns erkända mycket kapabla poeter som bodde i Mecka vid den tiden, t ex Imra`ul Qays (The Sources Of Islam, St Clair Tisdall, T & T Clark, 1901, s 9). Däremot var det säkert ingen av dem som kunde framställa en bok som till sitt innehåll liknade Bibeln, eftersom förmodligen ingen annan arabisk poet i Mecka ägde samma djupa kännedom om de judiska och kristna berättelserna.

Muslimer brukar ofta påpeka att Koranen är skriven på den högsta och vackraste arabiskan, och att själva språket i Koranen är ett bevis på att den måste vara Guds ord. Onekligen anser de flesta experter på språket att Koranen är av högsta klass. Samtidigt finns det åtskilliga som påstår att det finns gammal arabisk poesi, som ofta kan vara äldre än Koranen, som rent språkligt och stilistiskt håller ännu högre klass, t ex “Al Mucallaqât” eller “Maqâmât” av Harîrî (Balance of Truth, Pfander, The Religious Tract Society, 1910, s 264).

5. Koranen är Muhammeds tecken

“Yet they say: ‘Why are not signs sent down to him from his Lord?’ Say: ‘The signs are indeed with Allah, and I am indeed a clear Warner. And is it not enough for them that we have sent down to thee the book which is rehearsed to them?” Al cAnkabût 29:50-51

“De säga: ‘Varför hava ej tecken nedsänts till honom från hans Herre?’ Säg: Tecknen finnas blott hos Gud, och jag är blott en offentlig varnare.’ Är det då ej nog för dem, att vi nedsänt skriften till dig, så att den kan uppläsas för dem?” 29:49-50

Kommentar: På åtskilliga ställen i Koranen begär åhörarna tecken för att kunna tro på Muhammed som Guds apostel. Gång på gång påpekas att just Koranen är Muhammeds tecken.

SLUTSATS: Inget av ovan anförda argument verkar speciellt övertygande idag. Men när man sätter sig in den situation som rådde på 600-talet på den arabiska halvön blir argumenten betydligt mer övertygande.

- - -

FOTNOT: Korancitaten är hämtade från The Holy Qur`ân (Abdullah Yusuf Ali) och Koranen (K. V. Zetterstéen). När Koranen citeras står Ali först, sedan Zetterstéen. Eftersom översättningarna följer två olika versindelningar kan verserna ibland vara olika numrerade, t ex 2:23/2:21.

Denna artikel utgör Del 1 i en serie på sju med titeln En kristen läser Koranen.
Se övriga delar: · Del 1· Del 2· Del 3· Del 4· Del 5· Del 6· Del 7.

Den kanske mest kontroversiella frågan rörande intelligent design (ID) är hur teorin relaterar till vetenskap. Det som framför allt har upprört många är att ID utger sig för att vara vetenskap. Kritiker har kallat ID för ”pseudovetenskap”, ”humbug” och ”kreationism i vetenskapliga kläder”. Kritiken är inte konstig med tanke dels på den enorma status som vetenskapen åtnjuter i vår kultur och dels på vår kulturs starka åtskillnad mellan religiös tro och vetenskaplig kunskap.

ID:s anspråk på att med vetenskapliga medel kunna påvisa att en intelligens ligger bakom t ex biologiskt liv är som att ”svära i vetenskapens kyrka” (DN 31.10.2006). En sådan teori pekar hän mot en intelligent designer som av många antas vara den kristna guden. ID verkar därför blanda ihop tro och vetande, religion och vetenskap. Kritiker menar att detta är en intellektuell oärlighet som gränsar till manipulation: religionens ulv i vetenskapens fårakläder. Ungefär så går kritiken.

För att undersöka om det ligger något i denna anklagelse kommer jag göra två små filosofiska undersökningar. Först kommer jag att ställa frågan: ”Vad är vetenskap?” Jag kommer att gå igenom ett antal kriterier som antas ringa in vad vetenskap är. Utifrån detta kommer jag sedan att behandla frågan: ”Är ID vetenskap?” för att se hur ID står sig i relation till dessa kriterier.

2. Vad är vetenskap?

Det är inte lätt att definiera saker. En hundraprocentig definition av ordet ”bil” innesluter alla bilar och endast bilar. Om vi säger att ”en bil är ett motordrivet transportmedel som går på minst tre hjul” så ser vi att definitionen innesluter motorcyklar med sidovagn, tåg och även flygplan. Den utesluter också några saker vi kallar bilar, exempelvis leksaksbilar, trampbilar och skrotbilar (som inte är motordrivna transportmedel). Vi verkar använda ordet ”bil” i en ganska lös mening. Och vi vet alla vad vi menar med ”bil”. Det är därför vi kan testa olika förslag på definitioner mot den intuitiva kunskap vi har om hur ordet ”bil” används.

Jag tror detsamma gäller om ordet ”vetenskap”. För att visa detta kommer jag att följa J P Morelands analys av domare William Overtons definition av vetenskap. År 1981 hölls en rättegång i den amerikanska delstaten Arkansas. Staten Arkansas hade stiftat en lag som krävde att skolorna i staten gav lika mycket tid åt kreationistisk vetenskap (creation-science) som åt den darwinistiska evolutionsteorin. Denna lag överklagades och upphävdes senare av domare William Overton. Overton, vägledd av filosofen Michel Ruse, definierade vetenskap och använde denna definition för att utesluta kreationism som något ovetenskapligt. Utan att uttala mig om Overtons slutsats kommer jag i det följande att kritisera hans argumentation. Overtons underkännande av creation-science bygger nämligen på en filosofiskt undermålig och förenklad definition av vetenskap. Låt oss nu titta närmare på Overtons definition.

Enligt William Overton är följande villkor nödvändiga och tillräckliga för att något ska räknas som vetenskap:

Vetenskapens väsensegenskaper är följande: Vetenskap handlar om:

1. det som är styrt av naturliga lagar,
2. det som kan förklaras av naturliga lagar,
3. det som är testbart i ljuset av den empiriska världen,
4. det som är falsifierbart,
5. det vars slutsatser är tentativa.

2.1. Naturlagar och naturliga förklaringar

Overtons två första punkter handlar om naturlagar. Det är lite svårt att veta vad som menas med att ”vetenskap är det som är styrt av naturliga lagar”.  Det kan knappast innebära att naturlagar förväntas styra forskares tankar och teorier på ett direkt sätt. Det verkar inte finnas någon naturlag som t ex tvingade Darwin att komma på sin evolutionsteori. Det var inte gravitationen som med lagbunden nödvändighet påverkade Newton till att formulera den newtonska fysiken. En bättre tolkning är att det handlar om vetenskapens motivation. Motivet bakom forskning bör då vara ett sökande efter naturlagar eller naturliga förklaringar. Men detta är knappast ett nödvändigt villkor för att något ska vara vetenskap. Till exempel var Carl von Linné kreationist, och han motiverades inte av att hitta en naturlig förklaring bakom sin taxonomi. Han motiverades av att förstå den kategorisering utifrån vilken Gud skapat alla arter. Han motiverades av sin gudstro. Men trots att detta var hans motivation så bedrev han vetenskap. En forskares motiv är inte utslagsgivande. Det är snarare resultatet av hans forskning som ska bedömas.

Men en bättre tolkning av punkt 1 är att vetenskapen handlar om att studera sådant som bäst förklaras av naturliga lagar. Men det är ju vad punkt 2 säger! Därför tar vi oss friheten att låta punkt 1 kollapsa till punkt 2.

Vad menas då med punkt 2? Är det nödvändigtvis så att vetenskapen sysslar med förklaringar i termer av naturliga lagar? Nej, det verkar vara för smalt. Man har t ex inte lyckats formulera någon naturlag som beskriver hur kontinentalplattorna rör sig. Därför bör vi nog formulera punkt två lite generösare. Låt oss bredda ”naturliga lagar” till ”naturliga förklaringar”. Man kan ju ge en förklaring till kontinentalplattornas beteende även om man inte lyckas formulera det till en ”lag”.

Är då naturliga förklaringar en nödvändig ingrediens för att något ska räknas som vetenskap? Nej det verkar inte så. Darwin saknade t ex en naturlig förklaring till de variationer han såg. Han visste inte vad som orsakade de biologiska variationer som det naturliga urvalet ”väljer” mellan. Det var långt senare, när man tog Mendels upptäckter och integrerade med Darwins teori, som man fick en naturlig förklaring. Den neodarwinistiska syntesen är i hög grad en mix av Darwin och Mendel. Men det betyder inte att Darwin var ovetenskaplig innan hans teori kopplades ihop med Mendels. Vi kan formulera det som så: att etablera förekomsten av ett fenomen kan vara vetenskap trots att man inte kan ge någon naturlig förklaring på fenomenet.

Andra exempel är Galilei och Newton som etablerade gravitationen som fenomen, men ingen har någon naturlig förklaring till gravitationen. Det finns inte heller någon naturlig förklaring till Big Bang eller till varför elektronen har den laddning den har. Det finns en mängd vetenskapliga fenomen som vi betraktar som ”givna” och för vilka vi saknar naturliga förklaringar. Men det handlar ändå om vetenskap. Naturliga förklaringar är inte ett krav för att något ska vara vetenskap.

Det finns även många exempel på sådant som inte räknas som vetenskap men som kan ges naturliga förklaringar. Här följer tre exempel:

Exempel 1: Inom logiken söker man naturliga (alltså icke övernaturliga) förklaringar (t ex att logik är naturliga relationer mellan propositioner som finns i människors medveteande). Logiken är en gren av filosofin och inte en vetenskap.

Exempel 2: Viss moralfilosofi söker förklara moral utifrån naturliga förklaringar, men därmed blir det inte vetenskap.

Exempel 3: Vardagskunskap är inte vetenskap men är full av naturliga förklaringar.

En teori som saknar hänvisning till naturlagar eller naturliga förklaringar kan därför inte med självklarhet uteslutas ur vetenskapen, men inte heller kan en teori som bygger på naturlagar och naturliga förklaringar med självklarhet inkluderas i vetenskapen. Villkoren i punkt 1 och 2 verkar varken vara nödvändiga eller tillräckliga (inte ens när det tolkas generöst).

2.2. Empirisk testbarhet

Overtons tredje kriterium är empirisk testbarhet. Det innebär att något är vetenskap om och endast om det kan testas gentemot den empiriska världen. Ett sådant kriterium inbegriper minst två aspekter: dels frågan om observation och dels frågan om falsifierbarhet. Empirisk testbarhet handlar alltså om att någonting är vetenskapligt om och endast om man på något sätt kan stödja teorin genom observationer och att man kan falsifiera den, alltså att det är i princip möjligt att visa att den är falsk. Låt oss ta upp falsifierbarhet under nästa punkt och här säga något om kravet på observation.

Vetenskapsfilosofer har funderat mycket på vad en vetenskaplig observation är. Det råder en oklarhet om gränsen mellan teorin och de observationer som antas stödja teorin. Observationer verkar många gånger vara teoriberoende. Det går till exempel inte att observera en elektron. Det vi kan se är ett spår av en elektron i en dimkammare. Vi kan alltså bara använda observation på ett indirekt sätt när vi studerar elektroner. Och bryggan mellan våra observationer och själva elektronerna är vår teori om vad en elektron är och vilka egenskaper den har. Våra observationer verkar vara oundvikligt teoriberoende.

Det gör att observationerna inte kan pröva teorin i fråga på något enkelt och entydigt sätt. Observationerna hänger ju till viss del på den teori de ska pröva. Kravet på direkt observation kan därför inte vara ett krav för att något ska vara vetenskapligt. Nog är det rimligt att ens vetenskapliga teoribygge måste ha någon positiv relation till empiriska observationer. Men det är svårt att formalisera den relationen på något enkelt och entydigt sätt.

Dessutom finns det många exempel på icke-vetenskap som bygger på observationer. Filosofer och teologer kan bygga resonemang på observationer. Till vardags gör vi observationer hela tiden, men därmed bedriver vi inte vetenskap. Så vetenskap kräver inte direkta observationer för att vara vetenskap, och även om det finns direkt observation så bedriver man därmed inte nödvändigtvis vetenskap.

2.3. Falsifierbarhet

Karl Popper är den vetenskapsfilosof som mer än någon annan förknippas med falsifierbarhet. Han menade att något är vetenskapligt om och endast om det är falsifierbart. Något är falsifierbart om man kan falsifiera det, åtminstone i princip. Att veta att en teori är falsifierbar är att veta under vilka villkor man kan visa att teorin är falsk. Om vi tar en simpel teori som att ”det regnar nu” så vet du hur du ska bete dig för att falsifiera den teorin. Du tittar ut genom fönstret och ser om det regnar eller inte. Teorin är alltså falsifierbar. Om du tittade ut och såg att det regnade så misslyckades du med att falsifiera en falsifierbar teori, och det är precis det vi önskar av en vetenskaplig teori.  Bra vetenskapliga teorier är falsifierbara utan att vara falsifierade. Bra vetenskap sysslar således med att försöka falsifiera de teorier man jobbar med. Man försöker alltså aktivt motbevisa teorin, dvs komma på sätt att visa att den är falsk, och sedan hoppas att man misslyckas – för då har teorin motstått alla falsifieringsförsök. Det innebär inte att teorin är sann. Kanske någon lyckas falsifiera den om 100 år. Men ju fler försök som gjorts för att falsifiera teorin utan att man lyckats desto sannolikare är teorin.

Detta låter ju bra, och alla kan nog hålla med om att falsifierbarhet är önskvärt. Men är det ett krav för att en teori ska räknas som vetenskaplig? Nej, det verkar vara ett alltför strängt krav. För att citera Thomas S Kuhn:

I själva verket ifrågasätter jag om falsifieringar existerar. Som vi ofta tidigare upprepat, löser ingen teori någonsin alla de problem som den konfronteras med vid ett givet tillfälle; inte heller är de lösningar som redan åstadkommits perfekta. Tvärtom är det denna diskrepans mellan teori och fakta som definierar många av de problem som karakteriserar normal vetenskap. Om en enda sådan diskrepans vore tillräcklig för att överge en teori då borde alltid alla teorier överges. (De vetenskapliga revolutionernas struktur, Thales, 1979, sid 122)

Imre Lakatos har argumenterat för att vetenskapen ska förstås i termer av ”research projects” eller ”forskningsprogram”. Ett forskningsprogram är ett stort kluster av vetenskapliga teorier, hjälpteorier och forskningsresultat. Dessa kan beskrivas som ett stort nät. I kärnan sitter själva huvudteorin. Om vi till exempel tar det Darwinistiska forskningsprojektet så kan vi tänka oss att själva huvudteorin är att arter utvecklas genom variation och naturligt urval. En av Lakatos´ poänger är att en huvudteori inte kan falsifieras. Det går nämligen alltid att ändra på någon hjälpteori och på så sätt ”rädda” huvudteorin. Ju centralare i nätet teorin befinner sig desto svårare att falsifiera den. Av samma skäl är det ofta svårt att falsifiera enskilda vetenskapliga hypoteser. Oftast sitter flera hypoteser ihop i en teori, och det är oklart vad som har falsifierats om ett experiment visar ett oförutsett resultat.
Dessutom kan falsifierbarhet användas utanför vetenskapen. Till exempel är kristen tro falsifierbar. Vi kan nämligen ställa upp villkor under vilka kristen tro skulle bevisas vara falsk. Om vi hittade en grav med skelettet av en korsfäst man, med små sticksår i skallbenet, med nötningsskador på knän och skulderblad och med en inskrift där det stod ”Här vilar Jesus, Josefs och Marias son, han som kallades Messias av sina lärjungar”, då skulle vi ha starka skäl att tro att Jesus inte uppstod från de döda och uppsteg till himmelen. Då är kristen tro falsk. Kristen tro är på detta sätt falsifierbar. Men den är inte vetenskap för det.

Falsifierbarhet är alltså varken ett nödvändigt eller tillräckligt villkor för att något ska räknas som vetenskap.

2.4. Tentativ hållning

Overtons sista kriterium handlar om tentativ hållning. Med detta menas en sorts icke-dogmatisk, provisorisk attityd till teorier och forskningsresultat. Det är en villighet att ändra sig i enlighet med nya forskningsresultat och hela tiden vara medveten om att ny kunskap kan kullkasta det jag nu tror mig veta. Är det en sådan hållning som definierar vetenskaplighet?

Thomas Kuhn har på ett övertygande sätt visat att forskare ofta är mycket mer dogmatiska än vad man vanligtvis tänker sig.  Det är inte så att en forskare bara ändrar sig så fort ett experiment visar sig vara fel. I stället håller han många gånger fast vid hypotesen trots att mer och mer talar emot den. Och detta är inte bara dåligt. En sådan, nästan irrationell, uthållighet kan leda till ett framtida vetenskapligt genombrott. Ett genombrott som kanske några få, envisa forskare intuitivt hade på känn skulle komma.

Dessutom är de flesta forskare dogmatiska med avseende på vissa forskningsresultat. Det är knappast någon som har en tentativ attityd till tanken att jorden snurrar kring solen eller att hjärtat pumpar blod. Dessa påståenden blir inte mindre vetenskapliga bara för att de är fastslagna sanningar och inte tentativa provisoriska teorier. Samtidigt vet vi att god vetenskap ofta präglas av en tentativ hållning. En sann vetenskapsman ska vara villig att ändra sig och förkasta teorier som inte håller. Detta är förstås också viktigt. Men det tycks inte finnas några entydiga regler när en forskare bör vara dogmatisk och när han bör vara tentativ. Att då definiera vetenskap som ”en tentativ hållning” är inte korrekt.

Vi har sett att domare Overtons definition inte lyckades särskilt bra med att ringa in begreppet vetenskap. Men det finns flera förslag. Låt oss titta på tre till.

2.5. Förutsägbarhet, kvantifierbarhet och repeterbarhet

Förutsägbarhet handlar om att en teori anses vetenskaplig om och endast om den kan göra förutsägelser som visar sig stämma. Detta är förstås oerhört önskvärt och värdefullt. Men det är knappast ett kriterium som definierar vetenskaplighet. En teori om hur dinosaurierna dog ut behöver exempelvis inte kunna förutsäga något om framtida djurdöd för att anses vetenskaplig. Det räcker med att den kan förklara de relevanta fakta som vi har om dinosauriernas död.

Kvantifierbarhet är också ett för strängt krav. Det finns vetenskapliga teorier som inte kan kvantifieras inom t ex psykologi (teorier om neuroser), medicin (virusteorier) och evolutionsteorin (t ex inom paleontologin).
När det gäller repeterbarhet måste vi skilja mellan ontologisk repeterbarhet och epistemisk repeterbarhet. Ontologisk repeterbarhet är när själva det fenomen som studeras kan repeteras. Det är ett orimligt högt krav för att något ska räknas som vetenskap. I så fall vore inte Big Bang-teorin vetenskap eftersom vi omöjligen kan repetera Big Bang.

Epistemisk repeterbarhet handlar om att själva bevisen för en teori ska kunna återskapas och så repeteras. Till exempel ska de mätningar som Big Bang-teorin bygger på kunna upprepas med samma resultat.  Detta handlar om att bevisen ska vara tillgängliga för alla. Detta verkar faktiskt vara ett nödvändigt villkor för att något ska räknas som vetenskap. Om bevisen för en teori bara är tillgängliga för en viss person eller om de av något skäl inte kan upprepas så kan vi med rätta säga att teorin inte är vetenskaplig, åtminstone inte ännu. Men en sådan repeterbarhet finns även utanför vetenskapen, inom t ex estetiken (alla kan kolla på tavlan hur många gånger som helst och uppleva att den är vacker), eller teologin (alla kan kolla upp och repetera skälen för tron på Jesu uppståndelse).

2.6. Slutsatser

Vad kan vi då dra för slutsatser av denna första lilla vetenskapsfilosofiska undersökning? Den viktigaste slutsatsen är att ”vetenskap” inte kan ges någon strikt och entydig definition. Vi har sett att naturliga förklaringar varken är nödvändiga eller tillräckliga för att något ska räknas som vetenskap. Direkta empiriska observationer är inte heller nödvändiga eller tillräckliga. Men det verkar nödvändigt att en vetenskaplig teori har någon sorts positiv relation till empiriska observationer som åtminstone är indirekta. Inte heller kan vi sätta upp falsifierbarhet, tentativ hållning, förutsägbarhet eller kvantifierbarhet som nödvändiga eller tillräckliga villkor. Vi såg att en viss typ av repeterbarhet verkar nödvändig för vetenskaplighet men att det kravet inte är tillräckligt, dvs det fylls av en hel del icke-vetenskapliga företeelser. Slutsatsen är att vetenskap kräver någon sorts positiv relation till observationer samt epistemisk repeterbarhet.

Men detta är ett mycket tunt resultat. Vår undersökning visar att vi har tydliga fall av vetenskap som inte möter de flesta av de förslagna kriterierna och vi har tydliga fall av icke-vetenskap som faktiskt lever upp till de föreslagna kriterierna utan att för den skull kallas ”vetenskap”.

Det verkar alltså finnas svängdörrar mellan ”vetenskap” och ”icke-vetenskap”. Rationellt sanningssökande är inte förbehållet vetenskapen, och något kan inte utan vidare klassas som ovetenskapligt bara för att det inte lever upp till alla dessa kriterier.

Det verkar alltså som att vetenskaplighet är ett löst sammanhållet kluster av metoder, förhållningssätt och normer vars syfte är att skapa sanna beskrivningar av eller fungerande teorier om verkligheten. Det verkar inte finnas några regler som avgör vad som ska räknas som vetenskap eller inte. Ändå verkar det finns något som avgör huruvida något ska räknas som vetenskap eller inte.

Hela denna lilla undersökning bygger ju på att vi kan avgöra vad som är vetenskap och inte. Men det är oerhört svårt att sätta fingret på vad det är. Kanske en bättre definition är att definiera vetenskap som teorier/hypoteser som vetenskapsmän och -kvinnor helt enkelt uppfattar som vetenskapliga såtillvida att de respekterar dem som sanna, sannolika, rimliga, fruktbara, fungerande eller intressanta. Hur som helst verkar det som om vi måste nöja oss med en ganska lös definition som anger vad som är typiskt eller önskvärt för en vetenskaplig teori utan att man sätter upp ett nödvändigt och tillräckligt villkor för vetenskapen.
Resultatet av denna vår undersökning innebär också problem för dem som önskar upphöja vetenskapen till det enda tillförlitliga sättet att få kunskap på. Den s k positivismen får problem när det visar sig att ”vetenskap” inte med lätthet kan skiljas från ”icke-vetenskap”. Vetenskapen kan inte höjas till skyarna när det visar sig att typiskt icke-vetenskapliga företeelser finns inom vetenskapen och typiskt vetenskapliga företeelser samtidigt finns utanför. Positivism verkar kräva en entydig svart-vit definition av vetenskapen. Vår lilla analys talar för att en sådan definition är omöjlig och att positivismen således bygger på en naiv vetenskapssyn.

Låt oss nu gå in på frågan om huruvida intelligent design bör betraktas som vetenskap. 

3. Är intelligent design vetenskap?

3.1. Vad är intelligent design?

Intelligent design är en idé som går ut på att formulera och formalisera vår förmåga att skilja ut designade saker från icke-designade saker. Detta är en förmåga som t ex arkeologen använder sig av när hon hittar ett arkeologiskt fynd, låt oss säga en pilspets. Vad gör hon när hon filtrerar ut pilspetsen från andra stenformationer? Vad är detta för förmåga och hur fungerar den? Det är vad intelligent design handlar om.

William Dembski, matematiker och filosof, har i sin doktorsavhandling The Design Inference formaliserat denna förmåga. Han kallar detta kriterium för design för ”specified complexity”, specificerad komplexitet. Idén är att när ett mönster är tillräckligt komplext och specificerat utifrån ett oberoende mönster så drar vi intuitivt slutsatsen att mönstret är designat. Dembskis arbete är närbesläktat med informationsteori och sannolikhetslära.

När Dembskis teori tillämpas på biologin har det blivit kontroversiellt. Mikrobiologen Michel Behe har utvecklat ett begrepp som egentligen är en version av specificerad komplexitet. Han kallar det oreducerbar komplexitet. Behe menar att det finns biologiska system som är oreducerbart komplexa. Sådana system kan inte brytas ner (reduceras) till mindre delar med bibehållen funktion. För att de ska fungera behöver de alla sina olika delar för att kunna fungera. Sådana system utgör en utmaning för darwinismen. Hur kan en långsam gradvis utvecklingsprocess, där varje litet steg måste innebära en evolutionär fördel, kunna skapa system där 40 eller 100 olika delar behövs simultant för funktion? Saknas en del fungerar inte systemet. En sådan oreducerbar komplexitet förklaras bäst med hänvisning till design. Det enda vi känner till som skapar oreducerbara komplexa system är intelligenser. Därför bör intelligens ingå i den bästa förklaringen av sådana system. Detta är i korta ordalag vad ID går ut på.

3.2. ID och naturliga förklaringar

Intelligent design-hypotesen har inte accepterats som vetenskap. Skälen och argumenten har varit många. En vanlig kritik är att ID inte utgör någon naturlig förklaring utan en övernaturlig förklaring. ID menar att intelligent konstruktion bör ingå i den bästa förklaringen av biologiskt liv. Detta låter som att ID smusslar in Gud in i vetenskapen. Men vetenskapen får ju bara handla om naturlagar eller om naturliga förklaringar. Vi har sett att ett sådant kriterium inte håller. Det finns redan en hel del vetenskapliga teorier som innehåller sådant som saknar en naturlig förklaring. Kanske någon då hävdar att ID inte bara saknar en naturlig förklaring. ID utgör faktiskt en övernaturlig förklaring, och det är något starkare än att bara sakna en naturlig förklaring.

Mot detta svarar ID-förespråkarna att ID inte utgör någon övernaturlig förklaring. Det enda ID kan påvisa är att minst en intelligens måste ha varit med och styrt tillkomsten av dessa oreducerbara komplexa biologiska system. Vems denna intelligens är lämnar teorin obesvarad. Den frågan ligger åtminstone i dagsläget på filosofins och religionens domäner. ID-teorin säger inget om huruvida det var Gud, UFO:n, någon panteistisk världssjäl eller något annat intelligent som orsakade denna oreducerbara komplexitet. ID uttalar sig bara om de empiriskt tillgängliga biologiska mönster vi alla kan studera och hävdar att det enda vi känner till som orsakar sådana mönster är intelligenser.

Här kan vi göra en analogi till Big Bang. Forskare var i början mycket ovilliga att acceptera Big Bang-teorin eftersom det hör till sakens natur att en sådan singularitet inte har någon naturlig orsak (tid, rum, fysisk energi och naturlagarna själva har ju sitt ursprung i Big Bang). Man ansåg att detta öppnade upp en dörr mot det religiösa. Den naturliga frågan blir ju: ”Vad orsakade Big Bang?” Och teorin utesluter en naturlig förklaring som svar. Vore det klokt att ha sådana regler för vetenskapen att Big Bang-teorin skulle ha uteslutits som ovetenskaplig a priori? Självklart inte. ID är analog med Big Bang-teorin på så sätt att om ID stämmer så har vi skäl att tro att vi har nått en gräns för det vetenskapligt åtkomliga. En skillnad är att Big Bang har fått stark empirisk bekräftelse i och med upptäckten av rödförskjutningen och bakgrundsstrålningen. Framtiden får utvisa om ID får tillräckligt starkt empiriskt stöd för att bli allmänt accepterad. Men att ID inte har någon naturlig förklaring utgör inget skäl att a priori klassa ut ID som ovetenskap.

3.3. Empirisk testbarhet

Är ID empiriskt testbar? Låt oss spara frågan om falsifierbarhet och här fokusera på observation. Kan ID bekräftas genom direkt observation? Ja, det verkar så. Observera att det inte är någon intelligens per se som ska observeras, utan endast sådana mönster som vi vet att intelligenser typiskt sett lämnar efter sig. Sådana mönster kan observeras och ibland även kvantifieras i form av sannolikhetskalkyler. Självfallet är dessa observationer inte teori-oberoende. Men det är det knappast några vetenskapliga observationer som är. Man kan förstås fråga om observationer vars syfte är att avtäcka design kan räknas som naturvetenskap. En sådan disciplin beskrivs nog bäst som tvärvetenskaplig, eftersom den gränsar till discipliner som psykologi, matematik och informationsteori. 

3.4. Falsifierbarhet

Är ID en falsifierbar teori? Frågan är svår att besvara med ett enkelt ja eller nej. Som vi har sett är falsifierbarhet ett alltför starkt krav för att något ska räknas som vetenskap. Men falsifierbarhet är naturligtvis önskvärt. Man bör nog skilja på två sorters falsifierbarhet: slutgiltig falsifierbarhet och relativ falsifierbarhet. Med slutgiltig falsifierbarhet menar jag att man ska kunna veta vilka villkor som gäller för att en teori ska bli slutgiltigt, en gång för alla falsifierad. Detta är ett alltför strängt krav. Det är sällan som man övergivit en teori för att den blivit slutgiltigt falsifierad på ett 100% säkert sätt. Visst verkar det som om teorin om jordens platthet eller den geocentriska världsbilden har falsifierats på ett slutgiltigt sätt. Dessa teorier har visserligen visats sig ha det goda att de var genuina, vetenskapliga teorier eftersom de kunde falsifieras, dvs motbevisas, så fullständigt. Men att en teori ska ha potentialen att bli så fullständigt motbevisad (med förhoppningen att den klarar testet förstås) är ett alltför högt krav.

Det är bättre om vi förstår falsifierbarhet som relativ falsifierbarhet. Det betyder att en teori har förmågan att tävla med andra konkurrerande teorier och på så sätt kan utsättas för prövning. Den behöver inte kunna motbevisas fullständigt, det räcker med att den kan vara bättre eller sämre än andra teorier för att anses falsifierbar.

Jag tror inte ID är slutgiltigt falsifierbar. Det verkar mycket svårt att på ett slutgiltigt sätt utesluta att designliknande mönster inte är designade. Men jag tror ID är falsifierbar i förhållande till konkurrerande teorier. I tävlan med neodarwinism kan ID visa sig vara en sämre teori och därmed falsifierbar (kanske inte slutgiltigt men ändå i förhållande till neodarwinismen). Det finns åtminstone två skäl att hävda att ID har denna typ av falsifierbarhet. För det första var det en sorts ID-teori som dominerade innan Darwin kom in på scenen. Botanister som John Ray (1627-1705) och Carl von Linné (1707-1778) eller zoologer som Georg Cuvier (1769-1832) eller Louis Agassiz (1807-1873) var alla kreationister.[[Se t ex The Soul of Science, Nancy R. Pearcey & Charles B. Thaxton (Crossway Books, Wheaton, Ill.; 1994), sid 101-103. Och Christianity and the Nature of Science, J.P. Moreland (Baker Book House, Grand Rapids, Mich.: 1989), sid 224.]] Darwins teori verkade ha större förklaringsvärde och var enklare. Den var dessutom en naturlig förklaring till livets variationsrikedom. Man slapp postulera en aristotelisk form eller platonsk arketyp för att förklara homologier. Darwin hade en naturlig förklaring: likheterna berodde på gemensamma förfäder. Att Darwins teori vann mot sin tids kreationism visar faktiskt att kreationismen var falsifierbar, i alla fall i förhållande till Darwins teori. Vi har inga skäl att tro att ID är mindre falsifierbar än dåtidens kreationism.

För det andra gör ID en hel rad påståenden som rent faktiskt kan falsifieras. Här följer tre:

1. Det finns oreducerbara komplexa biologiska system
2. Intelligenser lämnar efter sig mönster som har vissa typiska egenskaper.
3. Den neodarwinistiska mekanismen kan inte ge någon tillfredsställande förklaring till hur oreducerbar komplexitet kan uppstå.

Alla dessa påståenden kan falsifieras, och det skulle räcka med att ett av dem falsifierades för att ID-hypotesen skulle dö.

3.5. Tentativ hållning

Vi har redan sett att all vetenskap innehåller en blandning av dogmatism och öppenhet. Jag skulle inte behöva säga mer om detta. Men låt mig bara kort ta upp en anklagelse som ofta riktas mot ID-förespråkare och som är nära förknippad med frågan om tentativ hållning, nämligen att ID-förespråkare skulle vara styrda av religiös dogmatik och politisk konservatism. Detta skulle på något sätt diskvalificera ID-rörelsen. Tanken är väl att religiös dogmatik skulle göra ID-förespråkarna immuna mot vetenskaplig rationalitet. De stoppar likt strutsen huvudet i sanden i ljuset av den överväldigande darwinistiska bevisföringen. En sådan kritik säger mer om den som uttalar kritiken än om ID-förespråkarna.

De flesta ID-forskare har tidigare varit darwinister, t ex Michel Behe, Dean Kenyon och Rick Sternberg. Få ID-forskare har tidigare tillhört det kreationistiska lägret. Rick Sternberg var visserligen intresserad av vetenskaplig kritik av darwinismen men föraktade och undvek all kreationistisk litteratur. Som darwinist skrev Dean Kenyon en vida använd universitetslärobok i kemisk evolution (Biochemical Predestination). Michel Behe var som professor i mikrobiologi helt övertygad Darwinist tills han började läsa om den mer seriösa vetenskapliga kritiken mot darwinismen (t ex Denton). Inget tyder på att de ledande ID-forskarna styrts av någon religiös dogmatism i deras vetenskapliga tänkande.

Men är det inte så att en majoritet av ID forskarna är kristna? Jo, det är sant. Och det är även troligt att detta motiverar dem för ID-perspektivet. En forskares livsåskådning, religiösa, metafysiska och filosofiska övertygelser kommer oundvikligen att finnas med som en motiverande faktor bakom dennes forskning. Men det gäller alla forskare. Den ateistiska nobelpristagaren Francis Crick motiverades av sin ateism när han bytte fokus från fysik till biologi. Han ville bekämpa all vitalism inom biologin.[[Horace Freeland Judson, The Eighth Day of Creation (New York: Simon and Schuster, Touchstone Book, 1979, sid. 109.]] Richard Dawkins har skrivit att Darwin gjorde det möjligt att vara en intellektuellt tillfredsställd ateist.[[Richard Dawkins, The Blind Watchmaker (London: Penguin Books, Reprinted with an appendix 1991) sid 6.]] Ingen tvivlar på att hans populärvetenskapliga insats till stor del motiveras av hans ateism.

Kepler och Newton hittade motivation för sitt forskande i sin kristna tro. Vi kan hitta otaliga exempel på hur en vetenskapsmans världsbild på olika sätt bidrar till motivationen för hans forskning. Men vad säger detta om resultatet av hans forskning? Ingenting. Resultatet måste prövas för vad det är oberoende av forskarens motivation. Motivationen säger ingenting om huruvida resultatet är sant eller falskt, rationellt eller irrationellt, vetenskapligt eller ovetenskapligt. Det är bara den som inte förstått den vetenskapliga attityden som kommer dragandes med den sortens anklagelser.

Faktum är att det är den som kommer med anklagelser om felaktiga motiv som riskerar att vara strutsen i sammanhanget. I stället för en fördomsfri prövning av resultatet försöker man dra allas uppmärksamhet till något som är helt irrelevant från ett vetenskapligt perspektiv. Man riskerar att gräva ner en sann vetenskaplig hållning i ett gytter av ideologiska fördomar och personangrepp. Tyvärr har alltför många av darwinisternas respons till ID präglats av denna typ av strutsmentalitet. Darwinister tar en enorm risk med detta beteende eftersom det riskerar att kasta en dogmatismens skugga över hela evolutionsteorin.

3.6. ID och förutsägbarhet, kvantifierbarhet och repeterbarhet

Kan ID göra intressanta vetenskapliga förutsägelser? Detta är en viktig fråga, inte för ID:s vetenskaplighet i sig men för om ID kommer att bli en accepterad vetenskaplig teori. En teori som gör en oväntad förutsägelse som sedan visar sig stämma växer enormt i anseende. Detta är troligen vad som krävs om ID ska accepteras i den vetenskapliga världen. Detta är också något som diskuteras livligt inom ID-gemenskapen. Jonathan Wells har t ex tagit upp frågan i en föreläsning där han nämner cancerforskning som bygger på ID-förutsättningar.

ID-perspektivet är också relevant för forskning om s k ”skräp-DNA”. En stor mängd skräp-DNA är inte förvånande utifrån ett neodarwinistiskt synsätt, men desto mer problematiskt ur ett ID-perspektiv. Här skulle ID-perspektivet göra förutsägelsen att majoriteten av skräp-DNA faktiskt har en funktion. Detta är också den riktning som forskningen går i, nämligen att allt mer skräp-DNA visar sig ha en funktion. Men det är inte troligt att den typen av ganska generella förutsägelser räcker för ID:s genombrott. Något mer specifikt och förvånande skulle nog behövas. Framtiden får utvisa om det sker.

Hur är det då med ID:s kvantifierbarhet och repeterbarhet? Till viss del verkar ID vara kvantifierbart. Det handlar i hög grad om sannolikhetskalkyler för att beräkna graden av komplexitet. Sådana beräkningar måste med nödvändighet bygga på vissa subjektiva bedömningar, men det behöver inte vara ett problem i sig, så länge dessa bedömningar kan försvaras rationellt.

Denna typ av analyser och beräkningar är också repeterbara. De mönster som påstås uppbära den typ av egenskaper som intelligenser typiskt sett lämnar efter sig är tillgängliga för alla, och alla beräkningar kan repeteras. I dessa avseenden verkar ID uppbära typiska tecken på vetenskaplighet.

3.7. Slutsats och avslutande resonemang

Är ID vetenskap? Vi har sett att ID faktiskt verkar leva upp till flera av de krav som man vanligtvis ställt på vetenskaplighet. ID har visserligen ingen naturlig förklaring, men det verkar inte vara ett nödvändigt krav på vetenskaplighet. ID verkar leva upp till önskemålen om observerbarhet, falsifierbarhet, tentativ hållning, kvantifierbarhet och repeterbarhet. Framtiden får utvisa om ID kan ge tillräckligt intressanta förutsägelser för att kunna bli en accepterad vetenskaplig teori.

Kritiken mot ID kan kanske bäst förstås om man ser ID som en teori som antas kunna bevisa förekomsten av en intelligent designer. Om ID-förespråkare trodde sig kunna bevisa själva den intelligens som ligger bakom mönstren, så tror jag att mycket av den kritik som riktats mot ID skulle vara giltig. Det verkar ytterligt svårt att observera, falsifiera, kvantifiera eller repetera en sådan intelligens. Men i så fall bygger kritiken på ett missförstånd om ID:s anspråk. ID:s fokus är inte intelligensen i sig utan de typiska mönster som intelligenta orsaker lämnar efter sig. Det är bara dessa mönster som är empiriskt tillgängliga. Hänvisningen till ”intelligens” kommer först när dessa mönster ska ges den bästa tillgängliga förklaringen. Och då specificeras inte intelligensens identitet. Det man tror sig kunna påvisa är att ”dessa mönster uppvisar de tecken som är typiska för intelligenta orsaker”.

Med tanke på att liknande förklaringar förekommer inom andra akademiska discipliner som grafologi, kriminologi, arkeologi och SETI (som alla betraktas som vetenskap i bred mening, om än icke som naturvetenskap) så skulle det vara godtyckligt att misskreditera ID. Särskilt SETI (Search for Extra-Terrestrial Intelligence) utgör en slående analogi till ID. Inom SETI söker man efter informationsbärande radiosignaler från rymden. Skulle en specificerad komplex signal mottas skulle man ta det som intäkt till att minst en intelligens finns som avsändare. SETI riktar sig mot makrokosmos och har ännu inte fått ”kontakt”. ID riktar sig mot mikrokosmos med exakt samma begreppsliga tänkande och tror sig ha fått ”kontakt”. Hur man sedan tolkar detta – teistiskt, panteistiskt, naturalistiskt – är en religiös/filosofisk fråga som inte är en del av ID självt. Skulle SETI få ”kontakt” så finns det inget givet svar om vem avsändaren är. Det kan vara UFO:n, Gud, änglar eller kanske nyzeeländare som skickat en signal som har studsat på ett så märkligt sätt att vi tror att den har kommit från rymden. Men hur vi besvarar denna senare fråga avgör inte SETI:s status som vetenskap. Min bedömning är att samma sak gäller ID.

Min slutsats blir därför att ID bör betraktas som ett tvärvetenskapligt projekt som är nära besläktat med informationsteori men som har bäring på naturvetenskapliga frågor.

Det finns uppenbara likheter mellan islam och kristen tro.

En Gud

Islam är en så kallad monoteism. Tron på den ende Guden är den viktigaste läran i islam och kallas för ”tawhid”. I Koranen kallas Gud för Allah. Det ser vi i den första satsen i det islamska vittnesbördet: ”Det finns ingen Gud utom Allah.” Med Allah menar muslimen den Gud som skapat himmel och jord genom sitt ord och som sade: ”Varde!” (Koranen 2:117/111)[[Eftersom översättningarna av Koranen följer två olika versindelningar kan verserna ibland vara olika numrerade, t ex 2:117/111]] Han är allsmäktig, allvetande och allestädes närvarande. Han är Adams, Evas, Noas, Abrahams, Moses, Davids och Jesu Gud. Han är den ende Guden som någonsin existerat. Han är beskriven i ”de sköna namnen” på Gud (Koranen 59:22-24). Dessa namn är 99 beskrivande adjektiv på Allah i Koranen.

Böckerna

I Koranen finner man många av Bibelns personer och händelser, även om Koranen avviker en hel del i detaljer och berättelser. Men likheterna är så stora att det är svårt att frigöra sig från tanken att Muhammed lånade friskt från judar och kristna när han framställde Koranen.

Koranen gör anspråk på att vara en exakt kopia av Guds eviga ord. Man tror att det finns ett evigt original i himlen som på arabiska kallas för ”bokens moder” (Koranen 43:4). Vid en viss tidpunkt i historien uppenbarade sig, enligt Muhammed, ängeln Gabriel för honom, kallade honom till profet och gav honom ord från Gud som han skulle framföra. Koranen växte fram under perioden 610-632 efter Kristus.

Praktiken

Islam lägger stor vikt vid bön. I muslimska länder kallar man till bön fem gånger per dag från moskéernas minareter. Den bön man förrättar är rituell med givna ord och kroppsställningar och föregås av rituell tvagning. Bönen måste vara riktad mot Kaaban i Mecka, som muslimer tror är jordens medelpunkt. När man tillber Allah visar man med sin böneställning att man är en ”muslim”, det vill säga en som helt böjt sig under Gud och hans vilja som har uppenbarats i Koranen.

Det finns även en friare form av bön i islam, som liknar den som finns i många kristna traditioner, och den kallas ”doa”. Då kan muslimen be med egna ord, öppna ögon och upplyfta händer, ofta för ett helande från sjukdom eller hjälp med ett problem.

En annan likhet är omsorgen om de fattigaste. Det är en religiös plikt att ge allmosor till de fattigaste så att ingen ska behöva svälta i det islamska samhället. Det rör sig om 2,5 procent av inkomsten. Det är också ett skäl till att man ser så många tiggare i muslimska länder.

Olikheter

Det finns också väsentliga skillnader mellan islam och kristen tro

Treenigheten

Muslimer uppfattar den kristna tron på den treenige Guden som oförenlig med tron på den ende Guden. Därför angriper Koranen treenigheten, som Mohammed verkar ha missuppfattat. I Koranen framställs nämligen en vrångbild av den kristna treenigheten, det vill säga en treenighet som består av Allah, Jungfru Maria och deras son Jesus (Koranen 5:116).

Det finns ju ingen kristen kyrka med en sådan treenighet, men det troliga är väl att Muhammed sett kristna tillbe inför statyer eller bilder av jungfru Maria och Jesusbarnet. Detta är ju för övrigt ingen biblisk sed, men den kan förekomma i katolska och ortodoxa traditioner.

Den största synden i islam är ”shirk”, det vill säga att göra någon eller något jämställt med Gud.[[Bukhari Volym 3, Bok 48, Nummer 822]] Muslimer uppfattar att vi kristna begår denna synd varje gång vi böjer oss inför Kristus och tillber honom. Man ser det så att vi gör en människa till Gud. Bibeln framställer det ju tvärt om så att det är Gud som uppenbarar sig i en människa (Johannes 1:1, 14).

Jesu gudom

Enligt Koranen är Jesus skapad i Jungfru Maria. Koranen drar en parallell mellan Adam som skapades utan far och mor och Jesus som skapades utan far (Koranen 3:59/52). Enligt Koranen är Jesus enbart människa och inte Guds son. I Koranen kan man läsa att Jesus var en apostel som fick en bok från Gud som hette ”al-injil”, det vill säga evangeliet (Koranen 57:27). Han gjorde också under och tecken. Han skapade till exempel en fågel av lera som han andades på så att den började leva. Han botade spetälska, öppnade ögonen på blinda och uppväckte till och med döda (Koranen 3:49/43). Men i Koranen var han inte en uppenbarelse av Gud eller Guds son, utan bara en profet lik Mose, Mohammed och andra.

Jesu död

Koranen förnekar även Jesu korsfästelse och död. Det står i Koranen: ”Och sade: Vi hava förvisso dödat Kristus, Jesus, Marias son, Guds apostel. Men de har varken dödat eller korsfäst honom, utan det tycktes dem blott så, och de som tvista därom, hava sannerligen svävat i tvivel, enär de ej haft någon kunskap om honom, utan endast antaganden att rätta sig efter; de hava ej dödat honom i verkligheten, utan Gud har upptagit honom till sig, ty Gud är väldig och vis.” (Koranen 4:157-158/156)

Det finns visserligen några olika tolkningar av denna vers, men den överväldigande majoriteten av auktoriserade korantolkare lär att Jesus Kristus aldrig dött och aldrig blivit korsfäst. Man lär istället att en annan person förvandlades av Gud till att se ut som Jesus. Man arresterade och korsfäste därmed fel person. Gud hade redan före korsfästelsen tagit upp den riktige Jesus till himlen. Vem som uppstod från de döda tas inte upp över huvud taget.

Eftersom Mohammed därmed tagit bort hela försoningen i Jesus Kristus, är Jesus ingen frälsare i islam, ingen medlare mellan Gud och människan. Han har absolut inte dött och uppstått för människans synd. Problemet från ett kristet perspektiv är ju att om man förnekar Jesu gudom och hans död och därmed hela försoningen så finns det inget evangelium kvar.

Jesu uppdrag

Varför föddes då Jesus till världen? Enligt Koranen hade Jesus två huvuduppdrag. Det ena var att han skulle med sin bok och sitt budskap bekräfta ”Tawrah” det vill säga Moseböckerna. Det andra var att profetera om att ”Ahmed” det vill säga Mohammed skulle komma en dag (Koranen 61:6). Det innebär att Jesus hade till uppgift att vara en förelöpare till Mohammed, ungefär som Johannes Döparen var en förelöpare till Jesus i evangelierna.

Bibelns och Koranens uppfattningar om vem Jesus Kristus är och varför han föddes till världen är ju nästan helt motsatta varandra. Bibeln säger: ”Så älskade Gud världen så att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.” (Johannes 3:16)

Den helige Ande

Eftersom Muhammed förnekade treenigheten har Koranen även en annan syn på den helige Ande. Han är visserligen omnämnd där, men aldrig som en del av gudomen, utan snarare som en ande som skickas ut för att på Guds uppdrag utföra vissa handlingar, ungefär som en ängel (Koranen 16:102/104, 2:87/81, 21:91).

Koranen och Bibeln

Islam lär att Bibeln har blivit förfalskad av judar och kristna så att den nu är en blandning av sanning och lögn. Så står det visserligen inte uttryckligen i Koranen, men där finns anklagelser mot lokala kristna att de förvrängde tolkningen av Bibeln (Koranen 3:78-79/72-73).

Den islamska läran att Bibeln har förfalskats utvecklades ganska långt efter Muhammeds död, när islam erövrat områden som var dominerade av judar och kristna. Vid en jämförelse fann man att Koranen och Bibeln bara delvis stämde överens. Eftersom man utgick från att Koranen var Guds ofelbara ord kom man fram till att Bibeln numera måste vara förfalskad. Att det skulle vara tvärt om ansågs uteslutet.
Det kan vara värt att notera att Muhammed åtskilliga gånger under Koranens tillkomst påstod att hans budskap bekräftades av Bibeln och därför måste vara från Gud (Koranen 2:89/83, 2:101/95, 5:68/72). Efter Koranens tillkomst påstår alltså muslimer att Bibeln inte stämmer överens med Koranen och därför inte kan vara sann!

Frälsning

Eftersom Koranen förnekar Jesu död och försoning, finns heller ingen frälsning i Jesus Kristus. Islam lär att människan blir frälst genom sin tro och sina goda gärningar. Man tror att två änglar, som sitter på vardera axeln, följer varje människa. Den som sitter på den vänstra axeln skriver ned alla våra dåliga gärningar, medan de goda gärningarna skrivs ned av den högra ängeln (Koranen 50:17/16, 54:52-53).

På domens dag som kallas för ”jom al-hisab”, det vill säga räkenskapens dag, rapporterar de två änglarna om allt vad människan gjort. De goda gärningarna läggs i den högra vågskålen och de onda i den vänstra. Beroende på hur vågen slår kommer så människan till paradiset eller helvetet (23:101-104/103-106). Men människan kan inte i förväg vara säker på utslaget, eftersom allt ändå sker efter Allahs vilja.[[Bukhari Volym 2, Bok 23, Nummer 444]]

Nu verkar det ju som om människan gör fler onda gärningar än goda. Men enligt Koranen väger en god gärning upp tio onda (Koranen 6:160/161), det vill säga har man bett en gång kan man teoretiskt sett synda tio gånger och ändå stå på noll.

Muslimen ska helst hålla de fem pelarna (vittnesbördet, bönerna, fastan, allmosorna och pilgrimsfärden) om han ska vara någorlunda säker på att vinna evig frälsning. Man uppfattar frälsningen ungefär som ett kontrakt mellan Gud och människan. Om människan fullgör sin del av avtalet så fullgör Gud sin del och låter den troende muslimen komma till paradiset.

Enligt Koranen finns bara ett säkert sätt att få komma till paradiset och det är att dö i ”jihad”, det heliga kriget. Den goda gärningen, att man dödas för Guds sak, är värd mer än alla andra goda gärningar tillsammans (Koranen 3:157-158/151-152). Det är den ideologin som gör att unga människor offrar sina liv i islamisternas terror. Dessutom tror man att Muhammed ska be för alla muslimer på domens dag och det ökar ju chanserna att få komma till paradiset.[[Bukhari Volym 9, Bok 93, Nummer 532]]

Frågan om Guds godhet i relation till läran om evigt straff kan inte studeras isolerat. Svaret man kommer fram till beror naturligtvis på hur man ser på andra viktiga frågor så som Guds suveränitet, människans fria vilja, Guds förkunskap, gudomlig utkorelse, teodiképroblemet och t.o.m. Evtyfron-frågan: Är det goda gott för att Gud vill det, eller vill Gud det goda för att det är gott?

Den ateistiske filosofen Bertrand Russell skrev: “Enligt min uppfattning finns det en mycket allvarlig brist i Kristi moraliska karaktär, och det är att han trodde på helvetet. Jag själv anser inte att någon människa som är verkligt djupt human kan tro på eviga straff.”[[Bertrand Russell, Varför jag inte är kristen, s 28.]]

Här i Sverige kritiserade Ingemar Hedenius präster i Svenska kyrkan som inte tror på helvetet, därför att helvetesläran är en uppenbar del av Jesus undervisning. Men sedan kritiserade Hedenius också Jesus och kristna som tror på helvetet just därför att idén väcker en sådan avsky i de flesta normalfuntade människor.

Problemföreställningen

Problemföreställningen kan se ut så här:

• En fullständigt kärleksfull/god Gud skulle inte döma någon till helvetet.
• En fullständigt allsmäktig Gud skulle kunna ordna världen på ett sådant sätt att ingen människa blir dömd till helvetet.
• Bibeln lär att vissa människor kommer att dömas till helvetet.
• Gud är alltså antingen begränsad i sin makt, begränsad i sin kärlek eller godhet, eller så kommer ingen människa dömas till helvetet.

Det finns ett antal alternativ på hur man eventuellt skulle kunna lösa detta problem. I denna artikel vill jag belysa några svar som har presenterats på frågan om man som kristen kan förena tron på evigt straff med tron på en kärleksfull Gud. Det första svaret kommer från några religionsfilosofer som förkastar idén om evigt straff och håller ut hoppet om alla människors slutgiltiga frälsning: universalism. För det andra, kommer vi att titta på en förklaring där Guds godhet omdefinieras. Sedan kommer vi att examinera ett perspektiv där Guds makt blir begränsad. Till sist, kommer jag att presentera det som jag anser vara det bästa svaret på problemet.

Det första svaret: Ingen kommer att dömas till helvetet – Universalism

Utifrån slutsatsen på problemföreställning – att Gud antingen är begränsad i makt, begränsad i sin kärlek eller godhet, eller så kommer ingen människa dömas till helvetet – ser vi att universalister väljer det sista alternativet. Just på grund av Guds godhet och Guds allmakt väljer Gud att frälsa alla människor.

Det är inte förvånande att universalism tilltalar ett växande antal kristna. Guds godhet finns kvar; Guds suveränitet finns kvar. Många universalister sedan Origenes tid har argumenterat att så länge en människosjäl lider i helvetet fortsätter ondskan att finnas och Guds seger över ondskan inte är slutgiltig. Det är optimistisk, och det finns en del bibelverser som verkar tyda på en slutgiltig frälsning för alla.

Jag kommer inte ta tid nu att granska bibelverserna som verkar stödja universalism (det är ett så stort ämne att det får bli en annan artikel längre fram). Jag ska bara säga att förutom exegetiska invändningar mot bibelverserna som anges som stöd för universalism, kan man nämna:

• Man får ifrågasätta hur fri människan egentligen är. Om friheten att välja bort Gud inte finns är man egentligen inte fri.
• Våra val i livet spelar väl ingen roll om alla möter samma lyckliga slut. Varför anstränga sig att leva ett gott liv när jag kan leva som en egotistisk skitstövel och ändå komma till himlen?
• Det är ett sätt att omyndigförklara individen. Hon visste inte riktigt vad hon höll på med och förstår inte konsekvenserna av sina handlingar; därför griper Gud in och gör det omöjligt för henne att göra sig illa.
• Om man inte tror på helvetet får man också skäl att tvivla på Guds kärlek. Vi tror inte på Guds kärlek på grund av logiskt resonemang eller genom att observera naturen. Inget experiment kan verifiera Guds kärlek och vårt eget samvete säger att vi är skyldiga. Vi tror att Gud är kärlek därför att Guds självuppenbarelse i Jesus Kristus och Bibeln säger att Gud är kärlek. Samma källa för vår tro på Guds kärlek är också källan för vår tro på helvetet. Vi gör oss själva till subjektiva domare över vilka delar av Bibeln som gäller idag och vilka som inte gör det. Om vi förkastar tron på helvetet får vi också vara villiga att förkasta tron på Guds kärlek.

Det andra svaret – Guds godhet omdefinieras

Ingen kristen vill förneka Guds godhet, men en del teologer försöker få Guds godhet och läran om helvetet att gå ihop genom att omdefiniera Guds godhet.

Platon ställde frågan redan på 400-talet f.Kr. i en dialog som heter Evtyfron: Är det goda gott för att Gud vill det, eller vill Gud det goda för att det är gott? Det finns en lång tradition inom kristen teologi där man tar det första alternativet. Det heter Divine Command Theory eller metaetisk volontarism. Bland annat kan man nämna Augustinus och Martin Luther som representanter för detta perspektiv. Men det är inte mitt perspektiv.

Om Gud dömer en del människor till evigt straff, kan det kallas för något gott? Står Gud ovanför någon extern norm för godhet så att även hemska handlingar som Gud vill måste kallas för gott? Men om Gud står ovanför moralen kan man inte påstå att det Gud gör är rättvist, orättvist, gott eller ont. Begreppen blir meningslösa när man försöker beskriva Guds handlingar.

Vad innebär det när man säger att Gud är god?

• Att Guds handlingar inte strider mot lagar, regler, principer för rätt beteende? Gud blir då moraliskt ansvarig på samma sätt som människan. Gud blir då bara moraliskt neutral och inte god.
• Att Gud står ovanför de moraliska principerna som gäller för människor? Kan då Guds handlingar verkligen kallas goda eller onda? Man skulle ändå kunna kalla Gud för god, men blir meningslös om Gud inte är god på ett sätt som människor förstår godhet.
• Att vi måste kalla handlingar som strider mot våra normala moraliska intuitioner för gott bara för att Gud vill det? Augustinus menade t.ex. att ondskans fortsatta existens är ond, men Guds rättvisa dom på ondskan är god och ska prisas.

Vi har ett intuitivt sinne för godhet som gör det omöjligt för oss att låtsas att Abrahams tilltänkta uppoffrande av sin son Isak var gott bara för att Gud befallde det, eller att säga att miljontals människor som lider i oändlig tid skulle vara gott bara för att Gud vill det. Dessutom har vi ett tydligt bibelord som säger att Gud “vill att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen.”[[1 Timoteusbrevet 2:3-4]] och Herren ”inte vill att någon skall gå förlorad utan att alla skall få tid att omvända sig.”[[2 Petrusbrevet 3:9

]]

Det tredje svaret – Guds makt är begränsad

Det är en simplistisk föreställning att Guds allmakt betyder att Gud kan göra vad som helst. Det finns mycket som Gud inte kan göra, t.ex. Gud kan inte göra det som är logiskt omöjligt. Gud kan inte handla på ett sätt som strider mot sin natur och sitt väsen.

Det är logiskt möjligt att det skulle finnas en värld där fria människor bara väljer att göra det rätta. Frågan blir då om det står i Guds makt att skapa denna värld där fria människor bara väljer det rätta. Ateologer som J.L. Mackie menar att Gud inte är allsmäktig därför att Gud inte har skapat just en sådan värld. Andra filosofer som Alvin Plantinga menar att även om en värld där fria människor bara väljer det rätta är en logisk möjlighet, det följer inte nödvändigt att en allsmäktig Gud kan skapa alla logiskt möjliga världar eftersom dessa fria människor har en del i vilken värld som blir till.

• Alternativ A: Det är logiskt möjligt för Gud att skapa en värld där alla fria människor alltid väljer det rätta.
• Alternativ B: Det är logiskt möjligt för Gud att skapa en värld där alla fria människor alltid väljer att synda.
• Alternativ C: Det är logiskt möjligt för Gud att skapa en värld där fria människor ibland väljer det rätta och ibland väljer att synda.

Om människor genom sina fria val alltid väljer det rätta (alternativ A), blir det logiskt omöjligt för Gud att skapa världen enligt alternativ B och C.
Om människor genom sina fria val alltid väljer att synda (alternativ B), blir det logiskt omöjligt för Gud att skapa världen enligt alternativ A och C.
I den aktuella världen väljer fria människor både synd och det rätta vid olika tillfällen och i relation till olika synder/dygder. Det blir alltså logiskt omöjligt för Gud att skapa världen enligt alternativ A och B.

Alternativ A blir möjligt endast om man accepterar en kompatibilist definition på mänsklig frihet.[[för en mer detaljerad utläggning, se http://en.wikipedia.org/wiki/Compatibilism.]] Det vill säga, en människa är ”fri” att välja vilket alternativ som helst trots att hon står under så mycket extern press, inflytande och tryck att hon praktiskt tagit inte har något val.

Guds allmakt innebär alltså inte att Gud kan förverkliga vilken logisk möjlighet som helst. Tillsammans med en libertinsk/inkompatibilist syn på mänsklig frihet blir det en logisk omöjlighet för Gud att skapa en värld där fria människor bara väljer det rätta hela tiden och i relation till alla dygder/laster.

Det bästa svaret

Guds godhet består åtminstone av följande egenskaper:

1. Guds handlingar stämmer överens med Guds natur, som är nödvändigt god.
2. Nåden och kärleken är också en nödvändig del i Guds godhet. Nåden och kärleken måste vara den dominerande motiveringen för Guds agerande med människor. Det är på grund av sin nåd och kärlek att Gud hittar ett annat sätt att uppfylla rättvisans krav – Jesu död på korset i stället för var och en som sonar för sin egen skuld.
3. Rättvisan är också en nödvändig del i Guds godhet, även om det aldrig står i Bibeln att ”Gud är rättvis” på samma sätt som det står: ”Gud är kärlek.” Rättvisan kan dock inte vara den dominerande attributen, för då skulle Gud inte ha skäl att frälsa någon över huvud taget, eller vänta med att döma någon.

Helvetet har mer att göra med kärlek än med rättvisa. I kärlek skapade Gud människor som var fria att välja bort Gud och allt vad Gud innebär: kärlek, glädje, livet. För en människa som medvetet tagit avstånd från källan till allt liv, glädje och kärlek, utgör just dessa egenskaper en plågsam påminnelse om allt man givit upp. Som filosofen Peter Kreeft skriver: ”Helvetets lågor består av Guds kärlek.”[[Peter Kreeft, Handbook of Christian Apologetics, s 292]] Det är alltså Guds kärlek som är den outhärdligaste pinan för de som befinner sig i helvetet. De fördömda hatar denna kärlek, och den plågar dem, men den är ofrånkomlig eftersom Guds självaste natur är kärlek.

Filosofer och politiska filosofer brukar skilja mellan positiv lag och naturlig lag. Positiv lag består av regler som människor stiftar, lagstiftningen. Lagarna ser ut på ett visst sätt, men kan lika väl se ut på ett annat sätt. Det finns straff för förbrytelser, men det finns ingen direkt koppling mellan brottet och straffet. Jag kör för fort – jag kan få betala böter.

En del filosofer menar att det också finns en naturlig lag, där dygden är sin egen belöning och straffet är de naturliga konsekvenserna av ens dåliga beslut.

Vi ska se på helvetet som en konsekvens för mänsklig handling utifrån ett naturlig lags perspektiv. Människor som väljer bort Gud som ger liv och kärlek och glädje får ta konsekvenserna av sitt beslut: lidande, ilska och död.

Rättvisan utgör inget hinder för Gud att kunna förlåta, men rättvisan kräver att Gud inte låtsas att en människas slutgiltiga vägran att följa Gud är tro.
Om man blir ”skickad” till helvetet, blir de som hamnar där ofrivilligt dömda. Men detta strider mot den grundläggande förklaringen till varför helvetet existerar: människans fria val och Guds respekt för människans fria val.

Om man fattar ett fritt val för helvetet, blir problemet inte först och främst hur man får läran om helvetet att gå ihop med Guds godhet, utan snarare hur man får läran om helvetet att gå ihop med sunt förnuft. Vem skulle då föredra helvetet framför himlen om inte man var sinnnesjuk? Svaret är att det tyvärr kan vara vem-som-helst. Det är precis det vi gör varje gång vi väljer synd. Varje synd återspeglar detta val.

Jag avslutar med några ord från CS Lewis, som svarade på frågan om hur en god Gud skulle kunna tillåta helvetet.

”På lång sikt är svaret till alla som protesterar mot läran om helvetet i sig självt en fråga: ’Vad begär ni att Gud skall göra?’ Utplåna deras tidigare synder och till varje pris låta dem börja på nytt, utjämna varje svårighet och erbjuda alla slag av övernaturlig hjälp? Men det har han gjort, på Golgata. Förlåta dem? De vill inte ha förlåtelse. Lämna dem i fred? Tyvärr fruktar jag att det är just vad han gör.”[[C.S. Lewis, Lidandets problem, (Örebro: Libris. 1955, 1979) s 147. eller sidan 398 i C.S. Lewis, Klassiker (Örebro: Libris, 2003).]]

Hur många människor kommer till slut till himlen eller helvetet? Vi vet inte. Vi hoppas naturligtvis att vi kommer att bli positivt överraskad när vi kommer till himlen och ser att Guds nåd är mycket större än vi kan föreställa oss, men samtidigt måste vi ta på allvar Jesu varning när hans lärjungar frågade om bara ett fåtal skulle komma till himlen. ”Kämpa för att komma in genom den trånga porten.”[[Lukasevangeliet 13:24]]

Det är ett omfattande arbete att beskriva den svenska rättordningen eller något annat lands komplex av lagar och bestämmelser, än om det inte är särskilt komplicerat, av den enkla anledningen att rättordningentäcker praktiskt taget alla områden i livet. I Sverige tar det 4,5 år att bli något så när insatt i den viktigaste författningarna. Men här hade jag inte tänkt ge mig på att beskriva rätten, utan säga något om ifall det finns lagar som är bättre än andra eller mer rätt än andra. Vi kan ju se i ett historiskt perspektiv såväl som i ett internationellt att rätten varierar både i rummet och över tiden. Vår svenska grundlag, regeringsformen (RF 1974), skiljer sig från den amerikanska författningen och från RF 1809. Men frågan är om vi kan säga att Sverige har bättre lagar än Kanada, Italien eller Kina, eller att de är mer rättvisa? Hur bedömer vi det? Och vidare, är det legitimt att kritisera från en sådan utgångspunkt? Vad har vi för grund för vår bedömning?

Rätten och moralen

Först och främst är det viktigt att observera att vi alla faktiskt gör sådana bedömningar av våra egna och andras lagar. Antingen rosar vi eller risar vi. Ibland är vårt avståndstagande till en viss lag så starkt att vi är beredda att bryta mot den i övervägd civil olydnad. Men vad vi inte gör är att inta en neutral hållning. Kanhända att vi är mer eller mindre likgiltiga till en del lagar, men definitivt inte till alla. Men naturligtvis låter frågan sig ställas om vårt stöd eller avståndstagande är giltigt.

Det verkar svårt att acceptera den ståndpunkt som säger att allt som kan sägas är det som är, eftersom vi inte lever på det sättet och inte heller kan leva neutrala eller likgiltiga. Människan kommer alltid att tala om vad som bör vara och inte bara om vad som är lag. Naturligtvis gäller detta inte bara ifråga om rättsordningen utan om allt mellan himmel och jord. Vi recenserar böcker och skäller på vicevärden. Men hur kan vi hitta en grund för vår kritik och vårt ”borde” och inte bli sittande med enbart en ”vetenskaplig” beskrivning av lagen?

Detta problem är i allra högsta grad relaterat till den moraliska frågan. Som sagt är vi inte bara intresserade av rättsordningen när vi ger omdömen utan av alla livets aspekter, från vilken sorts mjölkförpackning vi föredrar till vad vi tycker om serbisk expansionspolitik. Vi uttalar moraliska omdömen om allt och intet. Men finns det något som är rätt och riktigt på ett objektivt plan? Finns det några absoluter att bedöma utifrån, som inte bara är mina personliga principer utan gäller alla människor och i alla tider? Eller handlar det ytterst enbart om subjektiva känslor och tyckanden? Och om det nu finns några eviga normer i universum, hur ska vi får reda på vilka de är?

Jag vill egentligen inte fördjupa mig i denna fråga om moralens grund, utan bara precis snudda vid ämnet för att belysa kopplingen mellan frågan om rätten och frågan om moralen. I grund och botten är det ju samma fråga. Rättens problem är en aspekt av den mera grundläggande moraliska frågan om det går att skilja ont och gott och på vilken grund.

Förlusten av ett tillfredsställande helhetsperspektiv på tillvaron har haft följder på juridikens område precis som i alla andra discipliner. Detta handikapp för den moderna människan har sina rötter i upplysningstänkandet. Eftersom vi saknar verkliga svar på livsfrågorna, vilket vi många gånger inte är medvetna om, gör denna förvirring oss så hjälplösa inför livet och verkligheten. Det finns inkonsekvenser i modernt tänkande som förefaller anmärkningsvärt uppenbara från ett vidare perspektiv.

Den humanistiska synen på rätten

Allt sedan upplysningen har det humanistiska synsättet varit dominerande i akademiska kretsar. Även inom juridiken har den humanistiska grundhållningen varit den dominerande, kanske egentligen ännu längre. Men på grund av att människan har stått i centrum och blivit allsmäktig har problem uppstått. Inom juridiken har de två dominerande skolorna haft var sitt problem.

Den ”vetenskapliga” synen

Den ena skolan sysslar med fakta och objektiv beskrivning, vilket springer ur en betoning av den grundläggande världsbilden och dess konsekvenser för synen på rätten. Världen består i grund och botten av massa, energi och slump. Det är allt. Den vetenskapliga metoden används för att beskriva rätten. Men vetenskapen kan bara säga vad som är och aldrig vad som borde vara. Till och med ordet ”rätten” indikerar att det handlar om något som moraliskt är att föredra framför något annat. Men denna ”vetenskapliga” syn på rätten har reducerat det som bör vara till det som är. I själva verket är det fråga om en ny definition av ordet ”rätt”, som följt helt följdriktigt på den nya världsbildens introducerande. Den ursprungliga innebörden av begreppet ”rätt” förnekas.

Denna syn på rätten är alltså konsekvent utifrån en humanistisk livssyn, nämligen att människan finns, som materia, snarare än att Gud finns och sedan människan, som Guds avbild. Den stämmer med den grundläggande världsbilden. Just så måste man närma sig frågan om rätten om man vill vara konsekvent som humanist eller materialist. Men för mig verkar det vara just detta att man närmar sig rätten överhuvud taget som är inkonsekvent och ologiskt för den som har denna ”vetenskapliga” syn på rätten. Visst är det helt uppenbart att vi behöver moral, både för vårt eget liv och för samhället. Det finns en plats för lag och rätt i tillvaron, men det finns däremot inget utrymme för dessa kvalitéer i den humanistiska världsbilden, betraktat som ett konsekvent system. Moraliskt differentiering är nämligen i grunden ett främmande inslag i ett opersonligt universum. I humanismen är värderingar inte verklighet utan illusion.

Precis denna uppfattning har presenterats av en extrem, eller rättare, konsekvent variant av den ”vetenskapliga” skolan, den svenska uppsalaskolan. Hägerström, Lundstedt och Olivencrona är betydelsefulla namn i denna tradition, som än idag dominerar den svenska juridiken. Där är värt att noterat att denna Nietzsche-inspirerade uppfattning, att moral och värderingar inte bara är relativa utan tomma och innehållslösa, lades fram på 30-talet innan Hitler-Tysklands gärningar kom i dagen. Denna syn på moralen gav ingen grund för kritik av Hitler. Moraliska omdömen beskrivs som blott och bart känsloreaktioner. Denna ”vetenskapliga” syn på rätten utgör som sagt den tongivande och vedertagna hållningen vid landets juridiska fakulteter, Hitler-Tyskland till trots. Den tar inte hela verkligheten i beaktande och måste förneka den mänskliga erfarenheten. Och jag menar att problemet med denna skola inte är dess förkärlek för logik och konsekvens utan dess grundantaganden. Det är utgångspunkten att materien är den yttersta verkligheten som behöver ifrågasättas och utmanas.

Naturrätten

Den andra moderna rättssynen är äldre och inte så generande och stötande i ljuset av hela verkligheten som den ”vetenskapliga”. Eftersom naturrätten idag befinner sig under samma humanismens paraply finns det dock förtfarande problem. Här handlar det emellertid om en inkonsekvens i förhållande till de grundläggande humanistiska antagandena.

I jakten på sanning finns två kriterier. Det första är konsekvens inom tankesystemet eller världsbilden, en frihet från motsägelse med andra ord. Det andra kriteriet är överensstämmelse med verkligheten. Den vetenskapliga synen på rätten förmår inte att leva upp till detta andra kriterium för sanning, medan naturrätten inte räcker till för att uppfylla det första. Det fundamentala problemet för naturrätts-humanisten är att han saknar en grund för sina anspråk. Han är inte konsekvent i förhållande till sin världsbild. Naturrätten ger en god beskrivning av verkligheten däremot. Den stämmer. Den behandlar de viktiga värdedistinktionerna i livet. Men å andra sidan ger den uttryck för en fullständig blind och irrationell tro. Den saknar dessvärre förankring i sin grundsyn på tillvaron.

Naturrättsidén har presenterats av namnkunniga män i historien som Aristoteles, aposteln Paulus, Thomas av Aquino och många andra teologer efter dem. Under 1600-talet verkade de mest kända naturrättslärarna, Grotius och Pufendorf, båda från Holland. Flera av dessa män hade Gud som sitt grundläggande antagande och några till och med Guds uppenbarlese, Bibeln. Men denna långa tradition kritiserades av upplysningstänkarna och de som följde dem, som jag snuddat vid. De visade att naturrättssystemet vilade på obevisade och obevisbara antaganden och det övergavs därför gradvis under 1800- och 1900-talet.

Efter det andra världskriget blev den vetenskapliga rättens bankrutt bara alltför uppenbar och i detta nödläge riktades blickarna åter mot naturrättens tankar som en utväg. Men någon grund för att hävda naturrättsliga principer gavs aldrig, utan dessa var uteslutande pragmatistkt motiverade. Grupper som arbetar för mänskliga rättigheter och medborgarrättsrörelser i olika delar av världen pekar på idéer från naturrättstraditionen. När FN 1948 antog sin förklaring om de mänskliga rättigheterna saknades alltså en motivering och ett fundament för dessa. Men vid den tidpunkt upplevdes behovet av att slå fast och etablera mänskliga rättigheter så trängande av världsopinionen att det var möjligt att göra det ändå. När väl detta dokument antagits var det möjligt att på den gemensamma uppfattningens grund med kraft kritisera och ta avstånd från utrotningen av sex millioner judar etc. Men frågan varför människan är så viktig och värdefull att hon skall behandlas helt annorlunda än djuren eller maskinen, om hon ändå bara är en produkt av slump och materia, kvarstår obesvarad. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att motivera. En grund för rätten och för mänskliga rättigheter är nödvändig. Naturrätten håller här inte måttet.

Den kristna synen på rätten

Nu ändras emellertid bilden så fort perspektivet bytes ut. Den humanistiska livssynen är antingen otillräcklig eller otillfredsställande, beroende på vilka kläder den bär. Den teistiska världsbilden däremot erbjuder både konsekvens och en tillfredsställande korrespondens med det verkliga livet. Människan är i sin begränsning och litenhet uppenbarligen inte kapabel att etablera sina egna absoluter. Hur kan hon från sin begränsade horisont vara säker på att de absoluter hon för fram är fullständiga eller ens korrekta? Om det är riktigt att människan har ett okränkbart värde oavsett ras, kön eller utbildning, vilka andra absoluter finns och varför just dessa?

Naturligtvis har Skaparen, som vet vem han själv är och känner den värld han definierat och gjort, ett helt annat perspektiv. Han har i Bibeln delat med sig av den information han besitter, så att vi kan veta något om honom och om människan, och så givit oss en tillräcklig grund för både moral och rätt. Utan denna information skulle vi vara lämnade i ovisshet och okunnighet. Upplysningens misstag var just att göra sig av med Bibeln och avvisa Guds information till den begränsade människan i en optimistisk ambition att utforska och förstå tillvaron, inklusive juridiken, på egen hand. Det var ett stolt försök att bryta sig loss från all auktoritet utanför människan i hopp om att kunna vinna friheten. Idag befinner vi oss mitt i den förvirring som följt efter att människan lämnats ensam, i upplysningens anda. Vi kan se att frihetsförhoppningarna i grund har skjutits i sank. Även på juridikens område är förvirringen stor och inkonsekvenserna i lagstiftningen generande. Behovet av en mera genomtänkt grundsyn gör sig alltför ofta påmint, inte minst i frågor som rör människosyn där hållningen är särskilt vacklande.

Förankring i Gud som person

Bibeln och ytterst Gud själv ger oss den grund vi behöver för rätten. Guds personlighet och väsen kan beskrivas i ord, därför att han verkligen existerar och har ett bestämt väsen. Guds personlighets kännetecken utgör universums lag och karakteristika, därför att han har skapat ett universum som överensstämmer med sitt eget väsen. Lagen är inte bara en beskrvning av vem Gud är utan också av den typ av värld vi lever i.

”Law aids in the discovery of the boundaries of the world created ... Law is control over our imagination and fancy and leads to a discovery of what is best for the human being and society. The one who has created the universe describes it to us much the way an architect woulr ddescribe the house he created for us to live in”[[Udo Middelmann, ”The Christian and Government” i What in the World is Real?]]

Det rör sig alltså inte om fritt flytande abstrakta principer som grund för lag och rätt, utan om en person, Gud. Han kan beskrivas som helig, rättvis, barmhärtig, etc. Gud är inte allting eller vad som helst. Han är inte både god och ond, utan är begränsad till den han är. Därför är det också möjligt för oss att lära känna honom, genom hans självpresentation, Bibeln.

Det är först när vi erkänner Gud och hans information som det blir möjligt att göra full rättvisa åt hela tillvarons vittnesbörd, utan att behöva förneka eller stå frågande inför viktiga verklighetsaspekter. Då har vi också en tillräcklig grund och förankring för rätten, nämligen Guds egen oförnekliga existens och hans väsens ansoluta oföränderlighet.