CredoAkademin

Fråga:

Har inte kristendomen spridits med svärdet?


Det är ett sorgligt men obestridligt faktum att den kristna trons officiella företrädare ofta har gått hand i hand med den världsliga makten. Med början på 300-talet, då kristendomen blev romarrikets statsreligion, finns en lång och tragisk historia av hur kyrkan antingen har använt sig av den världsliga maktens metoder eller villigt låtit sig användas som ett verktyg i dess hand.

I praktiken innebär detta att när krigsherrar har dragit i fält för att erövra andra folk och länder, har en del av deras agenda varit att föra över den egna kulturen och religionen på de nya områdena. ”Mission” har blivit ett maktmedel, en imperialistisk strategi för att stöpa om sina fiender till sin egen kulturella och religiösa avbild. Inte sällan med så hårresande fenomen som utpressning och tvångsdop som metod.

Till detta kan naturligtvis läggas de medeltida korstågen, som var för sig tycks ha haft ganska olika motiveringar, men där ett syfte helt klart var att kristna de delar av världen som de berörde och – inte minst – att ställa Jerusalem och det heliga landet under kristet styre.

Detta är alltså ena sidan av myntet. Men det finns också en annan. Bland annat kan man konstatera att det för den som på medeltiden ville sprida de glada nyheterna om Jesus till ett annat folk ofta bara fanns ett sätt att ta sig dit, och det var att slå följe med en krigande här. Om man till exempel tar de missionärer som på 1500- och 1600-talet följde med de första amerikaexpeditionerna, så hade dessa människor säkert olika motiv – men det behöver inte råda någon tvekan om att åtminstone vissa bar på en äkta nöd för ursprungsbefolkningen och att de allra helst hade tagit sig dit utan några krigiska erövrare vid sin sida.

Det yttersta exemplet på detta måste rimligen vara de herrnhutiska missionärer som på 1700-talet lät sig säljas som slavar för att på så sätt kunna komma till de västindiska bomullsplantagerna, och där vittna för sina medslavar om den kristna tron.

Apropå slaveriet är ju även detta ett exempel på hur den ”kristna världen” har sanktionerat en behandling av människor som står extremt långt från Nya testamentets tal om varje människas okränkbara värde. Men även här kan det vara värt att påpeka att det fanns ett uttalat motstånd mot slaveriet från bland annat de katolska påvarnas sida, och att det var evangeliskt kristna som i slutändan lyckades få slaveriet upphävt i det brittiska samväldet.

Även i vår svenska kyrkohistoria finns exempel på hur utsända missionärer kom att uppmärksamma och protestera mot den ofta grymma behandlingen av de infödda från kolonialmakternas sida. De svenska missionärernas protester mot förtrycket i Belgiska Kongo är ett berömt exempel på detta.

Det finns ingen anledning att försvara de övergrepp som genom historien begåtts av de europeiska ländernas regeringar – varken de som har skett med kristna förtecken eller de som har skett med andra motiveringar. Men det vi samtidigt måste säga är att bilden av kyrkans roll i dessa händelseförlopp är blandad, och att flera av de allra ljusaste ögonblicken i den västerländska historien präglades av människor som hade en personlig kristen bekännelse.

Sist men inte minst bör vi kanske tillägga att det i dag inte är i det sekulariserade Europa utan i USA och den postkoloniala Tredje Världen som kristendomen är som starkast. Även om den kristna tron i vissa fall blivit utbredd genom orättfärdiga medel är det följaktligen så att när människorna har fått distans till dessa tragiska händelser, och när de utan yttre press har fått möjlighet att på egen hand ta ställning till Jesu anspråk, har en överväldigande stor mängd människor valt att kalla sig själva för kristna.

De som i dag räknar sig till kristendomens ständigt växande skara kan därmed inte sägas tillhöra den kategori som sagt sitt ja till Kristus med en svärdsegg mot strupen. De har sagt sitt ja av egen fri vilja.

Besvarat av Olof Edsinger den 23 aug 2007



© 2006-2014 CredoAkademin, Luntmakargatan 84, 113 51 Stockholm. Tfn 08-545 494 70