Såpan Gardell
I gårdagens Gomorron Sverige diskuterades Jonas Gardells nya TV-serie Åh Herre Gud. I samtalet hävdade kulturjournalisten Eric Schüldt på allvar att Gardell är ”en av de skarpaste teologerna” i landet. Påståendet upprepades av programledaren: ”Eric påstår att han [Gardell] är en av de främsta nutida profeterna, teologerna …” Maria Schottenius, tidigare kulturchef på DN, försökte invända med att säga: ”Där skulle jag nog vilja erinra lite … som teolog… ” men avbryts av Eric Schüldt med det yttersta av argument: ”Han är ju ändå hedersdoktor.”
Som om hedersdoktor skulle innebär att man akademiskt är en särskilt kvalificerad teologisk doktor!
Utifrån böckerna Om Gud och Om Jesus är min bedömning av Gardell istället att han i teologiska frågor är en propagandist, med ett allt för fritt förhållande till sanningen.
Ett exempel: I premiärprogrammet av Åh Herre Gud (21 minuter in i programmet) hävdar Gardell att Israeliterna i samband med erövrandet av landet fick en befallning av Gud att våldta unga flickor. Så här säger Gardell:
”Dom folkslag man slogs mot skulle utrotas helt och förintas … Gud blir här en slaktens Gud, en folkmordens Gud. Han säger: Döda alla… alla barn Förlåt inte alla barn, inte de flickor som ännu var oskulder. Dem skulle soldaterna behålla för egen del … Om det är flickor ska de leva bara för att våldtas, om och om igen. På Guds befallning. Enligt Bibeln. Svart på vitt.”
En sekulariserad svensk, med bristfälliga kunskaper i Bibeln, har förstås svårt att kontrollera utsagan. De flesta tar Gardell på orden. Det har jag lärt mig är ett misstag.
Sammanhanget Gardell syftar på är 4 Mos 31. Texten säger följande:
De tågade mot Midjan, så som Herren hade befallt Mose, och de dödade alla av manligt kön … Midjaniternas kvinnor och barn togs till fånga av israeliterna, och alla dragdjur, all boskap och all egendom tog de från midjaniterna som byte … De tog med sig allt rövat gods och allt byte av människor och boskap och förde detta till Mose …
Men Mose greps av vrede mot härens befäl, de högre och lägre officerare som nu återvände från fälttåget. Han sade till dem: “Har ni låtit alla kvinnorna leva! Det var ju de som följde Bileams råd och lockade israeliterna att vara trolösa mot Herren när det gällde Pegor, så att Herrens menighet drabbades av hemsökelsen. Döda nu alla barn av manligt kön, och döda alla kvinnor som har haft samlag med en man. Men de flickor som inte har legat med någon man skall ni låta leva och behålla för egen del. Själva skall ni hålla er utanför lägret i sju dagar. Var och en som har dräpt någon eller rört vid en död skall rena sig på den tredje och den sjunde dagen, det gäller både er och era fångar. Ni skall också rena alla kläder, allt som är gjort av skinn eller gethår och alla träföremål.”
Tre iakttagelser:
1) Befallningen kom inte från Gud, utan från Mose.
2) De unga flickorna, till skillnad från de övriga, skonades från döden.
3) Det står ingenting, absolut ingenting, om våldtäkt.
Våldtäkt är förövrigt förbjudet enligt Mose egen lag: 5 Mos 22:25.
Det minsta man kan begära av en teologisk hedersdoktor är väl att textmaterialet behandlas med heder?
Gordon Wenham är en ledande GT-forskare, med Moseböckerna som specialitet. Om det som Gardell kallar våldtäkt skriver han:
”Sparing the women fits their lesser degree of legal responsibility set out in chapter 30, but Moses protests that in this case they are most to blame for Israel’s sin (16; cf. ch. 25). Therefore only the sexually inexperienced, who must be innocent of involvement in the sin of Baal-peor, are allowed to survive (cf. Judg. 21:12). They were allowed to marry the Israelite warriors, thereby being incorporated into the elect nation of Israel (18; cf. Deut. 21:10–14).”
För den intresserade följer här Wenhams kommentar till kap 31 i sin helhet (ur (Wenham, G. J. (1981). Vol. 4: Numbers: An introduction and commentary. Tyndale Old Testament Commentaries. Downers Grove, IL: InterVarsity Press.):
1–12. The campaign is called the LORD’s vengeance on Midian (3) because it is seen as punishment for the Midianites’ seduction of Israel from their true husband, the LORD (cf. 25:1–13). Adultery carried the death penalty in the ancient world (e.g. Lev. 20:10; Deut. 22:22), so no doubt the near-extermination of Midian was viewed as quite appropriate in those days. We, though, are appalled. We should like to believe such things never happened, or if they did that they were never commanded by God. Attractive as such rationalizations are, they are obviously far removed from the canonical writer’s understanding of the situation, and we should, therefore, try to understand it.
A full discussion is out of place here, but certain observations may mitigate our sense of shock. In the books of Exodus and Numbers Israel was several times threatened with extinction in divine judgment for her apostasy and was spared only through Moses’ intercession for them (Exod. 32:9ff.; Num. 11; 14:11ff.). Moses, Aaron, Miriam and all the older generation save Joshua and Caleb were sentenced to die in the wilderness for their unbelief. Plague and fire carried off many in spectacular fashion (Exod. 32:35; Lev. 10:2; Num. 11:1; 14:37; 16:31–34, 46–49; 21:6; 25:9). The priests and Levites guarding the tabernacle were expected to slay those who encroached on it illicitly, and twice they are recorded as slaying flagrant covenant breakers (3:10, 38; 25:7–8; Exod. 32:26–28). Thus the same principles governed judgment within Israel and among the nations. All would perish for their sins, but for the grace of God (cf. Gen. 6:7ff.; Amos 1–2). But Israel was punished first, then it was the turn of the surrounding peoples. The New Testament endorses these principles. ‘There will be tribulation and distress for every human being who does evil, the Jew first and also the Greek’ (Rom. 2:9). 1 Peter 4:17–18 points out that under the new covenant the church will be punished first and afterwards unbelievers.
The participation of Phinehas, son of Eleazar the high priest (6), shows that this is a holy war. The priests’ duties are described in Deuteronomy 20:2ff. The high priest stayed behind in the camp to avoid contracting any uncleanness through contact with the dead (19, cf. Lev. 21:11; 1 Sam. 4). With the vessels of the sanctuary. Commentators cannot decide whether this means ‘with the ark’ (cf. Josh. 6:6; 1 Sam. 4), or with the trumpets of alarm (10:1–10; Josh. 6), or ‘wearing priestly garments’ (k?lî, ‘vessel’, means ‘garment’ in Deut. 22:5). The alternatives are not mutually exclusive.
Zur (8). His daughter Cozbi had been executed by Phinehas (25:15).
The sacking of cities and the gathering of booty (10–12) was to become standard practice in the conquest of Canaan (cf. Josh. 6; 8; 10–11).
13–18. Sparing the women fits their lesser degree of legal responsibility set out in chapter 30, but Moses protests that in this case they are most to blame for Israel’s sin (16; cf. ch. 25). Therefore only the sexually inexperienced, who must be innocent of involvement in the sin of Baal-peor, are allowed to survive (cf. Judg. 21:12). They were allowed to marry the Israelite warriors, thereby being incorporated into the elect nation of Israel (18; cf. Deut. 21:10–14).
19–24. Though the Midianite war was a holy war carried out in obedience to the divine command and sanctified by the presence of the priest, those involved became unclean through killing or contact with the dead. They were, therefore, excluded from the camp until they were purified (cf. 5:1–4; 12:14–15). Purification involved sprinkling with the water of impurity (19:11–22) on the third and seventh day after contact. The booty too had to be purified. Metal objects had to be passed through fire and then sprinkled with the water of purification.55 Other items simply had to be washed (23–24).
The regulations in verses 21–24 and the statement that all the golden objects listed in verse 50 were given to the priests to make atonement for the soldiers give a more nuanced picture of holy war than appears at first. All loss of human life, whether natural, wilful murder, accidental manslaughter or executions carried out in response to divine command, may defile (cf. 35:9ff.; Lev. 21:1–9; Deut. 21:1–9, 22–23; 22:8) and require cleansing. Over every war, however glorious its outcome from the victor’s point of view, hangs the shadow of death. These purification rules reminded Israel that the death of one’s fellow men was a catastrophic disruption of God’s creation, even though in some cases it was the Creator himself who demanded the execution of the sinner.
25–30. The booty is shared equally between those who fought in the battle and those who stayed behind (cf. 1 Sam. 30:24–25). The priests, however, receive one five-hundredth of the warriors’ share, and the Levites one fiftieth of the congregation’s share. This fits in with the 10:1 ratio of the tithes (18:26).
40. The thirty-two girls assigned to the priests either became their slaves or were employed in the sanctuary (Exod. 38:8; 1 Sam. 2:22).
50. The golden earrings collected in Gideon’s war against Midian were made into an ephod (Judg. 8:24–27). But here they are used to make atonement (l?kapp?r), literally ‘to pay a ransom’. Ransoms (k?per) saved those sentenced to death from that penalty (e.g. 35:31; Exod. 21:30). What prompted their feelings of guilt is unclear. Gispen suggests it was the census (49; cf. Exod. 30:11–16); de Vaulx that it was their participation in the war.
Publicerat av Stefan Gustavsson den 4 mar 2010 • Skriv ut • Tipsa en kompis
Du är välkommen att kommentera/debattera innehållet i detta blogginlägg i en separat tråd på vårt debattforum. Klicka på nedastående länk så kommer du direkt till tråden:
Kommentera/debattera inlägget på forumet... • 5 kommentar(er)
