Rainbow Animals och grunden för etik
I helgen öppnades utställningen ”Rainbow Animals” på Naturhistoriska riksmuseet. Utställningen, som bygger delvis på forskning från Bruce Bagemihl, visar att homosexuella handlingar förekommer bland många olika djurarter. Enligt information om utställningen har man ibland kritiserat homosexuella handlingar för att vara ”onaturliga” eftersom de inte förekommer i naturen. Utställningens syfte är att bevisa att detta påstående inte stämmer – homosexuella handlingar har dokumenterats bland mer än tusen olika djurarter. Underförstått får man dra slutsatsen att eftersom homosexuella handlingar förekommer i naturen och alltså är ”naturliga” bör man bekräfta och bejaka mänsklig homosexualitet.
Jag är ingen zoolog och har ingen avsikt att gå genom Bagemihls kolossala bok och försöka visa att de förmenta homosexuella handlingarna egentligen är uttryck för maktkamp och dominans, eller icke-sexuell lek. Nej, man behöver inte ge sig ut på hal is med långsökta omtolkningar vare sig för eller emot idén att homosexuella handlingar är vanligt förekommande i djurriket.
Det finns andra saker man kan invända mot. Förutom den uppenbara problematiken med antropomorfism i utställningen (den konnotativa undertonen med regnbågsflaggan och ”pride” över en homosexuell identitet), kan man ställa den legitima frågan om till vilken grad djurbeteende bör vara normativt även för människor.
Homosexuella handlingar förekommer bland djuren – gott och väl. Det gör också kannibalism. Att ett djur äter ett annat djur av samma art förekommer bland mer än 1500 arter, och inte bara i nödfall. Man kan nämna bland andra hamstrar, lejon, mormonsyrsor (Anabrus simplex), myror, grisar, flasknosdelfiner (Tursiops truncatus), katter, elefanter, hundar, babianer, björnar, och vissa fiskarter, inklusive guppier och sandtigerhajar som djurrikets kannibaler. Eller ännu bättre, vad sägs om djurarter där sexuell kannibalism förekommer? Ett djur (oftast en hona) äter upp sin partner efter avslutad parning. Här kan nämnas skorpioner, bönsyror (Mantis religiosa), redback spiders (Latrodectus hasselti), svarta änkan (Latrodectus mactans, L. variolus , och L. hesperus) och Stagmomantis carolina.
Bland de priapiska bonoboaporna / dvärgchimpanser (Pan paniscus) finns inte bara heterosexuell promiskuitet, homosexuella relationer och oralsex; incestuösa relationer mellan nära släktingar och sexuella övergrepp mot unga, icke-könsmogna individer också förekommer.
Sexuella övergrepp mot ungar inom samma art påträffas också bland mullvader och hermeliner (Mustela erminea). Och våldtäkt är vanligt förekommande bland flasknosdelfiner, änder, gäss och vissa typer av vattenskalbaggar (genus Acilius). Till och med nekrofili har dokumenterats bland gräsänder och paddor (Bufo marinus).
Om man ska följa logiken bakom Bagemihls forskning och utställningen Rainbow Animals, får man dra slutsatsen att man bör bejaka våldtäkt, sexuella övergrepp mot unga, kannibalism och nekrofili därför att de förekommer bland de ”lägre” djurarterna och är alltså ”naturliga”.
Nej, det tror jag naturligtvis inte alls på. För det första anser jag att det är problematiskt att tillskriva djurens beteende något moraliskt värde. Vi menar inte att en björn gör ”fel” när den attackerar en fjällvandrare eller att en fågelmamma är ”dygdig” när hon skyddar sina ungar. Att tillskriva sådana moraliska värden på djurriket är också en form av antropomorfism som inte håller.
För det andra behöver inte det som förekommer i naturen vara ”rätt”. Man kan inte härleda det normativa från det deskriptiva. Att observera naturen ger en otillräcklig bas för etiken. David Hume och andra stora filosofer har med rätta pekat ut hur omöjligt det är att börja med en ren beskrivning av hur människor faktiskt beter sig och sluta med en föreskrift om hur människor bör bete sig. ”Humes lag” säger att man inte kan bevisa moraliska föreskrifter endast utifrån en beskrivning av fakta. Varken djurens eller människornas faktiska handlingar inom naturen kan leda oss till moraliska plikter.
Jacques Monod, Nobelpristagare i medicin för sitt arbete inom genetik (1965), insåg detta. Om allt som finns bara är en produkt av evolution är det uteslutit att säga hur man bör bete sig. ”Om detta [biologisk evolution] är sant, kan vi inte härleda någon ’plikt’ utifrån det som ’är’ och vi är fria att välja vårt eget värdesystem. Faktum är att vi måste välja ett värdesystem. Vi kan inte leva utan det: vi kan inte leva personligen; vi kan inte relatera till samhället.”
Monod förespråkade en form av metaetisk subjektivism eller antinomism där värderingar måste väljas godtyckligt utan något mått med vilket vi kan bedöma dem. Även om jag inte håller med honom i alla hans slusatser inom etiken, kan jag appådera hans uppriktighet att förstå att etiken inte kan grunda sig i en observation av naturen.
För några år sedan var radions sommarplåga en låt där refrängen lät: ”Me and you, baby, we ain’t nothin’ but mammals / let’s do it like they do on the Discovery Channel.” Tycka vad man vill om låttexten, men man skriver utifrån en konsekvent naturalistisk människosyn. Här finns ingen plats för moral – bara fucking. Budskapet är solklart: människan är bara ett djur. Djur parar sig – många utan någon som helst förpliktelse. Då får också vi knulla med vem man vill. Men varför stanna där? Varför inte döda och äta upp våra sexuella partners? Eller förgripa oss på barn? Våldtäkt är väl också naturligt. Om man tycker att detta är motbjudande, är det därför att man intuitivt förstår att mänsklig moral grundar sig på något mer än bara det som är naturligt.
Publicerat av Ray Baker den 13 nov 2008 • Skriv ut • Tipsa en kompis
Du är välkommen att kommentera/debattera innehållet i detta blogginlägg i en separat tråd på vårt debattforum. Klicka på nedastående länk så kommer du direkt till tråden:
Kommentera/debattera inlägget på forumet... • 83 kommentar(er)
