När församlingen tystnar
På Dagens hemsida är två av de första rubrikerna idag ”Abort som vardag” och ”Stå upp för din tro och din övertygelse”. Intressant.
I artikelserien Abort som vardag intervjuas en kristen sjuksköterska som har “assisterat vid många aborter”.
Vad är då argumenten för att vara med och utföra aborter?
För det första att det handlar om arbetsmoral: Det handlar om arbetsmoral ... Man ställer upp och hjälper varandra.
Här möter vi en moralisk bedömning av en viss handling - att ställa upp för varandra - medan den moraliska bedömningen av en annan och till sin natur mycket mer ödesdiger handling - att döda barnet - uteblir. En märklig inkonsekvens. Dessutom är det väl så att den moraliska förpliktelsen att ställa upp och hjälpa varandra endast är giltig om det gäller något gott. Behövs det hjälp att utföra något ont är förpliktelsen den motsatta: att inte ställa upp.
För det andra att det handlar om demokrati: Vi har tagit ett gemensamt demokratiskt beslut om abortlagen i Sverige och den är vårt gemensamma ansvar.
Detta verkar bygga på ett missförstånd av vilka förpliktelser som följer av en demokratiskt beslutad abortlag. Att vi har fri abort i Sverige innebär inte att varje individ är skyldig att ställa upp som abortpersonal. Det är ett fritt val med efterföljande ansvar.
För det tredje att det handlar om verklighetsförankring. Diskussionen om abort är inte ärlig, varken bland politiker som är oreflekterat positiva eller bland kristna som är oreflekterat negativa: ... ju längre bort man kommer från själva verksamheten, desto sämre förståelse. För dem som finns i verksamheten betraktas det istället som ett av många etiska dilemman.
Jag har i andra sammanhang påvisat att abort inte kan beskrivas som ett etiskt dilemma. Ett etiskt dilemma innebär ju att man står i en valsituationen där man, oavsett hur man väljer, tvingas att göra något etiskt förkastligt.
Men vad är det etiska dilemmat i en normal abortsituation? Valet utgörs inte av två förkastliga alternativ. Den ena möjligheten innebär att man utsläcker oskyldigt mänskligt liv, vilket bryter mot principen att man inte ska dräpa. Den andra möjligheten innebär att man föder det barn man själv varit med om att ge liv, vilket inte bryter mot några etiska principer. Det kan ha ett högt pris på det personliga planet, men det är inte en handling som är etiskt problematisk. Ett etiskt dilemma föreligger inte.
För det fjärde att det handlar om felaktig skuldbeläggning. Vi bör inte skuldbelägga den som utför abort, det är snarare abortkritiker som är de skyldiga: försvaret av människovärdet blir inte betjänt av att man skuldbelägger människor.
Men det finns ingen väg undan samtalet om rätt och fel och därmed frågan om skuld. Varför denna rädsla för att tala om skuld? I kristen tro är det avgörande att vara ärlig i frågan om synd och skuld, för att kunna ta emot de goda nyheterna om fullständig förlåtelse och upprättelse.
Inget av argumenten rättfärdigar abortverksamhet. Grundfrågan från gårdagens blogg kvarstår: Är det barn vi dödar? Artikelserien visar i blixtbelysning vad som händer när församlingen tystnar i viktiga frågor. Notera också att detta förhållningssätt till abort är något nytt i kyrkans historia: kristna som utför abort och försöker etiskt legitimera det.
I det berömda brevet från Diognetos (100-talet) skriver han om de kristnas kännetecken och nämner bland annat följande: De gifter sig som andra och får barn men överger inte sina nyfödda.
Publicerat av Stefan Gustavsson den 29 okt 2008 • Skriv ut • Tipsa en kompis
Du är välkommen att kommentera/debattera innehållet i detta blogginlägg i en separat tråd på vårt debattforum. Klicka på nedastående länk så kommer du direkt till tråden:
Kommentera/debattera inlägget på forumet... • 2 kommentar(er)
