Ledarsidans förfall
Traditionellt har tidningarnas ledarsidor varit platsen för en seriös diskussion i samhällsfrågor. Som läsare har man kunna förvänta sig saklig analys och sansad argumentation. Detta i kontrast till insändarsidan, som inte ställer krav på varken stringens eller tonläge.
När jag läste ledaren i Expressen den 25 oktober undrade jag därför först om jag hamnat fel. Texten, skriver av Johannes Forssberg, handlar om kampanjen ”Bevara Äktenskapet”. Vi som står bakom kampanjen påstås ha ”enfaldiga argument” som är ”lätta att krossa”, vi håller ”låg intellektuell kvalitet” och i kampanjen argumenterar vi med en ”femårings formspråk och intellektuella spänst”.
Men Forssberg bemödar sig inte om att bemöta ett enda av våra argument eller belägga de anklagelser han slungar ut. Hans text utgör istället en provkarta över ogiltiga resonemang. Sådant man enligt grundkursen i argumentationsanalys ska undvika och som jag som läsare av ledarsidan i en av Sveriges största tidningar förväntar mig slippa genomlida. Låt mig ge fyra exempel:
För det första går Forssberg omedelbart från sak till person. Vi har presenterat ett antal argument för att samhället har anledning att bevara äktenskapet som en relation mellan en man och en kvinna. Istället för att bemöta argumenten betecknas nu alla som har vår uppfattning med uttrycket ”homofoberna”, en utdöende grupp ”dinosaurier”. I tillägg är dessutom Jan Myrdal ”koleriker” och Anna-Maria Corazza Bildt betecknas som ”parmesannasaren” (uttrycket har en nedsättande funktion i texten, samtidigt som det är oklart varför det skulle vara negativt att importera italiensk ost till Sverige).
För det andra utnyttjar Forssberg den argumentationsform som på engelska kallas ”guilt by association”. Istället för att bemöta en uppfattning kopplar man samman den med en annan uppfattning som alla redan är överens om är fel. I detta fall ”apartheid”. Men jämförelsen är totalt felaktig. Nuvarande äktenskapslag gör inte skillnad på människor; alla har samma rätt att gifta sig. Däremot får man inte gifta sig med vem som helst - det finns begränsningar utifrån kön, ålder, antal, civilstånd och släktskap. Samma sorts distinktioner innehåller utredarens förslag på ny lag: man får fortfarande inte obegränsat gifta sig med vem som helst.
För det tredje tillskriver Forssberg sina meningsmotståndaren åsikter de inte har. Jag påstås vara en person ”som annars brukar ägna sig åt att försvara dödsstraff”. Det är förstås ett tacksamt retoriskt grepp och ger intryck av att jag skulle vara engagerad i någon diskussion om dödsstraff – och då dessutom tillhöra förespråkarna. Inget av det är sant. Jag är involverad i många olika diskussioner, men inte i någon diskussion om dödsstraff. När det gäller min uppfattning i den frågan tycker jag inte att vi ska tillämpa dödsstraff.
För det fjärde ger Forssberg uttryck för det som kallas för ”kronologiskt snobberi”; det han ser på tunnelbanan är ”dödsryckningarna hos en grupp dinosaurier”. Kronologiskt snobberi innebär att man ser det nya som bra enbart för att det är nytt, det traditionella är dåligt enbart för att det är traditionellt. Men sanning och rätt justeras inte utifrån en tidslinje, bestäms inte av begrepp som döende eller trendigt och avgörs inte av opinionsmätningar.
Jag är den förste att understryka vikten av de ideal Forssberg säger sig eftersträva: intellektuell spänst och kvalitet. På vilket sätt de idealen kommer till utryck i hans egen text har jag däremot svårare att förstå. Det har också Martin Wärnelid, som i tidningen Dagen snarare ser den som ett uttryck för härskartekniker.
Publicerat av Stefan Gustavsson den 5 nov 2007 • Skriv ut • Tipsa en kompis
(Detta blogginlägg är tyvärr inte länkat till forumet.)
