Skuld är sunt
I SvD idag skriver förre biskopen Bengt Wadensjö intressant och oroande om skuld och skam. En ny undersökning gjord av Centrum för samtidsanalys tillsammans med Magasinet Existera visar en kraftig förskjutning av grundläggande värderingar bland oss svenskar. Det är en förskjutning från att ta allvarligt på skuld över att ha gjort något felaktigt till skam över att bli upptäckt, en förskjutning från skuld över handlingar man utfört till skam över sig själv och sin image.
“Endast hälften av kvinnorna och en dryg tredjedel av männen känner skuld om de varit otrogna. Andelen som skäms över vänsterprassel är ungefär 20 procent.” Sexuell trohet är alltså inte alls lika viktigt som tidigare Det man istället hög grad skäms över är sitt utseende, över sprickor i den yttre fasaden (som att ha ostädat hemma eller ha en dåligt skött trädgård) eller konsekvenser av tidsbrist (man hinner inte med sina barn eller vänner som man skulle önska).
Undersökningens resultat leder biskop Wadensjö att föreslå en ny syndabekännelse: ”Jag stressad, splittrad människa, som inte hinner allt det jag vill, och som känner skuld för att jag inte ger den tid jag borde till mina barn, vänner och föräldrar, jag anropar dig, evighetens och tidlöshetens kärleksfulle och barmhärtige Gud, att du lyfter av min börda och ger mig frid …”.
Jag förstår Wadensjös längtan efter att koppla den kristna tron till känslan i samtiden. Samtidigt frågar jag mig om inte kyrkan också behöver utmana samtidens skamkultur och visa det sunda i att känna skuld. Skuldkänslor är ju i grunden ett friskhetstecken; vi vet vad som är gott och vad som är ont. (Självklart är det osunt att ha skuldkänslor för sådant som inte är ont, men det tar vi en annan gång.) Om känslan för skuld försvinner är det ett allvarligt tecken för en kultur och inte något som den kristna kyrkan ska anpassa sig till.
Fråga: Har vi inte större anledning att känna skuld över svikna löften och otrohet än skam över vårt utseende? I det första fallet handlar det om handlingar vi är ansvariga för och som på djupet berör både oss själva och andra människor. I det andra fallet handlar det till många delar om något vi fått och inte själva är ansvariga för och som inte på djupet involverar andra människor. Är inte rörelsen från skuld till skam på många sätt en rörelse mot större självupptagehet och mer av ytlighet? Varför ska vi kristna surfa på den vågen?
Den kristna tron är obegriplig om vi lämnar begrepp som ansvar, skuld och försoning bakom oss. Frågan om hur vi kan återerövra en sann insikt om skuld – inte bara anpassa oss till en växande känsla av skam – borde ligga högre upp på biskop Wadensjös agenda än vad artikeln i SvD ger sken av.
Publicerat av Stefan Gustavsson den 9 okt 2007 • Skriv ut • Tipsa en kompis
(Detta blogginlägg är tyvärr inte länkat till forumet.)
