Varför mörka?
I Dagen pågår sedan en tid en debatt om kristet samhällsengagemang. Jag faller härmed för frestelsen att kommentera den debatten.
Det är för det första glädjande att samhällsfrågorna är tillbaka på den kristna agendan. Bibeln är sprängfylld med motiv för engagemang i den här världen. ”Jorden är Herrens med allt den rymmer, världen och alla som bor i den” står det i Ps 24. För den som tror på Gud som Skapare är varje människa och varje del av skapelsen viktig. ”Du ska älska din nästa som dig själv” säger lagen i GT och Jesus lyfter fram det som det viktigaste budet tillsammans med kärleken till Gud (Matt 22:36-40). Om vi älskar vår nästa innebär det engagemang i hans eller hennes livssituation. I Bergpredikan säger Jesus till lärjungarna: ”Ni är världens ljus. En stad uppe på ett berg kan inte döljas, och när man tänder en lampa sätter man den inte under sädesmåttet utan på hållaren, så att den lyser för alla i huset. På samma sätt skall ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen.” (Matt 5:14-16) Kamp för det goda är en viktig del av det kristna vittnesbördet och kan öppna människors ögon för Gud. När Paulus uppmanar församlingen till bön, inkluderar han förbön för makthavare och för en god samhällsutveckling: ”Först och främst uppmanar jag till bön och åkallan, till förbön och tacksägelse för alla människor, för kungar och alla som har makt, så att vi kan leva ett lugnt och stilla liv, på allt sätt fromt och värdigt.” I den efterföljande versen betonar Paulus att detta är välbehagligt för Gud. ”Att be så är riktigt och behagar Gud, vår frälsare, som vill att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen” (1 Tim 2:1-4). Mer samhällsengagemang alltså, inte mindre!
Det är för det andra oroande att diskussionen om tydliga ställningstagande i aktuella samhällsfrågor sammanfaller med en växande grad av otydlighet i centrala kristna frågor. Trenden idag i kyrkorna är ju att sudda ut konturerna av den kristna trons sanning och innehåll. För att sticka ut hakan: Brian McLaren och ”the emergent church” är för mig exempel på det. McLaren står för väldigt mycket gott i frågor om attityd till människor, men den kristna tron blir i hans tappning allt vagare till innehållet. Vad är vinsten om vi är tydliga i trons tillämpning, men otydliga i trons innehåll? Det innebär förstås att vi i förlängningen varken har en tro eller något att tillämpa! Vår tydlighet som kristna, menar jag, måste i första hand röra de stora frågorna om Gud och Jesus, skapelsen och människan, synd och frälsning, korset och uppståndelsen, Guds vilja och Guds rike nu och i evighet, döden, domen och hoppet. Först om vi är tydliga i de frågorna har vi en grund för samtalet om vilka politiska tillämpningar vi bör göra.
Det är för det tredje förvånande att åter läsa om försöken att komma bortom höger och vänster i politiska ställningstagande. Det har gjorts försök tidigare; både kristdemokraterna och miljöpartiet började ju med att envist hävda att de stod för något nytt som inte gick att indela i en traditionell höger- och vänsterskala. Idag är de prydligt inordnade på var sin sida den politiska rågången. Förklaringen är enkel. I politiska diskussioner finns, sedan 100 år och mer, två grundhållningar som har etablerade tillämpningar i snart sagt varje praktisk fråga. Om en person eller ett parti i majoriteten av ställningstaganden i slutändan hamnar på endera höger- eller vänstersidan kommer man att betecknas så – oavsett hur man själv förklarar motiven bakom sin ståndpunkt.
Konkret: Det är fånigt att inte få kalla Jim Wallis vänster – eller för den delen Charles Colson höger, för att nu ta ett annat välkänt amerikanskt exempel – eftersom deras politiska ståndpunkter i många frågor sammanfaller med vänster respektive högerståndpunkter. Det finns en uppenbar fara, menar jag, att försöka tillskansa sig en högre andlig eller moralisk legitimitet genom att förneka höger-vänster-dimensionen och istället säga att man står för Jesus politik. Notera för övrigt att både Jim Wallis och Charles Colson hade ett politiskt engagemang på respektive sida redan innan de blev kristna. Det gör i deras fall det ännu mer naturligt att kunna använda gängse politisk terminologi om den.
För den som är kristen kan förstås inte en politisk ideologi ha herraväldet över vissa delar av livet, som den politiska sfären. Nej, Jesus är Herre! Det innebär att vi som kristna måste arbeta med oss själva, våra övertygelser och drivkrafter, och låta dem få innehåll och näring ifrån Jesus och det han står för – inte ifrån Marx, Mill eller Burke! Det handlar om att omvända sig på alla plan för att börja tänka Guds tankar efter honom, i enlighet med den bibliska uppenbarelsen. Det innebär mer än att hitta en enskild bibelvers som kan användas för att motivera ett visst praktiskt ställningstagande. Istället handlar det om en genomtänkt och konsekvent kristen världsbild, som integrerar hela den bibliska visionen, från skapelsen till fullkomningen. I den meningen ska vi som kristna stå för Jesus perspektiv och driva en politik som står i samklang med honom. Men i många dagsaktuella frågor där vi sedan, utifrån vår tro, tar ställning kommer de enskilda ställningstagandena också att kunna betecknas utifrån en höger- och vänsterskala. Jag ser ingen poäng i att försöka mörka det.
Publicerat av Stefan Gustavsson den 5 okt 2007 • Skriv ut • Tipsa en kompis
(Detta blogginlägg är tyvärr inte länkat till forumet.)
