Jesus är Herre
Läser på Stockholms stifts hemsida en intervju med rubriken “När prästens son blev muslim”.
Det är prästen Arne Wikström i Oscars församling som intervjuas och berättar om sonen Hans. Han var aktiv i Svenska Kyrkan, men valde som 30-åring att konvertera från kristen tro till islam.
- Jag blev glad, säger Arne Wikström. Jag såg att det var något värdefullt, som hjälpte honom i hans liv. Det stämmer i hans vittnesbörd.
Längre fram i intervjun säger han:
- Vårt förhållande har djupnat andligt sedan Hasse blev muslim.
Jag måste ärligen säga att jag förstår inte detta. Den mest avgörande skillnaden mellan kristen tro och islam går i synen på Jesus. Kristen tro säger att:
Jesus är Guds Son.
Jesus dog för världens synder.
Jesus uppstod kroppsligen från de döda.
Islam avvisar detta och hävdar att:
Jesus var inte Guds Son; han var enbart människa och profet.
Jesus dog inte för världens synder; det behövs ingen försoning för att Gud ska förlåta.
Jesus uppstod inte kroppsligen från de döda; Gud upptog honom direkt till himlen utan att han behövde dö.
Hur kan man som kristen bli glad över att en person går från den första raden av övertygelser till den andra? Hur hade apostlarna, som Petrus, Johannes eller Paulus, reagerat i en sådan situation?
Och hur kan ett sådant steg leda till en djupare andlig gemenskap?
I botten verkar ligga ett postmodernt subjektivt religionsbegrepp. Religionerna handlar då inte om något som är sant, utan har enbart en psykologisk funktion. De handlar om vad som hjälper oss i våra liv. Men detta är helt främmande för Nya testamentet. Där är tron på Jesus unika identitet, hans försoningsdöd och kroppsliga uppståndelse objektiva och avgörande fakta. De relativiserar alla andra överlåtelser en människa kan ha, men kan själva inte relativiseras. Eller med andra ord: Jesus är Herre!
Publicerat av Stefan Gustavsson den 8 mar 2010 • Skriv ut • Tipsa en kompis
Du är välkommen att kommentera/debattera innehållet i detta blogginlägg i en separat tråd på vårt debattforum. Klicka på nedastående länk så kommer du direkt till tråden:
Kommentera/debattera inlägget på forumet... • 0 kommentar(er)
Såpan Gardell
I gårdagens Gomorron Sverige diskuterades Jonas Gardells nya TV-serie Åh Herre Gud. I samtalet hävdade kulturjournalisten Eric Schüldt på allvar att Gardell är ”en av de skarpaste teologerna” i landet. Påståendet upprepades av programledaren: ”Eric påstår att han [Gardell] är en av de främsta nutida profeterna, teologerna …” Maria Schottenius, tidigare kulturchef på DN, försökte invända med att säga: ”Där skulle jag nog vilja erinra lite … som teolog… ” men avbryts av Eric Schüldt med det yttersta av argument: ”Han är ju ändå hedersdoktor.”
Som om hedersdoktor skulle innebär att man akademiskt är en särskilt kvalificerad teologisk doktor!
Utifrån böckerna Om Gud och Om Jesus är min bedömning av Gardell istället att han i teologiska frågor är en propagandist, med ett allt för fritt förhållande till sanningen.
Ett exempel: I premiärprogrammet av Åh Herre Gud (21 minuter in i programmet) hävdar Gardell att Israeliterna i samband med erövrandet av landet fick en befallning av Gud att våldta unga flickor. Så här säger Gardell:
”Dom folkslag man slogs mot skulle utrotas helt och förintas … Gud blir här en slaktens Gud, en folkmordens Gud. Han säger: Döda alla… alla barn Förlåt inte alla barn, inte de flickor som ännu var oskulder. Dem skulle soldaterna behålla för egen del … Om det är flickor ska de leva bara för att våldtas, om och om igen. På Guds befallning. Enligt Bibeln. Svart på vitt.”
En sekulariserad svensk, med bristfälliga kunskaper i Bibeln, har förstås svårt att kontrollera utsagan. De flesta tar Gardell på orden. Det har jag lärt mig är ett misstag.
Sammanhanget Gardell syftar på är 4 Mos 31. Texten säger följande:
De tågade mot Midjan, så som Herren hade befallt Mose, och de dödade alla av manligt kön … Midjaniternas kvinnor och barn togs till fånga av israeliterna, och alla dragdjur, all boskap och all egendom tog de från midjaniterna som byte … De tog med sig allt rövat gods och allt byte av människor och boskap och förde detta till Mose …
Men Mose greps av vrede mot härens befäl, de högre och lägre officerare som nu återvände från fälttåget. Han sade till dem: “Har ni låtit alla kvinnorna leva! Det var ju de som följde Bileams råd och lockade israeliterna att vara trolösa mot Herren när det gällde Pegor, så att Herrens menighet drabbades av hemsökelsen. Döda nu alla barn av manligt kön, och döda alla kvinnor som har haft samlag med en man. Men de flickor som inte har legat med någon man skall ni låta leva och behålla för egen del. Själva skall ni hålla er utanför lägret i sju dagar. Var och en som har dräpt någon eller rört vid en död skall rena sig på den tredje och den sjunde dagen, det gäller både er och era fångar. Ni skall också rena alla kläder, allt som är gjort av skinn eller gethår och alla träföremål.”
Tre iakttagelser:
1) Befallningen kom inte från Gud, utan från Mose.
2) De unga flickorna, till skillnad från de övriga, skonades från döden.
3) Det står ingenting, absolut ingenting, om våldtäkt.
Våldtäkt är förövrigt förbjudet enligt Mose egen lag: 5 Mos 22:25.
Det minsta man kan begära av en teologisk hedersdoktor är väl att textmaterialet behandlas med heder?
Gordon Wenham är en ledande GT-forskare, med Moseböckerna som specialitet. Om det som Gardell kallar våldtäkt skriver han:
”Sparing the women fits their lesser degree of legal responsibility set out in chapter 30, but Moses protests that in this case they are most to blame for Israel’s sin (16; cf. ch. 25). Therefore only the sexually inexperienced, who must be innocent of involvement in the sin of Baal-peor, are allowed to survive (cf. Judg. 21:12). They were allowed to marry the Israelite warriors, thereby being incorporated into the elect nation of Israel (18; cf. Deut. 21:10–14).”
För den intresserade följer här Wenhams kommentar till kap 31 i sin helhet (ur (Wenham, G. J. (1981). Vol. 4: Numbers: An introduction and commentary. Tyndale Old Testament Commentaries. Downers Grove, IL: InterVarsity Press.):
1–12. The campaign is called the LORD’s vengeance on Midian (3) because it is seen as punishment for the Midianites’ seduction of Israel from their true husband, the LORD (cf. 25:1–13). Adultery carried the death penalty in the ancient world (e.g. Lev. 20:10; Deut. 22:22), so no doubt the near-extermination of Midian was viewed as quite appropriate in those days. We, though, are appalled. We should like to believe such things never happened, or if they did that they were never commanded by God. Attractive as such rationalizations are, they are obviously far removed from the canonical writer’s understanding of the situation, and we should, therefore, try to understand it.
A full discussion is out of place here, but certain observations may mitigate our sense of shock. In the books of Exodus and Numbers Israel was several times threatened with extinction in divine judgment for her apostasy and was spared only through Moses’ intercession for them (Exod. 32:9ff.; Num. 11; 14:11ff.). Moses, Aaron, Miriam and all the older generation save Joshua and Caleb were sentenced to die in the wilderness for their unbelief. Plague and fire carried off many in spectacular fashion (Exod. 32:35; Lev. 10:2; Num. 11:1; 14:37; 16:31–34, 46–49; 21:6; 25:9). The priests and Levites guarding the tabernacle were expected to slay those who encroached on it illicitly, and twice they are recorded as slaying flagrant covenant breakers (3:10, 38; 25:7–8; Exod. 32:26–28). Thus the same principles governed judgment within Israel and among the nations. All would perish for their sins, but for the grace of God (cf. Gen. 6:7ff.; Amos 1–2). But Israel was punished first, then it was the turn of the surrounding peoples. The New Testament endorses these principles. ‘There will be tribulation and distress for every human being who does evil, the Jew first and also the Greek’ (Rom. 2:9). 1 Peter 4:17–18 points out that under the new covenant the church will be punished first and afterwards unbelievers.
The participation of Phinehas, son of Eleazar the high priest (6), shows that this is a holy war. The priests’ duties are described in Deuteronomy 20:2ff. The high priest stayed behind in the camp to avoid contracting any uncleanness through contact with the dead (19, cf. Lev. 21:11; 1 Sam. 4). With the vessels of the sanctuary. Commentators cannot decide whether this means ‘with the ark’ (cf. Josh. 6:6; 1 Sam. 4), or with the trumpets of alarm (10:1–10; Josh. 6), or ‘wearing priestly garments’ (kĕlî, ‘vessel’, means ‘garment’ in Deut. 22:5). The alternatives are not mutually exclusive.
Zur (8). His daughter Cozbi had been executed by Phinehas (25:15).
The sacking of cities and the gathering of booty (10–12) was to become standard practice in the conquest of Canaan (cf. Josh. 6; 8; 10–11).
13–18. Sparing the women fits their lesser degree of legal responsibility set out in chapter 30, but Moses protests that in this case they are most to blame for Israel’s sin (16; cf. ch. 25). Therefore only the sexually inexperienced, who must be innocent of involvement in the sin of Baal-peor, are allowed to survive (cf. Judg. 21:12). They were allowed to marry the Israelite warriors, thereby being incorporated into the elect nation of Israel (18; cf. Deut. 21:10–14).
19–24. Though the Midianite war was a holy war carried out in obedience to the divine command and sanctified by the presence of the priest, those involved became unclean through killing or contact with the dead. They were, therefore, excluded from the camp until they were purified (cf. 5:1–4; 12:14–15). Purification involved sprinkling with the water of impurity (19:11–22) on the third and seventh day after contact. The booty too had to be purified. Metal objects had to be passed through fire and then sprinkled with the water of purification.55 Other items simply had to be washed (23–24).
The regulations in verses 21–24 and the statement that all the golden objects listed in verse 50 were given to the priests to make atonement for the soldiers give a more nuanced picture of holy war than appears at first. All loss of human life, whether natural, wilful murder, accidental manslaughter or executions carried out in response to divine command, may defile (cf. 35:9ff.; Lev. 21:1–9; Deut. 21:1–9, 22–23; 22:8) and require cleansing. Over every war, however glorious its outcome from the victor’s point of view, hangs the shadow of death. These purification rules reminded Israel that the death of one’s fellow men was a catastrophic disruption of God’s creation, even though in some cases it was the Creator himself who demanded the execution of the sinner.
25–30. The booty is shared equally between those who fought in the battle and those who stayed behind (cf. 1 Sam. 30:24–25). The priests, however, receive one five-hundredth of the warriors’ share, and the Levites one fiftieth of the congregation’s share. This fits in with the 10:1 ratio of the tithes (18:26).
40. The thirty-two girls assigned to the priests either became their slaves or were employed in the sanctuary (Exod. 38:8; 1 Sam. 2:22).
50. The golden earrings collected in Gideon’s war against Midian were made into an ephod (Judg. 8:24–27). But here they are used to make atonement (lĕkappēr), literally ‘to pay a ransom’. Ransoms (kōper) saved those sentenced to death from that penalty (e.g. 35:31; Exod. 21:30). What prompted their feelings of guilt is unclear. Gispen suggests it was the census (49; cf. Exod. 30:11–16); de Vaulx that it was their participation in the war.
Publicerat av Stefan Gustavsson den 4 mar 2010 • Skriv ut • Tipsa en kompis
Du är välkommen att kommentera/debattera innehållet i detta blogginlägg i en separat tråd på vårt debattforum. Klicka på nedastående länk så kommer du direkt till tråden:
Kommentera/debattera inlägget på forumet... • 5 kommentar(er)
Vill ni verkligen ha mig i repris?
Nu är det dags igen: Andlighet för en ny tid. Det handlar om en kommande konferens i Svenska Kyrkan Nacka. Jag skrev om föregångaren för något år sedan här på bloggen.
Prästen Dag Sandahl skriver träffsäkert om den nya konferensen på sin blogg:
Vi är på väg “till en kultur som bygger på upplevelser och hjärtats värme, en längtan efter en kärlekens gemenskap där varje människa är sedd. Vi leds mer av intuition och vår egen känsla för sanning än stelbenta system. För ledare som tänker hierarkiskt, för institutioner och samhällssystem innebär detta en brytningstid av stora mått.” Är detta inte vad begreppet “Vattumannens tid” brukar stå för? Och då är väl kristendom ställd på avskivning?
Jag borde vara i Nacka. Då får jag veta mer om reinkarnation, intuition, deeksha, min personliga Mayapuls, auratolkning, healing, tibetansk-kinesisk medicin, ayurveda och till det mediterar Ma Oftedal. Men hade jag klarat det - kan jag tänka begreppet “min egen känsla av sanning” -? Nej. Min intuition säger att Sanning är en kategori utöver alla känslor. Den ÄR. Oavsett känslor. Reinkarnation? Vill ni verkligen ha mig i repris?
Publicerat av Stefan Gustavsson den 27 jan 2010 • Skriv ut • Tipsa en kompis
Du är välkommen att kommentera/debattera innehållet i detta blogginlägg i en separat tråd på vårt debattforum. Klicka på nedastående länk så kommer du direkt till tråden:
Kommentera/debattera inlägget på forumet... • 1 kommentar(er)
Per Staffan Johansson, Nordiska L´Abri i Mölle, har avlidit
Sent igår kväll nåddes jag av budet att min vän och tidigare kollega Per Staffan Johansson vid Nordiska L´Abri i Mölle har avlidit.
Francis Schaeffers tänkande satte tidigt djupa spår i mitt liv. Men det var först i mötet med Per Staffan och Lisa Johansson, ledare för Nordiska L´Abri i Mölle, som jag fick se det tillämpat i verkligheten. Den vackra Ryggåsstugan nere vid havet, de underbara måltiderna och samtalen om den Gud som finns till; för mig är det outplånliga minnen. Synfältet vidgades dramatiskt när kristen tro inte sågs som en viktig eller intressant aspekt av livet; nej om Gud finns berör det hela verkligheten. Från sommaren 1987 till våren 1990 hade jag förmånen att få arbeta tillsammans med Per Staffan på L´Abri i Mölle.
Allt från det tidiga 1980-talet fick Per Staffan stå i ett viktigt såningsarbete för Guds rike i Sverige, ett arbete som idag bär frukt på många ställen och i många människors liv. För mig personligen och för de olika arbeten jag står i har perspektivet från L´Abri och kontakten med Per Staffan varit avgörande. Bakom CredoAkademins framväxt finns inspirationen från L´Abri.
I oss själva är vi maktlösa inför döden. Vårt enda hopp står till Jesus, han som “utplånat döden och dragit liv och oförgänglighet fram i ljuset genom evangeliet” (2 Tim 1:10).
Publicerat av Stefan Gustavsson den 5 dec 2009 • Skriv ut • Tipsa en kompis
Du är välkommen att kommentera/debattera innehållet i detta blogginlägg i en separat tråd på vårt debattforum. Klicka på nedastående länk så kommer du direkt till tråden:
Kommentera/debattera inlägget på forumet... • 0 kommentar(er)
Ny text
Har en text publicerad i Dagen om kommande söndags GT-text. Rubriken är Gud är vittnet och bibeltexten hämtad från Sefanja kapitel 3.
Publicerat av Stefan Gustavsson den 13 nov 2009 • Skriv ut • Tipsa en kompis
Du är välkommen att kommentera/debattera innehållet i detta blogginlägg i en separat tråd på vårt debattforum. Klicka på nedastående länk så kommer du direkt till tråden:
Kommentera/debattera inlägget på forumet... • 3 kommentar(er)
Vad är kristen tro?
I söndagens DN finns en intressant serie intervjuer med företrädare för olika religioner och livsåskådningar. Kristen tro representeras av den välkände prästen Olle Carlsson.
Olle Carlssons kristendom kan beskrivas som en motsägelsefull korsning mellan universalism och agnosticism.
Universalismen i det här fallet innebär inte bara att alla blir frälsta, utan att alla människor redan nu tillhör Gud och kan, oberoende av evangeliet om Jesus Krisus, finna Gud i sitt inre.
Jag tror att andlighet handlar om sanna relationer i stället för regler om hur vi ska tygla vårt liv. I relationen med vårt inre finner vi relationen med Gud. Innanför alla skal och roller som vi tar på oss, eller tilldelas, är alla Guds älskade barn. Oavsett kultur eller livsstil.
Agnosticismen, alltså tanken att vi inte kan ha verklig kunskap om Gud, formuleras så här:
... det inte är hur man föreställer sig Gud – eller om han/hon/det existerar – som är det viktiga ... Det viktiga är hur man förhåller sig till den kraften som jag kallar Gud.
Motsägelsen ligger i att först säga att vi är Guds barn och hävda det som en universelll sanning och sedan säga att våra föreställningar om Gud inte är viktiga eftersom det är oklart om Gud existerar och i så fall vem eller vad Gud är.
Viss förvåning kan märkas hos journalisten som ställer den relevanta frågan om var Jesus tar vägen i allt detta: “Men Jesus då, vad ska man tro om honom?”
Han är som en prototyp över hur vi människor skulle kunna vara. Och om det vore så att han inte hade funnits hade vi varit tvungna att uppfinna honom.
Jesus presenteras enbart som en idealbild av människan. Inte ett ord om Jesus som Guds Son eller som världens Frälsare och Herre.
Det är helt klart att både historiskt och globalt idag bekänner sig den stora majoriteten kristna till en annan kristen tro än det Olle Carlsson ger uttryck för. Det kan man inte vifta bort med dimridåer av typen “liten, konservativ grupp lagt beslag på vad det är att vara kristen”.
Publicerat av Stefan Gustavsson den 27 okt 2009 • Skriv ut • Tipsa en kompis
Du är välkommen att kommentera/debattera innehållet i detta blogginlägg i en separat tråd på vårt debattforum. Klicka på nedastående länk så kommer du direkt till tråden:
Kommentera/debattera inlägget på forumet... • 4 kommentar(er)
Spekulationer utan grund
Sitter på X2000 på väg hem från Härnösand. Under helgen har jag undervisat vid en härlig ekumenisk helg som avslutades med en för alla kyrkorna gemensam gudstjänst i domkyrkan.
Jag predikade över dagens evangelietext från Mark 3:31-35, vilken innehåller de märkliga orden av Jesus: ”Vem är min mor och mina bröder?” Han såg på dem som satt runt omkring honom och sade: “Det här är min mor och mina bröder. Den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor.”
I mina förberedelser läste jag bland annat följande text av Erik Holmberg, präst i Allhelgonakyrkan i Stockholm. På Svenska Kyrkans hemsida, under rubriken ”Tankar inför helgen”, skriver han följande:
Men det kan också vara så, att den oklarhet kring Jesu ursprung som finns i berättelsen om Maria, ängeln och Josef, den bestod och den fick Jesus växa upp i. Mamzer kallades de israeliska barn som hade oklara familjeförhållanden. De blev retade och ställdes utanför, de tystades.
I det lilla samhälle där Jesus växte upp visste alla allt om alla, där fick en mamzer inte leka med de andra barnen, där kändes blickarna från de vuxna, där hördes viskningarna. Där var han föraktad, en som man vände sig bort ifrån.
Kanske var det därför han själv som vuxen sökte sig till de utanförställda i samhället? För att han visste vad det innebar? Kanske blev skriftens ord om Gud som fader och skapare särskilt viktiga för honom, när de andra barnen slog honom och retades och sa: Och vem är din far?
Kanske kände han sig verkligen befriad från sin biologiska familj och uppväxt när de kom och sökte upp honom: “Ni är inte min familj, det här är min familj!”
Det historiska materialet om Jesus ger inte grund för en sådan rekonstruktion.
För det första finns det ingen ”oklarhet” när det gäller Jesus ursprung. Texterna hävdar entydigt att Jesus hade sitt ursprung i en övernaturlig händelse, där Maria blev gravid utan sexuellt umgänge, utan en sädescell från en man. Det är antingen sant eller falskt – oklart är det inte. Se Luk 1:34-37: ”… aldrig haft någon man … Helig ande skall komma över dig … Därför skall barnet kallas heligt och Guds son … Ty ingenting är omöjligt för Gud.”
För det andra bröt Jesus inte med sina föräldrar, utan ”han lydde dem i allt” (Luk 2:51). Han engagerade sig för sin mamma också i sin sista lidandes timma (Joh 19:25-27).
För det tredje har vi inga uppgifter om att Jesus var mobbad som barn; det är meningslöst att spekulera om detta.
För det fjärde är drivkraften för Jesus, när han söker upp de utanförställda och föraktade, inte att han behöver finna sina likar. Nej, när ”han såg människorna fylldes han av medlidande med dem, för de var illa medfarna och hjälplösa, som får utan herde” Matt 9:36. Hans kärlek till de svaga leder till att han kommer att dela deras utanförskap. Att Jesus förnedras och förkastas ända till döden på korset är en följd av hans kärlek till de utstötta och plågade; det är inte hans förnedring som gör att han älskar dem.
Varför avvisar då Jesus, till synes, sin familj när de söker upp honom?
”När Jesus kom hem samlades folket på nytt, så att han och lärjungarna inte ens kom åt att äta. Hans anhöriga fick höra det och gav sig i väg för att ta hand om honom; de menade att han var från sina sinnen.” Mark 3: 20-21 Utifrån ryktet de hört vill de få honom att avbryta verksamheten. Men mötet med Jesus – när de väl får se honom - visade att han inte var sinnessjuk. Och Maria, hans mor, följer honom sedan i tro under hela hans tid i offentligheten.
När Jesu familj kommer avisar han dem – inte som familj – men i deras oförståndiga försök att gå emot Guds vilja. För det är Guds avgörande vilja som nu sker när Jesus introducerar Guds rike; ett skeende med konsekvenser för all framtid, ett skeende med konsekvenser för alla människor. Tänk om Jesus låtit familjen avbryta honom!
Notera också att det inte är till sin familj han riktar sina ord; det är till lärjungarna runt honom han talar. Familjen står fortfarande kvar utanför huset. Jesus är inte ute efter att sänka deras status. Han vill höja sina lärjungars status.
Jesus bejakar det fjärde budet; två gånger i Markusevangeliet citerar han med gillande ordet ”Visa aktning för din far och din mor” (se Mark kap 7 och kap 10). Men i de tio buden finns också en tvingande hierarki. Alla andra bud måste förstås i ljuset av det första budet: ”Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig.”
Nu samlar Jesus ett folk omkring sig, en ny gemenskap. Han bygger en ny familj, som inte står i kontrast till den biologiska familjen, men som utmanar alla att ta emot riket och låta Jesus få första prioritet.
Publicerat av Stefan Gustavsson den 25 okt 2009 • Skriv ut • Tipsa en kompis
Du är välkommen att kommentera/debattera innehållet i detta blogginlägg i en separat tråd på vårt debattforum. Klicka på nedastående länk så kommer du direkt till tråden:
Kommentera/debattera inlägget på forumet... • 2 kommentar(er)
Därför har jag lämnat Svenska Kyrkan
Jag har inte ändrat tro eller teologi. Jag har inte bytt församling; sedan 1992 är jag och min familj med i Betlehemskyrkan (EFS) i Stockholm och vi firar gudstjänst där, vilket vi kommer fortsätta att göra. Jag har inte gått med i något nytt samfund. Jag har inte ens gett upp min övertygelse att Svenska Kyrkan genom sin unika historia i vårt land har en speciell roll att spela.
Men jag har i protest gått ur Svenska Kyrkan som medlem.
Det egentliga avgörandet för mig kom i samband med att den geografiska församlingen jag tillhör i Saltsjö-Boo skickade ut ett församlingsblad inför påsken. Hela numret handlade om den nya synen på äktenskap och sexualitet. Bejakelsen av homosexuella relationer var enligt kyrkoherden en del av evangeliets befrielse.
Beslutet om en ny äktenskapsteologi vid kyrkomötet bekräftar att Svenska Kyrkan som helhet väljer denna nya väg. Evangeliet predikas inte till befrielse från synd, utan används för att bejaka synd. Jag har svårt att se det på annat sätt än att Svenska Kyrkans nya teologi innebär att man, för att använda Paulus ord, blir ”fiender till Kristi kors” (Fil 3). Istället för att leda människor in i sanningen och fram till Kristus vilseleds människor.
Den stora skiljelinjen i Svenska Kyrkan formulerades av K G Hammar vid ett samtal under årets bokmässa. ”Det finns inget ord från Gud” hävdade ärkebiskop emeritus med emfas. Men just att det finns ett sant ord från Gud är en bärande övertygelse för hela den världsvida kyrkan, historiskt såväl som i nutid. I den nu aktuella frågan formulerat redan i skapelseberättelsen, bekräftat av Jesus och citerat av aposteln Paulus: ”Därför skall en man lämna sin far och sin mor för att leva med sin hustru, och de två skall bli ett.” (1 Mos 2, Matt 19, Ef 5)
Det har blivit omöjligt för mig att motivera varför jag ska ge mitt stöd till en maktstruktur – som genom mitt medlemskap och mina pengar förstärks som maktstruktur – samtidigt som den allt för ofta motarbetar den bibliska och klassiskt kristna tron på Jesus Kristus som världens Frälsare och Herre.
Jag vill på så många sätt jag kan också fortsättningsvis vara med och hjälpa till i befrielsen av Svenska Kyrkan, men jag gör det inte längre som formell medlem.
Publicerat av Stefan Gustavsson den 23 okt 2009 • Skriv ut • Tipsa en kompis
Du är välkommen att kommentera/debattera innehållet i detta blogginlägg i en separat tråd på vårt debattforum. Klicka på nedastående länk så kommer du direkt till tråden:
Kommentera/debattera inlägget på forumet... • 29 kommentar(er)
Nya texter
Jag har publicerat två nya texter de senste dagarna.
1. Kommentar till söndagens evangelietext, publicerad i tidningen Dagen:
Rätt syn - om den bestående glädjen.
2. Artikel i SEA:s nyhetsbrev:
Förvirring om det sekulära samhället - om nödvändiga distinktioner i samtalet om religion och det sekulära samhället.
Publicerat av Stefan Gustavsson den 5 okt 2009 • Skriv ut • Tipsa en kompis
Du är välkommen att kommentera/debattera innehållet i detta blogginlägg i en separat tråd på vårt debattforum. Klicka på nedastående länk så kommer du direkt till tråden:
Kommentera/debattera inlägget på forumet... • 0 kommentar(er)
Teologiskt pionjärarbete?
Synen på äktenskapet står i fokus vid årets Kyrkomötet. “Vi gör ett teologiskt pionjärarbete i dessa frågor”, sa ärkebiskopen i sitt inledningsanförande.
En pionjär går före och bryter ny mark och det gör nu Svenska Kyrkan.
Problemet är bara att kristen tro inte handlar om att bryta ny mark, utan om att följa ett spår som någon annan har dragit upp före oss. “Följ mig” var Jesus utmaning till människorna runt omkring honom. I Apostlagärningarna betecknas kristen tro många gånger som VÄGEN; se Apg 19:9, 19:23, 22:4, 24:14, 24:22. Att bli en kristen innebär att vandra i Jesus efterföljd och hålla sig till honom som har brutit den nya marken. Kristen tro handlar alltid om efterföljelse. Den som går sin egen väg är inte längre kristen.
När Jesus talar till sina lärjungar den sista kvällen betonar han detta om och om igen, se Joh 15:4-10:
Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv om den inte sitter kvar på vinstocken, kan inte heller ni göra det om ni inte är kvar i mig. Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt: utan mig kan ni ingenting göra. Den som inte är kvar i mig blir som grenarna som kastas bort och vissnar; de samlas ihop och läggs på elden och bränns upp. Om ni blir kvar i mig och mina ord blir kvar i er, så be om vad ni vill, och ni skall få det. Min fader förhärligas när ni bär rik frukt och blir mina lärjungar. Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek. Om ni håller mina bud blir ni kvar i min kärlek, så som jag har hållit min faders bud och är kvar i hans kärlek.
Men visst behöver den kristna kyrkan göra vad som i allmänt tal kan kallas “teologiska pionjärinsatser”.
För det första finns det ständigt ett behov av att återupptäcka rikedomarna som redan finns i den kristna tron, men som i varje generation riskerar att hamna i skugga eller glömmas bort. Men den sortens pionjärarbete avtäcker trons innehåll; den bryter inte principiellt sett ny mark.
För det andra finns det ett ständigt behov av att bearbeta innebörden av den kristna tro. Vad innebär det att vandra Jesusvägen idag? Men den sortens pionjärarbete tillämpar trons innehåll; den bryter inte principiellt sett ny mark.
När Svenska Kyrkan nu byter uppfattning om äktenskapet bryter man ny mark på ett principiellt plan och intar positioner som står i skarp konflikt med Jesus och apostlarna.
Den nya synen på äktenskapet följer inte som en konsekvens av Jesus-vägen, utan följer som en konsekvens av ett politiskt beslut i riksdagen. Notera att ända fram till riksdagsbeslutet var Svenska kyrkan mot könsneutral äktenskapslag. När staten ändrade i lagstiftningen, ändrade Svenska kyrkan uppfattning om äktenskapet (se tidigare blogginlägg). I verkligheten är man därför inte alls så mycket pionjär som man vill ge sken av. Man bryter inte ny mark; man har bara valt att följa nya röster.
Satt på sin spets: Är Svenska Kyrkan på denna punkt Kristi efterföljare eller kulturens efterföljare?
I en intervju i Modern Reformation fick Richard Rorty (d. 2007), välkänd icke-kristen filosof, följande fråga:
- You’ve made some intriguing comments about Christian theologians and churches selling out robust versions of Christianity in exchange for cultural clout. Do you find, as an outsider looking in, that this contributes ironically to its irrelevance?
Och Rorty svarade:
- No, I’m delighted that liberal theologians do their best to do what Pio Nono [Pope Pius IX] said shouldn’t be done - try to accommodate Christianity to modern science, modern culture, and democratic society. If I were a fundamentalist Christian, I’d be appalled by the wishy-washiness of their version of the Christian faith. But since I am a non-believer who is frightened of the barbarity of many fundamentalist Christians (e.g., their homophobia), I welcome theological liberalism. Maybe liberal theologians will eventually produce a version of Christianity so wishy-washy that nobody will be interested in being a Christian any more. If so, something will have been lost, but probably more will have been gained.
Det finns anledning att tillsammans med Rorty ta avstånd från allt vad barbari och homofobi heter, oavsett vilka grupperingar det kommer ifrån. Men det finns också anledning att lyssna till hans analys av vad de liberala teologerna håller på att göra med den kristna tron: De producerar en version av kristendom som är så urvattnad att ingen längre är intresserad av att vara kristen.
Publicerat av Stefan Gustavsson den 23 sep 2009 • Skriv ut • Tipsa en kompis
Du är välkommen att kommentera/debattera innehållet i detta blogginlägg i en separat tråd på vårt debattforum. Klicka på nedastående länk så kommer du direkt till tråden:
Kommentera/debattera inlägget på forumet... • 0 kommentar(er)
Om Michael Jackson
Mediahysterin kring Michael Jacksons död vet inga gränser; åtminstone inte här i Kalifornien där jag befinner mig under några sommarveckor.
TV-kanalerna har fyllts med återblickar på hans liv, hans musik och artisteri. Och med ändlösa försök att fånga “the man in the mirror”; människan Michael Jackson.
En av de bästa kommentarerna om “The King of Pop” kommer från den kontroversiella bloggaren Andrew Sullivan, som på The Daily Dish skriver:
“He was spiritually and psychologically raped at a very early age - and never recovered. Watching him change his race, his age, and almost his gender, you saw a tortured soul seeking what the rest of us take for granted: a normal life.
But he had no compass to find one; no real friends to support and advise him; and money and fame imprisoned him in the delusions of narcissism and self-indulgence. Of course, he bears responsibility for his bizarre life. But the damage done to him by his own family and then by all those motivated more by money and power than by faith and love was irreparable in the end. He died a while ago. He remained for so long a walking human shell.”
Hans slutord fångar den grundläggande motsägelsen som vilar över vår kultur: Vi söker efter livet där det inte finns. Våra ideal handlar om yttre framgång, på bekostnad av inre liv.
“He was everything our culture worships; and yet he was obviously desperately unhappy, tortured, afraid and alone.
I grieve for him; but I also grieve for the culture that created and destroyed him. That culture is ours’ and it is a lethal and brutal one: with fame and celebrity as its core values, with money as its sole motive, it chewed this child up and spat him out.”
Publicerat av Stefan Gustavsson den 10 jul 2009 • Skriv ut • Tipsa en kompis
Du är välkommen att kommentera/debattera innehållet i detta blogginlägg i en separat tråd på vårt debattforum. Klicka på nedastående länk så kommer du direkt till tråden:
Kommentera/debattera inlägget på forumet... • 1 kommentar(er)
Äktenskap enligt pastor Jansson - om Svenska Kyrkans brist på hederlighet
Hasse Alfredssons berömda monolog ”Ringaren” avslutas med en uppmaning att rösta på pastor Jansson. Varför? Därför att han är en ”en värdig representant för den svenska statskyrkan – han har inga bestämda åsikter om nånting.”
Svenska Kyrkans avsaknad av självkänsla som kristen kyrka når dessvärre ständigt nya höjder. Samma dag som riksdagen röstade igenom förändringen av äktenskapslagen och gör den könsneutral möter följande rubrik på Svenska Kyrkans hemsida: ”Kyrkan stöder ny äktenskapslag”. Kyrkan blir som ett eko av samhället, utan egen inre kompass. Var är den teologiska analysen? Var är bibelargumenten?
Boo församlingsnytt – en 20-sidig tidning som kom i brevlådan till alla som liksom jag geografiskt tillhör Boo församling - använder hela påsknumret till att skriva om att kyrkan nu bejakar könsneutrala äktenskap. Enligt kyrkoherden är detta till och med en del av påskevangeliet: ”Inom kort kommer denna [samkönade kärlek] att stå inför altaret i kyrkor överallt i vårt land. Man kan ha invändningar mot detta och ändå vara en god kristen och medmänniska. Men salig du som tror påskevangeliet om att ha rivit även denna mur!”
Kyrkan stödjer ny äktenskapslag? Knappast en hederlig beskrivning av den nuvarande situationen:
För det första hävdade Svenska Kyrkan i sitt remissvar till utredningen om könsneutrala äktenskap att begreppet äktenskap enbart skulle tillämpas på man-kvinna-relationen.
För det andra önskar nio av kyrkans sammanlagt fjorton biskopar en civilrättslig ordning istället. Kyrkans andliga ledarskap har ingen enhetlig inställning till frågan om könsneutrala äktenskap.
För det tredje är det Kyrkomötet som ska ta ställning till frågan om könsneutralt äktenskap hösten 2009; enligt alla nu gällande dokument i Svenska Kyrkan är äktenskapet enbart en förening mellan en man och en kvinna.
Tony Blair, Storbritaniens förre premiärminister, gjorde sig tyvärr inte känd som en tydlig kristen under sin tid vid makten (“we don’t do God” som en av hans närmaste medarbetare en gång uttryckte det). Efter sin tid i politiken har Blair konverterat till katolicismen och talar nu mer öppet om sin tro. I ”Church of England Newspaper” den 5 mars 2009 intervjades han - inte om könsneutrala äktenskap där vi förövrigt nog inte är överens - om tro i ett sekulärt samhälle. Och sa då följande:
”The real test of a religion is whether in an age of aggressive secularism it has the confidence to go out and make its case by persuasion.”
Publicerat av Stefan Gustavsson den 7 apr 2009 • Skriv ut • Tipsa en kompis
Du är välkommen att kommentera/debattera innehållet i detta blogginlägg i en separat tråd på vårt debattforum. Klicka på nedastående länk så kommer du direkt till tråden:
Kommentera/debattera inlägget på forumet... • 5 kommentar(er)
Är vi fundamentalister?
Hur ska “dialogen med anhängare av kristen fundamentalism, som exempelvis CredoAkademin företräder” kunna se ut, undrar man på Seglora Smedja. “Är dialogen över huvud taget möjlig om kristen tro baseras på färdiga svar?” I förra blogginlägget visade Mats Selander självmotsägelserna i skribenten Golondrian Stones artikel Kristendom i paketförpackning hotar dialogen. Där finns inte mycket att tillägga.
Istället vill jag kort ta upp frågan om fundamentalism: Står vi på CredoAkademin för kristen fundamentalism?
Ordet fundamentalism myntades i USA i samband med en bokserie om tolv korta böcker, som publicerades mellan 1910 och 1915. Sammanlagt sextiofyra författare medverkade; den mest namnkunnige av dem B B Warfield från Princeton Seminary. Serien fick namnet ”The Fundamentals”. Bakom utgivningen stod kristna som ville ge en respons till den framväxande liberala teologin genom att identifiera det fundamentala i den kristna bekännelsen till Jesus. De talade om fem grundläggande sanningar; fyra som berör Jesus person och verk och en som berör kunskapskällan om Jesus:
1. Jesus födelse av jungfru Maria
2. Jesus gudomlighet och ställföreträdande död
3. Jesus kroppsliga uppståndelse
4. Jesus återkomst
5. Bibelns auktoritet och ofelbarhet
Historiskt sett alltså övertygelser som omfattas av majoriteten av kristna. Fundamentalist hade ursprungligen också en positiv klang av att stå för grundläggande – fundamental – kristendom.
Bland de kristna som ställt sig bakom ”The Fundamentals” kom det dock gradvis in mer kontroversiella drag, såsom naiv bokstavstrogen bibeltolkning, antiintellektualism, vetenskapsfientlighet och isolering från den omgivande kulturen. Det gjorde att många kristna som ursprungligen bejakat serien “The Fundamentals” efterhand började distanserade sig, både från ordet fundamentalist och från dem som omfattade den nya attityden. Detta utgör bakgrunden till uppdelningen mellan evangelikala kristna och fundamentalister i USA.
Islams intåg på den världspolitiska scenen, liksom konkreta händelser som gisslandramat i Iran 1979, förändrade innebörden i begreppet fundamentalism ytterligare. När journalister skulle beskriva den tolkning av islam som företräddes av t ex Ayatolla Khomeini valde man att börja använda begreppet “muslimsk fundamentalism”. Därmed kopplades begreppet fundamentalism direkt till intolerans, fanatism, våld och terror.
Idag är begreppet fundamentalist en typisk ”fiendebeteckning”; ett begrepp du försöker kleta fast på din meningsmotståndare för att oskadliggöra honom eller henne genom alla de hopplösa konnotationer ordet har fått. Fundamentalist? Det är en person som är en naivt bokstavstrogen, antiintellektuell, vetenskapsfientlig, sekteristisk, intolerant, fanatisk terrorist. Kan det bli värre?
AP – Associated Press – ger varje år ut ”AP Stylebook” för att vägleda journalister. De avråder där journalister från att använda beteckning fundamentalist om personer och grupper som inte själva betecknar sig så.
CredoAkademin då? Vi är inte fundamentalister och vi avvisar varje försök att kleta den etiketten på oss. Vi är evangelikala kristna och står för klassisk kristen tro.
Publicerat av Stefan Gustavsson den 12 mar 2009 • Skriv ut • Tipsa en kompis
Du är välkommen att kommentera/debattera innehållet i detta blogginlägg i en separat tråd på vårt debattforum. Klicka på nedastående länk så kommer du direkt till tråden:
Kommentera/debattera inlägget på forumet... • 9 kommentar(er)
Apologetikkonferensen uppmärksammas och kritiseras på Seglora Smedja
Den kommande apologetikkonferensen (27-28 mars i Stockholm) har just kritiserats av pseudonymen Golondrian Stone på hemsidan Seglora Smedja. Inlägget och mitt svar kan läsas i sin helhelt här. Personen skriver bland annat:
“Jag trodde att vi hade lämnat den tiden bakom oss då filosofer ägnade sig åt gudsbevis och dylikt i tron att detta skulle få människor att bli fromma. Jag har levt i tron på att trons mysterium är någonting som innefattar hela människan och inte bara ett smalt intellektualiserande, utifrån en enda källa och med en sanktionerad universal tolkningsmodell. Jag vet att det inte finns en kristen tro, utan många, och det oroar mig då det tunga argumentationsartilleriet läggs in för att begränsa kristendomen till en viss sorts korrekt tänkande.”
I mitt svar skriver jag bland annat detta:
“Vad tråkigt att du reagerar på det sättet. Man kan ju inte direkt säga att det bäddar för dialog 
Eller tycker du själv det? Du utrycker dig ju inte direkt på ett sådant sätt som kan “fungera att få någon att bli nyfiken, öppen” om denne någon nu råkar vara positivt inställd till apologetik. Ärligt talat är väl ditt inlägg snarare mer i linje med att “såga och dissikera de som inte tycker eller tror exakt som vi själva”. Eller?
Och det är okey. Du får såga och dissikera oss som tror på apologetiken. Men gör det då inte med en argumentation som du inte själv är villig att efterleva. Verklig dialog bygger på att man tillåter varandra att göra just det du gör med mitt perspektiv….”
Det är inte ofta man får meningsfulla dialoger med liberalteologiskt kristna. Vi får se om detta blir ett undantag ...
Publicerat av Mats Selander den 10 mar 2009 • Skriv ut • Tipsa en kompis
Du är välkommen att kommentera/debattera innehållet i detta blogginlägg i en separat tråd på vårt debattforum. Klicka på nedastående länk så kommer du direkt till tråden:
Kommentera/debattera inlägget på forumet... • 3 kommentar(er)
Varför är abortliberaler emot könsselektiva aborter - nu kanske jag har svaret
Jag har just sett TV4’as kvällsöppet om könsselektiva aborter. I slutet av programmet ställer statsvetaren Stig-Björn Ljunggren frågan: är könsselektiva aborter mer vanliga i vissa befolkningsgrupper? Utan att säga det syftar han på invandrargrupper.
Han vet att frågan om könsselektiva aborter i hög grad har med kultur att göra. I Sverige är jämlikhet mellan könen en stark värdering, åtminstone om man jämför med andra kulturer. Men i Kina och Indien utförs miljoner och åter miljoner aborter enbart pga att fostret är en flicka. Detta är nog det främsta exemplet på “gendercide” dvs folkmord pga kön. (Begreppet är myntat av filosofen och feministen Mary Anne Warren se t.ex. hemsidan http://www.gendercide.org)
Enligt TV4’s undersökning är det 91% av de svarande som svarar nej på frågan “Är det okej att göra abort på grund av barnets kön?” Medan endast 5% svarar “ja” och 3% “vet ej. I Sverige är en majoritet för den fria aborten. Jag drar mig till minnes någon undersökning som sa att ca 75% är för fri abort medan ca 25% är abortkritiska. Om det stämmer är det ca 66% av Sveriges befolkning som är för fri abort men samtidigt emot könsselektiva aborter. Och jag frågar mig varför.
Jag tror jag vet svaret. Häng med resonemanget och se om du håller med.
Många vanliga skäl till varför abort måste tillåtas är av typen “men om man är i den eller den situationen så måste man ha rätten att göra abort”. “Den eller den situationen” är alltid situationer som vi i vår kultur tycker är svåra eller jobbiga på något sätt. Det är alltså situationer där vi kan “förstå” att någon vill göra en abort.
Eftersom jämlikhet mellan könen är en så pass stark värdering i vår kultur har vi svårt att förstå någon som kommer från en annan kultur där den värderingen inte är lika stark. Den sociala press eller personliga längtan efter en son som en indisk eller kanske pakistansk kvinna kan känna har vi inget utrymme i vår jämlika kultur. En sådan “jobbighet” har den svenska abortdebatten aldrig räknat som en legitim och förståelig “jobbighet”. För det är ju bara “jobbigheter” som vi förstår och upplever som legitima i vår kultur, som vi tycker moraliskt berättigar till abort. Andra “jobbigheter” har vi inte ens räknat med eller tänkt på.
Som kultur har vi alltså varit ganska etnocentriska i vår analys av vilka skäl som bör räknas som moraliskt legitima när det gäller abort. Vi har trott att alla kvinnor som gör abort i Sverige tänker “svenskt”. Och nu visar det sig att de inte gör det.
Och det är precis detta som skapar dilemmat för jämlikhetsivrande abortliberaler. Man har trummat in att “det är upp till kvinnan” och “kvinnans rätt till sin kropp”, och tagit för givet att varje kvinna kommer tänka som en själv. Men så blir det helt plötsligt svårt att vara konsekvent, just eftersom alla kvinnor inte tänker likadant. Helt plötsligt får man reda på att vissa kvinnor gör abort av skäl som inte bara är svåra att förstå, utan som är helt politiskt inkorrekta.
Min fråga lite tillspetsat blir då denna: är det inte i själva verket så att majoriteten av svenska folket är emot könsselektiva aborter av etnocentriska skäl? Man har helt enkelt tagit för givet att alla abortsökande kvinnor ska tänka svenskt. Och sen reagerar man på att de inte gör det.
Publicerat av Mats Selander den 27 feb 2009 • Skriv ut • Tipsa en kompis
Du är välkommen att kommentera/debattera innehållet i detta blogginlägg i en separat tråd på vårt debattforum. Klicka på nedastående länk så kommer du direkt till tråden:
Kommentera/debattera inlägget på forumet... • 42 kommentar(er)
Hellre valar än ett handikappat barn
John Ausonius, mera känd som lasermannen, är dömd till livstids fängelse för mord och mordförsök. Under sommaren och hösten 1991 sköt han elva personer. En av dem dog, flera skadades för livet. Offren hade endast en sak gemensamt; mörk hud eller mörkt hår.
Det vidriga i Ausonius handlande ligger i hans underkännande av andra människors rätt att leva. I tillägg uttrycker han dessutom en rasistisk värdering; det är på grund av en viss egenskap som han önskar ta deras liv. Det finns alltså en dubbel problematik: Han dödar människor och han gör det utifrån en rasistisk ideologi.
Notera att det finns en inbördes hierarki mellan dessa problem. Själva dödandet är det avgörande problemet och det problemet är oberoende av om motivet är rasistiskt eller inte.
Ingen skulle i fallet Ausonius få för sig att säga att det enda problemet är hans rasism: ”Om han inte använt detta onda kriterium – ras – för sina mordförsök vore allt i sin ordning. Det är inte dödande av människor som är problemet, utan dödande utifrån rasistiska motiv. Hans rätt att urskiljningslöst skjuta mot människor vill jag inte ifrågasätta.”
Jag kan inte låta bli att tänka på detta när jag läser Stockholm City idag: Hans sjukdom ger rätt till abort. Adryan Linden, som är född med muskelsjukdomen DMD, kritiserar kraftfullt och med all rätt de selektiva aborterna. Han jämställer fosterprovstrenden med fascism och drar sig inte för att se paralleller med nazi-tysklands rastänkande.
I Sverige sorteras barn med fosterskador eller kromosomfel bort i allt högre grad. 2007 aborterades över 54 % av barnen med Downs syndrom.
– Jag anser att vår grupp står längst ner på samhällsstegen. Man räddar hellre valar än ett handikappat barn, säger han.
Jag instämmer helhjärtat i hans kritik. Men sen ödelägger han hela sitt resonemang med att hävda det som ingen skulle säga till Ausonius:
- Jag stöder kvinnans rätt att bestämma över sin kropp, att bara säga ja eller nej till ett barn, men är emot att man screenar.
Så är vi där igen. Den politiskt korrekta uppfattningen att en god människa måste försvara fri abort lägger sig som en våt filt över förmågan att resonera. Är det OK att döda slumpmässigt, men inte systematiskt?
Det är vår kulturs “ja” till dödande av oskyldiga människor som är huvudproblemet och det i sin tur öppnar dörren för ytterligare vidrigheter, som olika kriterier för selektion.
Publicerat av Stefan Gustavsson den 25 feb 2009 • Skriv ut • Tipsa en kompis
Du är välkommen att kommentera/debattera innehållet i detta blogginlägg i en separat tråd på vårt debattforum. Klicka på nedastående länk så kommer du direkt till tråden:
Kommentera/debattera inlägget på forumet... • 13 kommentar(er)
Stödet för fri abort är lika ologisk som Hägglunds reaktion mot könsaborter
Nu reagerar Hägglund mot könsaborterna. (se t.ex. Aftonbladet, Dagen , DN )
Sent ska syndaren vakna. Hägglund har drivit igenom en lagändring som öppnar upp för utländska kvinnor att komma till Sverige och utan prövning göra abort upp till 18:e veckan. Han hade kunnat stoppa detta genom att helt enkelt skrota det socialdemokratiska förslaget om abortturism. Men icke. Han brydde sig inte ens om att i samma veva försöka få ner den helt fria aborten till ca 11 veckor som i de flesta andra europeiska länder.
Och nu får vi reda på att viss abortturism faktiskt förekommer, och då handlar det dessutom om könsselektiva aborter efter ca 11 veckor. Göran Hägglund trodde uppenbarligen att man kan öppna slussdörrarna utan att något vatten skulle komma. Ja inte bara han. Hela det kristdemokratiska partiet valde att lägga sig platt i abortfrågan och istället stödja dagens lagstiftning. Kanska någon genmäler att det inte handlar om särskilt många. Nej visst, kanske bara en handfull. En handfull vadå? Cellklumpar eller människor? Vad säger kristdemokratisk etik om det? Menar Hägglund att det är värt att offra en handfull små människor för att få en byråkratiskt enhetligare abortlag?
Hägglund verkar tro att värderingar inte hör ihop. Men som det heter, en synd kommer sällan ensam.Goda värderingar hör ihop med andra goda värderingar. Detsamma gäller onda värderingar. Direkt och indirekt krockar de dessutom med varandra. Jag gör ingen hemlighet av min uppfattning att fri abort är något ont. Men därvidlag tillhör jag en minoritet. Däremot tycks en majoritet anse att könsslektiva aborter är något förkastligt. Det råder dessutom total enighet om att abort på ”livsdugliga” foster är fel. Det är t.o.m. inskrivet i lagen.
I dagens Sverige betraktas alltså följande värderingar som onda/felaktiga:
1. abort på ”livsdugliga” foster
2. abort på foster enbart pga kön
Samtidigt betraktas följande värderingar som goda/rätta:
3. kvinnans rätt till sin kropp (som implicerar rätten till abort)
4. jämlikhet mellan könen: ingen ska behandlas illa enbart pga sitt kön
Det här går ju inte ihop. Man kan inte ha kakan och äta den. Men det tycks vara vad majoriteten vill. Jag brukar hävda att det inte finns några rationellt stabila mellanpositioner i abortfrågan. De senaste dagarnas diskussion om könsaborter är bara en illustration i mängden på att detta stämmer. Låt oss titta närmare på vår abortkulturs bristande logik.
Om kvinnan har rätt till sin kropp ja då har hon i logikens namn samma rätt under hela graviditeten. Om hennes rätt till sin kropp innebär rätten att döda, så innebär den helt klart rätten att ”avhysa”. En abort dödar medan ett sent avbrytande av graviditeten (efter vecka 22) inte innebär fostrets död, utan är en sorts ”avhysning”. Det sjuka är att det förra är tillåtet av vilka skäl som helst, medan det senare enligt lag bara tillåts i yttersta nödfall och då ska allt göras för att rädda barnet. Slagordet är ”kvinnans rätt till sin kropp”. Men det borde vara ”kvinnans rätt att döda fostrets kropp”. För det är exakt vad det handlar om.
Enda sättet att undvika denna motsägelse är att påstå att fostrets livsduglighet utgör en sorts förvandling från icke-människa till människa. Men det är ohållbart eftersom livsduglighetskriteriet istället beror på teknisk utveckling och inte på något som händer med fostret. Det ironiska är att abortliberalerna helt sonika överger ”kvinnans rätt till sin kropp”-retoriken så fort barnet blir livsdugligt. Enligt svenska abortliberaler har ofödda barn från vecka 22 och framåt större rätt till kvinnans kropp än kvinnas egen rätt till sin kropp! Det innebär alltså att abortliberalerna är abortmotståndare efter vecka 22. Inte ens abortliberaler tror alltså att kvinnans rätt till sin kropp ger oinskränkt rätt att döda ett ofött barn. Så skälet – kvinnans rätt till sin kropp – är alltså något som inte ens de själva tror på! Snacka om kluvenhet!
Om jämlikheten mellan könen är skälet till varför könsaborter är fel, så måste man hävda att en könsabort faktiskt dödar en ofödd flicka eller pojke. Det är aldrig köndiskriminering in abstraktum som är problemet. Som jag skrev i ett tidigare blogginlägg : tjurkalvar behandlas annorlunda än kvigkalvar men ingen feminist har protesterat mot denna könsdiskriminering. Detsamma gäller par som organiserar sitt intima samliv så att de maximerar chanserna att få en flicka eller en pojke (sex innan ägglossningen kontra sex efter). Är det könsdiskriminering? Eller adoptivföräldrar som önskar sig en flicka – ska de tvingas välja utan hänsyn till önskningar om kön? Nej, det som upprör med könsaborter är att man dödar något som har ett mänskligt kön. Och det är bara människor som har mänskligt kön. Det absurda med hela debatten blir detta: Dödar du flickfostret pga att dess pappa inte vill hjälpa till, eller för att flickan har Downs syndrom så är det helt okej. Inga problem alls! Då ställer personalen upp – det handlar ju om kvinnans val och frihet. Men dödar du det pga att du inte vill ha en flicka så är det avskyvärt. Det går inte ihop. För värderingar hänger ihop och har man sagt att kvinnans självbestämmande trumfar över fostrets människovärde, så får man stå sitt kast.
Om aborten är fri så ska den vara fri. Det betyder att abort på grund av kön, handikapp (som Downs), en eventuell homosexuall gen, ras (kanske ett mulattbarn) eller vilken anledning du vill, är legitima skäl för abort. Om man är för fri abort och lagen om fri abort säger att kvinnans skäl, vilket skäl det än må vara, är ett definitionsmässigt giltigt skäl, ja då får man vara konsekvent med detta. Alla andra värderingar – ALLA – får då underordnas kvinnans rätt att bestämma över sitt ofödda barns liv eller död. You can’t have it both ways! Värderingar hänger ihop.
Detsamma gäller när abort används som preventivmedel dvs när aborten sker på grund av att kvinnan (och mannen) hade abortmöjligheten i åtanke redan innan samlaget, och att detta utgjorde ett skäl till varför man struntade i preventivmedel. Detta fördöms av nästa alla abortliberaler jag pratat med. Men jag fattar inte varför. Vad har de för rätt att sätta sig till doms och moralisera över skälet till aborten, om det nu är moraliskt gott att den är fri? You can’t have it both ways! Värderingar hänger ihop.
Ytterligare exempel: svensk arvslag räknar med oföddas rätt att ärva; den begravningspraxis som utvecklats på många sjukhus, där man kremerar aborterade foster och sprider dem i minneslunder – något annat vore ju ”ovärdigt”. Motsägelserna är legio och illustrerar vår kulturs moraliska totalförvirring och faktiskt ... ondska.
Ondska består i att ta något som är mindre värdefullt och upphöja det över något som är mer värdefullt. Upphöjer man själviskhet, ekonomi, självbestämmande, karriär m.m. till något högre än människovärdet, så kränker man människovärdet och öppnar i logikens namn upp för att andra mindre värdefulla saker (som t.ex. en viss önskan om mitt barns kön) upphöjs över människovärdet. Värderingar hör ihop.
En politikers uppgift är bland annat att klä en politisk ideologi och etik i ord och handling. Kristdemokratin som ideologi tar radikal ställning för allas människovärde – även de oföddas. Därför måste Hägglund och kd välja. Antingen fortsätter de den inslagna vägen och lämnar den kristdemokratiska förståelsen av människovärdet - men då måste Hägglund acceptera könsselektiva aborter och dessutom borde han upphöra att kalla sig kristdemokrat - eller så går Hägglund tillbaka till grunden till varför kd bildades och står konsekvent upp för allas människovärde. You can’t have it both ways. Värderingar hör ihop.
Jag önskar verkligen att kd skulle ta avstånd från vår tids moraliska haltande och konsekvent stå upp för de goda värderingarna, det vill säga:
Varje människas rätt till sin kropp vilket självklart innebär rätten att inte bli dödad inte ens i livmodern.
Varje människas rätt att bli behandlad värdigt utifrån den utvecklingsgrad eller behovsgrad man råkar ha och inte dödas därför att ens behov är för stora.
Varje människas rätt att inte bli dödad på grund av sitt kön även om man bara är ett foster.
Det är på tiden att kristdemokraterna och Göran Hägglund upphör med detta hyckleri. Stå upp för de goda värdena, och gör det konsekvent. Sluta offra oföddas människovärde för den politiska maktens skull!
Publicerat av Mats Selander den 23 feb 2009 • Skriv ut • Tipsa en kompis
Du är välkommen att kommentera/debattera innehållet i detta blogginlägg i en separat tråd på vårt debattforum. Klicka på nedastående länk så kommer du direkt till tråden:
Kommentera/debattera inlägget på forumet... • 1 kommentar(er)
Människovärdet och logiken
Det är inte lätt att hänga med i svängarna när svenska politiker diskuterar människovärdet. Ta Göran Hägglunds senaste veckobrev:
På Mälarsjukhuset i Eskilstuna har en kvinna utfört två aborter. Orsaken var att hon inte ville ha en flicka. Låt mig än en gång slå fast att jag står upp för rätten till fri abort fram till vecka 18. Men jag tycker faktiskt inte att det är okej att välja bort ett friskt foster för att det har “fel” kön. Människovärdet är mycket mera värt än så!
Resonemanget är alltså följande:
1. Vi ska ha fri abort fram till vecka 18. Fri abort innebär rätten till abort oberoende av orsaker eller av vilken orsak som helst. Det är enbart kvinnans eget beslut och hon kan ange vilket motivering som helst eller ingen motivering alls.
2. Orsaken fel kön är inte okej.
3. Skälet till att det inte är okej med abort på grund av kön är människovärdet.
Var är logiken i detta? Om människovärdet är mycket mera värt än så i de två fallen i Eskilstuna, hur kommer det sig då att människovärdet inte är mycket mera värt än så i de övriga 37 000 aborterna (2007 års abortstatistik)?
Som någon sagt: “Man kan inte både äta kakan och behålla vikten!” Försvar av fri abort inkluderar försvar av abort på grund av kön. Kritik av abort på grund av kön innebär kritik av fri abort.
Publicerat av Stefan Gustavsson den 21 feb 2009 • Skriv ut • Tipsa en kompis
Du är välkommen att kommentera/debattera innehållet i detta blogginlägg i en separat tråd på vårt debattforum. Klicka på nedastående länk så kommer du direkt till tråden:
Kommentera/debattera inlägget på forumet... • 2 kommentar(er)
Öppet brev till Lisa Magnusson krönikör på Aftonbladet
Lisa Magnusson, din krönika om abort skrämmer mig verkligen. Du skriver: ”Abort stoppar ett hjärta som slår – än sen?” Jag får riktigt obehagliga vibbar av det du skriver. Du vet att aborten dödar en människa – men det tycks inte röra dig i ryggen.
I en tidigare krönika skrev du om abort av Downsbarn: ”Jag är för fri abort, det vill jag ändå göra klart. Jag vill att alla skall få välja själva. Jag lägger inte någon moralisk aspekt på att folk gör sig av med sina downies.Men det är ändå intressant att fundera, inte över spillda korn utan över VAD vi väljer bort och VARFÖR. Det säger ju ändå något om oss och om våra värderingar. Det säger något om vad vi tycker att livet är. Alla har vi vår personliga idé om vad som är misshagligt: Downs kan man välja bort i en handvändning, men sedan. Skall föräldrar helt kunna måttbeställa sina barn? Eller var går gränsen? Ingen önskar sig ju en unge med anlag för cancer, eller dyslexi, eller ens närsynthet. Fine. Men homosexualitet då, borde föräldrarna kunna blinka bort det om de vill? Och alkoholistgener? Fulhet?”
Ja, nu tycks du svara på dina frågor själv: aborten ska vara obegränsad. Man ska få göra abort av precis vilken anledning som helst som t ex kön – trots att du vet att man släcker ett människoliv. Man ska inte dra förhastade paralleller till 30-talets Tyskland, men i ditt fall är det befogat. Du delar nämligen övertygelsen att den starke har rätten att ta livet av den svage om den starke finner den svage oönskad. Är man som du medveten om att man tar ett människoliv enbart för att han eller hon är oönskad, och sedan säger ”än sen?” så får man räkna med att uppenbara idéhistoriska paralleller görs.
Din argumentation är dessutom osedvanligt tunn. Könsselektiva aborter är inget problem eftersom ”vi har kommit överens om att abort är en lagstadgad rättighet”. Men du kan väl inte på allvar mena att lagen definierar vad som är moraliskt rätt och fel? Har du någonsin hört talas om att någon kämpat emot en viss lag men sedan hastigt ändrat sig när striden var förlorad? ”Aha, jag visste inte att jag befann mig i minoritet och därmed hade fel. Jag ska genast byta uppfattning till den rätta!” Du vet lika väl som jag att lagar kan vara omoraliska och rättsvidriga. Måste jag påminna om parallellen igen? Ändå förväntas vi abortmotståndare stå med mössan i hand och tyst åse det folkmord som pågår - majoriteten har ju alltid rätt. Faktum är att en sådan syn på rätten är fascistisk – makt ger rätt. Är det verkligen ditåt du lutar, Lisa?
Det mesta av din retorik handlar inte om abort utan om abortmotståndare: Abortmotståndare är hemska människor – så därför har jag rätt att döda mitt ofödda barn. Jag behöver inte ta ansvar för mitt sexliv och mina barn – för livetsordare och katoliker är kalla människor som inte bryr sig. Vilken klockren logik! Vilket vuxet resonemang!
Faktum är att just frikyrkliga och katoliker är de enda grupper i samhället som faktiskt försöker organisera hjälp för kvinnor i krisgraviditet. Visst kunde de göra mycket mer – men är det någon som gör något så är det de.
Din cynism når oanade höjder när du ondgör dig över att beskrivningar av sena aborter kan ge kvinnor ångest. Du skriver: ”... men jag kan tänka mig att ganska mycket av den där ångesten är kopplad till abortmotståndarnas egen propaganda som i det närmaste ger sken av att en abort innebär att det lilla lilla barnet sugs ut ur livmodern och sedan slängs i papperskorgen där det ligger och huttrar och snyftar efter mor tills det självdör. De som argumenterar så har inte rent mjöl i påsen.”
Lisa, hur kan du säga så? Så fullkomligt respektlöst! Vet du vad du talar om överhuvudtaget? De aborter där fostret ”sugs ut” slängs inte i någon papperskorg. De slamsas sönder. De medicinska aborterfostren kremeras ofta och hamnar på någon minneslund (såvida de inte sker i ensamhet och så spolas ner i toaletten). Och de ca 1700 aborter som görs årligen efter vecka 12, vad säger du om dem? Kvinnan tar en “medicin” som är specialdesignad att svälta ihjäl fostret. Sedan föds det fram dödfött. Det har förekommit att fostren levt vid så sena aborter. Är det ”propaganda” att beskriva detta? Snarare är det propaganda som syftar till att omskriva detta som ”livmoderinnehåll”, ”konceptionsprodukt”, ”cellklump” eller något i den stilen.
Varför inte titta lite på abortmotståndarnas ”propaganda”? Gå in på MROs hemsida abortnej.se och titta på autentiska abortbilder. Och ställ dig ärligt frågan: Vem är det som inte har rent mjöl i påsen egentligen? De som åser masslakten av ofödda med ett ”än sen”, eller de som visar vad det handlar om med syftet att stoppa det?
Men jag förmodar att du inte vill se. För då kan du ju få känslor. Känslor verkar vara det enda du grundar din moral på. Och det är inte fel. Problemet är bara att det inte är tillräckligt. I en krönika skriver du att du känner för kaniner. Du vill inte se dem slaktade och flådda. Och du vägrar äta kanin. Det hade med identifikation och inlevelseförmåga att göra sa du. Så bra, då kanske det är dags för dig att börja använda din inlevelseförmåga i relation till de allra minsta människorna i ditt samhälle. Varför inte identifiera dig med ett ofött barn – du har faktiskt själv varit ett, Lisa.
Du är ju medveten om att du redan är avtrubbad - så snälla fortsätt inte att förhärda ditt hjärta. Du berörs ju av gulliga djur, varför inte låta dig beröras av dina minsta medmänniskor? Tillåt mig citera dig:
Men visst finns det djur som ser så fula och omänskliga ut att man aldrig ens känner någon medkänsla från början, inte ens djurvännerna orkar bry sig. Till exempel en fisk har ju verkligen ett helt uttryckslöst ansikte, och ögonen på den ser mer ut som slemmiga pepparkorn än själsspeglar. Därför bekommer det inte mig det minsta att se den stirra anklagande på mig från isbädden inne hos fiskhandlaren. Jag slog faktiskt till och med ihjäl en gädda en gång när jag var nio, det äcklade mig men jag tyckte inte synd om den. Jag är avtrubbad, vi är avtrubbade. Vi bryr oss bara om de gulliga djuren. Det bor en liten nazist i oss alla.
Du sa det själv.
Publicerat av Mats Selander den 18 feb 2009 • Skriv ut • Tipsa en kompis
Du är välkommen att kommentera/debattera innehållet i detta blogginlägg i en separat tråd på vårt debattforum. Klicka på nedastående länk så kommer du direkt till tråden:
Kommentera/debattera inlägget på forumet... • 28 kommentar(er)
Den schizofrena abortkulturen
I Expressen, Aftonbladet och SvD kan vi läsa om en kvinna som gör abort när hon får reda på att fostret är en flicka. En månad senare är hon gravid igen. Också denna gång är det en flicka. Hon gör ännu en abort. Nu reagerar personalen på kvinnokliniken i Eskilstuna:
”Det stred mot deras uppfattning om mäns och kvinnors lika värde, säger Kaj Wedenberg, verksamhetschef på kvinnokliniken på sjukhuset.
Kaj Wedenberg blev efter det inträffade ombedd av sina kollegor att skriva ett direktiv som skulle göra att de inte är tvingade att undersöka kön när det inte fanns en medicinsk orsak.
– De vill slippa att bli tvungna att medverka i abort på grund av oönskat kön, säger Kaj Wedenberg till Expressen.se.”
Jag ringde min kompis Sven som är mjölkbonde i Västergötland. Han berättade hur vi behandlar tjurkalvar annorlunda än kvigkalvar. Nästan alla tjurkalvar slaktas inom två år medan kvigkalvarna blir mjölkkossor och får i alla fall leva ca åtta år ibland längre.
Könet avgör ett boskapsdjurs öde. Och aldrig har jag hört någon feminist skrika ”ojämlikt” eller klagat över ”könsdiskrimineringen” bland boskap. Varför inte det? För att just hanarna slaktas och honorna sparas? Ett sådant cyniskt hyckleri tror jag inte ens feministerna är kapabla till. Nej, snarare beror det på att det inte är kön in abstraktum vi värnar, utan könens jämlikhet bland konkreta människor. Det är inte jämlikhet bland hanar och honor, utan bland pojkar och flickor, kvinnor och män som vi bryr oss om.
Men svensk lagstiftning betraktar inte ett människofoster innan vecka 22 som en människa. Det är något annat. Exakt vad det är enligt lagen blir jag inte klok på. Är det ett djur? Eller ett UFO? Nej troligen inte. Kanske en del av kvinnans kropp? Ja det rimmar i alla fall med slagorden. Men hur kan i så fall ”en del av kvinnans kropp” ha ett annat kön än det kvinnliga? Hur kan en gravid kvinna ha en penis? Och om det är en del av kvinnans kropp, hur kommer det sig att läkare går med på att amputera bort denna del trots att den oftast är helt frisk? Ingen läkare skulle gå med på en amputation av en frisk hand bara för att kvinnan sa ”det är min hand och jag gör som jag vill med den – amputera den!” En sådan kvinna har inte problem med sin hand utan med sitt psyke. Nej, jag kan ärligt talat inte förstå vad ett människofoster kan tänkas vara om det inte är en människa.
Och när höljet av de politiskt korrekta värderingarna plockas bort – vilket just skett i fallet med Eskilstunakvinnan – så blottläggs det jag tror är varje människas djupaste intuitioner om vad en graviditet är. En graviditet är något värdefullt. Varför det? Därför att där finns en ny människa! Visst kan värderingar och omständigheter trumfa över känslan av att graviditeten och fostret har ett grundläggande värde. Men ingen är helt tillfreds med aborter. Ingen tycker att det får ske av vilket skäl som helst. En abort tar alltid emot. Det är alltid något sorgligt. Och om en kvinna skulle uppleva sin abort som likvärdig med en blindtarmsoperation – om de bokstavligt talat skulle hamna på samma moraliska nivå för den kvinnan – så menar nog de allra allra flesta att den kvinnan har tappat sin moraliska känslighet. Hon har blivit etiskt bedövad. Hon har blivit kall.
Men vår kultur har klassat ett antal värderingar som så pass värdefulla att de anses trumfa över fostrets värde. Hon kan vara ”för ung”, ”för gammal”, ”för fattig”, ”för oberedd”, ”för upptagen”, ”för ensam”. Blir graviditeten för känslomässigt jobbig så är det alltid ett legitimt skäl för abort. Så säger vår kulturs värderingar. Men vad händer då när graviditeten faktiskt inte är känslomässigt jobbig eller när skälet till aborten faktiskt inte har att göra med någon plåga eller något stort obehag hos kvinnan, utan endast med hennes önskan, och då kanske en relativt trivial önskan. Eller som nu, en helt politiskt inkorrekt önskan! Ja då blir det uppenbart att vi inte ser på det ofödda människolivet som ”en cellklump” eller ”en del av kvinnans kropp”. Då blir det helt plötsligt ”könsdiskriminering” som om fostret var en människa som hade ett mänskligt kön, som om det handlade om en flicka.
Ju mer jag tänker på detta desto tydligare blir det: en kultur kan aldrig bli tillfreds med abortliberalism. Innerst inne vet vi vad det handlar om. Vi offrar människor för vår kulturs värderingar, för vår materialism, för vår ”frihet”. Vi berättigar våra aborter med hjälp av våra värdeingar men så fort detta kulturella värderingstryck upphör – som i detta fall – så får vi kontakt med abortens sanna natur, att man dödar en liten människa, en liten pojke eller en liten flicka. Och då gör det ont. Då vill man ”slippa att bli tvungna att medverka i abort”.
Publicerat av Mats Selander den 16 feb 2009 • Skriv ut • Tipsa en kompis
Du är välkommen att kommentera/debattera innehållet i detta blogginlägg i en separat tråd på vårt debattforum. Klicka på nedastående länk så kommer du direkt till tråden:
Kommentera/debattera inlägget på forumet... • 6 kommentar(er)
Sturmark angriper Ella Bohlin
På debattsajten Newsmill har Sturmark plockat fram en gammal intervju med Ella Bohlin med anledning av att hon kandiderar till EU-parlamentet. Han skriver att Bohlin är kreationist och implicerar att detta är något förfärligt. Idag svarar Bohlin och säger sig vara noga med att skilja mellan politik och tro. Sådana här angrepp är typiska för Sturmark och skapar förstås reaktioner och en del starka känslor, men de bidrar knappast till att klargöra viktiga frågeställningar.
För det första så är Sturmark alltid angelägen om att klumpa ihop intelligent design med kreationism, trots att han vid det här laget borde känna till skillnaden. I likhet med så många andra nyateister tycks han sakna viljan att förstå sina meningsmotståndare och ta dem på allvar. Men än viktigare är att han aldrig (mig veterligen) brytt sig om att klargöra vad han menar med “Darwins evolutionsteori”. Det finns åtminstone fyra saker man kan inkludera i begreppet: (1) Mikroevolution - mindre genetiska förändringar inom arter eller släkten (detta är vetenskapligt bevisat), (2) Makroevolution - teorin om att mikroevolutionen sedd över tid är den främsta orsaken till uppkomsten av alla nu levande arter (omfattad av de flesta biologer men betvivlad av en minoritet), (3) Rent naturliga processer - tanken att makroevolutionen inte styrts eller förprogrammerats av någon intelligens utan är rent “naturlig” (trodd på av ateistiska darwinister betvivlad av ID-folk, kreationister och även teistiska evolutionister), (4) Att själva livet uppstått genom en rent naturlig process (i grova drag trodd på och betvivlad av samma som under punkt 3)
Sturmark menar att Darwins evolutionsteori är vetenskapligt bevisad, men då måste man vara noga med vad man menar. Talar han om mikroevolution (punkt 1 ovan) så är det sant. Talar han om både mikro- och makroevolution så har han en majoritet av biologer bakom sig. Menar Sturmark dessutom att makroevolutionen skett genom rent naturalistiska processer (punkt 3) och att detta är vetenskapligt bevisat, så är han på mycket tunn is. Detta kan inte sägas vara vetenskapligt bevisat, utan avgörs nog i högre grad av vilken världsbild man ansluter sig till. Trots detta har Darwinismen gång på gång använts för att rättfärdiga en ateistisk världsbild. Och att ateistisk filosofi ligger där i bakgrunden blir tydligt när man hör den darwinistiska storyn presenteras i läroböcker eller mer populärvetenskapliga sammanhang. Där bakas nämligen den sista punkten ofta in; tron på att själva livet uppstått genom rent naturalistiska processer. När det gäller livets-ursprungs-forskning vet vi otroligt lite. Och ingen kan med ett uns av seriositet hävda att vetenskapen “bevisat” hur livet kom till. Ursprungsfrågor gränsar obönhörligen till filosofin och teologins domäner. Och här är frågetecknen otroligt mycket större och fler än utropstecknen. Det skulle vara renhårigt om alla parter kunde erkänna det.
Vad som sker är istället att de vetenskapliga bevisen för darwinismen, som i första hand handlar om mikroevolution (punkt 1 ovan), liksom glider över till de övriga punkterna. Beviskraften för punkt 1 smittar liksom av sig på punkt 2, dvs gemensamt ursprung där bevisen är svagare, och även på punkt 3 och 4. Bara för att virus muteras (och skapar HongKong-influensor) så har vi därmed bevisat att livet uppstått och utecklats av sig självt! Bevis för punkt 1 blir inte per automatik bevis för de senare punkterna. Men då man använder “darwinism” eller “evolutionsläran” utan någon noggrann definition, och utan att klargöra omfånget blir de “knölpåksord”, dvs trubbigt odefinierade ord som blir slagkraftiga i debatten. Men då blir också hela debatten på neandertalnivå, så att säga. (Men det passar kanske Sturmark? Problematisering och nyanser är ju inte direkt hans paradgren.) Som jag ser det är det djupt intellektuellt oärligt åtminstone om man borde vetat bättre. Och utan grundläggande definitioner blir den här typen av diskussioner och anklagelser helt obegripliga och faktiskt ganska meningslösa. Det blir “politik” i ett av ordets sämsta bemärkelser.
Det tråkiga är att det inte verkar finnas något intresse av att nyansera diskussionen. Varför skulle militanta darwinister vilja klargöra på vilka områden darwinismen saknar bevisstöd? Inte heller ser vi något intresse av att mötas i den filosofiska och vetenskapsfilosofiska diskussion som egentligen ligger bakom mycket av konflikten. Kanske beror detta på att darwinisterna vet att de skulle förlora allt för mycket av sin vetenskapliga status, om det gick upp för allmänheten att de egentligen inte grundar sig på vetenskap utan mer på filosofiska läror som metodologisk eller metafysisk naturalism. Men jag är osäker. Kanske vet de inte det. Kanske är de så totalt blinda för sina egna filosofiska förutsättningar att de likt hjärntvättade håller sig kvar i sin positivistiska bubbla, kosta vad det kosta vill. Hur som helst är det tråkigt.
Ella Bohlin, å sin sida, ger inget intryck av att ha läst många rader om vare sig kreationism, intelligent design eller evolutionsläran. Redan 2005 (när intervjun gavs) var hon väl politiker och borde väl insett att man antingen uttalar sig om det man vet något om eller håller käft. Inte heller nu 2009 verkar hon veta särskilt mycket om sakfrågan. Hon tror ju t ex att Darwins teori handlar om jordens tillkomst! Det är synd att hon är så fantastiskt dåligt påläst. Hon verkar ju inte heller brinna för frågan utan vill satsa på annat. Så jag tror inte Sturmark behöver oroa sig. Ett långt allvarligare problem menar jag är Sturmarks och hans gelikars attityd. Den nya ateismen uppvisar tydliga intoleranta aspekter, där grundläggande demokratiska rättigheter som religionsfrihet och åsiktsfrihet inte alltid respekteras. Sturmark har allt för ofta gjort sig till tolk för denna strömning, även om det finns några fina undantag (t ex när han och Stefan Swärd försvarade den frikyrklige nytillsatte rektorn för Lunds universitet Per Eriksson). Vi får hoppas undantagen är starten på en trend.
Publicerat av Mats Selander den 4 feb 2009 • Skriv ut • Tipsa en kompis
Du är välkommen att kommentera/debattera innehållet i detta blogginlägg i en separat tråd på vårt debattforum. Klicka på nedastående länk så kommer du direkt till tråden:
Kommentera/debattera inlägget på forumet... • 9 kommentar(er)
Snart är vi alla diskriminerade
Mycket bra debattartikel i Expressen idag: “Snart är vi alla diskriminerade”. Artikeln riktar sig direkt till den nya diskrimineringsombudsmannen Katri Linna.
Några smakprov ur artikeln:
Det har utvecklats en diskrimineringskultur i Sverige, som är överkänslig, egocentrisk och intolerant till sin natur. Den ställer grupp mot grupp och uppmuntrar till splittring och motsättningar. I dag är det bara en dryg tiondel av befolkningen i Sverige som inte anses behöva särskilt skydd mot diskriminering.
Diskrimineringskulturen ger olika grupper grund för att hävda sin särställning utifrån den offerroll som ges dem. Den ena gruppen kan hävda att man är mer skyddsvärd än den andra och att man upplever sig mer kränkt än någon annan. Intoleransen frodas och anspråken på omgivningens anpassning blir närmast omåttliga.
En första slutsats är att den nya diskrimineringsombuds-mannen Katri Linna bör få ett renodlat uppdrag, där myndighetsutövning inte sammanblandas med opinionsbildning.
Publicerat av Stefan Gustavsson den 26 jan 2009 • Skriv ut • Tipsa en kompis
Du är välkommen att kommentera/debattera innehållet i detta blogginlägg i en separat tråd på vårt debattforum. Klicka på nedastående länk så kommer du direkt till tråden:
Kommentera/debattera inlägget på forumet... • 1 kommentar(er)
Avgörande tro
Jag har en textkommentar publicerad i Dagen idag. Följer här:
Avgörande tro
Var hör Jesus hemma? På ytan är svaret enkelt. Jesus var inriktad på det judiska folket; Israel var hans hemvist. Han var jude, född i Betlehem, uppväxt i Nasaret och som vuxen med hemadress i Kapernaum. Nasaret, som vi oftast förknippar honom med, var en stad som han ”lämnade … och [han] bosatte sig i Kapernaum”.[1] I sin verksamhet riktade han sig enbartill judarna. I mötet med en kananeisk kvinna sa han utan att tveka: “Jag är sänd endast till de förlorade fåren av Israels hus.”[2] Det är först efter uppståndelsen som perspektivet vidgas. Då ska ”alla folk” göras till lärjungar, inte bara judar. Då ska budskapet spridas från ”Jerusalem … ända till jordens yttersta gräns”.[3]
Men också före uppståndelsen finns det öppningar mot världen utanför Israel .När Jesus talade om framtiden hävdade han att det finns en faktor som avgör när världshistorien kommer att avslutas: ”budskapet om riket skall förkunnas i hela världen och bli till ett vittnesbörd för alla folk, och sedan skall slutet komma.”[4] När en kvinna smorde hans fötter kvällen innan han fängslades förutsåg han världsmissionen: ”överallt i världen där evangeliet förkunnas skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.”[5]
Söndagens evangelietext ger ytterligare en sådan öppning mot hednafolken. Jesus var på väg hem till Kapernaum när en romersk officer kom honom till mötes. Utgrävningar har förövrigt visat att en romersk garnison var stationerad öster om staden. Och denne romerske officer förvånade Jesus genom sin starka tro: ”I Israel har jag inte hos någon funnit en så stark tro.”
Det avgörande för Jesus var inte nationalitet, inte ens om den var judisk, utan tro. När Jesus såg officerens tro vände han sig till folket som följde honom och sa: ”Många skall komma från öster och väster och ligga till bords med Abraham och Isak och Jakob i himmelriket. Men rikets barn skall kastas ut i mörkret utanför. Där skall man gråta och skära tänder.” Orden kom säkert som en chock för många av åhörarna. De var ju det utvalda folket, de var rikets barn; inte kan väl de förkastas av Gud?
Men redan Johannes döparen hade varnat för att se judisk härkomst som en kollektivanslutning till Guds rike: ”Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen. Och tro inte att ni kan säga till er själva: Vi har Abraham till fader. Jag säger er att Gud av dessa stenar kan uppväcka barn åt Abraham.”[6]
Det avgörande för Jesus var alltid frågan om tro. Officeren bad nu för en av sina tjänare som var förlamad och som plågades svårt. Jesus kontrade med en motfråga: “Skall då jag komma och bota honom” Och officeren visade sitt hjärta i den respons han gav.
För det första kan vi notera den respekt han visade för Jesus som jude: “Herre, jag är inte värd att du går in under mitt tak.” Han visste att en jude inte kunde gå in i en hednings hus utan att betraktas som kultisk oren. Precis som Petrus senare sa till en annan romersk officer, Kornelius: “Ni vet att det är förbjudet för en jude att umgås med en hedning eller besöka honom.”[7] Och fortsättningen visar att han insåg att skillnaden dem emellan handlade om något långt mer än etnicitet och judiska renhetslagar.
För det andra – och detta är det avgörande – visade han sin tro på Jesus som Guds son. Officeren hade själv suverän makt att befalla över de hundra soldater han hade under sitt befäl; det han sa måste de utföra. Nu bekände han villkorslöst förtroende för Jesus: ”säg bara ett ord, så blir min tjänare frisk.” Som Gud i skapelsen enbart med sitt ord lät världen bli till så kan Jesus, eftersom han är Guds son, med samma mäktiga skaparord göra tjänaren frisk. Det var officerens tro, när han i sin nöd kom till Jesus. Och på Jesus ord blev tjänaren omedelbart helad.
Vad tror du på? Vem sätter du din tillit till?
Noter
1) Matt 4:13
2) Matt 15:24
3) Matt 28:19, Apg 1:8
4) Matt 24:14
5) Matt 26:13
6) Matt 3:8-9
7) Apg 10:28
Publicerat av Stefan Gustavsson den 22 jan 2009 • Skriv ut • Tipsa en kompis
Du är välkommen att kommentera/debattera innehållet i detta blogginlägg i en separat tråd på vårt debattforum. Klicka på nedastående länk så kommer du direkt till tråden:
Kommentera/debattera inlägget på forumet... • 16 kommentar(er)
Biskop Koskinen och de nya talibanerna
I Gotlands Allehanda uttalar sig biskop Koskinen i äktenskapsfrågan. Han beskriver präster som inte håller med honom i frågan som talibaner och svartbröder. Det är oklart om biskopen tycker att de ska få fortsätta med t ex konfirmandundervisning.
Jag säger bara en sak: Schyst attityd, Lennart!
Undviker talibaner
Kyrkans värderingar sitter djupt. Konfirmandundervisningen är en viktig del och han [Koskinen] svävar lite på svaren när samtalet kommer in på hur man ska göra med de präster som säger nej till att viga samkönade par. Ska de ändå ha rätt att fortsätta bedriva konfirmandundervisning, och därmed ge röst åt en uppfattning som inte rimmar med kyrkans i frågan om homosexuellas rättigheter?
- Det är en lämplighetsfråga inom kyrkan och den lokala församlingen äger frågan om prästens roll, inte jag. Men jag kan förstås påverka församlingen. Om en präst inte vill viga ett homosexuellt par går frågan vidare i hierarkin och till slut hamnar man hos mig.
Han förutspår inte några bekymmer med detta.“Svartbröder”
- Någon som vill få sin kärlek välsignad vänder sig ju inte till en taliban. Man går till en präst som man vet bejakar situationen.
- Jag tror inte att det blir aktuellt på Gotland med några konflikter. Det har hittills varit väldigt få homosexuella som vill viga sig i kyrkan. Det finns vad jag vet, kyrkan har ju ingen åsiktsregistrering, bara två präster på Gotland som säger nej till det. Om man råkar stöta på en av dessa svartbröder så hamnar man hos mig i slutänden.
Sa jag vad som var rubriken över samtalet? Alla är välkomna Tala om ironi!
Publicerat av Stefan Gustavsson den 22 jan 2009 • Skriv ut • Tipsa en kompis
Du är välkommen att kommentera/debattera innehållet i detta blogginlägg i en separat tråd på vårt debattforum. Klicka på nedastående länk så kommer du direkt till tråden:
Kommentera/debattera inlägget på forumet... • 10 kommentar(er)
”As an atheist, I truly believe Africa needs God”
Humanisterna fortsätter oförtrutet sitt urskiljningslösa krig mot all religion. ”Vi kommer aldrig att uppnå fred på jorden innan religionerna är döda” skrev Björn Ulvaeus i Expressen för ett par år sedan. Strax före jul var det Stellan Skarsgårds tur: ”I dag ser jag i högsta grad religionen som ett problem.”
Med det som bakgrund är det intressant att läsa ateisten Matthew Parris artikel ”As an atheist, I truly believe Africa needs God”, publicerad i The Times den 27 december 2008.
Missionaries, not aid money, are the solution to Africa’s biggest problem - the crushing passivity of the people’s mindset
Before Christmas I returned, after 45 years, to the country that as a boy I knew as Nyasaland. Today it’s Malawi, and The Times Christmas Appeal includes a small British charity working there. Pump Aid helps rural communities to install a simple pump, letting people keep their village wells sealed and clean. I went to see this work.
It inspired me, renewing my flagging faith in development charities. But travelling in Malawi refreshed another belief, too: one I’ve been trying to banish all my life, but an observation I’ve been unable to avoid since my African childhood. It confounds my ideological beliefs, stubbornly refuses to fit my world view, and has embarrassed my growing belief that there is no God.
Now a confirmed atheist, I’ve become convinced of the enormous contribution that Christian evangelism makes in Africa: sharply distinct from the work of secular NGOs, government projects and international aid efforts. These alone will not do. Education and training alone will not do. In Africa Christianity changes people’s hearts. It brings a spiritual transformation. The rebirth is real. The change is good.
I used to avoid this truth by applauding - as you can - the practical work of mission churches in Africa. It’s a pity, I would say, that salvation is part of the package, but Christians black and white, working in Africa, do heal the sick, do teach people to read and write; and only the severest kind of secularist could see a mission hospital or school and say the world would be better without it. I would allow that if faith was needed to motivate missionaries to help, then, fine: but what counted was the help, not the faith.
But this doesn’t fit the facts. Faith does more than support the missionary; it is also transferred to his flock. This is the effect that matters so immensely, and which I cannot help observing.
Hela artikeln finns här.
Publicerat av Stefan Gustavsson den 8 jan 2009 • Skriv ut • Tipsa en kompis
Du är välkommen att kommentera/debattera innehållet i detta blogginlägg i en separat tråd på vårt debattforum. Klicka på nedastående länk så kommer du direkt till tråden:
Kommentera/debattera inlägget på forumet... • 11 kommentar(er)
Döparens besvikelse
Här en kommentar, publicerad i Dagen, till en av söndagens texter. Evangelietexten är hämtad från Matteus 11:2-11
Johannes fick i sitt fängelse höra om Kristi gärningar, och han skickade några av sina lärjungar för att fråga honom: “Är du den som skall komma, eller skall vi vänta på någon annan?” Jesus svarade dem: “Gå och berätta för Johannes vad ni hör och ser: att blinda ser och lama går, spetälska blir rena och döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud. Salig är den som inte kommer på fall för min skull.” När de hade gått började Jesus tala till folket om Johannes: “Vad gick ni ut i öknen för att se? Ett strå som vajar för vinden? Nej. Vad gick ni då ut för att se? En man i fina kläder? Men de som bär fina kläder finns i kungapalatsen. Vad gick ni då ut för att se? En profet? Ja, och jag säger er: en som är mer än profet.Det är om honom det står skrivet: Se, jag sänder min budbärare före dig, han skall bereda vägen för dig. Sannerligen, ingen av kvinna född har trätt fram som är större än Johannes döparen, men den minste i himmelriket är större än han.
Kommentar:
Jag skriver detta på väg hem från en debatt med en jude, en muslim och en ateist. På frågan om det mest omistliga i min tro var svaret givet: Jesus Kristus! Han är centrum i mitt liv. Hans handlingar och ord, hans död och uppståndelse, är mitt hopp.
På söndag möter vi en person som inte blev positivt överraskad av Jesus; Johannes Döparen.
1. Besvikelsen
Döparen banade väg för Jesus och pekade ut honom som Messias. Nu sitter han fängslad i Herodes fästning, avskuren från händelserna runt Jesus. Och han tvivlar. Pekade han ut rätt person?
Hans eget budskap handlade om Himmelrikets ankomst, som samtidigt skulle innebära Guds triumf över det onda: ”Redan är yxan satt till roten på träden. Varje träd som inte bär god frukt skall huggas bort och kastas i elden … Han har kastskoveln i handen och skall rensa den tröskade säden …” Men Jesus har verkat under lång tid utan att domen kommit; Döparen sitter ju fortfarande orättfärdigt fängslad! Han sänder därför bud till Jesus med frågan: ” “Är du den som skall komma, eller skall vi vänta på någon annan?”
Jesus svarar med citat från Jesaja bok, som talar om rikets ankomst. Alla kan se att orden nu uppfylls runt Jesus: ”blinda ser och lama går, spetälska blir rena och döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud”. Men för Döparen, som kan skrifterna, är det säkert väsentligt vad Jesus utelämnar i sina citat. Sammanhanget Jesus citerar handlar ju också om Guds dom!
Använder Jesus lösryckta citat? Nej, vad han medvetet säger är att den nya tiden har kommit, men domen är ännu inte här. Dörren till välsignelserna har öppnats, innan vreden kommer. Döparens besvikelse beror på felaktig förväntan att rikets ankomst och domens dag ska sammanfalla i tiden.
2. Döparens upprättelse
För att hindra att svaret uppfattas som kritik av Döparen påminner Jesus folket om Döparens storhet. Vad gick ni ut i öknen för att se, när ryktet om Döparen spred sig: En vindflöjel? Ingen var modigare och mer konsekvent än Döparen. En snobb? Döparen levde i självvald enkelhet. En profet? Ja, säger Jesus, den störste av profeter och mer än en profet. Han bar fram Guds ord, men han var också själv omtalad i Ordet, i Malaki 3.
Enligt Jesus är Döparen större än Abraham, Mose, David, Elia och alla profeterna. De hade talat om en kommande Messias, Döparen fick personligen introducera honom. Att Döparen inte från sitt fängelse förstod hemligheten med Jesus förtar inte hans storhet. Det är inte märkligare än att Petrus senare ger uttryck för samma svårighet när Jesus talar om korset: “Må Gud bevara dig, herre. Något sådant skall aldrig hända dig.”
3. Storheten i att vittna om Jesus
Jesus hävdar att ”ingen av kvinna född har trätt fram som är större än Johannes Döparen”. Sedan kommer något häpnadsväckande: Du och jag presenteras som större än Döparen: ”men den minste i himmelriket är större än han”. Döparen är större än alla före honom, men alla i himmelriket är större än Döparen. Och därför är vi större än Abraham och Mose!
Vari ligger storheten? Inte i oss själva, det har med relationen till Jesus att göra. Döparen är större än de som kom före honom, eftersom han personligen fick peka ut Jesus. Den minste i himmelriket är större än Döparen, eftersom vi kan peka ut Jesus tydligare och djupare än vad Döparen kunde. Han avrättades tidigt och såg inte Jesus död, uppståndelse och segerrika himmelsfärd. Döparen kunde inte förstå Jesus så som vi kan göra.
Vi kan förundras över den storhet Jesus tillskriver oss. Men det väcker också nya frågor: Om all storhet bland människor är beroende av relationen till Jesus, vad säger det om honom?
Publicerat av Stefan Gustavsson den 12 dec 2008 • Skriv ut • Tipsa en kompis
Du är välkommen att kommentera/debattera innehållet i detta blogginlägg i en separat tråd på vårt debattforum. Klicka på nedastående länk så kommer du direkt till tråden:
Kommentera/debattera inlägget på forumet... • 1 kommentar(er)
Religionsblandning i Svenska Kyrkan
I veckans nummer av Hemmets vän har jag en artikel om den aningslösa religionsblandningen i Svenska kyrkan. Håll till godo:
Vart har självförtroendet hos svenska kristna tagit vägen? Tror vi inte längre att Jesus har något unikt gott att erbjuda?
För några veckor sedan hölls en konferens i Svenska Kyrkan i Nacka med temat ”Andlighet för en ny tid”. Med tanke på sviktande medlemssiffror är temat mycket angeläget. Tyvärr visade det sig handla om en ny andlighet för vår tid; inte om kristen andlighet. Tyngdpunkten under dagen utgjordes av andliga övningar. Prova på, utmanade programbladet, och presenterade ett dignande bord av religiösa tekniker: ”ayurvedaanalys, yoga, mindfulness, healing, auraanalys, deeksha och eurytmi”. Konferensen gavs legitimitet genom välkända biskopars medverkan.
Konferensinnehållet har, som jag ser det, mycket litet med kristen tro att göra. Eller har jag missat texterna i evangelierna där Jesus undervisar om människans aura eller tränar yoga med lärjungarna? Inspirationen kommer istället från annat håll: från österländsk mystik och från västerländsk ockultism. De andliga övningarna är direktimporterade från hinduism och buddhism och från teosofi och antroposofi. Därmed bygger de också på en annan verklighetsuppfattning än den kristna.
Ayurveda är en tusenårig indisk läkekonst, med rötter i de hinduiska vedaskrifterna. Deeksha hör också till den hinduiska visdomstraditionen och är en teknik för att föra över energi.
Auraanalys har sin bakgrund i teosofin. Auran påstås vara ett energifält som omger allt levande och vars färg berättar om personen som avger den. Eurytmin är en rörelsekonst inspirerad av Rudolf Steiner, antroposofins grundare.
Det går inte att förstå hur delar av kyrkan på detta sätt ingår äktenskap med New Age, utan att se den stora linjen tillbaka till upplysningen för 200 år sedan. Då började kritiken ta fart på allvar mot tanken på Guds existens och mot en övernaturlig verklighet. Naturalismen, tanken att endast naturen är verklig, slog rot. Därmed slogs också fötterna undan för en kristen verklighetsuppfattning.
Vad gjorde då kyrkan? Istället för att bemöta kritiken mot Guds existens valde stora delar av kyrkan att följa den tyske teologen Friedrich Schleiermacher. Hans respons på upplysningens kritik av Gud var att ge religion en ny och subjektiv definition: ”Känslan av absolut beroende”. Med en sådan definition gör det ju inget om Guds existens kritiseras. Tron förflyttas till ett stormfritt rum, där vi fortsatt kan odla en känsla av Gud. Schleiermacher menade sig på detta sätt ha räddat den kristna tron; i verkligheten förrådde han den. Om Gud inte finns, oberoende av mitt känsloliv, faller kristendomen.
När Gud är ute ur bilden återstår människans obotliga religiositet. Andligt liv kommer då att fokusera på tekniker som hjälper människor att komma i kontakt med en inre verklighet – konferensen i Nacka är ett typexempel på detta.
Det är ställt bortom varje tvivel att Nya testamentet har ett annat budskap. Gud finns på riktigt, oberoende av oss. Gud är en personlig Gud – vår himmelske fader – som skapat himmel och jord och håller dem i sin hand. Vi har vårt ursprung i Gud , men har förlorat gemenskapen med honom. Lösningen på denna katastrof ligger inte i att upptäcka dolda resurser i djupet av det egna inre livet; lösningen finns utanför oss själva. Det handlar inte om religiös teknik utan om en historisk person, inte om andlig energi utan om ett blodigt kors och en tom grav. Det handlar om Jesus från Nasaret som erbjuder varje människa förlåtelse och ett nytt liv.
Benedictus Olai, som var Erik XIV:s läkare, gav 1578 ut ”En nyttig läkarbok”. Enligt boken skulle man ta svinträck, som bränts till aska, och strö i såren för att stoppa blödningar. Mot depression rekommenderade han, inte bränd avföring, utan istället intagandet av ett dyrbart mos bestående av pulveriserade ädelstenar! Ingen som tar modern medicinsk kunskap på allvar skulle idag använda dessa metoder, ens som komplement. Varför ska då vi, som tar Jesus på allvar som Guds Son, syssla med auraanalys och deeksha?
Antingen ”finns vishetens och kunskapens alla skatter gömda” i Jesus Kristus, som Paulus säger i Kol 2:3 och då behöver vi inte oroligt söka någon annanstans. Eller är Jesus en bluff och vi bör i ärlighetens namn lägga ner den kristna kyrkan. Men i vår tid riskerar vi istället att uppfylla Paulus farhågor om att ”förföras och lockas bort från uppriktigheten och renheten gentemot Kristus” och ta emot förkunnelse om ” en annan Jesus” och ta emot ”en annan ande” och ”ett annat evangelium” (2 Kor 11:3-4).
Det är hög tid för svensk kristenhet att hitta tillbaka till de egna rötterna och igen bli människor som har hela sin ”stolthet i Kristus Jesus” (Fil 3:3).
Publicerat av Stefan Gustavsson den 5 dec 2008 • Skriv ut • Tipsa en kompis
Du är välkommen att kommentera/debattera innehållet i detta blogginlägg i en separat tråd på vårt debattforum. Klicka på nedastående länk så kommer du direkt till tråden:
Kommentera/debattera inlägget på forumet... • 15 kommentar(er)
Var är de kritiska journalisterna?
Frågor som rör människans sexualitet diskuteras allt mer lösryckt och förvirrat idag.
Vid årsskiftet kommer Socialstyrelsen att ta bort sex stycken diagnoser för sexuella beteenden ur sjukvårdens diagnossystem: transvestism, fetischism, fetischistisk transvestism, sadomasochism, könsidentitetsstörning i barndomen och multipla störningar av sexuell preferens. I dag betecknas dessa som psykiska sjukdomar och beteendestörningar.
I DN intervjuades Lars-Erik Holm, generaldirektör för Socialstyrelsen och han för egendomligt förvirrade resonemang.
För det första nedvärderar han sjuka människor.
- Socialstyrelsen vill med den här förändringen understryka att det här är beteenden som inte är sjukdomar och inte heller är perverst, säger han. Med hänvisning till vad borttagandet av diagnosen homosexualitet (1979 ) betydde för de homosexuellas självkänsla säger han:
- Det är väldigt viktigt för de här individerna att samhället erkänner dem som fullvärdiga medborgare.
Frågan som infinner sig är förstås: Vilken människosyn är det som gäller hos Socialstyrelsen? Är den människa som lider av någon av de störningar som är kvar i diagnossystemet inte fullvärdiga medborgare?
För det andra missförstår han förhållandet mellan juridik och medicin. DN skriver: “Andra sexuella beteenden som till exempel transsexualism, exhibitionism, voyeurism och pedofili kommer att finnas kvar som diagnoser. Och de kommer inte att tas bort i ett senare skede, enligt Lars-Erik Holm.”
Vad är då motiveringen till att ha dem kvar som diagnoser?
- Transsexualism behöver vara kvar för att kunna genomföra könsbyte i sjukvården och de övriga är kriminella handlingar som skadar andra, säger han.
Men sjukdiagnos avgörs inte av om något är kriminellt, utan av om det är sjukt istället för friskt.
Och jag bara undrar: Var är de kritiska journalisterna?
Publicerat av Stefan Gustavsson den 18 nov 2008 • Skriv ut • Tipsa en kompis
Du är välkommen att kommentera/debattera innehållet i detta blogginlägg i en separat tråd på vårt debattforum. Klicka på nedastående länk så kommer du direkt till tråden:
Kommentera/debattera inlägget på forumet... • 35 kommentar(er)
Rainbow Animals och grunden för etik
I helgen öppnades utställningen ”Rainbow Animals” på Naturhistoriska riksmuseet. Utställningen, som bygger delvis på forskning från Bruce Bagemihl, visar att homosexuella handlingar förekommer bland många olika djurarter. Enligt information om utställningen har man ibland kritiserat homosexuella handlingar för att vara ”onaturliga” eftersom de inte förekommer i naturen. Utställningens syfte är att bevisa att detta påstående inte stämmer – homosexuella handlingar har dokumenterats bland mer än tusen olika djurarter. Underförstått får man dra slutsatsen att eftersom homosexuella handlingar förekommer i naturen och alltså är ”naturliga” bör man bekräfta och bejaka mänsklig homosexualitet.
Jag är ingen zoolog och har ingen avsikt att gå genom Bagemihls kolossala bok och försöka visa att de förmenta homosexuella handlingarna egentligen är uttryck för maktkamp och dominans, eller icke-sexuell lek. Nej, man behöver inte ge sig ut på hal is med långsökta omtolkningar vare sig för eller emot idén att homosexuella handlingar är vanligt förekommande i djurriket.
Det finns andra saker man kan invända mot. Förutom den uppenbara problematiken med antropomorfism i utställningen (den konnotativa undertonen med regnbågsflaggan och ”pride” över en homosexuell identitet), kan man ställa den legitima frågan om till vilken grad djurbeteende bör vara normativt även för människor.
Homosexuella handlingar förekommer bland djuren – gott och väl. Det gör också kannibalism. Att ett djur äter ett annat djur av samma art förekommer bland mer än 1500 arter, och inte bara i nödfall. Man kan nämna bland andra hamstrar, lejon, mormonsyrsor (Anabrus simplex), myror, grisar, flasknosdelfiner (Tursiops truncatus), katter, elefanter, hundar, babianer, björnar, och vissa fiskarter, inklusive guppier och sandtigerhajar som djurrikets kannibaler. Eller ännu bättre, vad sägs om djurarter där sexuell kannibalism förekommer? Ett djur (oftast en hona) äter upp sin partner efter avslutad parning. Här kan nämnas skorpioner, bönsyror (Mantis religiosa), redback spiders (Latrodectus hasselti), svarta änkan (Latrodectus mactans, L. variolus , och L. hesperus) och Stagmomantis carolina.
Bland de priapiska bonoboaporna / dvärgchimpanser (Pan paniscus) finns inte bara heterosexuell promiskuitet, homosexuella relationer och oralsex; incestuösa relationer mellan nära släktingar och sexuella övergrepp mot unga, icke-könsmogna individer också förekommer.
Sexuella övergrepp mot ungar inom samma art påträffas också bland mullvader och hermeliner (Mustela erminea). Och våldtäkt är vanligt förekommande bland flasknosdelfiner, änder, gäss och vissa typer av vattenskalbaggar (genus Acilius). Till och med nekrofili har dokumenterats bland gräsänder och paddor (Bufo marinus).
Om man ska följa logiken bakom Bagemihls forskning och utställningen Rainbow Animals, får man dra slutsatsen att man bör bejaka våldtäkt, sexuella övergrepp mot unga, kannibalism och nekrofili därför att de förekommer bland de ”lägre” djurarterna och är alltså ”naturliga”.
Nej, det tror jag naturligtvis inte alls på. För det första anser jag att det är problematiskt att tillskriva djurens beteende något moraliskt värde. Vi menar inte att en björn gör ”fel” när den attackerar en fjällvandrare eller att en fågelmamma är ”dygdig” när hon skyddar sina ungar. Att tillskriva sådana moraliska värden på djurriket är också en form av antropomorfism som inte håller.
För det andra behöver inte det som förekommer i naturen vara ”rätt”. Man kan inte härleda det normativa från det deskriptiva. Att observera naturen ger en otillräcklig bas för etiken. David Hume och andra stora filosofer har med rätta pekat ut hur omöjligt det är att börja med en ren beskrivning av hur människor faktiskt beter sig och sluta med en föreskrift om hur människor bör bete sig. ”Humes lag” säger att man inte kan bevisa moraliska föreskrifter endast utifrån en beskrivning av fakta. Varken djurens eller människornas faktiska handlingar inom naturen kan leda oss till moraliska plikter.
Jacques Monod, Nobelpristagare i medicin för sitt arbete inom genetik (1965), insåg detta. Om allt som finns bara är en produkt av evolution är det uteslutit att säga hur man bör bete sig. ”Om detta [biologisk evolution] är sant, kan vi inte härleda någon ’plikt’ utifrån det som ’är’ och vi är fria att välja vårt eget värdesystem. Faktum är att vi måste välja ett värdesystem. Vi kan inte leva utan det: vi kan inte leva personligen; vi kan inte relatera till samhället.”
Monod förespråkade en form av metaetisk subjektivism eller antinomism där värderingar måste väljas godtyckligt utan något mått med vilket vi kan bedöma dem. Även om jag inte håller med honom i alla hans slusatser inom etiken, kan jag appådera hans uppriktighet att förstå att etiken inte kan grunda sig i en observation av naturen.
För några år sedan var radions sommarplåga en låt där refrängen lät: ”Me and you, baby, we ain’t nothin’ but mammals / let’s do it like they do on the Discovery Channel.” Tycka vad man vill om låttexten, men man skriver utifrån en konsekvent naturalistisk människosyn. Här finns ingen plats för moral – bara fucking. Budskapet är solklart: människan är bara ett djur. Djur parar sig – många utan någon som helst förpliktelse. Då får också vi knulla med vem man vill. Men varför stanna där? Varför inte döda och äta upp våra sexuella partners? Eller förgripa oss på barn? Våldtäkt är väl också naturligt. Om man tycker att detta är motbjudande, är det därför att man intuitivt förstår att mänsklig moral grundar sig på något mer än bara det som är naturligt.
Publicerat av Ray Baker den 13 nov 2008 • Skriv ut • Tipsa en kompis
Du är välkommen att kommentera/debattera innehållet i detta blogginlägg i en separat tråd på vårt debattforum. Klicka på nedastående länk så kommer du direkt till tråden:
Kommentera/debattera inlägget på forumet... • 83 kommentar(er)
Vem tänder stjärnorna?
Idag har journalisten Per Ewert och jag en artikel i Norrbottenskuriren med rubriken: Vem tänder stjärnorna?
Vad tror Humanisterna och Eva Dahlgren egentligen?
1991 sjöng Eva Dahlgren ut sin fråga: ”Vem tänder stjärnorna?” Svenska folket fascinerades, och Dahlgren blev en symbol för det nyandligt orienterade 90-talet. Men det var då det. I våras offentliggjorde sångerskan att hon nu funnit ett svar på sin fråga. Hennes svar löd: ”Ingen”, och Dahlgren är numera aktiv inom Humanisterna.
Varje människa har en okränkbar rätt att välja sin egen tro, så även Eva Dahlgren. Men motiveringen till hennes val väcker ändå en del frågor. I tidningen Humanisten förklarar hon: ”Och framför allt kände jag, att jag vill inte tro på Gud (…) Så egentligen lämnade jag frågan med: ’Jag skiter i om Gud finns eller inte, men för mig så är han inte här.’”
Eva Dahlgren har haft hela 17 år på sig att fundera över vem som tänder stjärnorna. Och till slut avfärdar hon frågan med förklaringen att hon helt enkelt inte vill att Gud ska finnas, så därför struntar hon i vilket. Onekligen en anmärkningsvärd motivering för en fråga med sådan dignitet.
Ingemar Hedenius förespråkade grundprincipen ”att inte tro på något, som det inte finns några förnuftiga skäl att anse vara sant.” Denna princip har knappast varit vägledande för Eva Dahlgrens val att bli ateist. För kan vi tänka oss någon annan fråga där vi tar ställning utifrån vad vi vill ska vara sant? Är balkarna i min bil sönderrostade eller inte? Har jag tjänat svarta pengar eller inte? I dessa fall finns det instanser som Bilprovningen och Skatteverket, som inte intresserar sig av vad vi önskar. De vill veta vad som faktiskt är sant. Om den principen gäller i vardagslivet, borde den ju rimligen också gälla den största frågan av alla.
Men kanske kan vi se saken helt tvärtom? Kanske bör vi istället lyfta fram Eva Dahlgren som ett föredöme? Det skulle ju kunna vara så att hon helt enkelt bara är mer uppriktig än de flesta andra ateister. För tänk om sekulärhumanismen främst är byggd på smak, inte på argument?
Idag, den 10 november 2008 är det på dagen 525 år sedan Martin Luther föddes. Under hans tid började den första klyftan skönjas mellan den kristna världsbilden och den framväxande renässanshumanism som så småningom skulle omformas till den moderna ateismen.
Luthers sätt att föra debatt var ofta allt annat än mjuk, och vi önskar hålla en mer ödmjuk samtalston. Men vi har likväl all anledning att fortfarande hålla fast vid Luthers grundbudskap att människan själv inte förmår lösa sina yttersta problem. Vårt hopp och svaren på våra frågor finns hos vår Skapare.
Vi menar att vetenskapens samlade landvinningar och människans samlade förståelse av livet ger goda skäl för att det rimligaste svaret på frågan ”Vem tänder stjärnorna?” lyder: ”Gud”. Och om Gud existerar får även de övriga stora frågorna om människans natur, ondskans problem, döden, lyckan och livets mening sina naturliga och rimliga svar.
I samtliga dessa frågor menar vi att ateismen inte lever upp till Hedenius krav på att ge förnuftiga skäl. Om Humanisterna och Eva Dahlgren önskar att nutidsmänniskan ska ta ateismen på allvar bör de därför presentera hållbara argument till varför deras världsbild skulle ge mer tillförlitliga svar på människans stora frågor än den kristna världsbilden gör. Handsken är kastad. Vill Humanisterna ta upp den?
Per Ewert, frilansskribent och författare till boken Vem tänder stjärnorna? (Authentic Media Nordic) som släpps på marknaden idag.
Stefan Gustavsson, direktor vid CredoAkademi & generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen, och har skrivit förordet till Vem tänder stjärnorna?
Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet
Publicerat av Stefan Gustavsson den 10 nov 2008 • Skriv ut • Tipsa en kompis
Du är välkommen att kommentera/debattera innehållet i detta blogginlägg i en separat tråd på vårt debattforum. Klicka på nedastående länk så kommer du direkt till tråden:
Kommentera/debattera inlägget på forumet... • 14 kommentar(er)
Två nya texter
Jag har två nya texter som publicerats idag, som jag gärna bjuder bloggläsarna på:
Kommentar till söndagens evangelietext i tidningen Dagen: Född på nytt
Kommentar till diskussionen om könsneutral äktenskapslag i SEA:s nyhetsbrev: Därför mobiliserar vi för en civilrättslig lösning
Publicerat av Stefan Gustavsson den 7 nov 2008 • Skriv ut • Tipsa en kompis
Du är välkommen att kommentera/debattera innehållet i detta blogginlägg i en separat tråd på vårt debattforum. Klicka på nedastående länk så kommer du direkt till tråden:
Kommentera/debattera inlägget på forumet... • 1 kommentar(er)
Långdistanslopp
Jag har en kommentar i tidningen Dagen idag till en av söndagens texter, Hebr 11:13-16:
I tro dog alla dessa utan att ha fått vad de hade blivit lovade. De hade bara sett det i fjärran och hälsat det och bekänt sig vara gäster och främlingar på jorden. De som talar så visar att de söker ett hemland. Och om de hade tänkt på det land som de lämnat kunde de ha återvänt dit. Men nu längtade de till ett bättre land, ett i himlen. Därför skäms inte Gud för dem, utan de får kalla honom sin Gud; han har ju grundat en stad åt dem.
Min kommentar följer här:
Första april 1981 skrev den engelska tidningen Daily Mail om en olycklig långdistanslöpare, Kimo Nakajimi. Enligt tidningen hade han börjat springa London Marathon, men på grund av ett översättningsmisstag trodde han att han behövde springa 26 dagar - inte 26 engelska mil! Tidningen hävdade att flera personer hade sett honom fortsatt springa, men utan att kunna stoppa honom. Under dagarna som följde publiceringen fick redaktionen flera samtal från människor som också menade sig ha sett stackars Kimo!
Varifrån fick trons hjältar, som Hebreerbrevets elfte kapitel beskriver, uthålligheten att under svåra förhållanden fullfölja sina långdistanslopp? Var de utsatta för ett aprilskämt? Nej, de hade sin uthållighet av två andra anledningar.
För det första hade de ett hopp om något större än detta liv. I tro dog alla dessa utan att ha fått vad de hade blivit lovade … Ingen … fick se löftet uppfyllas. De var medvetna om något mer än detta livet, vilket drev dem att aldrig i livet ge upp.
Ta Abraham som exempel. Han fick löftet av Gud om ett nytt land och bröt upp från det Kaldeiska Ur. Tillsammans med sin familj vandrade han till det land Gud lovat dem och slog sig ner där. Ändå såg de sig fortsatt som pilgrimer; de var inte framme, inte hemma än. De visste att löftet var större än Kanaan, att det sträckte sig bortom denna världen till det som Gud har planlagt och byggt, till en stad med fast grund.
Detta hopp är inte ett uttryck för livsförnekande eller förakt för den här världen. Den är ju skapad av Gud och avsedd att vara människans hem. En kristen kan aldrig avvisa vad Gud har gjort i skapelsen. Problemet ligger på ett annat plan. Guds goda värld har blivit ockuperad. Hela världen är i den Ondes våld, säger Johannes i sitt första brev. Nu ska denna världens härskare fördrivas, säger Jesus i Johannesevangeliet. Hoppet står inte till denna onda tidsålder utan till den kommande tiden, för att använda uttryck av Paulus.
I Bibelns slutkapitel ser Johannes en underbar syn: en värld utan ondska där människan för alltid hör samman med Gud igen. Han ser en ny himmel och en ny jord, ett nytt Jerusalem som kommer ner från himlen till den nya jorden och en brud, lammets hustru, som förbereds för bröllop. Men också hjältarna i Gamla testamentet såg något av denna syn! Det var därför de höll ut. De hade sett något som förändrat dem för alltid; de hade sett det i fjärran och hälsat det och bekänt sig vara gäster och främlingar på jorden.
Tänk dig, för att citera den amerikanske förkunnaren John Piper, att din älskande kommer för att möta dig. Du ser henne på avstånd och ditt hjärta vidgar sig och du välkomnar henne på avstånd så väl du kan. Du säger till de andra som är med dig: Jag väntar på att hon ska komma. Det är vad jag vill. Den här tiden och den här platsen är ofullkomlig utan henne. Jag hör inte hemma här; jag hör hemma där hon är.
Så var det för Abraham. Så är det för var och en som känner Herren.
För det andra hade de blivit Guds vänner. Detta uttrycks på ett underbart sätt. Därför skäms inte Gud för dem, de får ju kalla honom sin Gud; han har ju grundat en stad åt dem. Gud hade överlåtit sig själv åt dem. Han gav dem ett hopp, grundade en stad åt dem som aldrig ska falla. Och än mer, han lät dem kalla honom sin Gud - utan att skämmas. Här finns en djup hemlighet. Gud skäms inte för sitt folk; uttrycket är en negation. Vad är den positiva motsatsen till att skämmas? Där ligger den viktigaste drivkraften bakom hjältarnas uthållighet. De tillhörde Gud.
Så var det för Abraham. Så är det för var och en som känner Herren.
Publicerat av Stefan Gustavsson den 31 okt 2008 • Skriv ut • Tipsa en kompis
Du är välkommen att kommentera/debattera innehållet i detta blogginlägg i en separat tråd på vårt debattforum. Klicka på nedastående länk så kommer du direkt till tråden:
Kommentera/debattera inlägget på forumet... • 0 kommentar(er)
När församlingen tystnar
På Dagens hemsida är två av de första rubrikerna idag ”Abort som vardag” och ”Stå upp för din tro och din övertygelse”. Intressant.
I artikelserien Abort som vardag intervjuas en kristen sjuksköterska som har “assisterat vid många aborter”.
Vad är då argumenten för att vara med och utföra aborter?
För det första att det handlar om arbetsmoral: Det handlar om arbetsmoral ... Man ställer upp och hjälper varandra.
Här möter vi en moralisk bedömning av en viss handling - att ställa upp för varandra - medan den moraliska bedömningen av en annan och till sin natur mycket mer ödesdiger handling - att döda barnet - uteblir. En märklig inkonsekvens. Dessutom är det väl så att den moraliska förpliktelsen att ställa upp och hjälpa varandra endast är giltig om det gäller något gott. Behövs det hjälp att utföra något ont är förpliktelsen den motsatta: att inte ställa upp.
För det andra att det handlar om demokrati: Vi har tagit ett gemensamt demokratiskt beslut om abortlagen i Sverige och den är vårt gemensamma ansvar.
Detta verkar bygga på ett missförstånd av vilka förpliktelser som följer av en demokratiskt beslutad abortlag. Att vi har fri abort i Sverige innebär inte att varje individ är skyldig att ställa upp som abortpersonal. Det är ett fritt val med efterföljande ansvar.
För det tredje att det handlar om verklighetsförankring. Diskussionen om abort är inte ärlig, varken bland politiker som är oreflekterat positiva eller bland kristna som är oreflekterat negativa: ... ju längre bort man kommer från själva verksamheten, desto sämre förståelse. För dem som finns i verksamheten betraktas det istället som ett av många etiska dilemman.
Jag har i andra sammanhang påvisat att abort inte kan beskrivas som ett etiskt dilemma. Ett etiskt dilemma innebär ju att man står i en valsituationen där man, oavsett hur man väljer, tvingas att göra något etiskt förkastligt.
Men vad är det etiska dilemmat i en normal abortsituation? Valet utgörs inte av två förkastliga alternativ. Den ena möjligheten innebär att man utsläcker oskyldigt mänskligt liv, vilket bryter mot principen att man inte ska dräpa. Den andra möjligheten innebär att man föder det barn man själv varit med om att ge liv, vilket inte bryter mot några etiska principer. Det kan ha ett högt pris på det personliga planet, men det är inte en handling som är etiskt problematisk. Ett etiskt dilemma föreligger inte.
För det fjärde att det handlar om felaktig skuldbeläggning. Vi bör inte skuldbelägga den som utför abort, det är snarare abortkritiker som är de skyldiga: försvaret av människovärdet blir inte betjänt av att man skuldbelägger människor.
Men det finns ingen väg undan samtalet om rätt och fel och därmed frågan om skuld. Varför denna rädsla för att tala om skuld? I kristen tro är det avgörande att vara ärlig i frågan om synd och skuld, för att kunna ta emot de goda nyheterna om fullständig förlåtelse och upprättelse.
Inget av argumenten rättfärdigar abortverksamhet. Grundfrågan från gårdagens blogg kvarstår: Är det barn vi dödar? Artikelserien visar i blixtbelysning vad som händer när församlingen tystnar i viktiga frågor. Notera också att detta förhållningssätt till abort är något nytt i kyrkans historia: kristna som utför abort och försöker etiskt legitimera det.
I det berömda brevet från Diognetos (100-talet) skriver han om de kristnas kännetecken och nämner bland annat följande: De gifter sig som andra och får barn men överger inte sina nyfödda.
Publicerat av Stefan Gustavsson den 29 okt 2008 • Skriv ut • Tipsa en kompis
Du är välkommen att kommentera/debattera innehållet i detta blogginlägg i en separat tråd på vårt debattforum. Klicka på nedastående länk så kommer du direkt till tråden:
Kommentera/debattera inlägget på forumet... • 2 kommentar(er)
Rakt i solar plexus
Öppningsfrågan slog rakt i solar plexus på den svenska abortdebatten: “Är det ett barn vi dödar?”
Resor har gjort att jag inte tidigare haft möjlighet att titta på SVT:s nya satsning Annas eviga frågor. Mats Selander var lysande i samtalet. En eloge också till programledaren Anna Lindman Bask. Hon vågade hålla kvar flera av de för abortdiskussionen centrala frågorna i samtalet, vilket är ovanligt.
Bekymmersamt var det däremot att lyssna till Hanne Kjöller, inflytelserik liberal opinionsbildare och skribent på DN.
Programledaren höll upp en bild av ett” åtta veckor gammalt embryo” och bad om kommentarer. Frågan gick först till Mats: ”Varför är det här ett barn, enligt dig?”
Mats svarade: ”Därför att det biologiskt är en människa, det har två mänskliga föräldrar, det har ett typiskt mänskligt DNA, det är en biologisk organism som tillhör arten homo sapiens. Det är en människa; en människa under utveckling, men det är det många som är, under utveckling och ibland under avveckling, men det avgör inte vår mänsklighet, hur utvecklade vi är. Det är en liten människa.”
Mats Selanders utgångspunkt var biologin.
När Hanne Kjöller fick ordet var hennes svar följande: ”Det är ju så att det finns en juridisk term för när ett embryo blir ett foster och när ett foster blir ett barn … Ett foster eller ett embryo är inte en människa i lagens mening. Alltså definitionen för mig är den som finns i svensk lagstiftning. Alltså att ett barn är ett barn i vecka 27 eller när det föds utanför kroppen och kan andas själv.”
I programmet är det hennes enda kommentar kring barnets egen status. Det avgörs av gällande lag och därmed verkar den frågan besvarad. Följdfrågan blir då: Vad innebär ett sådant synsätt i 1930-talets Tyskland eller i Sydafrika från 1948 till 1990-talets början? Hanne Kjöller skulle självklart svara att det var vidriga raslagar som måste kritiseras. Nästa följdfråga blir då: Definitionen av människans status i tysk eller sydafrikansk lag måste bedömas och kritiseras. Varför gäller det inte svensk lag? Varför räcker det att bara utgå från lagstiftningens definition av människan här?
Min poäng: Det går inte att med hänvisning till gällande lag komma undan den grundläggande frågan om embryots, fostrets, barnets egen status.
Hanne Kjöllers utgångspunkt var juridiken.
Författaren Marcus Birro var sympatisk som person och han hade en verkligt skön kommentar om oss svenskar: “Men sedan är ju svensk självbild monumental. Det är Johnny Depp i spegeln varje morgon, fast det är Bert Karlsson som går ut genom dörren …” Han fortsatte: ”Har vi bestämt oss för något så är det så. Bara för att vi har bestämt oss för något i Sverige behöver ju det inte betyda att det är det bästa som finns i hela världen.” Helt sant.
Men när det kom till frågan om barnet i mammans mage var hans hållning lika godtycklig som Hannes Kjöllers: ”Det är en fråga vi bör ställa till föräldrarna, de har tolkningsföreträdet.” Barnets status är beroende av föräldrarnas möjlighet och föräldrarnas känslor.
Marcus Birros utgångspunkt var föräldrarna.
Vad är den rimligaste utgångspunkten för att avgöra ett barns status - om det är en människa eller inte - och dess rätt att leva: biologin, juridiken eller föräldrarna?
I mina öron ringde Mats ord från programintroduktionen kvar länge:
“Jag känner ett sorts ångest över det massdödande som pågår. Men det är inte för min skull … som det här är fel. Jag tror att det är fel för de personernas skull som aldrig fick chansen att leva, som faktiskt fanns där, ett litet tag.”
Publicerat av Stefan Gustavsson den 28 okt 2008 • Skriv ut • Tipsa en kompis
Du är välkommen att kommentera/debattera innehållet i detta blogginlägg i en separat tråd på vårt debattforum. Klicka på nedastående länk så kommer du direkt till tråden:
Kommentera/debattera inlägget på forumet... • 6 kommentar(er)
Rapport från senaste debatten mellan Lennox och Dawkins
I tisdags, den 21 oktober, ägde den andra offentliga debatten mellan Oxford-professorn i matematik John Lennox och evolutionsbiologen och ärkeateisten Richard Dawkins rum i Oxforduniversitetets naturhistoriska museum. I sin blogg på tidskriften The Spectators hemsida rapporterar författaren och kolumnisten Melanie Phillips från debatten.
Efteråt fick Phillips även tillfälle att ställa några följdfrågor till Richard Dawkins, vars i vissa delar anmärkningsvärda svar hon referar. Hon drar också några egna slutsatser och framför personliga reflektioner av debatten.
Som en av en händelse håller undertecknad som bäst på att översätta till svenska just den bok av John Lennox som omnämns i artikeln God’s Undertaker: Has Science Buried God?. Själv betecknar Phillips denna bok som:
... an excoriating demolition of Dawkins’s overreach from biology into religion as expressed in his book The God Delusion —all the more devastating because Lennox attacks him on the basis of science itself.
CredoAkademin planerar att försöka publicera denna utmärkta bok på svenska någon gång under 2009. Bäva månde Dawkins lärjungar i Sverige!
Publicerat av Mats Wall den 24 okt 2008 • Skriv ut • Tipsa en kompis
Du är välkommen att kommentera/debattera innehållet i detta blogginlägg i en separat tråd på vårt debattforum. Klicka på nedastående länk så kommer du direkt till tråden:
Kommentera/debattera inlägget på forumet... • 16 kommentar(er)
Mats Selander i TV-samtal om aborter
Vill bara helt kort göra reklam för ett tv-program som CredoAkademins egen Mats Selander kommer att delta i i morgon lördag. Programmet heter “Annas eviga” och är en ny serie där Existens’ programledare Anna Lindman Barsk bjuder in tre gäster som kanske aldrig annars skulle dela middagsbord, människor som har diametralt olika åsikter i livsavgörande frågor.
Mats kommer i egenskap av ordförande i föreningen Människorätt för ofödda (MRO) att diskutera aborter med DN:s ledarskribent Hanne Kjöller och med poeten och författaren Marcus Birro. Intressanta samtal utlovas, bland annat om frågan när ett barn egentligen blir till.
Här är sändningstiderna:
- Lördag 25 oktober 19.00 i SVT2
- Tisdag 28 oktober, 15.05 i SVT2
- Fredag 31 oktober, 23.25 i SVT2
Missa inte det!
Publicerat av Mats Wall den 24 okt 2008 • Skriv ut • Tipsa en kompis
Du är välkommen att kommentera/debattera innehållet i detta blogginlägg i en separat tråd på vårt debattforum. Klicka på nedastående länk så kommer du direkt till tråden:
Kommentera/debattera inlägget på forumet... • 17 kommentar(er)
“Hade jag haft en kniv hade jag stuckit den i honom”
En av de fantastiska förmånerna i ett demokratiskt samhälle är att frågor inte avgörs utifrån personlig makt eller med hot, utan i öppen debatt. En felaktig eller dåligt underbyggd uppfattning kan nedkämpas med hjälp av argument, istället för med automatvapen.
Alla som varit involverade i samtal om abort vet dock att det är en fråga där det öppna samtalets spelregler snabbt sätts ur spel och istället ersätts av anklagelser, förakt och i värsta fall av hot.
På SVT:s hemsida skriver Anna Eklund - själv förespråkare för den fria aborträtten - om debattklimatet i abortfrågan. Hon medverkade i Janne Josephssons Debatt, tillsammans med bland andra Mats Selander. Så här börjar hennes artikel:
“Hade jag haft en kniv hade jag stuckit den i honom”, hör jag någon väsa i publiken, riktat mot MRO-ordföranden och abortmotståndaren Mats Selander. Vi har just diskuterat abort i Debatt i SVT.
Uttalandet är skrämmande, liksom det faktum att det inte rönt någon uppmärksamhet. Här är personer som försvarar rätten att döda ofödda och samtidigt hotar att sätta kniven också i den som kritiserar dödandet. På ett bräde sätts både människorvärdet och det öppna demokratiska samhället ur spel.
Vilka, förutom abortförespråkare, tillåts av media att komma undan med en sådan attityd till sina kritiker?
Desto viktigare då att vi, som menar att det finns goda argument för att bejaka mänskligt liv från dess begynnelse i konceptionen, inte låter oss skrämmas till tystnad. Det är abortförespråkarna som fruktar det sakliga samtalet - det är väl kniv-kommentaren bevis nog för. Vi har allt att vinna på ett samtal där argumenten vägs mot varandra.
Publicerat av Stefan Gustavsson den 21 okt 2008 • Skriv ut • Tipsa en kompis
Du är välkommen att kommentera/debattera innehållet i detta blogginlägg i en separat tråd på vårt debattforum. Klicka på nedastående länk så kommer du direkt till tråden:
Kommentera/debattera inlägget på forumet... • 5 kommentar(er)
Rör inte familjen
Vill bara tipsa om författaren och poeten Marcus Birros artikel i Expressen i söndags: Rör inte familjen, egoister
Publicerat av Stefan Gustavsson den 21 okt 2008 • Skriv ut • Tipsa en kompis
Du är välkommen att kommentera/debattera innehållet i detta blogginlägg i en separat tråd på vårt debattforum. Klicka på nedastående länk så kommer du direkt till tråden:
Kommentera/debattera inlägget på forumet... • 2 kommentar(er)
Är frälsningen ett problem?
De senaste två hundra åren – från upplysningen och framåt - har den kristna kyrkan utsatts för ett kontinuerligt bombardemang av kritik. Innebörden har varit följande: Både filosofiskt och naturvetenskapligt är gudstron utan grund. Det finns inga giltiga skäl för en reflekterande person att vara kristen.
Hur har kritiken bemötts av den kristna kyrkan? En belysande respons gavs av Friedrich Schleiermacher (1768-1834 ), tysk teolog som kallats ”den moderna protestantiska teologins fader”. Hans inflytande har varit och fortsätter att vara mycket stort. Vad sa då Schleiermacher? Istället för att bemöta kritiken, som kom från filosofer som David Hume och Immanuel Kant, och visa att den var felaktig, valde han en annan strategi. Han omdefinierade religionen, så att den inte längre kan drabbas av kritik. Religion är, sa han, ”känslan av absolut beroende”. Och den känslan kan ingen komma åt! På så sätt förflyttade han religionen från varje område som har med fakta och förnuft att göra och gjorde det möjligt att fortsätta vara religiös, oavsett vad filosofer och vetenskapsmän än säger och oavsett hurdan verkligheten faktiskt är.
För Schleiermacher var detta ett sätt att rädda den kristna tron. Han skriver ”Från detta följer att … inget för den kristna tron ofördelaktigt någonsin kan framkomma …” Genom att omdefiniera tron och placera den i ett för kritik oåtkomligt och stormfritt rum menade han sig ha förnyat kristendomen. Följderna har blivit de motsatta. Den kristna tron har förlorat sitt innehåll och den religiösa känslan blir allt vagare. För om de ateistiska kritikerna har rätt - att Gud inte finns, att Jesus inte uppstått från det döda, att evangeliernas berättelser inte beskriver något som hänt – då är det i längden bara ömkansvärt att odla en religiös känsla.
Mycket av den moderna teologin följer dessvärre i Schleiermachers spår. Ett aktuellt exempel är intervjun med prästen Ted Harris i tidningen Dagen. Harris menar att det viktiga är att komma bortom teologi och trossatser. Journalisten undrar: ”Men den som hävdar sig funnit vägen, sanningen och livet, den som tror på Gud fader allsmäktig? Jesus Kristus? Helig Ande” Och hon fortsätter: ”Så fort jag ställt frågan ser jag pekpinnen, förstår att religion tillhör källarplanet. ALLA måste passera innerlighetens väg och för den som säger sig vara troende kristen innebär det att komma bakom teologi och trossatser.” För enligt Ted Harris handlar trossatserna bara om ”vår föreställning om Gud, men vad är Gud i sig själv?” Och han fortsätter: ”Vi kan tro på Jesus, men vem är Jesus? Han levde här på jorden, blev 33 år … där har du ett objekt, men är det Jesus? Tror du på Kristus, vem är Kristus?”
Eftersom trossatserna, om jag förstått Ted Harris rätt, inte relaterar till något faktiskt, så är vi fria att göra vad vi vill med innehållet i den kristna tron. Som han själv säger: ”Frälsningen är för mig ett stort problem … Jag tror att potentialen och den goda kraften finns i människan. Målet är att finna den goda kraften och på något sätt gestalta och manifestera den. Det är Guds skaparkraft som vill liv.”
Detta har mycket lite med Nya testamentets budskap att göra. Försök, om du kan, föreställa dig Jesus eller Paulus säga att frälsningen är ett stort problem?!
Schleiermacher definierade om religionen för att undkomma kritik och menade sig därmed ha försvarat tron. Det han borde ha gjort – och det vi är kallade till att göra idag – är istället att visa att upplysningens kritik av den kristna tron inte är giltig, varken i David Humes 1700-talsversion eller i Richard Dawkins uppdaterade 2000-talsversion. Kristen tro har med verkigheten, inte enbart med vårt inre känsloliv, att göra. Det finns skäl att tro på Gud. Bekännelsen till Jesus som Frälsare och Herre har ett faktiskt innehåll.
Det apologetiska uppdraget i Nya testamentet handlar inte om att anpassa vår tro, utan om att förklara och försvara den. Som Paulus säger i Kol 4:46: ”Lägg alltid era ord väl och ge dem sälta; ni måste veta hur ni skall svara var och en.” Och som Petrus säger i 1 Petr 3:16: ”Var alltid beredda att svara var och en som kräver besked om ert hopp.”
[Text jag publicerar i SEA:s nyhetsbrev idag, 17 oktober 2008]
Publicerat av Stefan Gustavsson den 17 okt 2008 • Skriv ut • Tipsa en kompis
Du är välkommen att kommentera/debattera innehållet i detta blogginlägg i en separat tråd på vårt debattforum. Klicka på nedastående länk så kommer du direkt till tråden:
Kommentera/debattera inlägget på forumet... • 7 kommentar(er)
Manifestation för Indiens förföljda kristna
Jag kommenterade igår händelser i Jerusalem i början av 30-talet och betonade i min text vikten av religionsfrihet. Petrus och de första kristna fängslades och myndigheterna försökte tysta dem på grund av deras tro på Jesus som Messias.
I Indien pågår idag liknande svåra förföljelser av kristna. Tillsammans med flera kyrkoledare arrangerar därför SEA - Svenska Evangeliska Alliansen - en manifestation i Stockholm onsdag 24/9 till stöd för våra lidande bröder och systrar i Indien. Jag uppmanar alla, som har möjlighet, att komma till Indiska ambassaden (Adolf Fredriks kyrkogata 12 i Stockholm, precis bredvid Citykyrkan) nu på onsdag den 24 september kl. 11.00.
För information om manifestationen, se www.sea.nu
Här finns information om situationen för Indiens kristna.
Publicerat av Stefan Gustavsson den 20 sep 2008 • Skriv ut • Tipsa en kompis
Du är välkommen att kommentera/debattera innehållet i detta blogginlägg i en separat tråd på vårt debattforum. Klicka på nedastående länk så kommer du direkt till tråden:
Kommentera/debattera inlägget på forumet... • 17 kommentar(er)
Äkta frihet
Idag har jag en text i Dagen, en kommentar till söndagens episteltext från Apg 5:27-29, under rubriken Äkta frihet. Texten följer här:
I Nya testamentet finns ett dubbelt perspektiv på överheten.
För det första bejakas överheten som en institution förordnad av Gud. Det betyder inte att varje makthavare är av Gud, men att överheten har en gudagiven funktion och därför kan kallas Guds tjänare.1 Uppdraget är att begränsa det onda och skapa möjligheter för det goda. Paulus argumenterar utförligt för denna syn på överheten i Romarbrevet.2 Jesus ger uttryck för samma inställning i sina berömda ord om att ge kejsaren det som tillhör kejsaren.3
För det andra utmanas varje människa att tänka igenom sina lojaliteter och i alla lägen sätta Gud först – också före överheten. Detta perspektiv kommer till uttryck på ett underbart sätt i Apostlagärningarna kapitel 4 och 5:
Den unga församlingen i Jerusalem upplevde en fantastisk tid: många som hade hört ordet kom till tro4 och det skedde många tecken och under bland folket.5 Ryktet om vad som skedde i huvudstaden spred sig och också från orterna kring Jerusalem kom stora skaror.6 Men överheten gillade inte det som skedde; det fanns många som inte kunde tåla att apostlarna undervisade folket och med hänvisning till Jesus förkunnade uppståndelsen från de döda.7
.
Två gånger ställs därför apostlarna inför rätta och ett förbud utfärdas mot att tala eller undervisa i Jesu namn.8 Båda gångerna ger Petrus en respons som med rätta blivit bevingad: Man måste lyda Gud mer än människor.9 Lydnaden för överheten begränsas alltid av lydnaden för Gud. Avslutningen av Jesusordet jag citerade ovan är som bekant att vi måste ge … Gud det som tillhör Gud.10
Petrus respons vid det första förhöret är av särskilt intresse: Tänk efter själva om det är rätt inför Gud att lyda er mer än honom. Vi kan inte tiga med vad vi har sett och hört.11 När Petrus avvisade tystnadskravet de försökte ålägga honom hänvisade han till tre av grundbultarna i ett öppet och fritt samhälle.
För det första hävdade Petrus samvetsfriheten: Tänk efter själva om det är rätt … Varje individ har ett eget ansvar och måste själv ta ställning. Det går inte att som tyska officerare gjorde vid Nürnbergrättegången försvara sig med att man bara lydde order. Petrus hävdade rätten och ansvaret att följa det egna samvetet. Och han utmanade makthavarna i sin samtid att själva tänka efter vad som är rätt.
För det andra hävdade Petrus religionsfriheten: … om det är rätt inför Gud … Apostlarnas övertygelse var religiöst motiverad. De var överbevisade om att Gud handlat på ett slutgiltigt sätt genom Jesus och att de var sända att tala och agera på hans uppdrag. Om vi står inför Gud är det självklart att mänskliga myndigheter inte kan kräva förbehållslös lydnad. Då måste man lyda Gud mer än människor; då måste det finnas religionsfrihet
För det tredje hävdade Petrus yttrandefriheten: Vi kan inte tiga med vad vi har sett och hört. Människor måste fritt få kommunicera sin tro. Eller med Jesus ord när några fariséer kom till honom och bad honom tysta de jublande folkmassorna: Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa.12 Apostlarna lät sig inte heller tystas – det finns många situationer där civil olydnad är en kristen plikt - och makthavarna blev efter hand allt mer irriterade: Vi har uttryckligen förbjudit er att undervisa i det namnet, och ändå har ni fyllt hela Jerusalem med er lära.13
De två perspektiven i Nya testamentet ska inte spelas ut mot varandra och utgör ingen motsägelse. Tvärtom ger de tillsammans inriktningen för den kristnes liv i samhället: lojal samhällsbyggare och, när det krävs, profetisk rebell.
Publicerat av Stefan Gustavsson den 18 sep 2008 • Skriv ut • Tipsa en kompis
Du är välkommen att kommentera/debattera innehållet i detta blogginlägg i en separat tråd på vårt debattforum. Klicka på nedastående länk så kommer du direkt till tråden:
Kommentera/debattera inlägget på forumet... • 18 kommentar(er)
Fotnoter:
- Rom 13:41 ↩
- Rom 13:1-8 ↩
- Matt 22:21 ↩
- Apg 4:4 ↩
- Apg 5:12 ↩
- Apg 5:16 ↩
- Apg 4:2 ↩
- Apg 4:18, 5:40 ↩
- Apg 5:29, 4:19 ↩
- Matt 22:21 ↩
- Apg 4:19-20 ↩
- Luk 19:40 ↩
- Apg 5:40 ↩
Expertdebatt om ID
Just nu pågår en intressant debatt (på engelska) mellan ledande kritiker och förespråkare av Intelligent design (ID) på en sajt som talande nog heter Opposing views. Här låter man experter på bägge sidor av viktiga frågor mötas och presentera sina bästa argument, och man ger dem tillfälle att kritisera varandras inlägg fram och tillbaka.
Grundfrågan som ställs på sajten är “Does Intelligent Design Have Merit?”. Så här lyder ingressen:
With about 70 billion stars and as many as 100 million life forms (at least here on Earth), the universe is a stunningly complex place. Did all of this matter evolve independently, or was it guided by a larger force – as proponents of intelligent design believe? With the debate raging in living rooms, classrooms and courtrooms, the stakes are high when it comes to determining intelligent design’s merit.
Ja-sidan representeras av Discovery Institute, dr Michael Behe och dr Jay Richards.
Nej-sidan representeras av National Center for Science Education, Americans United och Ayn Rand Center for Individual Rights.
En del av debatten handlar om huruvida kritik av evolutionsteorin ska tillåtas i amerikanska skolor, men de generella argumenten för och emot ID kan vara mycket belysande även för oss här i Sverige. Och en hel del av de frågor som tidigare kommit upp i CredoAkademins forum behandlas ingående, t ex frågan om ID kan betecknas som religion eller inte.
Ta del av experternas bästa argument för och emot ID – liksom de bästa motargumenten. Låter inte det som en schysst deal?
“Fair and square”, som man säger där borta.
Gå till direkt debattens förstasida.
Publicerat av Mats Wall den 11 sep 2008 • Skriv ut • Tipsa en kompis
Du är välkommen att kommentera/debattera innehållet i detta blogginlägg i en separat tråd på vårt debattforum. Klicka på nedastående länk så kommer du direkt till tråden:
Kommentera/debattera inlägget på forumet... • 1 kommentar(er)
Abortfrågan
MRO - Människorätt för ofödda - har väckt uppmärksamhet genom sin demonstration i Jönköping i söndags. Idag kommenteras aktionen utförligt i tidningen Dagen, både i en kritisk ledare och i en större artikel.
I tidningen får jag också frågan om relationen mellan MRO och de arbeten jag leder på CredoAkademin och i Svenska Evangeliska Alliansen. Svaret är att MRO är ett helt självständigt arbete, utan några organisatoriska kopplingar vare sig till CredoAkademin eller Svenska Evangeliska Alliansen.
Jag känner inte heller till situationen i pingstförsamlingen i Jönköping och kan inte kommentera den. Men intervjun med Pelle Hörnmark väcker flera principiellt viktiga frågor, som det finns anledning att diskutera.
Utgångspunkten är den kristna övertygelsen om ”livets okränkbarhet”. Men på frågan om en kristen kan arbeta på en klinik där det utförs aborter blir det överraskande svaret: ”Självklart kan man det.” Motiveringen, om jag tolkar Hörnmark rätt (?), är tvåfaldig.
För det första därför att abortfrågan ytterst är upp till den enskilde att avgöra: ”vi som enskilda fattar våra egna beslut … den största problematiken är för enskilda människor”. Intrycket blir att abortfrågan är en fråga där individers olika ställningstagande egentligen inte kan utvärderas. Men jag undrar: är utsläckande av oskyldigt mänskligt liv moraliskt neutralt?
Nya testamentet ger exempel på frågor som avgörs på individplan. Paulus skriver i Romarbrevet 14: “Den enes tro tillåter honom att äta vad som helst, medan den som är svag i tron bara äter grönsaker ... Den ene gör skillnad på dagar; för den andre är de alla likvärdiga. Var och en skall vara fast i sin övertygelse.” (v 2 och 5) Men inte är väl abortfrågan adiafora, alltså en fråga som är neutral i moraliskt hänseende, på det sätt som frågor om dagar, grönsaker och kött är det?
För det andra därför att rätten till abort handlar om ”politiska beslut” som leder till att ”ett antal stackare måste utföra aborterna”. Intrycket blir att också kristna måste finna sig i politiska beslut, gällande lagstiftning och därför ibland vara med och utföra aborter. Men jag undrar: är detta inte en situation där en kristen måste lyda Gud mer än människor? Om vi tror på livets okränkbarhet och en abort utsläcker liv är väl den självklara slutsatsen att vi inte kan medverka i abortverksamhet - oavsett politik och lagstiftning?
En sak är i varje fall säker: vi i den kristna församlngen behöver ett förnyat samtal om vad tron på människan som skapad av Gud till Guds avbild betyder i relation till abort.
[Detta blogginlägg uppdaterat 10/9]
Publicerat av Stefan Gustavsson den 9 sep 2008 • Skriv ut • Tipsa en kompis
Du är välkommen att kommentera/debattera innehållet i detta blogginlägg i en separat tråd på vårt debattforum. Klicka på nedastående länk så kommer du direkt till tråden:
Kommentera/debattera inlägget på forumet... • 9 kommentar(er)
Varför får man kränka David?
Med anledning av gårdagens blogg citeras ett antal bibeltexter på diskussionsforumet i ett försök att hjälpa kung David att komma ut ur garderoben. Men den läsningen är ett exempel på just den sortens historielös texttolkning som mitt blogginlägg kritiserade.
Jag har kommenterat texterna om David och Jonatan i en tidigare publicerad artikel som jag återger här:
Varför får man kränka David?
Om jag påstår att Olof Palme var fascist eller att Martin Luther King var rasist är det en personlig kränkning av dem. Det innebär att tillskriva dem en uppfattning som de själva betraktade som djupt omoralisk. Dessutom innebär det historierevisionism; att utan historiskt underlag revidera vår förståelse av det som föregått oss.
The Book – Gamla testamentet som soffbordsbok - har blivit en stor försäljningsframgång. Nästan 10 000 sålda exemplar talar sitt tydliga språk. Och framgången är välförtjänt. The Book är intressant; ett efterlängtat och fräscht exempel på nytänkande när det gäller bibelutgivning. Innehållsligt är det Gamla testamentet i löpande text, utan den för vanlig läsning irriterande vers- och kapitelindelning. Bildmaterialet är alldeles fantastiskt och hjälper läsarna att se hur de uråldriga texterna behandlar frågor och problem som är lika aktuella idag som då texterna skrevs.
En sak irriterar mig dock. Bilden som illustrerar Davids klagosång när han nås av budet att Jonatan är död, är en homoerotisk bild av två män som kysser varandra. Bilden är försedd med en bildtext som citerar David: ”Jag sörjer dig, min broder Jonatan, du var mig mycket kär, din kärlek mer för mig än kvinnors.” Historiskt är detta lika kränkande för David och Jonatan som mina exempel med Palme och King.
Källorna (främst 1 Sam 18 - 2 Sam 4) säger följande: Jonatan var Davids bästa vän. Det var en djup och långvarig vänskap, som komplicerades svårt av att Jonatans far, kung Saul den lynnige despoten, ville döda David. Anledningen var den konkurrens han kände från David, som var en lysande ledaregestalt. Under många år utspelade sig därför en kamp på liv och död mellan Saul och David. I en sådan situation var det förstås livsfarligt för Jonatan att vara vän med David och hans liv kom också att präglas av denna lojalitetskonflikt.
Jonatan valde vänskapen med den - åtminstone i konflikten med Saul - rättrådige David, framför blodsbanden till sin far. Indirekt avsade han sig också möjligheten att själv i framtiden bli kung.
Davids och Jonatans vänskap får flera starka uttryck i texterna, vilket inte är att förvåna. Situationen handlade vid flera tillfällen om liv eller död. När det sägs att ”Jonatan slöt ett förbund med David; han älskade honom lika högt som sitt eget liv” sätter han sitt eget liv på spel. Saul försöker ju döda David och de som är på hans sida.
De moderna försöken att läsa in en sexuell relation mellan David och Jonatan finns dessvärre inte bara i The Book, utan återkommer idag i många sammanhang. Senast var det i diskussionen i Svenska Kyrkan om välsignelseakt över registrerat partnerskap. Detta trots att allt talar emot en sådan tolkning.
För det första är det en kulturellt okänslig läsning av texterna. I Orienten – då som nu – kan män ge fysiska uttryck för vänskap utan att det har sexuella övertoner. Att David och Jonatan ”kysser varandra” är inte mer sexuellt laddat än när arabiska politiska ledare gör det när de möts idag.
För det andra är det en anakronistisk läsning av texterna, där man överför vår tids acceptans av samkönade relationer till en kultur som vi vet var strikt avvisande mot sådana relationer. Gamla testamentet och allt vi vet om Israels historia visar en kultur som mycket starkt tabubelagt homosexuella handlingar. Det är därför uteslutet att man okommenterat skulle föra vidare texter om David – den egna hjälten - som visar att han levde i en homosexuell relation.
För det tredje är det en språkligt rigid läsning av texterna, som inte klarar av att avkoda hur ord kan ha olika betydelse beroende på sammanhang. David använder i sin klagosång starka kärleksuttryck om både Saul och Jonatan:
”Saul och Jonatan, de älskade, kära,
i livet och döden förenade”
Vi kan diskutera om David avser att säga att de två döda var älskade av andra eller om han avser att säga att de, far och son, älskade varandra. Oavsett detta kan vi vara överens om att det inte handlar om sexuell kärlek. Och det gör inte heller den starka kärleksförklaring som David längre ner i samma sång ger vännen Jonatan: ”Jag sörjer dig, min broder Jonatan, du var mig mycket kär, din kärlek mer för mig än kvinnors.” Det handlar om att David, som hade fler fruar och kärleksaffärer än han borde ha haft, ändå hade en djupare relation till Jonatan än med någon av sina många kvinnor.
För det fjärde var David sexuellt intresserad av kvinnor, vilket inte minst affären med Batseba visar, men också en kommentar han fäller ute på krigsfältet: ”kvinnor har varit förbjudna för oss, som alltid när jag har dragit i fält”.
För det femte var både David och Jonatan gifta. David med många hustrur som han fick många barn med, Jonatan med namnlös hustru som han åtminstone fick ett handikappat barn med: Mefivoshet.
Det är illa att kränka två verkliga historiska personer. I nästa upplaga – och jag hoppas att det blir en sådan – bör The Book ha uppdaterat bildvalet på denna punkt. Men frågan gäller inte bara bilder i The Book. Den sexualisering som bildvalet är ett uttryck för skadar oss alla. Hur ska vi kunna ge ord åt djup och tillgiven vänskap om det enda tolkningsmönster som återstår är det sexuella?
Publicerat av Stefan Gustavsson den 6 sep 2008 • Skriv ut • Tipsa en kompis
Du är välkommen att kommentera/debattera innehållet i detta blogginlägg i en separat tråd på vårt debattforum. Klicka på nedastående länk så kommer du direkt till tråden:
Kommentera/debattera inlägget på forumet... • 18 kommentar(er)
Är Bibeln queer?
Palle Torsson är en svensk konstnär som för många främst är förknippad med det skandalomsusade verket ”Pippi Examples” från år 2001. Det är en film som bygger på den klassiska TV-serien ”Pippi Långstrump”, av Astrid Lindgren och Olle Hellbom. Valda sekvenser ur TV-serien klipptes ihop, spelades upp i slow motion och gavs en sexuell innebörd. Pippi förvandlades till en utmanande Lolita och relationen mellan vuxna och barn i filmen erotiserades.
Upprördheten i media och bland filmens skapare var mycket stor över att Pippi förvandlats till en ”sexfilm”. Både Astrid Lindgren och skådespelerskan Inger Nilsson reagerade med stark avsky i Aftonbladet den 17 juli 2001.
Jag kan inte låta bli att tänka på ”Pippi Examples” när jag läser Jayne Svenungssons artikel i SvD den 25 juni i år: ”Kristendomen guldgruva för queerteoretiker”. Artikeln ger sig ut för att bland annat handla om ”god historiebeskrivning” och hävdar följande om de bibliska texterna:
”Bläddrar vi vidare till epistlarna dyker ´Kristi kropp` upp igen, denna gång i betydelsen av kyrkan. Kristi döda kropp har här återuppstått metaforiskt i den multikönade kropp som är den kristna församlingen. Men den intrikata genussymboliken tar inte slut här. Parallellt med föreställningen om kyrkan som Kristi kropp verkar en annan metaforik. Kyrkan, numera hon, framställs på ett målande sätt som en brud som inväntar sin brudgum: Kristus som ska återvända och förenas med sina trogna. För att komplicera bilden ytterligare kan man påminna om att denna ´brud`, suktande efter sin ´brudgum`, genom historien officiellt representerats av män.
Fler exempel skulle kunna lyftas fram för att belysa de glidningar över genus- men även sexualitetsgränser som genomsyrar den kristna metaforiken. Värd att nämna är inte minst den medeltida brudmystiken, inspirerad av Höga visan, som i stundom kraftfullt erotiska termer skildrar hur den mänskliga själen (bruden) söker förening med Kristus (brudgummen). Betänker vi att den suktande själen i åtminstone hälften av fallen tillhörde en manlig kropp kommer man svårligen ifrån att metaforiken tangerar en viss homo-erotism.
Kanske börjar den oinvigde läsaren nu ana varför den kristna traditionen visat sig vara en guldgruva för queerteoretiker. Den besitter helt enkelt en outsinlig arsenal av tankefigurer som gäckar och bryter upp fastslagna kategorier i fråga om kön, sexualitet, familj och vad det ytterst innebär att vara människa.”
Att Torsson kunde förvränga och förstöra Pippi Långstrump beror inte alls på att ursprungsverket är ambivalent i frågan om sexualitetens gränser eller i synen på pedofili. Sanningen är istället den motsatta: Just eftersom verket tillkommit i en tid av fasta gränser för sexualiteten, där sexualisering av barn inte kunde komma i fråga hade Lindgren och Hellbom större frihet att skildra barn och deras naturliga relationer till vuxna.
När en vuxen man lyfter upp ett barn i famnen är det i den kulturella kontexten uteslutet att det ska ges en pedofil innebörd. Torsson själv kommenterade sin film så här: “Den nya filmen innehåller sekvenser som när de gjordes för 30 år sedan knappast ansågs ha ett sexuellt innehåll. Men som kulturen har förändrats under den tiden kan de idag tolkas som sexuella bilder.”
På samma sätt är det med texterna i Bibeln. De har skrivits av judar och, när de gäller Nya testamentet, av judar som kommit till tro på Jesus som Messias. Både i den judiska gemenskapen och i den framväxande kristna rörelsen fanns under de bibliska texternas tillkomsttid mycket starka gränsdragningar i sexualetiska frågor, inte minst i synen på homosexuella handlingar. Självklara tabun gav därmed författarna frihet att använda uttryck som ”Kristi brud” om församlingen, eftersom det var uteslutet att det kunde ges en homoerotisk innebörd.
En förlikning nåddes så småningom mellan Torsson och Lindgren/Hellbom, vilken bland annat innebar att alla kopior av ”Pippe Examples” förstördes. Moderna teologer kan tyvärr inte tvingas till den sortens förlikning med Paulus eller Johannes. Men det innebär inte att det är fritt fram att tillskriva antika författare uppfattningar som de absolut inte omfattade. Vill vi arbeta med ”god historiebeskrivning” innefattar det respekt för den kontext i vilken verket vi kommenterar tillkommit.
[Texten är publicerad i Svenska Evangeliska Alliansens nyhetsbrev tidigare idag; se www.sea.nu]
Publicerat av Stefan Gustavsson den 5 sep 2008 • Skriv ut • Tipsa en kompis
Du är välkommen att kommentera/debattera innehållet i detta blogginlägg i en separat tråd på vårt debattforum. Klicka på nedastående länk så kommer du direkt till tråden:
Kommentera/debattera inlägget på forumet... • 2 kommentar(er)
Växande människovärde?
På Svenska Kyrkans hemsida ligger en officiell text från Kyrkokansliet med rubriken: Svenska kyrkan tar inte avstånd från rätten till abort.
Kärnpunkten i artikeln är att “Svenska kyrkan menar att det finns ett värde redan hos ett embryo, men att människovärdet växer under graviditeten”. Därför finns det “en gräns för när en abort kan genomföras. Ju mera utvecklat ett foster är desto starkare skäl måste det finnas att motivera en abort. Efter en viss gräns blir abort orimligt med tanke på människovärdet”.
Människovärdet är en central del av kristen tro. Varje människa är skapad till Guds avbild och har ett okränkbart värde. I diskussionen om abort har det vanligtvis inneburit att kristna avvisar abort, eftersom det utsläcker ett mänskligt och därmed värdefullt liv. Alternativet har varit att förneka fostrets status som människa och därmed kunna hävda att abort inte är en kränkning av någons människovärde.
Svenska Kyrkan försöker hitta en tredje väg: ett växande människovärde. Fostret har då redan från början något slags värde, vilket växer efterhand som fostret utvecklas. När värdet stiger blir abort en allt mer problematisk handling för att så småningom bli något oacceptabelt.
Men om utvecklingen av medvetande och andra individuella egenskaper kopplas samman med graden av människovärde skapar det stora principiella problem. I livets slutskede sker ju ofta den motsatta processen: medvetandet fördunklas och kroppsliga och mentala funktioner faller sönder. Minskar då männisovärdet på motsvarande sätt? Menar Svenska Kyrkan att en person med långt gången Alzheimers inte har samma människovärde som tidigare i sitt liv, när de mentala fuktionerna var välfungerande?
Människovärdet utifrån den kristna tron är kopplat till vårt väsen - att vi är Guds avbilder - och är därför helt oberoende av utvecklngsstadiet eller funktionsförmågan hos våra individuella egenskaper. Människan är värdefull från början till slut.
Publicerat av Stefan Gustavsson den 3 sep 2008 • Skriv ut • Tipsa en kompis
Du är välkommen att kommentera/debattera innehållet i detta blogginlägg i en separat tråd på vårt debattforum. Klicka på nedastående länk så kommer du direkt till tråden:
Kommentera/debattera inlägget på forumet... • 30 kommentar(er)
Vad gör vi för fel? Om klamydiaepidemin
Annika Linde, statsepidemiolog skriver så här i Smittskyddsinstitutets Epidemiologisk årsrapport 2007:
“Smittskyddsinstitutet tog 2007 emot 77 554 anmälningar enligt smittskyddslagen. Det innebär en ökning av totalantalet anmälningar med 30 % jämfört med de närmast föregående åren! Klamydia utgör 60 % av anmälningarna. Antalet klamydiafall har ökat i stort sett varje år sedan mitten på 1990-talet. Vi har länge varnat för att det förebådar spridning av allvarligare sjukdomar som kan spridas sexuellt. 2007 ökade också inhemsk, sexuellt överförd hivsmitta och hepatit B-smitta. På samma sätt som när det gäller antibiotikaresistens och klimat börjar det bli allt troligare att våra värsta farhågor när det gäller sexuella smittor kan komma att besannas. Vad gör vi för fel?”
DN hade igår en stort uppslagen artikel med rubriken ”Smittan som inte märks” där man tog upp problemet med spridningen av klamydia i Sverige:
“Förra året upptäcktes och behandlades 47 000 nya fall av sjukdomen i Sverige; i snitt 128 fall per dag. Den betydligt kärvare frågan är hur många som inte behandlades och som kommer att upptäcka symptomen först när de försöker bli gravida, om tio år sådär. Enligt Socialstyrelsen är klamydia den vanligaste orsaken till ofrivillig barnlöshet hos kvinnor liksom till utomkvedshavandeskap. Hälften av de kvinnor som är sterila kan enligt Socialstyrelsen söka förklaringen i en tidigare klamydiainfektion.”
Situationen är allvarlig. Hans Bertil Hansson, smittskyddsläkare i Skåne, säger: ”Antalet BB-platser kan komma att halveras om tjugo år om den här utvecklingen fortsätter.”
Orsaken till epidemin ligger i en förändrad ideologi, som lett till ett förändrat sexuellt beteende. “En färsk attitydundersökning från Socialstyrelsen visar att inställningen till sex har förändrats. Unga människor byter oftare partner, vilket är speciellt tydligt bland unga kvinnor, som tidigare varit försiktigare än sina manliga vänner. Synen på sex som frikopplad från kärlek har också förändrats. Det är mer accepterat med tillfälliga förbindelser, och sex första kvällen har blivit dubbelt så vanligt på tjugo år.”
Den nya ideologin och det beteende som följer ifrågasätts inte. ”RFSU:s svar på klamydiaepidemin är samma som det tjatats om i tjugofem år: kondom. … men ändå ökar inte användningen av kondomer.” Allra sist i artikeln dyker dock en försynt fråga upp: “Hur är det med moralen då? Kan man leva hur vilt som helst bara man använder kondom? Finns det ingen som ifrågasätter en promiskuös livsstil som hotar vår fortplantningsförmåga? Jo, moralens väktare finns. Men främst från religiöst håll. Socialstyrelsen och RFSU förkastar sådana fördömanden, de menar att man måste närma sig den verklighet som råder och tillåta sexualitet att vara något positivt för att få gehör för sina skyddsråd. Dessutom hänvisar man till undersökningar, bland annat från Yale-universitetet, som visar att moraliserande är helt lönlöst om man vill uppnå resultat.”
Två kommentarer från min sida:
För det första behandlas hälsofrågor som rör sexualitet på ett annat sätt än övriga hälsofrågor. När det gäller till exempel matvanor är det självklart att man kan avråda från ett visst beteende om det är hälsofarligt, som mängden konsumerat socker, fett eller kolesterol. Både myndigheter och media översköljer oss ju med diskussioner om vad som är respektive inte är hälsosamt. Ingen nöjer sig med att bara ”närma sig den verklighet som råder”; man försöker förändra attityder och beteenden i en sundare riktning. Det uppfattas inte heller som en negativ syn på mat att vilja begränsa kaloriintaget, utan som en verklighetsrelaterad uppfattning. Den som långsiktigt vill njuta av mat, måste lära sig att göra det på ett sätt som inte skadar den egna kroppen. Varför är den sortens diskussion bannlyst när det gäller sex?
För det andra avvisas den ideologiska diskussionen som meningslös för den som vill uppnå resultat; det är enbart kondom som gäller. Resonemanget är märkligt. Vi har ju testat kondomupplysning i 25 år och det har bevisligen inte fungerat – vi står på randen till en epidemi. I bakgrunden odlas en föreställning om att människors beteende just på sexualitetens område inte kan förändras. Men det vi har sett sedan den sexuella revolutionen inleddes på 1960-talet är ju tvärtom en enorm förändring av attityder och beteenden! Människor påverkas på detta område, precis som på andra områden, både av ideologiska övertygelser och av de fakta man får tillgång till.
När det gäller ”undersökningar … som visar att moraliserande är helt lönlöst om man vill uppnå resultat” finns det mycket mer att säga än den vaga hänvisningen till en studie från Yale som RFSU gör. Se till exempel studien An Abstinence Program’s Impact on Cognitive Mediators and Sexual Initiation publicerad i American Journal of Health Behavior. Slutsatsen där är den motsatta.
Det finns många skäl att ifrågasätta den dominerande ideologin som menar att det är oproblematiskt att skilja sex och kärlek åt. Ett av skälen är folkhälsomässigt; en promiskuös livsstil är självdestruktiv. “Grundförutsättningen för en arts överlevnad och utveckling är förökning” skriver Anika Linde i årsrapporten från Smittskyddsinstitutet jag citerade inledningsvis. Något är därför fel när en kultur med öppna ögon väljer en livsstil som hotar själva möjligheten till förökning.
Publicerat av Stefan Gustavsson den 11 aug 2008 • Skriv ut • Tipsa en kompis
Du är välkommen att kommentera/debattera innehållet i detta blogginlägg i en separat tråd på vårt debattforum. Klicka på nedastående länk så kommer du direkt till tråden:
Kommentera/debattera inlägget på forumet... • 23 kommentar(er)
Vårt land lider av en skilsmässoepidemi
Barn far illa av skilsmässor skriver Alf B Svensson, Annelie Enochson med flera i en debattartikel i DN. Artikelförfattarna, som presenteras som medarbetare vid Claphaminstitutet, hänvisar till ny forskning som visar att skilsmässa är bäst för barnen endast när det finns en öppen konflikt mellan föräldrarna. Och så är det endast i en tredjedel av de fall där föräldrar skiljer sig från varandra. Vidare hänvisar artikelförfattarna till en rapport från Folkhälsoinstitutet vars slutsats är att barn verkligen behöver en engagerad och närvarande fader, vilket de allt som oftast inte får om föräldrarna skiljer sig.
Inga märkligheter alltså. Skilsmässan är vuxenvärldens påfund, inte barnens. Den var aldrig tänkt att lösa problem för barnen utan är ett trubbigt redskap för vuxna att lösa sina konflikter på. Och det krävs ingen större fantasi för att sätta sig in i hur det känns för ett barn när dess föräldrar går skilda vägar (ofta ingen fantasi alls eftersom så många har upplevt det personligen). Och i följande stycke tycker jag att Svensson & co träffar helt rätt när de kritiserar hur vi negligerar skilsmässans negativa effekter:
Vi framhåller hur betydelsefullt det är för barnen att papporna tar föräldraledigt och är hemma och närvarande under barnets första år. Men att många barn sedan får växa upp med en frånvarande pappa som de sällan eller aldrig ser betraktar vi inte som ett lika stort problem.
Så visst är det så att skilsmässor drabbar barnen hårt. Och det borde betraktas så i samhället i stort och därför även inom politiken. Och det är egentligen endast det som artikelförfattarna önskar: att skilsmässor börjar betraktas som ett problem och att politikerna börjar jobba på att hitta sätt att få ner antalet skilsmässor. Och då inte bara för att lindra barns lidande utan för att samhället i stort vinner på att barn får en trygg uppväxt.
Oskyldigt? Icke så för Expressen. I en ledare går tidningen till skarpt angrepp mot vad man kallar religiöst motiverade irrläror. Redaktionen sparar inte på krutet: Claphaminstitutet associeras med Livets Ord (ve och fasa!), kd sägs föra ett krig mot skilsmässor, man kallar artikelförfattarna för dårfinkar med mycket mera. Ibland blir det riktigt komiskt. Exempelvis skriver man att Claphaminstitutets argumentation faller lika platt “som de kristna förr trodde att jorden var.” Men att idén om att jorden är platt skulle ha ett kristet ursprung är enbart en populär myt, skapad i samma syfte som Expressen använder den nu: för att förlöjliga kristna. Sydsvenskan är inte mycket bättre. I en kort kommentar kallar man debattartikelns budskap för “moralkakor” samt “reaktionärt snömos”, allt under rubriken “Kristdemokraternas sanna jag”. Men vari består egentligen det moraliserande, reaktionära eller religiösa i debattartikelns budskap? Varför denna upphetsning?
Precis som för några veckor sedan, när 12 läkare och barnmorskor skrev en artikel om att risken att få könssjukdomar ökar med antalet sexpartner, misstänker jag att den starka reaktionen beror på vilka budskapets avsändare är. Visst har artikeln vissa brister: den hänvisar till “ny forskning” utan att säga vilken och artikeln har inte så mycket att säga om vad som egentligen kan göras för att minska antalet skilsmässor. Men det gör ju inte artikelns resonemang och slutsatser ogiltiga. Till och med Expressen erkänner att “en skilsmässa inte är en framgångssaga”. Varför söker inte Expressen och Sydsvenskan gemensam mark med Claphaminstitutet och utan övertoner avfärdar de delar av artikeln som man inte håller med om (lite som Sanna Rayman gör på SvD:s blogg)?
Antagligen beror Expressens starka reaktion på att kristna, motiverade av sin kristna övertygelse, försöker påverkar politiken. Man skriver att debattartikeln “är en obehaglig påminnelse om att en högerevangelistisk idérörelse har sina tarmar långt inne på socialdepartementet.” Men på vilket sätt är detta värre, ur demokratisk synvinkel, än att Svenskt näringsliv, för att inte tala om LO, utövar inflytande över näringsdepartementet och andra politiska maktcentra? Det är en del av demokratins väsen att människor, utifrån sina övertygelser, söker påverka politiken. Och att detta även sker i organiserad form. Men för Expressen verkar “högerkristna” övertygelser vara på ungefär samma nivå som fascistiska och för de som hyser dem ges ingen pardon. Nej, de ska misstänkliggöras och avfärdas brutalt. Men detta är inget annat än ohyfsat beteende och förråande journalistik. Här finns utrymme för en offensiv replik från debattartikelns författare.
Vårt land lider av en skilsmässoepidemi och Claphaminstitutetgör rätt i att lyfta denna fråga. Att skilsmässor är ett gissel för barnfamiljer är givet. Men problemet är större än så. En skilsmässa skapar ju lidande för alla inblandade. Ett perspektiv som det inte talas mycket om är att varje skilsmässa innebär ett brutet löfte. När vi gifter oss deklarerar vi högt att det är för livet. Att sedan skilja sig gör att omgivningen rätteligen kan fråga vad det löftet egentligen var värt. Kan man överhuvudtaget lita på den personens ord? Vilken maka eller make kan lita på den andres löfte om livslång trohet vid det tredje eller fjärde äktenskapet? Kan man under sådana omständigheter ens avge ett sådant löfte med rent samvete? Brutna löften skapar misstro, mot andra och mot sig själv. Och misstro är knappast en god grund för stabila relationer. Så skapas en nedåtgående spiral mot allt skörare äktenskap.
Publicerat av Pelle Poluha den 29 jul 2008 • Skriv ut • Tipsa en kompis
Du är välkommen att kommentera/debattera innehållet i detta blogginlägg i en separat tråd på vårt debattforum. Klicka på nedastående länk så kommer du direkt till tråden:
Kommentera/debattera inlägget på forumet... • 5 kommentar(er)
Varför varna för fakta?
Första delen av sommaren innebar för mig bland annat semester i Skåne. En av de gråare dagarna reste vi över Öresundsbron till Köpenhamn och den berömda utställningen Bodies - en in i kroppen upplevelse! Det är fantastisk utställning om människans anatomi och kroppens häpnadsväckande funktioner.
I slutet av utställningen finns en avdelning om människans kropp under de första veckorna efter befruktningen; det var enda avdelning med en varningsskylt:
“Please pause a moment and consider if you wish to enter this gallery.
It displays the stages of embryonic and fetal development, as well as some birth defects that occur during this time. All fetal and embryonic specimens in this gallery perished in utero from complications during pregnancy.
If you wish to bypass this gallery the Exhibition continues to your left.”
Det är tydligen viktigt i vår kultur att människor som önskar fortleva i egna illusioner angående foster och fosterutvecklig ska beskyddas från att konfronteras med fakta.
Publicerat av Stefan Gustavsson den 23 jul 2008 • Skriv ut • Tipsa en kompis
Du är välkommen att kommentera/debattera innehållet i detta blogginlägg i en separat tråd på vårt debattforum. Klicka på nedastående länk så kommer du direkt till tråden:
Kommentera/debattera inlägget på forumet... • 2 kommentar(er)
Artikel om Jesus läskunnighet
Har nyligen publicerat en artikel med rubriken “Var Jesus analfabet?”. Du kan läsa den här eller i pdf-format här.
Publicerat av Stefan Gustavsson den 29 jun 2008 • Skriv ut • Tipsa en kompis
Du är välkommen att kommentera/debattera innehållet i detta blogginlägg i en separat tråd på vårt debattforum. Klicka på nedastående länk så kommer du direkt till tråden:
Kommentera/debattera inlägget på forumet... • 7 kommentar(er)
En sädescell är ingen far
Norge går mot beslut i frågan om könsneutral äktenskapslag. På You Tube har “Nordisk Nettverk for ekteskapet” lagt ut en film: Felles ekteskapslov. De har också öppnat en ny sajt: www.jatilfar.no.
En av nyckelreplikerna i filmen kommer från Guro Sibeko, lesbisk taleskvinna i den norska motsvarigheten till RFSL:
“Barnet mitt har ingen far, för en sädescell är aldrig en far. En sädescell kan inte sjunga godnattsånger. Det kan min fru; hon är mor. En sädescell kan inte trösta honom när han slagit sig och gråter. Det kan min fru; hon är mor.”
Detta är förvirrat. Sädescellen är förstås inte far, lika litet som äggcellen är mor. Men de kommer från far respektive mor, och dessa två cellers sammansmältning är startpunkten för ett nytt liv. I biologisk mening hör varje människa samman med en unik man och en unik kvinna, som genom sädescellen och äggcellen har gett dem deras liv och vars genetiska arv man bär. Att många olika personer sedan kan sjunga vaggsånger eller torka tårar påverkar inte frågan om man har en far eller en mor.
Redan tidigare finns mycket bra material om äktenskap och familj på www.jatilekteskapet.no och på www.morfarbarn.no.
Publicerat av Stefan Gustavsson den 20 maj 2008 • Skriv ut • Tipsa en kompis
Du är välkommen att kommentera/debattera innehållet i detta blogginlägg i en separat tråd på vårt debattforum. Klicka på nedastående länk så kommer du direkt till tråden:
Kommentera/debattera inlägget på forumet... • 0 kommentar(er)
PR-trick?
Intresset för kristen apologetik växer snabbt på många håll, vilket är väldigt spännande. Idag reser jag till Helsingfors - eller mer exakt Ryttylä utanför huvudstaden - för en stor finskspråkig apologetikkonferens. Om mindre än en vecka bär det iväg till Eger i Ungern och European Leadership Forum.
Mottrycket ökar förstås också. Om ett par veckor kommer den kontroversielle filosofen Peter Singer till Sverige, på inbjudan av Humanisterna. En intressant debatt på Biola University i Kalifornien mellan Peter Singer och den kristne filosofen Dinesh D’Souza kan du se här. En intressant analys och kritik av Peter Singer från katolskt håll finns här.
För övrigt har jag idag en text med rubriken PR-trick? i tidningen Dagen; en kommentar till en av de texter som kommer att läsas i majoriteten av Sveriges kyrkor på söndag.
Publicerat av Stefan Gustavsson den 16 maj 2008 • Skriv ut • Tipsa en kompis
Du är välkommen att kommentera/debattera innehållet i detta blogginlägg i en separat tråd på vårt debattforum. Klicka på nedastående länk så kommer du direkt till tråden:
Kommentera/debattera inlägget på forumet... • 1 kommentar(er)
Farfar i himlen
Läsningen av en bok leder lätt vidare till läsningen av en annan. På ett ställe i Francis Collins bok om vetenskap och gudstro, som jag refererade till i gårdagens blogg, citerar han C S Lewis. Det fick mig att plocka fram mitt gamla ex av Lidandets problem, vilket ledde tankarna in på nya områden. Här är ett citat som jag inte vill undanhålla bloggen; C S Lewis när han är som bäst:
“Med Guds godhet menar vi i våra dagar nästan uteslutande hans kärleksfullhet, och däri har vi kanske rätt. Och med kärlek i detta sammanhang menar de flesta av oss vänlighet - önskan att se andra än sig själv lyckliga; inte lyckliga på det ena eller andra sättet utan helt enkelt lyckliga. Vad som verkligen skulle tillfredställa oss vore en Gud, som sade om vadhelst vi råkade tycka om att göra: “Vad betyder det, så länge de är nöjda.” I själva verket önskar vi oss inte en Fader i himmelen så mycket som en farfar i himmelen - en senil välvilja, vilken som man säger, “tyckte om att se ungdomen roa sig” och vars plan för universum helt enkelt vore att det med rätta kunde sägas vid slutet av varje dag: “Alla hade trevligt”. Jag erkänner att inte många skulle formulera en teologi i just dessa ordalag, men en uppfattning, som inte är mycket annorlunda, ligger på lur innerst i många sinnen. Jag gör inte anspråk på att vara något undantag: jag skulle mycket gärna vilja leva i ett universum som styrdes av dessa principer. Men eftersom det är fullständigt klart att jag inte gör det och eftersom jag trots detta har anledning att tro att Gud är kärleken, drar jag den slutsatsen att min uppfattning om kärleken behöver korrigeras.
Jag skulle faktiskt ha kunnat lära mig till och med av diktarna att kärleken är något strängare och mera storslaget än enbart vänlighet; att till och med kärleken mellan könen är, som hos Dante, “en härskare av fruktanvärd anblick”. Det finns vänlighet i kärleken, men kärlek och vänlighet är icke begrepp, som täcker varandra, och när vänligheten (i ovan angiven mening) avskiljes från kärlekens övriga element, innebär den en viss fundamental likgiltighet för sitt föremål, ja, till och med något, som liknar förakt för detta.”
(Ur “Lidandets problem” av C S Lewis [Libris förlag, 1979], s 41-42)
Publicerat av Stefan Gustavsson den 8 maj 2008 • Skriv ut • Tipsa en kompis
Du är välkommen att kommentera/debattera innehållet i detta blogginlägg i en separat tråd på vårt debattforum. Klicka på nedastående länk så kommer du direkt till tråden:
Kommentera/debattera inlägget på forumet... • 3 kommentar(er)
Enögda humanister
Humanisterna fortsätter sin vendetta mot gudstro. På förlaget Fri Tanke har de nyligen gett ut boken “Du store Gud? Hur religionen förgiftar allt” av Christopher Hitchens. Här fortsätter han den högröstade men på många punkter osakliga religionskritiken – förgiftar allt – som vi vant oss vid från humanisterna. Fortfarande gäller dock satsen: “Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större.”
Den föreställningsvärld som Hitchens, Dawkins, Harris m fl torgför är att vetenskap och förnuft omöjliggjort gudstro och att en seriöst reflekterande person därför är förpliktigad till ateism. Denna föreställning motsägs emellertid på mängder av områden. Framstående filosofer med tänkandet som forskningsområde går i dag från ateism till gudstro, som till exempel Antony Flew. Detsamma gäller framstående naturvetenskapsmän. Jag har precis fått Francis Collins bok “The Language of God - A Scientist Presents Evidence for Belief” med posten. Francis Collins är en av världens ledande naturvetenskapliga forskare, chef för “The Human Genome Project” som kartlägger människans DNA. I boken berättar han om sin väg från agnosticism till ateism till – ja, just det, gudstro. Han menar att vetenskapen inte omöjliggjort Gud, utan tvärtom pekar i hans riktning.
Publicerat av Stefan Gustavsson den 7 maj 2008 • Skriv ut • Tipsa en kompis
Du är välkommen att kommentera/debattera innehållet i detta blogginlägg i en separat tråd på vårt debattforum. Klicka på nedastående länk så kommer du direkt till tråden:
Kommentera/debattera inlägget på forumet... • 11 kommentar(er)
Medborgarplatsen: Jesus Guds Son del II
Här följer andra delen av mitt tal på Medborgarplatsen under Jesusmanifestationen (del I kan du läsa här):
Det finns många olika bilder och föreställningar om Jesus från Nasaret. Vår kultur har under årtusenden lagt lager på lager av Jesusbilder och Jesuskopior ovanpå varandra. Och vi undrar förstås om det är möjligt att komma åt hans identitet, vem han egentligen var? Det är kanske som en takmålning i ett gammalt hus; övermålad och retuscherad och övermålad … ett otal gånger. Men det spännande är att det faktiskt går att komma åt den ursprungliga bilden, under alla avlagringar och dåliga kopior. Vi har tillgång till historiska källor om Jesus från Nasaret: de fyra evangelierna Matteus, Markus, Lukas och Johannes.
De är unika källor från det första århundradet, skrivna några få decennier efter Jesus offentliga verksamhet, med uppgifter från personer mitt i händelsernas centrum, från Jesus närmaste lärjungar och vänner. Läs t ex Markus och du får förstahandskunskap om Jesus.
När jag läser de historiska källorna om Jesus är det två saker som slår mig:
För det första Jesu attraktionskraft. Han levde det vackraste livet någonsin levt. Det finns en äkthet hos honom i varje situation. Han skaffar aldrig förmåner för egen del, utnyttjar inte beundrande människor. Han är ödmjuk och rör sig gärna bland dem som andra ignorerar, trots att dörrarna till de finare salongerna för hans egen del står öppna. Han ser den enskilda människan och över allt han drar fram så upprättar han andra. Han är full av kärlek och glädje och ger människor hopp och en ny start. Hans människokännedom är enastående; som en värmekamera avläser han det som är fördolt hos människan och ser igenom det vi ofta vill dölja. Det värsta han vet är hyckleri; att inte säga hur det är.
Det är väl – bland annat - detta som gjort att han genom sitt sätt att leva inspirerat fler människor än någon annan.
För det andra Jesu anspråk. Det utmärkande för Jesus är inte sentenser av allmän livsvisdom. Det är hans flammande anspråk angående sig själv, som möter oss i varje aspekt av hans offentliga liv. Han ser sig inte som en vägledare, inte som en profet, inte som en morallärare. Nej, han påstår att han är Gud! Han gör det i direkta påståenden som ”Jag och Fadern är ett” eller ”Den som har sett mig har sett Fadern”. Och han gör det genom att gå in i Guds roll. Han påstår att han ensam kan möta människans alla djupgående behov: att han inte delar vår inre hunger och törst, utan själv är svaret på den. Han gör anspråk på att vara mötesplatsen mellan Gud och människor och att han kan förlåta varje synd. Han påstår att han är den framtid som varje människa färdas mot: han är domaren som varje människa ska redovisa sitt liv inför och han är den som erbjuder evigt liv.
Dessa två drag hos Jesus – hans attraktionskraft och hans anspråk - skapar märkliga paradoxer.
Han står för äkthet och sanning, han har djupgående insikt i vad det är att vara människa, han har en suverän förståelse av människorna han möter. Samtidigt har han en självinsikt som vi skulle beteckna som minst sagt rubbad: han menar att han är Gud?!
Detta är inget litet misstag för en människa. Jag är säker på att ingen av oss någonsin – ens för ett ögonblick – har övervägt tanken: tänk om det är jag som är Gud?! Tänk om det är jag som har skapat universum och som har all makt?! Det finns ju knappast något vi med större säkerhet vet än att vi är små, begränsade och bräckliga människor. Den människa som på allvar tror att han eller hon är Gud, har tappat all kontakt med verkligheten och är svårt sjuk. Personen ska inte ha vår tillbedjan; vård är vad som behövs.
Hur får man ihop människokännedom och självinsikt hos Jesus?
Det finns fler paradoxer. Jesus avskyr hyckleri och högmod. Samtidigt gör han anspråk på att vara både felfri och ödmjuk. Han kommer undan med påståenden som: ”Vem av er kan överbevisa mig om synd?” Om jag föreställer mig att jag skulle hävda något liknande vid mitt matbord så vet jag responsen: gapskratt. Om jag framhärdade skulle jag betraktas som knäpp. Glappet mellan mitt påstående och vem jag är, är oöverstigligt.
Det väcker frågan: Varför syns inte sprickan hos Jesus mellan vad han säger om sig själv och vad han är? Hur kan ha väcka vår respekt, när han samtidigt säger det som väcker vårt förakt när det med allvar framförs av någon annan.
Här finns flera sidor vi måste förhålla oss till: Jesus gör anspråk på egen syndfrihet, samtidigt som han avskyr hyckleri, samtidigt som de flesta av oss känner djup respekt för den integritet som kännetecknar hans liv. Hur hänger detta ihop? Är han den han påstår sig vara? För mig är det enda sättet att förstå paradoxerna.
Frågan om Jesus identitet avgörs till slut vid hans grav. Om Jesus har uppstått är det beviset för att han hade rätt när han påstod sig vara Guds Son. Om Jesus har uppstått är frågan inte bara vem han var – då är det en fråga om vem han är. Då är han möjlig att söka kontakt med och lära känna.
Vi som är kristna tror att Jesus är Guds Son. Varför? Som någon har sagt: Hans liv var inramat av två omöjligheter. Han kom till världen genom en orörd kvinnas liv, via en dörr märkt med orden: “Ingen ingång”. Han lämnade världen genom en förseglad grav, via en dörr märkt: “Ingen utgång”. Och däremellan levde han ett oöverträffat liv i kärlek och sanning.
Går han att förstå på något annat sätt än som Guds Son? Bollen är din! Och det går inte att avgöra på distans. Det är därför jag utmanar dig att själv studera källorna om Jesus och själv ta ställning. Det är han värd. Och det är du värd. För här ligger kanske tillvarons största hemlighet och väntar på dig. Som Jesus själv sa: “Om du visste vad Gud har att ge…”
Publicerat av Stefan Gustavsson den 6 maj 2008 • Skriv ut • Tipsa en kompis
Du är välkommen att kommentera/debattera innehållet i detta blogginlägg i en separat tråd på vårt debattforum. Klicka på nedastående länk så kommer du direkt till tråden:
Kommentera/debattera inlägget på forumet... • 0 kommentar(er)
Debatten i Göteborg
Kvällens debatt ”Äktenskap för alla?” på Göteborgs Stadsteater samlade ett 70-tal deltagare. Inte så illa med tanke på svår konkurrens från en underbar majkväll med flödande sol över Avenyn.
Innehållsmässigt blev den typisk för hur diskussionen kring äktenskapet förs. I sina inledningsanförande använde både Lars Gårdfeldt och Sören Juvas – förespråkarna för en könsneutral äktenskapslag – i princip hela sin talartid till den personliga brottningen och deras känsla av utanförskap. Inslaget av principiellt resonemang var minimalt och handlade om att nuvarande lag gör skillnad på människor och därför inte uttrycker alla människors lika rättigheter – detta trots att utredaren som förslår könsneutral lagstiftning konstaterat att nuvarande lagstiftning inte är diskriminerade.
Eftersom både Carin Stenströms och mitt inledningsanförande istället utgick från de principiella frågorna om vilken äktenskapslagstiftning staten har anledning att stifta kom det principiella att stå mot det personliga och det känslosamma.
Ett nytt grepp som kom upp i debatten liknar den ”triangulering” vi fått se i politikens värld de senaste åren: Ta över motståndarnas paradgren! Moderaterna lägger beslag på jobbfrågan, medan sossarna demonstrerar på 1 maj med frihet som ett av sina slagord. I vår debatt hävdades nu ett barnargument: Eftersom det redan växer upp barn i enkönade relationer, är det bättre för dem om deras vårdnadshavares relation får heta äktenskap. Det minskar risken för barnen att känna sig utpekade.
Det är självklart viktigt att se till alla barns situation och göra den så bra som möjligt. Men bara för att något finns, är det inte säkert att staten genom lagstiftning ska göra så att fler barn hamnar i samma situation. Det måste först göras en bedömning av situationen: är detta verkligen det bästa för barnet? Och det finns många skäl som talar för att det inte är så. Tvärtom är det bästa för barnen att få relatera till sitt biologiska ursprung där det är möjligt.
Om man inte håller med om den bedömningen får det märkliga konsekvenser: I så fall är det inte längre viktigt att vi har ordentlig koll på KK när det gäller vilket barn som föds av vilken kvinna. Det viktiga är i så fall endast att det finns bra vuxna som vill ta hand om barnen! Tyvärr fick jag inget svar från Gårdfeldt eller Juvas hur de såg på den frågan.
Publicerat av Stefan Gustavsson den 5 maj 2008 • Skriv ut • Tipsa en kompis
Du är välkommen att kommentera/debattera innehållet i detta blogginlägg i en separat tråd på vårt debattforum. Klicka på nedastående länk så kommer du direkt till tråden:
Kommentera/debattera inlägget på forumet... • 4 kommentar(er)
Det är något oemotståndligt märkligt med Jesus
Jesusmanifestationen blev en stor succe, med 15 000 kristna som fyllde Stockholms innerstad i lördags! Glädjen över att stå tillsammans som kristna, trots tillhörighet i vitt skilda kyrkor, var påtaglig. Och fokus var entydigt hela dagen, på de olika torgen liksom på den avslutande samlingen i Kungsträdgården: Det handlade om personen Jesus Kristus.
Efter inledningen i Filadelfia lördag morgon spreds vi ut på sju olika torg i Stockholm, vart och ett med sitt särskilda tema. Tillsammans med många hundra andra var jag på Medborgarplatsen och fick där tillfälle att tala om Jesus som Guds Son. Här följer första delen av det talet:
Jesus - Guds Son
Det är något oemotståndligt märkligt med Jesus.
Tänk på hans liv: Han föddes i en obetydlig småstad, arbetade som snickare tills han var trettio år och stod mestadels utanför offentlighetens ljus. Under tre års tid – 36 månader - var han en kringvandrande förkunnare. Han skrev inga böcker och hade ingen position av makt eller inflytande. Han hade inget att komma med – förutom sig själv. Efter en kort tid i offentligheten vände sig hans samtid mot honom och han avrättades.
Tjugo århundraden senare är han den centrala gestalten i mänskligheten. Inga militärer och makthavare, inga filosofer eller konstnärer, har påverkat livet på planeten jorden så som Jesus från Nasaret. Utan pengar och utan soldater har han erövrat fler människor än Alexander den Store, Caesar, Muhammed, Napoleon och Stalin. Och han har gjort det utan våld och vapen – han har vunnit människors hjärtan, deras tankar och deras kärlek.
Det är verkligen något oemotståndligt märkligt med Jesus.
Idag är vi tiotusentals människor här i Stockholm som följer honom och som manifesterar vår tro på Jesus. Ut över världen är det hundratals miljoner människor som följer Jesus – han är upphovet till den största, den mest dynamiska och den snabbast växande rörelsen i mänskligheten.
Jesus var från Nasaret - men är han från Gud?
Den frågan väcker förstås den ännu mer grundläggande frågan: Finns det en Gud?
Om Gud inte finns, hur ska vi då förstå livet? Om Gud inte finns innebär det ju att Inget förvandlades till Något som förvandlades till Liv som förvandlades till Medvetande – allt av sig själv (en formulering som jag lånat av Anders Piltz). Vi är många som menar att ett sådant perspektiv kräver alldeles för mycket tro. Universum, livet, människan, kärleken … blir begripligt först om det finns en Gud. Visst är det mer rimligt att utgå från en intelligens som upphovet till denna fantastiska värld vi är en del av, än att utgå från … ingenting?!
Från intet kommer intet säger filosoferna, men vi finns ju här! Det talar för att något – eller bättre: Någon - alltid har funnits.
Men om – och jag ber dig bara överväga möjligheten – om det finns en Gud, borde han då inte ta kontakt med oss?
Om vi får förmånen att bli upphov till nytt liv, är det naturligt för oss att söka kontakt med vår avkomma. De är något djupt onaturligt om föräldrar är stumma inför sina barn, om de drar sig undan och undviker kontakt. Jag säger inte att vi kan kräva att Gud ska kontakta oss; men om han finns är det naturligt att förvänta sig det.
Om vi alltså anar att det finns en Gud borde vi hålla ögonen öppna för att se om det finns möjliga kontaktpunkter, för att se om Gud har gett sig till känna, för att se om Gud har visat sitt ansikte. Och det är just här Jesus är så intressant, så spännande – och så kontroversiell: han gör anspråk på att vara en mötesplats – eller riktigare; mötesplatsen i bestämd form – mellan Gud och mänskligheten. Han menar att han är kontaktpunkten mellan Skaparen och skapelsen. Att han är nyckeln till varje människas liv.
Jesus var från Nasaret – men är han från Gud?
Har du hört historien om de två soldaterna som var på permission. De gick på puben, stannade för länge och drack för mycket. När de i nattens mörker skulle ta sig tillbaka till regementet förlorade de orienteringen och gick vilse. Då mötte de en hög general; men i mörkret kände de inte igen honom utan frågade honom om vägen. Generalen sträckte på sig i sin fulla längd och sa skarpt: Vet ni vem jag är? Då vände sig den ene soldaten till den andra och sa: Nu är vi verkligen vilse. Vi vet inte var vi är; han vet inte vem han är!
Frågan om identitet, vilka vi är, och frågan om mål, var vi är på väg, har varit människans följeslagare genom historien. Och vi är grunden lika vilse idag som soldaterna på väg till regementet. Vem är jag – och vart är jag på väg?
Jesus var från Nasaret, men om han också är från Gud förändras bilden. Då finns det ett fantastiskt svar på vem du och jag är som människa och ett fantastiskt svar på frågan om vart vi är på väg.
Vi vill vanligtvis inte köpa grisen i säcken – och det är en viktig attityd att behålla. Det här med Jesus är inget man blint ska acceptera eller förkasta. Absolut inte – det är något som går att undersöka och sedan ta genomtänkt ställning till. När de som blev Jesus lärjungar mötte honom för första gången – du kan läsa om det i Johannesevangeliets första kapitel – så hade de många frågor om vem han var. Och hans svar var: Följ med och se! Alltså: Undersök själv. Det är också mitt budskap här idag.
Jesus är världshistoriens mest inflytelserika person. Det är en viktig anledning att inte bara ignorera honom, utan istället själv ta reda på vad han stod för och vem han var. Men än mer: Jesus gör anspråk som, om de är sanna, sätter allt på sin spets. Om han är Guds Son, om han representerar Gud och kan sätta oss i kontakt med upphovet till vår existens, då är det förstås helt avgörande för oss att komma i kontakt med honom.
Jesus var från Nasaret. Vi är en snabbt växande del av mänskligheten som blivit övertygade om att han också är från Gud. Min utmaning till dig här på Medborgarplatsen är därför: Ge Jesus en chans! Undersök själv vem han är!
Grattis - du har en oerhört spännande resa framför dig.
- - -
Medias rapportering från manifestationen var dessvärre undermålig. Rapport avslutade sin sändning med några korta ord om att 15 000 kristna samlades till “gudstjänst” med syftet att “bevara och vårda det kristna idéarvet”. En så okunnig rapportering skulle journalister knappast komma undan med på andra områden. Fokus i manifestation låg faktiskt inte på ett kristet idéarv - det handlade uteslutande om personen Jesus Kristus! Den intresserade skulle också kunna dra den slutsatsen utifrån manifestationens namn ... Och skam över DN som valde att helt ignorera manifestationen och undanhålla sina läsare information om vad som hände i huvudstaden.
Publicerat av Stefan Gustavsson den 5 maj 2008 • Skriv ut • Tipsa en kompis
Du är välkommen att kommentera/debattera innehållet i detta blogginlägg i en separat tråd på vårt debattforum. Klicka på nedastående länk så kommer du direkt till tråden:
Kommentera/debattera inlägget på forumet... • 0 kommentar(er)
Varför munkavle om sex?
Vi svenskar är ett ytterst fogligt folk när det gäller att acceptera samhällets inblandning i våra liv och våra kroppar. Bilbälte, cigarettrök, transfetter, antalet brödskivor per dag eller timmar sömn per natt, radonhalt i hus och dricksvatten, decibel på konserter, promille alkohol i blodet … Det finns ingen hejd på lagar och vägledande råd för hur vi på bästa sätt bör leva våra liv och ta hand om våra kroppar. Om det gäller hälsa och välbefinnande för oss som individer eller för folkhälsan som helhet ifrågasätts sällan samhällets rätt att uttala sig.
Men det finns ett markerat område som avviker: frågan om sexualitet.
Först, låt mig påminna om hälsoläget när det gäller sexualitet: Mellan 1995 och 2006 ökade antalet tonårsaborter med 73 procent och Sverige toppar den europeiska statistiken. Tonårsaborterna är nu, enligt Socialdepartementet, omkring 60 procent högre än i våra nordiska grannländer. Under 2007 redovisade Smittskyddsinstitutet drygt 47.000 fall av klamydia, vilket är en ökning med över 300 procent jämfört med 1998 – en epidemisk ökning. Även spridningen av hiv har ökat.
Könssjukdomar är inga lätt övergående förkylningar; det handlar om allvarliga sjukdomar. Flera könssjukdomar är antingen dödliga eller obotliga eller har allvarliga konsekvenser så som sterilitet. Aborter och könssjukdomar orsakar på individplan stort lidande och ur samhällets perspektiv är det förenat med stora kostnader.
Nu har Göran Hägglund tagit initiativ till en arbetsgrupp, under ledning av Anders Milton, som ska arbeta med frågorna om hur vi kan få ner aborttalen och dämpa smittspridningen. Kommentarerna i media till detta initiativ är belysande.
Under rubriken “Skuldbelägg inte sexualiteten” skriver Aftonbladet (12/4) på sin ledarsida att det gäller att undvika moralkonservativa fällor. Information och preventivmedel, inte avhållsamhet, är lösningen. Sex är njutningsfullt. Inget som ska fördömas.
Intressant. När det gäller till exempel mat är det ingen som resonerar så. Där är det oproblematiskt att påpeka att snabbmat för kropp och hälsa är ett dåligt alternativ. Ingen blir beskylld för att vilja skuldbelägga mat eller för att ha en negativ syn på kulinarisk njutning utifrån en värdering av vad som är bra mat. Det är ju självklart att en bejakande inställning till mat inte innebär att alltid bejaka all sorts mat i obegränsad mängd. Men det är upenbart annorlunda med sex.
Ett annat exempel är Anne Lindén som skriver så här på DN:s ledarsida den 12 april:
Socialminister Hägglund identifierar ett problem, rätt problem. Unga blir sjuka för att de har oskyddat sex. En mer socialkonservativ kristdemokrat hade sannolikt formulerat sig annorlunda: problemet är att unga har sex. Punkt.
Men kristdemokrater i Sverige är i regel mer svenskar än de är kristdemokrater. En värdekonservativ sexualpolitik är hopplöst inopportun: det privata är inte politiskt i så måtto att en svensk politiker kan förespråka avhållsamhet och komma undan med det.
Det vet Göran Hägglund. Kristdemokraterna är därför, i linje med regeringen och svensk allmänmoral, oroade över konsekvenserna av oskyddat tonårssex. Inte över tonårssex som sådant.
Huruvida denna problemanalys delas av partiaktiva kristdemokrater i allmänhet får vara osagt. Men ett är säkert: under nuvarande ledning är moralkonservativa åsiktsyttringar synnerligen ovälkomna.
Min fråga är: Varför kan samhället ge vägledning i andra frågor, men inte i fråga om sexualitet?
En av de stora förändringarna i vår tid är antalet sexualpartners. Personer i slutet av tonåren eller omkring tjugoårsåldern har numera i genomsnitt fler sexpartners per år än vad motsvarande grupp under 60-talet hade under ett helt liv (se tidskriften Fokus nr 11/2008). Hälsomässigt visar sig denna nya livsstil vara skadlig för våra kroppar – och då har jag inte berört frågan om vad det gör med vårt inre välbefinnande, med vår förmåga att forma långssiktigt överlåtna relationer och vilken fattig syn på kärlek och sexualitet det är ett uttryck för.
Visst skyddar kondom, men inte 100 %. Det går säkert att öka kondomanvändningen, men inte till 100%. Det kommer därför fortsatt att finnas en relation mellan å ena sidan spridningen av könssjukdomar och antalet aborter och å andra sidan antalet sexpartners per år. Den promiskuösa livsstilen är en hälsofråga. Varför måste det råda tystnad runt det?
Missförstå mig inte. Jag vill inte ha mer inblandning av samhället i våra liv. Men varför ska det vara munkavle på en arbetsgrupp i en fråga som berör folkhälsan?
I bakgrunden till den här diskussionen finns förstås också stora principiella frågor om människosyn och värderingar, som skulle behöva komma upp till ytan. Dessvärre tror jag att Lindén har rätt när hon skriver att ”kristdemokrater i Sverige är i regel mer svenskar än de är kristdemokrater”, vilket gör att det idag finns allt för få röster som vågar lyfta fram ett annat perspektiv på sexualitet än ett ytligt: Mer sex med fler.
Publicerat av Stefan Gustavsson den 19 apr 2008 • Skriv ut • Tipsa en kompis
Du är välkommen att kommentera/debattera innehållet i detta blogginlägg i en separat tråd på vårt debattforum. Klicka på nedastående länk så kommer du direkt till tråden:
Kommentera/debattera inlägget på forumet... • 2 kommentar(er)
Är Gud omoralisk?
Varför lämnar vissa kristen tro? Varför blir andra kristna? Många faktorer spelar förstås in. Men ofta har det att göra med värderingar. Sanningsfrågorna är visserligen viktiga, men ofta är en moralisk och värdegrundad bedömning av en religion/världsbild lika viktig, ja ibland viktigare. På CredoAkademins debattforum förs det regelbundet diskussioner om Gud, moral och ondska. En av debattörerna skrev: “Det var alltså främst en fråga om värderingar, som gjorde att jag kom att lämna min kristna tro.”
Detta fick mig att fundera på hur jag ser på Gud och moralfrågor. Jag tror de flesta kristna har tampats med frågan om “Guds moral”, dvs Guds domar i Bibeln. Här följer mina ärliga funderingar kring detta.
Jag tror att människans existentiella sökande i högre grad präglas av ett sökande efter godhet mer än sanning. Det betyder inte att sanningen är oviktig. Men jag tror att “godhet” är ännu viktigare. Jag tror att vi lättare accepterar att man ljuger för godhetens skull än att man är ond för sanningens skull (om vi nu skulle tvingas välja).
Därför tror jag att moraliska argument för eller emot Guds existens väger tungt när vi söker svar på livets stora frågor. Det moraliska gudsargumentet samt ondskans problem tror jag därför ofta är avgörande argument för hur vi ställer oss till gudstro.
Och min bedömning är att det moraliska gudsargumentet väger tyngre än ondskans problem. Jag har mycket starka intuitioner om att Guds karaktär och vilja är det enda som kan utgöra en tillfredsställande metafysisk förankring för moralisk godhet och moraliska förpliktelser. Jag har inte sett något sekulärt försök att grunda moralen på som svarat mot mina meta-etiska intuitioner här. Detsamma gäller min intuitiva tro på livets objektiva meningsfullhet. Utan Gud får vi ett kallt, likgiltigt universum. Moral och mening måste då bli bubblor av illusioner. Ateister som viftar bort det här problemet är i bästa fall romantiskt naiva och i sämsta fall intellektuellt ohederliga. Men det finns också ateister som försöker se problemet i vitögat, t ex Nietzsche, Sartre och Russel. För detta ska de ha beröm. Detta ligger i den ena vågskålen.
I den andra vågskålen ligger den existentiella tyngden i ondskans problem (och här inkluderar jag Guds domar i GT och även problemet med helvetet). Hur kan Gud dränka en hel mänsklighet (med undantag av Noa + familj)? Även om “människornas uppsåt och tankar var alltid och alltigenom onda” (1 Mos 6:5), så tänker jag att de små barnen ändå måste ha varit oskyldiga (även om vi räknar med arvsynd, så ser jag inte att de små barn som föddes strax före floden skulle vara mer syndiga än alla barn som föds i dag). Eller ta helvetet: ”Varför ett evigt straff för tidsliga synder?” Här finns svar som att Guds helighet och evighet renderar ett evigt straff. Eller att helvetet är en evig konsekvens av ett fritt val. Men trots den typen av förklaringar hänger känslan kvar: ”Hur kan den bibliska Guden verkligen vara rättvis?”
Våra omedelbara intuitioner om rättvisa rimmar alltså inte alltid med Guds handlande så som den beskrivs i Bibeln. Jag kan känslomässigt förstå dem som ifrågasätter Guds rättvisa. Faktum är att flera bibliska gestalter gör just det! Abraham reagerar t ex när Gud ska döma Sodom och Gomorra. Abraham utmanar Gud och ifrågasätter Guds rättvisa. Om Sodom säger Abraham till Gud: “Skall du verkligen förinta den rättfärdige tillsammans med den orättfärdige? Kanske finns det femtio rättfärdiga i staden. Skall du då verkligen förinta den i stället för att skona den för de femtio rättfärdigas skull som bor där? Så kan du inte göra, döda den rättfärdige tillsammans med den orättfärdige, så att det går den rättfärdige på samma sätt som den orättfärdige. Så kan du inte göra! Skall inte den som är hela jordens domare göra vad som är rätt?” (1 Mos 18:24). Abraham fortsätter sedan och upprepar sin fråga men minskar antalet rättfärdiga.
David känner fruktan efter att Guds dom har drabbat Ussia på grund av att Ussia sträckte ut handen för att röra vid arken (vilket var förbjudet). David blir “upprörd” och “rädd” för Herren på grund av detta (2 Sam 6:7-9).
Jobs bok är full av klagan till Gud för ett lidande som är oskyldigt, något som Gud dessutom håller med om (Job 42:7)
Psaltaren innehåller klagosånger som handlar om att Gud låter den oskyldige lida (se t ex Psalm 13, 44, 88)
Upplevelsen av att tillvaron inte är rättvis, och att det Gud befaller eller tillåter inte är rättvist, är nog en ganska allmänmänsklig erfarenhet. Men vad gör vi av den? Vilka slutsatser bör vi dra?
Jag kan i alla fall inte dra slutsatsen att Gud inte finns. För det skulle rycka undan mattan inte bara för min tro på objektiv moral och mening i allmänhet, utan även på själva den intuition som ligger bakom ondskans problem och anklagelsen om Guds bristande rättvisa. Därför lever jag hellre vidare med den spänning det innebär att inte förstå alla Guds vägar och domar. Jag drar slutsatsen att jag inte kan fånga “Guds moral” med mina moraliska intuitioner – i alla fall inte till fullo. Gud har gett oss livet fritt och för intet, och han befinner sig i den moraliskt privilegierade positionen att ta tillbaka det liv han gett oss, på sina villkor. Gud har evigheten i sin hand och har möjlighet att kompensera och torka alla tårar. Den moraliska “roll” som Gud spelar är alltför stor för att jag med absolut visshet ska kunna fälla några moraliska domar över Guds handlande. Guds helighet är dessutom något jag inte har full koll på. Vad innebär det att vara all godhets källa? Vad händer när en cynisk, hänsynslös, högmodig, människa frontalkrockar med Guds helighet? Jag måste erkänna att jag varken har tillräcklig kännedom om det mänskliga hjärtat eller om Guds natur för att kunna förutse exakt vad som kommer att ske. Men nog tror jag det blir riktigt jobbigt för den människan.
I ljuset av ondska och orättvisa blir dessutom min gudstro mitt enda hopp. Om orättvisa får mig att börja tro på ett gudlöst universum, så innebär det att alla de orättvisor jag tidigare anklagade Gud för, nu blir något jag måste acceptera som en del av den slutgiltiga bilden. Inga orättvisor kommer att bestraffas, inga offer kommer upprättas eller kompenseras. Alla orättvisor som skett i historien är och förblir orättvisor i all evighet amen. Endast en god och rättvis Gud kommer att kunna skipa rättvisa. Hela mitt inre kräver att godheten på något sätt ska segra. Utan Gud ser jag inte en snöboll i helvetet att det skulle kunna ske. Mina moraliska intuitioner och min längtan efter godhet pekar därför mycket mer i riktning mot att Gud verkligen finns snarare än i motsatt riktning.
Jag är alltså säkrare på ATT det finns en objektiv moral och mening än vad jag är säker på exakt HUR denna objektiva moral (förankrad i Gud) kommer att “play itself out” genom historien och i evigheten. Jag tänker inte förkasta det första bara för att jag inte kan besvara det andra.
Ungefär så ser jag på saken.
Publicerat av Mats Selander den 18 apr 2008 • Skriv ut • Tipsa en kompis
Du är välkommen att kommentera/debattera innehållet i detta blogginlägg i en separat tråd på vårt debattforum. Klicka på nedastående länk så kommer du direkt till tråden:
Kommentera/debattera inlägget på forumet... • 111 kommentar(er)
Kornhalls granskning granskas
En vanligt förekommande kritik mot Intelligent Design (ID) är att inga vetenskapligt granskade artiklar (“peer review” på engelska eller “referentgranskning” på svenska) har skrivits som stöder ID. Nu senast var det Per Kornhall som i TV och på sin blogg hävdade detta. Jag bad en vän och naturvetare att gå igenom Kornhalls påståenden. Resultatet blev den här mycket intressanta och klargörande artikeln: Intelligent design och vetenskaplig publicering.
Artikelförfattaren, som av risk för att få sin framtida forskningskarriär förstörd har valt att inte avslöja sitt namn, börjar med att diskutera problemet med referentgranskning. Ofta spelar politiska och personliga motiv in i granskningen. Äldre forskare kan reflexmässigt rata nya tolkningar eller nya fakta, om dessa undergräver vad som anses vara “vetenskapligt bevisat”. Oortodox vetenskap eller politiskt inkorrekta slutsatser (hur vetenskapligt legitima de än må vara) riskerar att systematiskt ratas av denna process. Detta verkar vara exakt vad ID är utsatt för.
Artikeln fortsätter med en genomgång av listan med “Peer-reviewed and peer-edited articles” som stöder ID. Listan finns här. Om denna lista skriver Kornhall på sin blogg: “Vad som är väldigt tydligt är att Discovery institute försöker vilseleda sina anhängare enligt känt ID-manér.”
Jag läser nu Kornhalls bok för andra gången, så jag börjar vänja mig vid hans grova anklagelser. Att försöka “vilseleda” förutsätter att man är medveten om att man sprider osanning men ändå väljer att fortsätta göra det. Det implicerar att ID-forskarna innerst inne vet att de har fel. Jag har träffat flera av de mest framträdande ID-förespråkarna som Phillip Johnson, Paul Nelson, William Dembski och Jonathan Wells. Jag kan ärligt säga att dessa är genuint övertygade om sanningen och bärkraften i ID. Därom råder inget som helst tvivel.
Kornhall menar att vilseledandet sker på “känt ID-manér” vilket implicerar att detta medvetna lurendrejeri är något typiskt och vanligt i ID-kretsar. ID-förespråkare har alltså för vana att lura människor när det gäller evolution och ID. Allt detta är dessutom “väldigt tydligt” för Kornhall.
När man försöker ta Kornhalls anklagelser på orden blir det faktiskt löjligt. Men Kornhalls överdrifter är inte huvudfrågan (även om de är psykologiskt intressanta). Frågan är om det finns någon substans i hans anklagelser. Läs artikeln Intelligent design och vetenskaplig publicering och avgör själv om Kornhalls anklagelser stämmer.
Publicerat av Mats Selander den 16 apr 2008 • Skriv ut • Tipsa en kompis
Du är välkommen att kommentera/debattera innehållet i detta blogginlägg i en separat tråd på vårt debattforum. Klicka på nedastående länk så kommer du direkt till tråden:
Kommentera/debattera inlägget på forumet... • 49 kommentar(er)
Kornhall och intelligent design
I Rapport den 2 april visades ett inslag om Per Kornhalls nya bok ”Skapelsekonspirationen”, som diskuterar intelligent design (ID). Per Kornhall blev intervjuad och deltog sedan den 4 april i TV4:s Nyhetsmorgon i en minidebatt med Mats Selander. Selander påpekade att Kornhall blandar ihop kreationism och ID, och det är ett viktigt påpekande. Jag vill här kommentera Kornhalls argumentation mot ID som går ut på att ID är ”tro” medan darwinistisk evolution är ”vetenskap”. Som stöd angav Kornhall dels att ID inte går att bevisa vetenskapligt och dels att det inte finns en enda vetenskaplig artikel som understöder ID.
För det första: Vad är ”vetenskap”? Denna fråga har diskuterats i många år, och om vetenskapsfilosoferna är överens om något, så är det just att det är så gott som omöjligt att fastslå vad som är vetenskap. Larry Laudan, vetenskapsfilosof och evolutionist, skrev 1982 i en artikel (”Science at the Bar – Causes for Concern” i Science, Technology and Human Values, 7:16-19): “[F]å författare är eniga om ens vad som gör något till en vetenskaplig verksamhet… Kärnfrågan är inte huruvida kreationismen stämmer in på några oprecisa och högst kontroversiella definitioner av vad som är vetenskap, utan den verkliga frågan är om det existerande faktamaterialet utgör ett starkare stöd för evolutionsteorin än för kreationismen.” (Min övers.)
Jag tror att Laudan har rätt, och detsamma gäller även diskussionen om ID och darwinism. Att då som Per Kornhall argumentera utifrån att ID inte är ”vetenskap” är missvisande. Han borde snarare säga att ID har dåligt vetenskapligt stöd, för det är ju det han egentligen anser. Jag vill titta närmare på påståendet att ID inte går att bevisa vetenskapligt.
Det är svårt att formulera vad ”vetenskap” är, men man skulle kunna säga att det handlar om en process, ett samspel mellan hypoteser och empiri. Man ser vad som finns i naturen, man ställer upp hypoteser kring det, kollar åter i naturen, förkastar eller utvecklar hypoteserna osv. Hypoteser och teorier överlever i den mån de bättre än andra hypoteser täcker in det vi vet empiriskt. Ingen kräver att en teori ska bevisas med ”matematisk” stränghet. Dessutom arbetar man utifrån vissa grundförutsättningar som aldrig ifrågasätts (brukar kallas ”paradigm”). En grundförutsättning inom dagens naturvetenskap är att naturliga förklaringar i princip täcker in allt som gäller naturen, inklusive hur olika saker har uppkommit (möjligen med undantag för själva universums uppkomst). Den grundförutsättningen går inte att bevisa vetenskapligt.
Med det som bakgrund: Går ID att bevisa vetenskapligt? Jag vill börja med att ställa frågan: Går den darwinistiska evolutionen (hela vägen från livlös materia via den första cellen till dagens biologiska mångfald) att bevisa vetenskapligt? Vi tar några exempel:
Richard Dawkins diskuterar i Den blinde urmakaren (Wahlström & Widstrand 1988, kap 6) den första cellens uppkomst. Hans resonemang går ut på att vi måste kalkylera med ett visst mått av ”tur”, och hur stor tur vi kan tillåta oss beror på hur många möjliga planeter det finns där livet kan ha uppkommit och hur många miljarder planetår dessa sammantaget representerar. Detta är naturligtvis inte i närheten av naturvetenskaplig bevisning ens i den svagare bemärkelsen (dvs att ge skäl för att en viss hypotes bättre förklarar empirin än andra hypoteser). Det finns hypoteser om den första cellens uppkomst – ingen av dem är allmänt erkänd av vetenskapssamhället. Designhypotesen säger att om en företeelse är helt osannolik i sig själv (av ”slump”) och det dessutom inte finns några kända naturlagar som kan förklara dess uppkomst och den dessutom svarar mot ett oberoende ”mönster”, så är design en möjlig (och rentav trolig) orsaksförklaring. När det gäller den första cellen så gäller dessa förutsättningar. Mönstret i det här fallet kan uttryckas som den förmåga cellen har att överleva och fortplanta sig, något icke-levande strukturer inte har. Det finns ingen bättre darwinistisk förklaring, om man inte a priori utesluter design som möjlig orsak, och det har man ingen vetenskaplig grund till.
Ett exempel till: Merparten av djurvärldens fyla återfinns som fossil i kambriska berglager. Om man bara tittar på fossilen, ser det ut som om dessa djurvärldens ”grundtyper” uppkommit direkt och utan föregångare. Nu menar darwinister att de ändå har utvecklats ur tidigare former, även om vi inte känner till dessa. Niles Eldredge skriver i The Triumph of Evolution and the Failure of Creationism (Henry Holt 2001; s 47): “När paleontologisk teknik blir ännu vassare kommer vi nästan säkert att finna direkta bevis för denna stora utveckling av olika ryggradslösa djur – bevis som, om de någonsin blir tydliga nog, kommer att visa att de mindre komplexa grupperna (som de forntida svampdjuren och nässeldjuren) faktiskt var åtminstone lite tidigare än de mer komplexa grupperna, såsom blötdjur och leddjur.” (Min övers.) I stället för bevis nöjer han sig alltså med en förmodan om att bevis kommer att hittas längre fram.
Ytterligare ett exempel är däggdjursögat. Dawkins argumenterar (i nämnda bok, kap 4) för ögats utveckling genom att 1) lägga fram en allmän idé om små förändringar (genom slumpmutationer) från inget öga till människoögat, 2) nämna en handfull exempel på olika slags ögon i djurvärlden och 3) skissa hur syncellernas placering och linsens tjocklek skulle kunna förändras successivt som en följd av det naturliga urvalet. Han förutsätter att syncellerna och linsen på något sätt uppkommer. Jag har svårt att se hur detta ens skulle kunna kallas hypotes, det är alldeles för vagt och ofullständigt. Dawkins ställer frågan om det är troligt att varje led i en tänkt utvecklingsserie kan ha fungerat tillräckligt väl för att gynnas av det naturliga urvalet och svarar: ”Det är inte helt självklart, men jag tror det.” Det är bra att Dawkins här talar om tro, för grunden till att han tror det är hans inställning att finna en naturalistisk förklaring. Och den inställningen bygger på tro, inte på vetenskap. (Inget fel i det, så länge man håller i sär grundförutsättningar och vetenskapliga argument. Problemet är att darwinister har en tendens att klumpa ihop alltsammans under begreppet ”vetenskap”.)
Darwinismen som helhetsteori är således inte vetenskapligt ”bevisad”. Däremot kan man kanske säga att det är den bästa samlingen teorier hittills. Det som nu har hänt är att ID har kommit och ifrågasatt själva det naturalistiska paradigmet! I stället för att utgå ifrån att naturliga förklaringar i princip täcker in allt som gäller naturen, inklusive hur olika saker har uppkommit, vill man utgå ifrån att det kan finnas tre slags möjliga förklaringar till hur saker kan uppstå: slump, naturlagar och design. Man har också börjat försöka formulera vetenskapligt användbara kriterier för när något kan sägas vara designat.
Observera att ID inte är en ursprungsteori på samma sätt som darwinismen. Det är snarare ett sätt att försöka ändra vetenskapens grundförutsättning. Om vi accepterar design som en principiellt möjlig orsaksförklaring när det gäller biologiskt liv, är det också självklart att det kan finnas områden (t ex vissa sakers uppkomst) som faller utanför naturvetenskapens kompetensområde!
Vad menar Kornhall med att ID inte går att bevisa vetenskapligt? Menar han att det inte går att bevisa att design är den enda möjliga förklaringen? Det har han rätt i – och det går inte heller att bevisa att darwinismen är den enda möjliga förklaringen eller att det omöjligen kan finnas (medveten) design i den biologiska världen. Det som är intressant är vilken förklaring som bäst täcker in det vi vet empiriskt. Michael Behe har fört den här diskussionen på cellbiologisk nivå. (Kornhall diskuterar också honom i sin bok.) Med sitt begrepp oreducerbar komplexitet försöker Behe visa att det finns strukturer där det naturliga urvalet inte kan verka på varje led i en tänkt utveckling. Han har fått svar av andra forskare som i stort går ut på att man kan tänka sig indirekta utvecklingsvägar. Såvitt jag vet har ingen visat att dessa utvecklingsvägar kan vara sådana att det naturliga urvalet kan verka på varje enskilt steg. Det har definitivt förts en vetenskaplig diskussion kring hans tankar. Det hade inte varit möjligt om ID inte haft en vetenskaplig sida, precis som darwinismen har det.
Så några ord om ”inte en enda vetenskaplig artikel som understöder ID”. Sådana finns, även om de inte är många. Kornhall jämförde i TV-inslaget med att han hittat 196 000 artiklar om biologisk evolution på nätet. Detta är missvisande av flera skäl. Dels handlar säkert de flesta av dessa artiklar inte om den övergripande darwinistiska teorin (i ett försök att visa att den håller) utan är artiklar som utgår från darwinismen därför att den ingår i det accepterade paradigmet. Dels är det svårt att få ID-vänliga artiklar publicerade i vetenskapliga tidskrifter, inte på grund av deras vetenskapliga halt, utan av samma skäl: de utgår från ett annat paradigm än det rent naturalistiska. Och dels är den verkligt intressanta frågan inte hur ”accepterat” ID är utan hur starka argumenten är rent vetenskapligt.
Mot slutet av inslaget i Nyhetsmorgon säger Kornhall: Kommer ID upp i ljuset så självdör det, eftersom det inte finns någon vetenskap bakom det. Om de gick vägen via vetenskapen, bevisade vetenskapligt att de hade något att komma med, då är det vetenskap – men nu gör de inte det utan tar bakvägen in i våra skolor och försöker påverka ungdomar – och media – att tro att det här är nånting, när det bara är en bluff, det är verkligen kejsarens nya kläder.
Vilka är ”de”? ID-rörelsen i USA går just via vetenskapen, försöker visa vetenskapligt att de har något att komma med. Att det finns andra som tar upp och diskuterar ID i skolor eller media (exempelvis Kornhall) är ju inte relevant för bedömningen av intelligent design!
Det är något skumt med den här debatten. Det tycks väldigt angeläget att snabbt slå fast att ID inte är vetenskap, men det är inte önskvärt att allmänheten sätter sig in i vad ID-företrädare som Behe, Dembski, Meyer, Bradley, Wells etc verkligen skriver. En av reportrarna på Nyhetsmorgon försökte få svar på frågor om vad ID egentligen står för och vad det är för skillnad mellan ID och kreationism, men det finns knappast tid för grundligare frågor i ett kort TV-inslag. Jag tror att en vetenskaplig attityd visar sig i att ge sig tid att reda ut frågeställningar och lyssna på båda sidor innan man bildar sig en uppfattning. Kornhall försöker säkert reda ut begreppen i sin bok, men den som själv vill sätta sig in i frågan bör läsa båda sidornas bästa argument. Det finns väl inget att vara rädd för? Kommer ID upp i ljuset så självdör det ju.
Publicerat av Björn Nissen den 16 apr 2008 • Skriv ut • Tipsa en kompis
Du är välkommen att kommentera/debattera innehållet i detta blogginlägg i en separat tråd på vårt debattforum. Klicka på nedastående länk så kommer du direkt till tråden:
Kommentera/debattera inlägget på forumet... • 46 kommentar(er)
“... ett väsentligt mycket större ingrepp i ens liv än i ens kropp.”
Jag blev uppmärksammad på en djupt gripande artikel om nyss bortgångna Mona Seilitz i Expressen idag: Efter aborten kunde hon aldrig få barn
Mona Seilitz hade en stor sorg i livet, en tragedi som hon aldrig kunde lämna.
– Hon ältade det inte, men hon tog upp det då och då.
Det handlade om aborten. Och det där som gick fel där på sjukhuset.
– Hon kunde inte få barn efter aborten, säger Erik Larsson. Hon försökte adoptera, men det blev inget av med det heller.
Mona har varit sparsam med att prata med andra än de allra närmaste om sin stora livstragedi. Men hon gjorde några undantag.
I en intervju med Expressen 1983, sa hon:
– En abort är ett väsentligt mycket större ingrepp i ens liv än i ens kropp. Jag grät ända in på operationsbordet.
Hon var 33 år och hade året innan skilts från sin förste man, Jan-Erk Seilitz, efter ett sju år långt äktenskap.
Hon träffade en man och blev med barn. Det var runt julhelgen.
– Jag levde ihop med en kille då och han ville inte ha barnet, sa hon till Vecko Revyns reporter Gisela Fridén. Det är den största tragedin i mitt liv.
– Jag kunde inte, jag klarade inte att ta hand om ett barn själv. Jag var för otrygg. Det var en fin snubbe jag levde med då, men han vill inte just då. Fast barn skjuter man inte på framtiden.
– Jag bröt med honom men min abort går aldrig att komma över. Särskilt som jag inte kan få barn nu.
Hon berättar vidare i intervjun om att hon blir nervös när hon talar om saken.
– Jag darrar. Det är så ödesdigert, en så stor sak. Och att det hände just mig… Där hade jag gått och drömt och varit förtroendefull inför livet. Så plötsligt var det som att stå inför djävulens största domare.
Mona berättar vidare om hur hon känner sig sviken och lurad, att hon inte kände att hon fick bestämma över sin egen kropp.
– Efteråt kändes det bara ensamt. Det var mycket som hände inom en. Jag vaknade upp och gick in i en annan värld. Det var som om den enda meningen med livet var borta. Tidigare hade jag hängt ihop med universum, nu var tråden avklippt.
Systern bekräftar att att Monas stora sorg i livet var att hon aldrig fick några barn.
– Det var hennes livs tragedi att hon tvingades göra abort. Hon hade velat ha ett barn, och det hade nog varit fint för henne, säger Anita.
Publicerat av Stefan Gustavsson den 15 apr 2008 • Skriv ut • Tipsa en kompis
Du är välkommen att kommentera/debattera innehållet i detta blogginlägg i en separat tråd på vårt debattforum. Klicka på nedastående länk så kommer du direkt till tråden:
Kommentera/debattera inlägget på forumet... • 0 kommentar(er)
Tidningen Dagen och incest
De kristna tidningarna Världen idag och Dagen har hamnat i luven på varandra. Framförallt handlar det om ett blogginlägg av Dagens webbredaktör Emanuel Karlsten där han kommenterar kärleksaffären mellan en australiensk far och hans dotter. Carin Stenström på Världen idag menar att Karlstens inlägg “inte kan läsas som annat än ett försvar för incestförhållanden.” Elisabeth Sandlund, chefredaktör på Dagen, tar sin webbredaktör i försvar och menar att Stenström ljuger: Emanuel Karlsten har inte alls försvarat incestuösa förhållanden!
Förvisso beskriver Karlsten inledningsvis det incestuösa förhållandet som en “sexuell avart av rang” och han känner sig äcklad av det. Men resten och merparten av inlägget tolkar jag som ett avståndstagande av hans egen initiala och oreflekterade reaktion. Jag ser också på bloggkommentarerna att jag inte är ensam om den tolkningen. För hur ska man annars tolka resonemang som dessa?
Vi klassade [homosexualitet] som en sexuell avart, undanskuffad och praktiserad av få. Sen visade det sig att de homosexuella var människor. Som du och jag. Att våra lagar, som alienerade och psykstämplade dem, var obalanserade och passé.
Och inte kan vi förutsätta att de flesta incestuösa förhållanden är byggda på sjuka relationer? Och handlar det om våldförande relationer så finns det andra lagar än de om incest som skyddar.
Och i inläggets mycket otydliga slut verkar han ställa sig bakom ett uttalande av kvinnan i den incestuösa relationen där hon säger att folk inte borde klandra dem eftersom de är “medvetna vuxna som inte skadar varandra eller någon annan.” Det är den sekulära (sexual)moralen i ett nötskal.
Så nog har Carin Stenström rätt i sin kritik. Visst verkar det som om Emanuel Karlsten argumenterar för en legalisering av incestuösa relationer.
För övrigt innehåller kommentarerna flera träffande beskrivningar av Dagen och Världen idag. Här sägs exempelvis “Även om det inte är ett försvar så är det samma mjäkiga “dagen-vinkel” som vanligt. Dvs, lite problematiserande och med en underton av att hålla med.” Och detta: “Världen idag är salt men förutsägbar - alltför förutsägbar för att saltet ska smaka gott. Dagen är blek men något intressantare - men inte tillräckligt intressant för att man ska stå ut med den fadda smaken. Båda tidningarna har något att lära av varandra”.
Men över till det verkligt intressanta, nämligen varför incestuösa relationer bör fördömas. Som en utgångspunkt för den egna reflektionen duger 1 Mos 2:24 och 3 Mos 18 gott, liksom ett studium av ordet otukt i Nya testamentet (porneia på grekiska). Redan skapelseberättelsen säger att en man ska lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru. Detta tillsammans med Jesu och Paulus undervisning om äktenskapet visar med all önskvärd tydlighet att Guds plan med sexualiteten är att den ska komma till uttryck mellan, och endast mellan, en man och en kvinna som är gifta och inte närbesläktade. All andra sexuella uttryck betecknas som otukt och misshagar Gud. Det inbegriper onani, homosex, incest, föräktenskapligt sex, utomäktenskapligt sex, tidelag, nekrofili med mera.
Nu kanske inte Bibelns undervisning duger på torget men den borde vägleda en journalist på en kristen tidning. Vidare är det så att denna gudomliga ordning på sexualitetens område inte enbart existerar i Guds tankar eller högt uppe i molnen. Liksom med andra gudomliga ordningar märker vi av den med våra sinnen och med vårt förnuft, här på jorden. Vi vet, exempelvis, att lösa sexuella förbindelser straffar sig genom könssjukdomar och brusten kärlek. Vi kan se på våra kroppar att mannen är designad för kvinnan och hon för honom. Och vi kan förstå varför Gud månar om den inomäktenskliga sexualiteten: det är den som genererar nytt liv samtidigt som äktenskapet skapar den stabilitet som våra barn behöver. Sexualitet har med liv att göra. Dess missbruk skapar sår. Detta är argument som skulle kunna tala även till den sekulariserade människan.
Det finns två problem med sexuella förhållanden mellan föräldrar och deras vuxna barn. Det ena är inavel och de missbildningar som därmed riskeras. Det andra handlar om att förhållandet mellan föräldrar och deras barn bör vara sexuellt fredat för att skydda det lilla barnet från att bli sexuellt utnyttjat. Det ska vara tydligt att förälderns roll och ansvar är att vägleda och skydda barnet, så att barnet så småningom ska kunna separera från sina föräldrar och bilda egen familj. Skulle vi endast ha en lag mot sex med minderåriga blir förälderns roll oklar och sexuella fantasier och frestelser blir svårare prövningar hos en fader när han ser sin nakna dotter.
Uppdatering 22/4: Efter en granskning av texten har jag kommit fram till att den kräver ett par korrigeringar för att bättre överensstämma med mina avsikter. Således ersätts följande stycke:
“Så nog har Carin Stenström rätt i sin kritik. Visst verkar det som om Emanuel Karlsten argumenterar för en legalisering av incestuösa relationer.”
med följande:
“Så nog förtjänar Emanuel Karlsten kritik. Oavsett avsikt presenterar han argument för en legalisering av incest utan att visa läsarna på vilket sätt dessa argument är felaktiga. Hans inlägg skapar också utrymme för osäkerhet om var han själv står i frågan.”
Publicerat av Pelle Poluha den 15 apr 2008 • Skriv ut • Tipsa en kompis
Du är välkommen att kommentera/debattera innehållet i detta blogginlägg i en separat tråd på vårt debattforum. Klicka på nedastående länk så kommer du direkt till tråden:
Kommentera/debattera inlägget på forumet... • 54 kommentar(er)
En stark manifestation
Himlen var grå, regnet hängde i luften och det kändes allmänt rått och kyligt. Hur många kommer till aktionen, tänkte jag på flygtåget från Gardemoen in till Oslo. Väl framme vid universitetsplatsen släppte oron – det vällde in människor från alla håll tills platsen var alldeles fullpackad. 5000 personer från hela Norge var där och fick uppleva ett fantastiskt inspirerande arrangemang.
Det är uppenbart ett annat kulturklimat i Norge - och framför allt ett helt annat tryck i norsk kristenhet än vad som just nu är fallet i Sverige.
Från universitetsplatsen ringlade sig den väldiga marschen längst Karl Johan, förbi Stortinget där 45 000 namnunderskrifter överlämnades, vidare till Youngstorget som fyllde till sista ståplats. Välkända norska politiker och personligheter, biskopar och kristna ledare medverkande med korta appeller.
Hundratals affischer och banderoller kommunicerade marschens huvudparoller:JA till könskvoterat äktenskap! JA till barns rätt till mamma och pappa! JA till biologiska realiteter!
Mitt inlägg på Youngstorget följer här:
De senaste två decennierna har det skett en radikal omvärdering av enkönad samlevnad. Den förändringen har drivits på av argument som: Vi homosexuella kräver respekt för vår egenart. Gör inte om oss till något vi inte är! Tvinga inte in oss i heteronormen! Och gradvis har samhället sagt ja till den argumentationen.
Men om det argumentet ska gälla måste respekten gå åt båda hållen: Äktenskapet är ett grundläggande uttryck för den heterosexualitetens egenart. Därför säger jag: Gör inte äktenskapet till något det inte är. Bejaka äktenskapets heterosexuella egenart.
En avgörande del av den heterosexuella egenarten är att det är den enda fertila, livgivande relationen. Barn är en del av den heterosexuella egenarten och äktenskapet finns för att skydda deras rätt till gemenskap med de två som gett dem deras liv.Jag säger därför: Tvinga inte in äktenskapet och barnen under homonormen!
Äktenskapet i nuvarande lagstiftning både i Sverige och Norge är definierat utifrån fyra aspekter:
- könsaspekten: det är en man-kvinna-relation
- antalsaspekten: det är en relation mellan två personer
- åldersaspekten: det är en relation mellan myndiga personer
- släktaspekten: det är en relation mellan människors som inte är nära släkt
Av dessa fyra är könsaspekten den mest grundläggande och den enda som varit helt stabil genom hela historien. Polygama äktenskap, barnäktenskap och syskonäktenskap har förekommit i olika tider.
I västerlandet har vi sedan lång tid lyckats pressa bort dessa avarter. Om vi nu ändrar könsaspekten – den mest grundläggande och historiskt den enda helt stabila aspekten av äktenskapet – undergräver vi äktenskapet som institution. Det innebär en direkt inbjudan till förändringar av de övriga aspekterna.
”Bara döda fiskar flyter medströms.” Vi vet alla hur trycket är i media och från politiker. Men äktenskapet och barnens rätt är värt att ta strid för.
Publicerat av Stefan Gustavsson den 12 apr 2008 • Skriv ut • Tipsa en kompis
Du är välkommen att kommentera/debattera innehållet i detta blogginlägg i en separat tråd på vårt debattforum. Klicka på nedastående länk så kommer du direkt till tråden:
Kommentera/debattera inlägget på forumet... • 0 kommentar(er)
Aktionsvecka för äktenskapet i Oslo
Det är tydligt fokus på äktenskap och familj för mig den här helgen. Igår medverkade jag på Levande Familjers stora konferens God’s plan - European Marriage and Family Conference. Härlig stämning och många viktiga samtal!
Idag bär det av till Oslo och aktionen “Sammen for Ekteskapet”. Under en hel vecka, 9-15 april, fyller man Oslo med aktiviteter för att lyfta frågan om äktenskapet - hela programmet finns här. Höjdpunkten är ett stort opinionsmöte på Youngstorget i centrala Oslo idag. Arrangörerna räknar med att tusentals människor kommer att sluta upp.
Mötet inleds med en marsch från Karl Johan förbi Stortinget till Youngstorget. De grundläggande parollerna är: Ekteskap = mann + kvinne! Barn har rett til både mor og far! Vi krever ansvarlig lovbehandling! Den sista parollen syftar på att det i Norge inte har varit någon utredning i frågan, utan politikerna önskar att rösta igenom en lagändring direkt i riksdagen.
Jag återkommer med en rapport från mötet ikväll.
Publicerat av Stefan Gustavsson den 12 apr 2008 • Skriv ut • Tipsa en kompis
Du är välkommen att kommentera/debattera innehållet i detta blogginlägg i en separat tråd på vårt debattforum. Klicka på nedastående länk så kommer du direkt till tråden:
Kommentera/debattera inlägget på forumet... • 0 kommentar(er)
Snart dags för Expelled!
Nästa fredag, den 18 april, har en av årets hittills mest omdiskuterade filmer i USA premiär. Då kommer filmen Expelled! No Intelligence Allowed med författaren, skådespelaren och komikern Ben Stein i huvudrollen upp på biograferna i USA.
Expelled betyder ungefär ‘utesluten/utestängd’ eller ‘avstängd/relegerad’ och handlar om hur vissa vetenskapsmän som börjat tvivla på den allenarådande evolutionsteorin och i stället börjat utforska intelligent design (ID) behandlas av övriga vetenskapssamfundet. Eller ska man kanske säga miss-handlas. Inte fysiskt, men väl på många andra sätt.
Att “komma ut” som ID-förespråkare i dag medför oerhört stora risker för många vetenskapsmän. Man löper risk att få hela sin karriär förstörd av rabiata meningsmotståndare – allt i vetenskapens goda namn! Den fria och öppna debatt som kännetecknar vetenskap stryps. Endast de “rätta” åsikterna får framföras. Endast personer med de “rätta” åsikterna blir anställda på institutioner, får sina artiklar publicerade i vetenskapliga tidskrifter och undgår att smutskastas som “knäppa kreationister”. De stängs systematiskt ute av ett politiskt korrekt vetenskapssamfund. Mönstret känns alltför väl igen.
Här följer några smakprov ur filmen (från YouTube). Det första klippet visar ledande ID-företrädare som John Lennox (vars senaste bok vi på CredoAkademin planerar att översätta och ge ut) och William Dembski (som vi har översatt ett par artiklar av och som vi säkert kommer att ge ut någonting mer av så småningom).
Det andra klippet innehåller samtal med andra evolutionskritiker som David Berlinski (icke-religiös matematiker, molekylärbiolog och filosof), Michael Behe (biokemist och författare), Richard Sternberg (systemvetare och biolog), Paul Nelson (filosof och författare) och Gerald Schroeder (kärnfysiker).
Se också en sju minuter lång trailer från filmmakarnas egen hemsida. Mycket sevärd!
Slutligen: kommer filmen någonsin att visas på en svensk biograf? Knappast. Den är nog redan på förhand Expelled!
Publicerat av Mats Wall den 9 apr 2008 • Skriv ut • Tipsa en kompis
Du är välkommen att kommentera/debattera innehållet i detta blogginlägg i en separat tråd på vårt debattforum. Klicka på nedastående länk så kommer du direkt till tråden:
Kommentera/debattera inlägget på forumet... • 3 kommentar(er)
Varför kallas det kristendom?
I Gomorron Sverige i SVT var det idag ett intressant samtal om kristen tro mellan två Göran: Skytte och Greider. Samtalet kom bland annat in på Bibelns texter, och en nyckelkommentar från Greider var följande:
Jag tror ju själv på en kristendom som står helt fri i förhållande till textena.
Konsekvensen av en sådan hållning är att man också står helt fri i förhållande till den historiske personen Jesus från Nasaret. Det är ju endast genom texterna i Nya Testamentet som vi kan veta något om Jesus. Om vi friställer oss från den grupp människor som personligen kände Jesus och som i skrift berättat om honom, så friställer vi oss ifrån Jesus själv.
Frågan till Göran Greider är förstås varför en tro som friställt sig själv från Jesus Kristus ska fortsätta att kallas kristendom?
Se samtalet här.
Publicerat av Stefan Gustavsson den 9 apr 2008 • Skriv ut • Tipsa en kompis
Du är välkommen att kommentera/debattera innehållet i detta blogginlägg i en separat tråd på vårt debattforum. Klicka på nedastående länk så kommer du direkt till tråden:
Kommentera/debattera inlägget på forumet... • 1 kommentar(er)
Normkritik
Polisen är den myndighet som ska upprätthålla lagen, medan lagen ska uttrycka de normer samhället ska bygga på.
Lite oroväckande var det därför att lyssna till Carin Götblad, länspolismästare i Stockholm, som förra veckan intervjuades i Doreen 21:30.
“Jag brukar försöka jobba mycket så att vända på saker. För ofta är människor så rädda, man följer det här som är norm. Jag brukar säga: Prova och gör tvärtom, prova och tänk tvärtom. Det borde vi göra lite mer, tycker jag, i samhället.”
Jag läser i dagens Aftonbladet om Australiens mest omskrivna par just nu John och Jenny Deaves. De tänkte tvärtom. Trots att de är far och dotter har de valt att leva samman sexuellt och skaffa barn tillsammans – en liten flicka vars pappa och morfar därmed är en och samma person.
Normkritik är populärt just nu, inte minst kritik av heteronormen. Och många resonerar som om det är själva närvaron av en norm som är problemet. Men normer är oundvikliga – vem vill ha ett normlöst samhälle? Frågan är inte om vi ska ha normer, utan vilka normer vi ska ha. Normkritik sker i verkligheten alltid utifrån en annan norm, som man önskar ersätta den tidigare normen med.
I dagens nummer av Världen idag skriver Siewert Öholm en viktig krönika om detta, med rubriken: Intolerant debatt.
Publicerat av Stefan Gustavsson den 7 apr 2008 • Skriv ut • Tipsa en kompis
Du är välkommen att kommentera/debattera innehållet i detta blogginlägg i en separat tråd på vårt debattforum. Klicka på nedastående länk så kommer du direkt till tråden:
Kommentera/debattera inlägget på forumet... • 10 kommentar(er)
Forskningens frontlinjer
Humanisterna har inte precis gjort sig kända för sitt sinne för nyanser.
Nu har Christer Sturmark och Björn Ulvaeus startat förlaget “Fri tanke”. Målsättning: “Förlager ger ut humanistisk litteratur och annan litteratur från forskningens frontlinjer.”
Hitintills har man publicerat två böcker: Sam Harris bok “Brev till en kristen nation” och Christopher Hitchens “Du store Gud?”
Vilken av forskningens frontlinjer representerar de?
Publicerat av Stefan Gustavsson den 5 apr 2008 • Skriv ut • Tipsa en kompis
Du är välkommen att kommentera/debattera innehållet i detta blogginlägg i en separat tråd på vårt debattforum. Klicka på nedastående länk så kommer du direkt till tråden:
Kommentera/debattera inlägget på forumet... • 1 kommentar(er)
Skapelsekonspirationen – lite tankar i TV-soffans kölvatten
I morse var jag med på TV 4:s morgonsoffa (se inslaget här). Per Kornhall och jag diskuterade ID med anledning av hans nya bok “Skapelsekonspirationen”. I kölvattnet av detta (och efter att ha sovit några timmar) vill jag dela med mig av lite tankar och känslor.
För det första är det alltid frustrerande att diskutera i TV. Tusen frågor, infallsvinklar och distinktioner som snurrar runt i huvudet på en, och på någon minut ska man lyckas trycka samman det viktigaste på ett begripligt och övertygande sätt. Det är en utmaning (och jag känner mig aldrig nöjd efteråt). Så nu tänkte jag skriva lite om allt jag gärna hade sagt om jag hade haft obegränsat med tid. Jag vill börja med något jag lärt mig av Pers bok och vårt möte. Sedan kommer jag att leverera lite kritik.
Trots sitt ofta grova och starkt missvisande språkbruk tycker jag att Per har lärt mig något. Sedan flera år tillbaka har jag varit mycket positiv till ID och liksom sett ID-rörelsen ”inifrån”. Per hjälpte mig att se den utifrån. Och det skapar en viss kluvenhet i mig. Låt mig förklara varför.
Phillip Johnson skriver i det s k Wedge-dokumentet: ”Utan bra vetenskap, forskning och argument blir projektet bara ännu ett försök till indoktrinering i stället för överbevisning” (indoctrinate instead of persuade) (från Per översättning). Jag känner en oro för att detta är precis vad som riskerar att hända. Om ID inte blir ett gediget forskningsprojekt så blir det ”indoktrinering” i den meningen att vi beskriver ID som något det inte är, t ex om vi ger intrycket att ID är vetenskapligt bevisat. Att kreationister använder sig av ID är inte moraliskt fel. Men det problematiserar verkligen bilden. Och jag kan förstå att det utifrån upplevs så som Per beskriver det i sin bok.
Mycket hänger på hur ordet ”vetenskap” tolkas. Här kommer en lista på olika betydelser (och mitt respektive Pers förmodade svar): Vetenskap =
- naturvetenskap - då är ID inte vetenskap (enligt mig och Per)
- tvärvetenskap - då kan ID vara vetenskap (enligt mig, men troligen inte enligt Per)
- vetenskapligt fastslagen (dvs accepterad av majoriteten av vetenskapskommuniteten) – då är ID inte vetenskap (enligt oss båda)
- vetenskaplig hypotes – då är ID vetenskap (enligt mig, men troligen inte enligt Per)
- vetenskaplig teori – då är ID inte vetenskap (mitt tillägg: ”inte ännu”, Pers förmodade tillägg: ”aldrig någonsin”).
Bilden kompliceras ytterligare av att kreationismen befinner sig ännu längre från ”vetenskapen” än ID. ID utgår från den allmänmänskliga förmågan att avgöra om något har de typiska strukturer eller kännetecken som intelligenser lämnar efter sig. Denna förmåga är inte någon uppenbarad kunskap. Med denna utgångspunkt har ID åtminstone den teoretiska potentialen av att bli en vetenskap. Men kreationismen utgår från Bibeln och en specifik bibeltolkning. Som kreationist får man alltså sin epistemiska säkerhet från uppenbarelse. Denna uppenbarelse kan omvandlas till en vetenskaplig hypotes som man sedan försöker belägga vetenskapligt (och det är precis vad ”Creation Science” försöker göra). Detta är en helt okej sysselsättning enligt mig. Men jag skulle hålla med om att det inte är vetenskap (även om det skulle kunna bli det). Problemet är när kreationister själva inte är medvetna om distinktionen mellan kunskap från uppenbarelse och kunskap via någon allmänmänsklig källa (som förmågan att hitta design). Blandar man samman detta kommer man inte att ställa de rigorösa krav på ID-hypotesen som vetenskapligheten kräver. När då ID vinner terräng i kyrkor och kristna organisationer men stängs ute från vetenskapskommuniteten, uppstår ett mycket besvärande glapp. Pers bok visar hur detta glapp kan upplevas från utsidan.
Låt mig nu fortsätta med lite kritik. Per säger att ID är en konspiration och en “bra bevisad” sådan. Han syftade förstås på Wedge-dokumentet (där Philip Johnson lägger ut sina mål med och en tidsplan för ID-rörelsen).
Men tänk om organisationen Humanisterna skulle skriva ett dokument där de försökte påverka samhället i sekulär humanistisk riktning. Dokumentet berörde områden som vetenskap, utbildning, kultur m m. Dokumentet skulle besvara frågor som:
- hur motverka att vetenskapliga rön används som indikatorer på Guds existens?
- hur sporra forskning som kan förklara allt på ett rent naturalistiskt sätt?
- hur motverka religiös påverkan i skolan?
- hur påverka den breda kulturen i en sekulär riktning?
Därefter presenterar en lista på föreslagna böcker och författare, konferenser m m samt en tidsplan.
Skulle vi kalla ett sådant dokument en “konspiration”? Om dokumentet sedan ligger till grund för en hel bok, kan man knappast kalla konspirationen för särskilt hemlig. Finns det offentliga konspirationer? (Philip Johnson har ju gett ut en bok som heter “The Wedge” där dessa tankar presenteras öppet.)
Så Kornhall har rätt. Det är en “väldokumenterad konspiration” – men är det då en “konspiration”? Att beskriva det i sådana termer tycker jag är spela på den teofobi och religionsallergi som många i vår kultur lider av.
Kornhall säger vidare: “Men faktum är att det inte finns en enda vetenskaplig artikel som understöder deras ‘tro’”
Här borde jag ha varit bättre förberedd. Går man till Discovery Institutes hemsida hittar man en lista på ett 40 tal artiklar och böcker som är “peer-reviewed” och som stöder ett ID-perspektiv. (Jag visste att jag hade sett en lista, men jag var inte helt säker på vilken typ av publikationer som listan innehöll, så jag höll tyst.)
Per har hämtat en hel del referenser från nätet, så han borde inte ha missat detta. Discovery Institute är ju ID-rörelsens huvudkontor. Intressant nog tar Per upp en liknande situation i sin bok. Han skriver om Behe:
”Behe korsförhördes under Doverrättegången och förevisades då 58 vetenskapliga publikationer, nio böcker och flera lärobokskapitel, som alla gav exempel på evolution av immunsystemet (ett annat exempel på vad Behe har kallat oreducerbart komplext). Han svarade bara att det ‘inte var tillräckligt’ utan att vidare förklara sig. Michel Behe har alltså offentligt och väl medveten om att han ljuger påstått att det inte finns några publicerade artiklar om evolutionen av molekylära mekanismer. Med ett litet uns av ärlighet och en gnutta ödmjukhet skulle han inse att han kastar stora stenar i sitt eget glashus.”
Med detta hårda omdöme om Behe känns risken överhängande att Per nu kastar sina stenar i sitt glashus. Men visst, Per ljuger ju inte om han inte kände till dessa 40-talet publikationer (men jag har ärligt talat svårt att tro att detta helt kan ha undgått honom). Så låt oss anta att han kände till dem men ändå väljer att säga i TV att det är ett ”faktum” att det inte finns ”en enda vetenskaplig artikel” som stöder ID. Ljuger då Per? Om jag skriver denna blogg i samma anda som Per har skrivit sin bok så skulle jag nog svara ja.
Men nu svarar jag nej. Det är helt möjligt att Per av någon anledning anser att dessa 40 ”inte var tillräckligt”. Kanske dessa 40 peer-reviewed och ID-vänliga publikationer av någon anledning inte lever upp till det krav som Per ställer. I så fall är det en klockren parallell till Behes attityd i rättegången. Behe hade sökt efter publikationer som levde upp till ett visst krav, alltså som i detalj gav en empiriskt kartlagd ”Darwinian pathway” för ett oreducerbart komplext system. Han hade lagt ribban mycket högre än vad Darwinister lägger den – och inte hittat någon publikation som klarade kravet. Att dessa 58 som ställdes på hans bord i rättegången skulle klara av detta hade han inga goda skäl att tro (detta var för övrigt ren ”rättegångsteater”).
Men Per vet minsann att Behe är ”väl medveten om att han ljuger” och helt i avsaknad av ett uns ärlighet eller gnutta ödmjukhet. Ja du Per, i mina öron hörs i alla fall ett stort ”klirr” när du kastar dina stenar.
Publicerat av Mats Selander den 4 apr 2008 • Skriv ut • Tipsa en kompis
Du är välkommen att kommentera/debattera innehållet i detta blogginlägg i en separat tråd på vårt debattforum. Klicka på nedastående länk så kommer du direkt till tråden:
Kommentera/debattera inlägget på forumet... • 19 kommentar(er)
Förtryck och förvirring
En tappad röst - jag tystnade förra fredagkvällen, talade inte på en vecka och har nyligen hittat min röst igen - ledde till att också bloggfingrarna avstannade. Nu sitter jag på X2000 till Göteborg och en föreläsning om den nya ateismens anspråk. Baptistförsamlingen Tabernaklet arrangerar och jag räknar med att rösten ska hålla - och att bloggandet i bästa påskanda härmed återuppstår.
Charlotta Levay, samhällsvetare och krönikör skriver idag intressant i Expressen om den sexuella revolutionen från 1968: Vi har reducerats till utbytbara sexleksaker
Allt är tillåtet så länge vi inte skadar någon har varit parollen. Men sen har vi slagit dövörat till och vänt bort blicken från den smärta och de många skador en promiskuös livsstil orsakar. Både politiskt och sexuellt finns en djup motsägelse i revolten från -68: Löftet var frihet; resultat ofta förtryck och förvirring.
Förvirringen illustreras förövrigt av en av nyheterna i samma tidning: Thomas Beatie är den före detta kvinnan som nu är en gravid man.
Publicerat av Stefan Gustavsson den 4 apr 2008 • Skriv ut • Tipsa en kompis
Du är välkommen att kommentera/debattera innehållet i detta blogginlägg i en separat tråd på vårt debattforum. Klicka på nedastående länk så kommer du direkt till tråden:
Kommentera/debattera inlägget på forumet... • 0 kommentar(er)
Selander och Kornhall i TV4 Nyhetsmorgon
CredoAkademins religionsfilosof Mats Selander och författaren och biologläraren Per Kornhall möts i debatt fredagen den 4 april i Nyhetsmorgon i TV4 kl 06.45 (preliminär tid). Detta med anledning av Per Kornhalls nyutkomna bok “Skapelsekonspirationen” (Leopard Förlag 2008), som karikerar intelligent design (ID), medvetet blandar samman ID och kreationism och ser alltsammans som ett led i “en utbredd konspiration för att omvandla dagens västerländska samhälle till ett fundamentalistiskt” (citat från utgivaren Leopard Förlags hemsida).
Per Kornhall kunde även ses i ett tre minuter långt Rapport-inslag i tisdags (2 april), som Mats Selander själv skrivit om i ett tidigare blogginlägg. Vi på CredoAkademin är tacksamma för att vi som driver ID-projektet i Sverige får möjlighet att i direktsändning bemöta den karikatyr av intelligent design som Per Kornhall och ateisterna bakom Leopard Förlag vill förmedla till svenska folket.
//Admin Mats
EDIT: Läs en intervju med Mats Selander inför debatten på SEA:s hemsida.
Publicerat av Mats Wall den 3 apr 2008 • Skriv ut • Tipsa en kompis
Du är välkommen att kommentera/debattera innehållet i detta blogginlägg i en separat tråd på vårt debattforum. Klicka på nedastående länk så kommer du direkt till tråden:
Kommentera/debattera inlägget på forumet... • 8 kommentar(er)
Kornhall, Intelligent Design och SVT
På Rapport den 1 april får vi veta att Intelligent Design (ID) är “fundamentalism”, “manipulation”, “myt” och jämbördigt med “astrologi, alkemi och själavandring”.
Nej det är inte ett aprilskämt. Det är den neutrala statstelevisionen som agerar villig megafon för en ny stämma i Humanisternas gosskör. En ny bok mot Intelligent Design har kommit ut, skriven av Per Kornhall. Den heter “Skapelsekonspirationen” och kritiserar Intelligent Design. Enligt nyhetssändningen innebär detta att ID-debatten “blossat upp igen”.
Så bra! När en debatt “blossar upp” tror man att båda sidor ska få ungefär samma chans att komma till tals. Nejdå, inte i vår neutrala statstelevision inte. Istället levereras en rad felaktiga eller rent nedsättande påståenden om ID. Och allt presenteras som objektiva, neutrala fakta. Det är skamligt, men ett typiskt resultat när man blandar TV:s snuttifiering med sekularismens propaganda. Men jag vill trots allt inte klaga för mycket.
Jag tänker så här. En “mot-bok” mot ID har uppenbarligen ett så stort nyhetsvärde att Rapport gör ett inslag. Det måste betyda att ID bedöms ha ett riktigt stort inflytande (åtminstone potentiellt). Så när en mot-bok skrivs är det en stor och viktig händelse! Nu måste alla i stugorna faktiskt inse att det finns argument mot ID också! Det är på sätt och vis uppmuntrande. Man kan ju avgöra vad ens fiende tror om ens styrka genom att mäta kraften i motelden.
Intressant, eller hur? Tyder inte detta på att översteprästerna i vårt sekulära mediasverige upplever ID som ett genuint hot? ID stör ordningen! Och nu ska ordningen återställas. Vi ID-vänner tackar för “the back-handed compliment”. Och vi tror att de har rätt. ID har sannerligen potentialen att kunna detronisera ateistisk darwinism.
Men låt oss nu se vad som sades i inslaget. Här kommer en lista på de mest anmärkningsvärda påståendena:
- att det är manipulation att lära ut Intelligent Design
- att undervisning i ID “skolar [eleverna] i fundamentalism”
- att ID är en “skapelsetro-myt”
- att ID kan jämställas med “astrologi”, “alkemi” och “själavandring”.
Vi får dessa påståenden men vilka är argumenten mot ID i detta inslag? Jag hittar bara ett verkligt argument nämligen Kornhalls påstående att “det är en felaktig bild av vad vetenskap är”. Tanken är väl att vetenskapen definitionsmässigt utesluter ID-förklaringar. Men varför då, kan man undra. I en TV-diskussion med Dan Larhammar fick jag ett klart och tydligt besked (det är det som är skönt med rabiata ateister som Larhammar). Jag sa: “Jag tror att den stora skillnaden mellan professor Larhammar och mig är att Larhammar har bakat in sin ateism i sin vetenskapssyn.” Varpå Larhammar med eftertryck förklarar: “Men vetenskapen är ju ateistisk!!!” Och jag kunde bara titta in i kameran och peka på Larhammar och säga “Ni hör ju honom själva”. (Larhammar smashade in den på egen planhalva – vilket jag tolkade som Guds försyn eller Larhammars ivriga ärlighet, eller både och).
Gissningsvis har Kornhall en liknande syn. Vetenskapen är en ateistisk syssla - per definition. Men hur kan vi veta det? Och varför dogmatiskt utesluta ID-hypoteser om de faktiskt skulle vara möjliga förklaringar? Tänk om universum och livet faktiskt är ett resultat av en eller flera intelligenser. Bör vi verkligen definiera vetenskapen så att den inte ens i princip skulle kunna upptäcka spår av sådana intelligenser? Varför i allsindar vill man ha en sådan vetenskapssyn? Ja, ett motiv är förstås att man på förhand bestämt sig för att låta vetenskapen bli ett slagträd för en ateistisk eller naturalistisk världsbild. Men detta är antingen huvudlöst eller oärligt. Nej, det är bättre att definiera vetenskapen så världsbildsneutralt som möjligt. Uteslut inte några möjliga och relevanta förklaringar på förhand. Låt alla hypoteser vara med och tävla. Låt förvisso de naturliga förklaringarna ha förtur, men uteslut inte agentförklaringar, designförklaringar eller till och med övernaturliga förklaringar a priori. Det gjorde inte den moderna vetenskapens pionjärer (som i stort sett alla var kristna), så varför ska vi göra det?
Men denna typ av argumentation passar sig förstås inte i TV. Argument och resonemang gör sig inte. Då funkar karikatyrer mycket bättre. Och det fick vi se en hel del av. ID beskrevs som kreationism samtidigt som vi får se lovsjungande amerikaner. Det är ungefär lika neutralt som att beskriva Humanisterna samtidigt som man visar bilder från sovjetdiktaturen. ID är inte kreationism, och det borde Kronhall veta. Men trots det skriver han så här på sin hemsida:
”Intelligent design, ID, är en del av skapelsetrorörelsen som menar att bibelns skapelseberättelse är en riktig beskrivning av jordens och organismernas tillkomst.”
Detta är inte en rättvisande beskrivning. ID handlar överhuvudtaget inte om bibeln eller jordens ålder. ID har inte sina rötter i biblisk kreationism utan snarare i Michel Dentons bok ”Evolution – a theory in crisis”. Denton, en australiensisk genetiker och agnostiker, menade att den darwinistiska evolutionsläran har stora vetenskapliga brister. Det var när Phillip Johnson och Michael Behe läste Denton som fröet till ID-rörelsen såddes. Många av ID anhängarna är f d darwinister, t ex Behe, Kenyon och Sternberg.
Att sedan flera kreationister använder sig av ID-rörelsens argument är en annan sak. Det är ett fritt land, och vem som helst får använda sig av vem som helsts argument. Men metodologiskt är det två distinkta rörelser. Det finns en viss överlappning i det att kreationismen använt sig av ID-argument innan ID-rörelsen kom till. Men det finns en rad viktiga skillnader. Se t ex Dembskis dialog med Morris. Att då hela tiden klumpa ihop ID med den mer religiöst motiverade kreationismen är att göra det alltför lätt för sig. Det är den gamla vanliga taktiken att måla upp motståndaren i ett ofördelaktigt ljus för att sedan avfärda honom. Det är inte rent spel.
Vi på CredoAkademin är just på gång med att starta ett eget förlag. Flera titlar kommer att handla om Intelligent Design. Vi får se om vi också får göra reklam på SVT. Nej just det, jag glömde… vi är ju inte neutrala… som SVT… och Humanisterna…
Publicerat av Mats Selander den 2 apr 2008 • Skriv ut • Tipsa en kompis
Du är välkommen att kommentera/debattera innehållet i detta blogginlägg i en separat tråd på vårt debattforum. Klicka på nedastående länk så kommer du direkt till tråden:
Kommentera/debattera inlägget på forumet... • 31 kommentar(er)
Glad Påsk!
I år har jag förmånen att få fira påsk med två tusen studenter från över fyrtio Europeiska länder på IFES-konferens i Linz, Österrike. Vädret började bedrövligt med regn, men idag kom solen fram - härligt!
IFES - International Fellowship of Evangelical Students - är den internationella evangeliska studentrörelsen som Credo tillhör, med studentevangelisation i snart ett hundra femtio av världens länder. Det är ett fantastiskt sammanhang att få finnas med i! Se också Daniel Rosén generalblogg
Nedan finns påskhälsningen jag skrev för för SEA:s nyhetsbrev - du kan prenumerera här - som kom ut tidigare idag:
Påskhälsning
Sverige är ett fantastiskt land. Det har man inte alltid kunnat säga. Under emigrationsepoken 1840-1930 utvandrade 1,2 miljon svenskar för drömmen om ett bättre liv. Förändringen de senaste 150 åren har varit makalös. Idag tillhör vi toppligan i världen när det gäller välstånd, jämlikhet och frihet.
Denna positiva förändring gäller dock inte alla områden. Det ekonomiska välståndet växer parallellt med att den personliga vilsenheten ökar. Jag läser ledarsidan i SvD 15 mars 2008, skriven av Per Gudmundsson:
Enligt statistiken från BRÅ:s hemsida har antalet anmälda mord och dråp per invånare tredubblats sedan 1950. Antalet anmälda fall av misshandel och grov misshandel har sjufaldigats. Antalet anmälda våldtäkter och grova våldtäkter har åttafaldigats. Antalet rån och grova rån har ökat med mer än trettio gånger. Och narkotikabrott fanns knappt på femtiotalet, så där blir det inte ens meningsfullt att räkna.
På femtiotalet hade man inte ens kunnat drömma ihop en historia om en dvärgliga som plundrar bussarnas lastrum, än mindre att allmännyttan skulle behöva bygga in värdeskåp i lägenheterna för att minska risken för inbrott, som Svenska Bostäder gör i Rinkeby.
Dessvärre är brottsutvecklingen inte det enda området där förändringarna går åt fel håll. De senaste åren har ungdomars psykiska ohälsa diskuterats livligt. Så här skrev docent Sven Bremberg vid Svenska Folkhälsoinstitutet i DN augusti 2006:
Andelen ungdomar som har psykiska besvär har fördubblats eller tredubblats sedan slutet av 1980-talet. SCB:s undersökningar 1989 visade att 9 procent av kvinnorna i åldern 16-24 år hade besvär av ängslan, oro eller ångest. Sexton år senare, 2005, är det tre gånger fler, 30 procent, som har sådana problem. Ett flertal andra undersökningar visar på liknande mönster med fördubblade eller tredubblade besvär under de senaste 20 åren. Trenderna är liknande för nedstämdhet, sömnbesvär, anspänning och värk. En internationell studie visar att utvecklingen bland 15-åringar varit mest uttalad i Sverige jämfört med tio andra europeiska länder inkluderande Danmark, Norge och Finland.
Under perioden 1980-2003 ökar antalet vårdtillfällen åtta gånger för flickor i åldern 15-19 år. Fler kvinnor i åldern 20-24 år och fler pojkar och unga män vårdas också på sjukhus för depression och ångest men ökningarna är mindre uttalade. Psykiska besvär har blivit vanligare även i andra åldrar men ökningen har vart mest uttalad bland ungdomar och saknas helt för de äldsta.
Orsakerna bakom vilsenhet och smärta, brottslighet och ohälsa, är med säkerhet legio. För Gudmundsson handlar det om den ökade friheten, för Bremberg om skolans misslyckande.
En viktig orsak som dock konsekvent förtigs i debatten är den dramatiska förändring av livssyn som skett under 1900-talet. Sverige har de senaste hundra åren gått från att vara ett land där den kristna livssynen hade en självklar plats till att bli ett av världens mest sekulariserade länder. Och det får förstås konsekvenser - för hur människor ser på sig själva och andra.
Som Anders Piltz skrev i tidskriften Signum:
Ljusets riddare i den sekulärt humanistiska … traditionen lider dessutom av ett besvärande handikapp. De har ingen berättelse som svarar på barnens mest elementära frågor. Inga laboratorier vet varför universum existerar. Finns det en övergripande mening med mitt liv, eller måste jag själv projektera och konstruera min mening? Väntar något bortom döden? Existerar en yttersta rättvisa, eller vann Hitler över sina offer?
Vår tids livssyn står tomhänt inför människans inre och djupare behov. Är vi ensamma, övergivna i ett tomt kosmos? Eller är vi, rakt igenom våra svek, älskade?
När vi nu firar påsk förs vi in i centrum av den stora berättelsen som burit västerlandet genom århundraden. Det är en berättelse som ger människan identitet och värdighet, som ger mänskligt liv mening och ansvar och som erbjuder försoning och upprättelse.
Genom Jesus död och uppståndelse finns ett erbjudande för varje människa, om inre välstånd och en framtid bortom döden. Som någon sagt: “Because he lives I can face tomorrow!”
Publicerat av Stefan Gustavsson den 22 mar 2008 • Skriv ut • Tipsa en kompis
Du är välkommen att kommentera/debattera innehållet i detta blogginlägg i en separat tråd på vårt debattforum. Klicka på nedastående länk så kommer du direkt till tråden:
Kommentera/debattera inlägget på forumet... • 1 kommentar(er)
All of us are in desperate need of a Savior
Läste senaste nyhetsbrevet från Ravi Zacharias, där han kommenterar den senaste politiska skandalen i USA:
Being on sabbatical I have more time to watch the news, take in the commentaries, and hear the experts and pundits exchange ideas. On the road I so seldom turn on the TV, but at home with multiple channels to 24 hours of news it seems it streams into our lives continuously. Last week the chatter turned to another scandal as experts gathered to discuss another leader fallen and all the reasons why this happened. I clicked the talk off, not wanting to hear the postulating, saddened for all involved. Everyone asks why. And I suppose reason after reason has been given. But the simple truth is that like all of us, even those in positions of great power are in desperate need of a Savior.
Publicerat av Stefan Gustavsson den 21 mar 2008 • Skriv ut • Tipsa en kompis
Du är välkommen att kommentera/debattera innehållet i detta blogginlägg i en separat tråd på vårt debattforum. Klicka på nedastående länk så kommer du direkt till tråden:
Kommentera/debattera inlägget på forumet... • 0 kommentar(er)
Vem är fixerad?
Med en braskande rubrik om ”underlivsteologi” presenterade tidningen Dagen i förra veckan ett samtal mellan Niklas Piensoho och Birger Schlaug . Artikeln har väckt mycket debatt; bland annat har EFK:s ordförande Stefan Swärd uttalat sig både i Dagen och Världen idag.
Det finns flera intressanta saker i samtalet som är värda en fortsatt diskussion.
Piensoho säger bland annat följande angående debatten om äktenskapet: ”Låt politikerna fatta vilka lagar de vill, så tänker jag. Vi välsignar det vi vill välsigna ändå.” Jag förstår vad han menar; oberoende av ett lands lagar har församlingen sin kallelse. Vi ska lyda Gud mer än människor ( Apg 4:19).
Samtidigt kan det inte tas till intäkt för att det är likgiltigt för den kristna församlingen vilka lagar som gäller. Paulus uppmanar oss till engagemang för den politiska makten: ”Först och främst uppmanar jag till bön och åkallan, till förbön och tacksägelse för alla människor, för kungar och alla som har makt, så att vi kan leva ett lugnt och stilla liv, på allt sätt fromt och värdigt. Att be så är riktigt och behagar Gud, vår frälsare… ( 1 Tim 2:1-3).
Detta engagemang bygger på övertygelsen att överheten - som institution betraktad, men inte varje enskild makthavare - ”är förordnad av” och ”står i Guds tjänst”. Kallelsen från Gud är att hjälpa fram ”det goda” och sätta gränser för ”det onda”. Det är bland annat därför vi ska betala “skatt” och “tullar” (Rom 13:1-7). Det är ofrånkomligen så att vad den politiska makten gör angår församlingen!
Observera att detta absolut inte innebär ett försvar av en orättfärdig överhet. Tvärtom, det ger en grund för kritik mot alla makthavare, närhelst de sviker sitt uppdrag att vara Guds tjänare som ska hjälpa fram det goda och begränsa det onda.
Sett i detta perspektiv kan vi som kristna inte vara likgiltiga inför vilka lagar som stiftas. Vi måste engagera oss i bön och arbete.
Piensoho säger vidare: ”Vi håller på att gå ner oss i den här underlivsteologin. Enda gången vi dyker upp är när äktenskapet ska bevaras eller när Åke Green far ut mot homosexuella.” Visst förstår jag vad han menar. Men problemet är inte att vi finns med i debatten om äktenskap och sexualitet; det är bra! Problemet är istället avsaknaden av kristna röster – och avsaknaden av draghjälp från media för de kristna röster som finns - på andra områden. Målet måste förstås vara att det på alla områden i det offentliga samtalet ska finnas kristna röster som bidrar med kristen reflektion.
Underförstått hos både Piensoho och Schlaug ligger tanken att kristna är fixerade vid frågor som rör mänsklig sexualitet. Med Schlaugs ord: ”Är det inte så att ni själva blir så upphetsade av en massa smågrejer.” Men det är en vandringshistoria. Det är inte så att den som tar steget från den allmänna kulturen i Sverige år 2008 in i den kristna församlingen går från en icke sexfixerad värld till en sexfixerad sådan. Sanningen är precis den motsatta! Den kristna församlingen är - och måste fortsätta vara - en motkultur mot sexfixeringen i vårt samhälle och en röst för en genomtänkt sexualetik.
Publicerat av Stefan Gustavsson den 19 mar 2008 • Skriv ut • Tipsa en kompis
Du är välkommen att kommentera/debattera innehållet i detta blogginlägg i en separat tråd på vårt debattforum. Klicka på nedastående länk så kommer du direkt till tråden:
Kommentera/debattera inlägget på forumet... • 3 kommentar(er)
Spädbarnsdråp
Läste följande i ToTheSource:
Dödandet av oönskade spädbarn var så vanligt i antikens hedniska samhällen att sociologen Stefan Timmerman hävdar följande:
”För människor i varje samhälle vi hitintills har studerat är det troligare att de mördas den dag de föds än någon annan dag i deras liv.”
Spädbarnens utsatthet rättfärdigades av lagstiftningen och understöddes så starkt av folket att den romerske historikern Tacitus menade att judarna var onda och frånstötande när de opponerade sig mot dödandet av nyfödda. Både Aristoteles och Platon bejakade sedvänjan.
Men det första kristna anslöt sig till judarna i deras fördömande av denna praxis, och kallade den mord. Deras motstånd lönade sig; spädbarnsdråp förbjöds på 300-talet av kejsaren Valentinianus I, som var kristen.
Efter hand som Väst nu förlorar delar av den bibliska moralen görs nya försök att avkriminalisera spädbarnsdråp.
Läs mer här: ToTheSource
Publicerat av Stefan Gustavsson den 16 mar 2008 • Skriv ut • Tipsa en kompis
Du är välkommen att kommentera/debattera innehållet i detta blogginlägg i en separat tråd på vårt debattforum. Klicka på nedastående länk så kommer du direkt till tråden:
Kommentera/debattera inlägget på forumet... • 2 kommentar(er)
Syndernas tillåtelse eller syndernas förlåtelse?
Just nu pågår samtal på många nivåer om enkönade sexuella relationer.
En fråga är den juridiska frågan; vilka lagar ska vi ha i Sverige? En annan fråga är den moraliska; vad är det moraliskt riktiga handlandet? Dessa två frågor överlappar varandra, men är inte identiska. Ett lands lagar kan aldrig - och ska aldrig - täcka in allt det som den moraliska bedömningen omfattar. Juridiken måste lämna öppet många områden där moralen fortfarande har något att säga. Ett enkelt exempel: Juridiken kan aldrig reglera människans hjärta och inre attityd, medan moralen fortfarande kan komma med synpunkter.
Jag publicerade i fredags en längre text med rubriken Syndernas tiillåtelse eller syndernas förlåtelse? Artikeln finns på www.sea.nu och handlar om hur församlingen ska hantera den moraliska frågan om enkönade sexuella relationer.
Publicerat av Stefan Gustavsson den 12 mar 2008 • Skriv ut • Tipsa en kompis
Du är välkommen att kommentera/debattera innehållet i detta blogginlägg i en separat tråd på vårt debattforum. Klicka på nedastående länk så kommer du direkt till tråden:
Kommentera/debattera inlägget på forumet... • 0 kommentar(er)
Behöver vi Gud idag?
I söndags satt jag i en radiointervju tillsammans med Lars Dahle, skicklig svensk apologet som emigrerat till Norge. Vi fick frågan: Behöver vi Gud idag? Det materiella välståndet fortsätter att växa; gör det inte Gud överflödig?
Lars svarade med att citera en mycket framgångsrik artist, som en gång fällde följande kommentar:
Vi har allt, men det är också allt vi har.
Här finns en intressant artikel av Lars Dahle om apologetik: Paul in Athens (Acts 17:16-34): A Biblical Resource for Contemporary Apologetics
Publicerat av Stefan Gustavsson den 12 mar 2008 • Skriv ut • Tipsa en kompis
Du är välkommen att kommentera/debattera innehållet i detta blogginlägg i en separat tråd på vårt debattforum. Klicka på nedastående länk så kommer du direkt till tråden:
Kommentera/debattera inlägget på forumet... • 0 kommentar(er)
Hade Robinson Kruse ett människovärde?
Förra veckan tillbringade jag i Kristiansand, i södra Norge, på Gimlekollen Mediehögskola. Det var intensiva dagar med undervisning, förkunnelse och debatt med de norska humanisternas tidigare generalsekreterare Lars Gule.
Debatten blev intensiv och delvis mycket intressant, eftersom Lars Gule ärligare än de flesta humanister tillstod att människovärdet endast är en överenskommelse mellan människor som är relaterade til varandra. En människa utan relationer - Robinson Kruse var Gules eget exempel - saknar människovärde. På liknande sätt erkände han den dubbelhet han som humanist tvingas leva med när det gäller människans frihet: Det går inte att utifrån naturen motivera människans frihet, samtidigt som vår frihet (autonomi var Gules ord) är så avgörande för oss.
Tonen var emellanåt aggressiv och rå från Gule och han använde flera av de retoriska genvägar vi vant oss vid att humanister regelmässigt använder: Låt det framstå som om vetenskapen avgjort livsåskådningsfrågan till ateismens fördel, presentera en förenklad eller felaktig bild av kristen tro (enligt Gule är kristen tro utifrån bejakandet av en ond makt inte monoteistisk utan slutgiltigt dualistisk), ryck bibelsammanhang ur sitt sammanhang, ge exempel på enskilda kristna som tänkt tokigt eller betett sig vidrigt ...
Visst förstår jag den populistiska frestelsen. Men det är också uppenbart att det undergräver humanisternas anspråk på att företräda förnuft, bildning och kärlek till sanningen.
Publicerat av Stefan Gustavsson den 11 mar 2008 • Skriv ut • Tipsa en kompis
Du är välkommen att kommentera/debattera innehållet i detta blogginlägg i en separat tråd på vårt debattforum. Klicka på nedastående länk så kommer du direkt till tråden:
Kommentera/debattera inlägget på forumet... • 1 kommentar(er)
Relationen till Jesus Kristus
Såg ett citat idag om vad kristen tro egentligen handlar om - och vad vi har gjort den till:
Christianity began as a personal relationship with Jesus Christ. When it went to Athens, it became a philosophy. When it went to Rome, it became an organization. When it went to Europe, it became a culture. When it came to America, it became a business.
Jag har ingen upphovsman till citatet, men det återfinns bland annat här.
Publicerat av Stefan Gustavsson den 5 mar 2008 • Skriv ut • Tipsa en kompis
Du är välkommen att kommentera/debattera innehållet i detta blogginlägg i en separat tråd på vårt debattforum. Klicka på nedastående länk så kommer du direkt till tråden:
Kommentera/debattera inlägget på forumet... • 4 kommentar(er)
Gospel Power
Credos systerrörelse i England, UCCF, har en mycket bra sajt för apologetik: www.bethinking.org Väl värt ett besök; det finns mycket föredrag och artiklar att ladda ner.
I senaste numret av NB News, UCCF:s nyhetsbrev, skriver Richard Cunningham om evangeliets kraft:
During the Christmas week my eleven year-old nephew was told by a hospital consultant that he was going to die. - A scan had just revealed the sudden and aggressive spread of multiple brain and spine tumours. David (my sister’s son) looked into the doctor’s eyes and said: ‘I’m not afraid of dying - I have a friend called Jesus who will take me to be with him forever.’ The doctor smiled warmly and said, ‘David, I’m so glad you know Jesus for he is my friend and saviour also’.
None of us can fail to be moved by that. More importantly, we must never be moved from it! We must never be ashamed of the gospel, for it is the power of God to salvation for both Jew and Gentile. The gospel is the power of salvation both for a dying child from a Christian home and for a consultant Oncologist with Chinese, Buddhist parents.
Publicerat av Stefan Gustavsson den 4 mar 2008 • Skriv ut • Tipsa en kompis
Du är välkommen att kommentera/debattera innehållet i detta blogginlägg i en separat tråd på vårt debattforum. Klicka på nedastående länk så kommer du direkt till tråden:
Kommentera/debattera inlägget på forumet... • 0 kommentar(er)
Staten som uppfostrare
Den förre presidenten Ronald Reagen är berömd för sina one-liners. Vid något tillfälle lär han ha frågat: Vad är det mest skrämmande en person kan få höra?
- I am from the government, and I am here to help you.Vi skulle må bra av mer diskussion i Sverige om hur mycket staten ska styra den enskildes liv. I nuläget kämpar både socialistiska och borgerliga politiker med att uppfostra medborgarna på ett antal områden; inte minst när det gäller synen på familjen.
Sofia Nerbrand,chefredaktör för liberala samhällsmagasinet Neo, skrev intressant i SvD igår:
Beskrivningen avslöjar den märkliga tankefiguren att barn är en börda. Ingen antas frivilligt vara hemma ett antal dagar mitt i arbetslivet istället för att lönearbeta, allra helst som det påpekar livsinkomsten negativt.
Ett ödmjukt påpekande: Som förälder vill man umgås med sina barn, det är ingen uppoffring. Det är förmodligen snarare så att de flesta hellre skulle vilja vara hemma med barn än att lämna en gråtande pilt på dagis och gå till jobbet. Men som vuxna har vi en skyldighet att försörja oss och arbete är en källa till både glädje och inkomst.
Förskola, barnvakt och far- och morföräldrar är för de allra flesta förutsättningar för att vi ska kunna förena familj och yrkesliv, men ändå kommer förmodligen barnlösa och frånvarande föräldrar att klättra om småbarnsföräldrar på karriärstegen.
Men är det verkligen bara orättvist? Man kan inte både ha kakan och äta den. Och är det inte lite torftigt att enkom mäta framgång och lycka i pengar och position? Det kanske rent av finns människor som föredrar den lilla världen framför den stora, och så länge de försörjer sig själva är det väl inte ett problem för andra? Eller är det bara jag som har missat småbarnföräldrarnas klagosång om att de själva får råda över vem som ska vara hemma med sjukt barn för hela 80 procent av lönen?[fetstil tillagt av mig]
Publicerat av Stefan Gustavsson den 4 mar 2008 • Skriv ut • Tipsa en kompis
Du är välkommen att kommentera/debattera innehållet i detta blogginlägg i en separat tråd på vårt debattforum. Klicka på nedastående länk så kommer du direkt till tråden:
Kommentera/debattera inlägget på forumet... • 0 kommentar(er)
Nietzsche och Gud
Vi får positiva kommentarer på vår annonsering om Nietzsche, Gud och CredoAkademin. Kul!
Friedrich Nietzsche, tysk filosof 1844–1900, var aggressiv kritiker av kristen tro och hade garanterat känt sig hemma i vår tids kristendomskritiska debatt. Han spottade på kristen tro och var - med vår tids terminologi - både modern och postmodern i sitt avvisande av gudstron. Han räknas ju också allmänt som en föregångare till det postmoderna.
Här några citat av Nietzsche från ett modernt perspektiv:
Faith: not wanting to know what is true.After coming into contact with a religious man I always feel I must wash my hands.In Christianity neither morality nor religion come into contact with reality at any point.In heaven all the interesting people are missing.Och här några citat av Nietzsche från ett mer postmodernt perspektiv:
There are no eternal facts, as there are no absolute truths.There are no facts, only interpretations.[Truth is only] a mobile army of metaphors, metonyms, and anthropomorphisms.Behovet av att bemöta Nietzsches kritik är minst lika stort idag som under hans egen livsstid.
Publicerat av Stefan Gustavsson den 29 feb 2008 • Skriv ut • Tipsa en kompis
Du är välkommen att kommentera/debattera innehållet i detta blogginlägg i en separat tråd på vårt debattforum. Klicka på nedastående länk så kommer du direkt till tråden:
Kommentera/debattera inlägget på forumet... • 19 kommentar(er)
Ny kommentarfunktion
Efter en tids omstrukturering går det nu åter att kommentera inläggen som skrivs här i CredoAkademins blogg. Vi har nämligen lagt upp en ny funktion för att kommentera/debattera inlägg.
Om du tittar längst ner under det här inlägget, hittar du en länk som tar dig direkt till en separat tråd i vårt debattforum där det går bra att kommentera och debattera innehållet i inlägget. På det här viset får vi all debatt samlad i debattforumet och får härigenom förhoppningsvis ett bredare intresse för uppföljande debatter kring våra blogginlägg.
Hoppas du ska gilla den nya funktionen. Varför inte testa den direkt genom att exempelvis kommentera det här inlägget…
/Admin Mats
Publicerat av Mats Wall den 27 feb 2008 • Skriv ut • Tipsa en kompis
Du är välkommen att kommentera/debattera innehållet i detta blogginlägg i en separat tråd på vårt debattforum. Klicka på nedastående länk så kommer du direkt till tråden:
Kommentera/debattera inlägget på forumet... • 5 kommentar(er)
Envar sin egen guru
Böcker med nytolkningar av vem Jesus är kommer ut i en strid ström. Deepak Chopra är aktuell just nu. Han är författare till 50 böcker om andlighet som sammanlagt sålt över 20 miljoner exemplar. Senast i raden av hans böcker är The Third Jesus: The Christ We Cannot Ignore.
Chopra presenterar en Jesus omformad utifrån hinduiska förutsättningar. I en kolumn i The Washington Post skriver han:
Years ago I ran across a book that intrigued me called “Be Your Own Guru.” In a liberated age, that’s an enticing offer. However, your personal vision must come from a deeper value structure – call it myth, archetype, or the wisdom tradition – and Jesus stands as one of the high peaks of that invisible structure.
God-consciousness will never perish. Since Jesus once embodied God-consciousness, he is keeping it alive at this moment, offering to teach the way to anyone who wants to find it.
I boken skriver han:
I want to offer the possibility that Jesus was truly, as he proclaimed, a savior. Not the savior, not the one and only Son of God. Rather Jesus embodied the highest level of enlightenment. He spent his brief adult life describing it, teaching it, and passing it on to future generations. Jesus intended to save the world by showing others the path to God-consciousness.
Så mycket till nytolkning är nu inte detta. Tanken på Jesus som österländsk mystiker har funnits länge inom New Age, utan att få det minsta genomslag i historisk forskning om Jesus. För historiens Jesus – som han presenteras i källorna vi har tillgång till – var inte hindu i sin förståelse av gudomligt och mänskligt. Han var skrifttrogen jude. I sin undervisning talade han om en personlig Gud som han kallade Fader. Han mediterade inte i syfte att nå ett högre inre medvetande; han bad. Bön var för honom språklig kommunikation med Fadern i himmelen.
Med modern livsåskådningsterminologi var Jesus teist; inte panteist. Hans diagnos av människan fokuserade inte på graden av gudsmedvetande i oss – som om vårt förhållande till oss själva utgör grundproblemet. Jesus perspektiv handlade om människans relation till Skaparen. Det är därför begrepp som synd, förlåtelse, räddning, Guds rike … är så centrala för Jesus.
Chopras påstående om “gudsmedvetande” och “Kristusmedvetande” har ingenting med Jesus från Nasaret att göra. Läs ett evangelium - Markus är kort och enkelt att ta sig igenom - och undersök själv.
Publicerat av Stefan Gustavsson den 26 feb 2008 • Skriv ut • Tipsa en kompis
Du är välkommen att kommentera/debattera innehållet i detta blogginlägg i en separat tråd på vårt debattforum. Klicka på nedastående länk så kommer du direkt till tråden:
Kommentera/debattera inlägget på forumet... • 5 kommentar(er)
I de flesta kyrkorna
De senaste åren har jag regelbundet skrivit kommentarer till söndagens text i tidningen Dagen. Nu på söndag är evangelietexten - som kommer att läsas i majoriteten av kyrkorna i Sverige - hämtad från Markus evangelium kapitel 9, verserna 14-32. Bibeltexten finns sist i detta blogginlägg. Kommentaren i Dagen följer här:
Beroende av Jesus
I museet i Vatikanen hänger Rafaels sista målning Kristi förklaring från 1517, av några betraktad som hans främsta verk. Målningens övre del visar den förhärligade Kristus på Förklaringsberget, medan den nedre delen visar pojken som Jesus lärjungar inte kunde hjälpa. Rafael gör rätt i att kombinera de två scenerna, som följer tätt på varandra i evangeliet.
På Förklaringsberget har Gud på nytt bekräftat vem Jesus är. Samma ord som hördes från himlen när Jesus döptes i Jordan har tre av lärjungarna nu fått höra på berget: Detta är min älskade son. Lyssna till honom. Efter dopet följde en direkt konfrontation med djävulen; samma sak sker nu när de kommer ner från berget.
Det är tumult vid bergets fot. Mycket människor och upprörda diskussioner mellan de skriftlärda och lärjungarna. I centrum finns en pojke som är svårt sjuk i epilepsi och som dessutom är besatt. En oren ande har gjort honom döv och stum och anden har många gånger försökt ta livet av pojken. Jesus lärjungar har försökt bota och befria honom, men har misslycktas. För de skriftlärda är det ett utmärkt tillfälle att vinna poäng inför folket och visa att Jesus och hans vänner inte alls representerar Gud.
Texten väcker motstridiga reaktioner hos moderna läsare. Ögonvittneskaraktären i skildringen är påtaglig; se t ex v 20 om pojkens plåga eller v 26 om folket som först tror att han är död. Generellt sett finns det inte några skäl för Petrus – källan bakom Markus evangelium – att i efterhand hitta på en historia där lärjungarna misslyckas med sitt uppdrag och kritiseras hårt av Jesus. Det talar för att det är en verklig händelse som återberättas. Samtidigt är frågan om onda andar akut: I ett land där djävulen avskaffades av Dagens Nyheter för mer än hundar år sedan - 1907 för att vara exakt – tycker många det är genant att räkna med en personlig ond makt. Men är det verkligen det?
Evangelierna utgår självklart från att det finns en ond makt som driver sitt spel med människor. Det kan ske genom att till det yttre binda människor – som pojken i berättelsen – eller genom att till det inre förblinda och förhärda dem – som med Judas som förråder Jesus. Notera också hur självklart det är i evangelierna att skilja mellan att vara sjuk och besatt. Markus har tidigare berättat hur Jesus botat Petrus svärmor som hade feber och många andra som led av olika sjukdomar (1:30, 34), och det likställs inte med att vara besatt.
Jesus hade gett lärjungarna makt att driva ut demonerna (3:14); de hade fått makt över de orena andarna (6:7) och de hade varit framgångsrika i sin tjänst: de drev ut många demoner och smorde många sjuka med oja och botade dem (6:13). Men nu, inför en stor och nyfiken folkskara och med kritiska skriftlärda på första raden är det tvärstopp. Varför?
Jesus svar är tvåfaldigt: Brist på tro och brist på bön (v 19, 23). Lärjungarna har tappat den inre kontakten med Gud och börjat tänka att de – som fått ett fantastiskt uppdrag och utrustats med underbara gåvor – kan agera utifrån sig själva. Jesus visar dem tillbaka till beroendet av Gud.
Varje förälder kan känna med pappans ord när han berättar om pojkens lidande och ber: förbarma dig över oss och hjälp oss, om du kan. Jesus svarar: Om jag kan? Allt är möjligt för den som tror. Då ropar pojkens far: Jag tror. Hjälp min otro! Poängen är inte att alla kan ”tro fram” vilka resultat som helst bara de tror tillräckligt mycket – som om Jesus skulle vara förespråkare för positivt tänkande. Nej, det är Jesus, Guds älskade son, som kan hjälpa oss, inte vår tro. Och just därför ska vi göra oss beroende, i tro och bön, av honom som med ett ord både botade och befriade pojken.
________________________________________________________________________När de kom tillbaka till lärjungarna fann de mycket folk omkring dem och skriftlärda som diskuterade med dem. Men när folket fick se honom greps de av bävan och skyndade fram för att hälsa honom.Han frågade: “Vad är det ni diskuterar?” - “Mästare”, svarade en i mängden, “jag har kommit till dig med min son som har en stum ande. Var den än faller över honom kastar den omkull honom, och han tuggar fradga och skär tänder och blir stel. Jag bad dina lärjungar driva ut den, och de kunde inte.” Han sade: “Detta släkte som inte vill tro! Hur länge måste jag vara hos er? Hur länge måste jag stå ut med er? För hit honom!” De kom fram med pojken, och när han fick se Jesus började anden genast slita i honom så att han föll omkull och vältrade sig på marken med fradga kring munnen. Jesus frågade hans far: “Hur länge har det varit så här med honom?” Fadern svarade: “Sedan han var liten, och ofta har anden kastat honom både i eld och i vatten för att ta livet av honom. Men förbarma dig över oss och hjälp oss, om du kan.” Jesus sade: “Om jag kan? Allt är möjligt för den som tror.” Då ropade pojkens far: “Jag tror. Hjälp min otro!” När Jesus såg att folk strömmade till sade han strängt till den orena anden: “Du stumma och döva ande, jag befaller dig: far ut ur honom och kom aldrig mer tillbaka.” Den gav till ett skrik och ryckte och slet i pojken och for så ut ur honom. Och pojken låg där så livlös att alla sade att han var död. Men Jesus tog hans hand och reste honom upp, och han steg upp. När Jesus hade kommit hem och lärjungarna var ensamma med honom frågade de: “Varför kunde inte vi driva ut den?” Han svarade: “Den sorten kan bara drivas ut med bön.”
Sedan gick de därifrån och vandrade genom Galileen. Han ville inte att det skulle bli känt eftersom han höll på att undervisa sina lärjungar. Han sade: “Människosonen skall överlämnas i människors händer, och de kommer att döda honom, och tre dagar efter sin död skall han uppstå.” Men de förstod inte vad han menade och vågade inte fråga. Mark 9:14-32Publicerat av Stefan Gustavsson den 22 feb 2008 • Skriv ut • Tipsa en kompis
(Detta blogginlägg är tyvärr inte länkat till forumet.)
Gud bidar sin tid
Tidskriften Axess nr 1 2008 skriver intressant om religionens återkomst.
Två citat ur filosofen Roger Scrutons artikel “Gud bidar sin tid”:
Dagens ateistiska missionärer är innerst inne medvetna om att deras knäfall inför vetenskapen inte gör universum mindre mysteriöst. De negligerar att religionen tillhandahåller en teologisk infrastruktur som håller begreppen om det heliga och transcendentala på plats.
– – –Samtidigt är ateisternas hållning en reaktion på svagheten i deras egen ståndpunkt. Dawkins och Hitchens är orubbliga i sin övertygelse att den vetenskapliga världsbilden fullständigt har undergrävt religionens förutsättningar och att endast okunskap kan förklara trons fortbestånd. Men vad exakt säger den moderna vetenskapen, och på just vilken punkt kommer den i konflikt med den religiösa trons förutsättningar?
Publicerat av Stefan Gustavsson den 21 feb 2008 • Skriv ut • Tipsa en kompis
(Detta blogginlägg är tyvärr inte länkat till forumet.)
Diktatorn Castro
Fidel Castro lämnar makten över Kuba efter 50 år som diktator.
Hjälteglorian efter 1950-talets heroiska kamp mot den tidigare diktatorn Batista har vänsterdebattörer obekymrat låtit Castro behålla. Detta trots att revolutionen på Kuba innebar att en blodbesudlad diktator ersattes av en ny.
Under Batistas tid vid makten dödades 20 000 kubaner. Det finns olika siffror om antalet människor som dödats under Castros regim; en del hävdar att det är lika många som på Batistas tid.Human Rights Watch skriver i en rapport från 1999:
Over the past forty years, Cuba has developed a highly effective machinery of repression. The denial of basic civil and political rights is written into Cuban law. In the name of legality, armed security forces, aided by state-controlled mass organizations, silence dissent with heavy prison terms, threats of prosecution, harassment, or exile. Cuba uses these tools to restrict severely the exercise of fundamental human rights of expression, association, and assembly. The conditions in Cuba’s prisons are inhuman, and political prisoners suffer additional degrading treatment and torture. In recent years, Cuba has added new repressive laws and continued prosecuting nonviolent dissidents while shrugging off international appeals for reform and placating visiting dignitaries with occasional releases of political prisoners.
Under många år var också religionen måltavla för förtrycket. CubaNuestra Digital skriver:
Den officiella policyn var att undervisa militant ateism i skolorna och bekämpa religionsutövning, särskilt bland ungdomar.
Kristna har drabbats hårt av förtrycket, även om det lättat under senare år.
Ofriheten på Kuba bekymrar vänsterledaren Lars Ohly; men inte mer än att han hellre röstar på Castro än Bush!
Hm.
Bush kan man rösta bort om fyra år och definitivt bli av med efter åtta, om man inte gillar honom och hans politik. Castro får man dras med de kommande femtio.
Bush leder en nation som varje år tar emot ett tusentals kubaner, som med fara för sitt eget liv flyr från det Kuba som Ohly föredrar.
Alexis Gainza Solenzal och Carlos M. Estefanía, själva kubanska flyktingar i Sverige, skriver:
Kuba har historiskt varit ett invandringsland, inget utvandringsland. Före revolutionen ansökte tusentals européer hos de kubanska ambassaderna om möjligheten för att få emigrera till Kuba. Idag har ca en miljon kubaner varit tvungna att lämna sitt hemland. Kubanerna flyr vart som helst, inte bara till USA. Nära 120 tusen kubaner lever idag i europeiska.
Varför?
Det är den politiska ofriheten, den av kommuniststaten konstgjort skapade fattigdomen och misären, folkets avsaknad av framtidstro, den repressiva apparatens ständiga förtryck och makthavarnas ovilja att driva demokratiseringsreformer som är de främsta orsakerna till kubanernas desperata flykt från hemlandet.
Det satt långt inne för Lars Ohly att slopa benämningen kommunist. Den överseende vänligheten gentemot kommunistiska diktatorer är fortfarande kvar.
Publicerat av Stefan Gustavsson den 20 feb 2008 • Skriv ut • Tipsa en kompis
(Detta blogginlägg är tyvärr inte länkat till forumet.)
Kräv livmoder och ägg
I en stort uppslagen artikel skrev DN igår om kravet att ensamstående kvinnor ska få samhällets hjälp med insemination och donatorssäd. Fem partier är numera för, moderaterna tvekar och KD är emot. Principiella frågor om det riktiga i att redan från början bestämma att ett barn inte ska få växa upp med sin pappa bemöts med blytunga argument som: Välkommen hem till mig och min snart femårige son en vecka. Han frågar inte efter pappa. Det avgör ju saken.
Dags för ensamstående män att i konsekvensens namn avkräva samhället tillgång på livmoder och ägg?
Publicerat av Stefan Gustavsson den 19 feb 2008 • Skriv ut • Tipsa en kompis
(Detta blogginlägg är tyvärr inte länkat till forumet.)
O som i oförståndig och omdömeslös
Så har även journalisten Åke Ortmark blivit en “humanist”. Och en arg sådan, som sig bör. I en nätdebatt med ordföranden för Svenska Humanistiska Förbundet, Anders Björnsson, försöker han förklara varför han blivit en av Christer Sturmarks lärjungar:
Sturmark är en av de få, kanske den ende i Sverige, som systematiskt, offentligt och aggressivt företräder förnuftet i kampen mot vidskepelsen och dess skadeverkningar. “Aggressivt” är ett honnörsord. Dumheten ska bekämpas med hårda attacker.
Men inte ska väl dumhet mötas med aggressivitet? För visst är det så att där vreden går in går förnuftet ut. Själv tycker jag att dumhet ska bekämpas med intelligens, så särskilt om man vill företräda “förnuftet i kampen mot vidskepelsen”. Han fortsätter:
Jag anser verkligen inte att Sturmark är Sveriges enda geni.
Ja, ni läser rätt. Sturmark ett geni?! Bara om det vore summan av ego, attityd och spaltmeter. (Om ni undrar varför jag inte är lika imponerad av Sturmark, läs här, här och här.) Vidare!
Längre ner i texten redovisar Ortmark sin syn på vetenskapen:
Konsekvensen [av en förnuftig, skeptisk attityd till verkligheten] är framför allt att man betraktar verkligheten som principiellt förklarbar, att man ödmjukt avvaktar vetenskapliga landvinningar och att man strävar efter att söka stöd i dem innan man uttalar sig om verkligheten.
I sin replik skriver Björnsson:
Här finns således inget utrymme för en utifrån kommande kritik av vetenskapens metoder och resultat, ifrågasättande av dess utgångspunkter, granskning av dess praktik: man ska ödmjukt avvakta. Inte heller bör man uttala sig om saker och ting utan att rådfråga experten, vetenskapsmannen.
Jag instämmer i detta men vill tillägga följande. Att betrakta världen som “principiellt förklarbar” är ett påstående om verklighetens beskaffenhet som inte är grundad i vetenskap utan i en materialistisk världsbild. Skulle Ortmark verkligen fråga en god vetenskapsman om det är så att världen är “principiellt förklarbar” tror jag att han skulle svara ungefär så här: “Det jag observerat hittills kan jag svara för men att allt är förklarbart, det ligger bortom min horisont. Kanske dyker det upp något imorgon som vi inte kan förklara, inte då och aldrig någonsin.” Men Ortmark har förstås inte rådfrågat en vetenskapsman innan han så tvärsäkert uttalar sig om verkligheten.
Det låter vidare vackert att “ödmjukt avvakta vetenskapliga landvinningar” men det behöver inte alls vara ödmjukt. För det innebär ju att man på förhand avvisar andra förklaringsmodeller, modeller som kanske ger en god förklaring här och nu. En kvinna kan exempelvis bli mirakulöst helad från sin cancer efter att människor bett för henne. Om vetenskapen idag inte kan ge en förklaring till det inträffade vore det knappast ett uttryck av ödmjukhet om läkaren avvisade en övernaturlig förklaring. Nej, en god vetenskapsman låter fakta tala och låter inte någon enskild världsbild begränsa de möjliga förklaringarna.
Ortmark ser en annan konsekvens av denna “förnuftiga attityd till verkligheten”:
Och konsekvensen blir också att man bekämpar den religiösa propaganda som sköljer över oss i det offentliga rummet, inte minst i radio. Problemet med denna propaganda är att den till stor del är baserad på påståenden som inte är falsifierbara. För att än en gång citera Hedenius: “... den religiösa tron (innehåller) till en väsentlig del ett försanthållande av vissa föreställningar och antaganden, som vetenskapen inte kan verifiera.”
Björnsson undrar om det är utsändningarna av Bachs Matteuspassionen som Ortmark vill bekämpa. Jag för min del tänker att han måste ha haft “geniet” Sturmark som lärare i vetenskapsteori. För han verkar ju tro att falsifierbarhet och verifierbarhet är samma sak när de i själva verket är varandras motsatser. Förvisso är det sant att den kristna trons försanthållanden inte går att verifiera med hjälp av vetenskapliga metoder. Men det är mycket som inte går att verifiera, bland annat påståendet att det endast är sådant som går att verifiera som är sant.
Och eftersom kristendomen är en historisk religion som gör påståenden om saker som hänt, går den också att falsifiera. Hitta Jesu kropp i en grav och kristendomen faller. Så enkelt är det, i princip, att omkullkasta världens största religion. Men ingen har lyckats ändå. Det är talande.
Han frågar sig också, retoriskt vad det verkar, varför vi ska se med tolerans på att människor tror på en gud som hör bön och griper in i människors liv. Tja, kanske för att alternativet har prövats i Stalins Sovjet. Ortmark verkar längta efter svunna tider då man helt sonika spärrade in eller avrättade kättarna.
Slutligen menar han att denna debatt inte är en oskyldig lek. Nej, det gäller “hårdhänta politiska och mänskliga realiteter”. Exempelvis smittas miljontals människor av hiv i Afrika “för att påven inte gillar kondomer.” Och kristna grupper i Sverige har redan idag stort inflytande. Men detta är rent nonsens. För det första smittas människor av hiv därför att de har sex med en annan människa som har hiv, inte på grund av någon påvlig uppfattning om preventivmedel. Och skulle de göra som påven säger skulle aids vara en utrotad sjukdom eftersom den katolska kyrkan påbjuder avhållsamhet utanför äktenskapet.
Vidare är vi kristna en allt mer marginaliserad grupp i Sverige och vårt politiska inflytande kan knappast sägas överstiga vår numerär. Men kanske är det så för Ortmark att kristna och andra religiösa aldrig kan ha för litet inflytande. För de är ju de onda. Tankegångarna känns igen från mörkare tider.
Publicerat av Pelle Poluha den 19 feb 2008 • Skriv ut • Tipsa en kompis
(Detta blogginlägg är tyvärr inte länkat till forumet.)
Ett steg mot äktenskapets upplösning
Jag med andra som är motståndare till samkönade “äktenskap” menar att en könsneutral äktenskapslagstiftning blott vore ett första steg mot en total upplösning av äktenskapet. För har man en gång definierat att äktenskap inte ett dugg handlar om att värna den framtida generationen utan enbart om att ge en offentlig bekräftelse på en kärleksrelation finns inte längre några principiella invändningar mot månggifte. Inte heller går det att på principiella grunder avvisa incestuösa förhållanden.
SvD:s Per Gudmundson gjorde sig häromveckan lite lustig över att det inom kristdemokraterna finns en “liten, liten klick” som tror att “samhället befinner sig på ett sluttande plan” och som menar att om homosexuella tillåts gifta sig “kommer det hela att sluta med månggifte eller orgier i delfinariet.” Men detta är nonsens, enligt Per Gudmundson. Varför säger han egentligen inte. Han avfärdar tanken på artneutralitet (med delfinorgier som följd) genom att påstå att staten inte kan vara värderingsfri och att en sådan värdering är att gränsen går vid arten. Om månggifte säger han ingenting. Kanske skulle han ha sagt att en annan värdering är den om äktenskapets tvåsamhet. Och visst finns denna. Men idag är värderingen att äktenskapet är för man och kvinna utsatt för stort tryck. Så helt uppenbart kan värderingar både kritiseras och skifta. Hur man då ska gå tillväga för att förankra och försvara dem säger han ingenting om.
En liknande principlöshet finner vi hos den “hbt-vänliga” prästen Karin Långström Vinge. Denna “hbt-vänlighet” uttrycker sig bland annat i att hon är för samkönade äktenskap. Hon skriver:
Som kristen präst och teolog får jag ofta kommentaren att “om du nu förespråkar homoäktenskap, varför då inte förespråka art - och antalsneutrala äktenskap också?” Det är helt irrelevant, svarar jag. Nu är det äktenskap mellan två människor vi diskuterar. Att att x med automatik leder till y stämmer lika lite med avseende på könsneutrala äktenskap - polygama äktenskap, som det att lägre skatter leder till inga skatter alls.
Men detta är bara retorik, något att ta till i en tv-debatt där motståndaren inte ges tid till att bena ut argumentet. För den principiella skillnaden mellan lägre skatter och inga skatter återfinns inte mellan äktenskap med två samtyckande och med tre samtyckande. Vad skatten ska vara är en ytterst relevant politisk fråga och det finns inga självklara svar på den. Att vi ska ha skatt behöver inte ens diskuteras så länge alla är överens om premissen att vi bör ha en stat. Så det är verkligen två helt olika frågor.
Vilken princip ska då användas för att skilja den tvåsamma relationen från relationen med tre eller flera partner inblandade? Karin Långström Vinge säger då att det är “äktenskap mellan två människor vi diskuterar.” Det är sant och snart kommer vi säkert att prata om äktenskap mellan tre människor. På vilka grunder skulle hon säga stopp då? När hon av en annan skribent pressas på denna punkt blir hon talande tyst. Som denne skribent skriver: “om kärleken är det viktigaste, varför då kräva tvåsamhet och avlägset släktförhållande?” Ja, varför då?
Så länge en vagt definierad kärlek är det allena rådande i frågan om vilka som bör få ingå äktenskap med varandra saknas goda skäl till att neka någon grupp äktenskapet. Det är bara en tidsfråga tills nya kränkta minoriteter gör sig hörda. Argumenten kommer vi att känna igen: “vi är diskriminerade, vi älskar ju bara varandra, tvåsamhetsnormen är en social konstruktion, ge oss våra rättigheter!” Och för alla som då gör motstånd kommer ett nytt ord att uppfinnas: polyfob.
Publicerat av Pelle Poluha den 18 feb 2008 • Skriv ut • Tipsa en kompis
(Detta blogginlägg är tyvärr inte länkat till forumet.)
När kommer den verkliga vändpunkten?
Nu har det vänt! Jätterubriken på Kyrkans Tidning pappersutgåva i dag känns förstås uppmuntrande. Stort uppslag på sidorna 2-3 följer med rubriken Församlingarna tror på framtiden och det tänder förstås hoppet ytterligare. Växer antalet människor som kommer till tro på Jesus? Möts fler till gudstjänst? Har Guds rike framgång?
Jag erkänner ett visst mått av besvikelse när jag inser att det enbart handlar om ekonomin i Svenska kyrkans församlingar. Vändpunkten är följande: 57 % av församlingarnas ekonomer tror på bättre tider eller lika bra tider som i dag. För tre år sedan räknade en majoritet på 66 % med att det i stället skulle bli ekonomiskt sämre.
Visst, det är positivt att ekonomin håller ihop. Men rubriksättningen säger ändå något om förhållandet mellan kyrkans yttre sida och dess inre liv.
2% tror på ökat medlemsantal.
När kommer vändpunkten när det gäller kyrkans insida: tron på Jesus Kristus?
Publicerat av Stefan Gustavsson den 14 feb 2008 • Skriv ut • Tipsa en kompis
(Detta blogginlägg är tyvärr inte länkat till forumet.)
Tio skäl varför sharia inte är bra för något samhälle
Rowan Williams, ärkebiskop av Canterbury och andlig ledare för världens 80 miljoner anglikanska kristna, har skapat enormt rabalder genom sitt uttalande om sharia, den muslimska lagen. Enligt Williams är det oundvikligt att delar av sharia kommer att tillämpas i Storbritanien, men också nödvändigt för att hålla samman samhället.
Williams har mött kraftig kritik på flera punkter:
Parallella rättssystem beroende på religiös tillhörighet håller knappast samman samhället. Det får motsatt effekt, nämligen disintegrering.
Sharia är en helhet där acceptansen av mindre kontroversiela delar riskerar att långsiktigt öppna vägen för införandet av sharia i sin helhet.
Innehållet i sharia är moraliskt oacceptabelt. Ytterst sett innebär sharia ett teokratiskt samhälle, som återspeglar muslimsk medeltida rättsuppfattning, med bland annat kroppsbestraffning och kroppsstympning som sanktionsmedel och med ett långtgående kvinnoförtryck inbygggt i systemet.
För den som vill veta mer om vad sharia innebär: Top ten reasons why sharia is bad for all societies. Det är en artikel från 2005, publicerad på American Thinker, med värdefull information samt länkar vidare till fördjupande artiklar.
Publicerat av Stefan Gustavsson den 14 feb 2008 • Skriv ut • Tipsa en kompis
(Detta blogginlägg är tyvärr inte länkat till forumet.)
Kristna gör världen bättre
Svensk debatt om USA är på många områden ensidig, inte minst när det gäller de kristna kyrkorna “over there”. Boris Benulic, som ofta vågar sticka ut hakan, har i det perspektivet en ovanligt intressant kolumn i Metro idag om väckelsekristna - “evangelicals” - i USA.
Men dessa människor är jordens salt – för de är våra dagars bärare av en lång upprorisk tradition mot det bestående och överheten. I deras led fanns William Wilberforce och John Brown som kämpade för de svarta slavarnas frigörelse. De amerikanska frikyrkorna ledde också solidaritetsarbetet med alla de små folk som förtrycktes under det ottomanska väldet, de kämpade för kvinnans frigörelse och lika rättigheter, de slogs mot änkebränning i Indien och mot snörandet av kvinnofötter i Kina.
I dag förs denna tradition vidare av alla de amerikanska väckelsekristna som tillhör de ledande krafterna i kriget mot trafficking och tiotusentals amerikanska frikyrkliga aktivister arbetar i USA eller i Afrika med att hjälpa HIV-smittade och för att förhindra AIDS utbredning. När svensk vänster ska bidra till en bättre värld så ordnar de ett seminarium. När amerikanska frikyrkor vill bidra till en bättre värld så bygger de sjukhus i Rwanda och ordnar mediciner till Darfur. Vi som i Marx anda anser att det viktiga inte är att förklara världen, utan att förändra den tror nog att världen blir litet bättre om den så kallade “kristna högern” får mer att säga till om.
Publicerat av Stefan Gustavsson den 13 feb 2008 • Skriv ut • Tipsa en kompis
(Detta blogginlägg är tyvärr inte länkat till forumet.)
Varför inte säga som det är?
I frågor som rör homosexualitet finns det idag ingen undre gräns för hur ytliga resonemangen får lov att vara. Tre exempel:
1. Stefan Edman skriver en krönika om enkönad samlevnad i senaste numret av Kyrkans Tidning. Rubriken är Vad skulle Jesus ha sagt?. Man kunde förvänta sig att Edman, utifrån det historiska källmaterial vi har i evangelierna, skulle undersöka hur Jesus såg på äktenskap, sexualitet, Gamla testamentets texter m m . Se t ex Matt 19:1-12 för ett intressant textställe att börja med. Alltså att försöka ge ett seriöst svar på frågan i rubriken. Men icke. Det finns inte en enda konkret hänvisning till Jesus undervisning i krönikan, trots att Jesus vid ett antal tillfällen uttalar sig just om äktenskap och sexualitet. Läsaren får istället hålla till godo med allmänna påståenden om Jesu sätt att se på tillvaron: ... att gå korsets väg … ett liv i gränsöverskridande kärlek … inte stänger in kärleken i människoskapade system och regelverk.
2. I samma nr av Kyrkans Tidning skriver prästen Anna Karin Hammar en debattartikel om äktenskapet som ett vindskydd för alla, också för enkönande par.
Hon vill introducera koinonia, grekiska för gemenskap, som ett teologiskt grundbegrepp för tolkningen av äktenskapet i vår tid och menar att det finns många fördelar med att göra gemenskap, koinonia, till en teologisk rotmetafor för äktenskapet. Författaren hänvisar till idétraditioner och teologihistoria, men undviker de bibliska texterna om äktenskapet.
Koinonia är förvisso ett centralt begrepp i Nya testamentet; det förekommer 19 gånger. Men det handlar då om den kristna gemenskapen. Varje människan som förenas med Jesus Kristus förenas också med dem som tilhör Jesus. Ett typiskt textställe - som också är första gången ordet förekommer i NT - är Apg 2:42. Det handlar om den kristna gemenskapen i Jerusalem: De höll troget fast vid apostlarnas lära och gemenskapen, vid brödsbrytelsen och bönerna (SFB).
Hela listan av 19 texter i NT som innehåller ordet koinonia ser ut så här (notera att i två av texterna förekommer ordet dubbelt i samma vers):
1. Apg 2:42 2. Rom 15:26 3. I Kor 1:9 4. I Kor 10:16 (x2) 5. 2 Kor 6:14 6. 2 Kor 8:4 7. 2 Kor 9:13 8. 2 Kor 13:14 9. Gal 2:9 10. Fil 1:5 11. Fil 2:1 12. Fil 3:10 13. Filemon 6 14. Heb 13:16 15. I Joh 1:3 (x2) 16. I Joh 1:6 17. I Joh 1:7
Inget av ställena handlar om äktenskapet.
Ska man argumentera för en kristen äktenskapsuppfattning räcker det inte med att hänvisa till ett visst grekiskt ord i Nya testamentet. Ett minimikrav är att man först kan göra rättvisa åt de bibliska texter som explicit handlar om äktenskapet.
3. Karin Långström-Vinge driver en HBT-vänlig prästblogg. Hon skriver:
Då ska vi titta på de bibelställen som brukar användas i samtalet om hbt och kyrkan. Vi börjar med början, nämligen skapelseberättelserna i Första Moseboken. Här finns, brukar en del hävda, grunden till den ordning som för allt och alltid är oss givna, nämligen en man och en kvinna förenade i äktenskapet. Detta bud tycks dock redan ha krackelerat i patriarkberättelserna. Gud befaller människorna att uppfylla jorden - och det har vi med råge gjort. Hon följer upp detta med ett citat från Kalle om att äktenskap har sett olika ut i olika samhällen och ett citat från Hanne Kjöller på DN om att det inte finns några kompromisser: Antingen säger man ja eller nej till könsneutrala äktenskap. Och sedan är avsnittet om skapelsen över.
Någon som upptäckte en genomgång av skapelseberättelsen i 1 Mos kapitel 1 och 2?
Poäng: Varför inte säga som det är? De bibliska texterna i både Gamla och i Nya testamentet ser äktenskapet som en skapelsegiven institution för förhållandet mellan man och kvinna.
Publicerat av Stefan Gustavsson den 11 feb 2008 • Skriv ut • Tipsa en kompis
(Detta blogginlägg är tyvärr inte länkat till forumet.)
Homosexualitet är inte medfödd
Det är inte mitt påstående. Jag bara citerar Håkan Lindquist från RFSL. I dagens SvD säger han det som annars är förbjudet att säga - åtminstone för dem som är avvisande till homosexualitet.
Håkan Lindquist tror inte att de sexuella preferenserna är medfödda, bara sexualiteten i sig själv, utan att de mer beror på vad vi varit med om.
– Ofta när jag pratar med unga människor vill de gärna höra att homosexualiteten är biologisk. Men jag tror inte det. Kanske skräms de av tanken att det skulle vara ett mer eller mindre medvetet val, för det innebär att man kan ställas till svars.
Hela intervjun finns här.
Publicerat av Stefan Gustavsson den 7 feb 2008 • Skriv ut • Tipsa en kompis
(Detta blogginlägg är tyvärr inte länkat till forumet.)
Religiös temperatursänkning
Hur skulle då innehållet i en svensk imamutbildning kunna se ut? Frågan ställs på ledarplats i DN utifrån utbildningsministerns senaste förslag. Och utan att blinka börjar ledarskribenten på den sekulära dagstidning som en gång i tiden avskaffade djävulen att frejdigt skissera utbildningsinnehåll för framtidens imamer: Religion ska presenteras som ett föränderligt samhällsfenomen - underförstått: ingen religion är uppenbarelse - bokstavstro ska avvisas, tolerans för olika uppfattningar ska spridas, med mera.
Tala om blinda fläckar. Hur rimligt är det att företrädare för en sekulär livsåskådning ska diskutera utbildningsinnehållet för företrädare för en konkurrerande religiös livsåskådning?
Anledningen till DN:s entusiasm är sekulariseringen av Sverige. Genom att Svenska kyrkan fortsatte att använda universiteten som prästutbildning trots att universiteten sekulariserades, har prästerskapet och kyrkan därmed också sekulariserats. Nu gräver kyrkan själv sin egen grav. Det är denna process som enligt DN har förvandlat “ett av de mest hårdnackat rätttroende samhällena till ett av de mest toleranta och religiöst svala.” Och jag tror de har rätt.
Utbildningsministerns förslag om imamutbildning väcker alla möjliga slags frågor (se t ex SEA). En av de första frågorna för mig är denna: Varför fortsätter Svenska kyrkan att luta sig mot en sekulär utbildningsinstitution för nästa generation av präster, när det historiskt har visat sig leda till en kraftig religiös temperatursänkning?
Publicerat av Stefan Gustavsson den 6 feb 2008 • Skriv ut • Tipsa en kompis
(Detta blogginlägg är tyvärr inte länkat till forumet.)
Grattis SVT!
Ett tankeexperiment:
SVT - det stolta public service företaget - tänker annordna ett panelsamtal om höger och vänster i svensk politik. Fredrik Reinfeldt och Göran Hägglund bjuds in att representera olika aspekter av högerflanken, medan det är Mona Sahlin och Gudrun Schyman som får representera olika aspekter till vänster. Som samtalsledare utses ... vänsterledaren Lars Ohly!
Tanken är förstås skrattretande och ingen skulle ta ett sådant upplägg på allvar. Det finns ju trots allt något som heter journalistisk integritet.
När det gäller kristen tro och sexualitet däremot gäller helt andra regler. I går sände SVT programmet Beckman, Ohlson & Can. Temat: “Hatar Gud sex? Samtal om religion, tolerans och hat.”
Åke Green, pingstpastor och Sten Gunnar Hedin, pingströrelsens föreståndare var inbjudna som företrädare för den klassiskt kristna synen på sex. Domprost Tuullikki Koivunen Bylund och teologen Lars Gårdfeldt var inbjudna som aktivister för nytolkningen av kristen tro och därmed som starka förspråkare för homosexuell samlevnad. Samtalsledare var ... en av Sveriges främsta gayaktivister, känd bland annat genom utställningen Ecco Homo: Elisabeth Ohlson Wallin!
Grattis SVT - snyggt jobbat.
Publicerat av Stefan Gustavsson den 5 feb 2008 • Skriv ut • Tipsa en kompis
(Detta blogginlägg är tyvärr inte länkat till forumet.)
Humanisterna regerar
I avdelningen enögda perspektiv regerar Humanisterna just nu. Björn Ulvaeus, gudabenådad musiker men tafflig debattör i gårdagens Expressen.
Poängen i artikeln är följande: Människor som har sin yttersta förankring i en tillvaro bortom detta liv kommer som en konsekvens därav att nedvärdera, eller rent av ödelägga, denna tillvaro. Den underläggande hotbilden är förstås muslimska terrorister som med paradiset för ögonen är beredda till bestialiska illdåd. Slutsats: Religion är farlig. Amerikanska presidentkandidater med religiös tro är farliga. Hoppet för en drägligare tillvaro nu står till det sekulära tänkandet.
Resonemanget är enögt och grunt. Den människa som inte har en förankring bortom denna tillvaro – som därför inte tror på absoluta normer eller att varje människan efter döden ska ställas till svars för sitt liv – kan förstås använda det för att motivera bestialiska illdåd. Ateism, precis som religion, kan tas som intäkt för själviskhet, förtryck och ondska.
Vidare, gudstron har över hela världen motiverat människor till heroiska insatser i just denna tillvaro. Jag utmanar Ulvaeus att besöka några av världens större slumområden och räkna antalet ideella hjälparbeten bland de fattiga, bland gatubarn, handikappade, prostituerade … Hur många är motiverade utifrån den kristna tron? Hur många är motiverade av det sekulära tänkandet?
Publicerat av Stefan Gustavsson den 5 feb 2008 • Skriv ut • Tipsa en kompis
(Detta blogginlägg är tyvärr inte länkat till forumet.)
