Vetenskap och tro

Mats Selander

När jag var 14 år gammal, innan jag blev kristen, var jag fullkomligt övertygad om att vetenskapen hade bevisat att Gud inte finns och att Bibeln är en samling sagor. Jag vet inte hur jag fick denna övertygelse, men den kändes som en självklarhet. I stort sett alla jag kände tog den för given. Allt som var ”vetenskapligt bevisat” ansåg jag vara sant, och allt som inte kunde bevisas vetenskapligt var vidskepelse eller åtminstone helt ointressant. Detta säger något om den enorma auktoritet vetenskapen har i vår kultur. Från ett kristet perspektiv är därför frågan om hur vetenskap och tro relaterar till varandra oerhört viktig.

Förenklat kan man säga att det finns tre grundläggande sätt att se på förhållandet mellan vetenskap och kristen tro. Nyckelorden är ”konflikt”, ”komplement” och ”kongruens”. Det första perspektivet präglas av total konflikt. Vetenskap och kristen tro antas då stå emot varandra som ömsesidigt uteslutande världsbilder, där den ena betraktas som i stort sett sann och den andra i stort sett falskt. Min uppfattning som yngre är ett exempel på detta synsätt. Men även de relativt få kristna som betraktar vetenskapen som en farlig fiende präglas av detta totala konfliktperspektiv.

Konflikt – totalt krig

Konfliktperspektivet är emellertid både historiskt och filosofiskt problematiskt. Hos den moderna vetenskapens pionjärer på 15-, 16- och 1700-talen var gudstro närmast en självklarhet, och de flesta av dem var kristna. De såg ingen konflikt mellan sin vetenskap och sin tro. Ofta såg de till och med vetenskapen som en integrerad del av sin tro. Två exempel är Johannes Kepler och Isaac Newton om vilka professor Clas Blomberg skriver: ”[Kepler och Newton] var starkt troende och såg naturlagarna, som de började få grepp om, som ett Guds verk. I naturens ordning såg de snarare ett bevis på Guds existens än ett argument mot den.”¹ Andra exempel är Kopernikus, Galilei, Boyle och vår egen Carl von Linné som alla var gudstroende.²

Dessutom är själva idén att vetenskap och kristen tro skulle vara historiska ärkefiender av relativt sent datum. John William Drapers History of the Conflict Between Religion and Science från 1874 var den bok som mer än någon annan skapade konfliktparadigmet. Innan dess betraktade man inte vetenskap och kristen tro som kombattanter i ett krig. Bland annat spred Draper den historiskt felaktiga uppfattningen att medeltida kristendom trodde på en platt jord.³ Stephen Jay Gould, den kände ateisten och darwinisten skriver: ”Grekisk kunskap om jordens sfäriskhet försvann aldrig, och alla stora medeltida tänkare accepterade jordens rundhet som ett etablerat kosmologiskt faktum.”⁴

Konfliktperspektivet är också filosofiskt problematiskt. Kristen tro och vetenskap delar en lång rad metafysiska och etiska övertygelser som till exempel att universum styrs av lagar, att människans förnuft är av ”samma slag” som dessa lagar och att människan har den etiska rätten (och skyldigheten) att förvalta skapelsen. Om universum dessutom är skapat och inte har sin existens och sina egenskaper av nödvändighet, räcker det inte att ”tänka sig fram” till hur det fungerar (ett misstag de gamla grekerna satt fast i). Istället måste man titta efter. Den empiriska betoningen i vetenskap rimmar alltså väl med den bibliska skapelsetanken. Dessa filosofiska övertygelser är grundförutsättningar som vetenskapen utgår ifrån och som återfinns i kristen tro.

Det är därför som vetenskapshistoriker brukar se den moderna vetenskapens födelse som en frukt av både grekisk filosofi och kristen teologi. En pionjär i detta avseende var Pierre Duhem (1861-1916), en fransk fysiker och filosof som undersökte medeltidens vetenskapssyn. Han fann exempelvis att den medeltida vetenskapsmannen Jordanus de Nemore (som levde på 1200-talet) hade föregripit både Leonardo Da Vincis och Galileo Galileis idéer. Vetenskapliga framsteg fortsatte på 1300-talet med män som Albert av Sachsen, Jean Buridan och Nicole Oresme. Duhem upptäckte att det var den kristna medeltiden som lade grunden för det som blev modern vetenskap.⁵ Andra historiker som Alfred North Whitehead och Michael B Foster har argumenterat för att kristen tro inte var ett hinder för vetenskapen utan dess barnmorska.⁶ Vetenskap och kristen tro har därför starka anknytningar både historiskt och filosofiskt. Därför är det ytterst problematiskt att betrakta dem som två ömsesidigt uteslutande och motstridande storheter.

Komplettering – total åtskillnad

Det andra sättet att se på relationen mellan vetenskap och kristen tro präglas av komplettering i form av total åtskillnad. Då menar man att vetenskap aldrig, inte ens i princip, kan hamna i konflikt med kristen tro. Varje historisk konflikt beror istället på att den ena eller andra överträtt sitt eget legitima arbetsområde. Här finns ingen konflikt, utan vetenskap och tro är varandras komplement.

Styrkan med detta synsätt är att det beskriver hur vetenskap och tro vanligtvis relaterar till varandra. Det är på detta sätt den överväldigande majoriteten av kristna forskare upplever sin vardag. I praktiken kommer vetenskap och tro sällan i konflikt med varandra. Men är det därför rätt att beskriva relationen som en total åtskillnad? Och hur skulle i sådana fall en sådan gränsdragning se ut? Går det att dra en skarp gräns mellan vetenskap och icke-vetenskap (t ex religiös tro)?

Ett av de mest genomtänkta förslagen på en ”total-åtskillnadsmodell” är den bortgångne Stephen Jay Goulds så kallade NOMA-princip (Non-overlapping Magisteria).⁷ I grova drag menar han att vetenskapen sysslar med faktafrågor - hur saker är – medan religion sysslar med menings- och värdefrågor – hur saker bör vara. Religionen har ingen rätt att uttala sig i faktafrågor, och vetenskapen får inte uttala sig i värde- och meningsfrågor. Var och en ska hålla sig inom sitt område, sitt ”magisterium”.

Men detta är ytterst problematiskt. För det första är det få gudstroende som skulle gå med på att deras tro inte uttalar sig om fakta. Ta bara bibelns första vers: I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Vare sig detta påstående är sant eller ej, så gör påståendet faktiskt anspråk på att vara ett faktapåstående. Likaså är trosföreställningarna att Gud finns, att Gud har kunskap, att Jesus uppstått från de döda och att Jesus gjorde mirakler, trosföreställningar om fakta, om hur det är. Ingen religion jag känner till håller sig enbart till värde- och meningsfrågor. Alla religioner gör faktapåståenden. Goulds till synes generösa ”fredsavtal” mellan vetenskap och religion innebär därför en religionens kapitulation under vetenskapens överhöghet. Gould går emot konfliktscenariot mellan vetenskap och religion, men priset är högt för det religiösa ”magisteriet”. Ironiskt nog argumenterar Gould starkt emot konfliktparadigmet, men slutresultatet blir nära nog detsamma. Goulds NOMA-princip proklamerar ju religionens slutgiltiga irrelevans i fråga om faktapåståenden. 

Oberoende av om man köper Goulds gränsdragning (vetenskap=fakta, religion=värde), så lider en total-åtskillnadsmodell en rad brister. Framförallt är det svårt, för att inte säga omöjligt, att dra en konsekvent och trovärdig gräns mellan vetenskap och tro. Det så kallade ”demarkationsproblemet” har övertygande visat att det inte finns någon definition av ”vetenskap” som utesluter all icke-vetenskap och innesluter all vetenskap. Det finns många exempel på ”vetenskapliga” resonemang som används i vardagslivet, inom religionen, filosofin och etiken. Dessutom finns det en hel del vetenskapliga teorier som inte lever upp till de klassiska villkoren för ”vetenskap”. Ta exempelvis Big Bang-teorin. Det är en vetenskaplig teori, men det finns ingen naturlig förklaring till hur Big Bang uppstod. Det finns ingen naturlag som kan ge oss orsaken. Den vanliga idén att en vetenskaplig teori måste bygga på naturliga förklaringar eller ”naturlagar” för att kunna räknas som vetenskap, visar sig alltså vara falsk. På liknande sätt förhåller det sig med alla försök till vattentäta definitioner av ”vetenskap”.⁸

Så även om vetenskap och tro ofta uttalar sig utifrån olika perspektiv, verkar det inte finns något principiellt som hindrar dem från att ibland uttala sig om samma sak. Men då är konflikt principiellt möjlig. Sådana konflikter finns både i historien och i dag. Det främsta exemplet är kanske darwinismens påstående att livet skapades och utvecklades genom slumpmässiga, helt ”oguidade” naturliga processer, medan den kristna tron hävdar att Gud har skapat och designat alla livsformer (även om Gud kan ha gjort det genom en evolutionsliknande process). Här verkar en genuin konflikt föreligga. Det är dessutom så att just denna konflikt mellan darwinism och kristen tro är den troliga historiska orsaken till att konfliktperspektivet blivit så populärt i den västerländska kulturen.

Kongruens – växande överensstämmelse

Det tredje synsättet utmärks av kongruens, dvs en allt större överensstämmelse mellan tro och vetenskap. Häri ryms både komplementperspektivet och möjligheten till konflikt. Utgångspunkten är dock att en allt större samstämmighet mellan tro och vetenskap både är möjlig och önskvärd.

Den stora frågan blir förstås hur samstämmigheten ska uppnås. Här finns inga enkla svar. Bibeln skrevs inte för att svara på typiskt vetenskapliga frågor. Även om kristen tro hävdat Bibelns ofelbarhet vet vi att kyrkan kan göra och har gjort felaktiga tolkningar av Bibeln. På medeltiden trodde teologerna att Bibeln lärde att jorden var universums medelpunkt (en aristotelisk snarare än biblisk tanke). Idag är kristna oeniga om hur de sex skapelsedagarna i Bibeln ska förstås. Var det sex 24-timmarsperioder eller kanske längre tidsperioder på miljontals år, eller är Guds skapelsevecka mer av ett litterärt stilgrepp? Ingen av dessa tolkningar är ristad i sten utan får diskuteras i ljuset av rimliga bibeltolkningsprinciper och vetenskapens rön. Inte heller vetenskapen utgörs av idel ofelbara teorier. Sällan är vetenskapliga resultat så säkra att de inte kan modifieras och ibland helt kullkastas.

När jag blev kristen fortsatte jag att tro på vetenskap. Men jag började se både vetenskapen och Bibeln som källor till kunskap om verkligheten. Jag menar mig ha förnuftiga skäl att tro på dem båda. Där finns ingen inneboende konflikt, men vid de få tillfällen då dessa kunskapskällor verkar motsäga varandra vill jag ödmjukt påminna mig själv om att min bibeltolkning inte är ofelbar (även om jag är övertygad om att Bibeln är Guds ofelbara ord) och att min kulturs vetenskapliga ”sanningar” inte heller är ofelbara (även om vetenskapen ofta är häpnadsväckande korrekt).

Men hur gör man då när vetenskap och tro verkar säga olika saker? Hur hanterar man konflikter utifrån kongruensperspektivet? Låt mig föreslå en liten ”konflikthanteringsmodell” som inte löser alla problem, men som hjälper oss att analysera vad för sorts konflikt vi står inför. Modellen handlar om att försöka kategorisera konflikter mellan vetenskap och kristen tro i syfte att hjälpa oss analysera konfliktens natur. Modellen hjälper mig att som kristen avgöra vad för kunskapskälla som bör ha den avgörande auktoriteten.

En konflikthanteringsmodell

En vetenskaplig teori kan vara mer eller mindre säker. Vi kan exempelvis vara helt säkra på att Newtons beskrivning av gravitationen är approximativt sann. Vi vet också säkert att hjärtat pumpar blod. Dessa vetenskapliga teorier är empiriskt säkerställda (vilket vi förkortar ES).

Andra vetenskapliga teorier är mindre säkra. Teorin om att livet uppstått i en ursoppa, är till exempel empiriskt mycket osäker. Likaså är den så kallade strängteorin inte mer än lösa spekulationer. Vi kan kalla sådana teorier för empiriskt osäkra teorier (förkortat EO).

När vi läser vår bibel hittar vi påståenden vars mening vi är helt säkra på. Till exempel råder inget tvivel om att Bibeln påstår att Gud skapade universum. Likaså råder inget tvivel om att Bibeln påstår att Jesus uppstått från de döda. Vi är mycket säkra på att Bibeln påstår dessa saker (oberoende om huruvida Bibelns påståenden är sanna eller ej!) Observera alltså att säkerheten inte gäller sanningshalten i Bibelns påståenden utan att vi är säkra på att vi förstått vad Bibeln påstår. (På samma sätt kan man veta att Kalle påstod att han varit på Mount Everest, utan att veta om Kalle faktiskt varit där.) Vår säkerhet gäller alltså att vi tolkat Bibeln rätt när det gäller dessa påståenden. Vi kan kalla dem hermeneutiskt säkerställda (förkortat HS).⁹

Men andra saker i Bibeln är mer svårtolkade. En fråga kristna diskuterar är huruvida ”dag” i Första Mosebokens första kapitel ska tolkas som en 24-timmars period eller inte. En annan sak är hur pass bokstavligt man bör tolka berättelsen om Adam och Eva i lustgården. Träffade Adam och Eva en orm i bokstavlig mening, eller var det en metafor för djävulen? Den exakta tolkningen av dessa och liknande bibelverser kan sägas vara hermeneutiskt osäkra (förkortat HO).

Dessa fyra möjligheter ger oss fyra möjliga konflikter, enligt följande schema:

A- och B-konflikter

En konflikt mellan en ES-teori (empiriskt säkerställd teori) och en HS-tolkning (hermeneutiskt säkerställd tolkning) är den allvarligaste typen av konflikt. Vi kan kalla en sådan konflikt för en A-konflikt. Ett exempel vore om Bibeln klart och tydligt hävdade att hjärtat inte pumpar blod. I ett sådant läge måste man fråga sig om ens bibeltolkning verkligen är den rätta. Hävdar Bibeln verkligen att hjärtat inte pumpar blod? Kanske ser man att Bibeln inte nödvändigtvis måste tolkas så. Och då upphör konflikten att vara en A-konflikt och blir en B-konflikt, där vetenskapen med rätta hjälper oss tolka Bibeln.¹⁰

Låt oss ta ett annat exempel. Bibeln hävdar klart och tydligt att Gud har skapat allt liv. Låt oss säga att neodarwinismens påstående att livet uppstått utan någon intelligent vägledning vore empiriskt säkerställt (ES).  Då skulle vi få en A-konflikt som heter duga. Faktum är att många verkar förstå konflikten mellan skapelse och evolution just på detta sätt. Men är det verkligen empiriskt säkerställt att livet uppkommit utan någon intelligent vägledning? Nej, det är det inte. Det handlar alltså om en C-konflikt där tron utan problem kan motstå den vetenskapliga teorin i fråga. Men låt oss säga att detta verkligen handlade om en A-konflikt, hur bör man som kristen tänka då? Tre logiska möjligheter finns då: 1) tron motbevisar vetenskapen; 2) vetenskapen motbevisar tron; 3) man avstår från att fälla ett omdöme.

Det tycks mig rimligast att i ett sådant läge välja alternativ 3 i förhoppningen om att det ska visa sig handla om en B- eller C-konflikt. Men det är samtidigt viktigt att i princip vara öppen för att Bibeln och kristen tro kan ha fel. Kristen tro handlar om verkligheten, och om vi stöter på starka empiriska skäl att tro att Bibeln har fel, så måste vi också vara villiga att erkänna det. Om Bibeln till exempel hade hävdat att hjärtat inte pumpar blod, så borde vi ha erkänt att Bibeln påstår något osant. Denna ”risk” är inte något negativt. Den hör ihop med det faktum att Bibeln gör anspråk på att tala om verkligheten. Bibliska påståenden kan därför vara falsifierbara – de skulle kunna visa sig vara falska – eftersom de handlar om verkligheten. Och varje påstående om verkligheten kan antingen vara sant eller falskt. Om det är sant, så skulle det i princip ha kunnat vara falskt. Påståenden som inte kan vara falska (eller som inte kan bevisas vara falska) kan inte heller vara sanna (eller bevisas vara sanna). Denna ”risk” är oundviklig om vi tror att Bibeln uttalar sig om verkligheten.

Men varför då inte bara erkänna att Bibeln har fel när en A-konflikt uppstår? Ja, det beror förstås på hur pass stark A-konflikten är. Hur pass säker är den vetenskapliga teorin i fråga? Hur pass säkra är vi på vår bibeltolkning? Kanske man får gå igenom frågeställningarna igen och se om det trots allt inte handlar om en B- eller C-konflikt. Det verkar rimligast att pröva varje A-konflikt för sig. Jag tror dock att det i de allra flesta fall kommer visa sig att det man trodde var en A-konflikt i själva verket inte var det.

Låt mig säga något kort om B-konflikter. Det är konflikter då vi är osäkra på hur vi ska tolka Bibeln. Ett exempel på en sådan konflikt var Galileos konflikt med kyrkan om huruvida jorden snurrade runt solen eller tvärt om. Där och då uppfattades det som en A-konflikt (mellan katolsk/aristotelisk teologi och en vetenskaplig teori), men i själva verket tror jag det var det en B-konflikt. Bibeln säger visserligen att ”solen gick upp”, men detta bör inte tolkas som ett vetenskapligt påstående om hur himlakropparna rör sig utan är helt enkelt ett vardagligt uttryck som bygger på hur solen upplevs. Här hjälper vetenskapen oss att inte lägga in alltför mycket i vår bibeltolkning.

C- och D-konflikter

Dessa konflikter verkar relativt oproblematiska. Om vetenskapen är osäker och vår bibeltolkning säkerställd (en C-konflikt), så har vi inga skäl att låta vetenskapliga spekulationer ändra vår tro på Bibelns budskap. Och om det råder stor osäkerhet både om bibeltolkningen och den vetenskapliga teorin (D-konflikt), så kan vi hålla hela situationen öppen. Det verkar rimligast att i ett sådant läge hålla fast vid den bibeltolkning som verkar rimligast utan att låta en osäker vetenskaplig teori ändra på den. Alternativt kan en osäker vetenskaplig teori få modifiera ens osäkra bibeltolkning under förutsättning att det görs tentativt och med försiktighet.

Med hjälp av denna ”konflikthanteringsmodell” har jag i grova drag försökt visa hur allt större kongruens mellan kristen tro och vetenskap kan uppnås. Det är inte enkelt, men vem har sagt att sökandet efter sanning skulle vara enkelt?

©  Mats Selander 2007

---

Fotnoter:

1. Blomberg, Hedström, Karlsson, Från Big Bang till livet på jorden. Stockholm: Rabén Prisma, 1997, s. 11. ↩
2. Norman Geisler & Kerby Anderson, Origin Science. Grand Rapids: Baker 1987, s. 39-40. J.P. Moreland & William L. Craig, Philosophical Foundations for a Christian Worldview. Illinois: IMP 2003, s. 315. ↩
3. Stephen Jay Gould, Rocks of Ages. New York: Ballantine Books 1999, s. 99-124. ↩
4. Ibid. s. 114, min översättning. ↩
5. Nancy R. Pearcy & Charles B. Thaxton, The Soul of Science. Wheaton, Ill.: Crossway Books, 1994, sid 18. ↩
6. Ibid. sid 20. ↩
7. Se fotnot 3. ↩
8. Se t.ex. J. P. Morelands bok Christianity and the Nature of Science. Grand Rapids: Baker, 1989. ↩
9. Hermeneutik är läran om tolkning. ↩
10. Bibeln hävdar förstås ingenstans att hjärtat inte pumpar blod. Detta är bara ett hypotetiskt exempel. ↩