Vetenskap och intelligent design (ID)

Mats Selander

1. Inledning

Den kanske mest kontroversiella frågan rörande intelligent design (ID) är hur teorin relaterar till vetenskap. Det som framför allt har upprört många är att ID utger sig för att vara vetenskap. Kritiker har kallat ID för ”pseudovetenskap”, ”humbug” och ”kreationism i vetenskapliga kläder”. Kritiken är inte konstig med tanke dels på den enorma status som vetenskapen åtnjuter i vår kultur och dels på vår kulturs starka åtskillnad mellan religiös tro och vetenskaplig kunskap.

ID:s anspråk på att med vetenskapliga medel kunna påvisa att en intelligens ligger bakom t ex biologiskt liv är som att ”svära i vetenskapens kyrka” (DN 31.10.2006). En sådan teori pekar hän mot en intelligent designer som av många antas vara den kristna guden. ID verkar därför blanda ihop tro och vetande, religion och vetenskap. Kritiker menar att detta är en intellektuell oärlighet som gränsar till manipulation: religionens ulv i vetenskapens fårakläder. Ungefär så går kritiken.

För att undersöka om det ligger något i denna anklagelse kommer jag göra två små filosofiska undersökningar. Först kommer jag att ställa frågan: ”Vad är vetenskap?” Jag kommer att gå igenom ett antal kriterier som antas ringa in vad vetenskap är. Utifrån detta kommer jag sedan att behandla frågan: ”Är ID vetenskap?” för att se hur ID står sig i relation till dessa kriterier.

2. Vad är vetenskap?

Det är inte lätt att definiera saker. En hundraprocentig definition av ordet ”bil” innesluter alla bilar och endast bilar. Om vi säger att ”en bil är ett motordrivet transportmedel som går på minst tre hjul” så ser vi att definitionen innesluter motorcyklar med sidovagn, tåg och även flygplan. Den utesluter också några saker vi kallar bilar, exempelvis leksaksbilar, trampbilar och skrotbilar (som inte är motordrivna transportmedel). Vi verkar använda ordet ”bil” i en ganska lös mening. Och vi vet alla vad vi menar med ”bil”. Det är därför vi kan testa olika förslag på definitioner mot den intuitiva kunskap vi har om hur ordet ”bil” används.

Jag tror detsamma gäller om ordet ”vetenskap”. För att visa detta kommer jag att följa J P Morelands analys av domare William Overtons definition av vetenskap. År 1981 hölls en rättegång i den amerikanska delstaten Arkansas. Staten Arkansas hade stiftat en lag som krävde att skolorna i staten gav lika mycket tid åt kreationistisk vetenskap (creation-science) som åt den darwinistiska evolutionsteorin. Denna lag överklagades och upphävdes senare av domare William Overton. Overton, vägledd av filosofen Michel Ruse, definierade vetenskap och använde denna definition för att utesluta kreationism som något ovetenskapligt. Utan att uttala mig om Overtons slutsats kommer jag i det följande att kritisera hans argumentation. Overtons underkännande av creation-science bygger nämligen på en filosofiskt undermålig och förenklad definition av vetenskap. Låt oss nu titta närmare på Overtons definition.

Enligt William Overton är följande villkor nödvändiga och tillräckliga för att något ska räknas som vetenskap:

Vetenskapens väsensegenskaper är följande: Vetenskap handlar om:

1. det som är styrt av naturliga lagar,
2. det som kan förklaras av naturliga lagar,
3. det som är testbart i ljuset av den empiriska världen,
4. det som är falsifierbart,
5. det vars slutsatser är tentativa.

2.1. Naturlagar och naturliga förklaringar

Overtons två första punkter handlar om naturlagar. Det är lite svårt att veta vad som menas med att ”vetenskap är det som är styrt av naturliga lagar”.  Det kan knappast innebära att naturlagar förväntas styra forskares tankar och teorier på ett direkt sätt. Det verkar inte finnas någon naturlag som t ex tvingade Darwin att komma på sin evolutionsteori. Det var inte gravitationen som med lagbunden nödvändighet påverkade Newton till att formulera den newtonska fysiken. En bättre tolkning är att det handlar om vetenskapens motivation. Motivet bakom forskning bör då vara ett sökande efter naturlagar eller naturliga förklaringar. Men detta är knappast ett nödvändigt villkor för att något ska vara vetenskap. Till exempel var Carl von Linné kreationist, och han motiverades inte av att hitta en naturlig förklaring bakom sin taxonomi. Han motiverades av att förstå den kategorisering utifrån vilken Gud skapat alla arter. Han motiverades av sin gudstro. Men trots att detta var hans motivation så bedrev han vetenskap. En forskares motiv är inte utslagsgivande. Det är snarare resultatet av hans forskning som ska bedömas.

Men en bättre tolkning av punkt 1 är att vetenskapen handlar om att studera sådant som bäst förklaras av naturliga lagar. Men det är ju vad punkt 2 säger! Därför tar vi oss friheten att låta punkt 1 kollapsa till punkt 2.

Vad menas då med punkt 2? Är det nödvändigtvis så att vetenskapen sysslar med förklaringar i termer av naturliga lagar? Nej, det verkar vara för smalt. Man har t ex inte lyckats formulera någon naturlag som beskriver hur kontinentalplattorna rör sig. Därför bör vi nog formulera punkt två lite generösare. Låt oss bredda ”naturliga lagar” till ”naturliga förklaringar”. Man kan ju ge en förklaring till kontinentalplattornas beteende även om man inte lyckas formulera det till en ”lag”.

Är då naturliga förklaringar en nödvändig ingrediens för att något ska räknas som vetenskap? Nej det verkar inte så. Darwin saknade t ex en naturlig förklaring till de variationer han såg. Han visste inte vad som orsakade de biologiska variationer som det naturliga urvalet ”väljer” mellan. Det var långt senare, när man tog Mendels upptäckter och integrerade med Darwins teori, som man fick en naturlig förklaring. Den neodarwinistiska syntesen är i hög grad en mix av Darwin och Mendel. Men det betyder inte att Darwin var ovetenskaplig innan hans teori kopplades ihop med Mendels. Vi kan formulera det som så: att etablera förekomsten av ett fenomen kan vara vetenskap trots att man inte kan ge någon naturlig förklaring på fenomenet.

Andra exempel är Galilei och Newton som etablerade gravitationen som fenomen, men ingen har någon naturlig förklaring till gravitationen. Det finns inte heller någon naturlig förklaring till Big Bang eller till varför elektronen har den laddning den har. Det finns en mängd vetenskapliga fenomen som vi betraktar som ”givna” och för vilka vi saknar naturliga förklaringar. Men det handlar ändå om vetenskap. Naturliga förklaringar är inte ett krav för att något ska vara vetenskap.

Det finns även många exempel på sådant som inte räknas som vetenskap men som kan ges naturliga förklaringar. Här följer tre exempel:

Exempel 1: Inom logiken söker man naturliga (alltså icke övernaturliga) förklaringar (t ex att logik är naturliga relationer mellan propositioner som finns i människors medveteande). Logiken är en gren av filosofin och inte en vetenskap.

Exempel 2: Viss moralfilosofi söker förklara moral utifrån naturliga förklaringar, men därmed blir det inte vetenskap.

Exempel 3: Vardagskunskap är inte vetenskap men är full av naturliga förklaringar.

En teori som saknar hänvisning till naturlagar eller naturliga förklaringar kan därför inte med självklarhet uteslutas ur vetenskapen, men inte heller kan en teori som bygger på naturlagar och naturliga förklaringar med självklarhet inkluderas i vetenskapen. Villkoren i punkt 1 och 2 verkar varken vara nödvändiga eller tillräckliga (inte ens när det tolkas generöst).

2.2. Empirisk testbarhet

Overtons tredje kriterium är empirisk testbarhet. Det innebär att något är vetenskap om och endast om det kan testas gentemot den empiriska världen. Ett sådant kriterium inbegriper minst två aspekter: dels frågan om observation och dels frågan om falsifierbarhet. Empirisk testbarhet handlar alltså om att någonting är vetenskapligt om och endast om man på något sätt kan stödja teorin genom observationer och att man kan falsifiera den, alltså att det är i princip möjligt att visa att den är falsk. Låt oss ta upp falsifierbarhet under nästa punkt och här säga något om kravet på observation.

Vetenskapsfilosofer har funderat mycket på vad en vetenskaplig observation är. Det råder en oklarhet om gränsen mellan teorin och de observationer som antas stödja teorin. Observationer verkar många gånger vara teoriberoende. Det går till exempel inte att observera en elektron. Det vi kan se är ett spår av en elektron i en dimkammare. Vi kan alltså bara använda observation på ett indirekt sätt när vi studerar elektroner. Och bryggan mellan våra observationer och själva elektronerna är vår teori om vad en elektron är och vilka egenskaper den har. Våra observationer verkar vara oundvikligt teoriberoende.

Det gör att observationerna inte kan pröva teorin i fråga på något enkelt och entydigt sätt. Observationerna hänger ju till viss del på den teori de ska pröva. Kravet på direkt observation kan därför inte vara ett krav för att något ska vara vetenskapligt. Nog är det rimligt att ens vetenskapliga teoribygge måste ha någon positiv relation till empiriska observationer. Men det är svårt att formalisera den relationen på något enkelt och entydigt sätt.

Dessutom finns det många exempel på icke-vetenskap som bygger på observationer. Filosofer och teologer kan bygga resonemang på observationer. Till vardags gör vi observationer hela tiden, men därmed bedriver vi inte vetenskap. Så vetenskap kräver inte direkta observationer för att vara vetenskap, och även om det finns direkt observation så bedriver man därmed inte nödvändigtvis vetenskap.

2.3. Falsifierbarhet

Karl Popper är den vetenskapsfilosof som mer än någon annan förknippas med falsifierbarhet. Han menade att något är vetenskapligt om och endast om det är falsifierbart. Något är falsifierbart om man kan falsifiera det, åtminstone i princip. Att veta att en teori är falsifierbar är att veta under vilka villkor man kan visa att teorin är falsk. Om vi tar en simpel teori som att ”det regnar nu” så vet du hur du ska bete dig för att falsifiera den teorin. Du tittar ut genom fönstret och ser om det regnar eller inte. Teorin är alltså falsifierbar. Om du tittade ut och såg att det regnade så misslyckades du med att falsifiera en falsifierbar teori, och det är precis det vi önskar av en vetenskaplig teori.  Bra vetenskapliga teorier är falsifierbara utan att vara falsifierade. Bra vetenskap sysslar således med att försöka falsifiera de teorier man jobbar med. Man försöker alltså aktivt motbevisa teorin, dvs komma på sätt att visa att den är falsk, och sedan hoppas att man misslyckas – för då har teorin motstått alla falsifieringsförsök. Det innebär inte att teorin är sann. Kanske någon lyckas falsifiera den om 100 år. Men ju fler försök som gjorts för att falsifiera teorin utan att man lyckats desto sannolikare är teorin.

Detta låter ju bra, och alla kan nog hålla med om att falsifierbarhet är önskvärt. Men är det ett krav för att en teori ska räknas som vetenskaplig? Nej, det verkar vara ett alltför strängt krav. För att citera Thomas S Kuhn:

I själva verket ifrågasätter jag om falsifieringar existerar. Som vi ofta tidigare upprepat, löser ingen teori någonsin alla de problem som den konfronteras med vid ett givet tillfälle; inte heller är de lösningar som redan åstadkommits perfekta. Tvärtom är det denna diskrepans mellan teori och fakta som definierar många av de problem som karakteriserar normal vetenskap. Om en enda sådan diskrepans vore tillräcklig för att överge en teori då borde alltid alla teorier överges. (De vetenskapliga revolutionernas struktur, Thales, 1979, sid 122)

Imre Lakatos har argumenterat för att vetenskapen ska förstås i termer av ”research projects” eller ”forskningsprogram”. Ett forskningsprogram är ett stort kluster av vetenskapliga teorier, hjälpteorier och forskningsresultat. Dessa kan beskrivas som ett stort nät. I kärnan sitter själva huvudteorin. Om vi till exempel tar det Darwinistiska forskningsprojektet så kan vi tänka oss att själva huvudteorin är att arter utvecklas genom variation och naturligt urval. En av Lakatos´ poänger är att en huvudteori inte kan falsifieras. Det går nämligen alltid att ändra på någon hjälpteori och på så sätt ”rädda” huvudteorin. Ju centralare i nätet teorin befinner sig desto svårare att falsifiera den. Av samma skäl är det ofta svårt att falsifiera enskilda vetenskapliga hypoteser. Oftast sitter flera hypoteser ihop i en teori, och det är oklart vad som har falsifierats om ett experiment visar ett oförutsett resultat.
Dessutom kan falsifierbarhet användas utanför vetenskapen. Till exempel är kristen tro falsifierbar. Vi kan nämligen ställa upp villkor under vilka kristen tro skulle bevisas vara falsk. Om vi hittade en grav med skelettet av en korsfäst man, med små sticksår i skallbenet, med nötningsskador på knän och skulderblad och med en inskrift där det stod ”Här vilar Jesus, Josefs och Marias son, han som kallades Messias av sina lärjungar”, då skulle vi ha starka skäl att tro att Jesus inte uppstod från de döda och uppsteg till himmelen. Då är kristen tro falsk. Kristen tro är på detta sätt falsifierbar. Men den är inte vetenskap för det.

Falsifierbarhet är alltså varken ett nödvändigt eller tillräckligt villkor för att något ska räknas som vetenskap.

2.4. Tentativ hållning

Overtons sista kriterium handlar om tentativ hållning. Med detta menas en sorts icke-dogmatisk, provisorisk attityd till teorier och forskningsresultat. Det är en villighet att ändra sig i enlighet med nya forskningsresultat och hela tiden vara medveten om att ny kunskap kan kullkasta det jag nu tror mig veta. Är det en sådan hållning som definierar vetenskaplighet?

Thomas Kuhn har på ett övertygande sätt visat att forskare ofta är mycket mer dogmatiska än vad man vanligtvis tänker sig.  Det är inte så att en forskare bara ändrar sig så fort ett experiment visar sig vara fel. I stället håller han många gånger fast vid hypotesen trots att mer och mer talar emot den. Och detta är inte bara dåligt. En sådan, nästan irrationell, uthållighet kan leda till ett framtida vetenskapligt genombrott. Ett genombrott som kanske några få, envisa forskare intuitivt hade på känn skulle komma.

Dessutom är de flesta forskare dogmatiska med avseende på vissa forskningsresultat. Det är knappast någon som har en tentativ attityd till tanken att jorden snurrar kring solen eller att hjärtat pumpar blod. Dessa påståenden blir inte mindre vetenskapliga bara för att de är fastslagna sanningar och inte tentativa provisoriska teorier. Samtidigt vet vi att god vetenskap ofta präglas av en tentativ hållning. En sann vetenskapsman ska vara villig att ändra sig och förkasta teorier som inte håller. Detta är förstås också viktigt. Men det tycks inte finnas några entydiga regler när en forskare bör vara dogmatisk och när han bör vara tentativ. Att då definiera vetenskap som ”en tentativ hållning” är inte korrekt.

Vi har sett att domare Overtons definition inte lyckades särskilt bra med att ringa in begreppet vetenskap. Men det finns flera förslag. Låt oss titta på tre till.

2.5. Förutsägbarhet, kvantifierbarhet och repeterbarhet

Förutsägbarhet handlar om att en teori anses vetenskaplig om och endast om den kan göra förutsägelser som visar sig stämma. Detta är förstås oerhört önskvärt och värdefullt. Men det är knappast ett kriterium som definierar vetenskaplighet. En teori om hur dinosaurierna dog ut behöver exempelvis inte kunna förutsäga något om framtida djurdöd för att anses vetenskaplig. Det räcker med att den kan förklara de relevanta fakta som vi har om dinosauriernas död.

Kvantifierbarhet är också ett för strängt krav. Det finns vetenskapliga teorier som inte kan kvantifieras inom t ex psykologi (teorier om neuroser), medicin (virusteorier) och evolutionsteorin (t ex inom paleontologin).
När det gäller repeterbarhet måste vi skilja mellan ontologisk repeterbarhet och epistemisk repeterbarhet. Ontologisk repeterbarhet är när själva det fenomen som studeras kan repeteras. Det är ett orimligt högt krav för att något ska räknas som vetenskap. I så fall vore inte Big Bang-teorin vetenskap eftersom vi omöjligen kan repetera Big Bang.

Epistemisk repeterbarhet handlar om att själva bevisen för en teori ska kunna återskapas och så repeteras. Till exempel ska de mätningar som Big Bang-teorin bygger på kunna upprepas med samma resultat.  Detta handlar om att bevisen ska vara tillgängliga för alla. Detta verkar faktiskt vara ett nödvändigt villkor för att något ska räknas som vetenskap. Om bevisen för en teori bara är tillgängliga för en viss person eller om de av något skäl inte kan upprepas så kan vi med rätta säga att teorin inte är vetenskaplig, åtminstone inte ännu. Men en sådan repeterbarhet finns även utanför vetenskapen, inom t ex estetiken (alla kan kolla på tavlan hur många gånger som helst och uppleva att den är vacker), eller teologin (alla kan kolla upp och repetera skälen för tron på Jesu uppståndelse).

2.6. Slutsatser

Vad kan vi då dra för slutsatser av denna första lilla vetenskapsfilosofiska undersökning? Den viktigaste slutsatsen är att ”vetenskap” inte kan ges någon strikt och entydig definition. Vi har sett att naturliga förklaringar varken är nödvändiga eller tillräckliga för att något ska räknas som vetenskap. Direkta empiriska observationer är inte heller nödvändiga eller tillräckliga. Men det verkar nödvändigt att en vetenskaplig teori har någon sorts positiv relation till empiriska observationer som åtminstone är indirekta. Inte heller kan vi sätta upp falsifierbarhet, tentativ hållning, förutsägbarhet eller kvantifierbarhet som nödvändiga eller tillräckliga villkor. Vi såg att en viss typ av repeterbarhet verkar nödvändig för vetenskaplighet men att det kravet inte är tillräckligt, dvs det fylls av en hel del icke-vetenskapliga företeelser. Slutsatsen är att vetenskap kräver någon sorts positiv relation till observationer samt epistemisk repeterbarhet.

Men detta är ett mycket tunt resultat. Vår undersökning visar att vi har tydliga fall av vetenskap som inte möter de flesta av de förslagna kriterierna och vi har tydliga fall av icke-vetenskap som faktiskt lever upp till de föreslagna kriterierna utan att för den skull kallas ”vetenskap”.

Det verkar alltså finnas svängdörrar mellan ”vetenskap” och ”icke-vetenskap”. Rationellt sanningssökande är inte förbehållet vetenskapen, och något kan inte utan vidare klassas som ovetenskapligt bara för att det inte lever upp till alla dessa kriterier.

Det verkar alltså som att vetenskaplighet är ett löst sammanhållet kluster av metoder, förhållningssätt och normer vars syfte är att skapa sanna beskrivningar av eller fungerande teorier om verkligheten. Det verkar inte finnas några regler som avgör vad som ska räknas som vetenskap eller inte. Ändå verkar det finns något som avgör huruvida något ska räknas som vetenskap eller inte.

Hela denna lilla undersökning bygger ju på att vi kan avgöra vad som är vetenskap och inte. Men det är oerhört svårt att sätta fingret på vad det är. Kanske en bättre definition är att definiera vetenskap som teorier/hypoteser som vetenskapsmän och -kvinnor helt enkelt uppfattar som vetenskapliga såtillvida att de respekterar dem som sanna, sannolika, rimliga, fruktbara, fungerande eller intressanta. Hur som helst verkar det som om vi måste nöja oss med en ganska lös definition som anger vad som är typiskt eller önskvärt för en vetenskaplig teori utan att man sätter upp ett nödvändigt och tillräckligt villkor för vetenskapen.
Resultatet av denna vår undersökning innebär också problem för dem som önskar upphöja vetenskapen till det enda tillförlitliga sättet att få kunskap på. Den s k positivismen får problem när det visar sig att ”vetenskap” inte med lätthet kan skiljas från ”icke-vetenskap”. Vetenskapen kan inte höjas till skyarna när det visar sig att typiskt icke-vetenskapliga företeelser finns inom vetenskapen och typiskt vetenskapliga företeelser samtidigt finns utanför. Positivism verkar kräva en entydig svart-vit definition av vetenskapen. Vår lilla analys talar för att en sådan definition är omöjlig och att positivismen således bygger på en naiv vetenskapssyn.

Låt oss nu gå in på frågan om huruvida intelligent design bör betraktas som vetenskap. 

3. Är intelligent design vetenskap?

3.1. Vad är intelligent design?

Intelligent design är en idé som går ut på att formulera och formalisera vår förmåga att skilja ut designade saker från icke-designade saker. Detta är en förmåga som t ex arkeologen använder sig av när hon hittar ett arkeologiskt fynd, låt oss säga en pilspets. Vad gör hon när hon filtrerar ut pilspetsen från andra stenformationer? Vad är detta för förmåga och hur fungerar den? Det är vad intelligent design handlar om.

William Dembski, matematiker och filosof, har i sin doktorsavhandling The Design Inference formaliserat denna förmåga. Han kallar detta kriterium för design för ”specified complexity”, specificerad komplexitet. Idén är att när ett mönster är tillräckligt komplext och specificerat utifrån ett oberoende mönster så drar vi intuitivt slutsatsen att mönstret är designat. Dembskis arbete är närbesläktat med informationsteori och sannolikhetslära.

När Dembskis teori tillämpas på biologin har det blivit kontroversiellt. Mikrobiologen Michel Behe har utvecklat ett begrepp som egentligen är en version av specificerad komplexitet. Han kallar det oreducerbar komplexitet. Behe menar att det finns biologiska system som är oreducerbart komplexa. Sådana system kan inte brytas ner (reduceras) till mindre delar med bibehållen funktion. För att de ska fungera behöver de alla sina olika delar för att kunna fungera. Sådana system utgör en utmaning för darwinismen. Hur kan en långsam gradvis utvecklingsprocess, där varje litet steg måste innebära en evolutionär fördel, kunna skapa system där 40 eller 100 olika delar behövs simultant för funktion? Saknas en del fungerar inte systemet. En sådan oreducerbar komplexitet förklaras bäst med hänvisning till design. Det enda vi känner till som skapar oreducerbara komplexa system är intelligenser. Därför bör intelligens ingå i den bästa förklaringen av sådana system. Detta är i korta ordalag vad ID går ut på.

3.2. ID och naturliga förklaringar

Intelligent design-hypotesen har inte accepterats som vetenskap. Skälen och argumenten har varit många. En vanlig kritik är att ID inte utgör någon naturlig förklaring utan en övernaturlig förklaring. ID menar att intelligent konstruktion bör ingå i den bästa förklaringen av biologiskt liv. Detta låter som att ID smusslar in Gud in i vetenskapen. Men vetenskapen får ju bara handla om naturlagar eller om naturliga förklaringar. Vi har sett att ett sådant kriterium inte håller. Det finns redan en hel del vetenskapliga teorier som innehåller sådant som saknar en naturlig förklaring. Kanske någon då hävdar att ID inte bara saknar en naturlig förklaring. ID utgör faktiskt en övernaturlig förklaring, och det är något starkare än att bara sakna en naturlig förklaring.

Mot detta svarar ID-förespråkarna att ID inte utgör någon övernaturlig förklaring. Det enda ID kan påvisa är att minst en intelligens måste ha varit med och styrt tillkomsten av dessa oreducerbara komplexa biologiska system. Vems denna intelligens är lämnar teorin obesvarad. Den frågan ligger åtminstone i dagsläget på filosofins och religionens domäner. ID-teorin säger inget om huruvida det var Gud, UFO:n, någon panteistisk världssjäl eller något annat intelligent som orsakade denna oreducerbara komplexitet. ID uttalar sig bara om de empiriskt tillgängliga biologiska mönster vi alla kan studera och hävdar att det enda vi känner till som orsakar sådana mönster är intelligenser.

Här kan vi göra en analogi till Big Bang. Forskare var i början mycket ovilliga att acceptera Big Bang-teorin eftersom det hör till sakens natur att en sådan singularitet inte har någon naturlig orsak (tid, rum, fysisk energi och naturlagarna själva har ju sitt ursprung i Big Bang). Man ansåg att detta öppnade upp en dörr mot det religiösa. Den naturliga frågan blir ju: ”Vad orsakade Big Bang?” Och teorin utesluter en naturlig förklaring som svar. Vore det klokt att ha sådana regler för vetenskapen att Big Bang-teorin skulle ha uteslutits som ovetenskaplig a priori? Självklart inte. ID är analog med Big Bang-teorin på så sätt att om ID stämmer så har vi skäl att tro att vi har nått en gräns för det vetenskapligt åtkomliga. En skillnad är att Big Bang har fått stark empirisk bekräftelse i och med upptäckten av rödförskjutningen och bakgrundsstrålningen. Framtiden får utvisa om ID får tillräckligt starkt empiriskt stöd för att bli allmänt accepterad. Men att ID inte har någon naturlig förklaring utgör inget skäl att a priori klassa ut ID som ovetenskap.

3.3. Empirisk testbarhet

Är ID empiriskt testbar? Låt oss spara frågan om falsifierbarhet och här fokusera på observation. Kan ID bekräftas genom direkt observation? Ja, det verkar så. Observera att det inte är någon intelligens per se som ska observeras, utan endast sådana mönster som vi vet att intelligenser typiskt sett lämnar efter sig. Sådana mönster kan observeras och ibland även kvantifieras i form av sannolikhetskalkyler. Självfallet är dessa observationer inte teori-oberoende. Men det är det knappast några vetenskapliga observationer som är. Man kan förstås fråga om observationer vars syfte är att avtäcka design kan räknas som naturvetenskap. En sådan disciplin beskrivs nog bäst som tvärvetenskaplig, eftersom den gränsar till discipliner som psykologi, matematik och informationsteori. 

3.4. Falsifierbarhet

Är ID en falsifierbar teori? Frågan är svår att besvara med ett enkelt ja eller nej. Som vi har sett är falsifierbarhet ett alltför starkt krav för att något ska räknas som vetenskap. Men falsifierbarhet är naturligtvis önskvärt. Man bör nog skilja på två sorters falsifierbarhet: slutgiltig falsifierbarhet och relativ falsifierbarhet. Med slutgiltig falsifierbarhet menar jag att man ska kunna veta vilka villkor som gäller för att en teori ska bli slutgiltigt, en gång för alla falsifierad. Detta är ett alltför strängt krav. Det är sällan som man övergivit en teori för att den blivit slutgiltigt falsifierad på ett 100% säkert sätt. Visst verkar det som om teorin om jordens platthet eller den geocentriska världsbilden har falsifierats på ett slutgiltigt sätt. Dessa teorier har visserligen visats sig ha det goda att de var genuina, vetenskapliga teorier eftersom de kunde falsifieras, dvs motbevisas, så fullständigt. Men att en teori ska ha potentialen att bli så fullständigt motbevisad (med förhoppningen att den klarar testet förstås) är ett alltför högt krav.

Det är bättre om vi förstår falsifierbarhet som relativ falsifierbarhet. Det betyder att en teori har förmågan att tävla med andra konkurrerande teorier och på så sätt kan utsättas för prövning. Den behöver inte kunna motbevisas fullständigt, det räcker med att den kan vara bättre eller sämre än andra teorier för att anses falsifierbar.

Jag tror inte ID är slutgiltigt falsifierbar. Det verkar mycket svårt att på ett slutgiltigt sätt utesluta att designliknande mönster inte är designade. Men jag tror ID är falsifierbar i förhållande till konkurrerande teorier. I tävlan med neodarwinism kan ID visa sig vara en sämre teori och därmed falsifierbar (kanske inte slutgiltigt men ändå i förhållande till neodarwinismen). Det finns åtminstone två skäl att hävda att ID har denna typ av falsifierbarhet. För det första var det en sorts ID-teori som dominerade innan Darwin kom in på scenen. Botanister som John Ray (1627-1705) och Carl von Linné (1707-1778) eller zoologer som Georg Cuvier (1769-1832) eller Louis Agassiz (1807-1873) var alla kreationister.¹ Darwins teori verkade ha större förklaringsvärde och var enklare. Den var dessutom en naturlig förklaring till livets variationsrikedom. Man slapp postulera en aristotelisk form eller platonsk arketyp för att förklara homologier. Darwin hade en naturlig förklaring: likheterna berodde på gemensamma förfäder. Att Darwins teori vann mot sin tids kreationism visar faktiskt att kreationismen var falsifierbar, i alla fall i förhållande till Darwins teori. Vi har inga skäl att tro att ID är mindre falsifierbar än dåtidens kreationism.

För det andra gör ID en hel rad påståenden som rent faktiskt kan falsifieras. Här följer tre:

1. Det finns oreducerbara komplexa biologiska system
2. Intelligenser lämnar efter sig mönster som har vissa typiska egenskaper.
3. Den neodarwinistiska mekanismen kan inte ge någon tillfredsställande förklaring till hur oreducerbar komplexitet kan uppstå.

Alla dessa påståenden kan falsifieras, och det skulle räcka med att ett av dem falsifierades för att ID-hypotesen skulle dö.

3.5. Tentativ hållning

Vi har redan sett att all vetenskap innehåller en blandning av dogmatism och öppenhet. Jag skulle inte behöva säga mer om detta. Men låt mig bara kort ta upp en anklagelse som ofta riktas mot ID-förespråkare och som är nära förknippad med frågan om tentativ hållning, nämligen att ID-förespråkare skulle vara styrda av religiös dogmatik och politisk konservatism. Detta skulle på något sätt diskvalificera ID-rörelsen. Tanken är väl att religiös dogmatik skulle göra ID-förespråkarna immuna mot vetenskaplig rationalitet. De stoppar likt strutsen huvudet i sanden i ljuset av den överväldigande darwinistiska bevisföringen. En sådan kritik säger mer om den som uttalar kritiken än om ID-förespråkarna.

De flesta ID-forskare har tidigare varit darwinister, t ex Michel Behe, Dean Kenyon och Rick Sternberg. Få ID-forskare har tidigare tillhört det kreationistiska lägret. Rick Sternberg var visserligen intresserad av vetenskaplig kritik av darwinismen men föraktade och undvek all kreationistisk litteratur. Som darwinist skrev Dean Kenyon en vida använd universitetslärobok i kemisk evolution (Biochemical Predestination). Michel Behe var som professor i mikrobiologi helt övertygad Darwinist tills han började läsa om den mer seriösa vetenskapliga kritiken mot darwinismen (t ex Denton). Inget tyder på att de ledande ID-forskarna styrts av någon religiös dogmatism i deras vetenskapliga tänkande.

Men är det inte så att en majoritet av ID forskarna är kristna? Jo, det är sant. Och det är även troligt att detta motiverar dem för ID-perspektivet. En forskares livsåskådning, religiösa, metafysiska och filosofiska övertygelser kommer oundvikligen att finnas med som en motiverande faktor bakom dennes forskning. Men det gäller alla forskare. Den ateistiska nobelpristagaren Francis Crick motiverades av sin ateism när han bytte fokus från fysik till biologi. Han ville bekämpa all vitalism inom biologin.² Richard Dawkins har skrivit att Darwin gjorde det möjligt att vara en intellektuellt tillfredsställd ateist.³ Ingen tvivlar på att hans populärvetenskapliga insats till stor del motiveras av hans ateism.

Kepler och Newton hittade motivation för sitt forskande i sin kristna tro. Vi kan hitta otaliga exempel på hur en vetenskapsmans världsbild på olika sätt bidrar till motivationen för hans forskning. Men vad säger detta om resultatet av hans forskning? Ingenting. Resultatet måste prövas för vad det är oberoende av forskarens motivation. Motivationen säger ingenting om huruvida resultatet är sant eller falskt, rationellt eller irrationellt, vetenskapligt eller ovetenskapligt. Det är bara den som inte förstått den vetenskapliga attityden som kommer dragandes med den sortens anklagelser.

Faktum är att det är den som kommer med anklagelser om felaktiga motiv som riskerar att vara strutsen i sammanhanget. I stället för en fördomsfri prövning av resultatet försöker man dra allas uppmärksamhet till något som är helt irrelevant från ett vetenskapligt perspektiv. Man riskerar att gräva ner en sann vetenskaplig hållning i ett gytter av ideologiska fördomar och personangrepp. Tyvärr har alltför många av darwinisternas respons till ID präglats av denna typ av strutsmentalitet. Darwinister tar en enorm risk med detta beteende eftersom det riskerar att kasta en dogmatismens skugga över hela evolutionsteorin.

3.6. ID och förutsägbarhet, kvantifierbarhet och repeterbarhet

Kan ID göra intressanta vetenskapliga förutsägelser? Detta är en viktig fråga, inte för ID:s vetenskaplighet i sig men för om ID kommer att bli en accepterad vetenskaplig teori. En teori som gör en oväntad förutsägelse som sedan visar sig stämma växer enormt i anseende. Detta är troligen vad som krävs om ID ska accepteras i den vetenskapliga världen. Detta är också något som diskuteras livligt inom ID-gemenskapen. Jonathan Wells har t ex tagit upp frågan i en föreläsning där han nämner cancerforskning som bygger på ID-förutsättningar.

ID-perspektivet är också relevant för forskning om s k ”skräp-DNA”. En stor mängd skräp-DNA är inte förvånande utifrån ett neodarwinistiskt synsätt, men desto mer problematiskt ur ett ID-perspektiv. Här skulle ID-perspektivet göra förutsägelsen att majoriteten av skräp-DNA faktiskt har en funktion. Detta är också den riktning som forskningen går i, nämligen att allt mer skräp-DNA visar sig ha en funktion. Men det är inte troligt att den typen av ganska generella förutsägelser räcker för ID:s genombrott. Något mer specifikt och förvånande skulle nog behövas. Framtiden får utvisa om det sker.

Hur är det då med ID:s kvantifierbarhet och repeterbarhet? Till viss del verkar ID vara kvantifierbart. Det handlar i hög grad om sannolikhetskalkyler för att beräkna graden av komplexitet. Sådana beräkningar måste med nödvändighet bygga på vissa subjektiva bedömningar, men det behöver inte vara ett problem i sig, så länge dessa bedömningar kan försvaras rationellt.

Denna typ av analyser och beräkningar är också repeterbara. De mönster som påstås uppbära den typ av egenskaper som intelligenser typiskt sett lämnar efter sig är tillgängliga för alla, och alla beräkningar kan repeteras. I dessa avseenden verkar ID uppbära typiska tecken på vetenskaplighet.

3.7. Slutsats och avslutande resonemang

Är ID vetenskap? Vi har sett att ID faktiskt verkar leva upp till flera av de krav som man vanligtvis ställt på vetenskaplighet. ID har visserligen ingen naturlig förklaring, men det verkar inte vara ett nödvändigt krav på vetenskaplighet. ID verkar leva upp till önskemålen om observerbarhet, falsifierbarhet, tentativ hållning, kvantifierbarhet och repeterbarhet. Framtiden får utvisa om ID kan ge tillräckligt intressanta förutsägelser för att kunna bli en accepterad vetenskaplig teori.

Kritiken mot ID kan kanske bäst förstås om man ser ID som en teori som antas kunna bevisa förekomsten av en intelligent designer. Om ID-förespråkare trodde sig kunna bevisa själva den intelligens som ligger bakom mönstren, så tror jag att mycket av den kritik som riktats mot ID skulle vara giltig. Det verkar ytterligt svårt att observera, falsifiera, kvantifiera eller repetera en sådan intelligens. Men i så fall bygger kritiken på ett missförstånd om ID:s anspråk. ID:s fokus är inte intelligensen i sig utan de typiska mönster som intelligenta orsaker lämnar efter sig. Det är bara dessa mönster som är empiriskt tillgängliga. Hänvisningen till ”intelligens” kommer först när dessa mönster ska ges den bästa tillgängliga förklaringen. Och då specificeras inte intelligensens identitet. Det man tror sig kunna påvisa är att ”dessa mönster uppvisar de tecken som är typiska för intelligenta orsaker”.

Med tanke på att liknande förklaringar förekommer inom andra akademiska discipliner som grafologi, kriminologi, arkeologi och SETI (som alla betraktas som vetenskap i bred mening, om än icke som naturvetenskap) så skulle det vara godtyckligt att misskreditera ID. Särskilt SETI (Search for Extra-Terrestrial Intelligence) utgör en slående analogi till ID. Inom SETI söker man efter informationsbärande radiosignaler från rymden. Skulle en specificerad komplex signal mottas skulle man ta det som intäkt till att minst en intelligens finns som avsändare. SETI riktar sig mot makrokosmos och har ännu inte fått ”kontakt”. ID riktar sig mot mikrokosmos med exakt samma begreppsliga tänkande och tror sig ha fått ”kontakt”. Hur man sedan tolkar detta – teistiskt, panteistiskt, naturalistiskt – är en religiös/filosofisk fråga som inte är en del av ID självt. Skulle SETI få ”kontakt” så finns det inget givet svar om vem avsändaren är. Det kan vara UFO:n, Gud, änglar eller kanske nyzeeländare som skickat en signal som har studsat på ett så märkligt sätt att vi tror att den har kommit från rymden. Men hur vi besvarar denna senare fråga avgör inte SETI:s status som vetenskap. Min bedömning är att samma sak gäller ID.

Min slutsats blir därför att ID bör betraktas som ett tvärvetenskapligt projekt som är nära besläktat med informationsteori men som har bäring på naturvetenskapliga frågor.

©  Mats Selander 2007

---

Fotnoter:

1. Se t ex The Soul of Science, Nancy R. Pearcey & Charles B. Thaxton (Crossway Books, Wheaton, Ill.; 1994), sid 101-103. Och Christianity and the Nature of Science, J.P. Moreland (Baker Book House, Grand Rapids, Mich.: 1989), sid 224. ↩
2. Horace Freeland Judson, The Eighth Day of Creation (New York: Simon and Schuster, Touchstone Book, 1979, sid. 109. ↩
3. Richard Dawkins, The Blind Watchmaker (London: Penguin Books, Reprinted with an appendix 1991) sid 6. ↩