Ämnen
Taktik — konsten att bedriva apologetik i vardagen
Gregory Koukl
Apologetik har ett tvivelaktigt rykte bland icke-entusiaster. Definitionsmässigt ”försvarar” apologeter tron. De bekämpar felaktiga uppfattningar. De bryter ner tankebyggnader som reser sig mot kunskapen om Gud.
Det låter som stridstermer i mångas öron. Slut leden. Dra upp vindbryggan. Fäst bajonetterna. Ladda vapnen. Redo, sikta, eld! Det är därför inte förvånande att både troende och icke-troende förknippar apologetik med strid. Försvarare bedriver inte dialog. De slåss.
Förutom imageproblemet har apologeter också en annan barriär att övervinna. Faktum är att effektiv apologetik i våra dagar kräver mer än att bara kunna de rätta svaren. Det är så lätt för postmoderna människor att ignorera våra fakta, förneka våra påståenden eller bara gäspa och gå sin väg från den linje vi dragit i sanden.
Men ibland går de inte sin väg. De tycker att de vet en del och stannar för att slåss. Vi kastar oss in i striden men hamnar omedelbart i en spärreld som blir oss övermäktig. Vi har glömt bort en av de viktigaste reglerna för strid: gå aldrig till frontalangrepp mot en övermäktig motståndare. Bringade ur fattningen slår vi till reträtt med svansen mellan benen, kanske för alltid.
Jag vill visa en ”väg som är överlägsen alla andra”. Jesus sade att när ni kommer som får bland vargar ska ni vara oskyldiga som duvor men kloka som ormar (Matt 10:16). Därför behövs en taktisk infallsvinkel. Även om det faktiskt pågår ett krig (jfr Paulus kommentar i Ef 6:10–20) så ska våra möten mera likna diplomati än strid.
Se det så här. Det finns två kritiska element i varje sammandrabbning: strategi och taktik. Strategi handlar om helhetsbilden, ens förutsättningar före den egentliga drabbningen. I vårt fall har den kristna tron goda förutsättningar (man kan säga att vi är strategiskt överlägsna) eftersom vi har överlägsna idéer: de bästa svaren på livets viktigaste frågor.
Taktik handlar om de faktiska detaljerna i striden, bokstavligen ”konsten att ställa upp” – att styra rörelser inför motståndaren, gruppera styrkor och sätta in dem i striden för att vinna fördelar. En skicklig befälhavare skaffar sig ofta övertaget över en överlägsen motståndare genom taktiskt skickliga manövrar.
Det här måste vi noga ge akt på. Vi måste lära oss att hantera dialogens detaljer på ett listigt sätt. Det betyder inte att vi ska använda oss av rävspel och tjuvknep, utan snarare att hitta smarta sätt att utnyttja den andres bristfälliga tänkande i syfte att leda honom fram till sanningen.
Ta efter Columbo
Det finns en massa sätt att göra det här.1 Mitt favoritsätt är emellertid något som jag kallar ”Columbo-taktiken”. Det är det enklast tänkbara knepet om man vill få stopp på en utmanare, vända situationen till sin fördel och få den andre att tänka efter. Det är ett bekvämt sätt att ta över taktpinnen.
Den här taktiken exemplifieras av kommissarie Columbo, den fumlige och till synes oduglige tv-detektiven vars anmärkningsvärda framgång byggde på en oskyldig fråga: ”Ursäkta, får jag ställa en fråga?”
Nyckeln för Columbo var att gå på offensiven genom att föra samtalet framåt – och slutligen plocka isär den andres ståndpunkt – med noga utvalda frågor som driver samtalet ömsesidigt framåt. Taktiken fungerar som bäst på Columbos sätt – haltande, huvudkliande och till synes oförargligt.
För att uttrycka del enkelt: ställ frågor i stället för att lägga fram påståenden. Om du möter ett hinder på vägen när du vittnar, ställ en bra fråga. Med lite träning kan du få frågandet att sätta sig i ryggmärgen, särskilt om du tänkt igenom frågorna i förväg.
Hugh Hewitt, en amerikansk radioprogramledare som också är en enastående ambassadör för kristen tro, är en mästare på detta. Hans råd är att man i varje samtal ska fråga minst ett halvdussin frågor.
När du en gång fått upp vanan att ställa frågor, ger det dig ofrånkomligen fördelar i alla lägen. Du kommer helt naturligt ut ur de flesta situationer klokare (och med fler vänner) än när du gick in i dem. Att fråga ger dig möjlighet att behärska situationer som den som lägger fram påståenden sällan uppnår. När du väl lärt dig konsten att styra ett samtal, har du också lärt dig konsten att behärska det.2
Det finns formligen hundratals roliga sätt att göra det här på, och det erbjuder väldiga fördelar. Exempelvis är frågor interaktiva till sin natur och inbjuder andra att delta i dialogen. De är också neutrala, de fordrar inte att du ”predikar”. Columbo-taktiken ger dig möjlighet att komma långt utan att egentligen behöva lägga fram din sak. Vad som är ännu viktigare är att en omsorgsfullt inflikad fråga skjuter över bevisbördan till den andre, där den ofta hör hemma.
Jesus använde ofta den här metoden. När han stod inför en fientligt inställd folkmassa ställde han ofta utmanande och ledande frågor i avsikt att tysta sina belackare: ”Visa mig en denar. Vems bild och namn finns på den?” (Luk 20:22–26); ”[D]opet Johannes döpte med, kom det från himlen eller från människor?” (Luk 20:4).3
”Vad menar du med det?”
Ibland behöver man mer information för att veta hur man ska gå vidare. Därför blir den första frågan öppen och förutsättningslös. Den effektivaste frågan man kan ställa i det flesta lägen är en förtydligande fråga, någon variant på frågan ”Vad menar du med det?” Den ställs på ett vänligt, uppriktigt nyfiket sätt. Det är en naturlig inledning utan någon som helst press. När de till exempel säger…
”Det finns ingen Gud” så frågar du: ”Vad menar du med ’Gud’?”
”Reinkarnationen har redigerats bort ur Bibeln” så frågar du: ”Vad menar du med ’redigerats bort’?”
”Alla religioner är i grunden en och samma” så frågar du: ”Jaså, hur då?”
”Du kan inte tvinga på mig dina åsikter” så frågar du: ”Kan du förklara lite närmare hur jag tvingar på dig mina åsikter?”
”Bibeln har förändrats under årens lopp” så frågar du: ”Hur menar du då att den har förändrats?”
”Det är ju bara din tolkning” så frågar du: ”Vad menar du med bara min ’tolkning’?”
Frågor av det här slaget åstadkommer några viktiga saker. För det första drar de in den andre i en ömsesidig dialog. För det andra är de smickrande, eftersom frågor visar att du är uppriktigt intresserad av den andres synpunkter. För det tredje tvingar de honom eller henne att tänka efter närmare – kanske för första gången – vad han eller hon egentligen menar. Slutligen ger frågorna värdefull information som kan avslöja exakt vad han eller hon tänker, så att du inte missuppfattar henne eller riskerar att förvränga vad hon säger.
Se till att du lyssnar ordentligt på svaret. Om det är otydligt följer du upp med fler frågor. Du säger till exempel: ”Låt mig kolla om jag har fattat dig rätt”, och sedan upprepar du den andres ståndpunkt för att förvissa dig om att du förstått det hela rätt.
En gång när jag och min fru var på semester i delstaten Wisconsin besökte vi en snabbfotoaffär där vi fick hjälp av ett kvinnligt butiksbiträde med ett stort pentagram – en femuddig stjärna som brukar förknippas med det ockulta – dinglande runt halsen.
”Har det där någon religiös betydelse?”, frågade jag. ”Eller är det bara ett smycke?”
”Det har religiös betydelse”, svarade hon. ”De fem uddarna står för jord, vind, eld, vatten och ande. Jag är hedning.”
Min fru, som inte visste att ”hedning” syftade på wicca (häxreligion) och naturdyrkan, skrattade förvånat åt vad som syntes vara en påfallande rättfram bekännelse. ”Jag har aldrig hört någon faktiskt erkänna rätt ut att de är hedningar”, förklarade hon. Hon hade bara hört ordet användas i nedsättande bemärkelse när hennes tjejkompisar skrek på sina barn: ”Kom hit nu, hedningar!”
”Det är en naturreligion”, förklarade kvinnan, ”ungefär som indianernas.”
”Du är alltså wiccan?” fortsatte jag. Hon nickade. Det ledde till ett givande samtal som blev möjligt genom att jag såg hennes smycke och ställde en väldigt enkel fråga till henne, en variant på frågan ”Vad menar du med det?”
”Hur kom du fram till den slutsatsen?”
Den första Columbo-frågan hjälper dig att ta reda på vad den andre egentligen tänker. Efter det vill du säkert ta reda på varför han eller hon tänker så. Då behövs en annan fråga: ”Hur kom du fram till den slutsatsen?”
Ett alternativ kunde vara: ”Varför säger du så?” eller ”Av vilken anledning säger du så?” Den här typen av frågor utgår i all välmening från att den icke-kristne faktiskt har tänkt igenom frågan ordentligt och inte bara slänger ur sig något eller ger uttryck för sina känslor.
Den här frågan åstadkommer någonting annat mycket viktigt. Den tvingar din motståndare att redogöra för sina åsikter. Ansvaret att försvara eller ge skäl för en ståndpunkt kallas för ”bevisbörda”. Grundregeln som reglerar detta ansvar är att den som lägger fram ett påstående bär bevisbördan.
Kristna ska inte vara de enda som måste försvara vad de tror på. För att citera den gamla Lucy show-figuren Ricky Ricardo så har den andra sidan ”en hel massa att förklara” själva. Motstå ingivelsen att besvara varje påstående som någon kommer med. Försök inte att motbevisa alla lösa påståenden som grips ur luften. Det är inte vår uppgift att bemöta den andres påstående. Det är hans eller hennes uppgift att försvara det.
En gång deltog jag till exempel i ett telefonväkteri i ett känt radioprogram där jag propagerade för intelligent design mot evolution. En person ringde in och påstod att Big Bang-teorin talade emot en skapare. Jag förklarade att Big Bang talade till min fördel och sade till honom att en stor smäll behöver någon som orsakar smällen.
Personen som ringde höll inte med. Big Bang behöver ingen Gud, sade han. ”Man skulle kunna säga…” började han och drog sedan en lång science fiction-historia för radiolyssnarna om hur allt har kommit till ur intet.
”Du har helt rätt” svarade jag. ” ’Man skulle kunna säga’ vad som helst. Men det är en helt annan sak att ge goda skäl till varför vi skulle tro på det du just berättat.”
Det var inte min uppgift att motbevisa hans amsaga. Han bar bevisbördan för sitt eget påstående. Det var hans uppgift att visa varför någon skulle ta hans griller om hur allt kommit till ur intet på allvar.
Lärartricket
Columbos taktik är också bra att använda i klassrummet. Somliga lärare älskar att ge den kristna tron små tjuvnyp med yttranden som: ”Bibeln är bara en samling myter.” Välmenande kristna tar ibland upp den kastade handsken och ger sig in i tvekamp med läraren. Det fungerar sällan.
Det finns en annan regel för strid som behandlar sådana här meningsutbyten: den som håller mikrofonen vinner. Läraren har alltid en strategisk fördel. Det är dumt att ge sig in i en maktkamp när man är underlägsen i eldkraft. Det finns ett bättre sätt. Använd taktiken.
Ställ helt enkelt dina Columbo-frågor: ”Ursäkta mig, vad menar du med det? Hur kom du fram till den slutsatsen?” Tvinga läraren att axla bevisbördan. Trots allt är det han som är lärare, och det är han som gör påståendet. På det här sättet kan du fortfarande vara inbegripen i striden samtidigt som du undviker maktkampen.
I det läget kanske läraren genomskådar din manöver och svarar: ”Jaså, du måste vara en så’n där fundamentalist som tror att Bibeln är inspirerad av Gud. Okej, jag ska vara schyst. Du ska få några minuter och bevisa det för resten av klassen.”
Vad har han gjort? I ett slag har han skickligt flyttat över bevisbördan tillbaka till dig som elev.
Om du ställs inför utmaningen ”Varsågod och bevisa att jag har fel”, nappa inte på kroken. Det är ödesdigert att gå i den fällan. Flytta i stället tillbaka bevisbörden där den hör hemma, hos läraren. Det var ju trots allt han som gjorde påståendet.
Svara så här: ”Ursäkta mig, men jag har inte sagt någonting om min syn på saken, så den vet du inget om. Dessutom är den ovidkommande. Det spelar ingen roll vad jag tror. Det är din syn på saken vi diskuterar, inte min. Jag är bara elev. Jag är här för att lära mig. Du har kommit med ett bestämt påstående. Jag vill bara be om ett förtydligande och skäl för det.”
Om han ger dig ett svar, tacka honom för att han förklarat sig och ställ antingen en följdfråga eller släpp saken för stunden.
Poängen är att kristna inte behöver vara experter på allt. Om vi låter bli att axla bevisbördan när den andre kommer med ett påstånde, behöver vi inte kunna alla svaren. Vi kan faktiskt vara effektiva även om vi har väldigt lite kunskap, bara vi ställer de rätta frågorna.
När någon säger till dig att ”Bibeln har ändrats så många gånger” eller att ”Ingen kan veta vad som är sant i fråga om religion” eller att ”Alla religioner är i grunden en och samma”, vik inte stillatigande undan. Höj i stället på ögonbrynen och säg: ”Jaså? Vad menar du med det?” och ”Hur har du kommit fram till den slutsatsen?” Alla som deltar i debatten har en åsikt. Det finns ingen anledning till att låta den andre åka snålskjuts.
Se till att du inte hamnar på defensiven när andra kommer med ett påstående. Kom ihåg att det är den andre som bär bevisbördan. Varför ska han eller hon slippa det ansvaret?
Alldeles för länge har icke-kristna kokat ihop mer eller mindre befängda ifrågasättanden, sedan kunnat luta sig tillbaka och se oss våndas, och vi har godvilligt låtit det ske. Andra måste ju försvara sin otro. Om de kommer med ett påstående är det inte vår uppgift att vederlägga det. Den enkla frågan ”Hur har du kommit fram till den slutsatsen?” lägger ansvaret där det ska vara. Det är de som har pressen på sig, inte du.
Har du någon gång tänkt på…?
Den information du fått fram med hjälp av de två första frågorna ger dig bättre möjligheter att gå över till Columbos sista steg. När du nu känner till både vad den andra personen har för åsikter och vad de grundar sig på, kan du gå över till frågor som sätter hans åsikter i tvivelsmål.
Det här steget är mera krävande eftersom det fordras viss insikt om vad som har gått fel – du måste kunna upptäcka sprickan. Nyckeln är att noga ge akt på skälen. Spana, iaktta, reflektera. Fråga dig om slutsatsen följer av argumenten. Vilka svaga punkter finns det i hans resonemang? Finns det felbedömningar, oriktiga slutsatser, logiska fel eller brister av något slag? Hur kan man i så fall åskådliggöra dem med en fråga i stället för ett påstående?
Det är inte alltid lätt att lokalisera felet, så bli inte förvånad om du tycker att du kör fast. Det här kräver lite övning, men med tiden kommer det att gå allt bättre.
I vissa samtal tycker du kanske att du inte har resurser att gå vidare. Eller kanske du upplever att personen du talar med håller på att förlora intresset. I så fall ska du inte känna dig tvingad att driva på samtalet – låt det dö ut naturligt. Se det som en nyttig, ömsesidig läxa trots allt. Du behöver inte vinna varje gång. Ibland räcker det med att bara ställa upp, och de två första frågorna åstadkommer det.
Under samtalets gång kanske du upptäcker någon svaghet, spricka eller motsägelse som kan åskådliggöras eller utnyttjas. Det finns ingen speciell regel för hur man ska agera i ett sådant läge. När du upptäcker något fel, påvisa det med en fråga i stället för ett påstående.
Till exempel när de säger…
”Fostret kanske är en mänsklig varelse, men det är ingen person” så frågar du: ”Vari består skillnaden?”
”Du ska inte tvinga din moral på mig” så frågar du: ”Varför inte då?” (Det blir väldigt svårt för dem att besvara den frågan utan att tvinga sin moral på dig.)
”Hur kan det finnas en Gud när det finns så mycket ondska i världen?” så frågar du: ”Men om det inte finns någon Gud, hur kan vi då till att börja med kalla någonting för ont?”
Du kan gå lite varsammare fram om du använder frågan för att ge ett alternativ. Fråga din motståndare: ”Har du någon gång tänkt på…” och lägg sedan fram en annan synpunkt som ödmjukt utmanar hans åsikter eller framhåller svagheter i hans resonemang. Till exempel, har du någon gång tänkt på…
...hur svårt det måste ha varit att redigera bort läran om reinkarnation ur varenda handskrift av Nya testamentet som fanns i omlopp i romarväldet på 300-talet?
...det faktum att ondskan faktiskt är ett bevis för Gud existens, inte mot?4
...att om Bibeln ”bara är skriven av människor” så blir det väldigt svårt att förklara profetior som har gått i uppfyllelse?
...att om mycket sena aborter är moraliskt godtagbara så blir det väldigt svårt att fördöma spädbarnsmord, eftersom enda skillnaden mellan dessa är var barnet befinner sig – halvvägs utanför livmodern eller helt utanför?5
...att om Jesus hade fel när han sade att han är enda vägen till frälsning, då blir det svårt att kalla honom för en god människa, en profet eller en vis religionslärare.
I början kommer du inte vara snabb med sådana här svar. De bästa tankarna kommer efteråt, när pressen släpper. Gör en anteckning om dem. Öva på att uttala dem högt. Försök att förutse vad svaret kommer att bli och vad ditt motdrag blir då. Själv har jag gjort det här till en vana, och det har lönat sig. Nästa gång har jag haft de nya svaren nära till hands.
Ambassadörer i vår tid
Att försvara tron i vår tid kräver mer än kunskap. Det räcker inte för Jesu efterföljare att vara välinformerade. De behöver också ha en listig metod. De behöver kombinera sin kunskap med vishet och diplomati. De behöver ambassadörens redskap, inte krigarens vapen, taktisk skicklighet, inte rå styrka.
Att ställa enkla, ledande frågor är ett bekvämt sätt att åstadkomma balans. Du kan föra dialogen framåt och utnyttja samtalet för andliga syften utan att du framstår som brysk, oförskämd eller påflugen. Frågor är spännande och interaktiva, inträngande men ändå vänskapliga. Framför allt kan du hålla i taktpinnen medan någon annan gör jobbet.
De flesta kristendomskritiker är inte särskilt väl rustade att försvara sin egen övertygelse. De har sällan tänkt igenom vad de tror på och har förlitat sig mer på svepande formuleringar och slagord än på grundlig reflektion. Vill du åskådliggöra deras fel så ta efter Columbo. Klia dig i huvudet, gnugga hakan, stanna upp och fråga: ”Ursäkta, får jag ställa en fråga?”
Gregory Koukl är chef för den amerikanska organisationen Stand to Reason Ministries. Han har en mastersexamen i kristen aplogetik från Simon Greenleaf University (som senare uppgått i Trinity International University).
Översättning: Mats Wall
© InterVarsityPress och Gregory Koukl
Källa/fotnot: Artikeln är hämtad ur boken To Everyone an Answer, red. Francis J Beckwith, William Lane Craig och J P Moreland. Copyright (c) 2004, Francis J Beckwith, William Lane Craig och J P Moreland. Översatt och publicerad med tillstånd av InterVarsity Press, P.O. Box 1400, Downers Grove, IL 60515-1426, USA. www.ivpress.com
Fotnoter:
- Stand to Reason har en hel kurs i ämnet ”Tactics in Denfeding the Faith”, som kan erhållas från www.str.org. ↩
- Hugh Hewitt, In, but Not Of. Nashville: Thomas Nelson 2003, sid 173. ↩
- Se även Matt 17:25; 18:12; 21:28–32; Joh 18:22–23. ↩
- C S Lewis inleder med det här argumentet i Kan man vara kristen? (Örebro: Libris 2006), hans utmärkta inledning till den kristna tron. Se även föredraget ”Evil, Suffering and the Goodness of God” av Gregory Koukl, vilket kan erhållas från Stand to Reason på www.str.org. ↩
- Författaren syftar här på den i USA i vissa fall förekommande ”partial-birth abortion”, även kallad dilaterings- och extraheringsproceduren, där läkaren sätter i gång värkarna och sedan drar ut fostret med fötterna före. Men innan huvudet lämnar livmodern punkteras hjärnan och hjärnmassan sugs ut med vakuumpump. Övers anm. ↩
