Och sedan kom biologismen

Per-Åke Myrin

Fysiken och astronomin har unde rmånga år på 1900-talet varit starka inom naturvetenskapen, både idémässigt men också anslagsmässigt. Mycket pengar har gått till dessa vetenskaper, särskilt fysiken. Samhället (staten) har satsat pengar i både grundforskning, tillämpad forskning och teknisk utveckling inom kärnkrafts- och materialområdena.

Under senare år har även miljön och biotekniken uppmärksammats. Detta har lett till att biologin, genetiken och ekologin har kommit i centrum även idémässigt. Biologin har blivit något av ett nytt paradigm. Man talar om att världsbilden har blivit mer biocentrisk. Naturen och livet kommer i centrum istället för materian och dess beståndsdelar.

Den här artikeln vill belysa något av om den biologism som blivit allt tydligare i dagens samhälle. Biologismen välkomnas av många, även kristna, som en möjlighet att komma bort från det opersonliga, teknokratiska och materialstiska samhället. Men jag vill visa att även biologismen som världsbild och livsåskådning är en utmaning för en biblisk kristendom och för en kristen humanism.

Tre förhållningssätt

Innan jag kommer in mera på biologismen, vill jag ta upp några av de reaktionssätt vi som kristna kan ha inför det “tryck” som den naturvetenskapliga världsbilden och den tekniska utvecklingen utsätter oss för. Hur ska tron, Bibeln och kyrkan förhålla sig till det moderna sekulariserade samhällets tro och kunskap?

Man kan dela in reaktions/förhållningssätten i tre grupper, nämligen kontaktlöshet, kontakt med harmoni och kontakt med spänning.

1. Kontaktlöshet

Detta är ett mycket vanligt förhållningssätt där man lever i två världar. Tillvaron delas upp i två (eller flera) delar som inte har med varandra att göra. Dessa isoleras från varandra. Man sätter en tydlig gräns som inte får överskridas. Denna lösning har något av flykt över sig. Ibland kan detta dock vara nödvändigt, men i längden leder det till “schizofreni” i det kristna livet. Världsbilden är dualistisk.

2. Kontakt med harmoni

Här försöker man förena tro och vetande, Bibel och vetenskap. Integreringen kan ha olika omfattning och grader. Tron och vetandet kanske talar om samma sak, fast ur olika perspektiv eller så möts tron och vetandet på ett djupare plan. Eftersom nu tron, Bibeln och kyrkan har tappat och tappar makt i dagens samhälle, är det dessa som förlorar på en harmonisering. Risken för anpassning, synkretism och utplåning är mycket stor när “världen” bestämmer agendan eller har makten att formulera problemen. Världsbilden är monistisk.

3. Kontakt med spänning

Kontakt eller harmoni behöver inte alltid leda till anpassning och kompromiss. Dialogen kan också leda till att de kristna hittar tillbaka till en tro och kyrka med en tydligare kristen profil. Gud och bibeln får komma i centrum, identiteten stärks och tron blir mer av kamp än av ständiga frontförkortningar. Världsbilden är dialektisk med en kreativ spänning, polaritet mellan tro och vetande, kyrka och samhälle.

Världsbilder och perspektiv

En världsbild har ofta något att säga om åtminstone något av följande områden: Gud, samhället, individen och naturen. Historiskt har världsbilden oftast varit teocentrisk, d v s Gud har varit utgångspunkten eller centrum för världsbilden med olika betoningar på människan, samhället och naturen. Genom naturvetenskapen och samhällets sekularisering (modernitet), har Gud ersatts med endera samhället, individen eller naturen.

Under 1900-talet har de kollektiva krafterna dominerat. Samhället (staten) har varit överordnande. Sedan 1980-talet ser vi dock ett sönderfall av (national)staten, vilket lett till att individen och nu senast naturen har blivit världsbildsgrundande. Tendensen är alltså att varldsbilden har gått från en teocentrisk och samhällsorienterad grundsyn till en där individen och naturen, livet dominerar. Världsbilden håller på att bli mer biocentrisk.

Det biocentriska perspektivet

Som nämnts tidigare så står naturen och livet i centrum för en biocentrisk världsbild. Dessa världs- och livsåskådningar kallas materialism respektive naturalism. Det finns exempel på biologism och biocentrism under senare år.

Jag tänker på ekologin, miljörörelsen och de olika ekoprodukter som kommit alltmer i handeln. En inflytelserik person i miljörörelsen är Arne Naess med sin ekosofi. Inom sjukvården talar man om holistisk medicin. Kroppen och hälsan som livsmening fokuseras i hälsorörelsen, men även inom den traditionella medicinen, men även inom den traditionella medicinen.

Sociobiologin (Wilson och Dawkins) menar att människans beteende styrs av genernas egenskaper och funktioner. Människan ses som en överlevnadsmaskin för generna. Samhället förklaras utifrån biologin. Tendensen tycks öka att man vill förklara sociala olikheter i skillnader i det genetiska arvet.

En annan forskare som grundade sin världsbild på biologin var Konrad Lorentz (d. 1989). Inom etodologin studerar man djurens beteende, t ex aggressioner. Dessa aggressioner är drivkraften för livets och djurens utveckling, inklusive människans. Människan blir ett aggressivt djur.
Albert Schweitzer (d. 1965) grundade sin etik - “Vördnad för livet” - på biologin och livet. Göran Palm har i sin bok En omodern betraktelse satt Naturen i centrum. Hans etik och moral är grundad i en ekologiskt färgad natursyn.

Modeller inom naturvetenskapen

Förändringar inom fysiken i början av 1900-talet samt det ekologiska tänkandet på 1960- och 1970-talen, har lett till ett paradigmskifte inom naturvetenskapen, även om mycket av den klassiska fysiken och biologin fortfarande dominerar i vetenskapssamhället. Den klassiska eller “gamla” världsåskådningen kallas ofta för den mekanistiska världsbilden, där maskinmodeller, reduktionism, atomism, determinism, etc dominerar. Den “nya” världsbilden kallas den organistiska. Den levande organismen, holism, flöden i relationer, ändamål, etc dominerar. Den förra härstammar från Upplysningen medan den senare kommer fram under Romantiken. Båda är dock gamla i kultur- och idéhistorien.

Natursyn

Som en reaktion på en mekanistisk natursyn, där människan skall lägga jorden under sig, erövra och manipulera, för att inte säga plundra naturen på dess resurser, har en “mjukare” syn uppkommit. Naturen är här “helig” och det gäller att anpassa sig till Moder Jord och Livet. Man tar mer hänsyn til bland annat djuren. Naturen har ett egenvärde och inte bara ett instrumentellt värde som i den mekanistiska natursynen. Naturen blir levande och personlig, men bland också abstrakt och opersonlig, som i James Lovelocks Gaia-hypotes. Naturen är inte statisk, utan föränderlig. En utveckling, en evolution äger rum.

Gud och naturen

Den mekanistiska grundsynen ger människan en särskild position i naturen. En teistisk/deistisk världsbild menar att Gud skapat världen men sedan gett människan mandat att vårda naturen. Under sekulariseringens gång har människan tappat kontakten med Gud. Hon har glömt bort att vårda och har istället skövlat och plundrat jordens resurser. Naturen har avsakraliserats och Gud verkar inte längre i skapelsen. Resultatet ser vi i det moderna tekniska industrisamhället.

Som en reaktion har vi alltså fått en holistisk natursyn där ofta det andliga finns närvarande. Gud är immanent i skapelsen, och Guds transcendens betonas mindre eller försvinner helt. Världsbilden blir panteistisk. Distinktionen mellan Gud och skapelsen upphör. Människan kommer också närmare naturen. Det monistiska draget i panteismen suddar ut gränserna mellan Gud, naturen, människan och samhället. Detta får konsekvenser för människan och hennes handlingar.

Människosynen

Människan har avhumaniserats genom den mekanistiska världsbilden. Hon betraktas som en maskin, en apparat. Medvetandet, själen ses som en funktion av kroppen och dess (nerv)processer. Den ekologiska världsbilden ser naturen och människan som en organism. Människan är ett djur om än ett utvecklat sådant. Gränsen mellan människan och djuren suddas ut. Människan delar dock mycket av djurens biokemiska och biologiska processer.
Enligt humanismen är människan dock mer än ett djur. En kristen humanism talar om att människan är skapad till Guds avbild. Människans personlighet, tankeförmåga, självmedvetande, beslutsförmåga, ansvar, etc, är svåra att föklara ur ett biologiskt och naturalistiskt synsätt.

Den mekanistiska naturalismen och den holistiska naturalismen räcker inte för att förklara och lösa männikans och samhällets problem. Det behövs en humanism, dock ej en profan (sekulär) eller en allmänreligiös humanism, utan en kristen humanism.

Etiken

Etiken sysslar med värderingar och normer för handlandet. Man brukar göra en distinktion mellan fakta och värderingar, mellan att beskriva och att föreskriva något. Fakta och värderingar samverkar, men normer och värderingar kan inte härledas ur faktabeskrivningar. Vetenskapen beskriver (och förklarar) men kan inte föreskriva något. Etiken måste hämtas från annat håll.

Om gränsen mellan fakta och värderingar suddas ut, leder det till att även gränsen mellan ont och gott, liksom den mellan rätt och fel blir oklar. Risken med en holistisk ekologism är att dessa suddas ut. Man låter fakta styra etiken, fakta blir lika med värderingar. Det som är blir rätt. Man hämtar sina värderingar och normer från naturen, biologin och ekologin. En ekologisk etik skrämmer. Var är grunden för människovärdet? Skall kampen för tillvaron och den starkares överlevnad styra människans handlande?

Risken att människovärdet kommer i kläm i kärvare ekonomiska tider är stora. Detta kan leda till personliga tragedier och sociala konflikter inom nationer men också mellan folken. Det är dock bra att vi får upp ögonen för miljöförstörelsen samt att naturen har ett egenvärde.

Enligt kristendom är människan unik i Guds skapelse. Hon är en del av naturen men också relaterad till andra människor och folk, men framför allt är hon relaterad till Gud, enskilt och tillsammans med andra människor. Skall vi rädda denna planet, måste människorna på denna jord ta sitt ansvar. Här måste den västerländska människan ta sitt ansvar och ge fakta om naturförstörelsen, men också ge normer för att ta oss ur den ekologiska krisen. Ett sådant projekt kräver en aktiv människa med ansvar för helheten, inte en passiv människa som genom holismen blivit en del av helheten.

Deismen har skilt Gud från skapelsen. Materialismen har tagit bort Gud helt, medan panteismen blandar ihop Gud och naturen. Deismen och materialismen har lett till sekularisering och avkristning. Panteismen leder till oklara gränser inom världsbilden och etiken, vilket ofta leder till resignation och passivitet. I en teistisk kristendom är Gud både skild från och närvarande i skapelsen. Människan lever mellan Gud och skapelsen. Hon är inte Gud och inte heller Natur. Som förvaltare av skapelsen har hon ett ansvar inför Gud, för de svaga och det utsatta i skapelsen, både människor, djur, växter och naturresurser.

Mer av kamp

I början av artikeln nämnde jag om tre möjliga förhållningssätt till tro, vetande och tro-liv, nämligen kontaktlöshet, kontakt med harmoni och kontakt med spänning. Att vi bör undvika kontaktlöshet och dualism blir allt viktigare i dagens globala värld. Vi kan inte fly problemen utan måste ta ståndpunkt. Ibland kan det dock finnas skäl att dra sig undan, att vara defensiv, men i längden blir någon slags konflikt nödvändig.

Här finns det då två sätt att förena och leva med olika ståndpunkter. Som nämnts leder monism, integrering och harmonisering till att den kristne som individ och grupp kompromissar med eller anpassar sig till ett sekulariserat tankesätt och livsstil. Det andra sättet, kontakt med spänning, har ett dialektiskt- eller polaritetstänkande i botten. Vi lever i världen, men ej av världen. Här kan jag som människa bevara min kristna identitet i en spänningsrelation till det sekulariserade samhället. Det blir mer av kamp än anpassning, en kamp där jag genom kritik av moderniteten, i tanke och liv, öppnar vägar för Guds Ord och Guds Rike.

©  Credo 1995

---