Livet som konst

Francis Schaeffer

Alla människor kommer dagligen i kontakt med konstverk, även om vi inte har konst som vårt yrke eller som ett fritidsintresse. Vi läser böcker, lyssnar på musik, ser affischer, och uppskattar blomsterbuketter.

“Konst”, som jag använder ordet, omfattar inte bara “finkultur” - målningar, skulptur, poesi, klassisk musik - utan också popkulturella konstformer som romaner, teater, film och popmusik. Det ligger något i idén att hela det kristna livet ska vara vårt största konstverk. Även för konstnären är hans liv hans viktigaste verk. Men vilka kriterier kan man använda för att bedöma ett konstverk? Jag tror att det finns fyra grundläggande kriterier: 1) teknisk skicklighet; 2) äkthet; 3) intellektuellt innehåll, alltså vilken världsåskådning som presenteras; och 4) integrering mellan budskapet och mediet.

Kriterium ett: teknisk skicklighet

När det gäller teknisk skicklighet tänker jag diskutera målning, eftersom det är lättast att illustrera vad jag menar genom att använda just bildkonsten som exempel. Här tar man hänsyn till konstnärens bruk av färg och form, färgens konsistens, struktur och balans, målningens layout och enhetlighet m.m. På vart och ett av dessa områden kan det råda varierande grad av teknisk skicklighet. När man erkänner den tekniska skickligheten i ett konstverk, kan man betrakta upphovsmannen som en stor konstnär även om man inte håller med om hans världsåskådning.

Man är inte rättvis mot en konstnär som människa om man betraktar hans konst som skräp bara för att man inte delar hans perspektiv på livet. Kristna skolor, kristna föräldrar och kristna pastorer har ofta stött bort ungdomarna på precis den här punkten. Eftersom skolorna, föräldrarna och pastorerna inte kunde skilja mellan teknisk skicklighet och innehåll, har en mängd stor konst förkastats med förakt eller åtlöje. Men om en konstnär visar stor teknisk skicklighet måste vi respektera honom för det, även om vi har invändningar mot hans världsåskådning. Människor måste respekteras som människor. Kreativitet och teknisk skicklighet är därför viktiga kriterier.

Kriterium två: äkthet

Äktheten är det andra kriteriet. Äktheten handlar om huruvida en konstnär är ärlig mot sig själv och sin världsåskådning i sin konst, eller om han bara skapar för pengarnas skull eller för att bli accepterad. Om en konstnär skapar ett konstverk enbart på beställning av en kund - vare sig det handlar om en mecenat på medeltiden, ett prestigefyllt modernt galleri som konstnären vill komma in på, eller dagens konstkritiker - saknar verket äkthet. De moderna “kunderna” är kanske t.o.m. mer destruktiva än medeltidens adelsmän.

Vi kan föreställa oss en samtida dramatiker vars framtid ligger i de självvalda kritikernas händer. I teater, konst, musik och film finns en liten skara kritiker i New York och London som kan antingen skapa eller krossa en konstnär. Det måste vara en stor frestelse för en konstnär att göra något för att behaga kritikerna och förringa konstens roll som ett seriöst uttryck för vad han egentligen vill säga.

Kriterium tre: intellektuellt innehåll

Det tredje kriteriet för att bedöma ett konstverk är dess innehåll, det som återspeglar konstnärens världsåskådning. När det gäller en kristen måste världsåskådningen i en konstnärs alster bedömas i Skriftens ljus. Konstnärens världsåskådning är inte oberoende av Guds Ords värderingar. På detta sätt liknar konstnären en vetenskapsman. Vetenskapsmannen kan klä sig i en vit rock och av samhället hyllas som en expert, men när hans uttalanden strider mot Guds uppenbarelse i Skriften måste de till slut stå under Ordets auktoritet. En konstnär kan klä sig i en färgfläckad rock och hyllas nästan som en helig man, men när hans alster visar hans världsåskådning, måste dess innehåll bedömas utifrån den kristna världsåskådningen.

Det står nu klart hur man kan fälla en dom över ett konstverk. Om man som kristen står framför en tavla och påstår att konstnären är tekniskt skicklig och uppriktig i det som han presenterar - om han verkligen är det - och om man har varit rättvis mot honom som människa och som konstnär, kan man ändå konstatera att hans världsåskådning är bristfällig. Man måste värdera hans världsåskådning på samma grund som man kan värdera vilken annan världåskådning som helst - vare sig det är en filosof, arbetare, affärsman, eller någon annan som har den.

Låt mig illustrera: Jean-Jacques Rousseaus begrepp “bohemisk frihet” har blivit accepterat i det moderna samhället, men det har inget med ett kristet tänkande att göra. Rousseau sökte någon slags autonom frihet. Från Rousseau härstammade en hel skara “övermänniskor” som, befriade från både förnuft och moral, levde livet. I flera generationer betraktades det bohemiska livet som något slags ideal för konstnärer. Sedan några decennier tillbaka har det även blivit idealet för fler än bara konstnärer. Men utifrån ett kristet perspektiv är en sådan livstil inte acceptabel. Guds Ord gäller de stora såväl som de små, vetenskapsmannen såväl som vanliga Svenssons, kungen såväl som konstnären.

Det är möjligt att en del konstnärer inte är medvetna om att de presenterar en världsåskådning överhuvudtaget. Men en världsåskådning brukar synas i konstnärens alster ändå. T.o.m. konstverk som skapas som “konst för konstens skull” förutsätter en världsåskådning - även världsåskådningen att det inte finns någon mening är ett meningsfullt budskap. Hur som helst, vare sig konstnären är medveten om sin världsåskådning eller inte, måste varje världsåskådning som finns stå under Guds auktoritet.

Förrädiska fallgropar

Detta tredje kriterium har en viktig följd: vi måste inse att om någonting falskt eller omoraliskt presenteras i ett stort konstverk, kan det vara mer förrädiskt och destruktivt än om samma budskap hade presenterats i dålig konst eller vanlig prosa. Mycket av den grova konsten som produceras så flitigt av subkulturer och undergroundrörelser är laddad med destruktiva budskap, men konsten är ofta så dålig att den saknar kraft. Men ju större det konstnärliga uttrycket, desto viktigare blir det att medvetet lägga konsten och dess världsåskådning under Bibelns och Kristi auktoritet.

En vanlig respons är att göra precis tvärtom: många anser att ju större konst, desto mindre ska man kritisera världsåskådningen. Vi måste vända på denna inställning. Ett exempel på den stora konstens katastrofala effekter när den saknar ett kristet innehåll kommer från zen buddhism. Enligt zen är världen ingenting; människan är ingenting och tillvaron är ingenting. Men zenpoesi uttrycker det så vackert, så mycket vackrare än i undergroundkulturens tidningar. Med grova ordalag och svordomar hävdar undergroundkulturen att människan inte är någonting, att världen inte är någonting och att tillvaron inte är någonting. Och man tänker för sig själv: “Om det uttrycktes med lite skönhet vore det kanske någonting.” Då kommer zen som stor konst och slår in budskapet i ett vackert paket. Och människan är död två gånger om.

Fyra sorters konstnärer

En annan viktig sak följer ur behovet av att värdera ett konstverks innehåll. Det är möjligt för en icke-kristen konstnär eller författare att skapa enligt en kristen världsåskådning trots att han inte personligen är kristen. För att kunna förstå detta, måste vi inse att ordet kristen kan användas på två sätt. Den första definitionen är att en kristen är en människa som har accepterat Kristus som frälsare och herre, som därmed har gått över från döden till livet, från mörkrets rike till Guds rike och som är pånyttfödd. Om ett antal människor verkligen är kristna kan de skapa en konsensus i samhället som är större än den kristna gruppen. Icke-kristna konstnärer kan måla och skriva inom ramen för denna konsensus trots att de inte är personligen kristna.
Det finns alltså fyra sorters människor i konstvärlden. Den första är den kristna konstnären som skapar utifrån sin kristna världsåskådning. Den andra är den icke-kristna konstnären som uttrycker sin icke-kristna världsåskådning i sin konst. Den tredje är konstnären som personligen inte är kristen, men som inte desto mindre skapar utfrån den kristna konsensus som haft inflytande på honom. Thomas Jefferson och Benjamin Franklin är två bra exempel på detta från en annan tid. Såvida vi vet utifrån det som de har sagt och skrivit, var dessa män inte personligen kristna. Men de lyckades skapa någonting med en kristen bas på grund av den kristna konsensus som skapades av Samuel Rutherfords bok Lex Rex. Utifrån en kristen konsensus kunde Jefferson och Franklin skriva att människor har vissa oinskränkbara rättigheter; alltså ett begrepp som har sin bas i den kristna världsåskådningen. Den fjärde sortens människa är den kristna konstnären som inte förstår helheten med den kristna världsåskådningen och som därmed producerar konst som förkroppsligar en icke-kristen världsåskådning. Med andra ord, precis som det är möjligt för en icke-kristen konstnär att vara inkonsekvent och avbilda Guds värld trots sin personliga livsfilosofi, på samma sätt kan en kristen konstnär bli inkonsekvent och avspegla en icke-kristen världsåskådning i sin konst. Det är denna sistnämnda grupp som kanske är den bedrövligaste.

Kriterium fyra: integrering

Ett fjärde kriterium för att bedöma ett konstverk handlar om hur väl konstnären har anpassat mediet till budskapet. I de riktigt stora konstverken finns en sammanhållning mellan formen och innehållet. Den största konsten har en form som är anpassad till den världsåskådning som den representerar.
Ett tydligt exempel är T.S. Eliots Det öde landet. När Eliot gav ut dikten år 1922 blev han en hjälte bland modernistiska poeter därför att det var första gången han vågade anpassa diktens form till världens natur så som han förstod den - fragmentarisk, sprucken, irrelevant. Och hurudan var diktens form? En splittrad samling krossade språkfragment och bilder med hänvisningar till ett tillsynes slumpmässigt utvalt axplock ur skönlitteratur, filosofi och religiösa skrifter från antiken ända fram till idag. De modernistiska poeterna var nöjda, för nu hade de fått en poetisk form som passade bra med irrelevansens världsåskådning.

Genombrottet i målningar kom med Les Desmoiselles d’Avignon (1907), en tavla som fått sitt namn av en bordell i Barcelona. Picasso började tavlan i den rådande stilen, men - som en konstkritiker beskriver det - slutade med en halvabstrakt komposition där kvinnorna är uppdelade i flera plan, samtidigt som de är ihoptryckta i ett ytligt rum. Alltså, Picasso började på vänsterkanten med naturliga former och fortsatte mot tavlans mitt med figurer i en spansk naiv stil, och avslutade med kvinnorna till höger som består av abstrakta former, symboler och masker. Därmed lyckades han att förvandla människor till monster. Picasso var medveten om vad han höll på med, och för ett ögonblick stannade hela världen upp. Det var så starkt att det dröjde innan hans vänner kunde förmå sig att acceptera tavlan. De ville inte ens se på den. I sin avbildning av kvinnor presenterade Picasso en fragmenterad mänsklighet. Det som T.S. Eliot gjorde med poesi hade Picasso redan gjort med måleri. Båda konstnärer förtjänar höga betyg för integrering av mediet till budskapet.

Det kristna livet som konstverk

Jag vill avsluta med att föreslå att vi tar alla dessa perspektiv på konst och försöker tillämpa dem på vårt kristna liv. Inget konstverk är viktigare än den kristnes eget liv och varje kristen har en kallelse att vara en sådan livskonstnär. Man har kanske ingen gåva eller talang för att skriva eller komponera eller sjunga, men varje människa har en kreativitet i hur hon lever sitt liv. Det kristna livet ska alltså vara ett konstverk. Det kristna livet ska vara något som karakteriseras av skönhet och sanning mitt i en förlorad och förtvivlad värld.

Översättning: Ray Baker

©  Credo 1998

Källa/fotnot: Artikeln är ett utdrag ur Art in the Bible, och publiceras med tillstånd av Inter Varsity Press och L'Abri.

---