Ämnen
Kristendomen och andra religioner
Peter Kreeft
Som filosofiprofessor, anser jag att den vanligaste invändningen mot kristen tro inte är bland de tre allvarligaste invändningar man kan ha mot något – vilken idé som helst, vare sig religiös eller ej.
Den allvarligaste invändningen mot en idé är att den inte är sann. Skulle en ärlig människa någonsin tro på någonting som de misstänkte vara falskt? En andra allvarlig invändning är att den inte är god. Alltså, att den gör en ond. En tredje invändning är att den är ful och inte vacker. Det sanna, det goda och det vackra är tre absoluta normer som ingen människa kan få för mycket av. Men kristen tro brukar inte kritiseras för att den är falsk, ond eller ful, utan oftast för att den är någonting överhuvud taget. Den har en egen identitet. Den är annorlunda.
I vår tid, som präglas av tolerans och pluralism, blir den vanligaste invändningen mot kristen tro att den är en religion. Om den gör anspråk på att vara mer än så – om den hävdar sig vara den absoluta sanningen – är den intolerant och trångsynt, elitistisk, snobbaktig, högfärdig och bigott. Så är det bara. Alla religiösa vägar – om man bara tror uppriktigt – måste leda til Gud. Denna idé verkar rätt upplyst tills man börjar ställa lite svårare frågor: Alla vägar? Omfattar detta även satanism? Sektledare som leder sina anhängare att begå självmord? Är alla dessa trosuppfattningar likvärdiga? Finns det någon gräns eller skiljelinje någonstans?
Vad säger kristendomen om andra religioner? Det finns fem frågor vi måste ställa oss och svara på för att samla ihop våra tankar innan vi kan utvärdera tänkbara svar på denna fråga.
- Enligt kristen tro, är andra religioner sanna?
- Är de goda?
- Kan de frälsa oss?
- Kan de upplysa oss? Alltså, kan man lära sig något av dem?
- Är de nyttiga? Alltså, bör de kristna låna tekniker från dem?
Är andra religioner sanna?
Vi kan inte svara på denna fråga förrän vi kommit överens om vad sanning är. Jag föreslår att vi accepterar den snusförnuftiga definitionen, att sanningen är motsvarigheter mellan påstående och verkligheten. Enligt den här defininitionen tycker jag att svaret på fragan är: ”Delvis.” Det finns en del sanning överallt. Det är inte förvånande. Att det inte finns något annat än sanningen någonstans – det är förvånande.
Problemet är att de österländska religionerna har en annan definition på sanningen. En kristen kan påstå att hinduism är sann i det att den ytterst är monoteistisk, men falsk i det att den är panteistisk. Men en hindu skulle säga: ”Nej, det där är ett antingen-eller tänkande.” En panteist kan inte invända att skillnaden mellan sanningen och icke-sanningen inte har någonting att göra med en idé som motsvarar en objektiv verklighet, eftersom detta förutsätter en riktig skillnad mellan just din idé och den objektiva verkligheten.
Enligt en konsekvent panteism eller monism finns inga verkliga skillnader alls. En av de viktigaste meningarna ur de hinduiska Upanishaderna är att ”... idén ett är all sannings källa; begreppet två är all falskhetens källa.”
Alltså, sanningen kan inte vara en idé som motsvarar något annat. Sanningen är idéns omfattning. Den enda idé som är absolut sann är begreppet om Brahman, Det yttersta, Världsalltet. Alla mindre idéer är delvis sanna och delvis falska. Men ingenting är helt falskt.
Dessa motsatta definitioner på sanningen begränsar oerhört dialogen mellan österländska och alla de tre västerländska religionerna. Dialog mellan världsdelar med olika definitioner på sanningen är dialog som bygger på – vad då? Österlandet brukar mena att man inte kan ha fel medan Västerlandet hävdar att Österlandet har fel på vissa punkter. En hindu kan tro på i stort sett allt, inklusive kristendomen. Det gör de flesta hinduer faktiskt – åtminstone att kristen tro är en del av sanningen eller ett steg på vägen mot sanningen eller ett slags uppenbarelse av sanningen till vissa människor. Till och med motstridiga idéer kan accepteras av hinduer, buddhister och taoister. Den stora stötestenen för dialog mellan öst och väst är motsägelselagen. Detta är ett filosofiskt mer än ett religiöst problem.
Österlandet säger att dess sanningsbegrepp omfattar även det västerländska logiska begreppet. Därför anses Österlandet vara inklusivt och Västerlandet exklusivt. Det är kanske därför österländska religioner är så populära idag. Ingenting ska uteslutas. Man kan vara kristen eller muslim eller jude samtidigt som man är hindu eller något slags flummig mystiker. Man behöver inte kasta bort någonting. Jag tror däremot, att med sanningen förhåller det sig tvärtom.
Det traditionella västerländska sanningsbegreppet – jag tar Aristoteles som ett exempel – omfattar den österländska insikten att större idéer har större sanningsvärde än mindre idéer. Men det österländska begreppet omfattar inte Västerlandets motsägelselag. Det är alltså Västerlandet som är mycket mer inklusivt. Västerländets logik förstår och omfattar österländsk logik, men inte tvårtom. Västerlandet tillägger lagen om motsägelsefriheten.
När vi nu har försvarat det västerländska sanningsbegreppet, får vi fråga en gång till: Är de österländska religionerna sanna eller falska? Svaret är att de delvis har en djup insikt i sanningen, men att de också har allvarligt fel på vissa områden. Såvida de motsäger kristen tro, är de falska.
Den enda annan trosuppfattning som biblisk kristendom accepterar som fullständigt sann är biblisk judendom, av den enkla anledningen att judendomen inte alls är en annan religion, utan grunden som kristen tro bygger på, Jesus egen trosuppfattning. Han sa: Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upgäva utan för att uppfylla.1
Är andra religioner goda?
Vad har andra religioner för etik och moral? Jag tror, med undantag av satanism och religiösa sekter som utmanar sina anhängare att begå självmord och andra hemska saker, att världens religioner inte bara har en moral, utan också en mycket djup och sann insikt i moralen.
Vi kan urskilja tre sorters moral. För det första, en pragmatisk moral. Jag ska inte slå dig på käften om du inte slår mig på käften; och båda två mår bättre av det. För det andra finns det ett sinne för rättvisa. Det är fel att göra si och så; det är orättvist, olagligt eller ojuste. För det tredje finns det en moral som bygger på kärlek och självuppoffrande. Den besegrar naturens starkaste implus, egoism. Den är sällsynt, högaktad och mycket märkvärdig. Alla världens religioner uppnår denna tredje nivå. Man hittar största delen av Jesu undervisning från bergspredikan hos rabbinerna, Buddha, Koranen och Konfucius.
Det finns dock betydelsefulla motsägelser i de olika religionernas moraliska undervisning, som bygger på väsentliga teologiska skillnader. Dessa motsägelser är egentligen ganska sällsynta. Det är mycket vanligare att världens religioner tar liknande ståndpunkter i moraliska frågor. Själva faktum att religionerna kommer överens om moraliska frågor frestar många människor att identifiera religioner med moral och bortse från teologi, eftersom den moderna människan inte gillar stridigheter.
Kan andra religioner frälsa?
Hittills har mina svar varit ganska generösa. Det finns mycket sanning och moral inom andra religioner. Men nu måste jag låta mer exklusivistisk. Kristendomen kan inte bli av med grundarens anspråk på att vara världens ende frälsare: Ingen kommer till Fadern utom genom mig.2 Det är solklart.
Men, att tro på det här innebär inte att man måste tro att endast medvetna, bekännande kristna kommer till himlen. Det finns tunga bevis i Nya testamentet att så inte är fallet. I Romarbrevet 1 står det att hedningarna känner till Gud genom naturen och samvetet. Johannesevangeliet 1:9 berättar at den gudomliga Logos kommer in i världen och upplyser alla människor. Jag tror inte att de kristna ska påstå sig veta hur många människor som blir frälsta. När lärjungarna ställde den frågan till Jesus, svarare han att de skulle ”... kämpa för att komma in genom den trånga porten”.3 Med andra ord, det är en dålig fråga. Däremot, påstår de kristna sig veta, därför att Jesus har sagt oss det, att om någon blir frälst – vem det än är, när och var det än är – så blir de frälsta genom Jesus Kristus.
Detta handlar om två olika frågor: ”Vem är frälsaren?” och ”Hur många människor blir frälsta?” Vi vet inte svaret på den andra frågan, men vi måste tro att vi vet svaret på den första.
Kristen partikularism handlar alltså inte om befolkningsstatistik över himmel och helvete. Det handlar inte heller om psykologi – det som måste hända i vårt medvetande och i våra känslor för att vi ska bli frälsta. Alltså, hur tydligt, medvetet och uttryckligt måste vi tro för att bli frälsta? Hur mycket måste man tro för att bli frälst? Jag tror inte vi vet svaret på den frågan. Det handlar inte heller om teologi – hur mycket vi vet om Gud. Gud kommer inte kräva att vi skriver en tenta i teologi vid himlens portar innan han släpper in oss.
Det handlar däremot om ett ontologiskt anspråk – ett påstående om objektiv verklighet. Det hävdar att om någon blir frälst, då är det Jesus som frälser. När en jude eller en ateist eller en hedning eller en hindu blir frälst är det inte på grund av judendom eller ateism eller hedendom eller hinduism. Det är genom Kristus – hans anspråk skiljer sig från alla andra anspråk. Han hävdar inte att han frälser dig från okunnighet eller ett oupplyst tillstånd, eller från ett socialt haveri. Han påstår sig kunna frälsa dig från synd. Det är synden och inget annat som kan stänga dig ute från himlen. Därför kan man inte jämföra hans anspråk med något annat anspråk. Det finns ingen gemensam kategori där man kan placera både Jesus och en annan religiös ledare och sedan jämföra dem utifrån kategorins villkor.
Detta anspråk tvingar oss att svara antingen ja eller nej. Det finns endast två möjliga responser. Om man tror på det, kan man inte heller svara att Jesus bara är en bland många goda och visa religiösa ledare – han hävdar sig vara så mycket mer än de gör: att han kan frälsa från synd och dess eviga följder, och att han är den ende som kan. Om detta inte är sant, är det en oförskämt arrogant lögn.
Många mäniskor blandar ihop de kristnas påståenden om Kristus med de kristnas påståenden om kristendomen. Vi gör exklusivistiska anspråk angående Kristus, men det gör vi inte nödvändigtvis angående kristendomen. Exklusivism gäller Jesus själv, den ende som är både Gud och människa. Den ende Gud som blivit kött. Exklusivism gäller däremot inte kristen kultur och dylikt.
De flesta människor som attackerar kristendomens exklusivistiska anspråk förväxlar dessa exklusivismer med den riktiga. När hörde du sist att någon icke-kristen tog på allvar det som Jesus hävdade om sig själv? Det händer nästan alltid att man attackerar de kristna, eller kyrkan, eller kyrkohistorien, eller illdåden som de kristna ansvarar för, eller intoleranta attityder. Dessa är inte huvudsaken.
När någon kritiserar oss som arroganta eller envisa, ska vi svara, att vi är stenhårda när det gäller Jesu person och verk, men inte när det gäller något som vi själva åstadkommer. Den här envisheten handlar inte om arrogans, eftersom vi inte vågar tillskansa oss makten att förändra vår mästares lära. Vi har inte den auktoriteten. Autoritet betyder ”auktorens rätt”, och vi är inte kristendomens auktorer. Det som är arrogant, är att tro att man kan tillrättavisa Gud för humanismens skull.
Kan andra religioner upplysa oss?
Kan vi lära oss vishet av andra religioner? Jag känner inte till något skriftställe som svarar direkt på den här frågan, men min personliga åsikt är att vi naturligtvis kan lära oss mycket. Skrifterna berättar att Gud, som många gånger och på många sätt har talat till våra fäder genom profeterna och som nu talar till oss genom sin son, alltid har sina vittnen bland hedningarna (jfr Heb 1:1; Apg 14:17). Paulus predikan i Apostlagärningarna 17 och hans ord i Romarbrevet 1 är tydliga på den punkten.
Därför finns det goda skäl för de kristna att studera andra religioner med det genuina hoppet om att hitta en djup vishet där. En anledning kan vara att vi ska lära oss uppksatta vår egen tro ännu mer. Som fallna människor uppskattar vi olika saker bäst i kontrast till andra saker. I himlen kommer vi inte behöva detta: vi kommer att uppskatta njutning utan smärta, livet utan döden, och godhet utan ondska. Men här och nu är det kontrasten som hjälper oss uppskatta. Vi känner till ljus på grund av mörker och fullständig tro genom bristfällig tro. Även om andra relgioner inte har mycket att bidra med positivt, finns det mycket vi kan lära oss av dem i kontrast till kristen tro.
Men jag tror att vi kan lära oss mycket positivt av dem. Till exempel, Konfucius kan lära oss mycket om praktisk, social, moralisk och kosmisk harmoni. Lao-tzu kan lära oss mycket om tystnadens värde, och hur Gud kan komma till oss som en tyst, osynlig, mystisk kraft i naturen. Buddha kan lära oss mycket om meditationspsykologi. Muhammed kan lära oss mycket om underkastelse – islam – som är hjärtat i all sann religion.
Den tredje anledningen att vi kan förvänta lära oss vishet från andra trosuppfattningar är att all sanning är Guds sanning och vi måste söka ut den var den är kan befinna sig. Vi vet ju inte var man kan hitta sanningen förrän vi letar – vi bör alltså leta överallt.
Är andra religioner nyttiga?
Detta är en mycket svårare fråga än de andra fyra. Kan/bör de kristna använda zen buddhistiska meditationstekniker? Kan/bör kinesiska kristna följa Konfucius lära om socialetik? Kan/bör kristna pacifister lära sig av Gandhi? Kan/bör judiska kristna fira de judiska högtider? Jag vet inte.
Jag vet däremot att sådana frågor måste iakttas ytterst försiktigt, eftersom religion är levande och kan vara farlig. Religion är inte någonting man gör enbart i sitt sinne, utan någonting som bör föra en närmare Gud eller det verkliga. Alltså, innan man springer till en TM-lärare och skaffar sig ett mantra måste man försäkra sig att det inte handlar om ett demonnamn, vilket det ibland gör. Och innan man öppnar sin ande i zenmeditation, bör man försäkra sig att man öppnar sig för Gud och inte för tomheten. Man behöver mycket omdöme och vishet. Jag är lite misstänksam både vad det gäller utskillningslöst accepterande och omdömeslöst uteslutande.
Vi måste se på andra religioner på samma sätt som man ser på olika filosofier. På medeltiden, när kristna som Augustinus och Thomas av Aquino kom i kontakt med Platons och Aristoteles filosofier, sa de inte: ”Det här är vidriga och förkastliga hedningar. Vi har inget att hämta här.” De sa inte heller: ”Det här är djupt och sant och allt som finns här måste kunna passa in i kristendomen.” De kunde urskilja. Detta var en process som tog flera hundra år. Det kommer kanske ta flera hundra år tills vi har samma förhållningssätt till världens religioner.
Principerna som vi behöver i detta omdöme är först att Kristus redan har försett oss med allt vi behöver. Det finns alltså inget behov av att tillägga någonting överhuvud taget. Å andra sidan, är all sanning Guds sanning och Gud talar på många olika sätt. I princip kan man använda tekniker från andra religioner som endast är mänskliga och psykologiska tekniker – naturliga och inte övernaturliga, utan några religiösa följder, så som vi använder Aristoteles logik idag.
Kristendomen och andra religioner
Det finns egentligen sex sorters icke-kristna religioner: agnosticism, ateism, polyteism, panteism, deism och unitarism. Frågan som vi nu måste diskutera är hur kristendomen jämförs med dessa. Min egen ovetenskapliga undersökning av facklitteraturen har kommit fram till tio olika svar på denna fråga. Jag ska presentera dem på en skala från det mest fundamentalistiska svaret till det mest liberala.
1. Bara de kristna kommer till himlen. Alla andra religioner är falska och deras anhängare hamnar i helvetet. Detta är en bra motivation för mission. Människor som förespråkar detta svar är ärliga i det att de tror att det är Bibelns uttryckliga lära.
Felet här är att de blandar ihop Bibelns anspråk på Kristus med anspråken som dessa teologer gör på kristendomen.
2. Vi kan inte hävda att alla icke-kristna hamnar i helvetet, men vi kan påstå att alla icke-kristna religioner är falska. Endast kristen tro är alltigenom sann.
Detta säger mera än vad som står i Bibeln, eftersom skrifterna inte tar upp frågan om andra religioner, men vissa undantag för hednisk tro i Gamla testamentet.
3. Andra religioner har en del av sanningen, kanske till och med en djup sanning, men endast kristen tro har den rena, felfria sanningen. Andra religioner blandar sanningen med felaktigheter, men kristendomen dricker av sanningen utan tillsatser.
Logiskt sett är problemet att agnosticism också är felfri, i det att dess enda anspråk är att inte veta. Därför kan felfriheten inte vara kristendomens enda kännetecken.
4. Andra religioner har en del sanning, men endast kristen tro har den fullständiga sanningen.
Men kristendomen gör inte anspråk på att lära den uttömmande sanningen. Den gör inte heller anspråk på hela sanningen om Gud. Det skulle ta en hel evighet.
5. Andra religioner förebådar kristendomen. De är förvirrade skuggor som liknar kristen tro, i synnerhet i mytologin. Kristendomen förklarar dessa myter, precis som en del människor använder glasögon för att förtydliga synen. Kristendomen förtydligar sanningen som presenteras i andra religioner endast på ett mycket mer diffust och otydligt sätt. I kristendomen blir myten verklighet.
Detta stämmer, men förklarar inte kristendomens förhållande till alla andra religioner, speciellt de som kom efter kristendomen, som baha’i och islam.
6. De olika religionerna har läror som är ojämförbara. Pluralism. Man kan inte jämföra religioner mer än man kan jämföra olika djurarter. De är olika – precis som katter och hundar och sköldpaddor.
Detta låter generöst, men det är inte så logiskt eftersom man kan faktiskt jämföra religioner, och vissa läror säger faktiskt mot läror i andra trosuppfattningar. Om Jesus är Messias, har judarna fel. Om Jesus inte är Messias, har de kristna fel. Om Gud har en vilja har hinduerna fel; om Gud inte har en vilja har de kristna fel. Alltså, på många punkter kan man faktiskt jämföra religioner.
7. Alla religioner är i grund och botten ett. Trots att de verkar säga emot varandra vid första anblicken är de egentligen ett på en mycket djupare nivå. Alla vägar bär till samma bergstopp. Det finns en mysktisk kärna i alla religioner, och på den nivån säger alla religioner samma sak. De verkar säga emot varandra endast när man tar deras exoteriska, yttre lärosatser alltför bokstavligt.
Detta är en vanlig ställning i akademiska kretsar. Problemet är att det är ett österländskt synsätt, inte västerländskt. Österländska och västerländska religioner skiljer sig på precis den här punkten. Österländsk religion hävdar att religion är dubbelbottnad – det finns en yttre, allmän lära som inte accepteras som den yttersta sanningen. Den upptäcks endast av ett fåtal mystiker i deras privata erfarenheter. Västerländska religioner är exoteriska. Idén att alla religioner är ett i deras esoteriska lära är ett kulturimperialistiskt sätt att se på frågan.
8. Religion är alltigenom subjektiv. Därför kan man inte jämföra religioner överhuvud taget. Tron är det som fungerar för dig.
Detta omdefinierar helt enkelt meningen med ordet ”tro”. Alla världens religioner påstår sig vara mera än endast vår subjektiva, egoistiska ställning. De syftar på att lämna denna subjektivitet och komma till insikt om den yttersta verkligheten. Detta svar reducerar religion till pop-psykologi.
9. Religion är progressiv och håller på att utvecklas. Kristendomen har utvecklats mera än judendomen, men inte lika mycket som baha’i eller modernism.
Problemet här är att man bedömer sanningen med en klocka eller almanacka. Det goda är lika med det nya. Med detta som måttstock måste man säga att marxism och fascism är bland världens mest progressiva religioner.
10. Kristendomen är den sämsta religionen i världen därför att den är så intolerant.
Genom kyrkans historia, har de flesta teologer tenderat att presentera svar någonstans mitt på skalan. Problemet med de liberala svaren är att de förkastar eller nonchalerar Jesu exklusivistiska anspråk på att vara Guds son och den ende frälsaren.
Ortodoxa kristna accepterar inte de populära liberala svaren, inte på grund av att de tror att kristendomen är den enda sanna eller goda religionen, utan därför att de tror att Jesus är enastående. Det finns ingen kategori som omfattar Jesus och alla de andra religiösa ledarna. Det går inte att jämföra honom med någon annan. Han är inte bara en profet eller en filosof eller en religiös nytänkare. Han är Guds ende som och världen ende frälsare. Och detta hävdar ingen annan om sig själv. De enda logiska alternativen är att Jesus ljög när han gjorde detta anspråk. Han var antingen en lögnare eller en dåre. Detta är de enda logiska möjligheterna.
Den ideala lösningen?
Vi kan svara på dessa frågor teologiskt, men vi måste också fråga oss hur den ideala lösningen skulle se ut. Vilken praktisk respons skulle leda till den bästa av alla möjliga världar när det gäller världens religioner? Svaret på denna fråga bör också vara vår målsättning. Det finns tre möjliga svar:
1. Hela världen omvänder sig till tron på Kristus. Det är det enklaste svaret och har den solklara fördelen att Kristus själv stödde detta svar när han befallde lärjungarna att gå ut och förkunna evangeliet för hela skapelsen.4 Nackdelen är att det är för simpelt för akademiker och för idealistiskt för vanliga, dödliga människor.
2. Tolerans. Hinduer förblir hinduer, men respekterar och förstår de kristna. De kristna, i sin tur, respekterar och förstår och tolererar hinduer. Fördelen är att vi inte behöver söka sanningen. Vi behöver bara tolerera andra människors åsikter. Det finns inget behov av missionärer som omvänder andra människor. Nackdelen är att det verkar vara likgiltigt. Vi tolererar det som vi inte bryr oss speciellt mycket om, som dålig smak för kläder eller film. Men vi tolererar inte det som vi verkligen bryr oss om, som våld eller rasism eller miljöförstöring.
3. Det tredje svaret är att alla religioner så småningom blir ett – inte på grund av konvertering, utan på grund av en total överenskommelse. Eftersom alla religioner har en mystisk kärna på den esoteriska nivån, kan enande äga rum när alla har blivit mystiker och genomskådat illusionen att religionerna motsäger varandra (vilket de också gör, på den allmänna, exoteriska nivån).
Men det är själva frågan vi diskuterar: österländska och västerländska religioner har olika uppfattningar om vad religion egentligen är. Är religionens sanna natur mystisk och esoterisk, som österländska religionerna hävdar, eller är det som de man möter i Västerlandet, att Gud har uppenbarat sina djupaste hemligheter, öppet för alla människor?
Uppriktighet och sanning
Om kristendom är sann, är omvändelse det enda vettiga alternativet. Om man föredrar tolerans eller enande kan inte Jesus Kristus anspråk vara sann. Om det är bättre för en hindu att inte känna Jesus än att känna honom, är Kristus inte det som han påstod sig vara: världens frälsare. Han blir då bara en möjlighet bland många.
Vad är då invändningen mot omvändelse, om det inte är att det är falskt? Är det att kristna missionärer ofta har uppfört sig dåligt, varit trångsynta och kulturimperialister? Detta var ett misstag och en förvrängning av evangeliet. Är det att försöket att omvända alla människor till tron på Jesus är hänsynslöst och saknar kärlek, respekt och medlidande? Det är ju exakt denna kärlek och detta medlidande som har motiverat missionärer att riskera martyrdöden. Det är kärlek och medlidande som en gång erövrade världen och som kan göra om det.
Man kan invända att den Gud som gör en väg nerför berget, och som kräver att alla hittar den vägen, inte är en Gud som man kan respektera. Man tycker kanske att det räcker med att vara uppriktig i sin tro. Vad mer kan Gud begära än att man är uppriktig? Men jag måste fråga hur du vet vad Gud vill? Och, för det andra, frågar jag om du nöjer dig med uppriktighet när det gäller något som djupt engagerar dig? Du lider av cancer och kirurgen opererar. Duger det att hon är uppriktig i sin längtan att hjälpa dig, eller kräver du också rätt kunskap? Ifråga om objektiv sanning, duger inte uppriktighet. Man måste ärligt söka sanningen, men man måste också upptäcka den.
Antagandet bakom invändningen att uppriktighet allena duger är att religion endast är subjektiv eller att man aldrig kan känna till objektiv sanning eller att sanningen är av ringa betydelse. Det typiska antagandet idag är att religionen är någonting som finns i oss. Det förutsätter att religionen handlar om att vara snäll, men inte om att känna sanningen. Det är praktiskt och inte teoretiskt, moraliskt men inte teologiskt – ett sätt att leva men inte en karta över verkligheten. Antagandet förutsätter också att det är människan och inte Gud som skapat religionen. Allt som människor har skapat är egentligen jämställt. Att påstå att endast en konststil eller ett politiskt system är sant eller bra och alla andra fel, är visserligen trångsynt och intolerant. Kristendomen förutsätter däremot inte att Kristus var en människa som hittade fram till Gud, utan att han är Gud som hittade ned till människor. Alltså, en väg nedför berget.
Att hävda att Kristus är den ende frälsaren, som Kristus faktiskt gjorde, är inte att påstå att endast de kristna blir frälsta. Nya testamentet ger oss ett tydligt svar på den första frågan: Vem är frälsaren? Jag tror inte det ger oss ett så tydligt svar på den andra frågan, om vad vi subjektivt måste göra för att bli frälsta. Visst står det att du ska ”... tro på Herren Jesus, så skall du bli räddad, du och din familj”.5 Men trots att skiljelinjen mellan Jesus Kristus och andra är tydlig, är skiljelinjen mellan en övertygad tro och en möjlig tro mindre tydlig.
Vad skulle det innebära att säga att Sokrates är i himlen? Jo, om han är i himlen, har han kommit dit på grund av Jesus Kristus. För att komma till himlen genom Jesus Kristus måste man tro på Kristus. Hur kan Sokrates tro på Kristus? Genom att känna Kristus. Hur kan Sokrates ha känt Kristus? På exakt samma sätt som vi, som det sanna ljuset som kommer in i världen.6 Kristus är inte enbart en människa som levde i 33 år. Han är Gud allsmäktig, treenighetens andra person som är evig och upplyser alla människor, även de som föddes före honom.
Vem blir då frälst? Svaret som skrifterna ger är oerhört tydligt: Vem som än vill. Vi förkunnar Kristus och alla bör tro på Kristus, därför att han är sanningen. Det är det enda skälet för att man ska tro eller förkunna någonting överhuvud taget.
Översättning: Ray Baker
© Credo 1997
Källa/fotnot: ur en föreläsning vid CredoAkademin 1997
Fotnoter:
