Ämnen
Islam och kristen tro
Ida Glaser
Religion handlar om förhållandet mellan det begränsade - det mänskliga - och det oändliga. Det handlar om relationen mellan parter som är helt olika till sitt väsen. Ibland betonas olikheten och ibland relationen. Balansen mellan olikhet och relation är en viktig faktor i ett religiöst system.
Om man plockar bort olikheten så finns det två möjliga vägar. Antingen hittar man något oändligt som nästan är mänskligt, eller som kan förstås av det mänskliga förnuftet - t ex gudavärlden i det antika Grekland. Eller också kommer det mänskliga att uppgå i det oändliga, som i t ex hinduism eller buddhism.
Om man å andra sidan tonar ner relationen så kommer klyftan mellan det oändliga och det mänskliga till slut att bli så stor, att det oändliga blir omöjligt att närma sig eller veta något om. Det är på den sidan av skalan som ortodox islam ligger. Den kristna tron ligger någonstans i mitten av skalan. Det är helt klart att Gud och människan är olika till sin natur, men det finns även möjlighet till en nära relation mellan dem. Det måste inte vara antingen olikhet eller relation, utan det kan vara både-och. På den punkten är kristendomen förmodligen unik. Den är därför en bra utgångspunkt när vi vill jämföra och försöka förstå olika religioner.
När man börjar med frågan om Guds natur, upptäcker man att begreppet “relation” återfinns i en mängd huvudområden i den kristna läran. Om man försvagar relationens plats, leder det till att man närmar sig en islamisk förståelse på dessa områden. Skillnaderna i hur man ser på relationen mellan Gud och människan gör att en del av lärosatserna i den kristna tron blir oacceptabla för en muslim. Diskussionen kommer att innehålla en mängd påståenden som är ganska förenklade, och någon menar säkert att det behövs fler förutsättningar. Men på det här viset ser man lättare var tonvikten ligger i de olika systemen.
Guds natur
Kristendomen säger att Gud är treenig. Tre personer i en Gud som funnits i evighet. Den kristne Guden har också särskilda karaktärsdrag, i synnerhet helighet och kärlek. Allt detta antyder att det finns relationer. För vad är egentligen en person? Det utmärkande draget för en person är att hon relaterar till någon annan. Hon kommunicerar, väljer och har gemenskap med andra personer. Att säga att Gud är tre personer betyder att dessa personer relaterar till varandra. Det är gemenskap som sammanlänkar personer, så åtminstone ett sätt att uppfatta Gudomens tre personers enhet är såsom enheten i en gemenskap.
Vad är helighet? Helighet har med olikhet och avskildhet att göra, men det finns också en moralisk underton. Treenigheten är skild från mänskligheten på grund av sin moraliska renhet. Jag undrar om det överhuvudtaget kan finnas moralisk renhet utan att det finns relationer. Kan någon vara god i ett vakuum? Jag tvivlar på det! Godhet är en kvalitet, på samma sätt som trohet, men man kan bara se godheten om den finns i någon form av gemenskap, precis som man blir medveten om ljuset först när det når ens ögon. Att säga att en person är god, utan någon annan referens än hon själv, skulle kunna vara sant, men hennes godhet kan bara upptäckas - och därmed vara känd - genom att man ser vilka konsekvenser den far i förhållande till andra.
Helighet och gemenskap
När det gäller kärlek då? Kärleken är meningslös om den inte har ett objekt, för kärlekens grundval är gemenskap. Gud är kärlek av evighet, inte därför att han har en slumrande förmåga att älska, utan därför att han verkligen älskar. Det finns kärlek - och därmed också gemenskap - mellan personerna i treenigheten.
En kärna i den kristna gudsbilden är gemenskapen mellan olika personer. Gud är tre - tre personer som existerar var för sig. Men Gud är också en, eftersom de tre är förenade i en gemenskap av helighet och kärlek.
Om man plockar bort gemenskapen, vad har man då kvar? Om man bara har enhet så finns inte de tre personerna kvar. Man kan ha heligheten men inte kärleken, och den moraliska sidan av heligheten får ett annat innehåll. Detta förflyttar sig mot den islamiska gudsbilden. I Gud finns ingen mångfald: hans grundläggande karaktärsdrag är enhet. Han är inte mångfald i sig själv, och han är inte förbunden med någon annan. Han är därför inte i en evig gemenskap, för det finns ingen som han skulle kunna relatera till.
Tanken på helighet och kärlek finns även i den islamiska gudsbilden. Båda egenskaperna förkunnas om honom, men jag skulle vilja påstå att orden inte har samma innebörd som de har i en kristen kontext. Således står helighet för avskildhet, och gör Gud till domare, men det binder honom inte vid någon moral. Faktum är, att ingenting kan binda honom överhuvudtaget. Han är fri att önska precis vad han vill, och han är mäktig nog att genomföra det han bestämt sig för. Han är därför inte bunden av någon lag, inte ens av en lag som han själv har stiftat. I den meningen är hans moraliska karaktär av underordnad betydelse. Den är underordnad hans vilja.
Guds kärlek kan göra att han har förbarmande med sina skapade varelser, han kan till och med kommunicera med dem, men det är en kärlek som snarare nedlåter sig till ett barmhärtighetsverk än en kärlek som delas i en gemenskap. Gud kan välja att älska oss om han så vill, men relationen till objektet för hans kärlek är helt annorlunda än den som vi ser i den kristna tron.
Hög och upphöjd
I islam är Gud utan tvivel något fullständigt annorlunda än människan. Han är hög och upphöjd, och mäktig nog att genomföra det han önskar. Dessa är hans fundamentala karaktärsdrag, och de kan tränga undan både rättvisa och kärlek, definierade utifrån en kristens förståelse av begreppen. Både viljan och makten förkunnas om Gud, men utan att det nödvändigtvis finns en referens till någon annan, eftersom Gud i evighet inte har gemenskap med någon annan. Rättvisa och kärlek, så som de uttrycks i en gemenskap, är oväsentliga.
I kristendomen är å andra sidan rättvisa och kärlek primära. Gud är allsmäktig och kan göra vad han vill, men hans trofasthet försäkrar oss om att han inte handlar på ett sätt som går emot hans kärlek och rättvisa. Hans makt och vilja är på så sätt begränsade. Han är en evig gemenskap, och gemenskapen är hans viktigaste karaktärsdrag.
Människans natur
Den fundamentala skillnaden mellan den kristne Guden, med sin eviga gemenskap, och den islamiske Guden, med sin eviga enhet, visar sig även på andra områden i den religiösa verklighetsuppfattningen. Viktigast är hur den reflekteras i förståelsen av människans natur.
Den kristna världsbilden ser på människan som en varelse olik Gud och annorlunda än han. Samtidigt är hon skapad “till Guds avbild”; det finns en likhet mellan Skaparen och den skapade varelsen. Denna likhet omfattar personligheten, det kännetecknande karaktärsdraget hos Gud som innebär att han har en förmåga att relatera, som även finns hos människan.
Detta betyder inte enbart att människan kan relatera till sina medmänniskor. Bibeln antyder att likheten mellan den skapade varelsen och Skaparen är tillräckligt stor för att ömsesidig kärlek, smärta och kommunikation ska vara möjlig i deras gemenskap med varandra. Människan kan relatera till Gud själv; i själva verket är det för denna relation som hon är skapad. Hon är tänkt att relatera till sin Skapare i ömsesidig kärlek, som ett barn relaterar till sin förälder.
Den islamiska bilden ser annorlunda ut. Människan är, precis som i kristendomen, både en andlig och en kroppslig varelse. Hon har en möjlighet, och ett ansvar, att ta emot Guds uppenbarelse och att handla i förhållande till honom. Men föreställningen om att hon skulle vara skapad till Guds avbild finns inte. Människan kan inte sägas vara “lik Gud” - själva påståendet anses vara hädelse eftersom det inte finns någonting som är likt honom. Frånvaron av likhet gör att dimensionen av en ömsesidig gemenskap mellan Gud och människan försvinner.
Kan inte påverka Gud
Särskilt tydligt är det att människan inte kan påverka Gud eftersom det i så fall skulle reducera hans makt och oberoende. I en hadith uttrycks det så här:
0 mina tjänare, ni kan varken göra mig någon harm eller göra mig något gott.
Inte ens om människor och djinner slår sig samman kan de på något sätt öka eller minska Guds makt. En kristen skulle i stort sett kunna hålla med om det här, men muslimen driver föreställningen så långt att slutsatsen blir att människan inte kan påverka Gud på något sätt. Hon kan varken orsaka smärta eller glädje. Trots att Gud har nedlåtit sig att kommunicera med sina skapade varelser, och även att älska dem, kan relationen aldrig bli ömsesidig eftersom människans respons inte gör någon som helst skillnad för Gud. Vi kan se detta i Koranen:
Jag har skapat djinnerna och människosläktet blott för att de skola dyrka mig. Jag vill ej hava någon näring av dem, och jag vill ej, att de skola bespisa mig. Gud är förvisso Försörjaren, den Mäktige, den Starke.1
Relationen blir mer som den mellan en härskare och hans undersåte, än den mellan en far och hans son, eftersom människan i första hand är skapad till tillbedjan och inte till gemenskap. Det finns en gemenskap mellan Gud och människan, men den grundas inte på den ömsesidiga kärlek som vi finner i Bibeln. Khurshid Ahmad beskriver “förverkligandet av människans relation till Allah” genom att citera ett ord av Muhammed: “Du skall tillbedja Allah som om du ser Honom, för Han ser dig trots att du inte ser Honom.” Ahmad förklarar:
Det betyder att alla handlingar ska utföras med Allah för ögonen. Om detta inte är möjligt måste du inse att Allah ser dig Denna insikt betraktas som förutsättningen för en sann andakt. Det uttrycker att människan har identifierat sin vilja med Guds Vilja och låter sin vilja komma i fullständig samklang med den Gudomliga Viljan…
Människan kommer närmast Gud genom att mer och mer identifiera den mänskliga viljan med den Gudomliga Viljan.
Närheten mellan människan och Gud beskrivs med utgångspunkt från kunskap snarare än likhet, och det grundläggande i gemenskapen är viljan att underkasta sig snarare än ömsesidig påverkan.
Syndens natur
Den viktigaste frågan när det gäller syndens natur är inte så mycket hur man definierar synd som frågan om vad synden leder till, eftersom det är det senare som bestämmer det förra.
Enligt en kristen världsbild, är det förskräckliga med synden att den bryter gemenskapen mellan Gud och människan. Detta får följder för syndaren - synden klipper av banden till Gud, gör henne döv för Guds kommunikation, och ställer henne under domen. Dessutom får synden konsekvenser för Gud, eftersom relationen är ömsesidig. Den kränker och bedrövar honom så att han längtar efter att återupprätta syndaren, men hans helighet gör att han inte kan ha överseende med synden.
Enligt islam kan Gud varken bli kränkt eller bedrövad över någonting som människan gör. Synden kan bara påverka människan, men inte Gud. Eftersom det aldrig funnits någon ömsesidig gemenskap mellan Gud och människan, finns det ingen gemenskap som kan brytas. Även när hon har syndat är människan fortfarande i samma förhållande till sin härskare som hon var förut. Skillnaden är att hon kommer att bli utsatt för straff i det kommande livet, och att hon får ta konsekvenserna av att inte följa den fulländade väg som Gud har utstakat i det nuvarande livet. När människan syndar kan hon skada sig själv och sina medmänniskor, men aldrig Gud.
Syndens konsekvenser
Denna skillnad i vad synden får för konsekvenser beror på hur man definierar synd i de båda systemen. I islam är synd i grund och botten en lagöverträdelse, en kränkning av gudagivna instruktioner om religiösa plikter, moral och sociala skyldigheter. I kristendomen beskrivs synden däremot ofta utifrån relationen: hädelse mot den Helige Ande, förakt mot Sonen, fiendskap mot den himmelske Fadern. I Romarbrevet 6, för att ta ett exempel, talar Paulus om människor som är “i synden” och “slavar under synden”. Synden är alltså först och främst en skilsmässa från Gud, snarare än en mängd överträdelser mot hans bud.
Likväl finns det en viss överlappning här: även Bibeln kallar synd för lagöverträdelse och missgärning. Antyder inte det att den bibliska och koranska förståelsen av synd ligger närmare varandra än jag föreslagit? Jag tror inte det, eftersom de bibliska och koranska sätten att se på lagen är vitt skilda.
Skillnaderna kan åter igen förstås utifrån relationer. I det bibliska systemet är till och med Gamla Testamentets lag given i ett sammanhang där det finns gemenskap. Det är talande att Abraham kommer före Mose: lagen ges åt det folk som Gud redan har ingått ett förbund med. Buden är givna i en förbundsgemenskap och är ett uttryck för denna. I Nya Testamentet ligger tonvikten på samma sak: det är såsom Guds utvalda, som har gemenskap med honom, som människor ska leva enligt hans vilja. Vi ska vara fullkomliga därför att vi är barn till den himmelske Fadern. Detta är anledningen till att olydnad förstör gemenskapen: det trotsar honom som vi var ämnade att ha gemenskap med.
I islam är förhållandet det omvända. Det är inte så att människor är Guds folk och därför handlar på ett visst sätt, utan människor är Guds folk därför att de handlar på ett visst sätt. Utövandet och lydnaden av buden är det primära. Det är genom att hålla dessa som den troende behagar Gud och kommer närmare honom, och han kommer att få ett fulländat liv både i detta livet och i det kommande. Det är därför överträdelse av budorden berövar honom det goda som kommer genom att handla efter vad Gud har sagt.
För en kristen är alltså synd allt det som kränker Gud och som därmed bryter gemenskapen med honom, medan synd för en muslim är att inte bry sig om Guds lag vilket får negativa konsekvenser för människan.
Dessa grundläggande skillnader i förståelsen av Gud, människan och synden resulterar i många ömsesidiga missförstånd. Inte minst tycks de kristna lärorna om frälsningen och om Herren Jesus Kristus vara onödiga, meningslösa och till och med hädiska i en muslims ögon. Det är dessa lärosatser som vi ska se närmare på nu.
Läran om frälsningen
I sin bok Salvation of the Soul and Islamic Devotions konstaterar Muhamed Abul Quasem att i den kristna tron ”är frälsningen först och främst befrielse från synd”. “En sådan befrielse”, säger han om kristendomen, ”är möjlig här och nu. När den blir verklighet nås ett nytt andligt liv genom vilket den brutna gemenskapen med Gud återupprättas.” Så är det dock inte i islam:
Islams lära är att synden står emellan människan och Gud, det är det ingen tvekan om, men människan är inte död i detta tillstånd, så det finns inget behov av en ny andlig födelse; människan måste dock ångra sig. Människan är inte i sin natur i ett sådant tillstånd att hon behöver frälsas. Hon gör synder som hon måste ångra, men hennes ånger är ingen frälsning utan ett medel för att nå den; frälsning är att slippa straff för synden i livet efter döden.
Quasem är här tydlig när det gäller skillnaden mellan den kristna och islamiska synen på frälsning. Den kristne söker frälsning från det syndiga tillståndet som sådant, och muslimen söker frälsning från straffet för synden. Detta reflekterar förstås de olika sätt att se på synd som vi diskuterat tidigare. Den kristne vill bli befriad från det syndiga tillståndet eftersom detta tillstånd innebär att gemenskapen med Gud är bruten. Muslimen ser inget behov av en sådan frälsning, eftersom han inte tror att han fallit ur gemenskapen med Gud. I själva verket tror han inte, att en gemenskap mellan Gud och människan är möjlig. Han ser människan sådan hon är - fallen, utan gemenskap med Gud - och antar att detta är det naturliga tillståndet. Han kan därför försöka komma närmare Gud, och få veta mer om honom, men han kommer inte att försöka återupprätta en relation som, enligt hans övertygelse, aldrig har existerat. Frälsning för honom, om vi verkligen kan använda uttrycket i detta sammanhang, kan bara vara ett uttryck för befrielse från fördömelse och tillträde till paradiset.
Återupprättad gemenskap
Eftersom frälsningens natur i de båda systemen är olika, är även sättet att nå fram till frälsningen olika. Den kristne tror att Guds helighet gör att all synd leder till fördömelse, och att något måste göras för att återupprätta den brutna gemenskapen, därav behovet av Jesu Kristi försoningsverk. Muslimen skulle dock avvisa båda dessa uppfattningar. För det första, eftersom det inte finns någon bruten gemenskap, så kan inget göras för att återupprätta den. För det andra, eftersom Guds helighet är underkastad hans vilja, så är det inte tvunget att synden ska sonas. Koranens syn på rättvisa skiljer sig från det bibliska synsättet:
Idén om att man kan överlåta straffet för synden, ställföreträdande straff accepteras inte i Koranen. Men det bör observeras att enligt Koranen är straff inte någon nödvändig och oundviklig konsekvens av synden. Om någon ångrar sin synd så kan vilken synd som helst, hur stor den än må vara, bli förlåten genom Guds nåd. Gud är inte tvungen att straffa. I motsats till Augustinus förståelse av rättvisa, så innebär Koranens syn på Gudomlig rättvisa, att Gud inte straffar någon utan anledning eller mer än nödvändigt. Rättvisa betyder också att inget gott hos människan är okänt för Gud, utan allt gott kommer att belönas. Det betyder inte att Gud inte får lov att lämna en synd obestraffad.2
Gud är alltså fri att förlåta, att visa nåd mot vem han vill. Ingenting har gått sönder genom synden så ingenting behöver lagas. Ingenting behöver göras för att sona synden - offer är onödigt.
Handlingar som behagar Gud
Men vad är det då som är nödvändigt för frälsningen - att slippa fördömelse - i islam? Från Gud behöver muslimen inte frälsning utan uppenbarelse. Han behöver vägledning om hur han ska handla och nåd till hjälp för att kunna klara av det. Vägledningen finner han i Koranen och i haditherna - de ord som uppenbarades för profeten Muhammed och traditionerna om hans liv. Den troendes respons bör vara tvåfaldig. Han ska tro på Gud och på hans budbärare och budskap, och han ska handla så som budskapet föreskriver. Detta kommer att leda både till ett fulländat liv här, och till paradiset efter döden.
Därför är den kristna synen på frälsningen helt enkelt onödig för muslimen. Gud kan förlåta synder utan offer eller medlare, och ingen återupprättelse behövs. Samtidigt menar han att kristendomen saknar det som verkligen behövs för frälsning - de enskilda handlingar som behagar Gud. Bibeln, och i synnerhet Nya Testamentet, är sällsynt bristfällig när det gäller förordningar om både religiösa och sociala plikter, eftersom den i första hand skildrar gemenskapen mellan Gud och människan och försöker föra människan tillbaka in i den gemenskapen. Muslimen söker sig till lagen för att den ska leda honom till frälsning; den bibliska lagen blir meningsfull endast i gemenskapen - när frälsningen redan är vunnen!
Läran om Jesus Kristus
För muslimen finns det helt enkelt inget behov av att någon kommer ifrån Gud om det inte är som profet. Eftersom vägledning och varning är människans grundläggande behov, så kan det inte finnas någon högre kallelse än att framföra det nödvändiga budskapet till henne. Eftersom den bibliska tanken på Kristi försoningsverk är onödig inom ramen för islam, så är den kristna läran om hans person överflödig.
Dessutom grundar sig den kristna läran om Jesus på föreställningen om en gemenskap mellan Gud och människan. Det grundläggande i Kristi verk är att återupprätta gemenskapen, men det är mer än så. Hela föreställningen om att Gud kan uppenbara sig i mänsklig gestalt tyder på en viss likhet, och därmed en möjlig relation, mellan Gud och människan. I Jesus kommer Gud själv mitt ibland sina skapade varelser och har gemenskap med dem. Han inte bara talar till dem, vägleder dem och dömer dem: dessutom rör han dem, gråter med dem, fröjdar sig med dem och äter med dem. Om det inte finns någon likhet mellan Gud och människan så är allt detta en omöjlighet. Själva tanken på det är en hädelse.
När man funderar över Jesu natur finner man ett problem som inte är helt olikt problemet med treenigheten: det finns en mångfald i enhet. Där är det tre personer i en Gud; här är det två naturer i en person. Åter igen är relationer en möjlig lösning. Om Gud och människan kan relatera, så kan man föreställa sig att båda kan vara helt och fullt närvarande i Kristus. Om så inte är fallet, om deras grundläggande olikheter dominerar, då är inkarnationen nonsens och förslaget att en människa skulle kunna vara Gud blir en otänkbar hädelse. Det hjälper inte ens om man väljer att kalla Jesus för Guds Son. För den som inte är van vid att ta sin utgångspunkt i gemenskap, skulle detta antyda ett fysiskt sonskap - en föreställning lika motbjudande för en kristen som för en muslim.
Sammanfattning
Det är alltså inte konstigt om muslimer häftigt förnekar de bibliska föreställningarna om Jesus och frälsningen han kommer med. I bästa fall betraktas dessa föreställningar som onödiga och meningslösa; i värsta fall som hädelse. Kristna människor måste förstå att sådana reaktioner varken behöver bero på att man struntar i kristna lärosatser eller att man är fientlig mot dem, och det behöver inte heller bero på andlig blindhet. Det är i själva verket slutsatser som man kan förvänta sig i ett system som är fundamentalt annorlunda än kristendomen i sin förståelse av Gud och hans skapade varelser. Om muslimer och kristna ska kunna förstå varandra, så måste man bli medveten om dessa skillnader.
Översatt från Themelios, som är en gemensam publikation för brittiska Universities and Colleges Christian Fellowship, 38 De Montfort Street, Leicester LE] 7GP, Great Britain och The International Fellowship of Evangelical Students, 55 Palmerston Road, Wealdstone, Harrow HA3 7RR, Great Britain.
Översättning: Fredrik Hector
© Credo 1996
Fotnoter:
