Grunden för rätten

Peter Henrysson

Varje land har sina lagar och bestämmelser. De kan vara nedskrivna eller ej. Storbritannien har ingen skriven författning, till exempel. Men varje kultur och land har vissa moraliska värderingar och en del av dessa anses så viktiga för landet att de tas med i landets lagar och upprätthålls med sanktioner. Det anses felaktigt eller förkastligt att stjäla, mörda eller begå mened. Men lagar finns i alla länder och kulturer även om lagarnas innehåll kan variera från land till land. Ett exempel på variationer även inom en relativt homogen kulturkrets som Västeuropa är tidpunkten för avtalsslut. Dessutom förblir inte en nations lagar desamma för alltid, utan det pågår en ständig förändring. Ibland går det snabbt och drastiskt, men för det mesta långsamt och nästan omärkligt. Vi kan tänka på våra västerländska författningsenliga demokratier som exempel på länder med stabila rättsordningar som förändras i lugn takt och sedan jämföra med de genomgripande och nästan våldsamma förändringar i lagar och grundlagar som följt på statskupper eller revolutioner. Visserligen tar det längre tid att ändra lagar än att fullborda en statskupp. Det blir en viss fördröjning.

Det är ett omfattande arbete att beskriva den svenska rättordningen eller något annat lands komplex av lagar och bestämmelser, än om det inte är särskilt komplicerat, av den enkla anledningen att rättordningentäcker praktiskt taget alla områden i livet. I Sverige tar det 4,5 år att bli något så när insatt i den viktigaste författningarna. Men här hade jag inte tänkt ge mig på att beskriva rätten, utan säga något om ifall det finns lagar som är bättre än andra eller mer rätt än andra. Vi kan ju se i ett historiskt perspektiv såväl som i ett internationellt att rätten varierar både i rummet och över tiden. Vår svenska grundlag, regeringsformen (RF 1974), skiljer sig från den amerikanska författningen och från RF 1809. Men frågan är om vi kan säga att Sverige har bättre lagar än Kanada, Italien eller Kina, eller att de är mer rättvisa? Hur bedömer vi det? Och vidare, är det legitimt att kritisera från en sådan utgångspunkt? Vad har vi för grund för vår bedömning?

Rätten och moralen

Först och främst är det viktigt att observera att vi alla faktiskt gör sådana bedömningar av våra egna och andras lagar. Antingen rosar vi eller risar vi. Ibland är vårt avståndstagande till en viss lag så starkt att vi är beredda att bryta mot den i övervägd civil olydnad. Men vad vi inte gör är att inta en neutral hållning. Kanhända att vi är mer eller mindre likgiltiga till en del lagar, men definitivt inte till alla. Men naturligtvis låter frågan sig ställas om vårt stöd eller avståndstagande är giltigt.

Det verkar svårt att acceptera den ståndpunkt som säger att allt som kan sägas är det som är, eftersom vi inte lever på det sättet och inte heller kan leva neutrala eller likgiltiga. Människan kommer alltid att tala om vad som bör vara och inte bara om vad som är lag. Naturligtvis gäller detta inte bara ifråga om rättsordningen utan om allt mellan himmel och jord. Vi recenserar böcker och skäller på vicevärden. Men hur kan vi hitta en grund för vår kritik och vårt ”borde” och inte bli sittande med enbart en ”vetenskaplig” beskrivning av lagen?

Detta problem är i allra högsta grad relaterat till den moraliska frågan. Som sagt är vi inte bara intresserade av rättsordningen när vi ger omdömen utan av alla livets aspekter, från vilken sorts mjölkförpackning vi föredrar till vad vi tycker om serbisk expansionspolitik. Vi uttalar moraliska omdömen om allt och intet. Men finns det något som är rätt och riktigt på ett objektivt plan? Finns det några absoluter att bedöma utifrån, som inte bara är mina personliga principer utan gäller alla människor och i alla tider? Eller handlar det ytterst enbart om subjektiva känslor och tyckanden? Och om det nu finns några eviga normer i universum, hur ska vi får reda på vilka de är?

Jag vill egentligen inte fördjupa mig i denna fråga om moralens grund, utan bara precis snudda vid ämnet för att belysa kopplingen mellan frågan om rätten och frågan om moralen. I grund och botten är det ju samma fråga. Rättens problem är en aspekt av den mera grundläggande moraliska frågan om det går att skilja ont och gott och på vilken grund.

Förlusten av ett tillfredsställande helhetsperspektiv på tillvaron har haft följder på juridikens område precis som i alla andra discipliner. Detta handikapp för den moderna människan har sina rötter i upplysningstänkandet. Eftersom vi saknar verkliga svar på livsfrågorna, vilket vi många gånger inte är medvetna om, gör denna förvirring oss så hjälplösa inför livet och verkligheten. Det finns inkonsekvenser i modernt tänkande som förefaller anmärkningsvärt uppenbara från ett vidare perspektiv.

Den humanistiska synen på rätten

Allt sedan upplysningen har det humanistiska synsättet varit dominerande i akademiska kretsar. Även inom juridiken har den humanistiska grundhållningen varit den dominerande, kanske egentligen ännu längre. Men på grund av att människan har stått i centrum och blivit allsmäktig har problem uppstått. Inom juridiken har de två dominerande skolorna haft var sitt problem.

Den ”vetenskapliga” synen

Den ena skolan sysslar med fakta och objektiv beskrivning, vilket springer ur en betoning av den grundläggande världsbilden och dess konsekvenser för synen på rätten. Världen består i grund och botten av massa, energi och slump. Det är allt. Den vetenskapliga metoden används för att beskriva rätten. Men vetenskapen kan bara säga vad som är och aldrig vad som borde vara. Till och med ordet ”rätten” indikerar att det handlar om något som moraliskt är att föredra framför något annat. Men denna ”vetenskapliga” syn på rätten har reducerat det som bör vara till det som är. I själva verket är det fråga om en ny definition av ordet ”rätt”, som följt helt följdriktigt på den nya världsbildens introducerande. Den ursprungliga innebörden av begreppet ”rätt” förnekas.

Denna syn på rätten är alltså konsekvent utifrån en humanistisk livssyn, nämligen att människan finns, som materia, snarare än att Gud finns och sedan människan, som Guds avbild. Den stämmer med den grundläggande världsbilden. Just så måste man närma sig frågan om rätten om man vill vara konsekvent som humanist eller materialist. Men för mig verkar det vara just detta att man närmar sig rätten överhuvud taget som är inkonsekvent och ologiskt för den som har denna ”vetenskapliga” syn på rätten. Visst är det helt uppenbart att vi behöver moral, både för vårt eget liv och för samhället. Det finns en plats för lag och rätt i tillvaron, men det finns däremot inget utrymme för dessa kvalitéer i den humanistiska världsbilden, betraktat som ett konsekvent system. Moraliskt differentiering är nämligen i grunden ett främmande inslag i ett opersonligt universum. I humanismen är värderingar inte verklighet utan illusion.

Precis denna uppfattning har presenterats av en extrem, eller rättare, konsekvent variant av den ”vetenskapliga” skolan, den svenska uppsalaskolan. Hägerström, Lundstedt och Olivencrona är betydelsefulla namn i denna tradition, som än idag dominerar den svenska juridiken. Där är värt att noterat att denna Nietzsche-inspirerade uppfattning, att moral och värderingar inte bara är relativa utan tomma och innehållslösa, lades fram på 30-talet innan Hitler-Tysklands gärningar kom i dagen. Denna syn på moralen gav ingen grund för kritik av Hitler. Moraliska omdömen beskrivs som blott och bart känsloreaktioner. Denna ”vetenskapliga” syn på rätten utgör som sagt den tongivande och vedertagna hållningen vid landets juridiska fakulteter, Hitler-Tyskland till trots. Den tar inte hela verkligheten i beaktande och måste förneka den mänskliga erfarenheten. Och jag menar att problemet med denna skola inte är dess förkärlek för logik och konsekvens utan dess grundantaganden. Det är utgångspunkten att materien är den yttersta verkligheten som behöver ifrågasättas och utmanas.

Naturrätten

Den andra moderna rättssynen är äldre och inte så generande och stötande i ljuset av hela verkligheten som den ”vetenskapliga”. Eftersom naturrätten idag befinner sig under samma humanismens paraply finns det dock förtfarande problem. Här handlar det emellertid om en inkonsekvens i förhållande till de grundläggande humanistiska antagandena.

I jakten på sanning finns två kriterier. Det första är konsekvens inom tankesystemet eller världsbilden, en frihet från motsägelse med andra ord. Det andra kriteriet är överensstämmelse med verkligheten. Den vetenskapliga synen på rätten förmår inte att leva upp till detta andra kriterium för sanning, medan naturrätten inte räcker till för att uppfylla det första. Det fundamentala problemet för naturrätts-humanisten är att han saknar en grund för sina anspråk. Han är inte konsekvent i förhållande till sin världsbild. Naturrätten ger en god beskrivning av verkligheten däremot. Den stämmer. Den behandlar de viktiga värdedistinktionerna i livet. Men å andra sidan ger den uttryck för en fullständig blind och irrationell tro. Den saknar dessvärre förankring i sin grundsyn på tillvaron.

Naturrättsidén har presenterats av namnkunniga män i historien som Aristoteles, aposteln Paulus, Thomas av Aquino och många andra teologer efter dem. Under 1600-talet verkade de mest kända naturrättslärarna, Grotius och Pufendorf, båda från Holland. Flera av dessa män hade Gud som sitt grundläggande antagande och några till och med Guds uppenbarlese, Bibeln. Men denna långa tradition kritiserades av upplysningstänkarna och de som följde dem, som jag snuddat vid. De visade att naturrättssystemet vilade på obevisade och obevisbara antaganden och det övergavs därför gradvis under 1800- och 1900-talet.

Efter det andra världskriget blev den vetenskapliga rättens bankrutt bara alltför uppenbar och i detta nödläge riktades blickarna åter mot naturrättens tankar som en utväg. Men någon grund för att hävda naturrättsliga principer gavs aldrig, utan dessa var uteslutande pragmatistkt motiverade. Grupper som arbetar för mänskliga rättigheter och medborgarrättsrörelser i olika delar av världen pekar på idéer från naturrättstraditionen. När FN 1948 antog sin förklaring om de mänskliga rättigheterna saknades alltså en motivering och ett fundament för dessa. Men vid den tidpunkt upplevdes behovet av att slå fast och etablera mänskliga rättigheter så trängande av världsopinionen att det var möjligt att göra det ändå. När väl detta dokument antagits var det möjligt att på den gemensamma uppfattningens grund med kraft kritisera och ta avstånd från utrotningen av sex millioner judar etc. Men frågan varför människan är så viktig och värdefull att hon skall behandlas helt annorlunda än djuren eller maskinen, om hon ändå bara är en produkt av slump och materia, kvarstår obesvarad. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att motivera. En grund för rätten och för mänskliga rättigheter är nödvändig. Naturrätten håller här inte måttet.

Den kristna synen på rätten

Nu ändras emellertid bilden så fort perspektivet bytes ut. Den humanistiska livssynen är antingen otillräcklig eller otillfredsställande, beroende på vilka kläder den bär. Den teistiska världsbilden däremot erbjuder både konsekvens och en tillfredsställande korrespondens med det verkliga livet. Människan är i sin begränsning och litenhet uppenbarligen inte kapabel att etablera sina egna absoluter. Hur kan hon från sin begränsade horisont vara säker på att de absoluter hon för fram är fullständiga eller ens korrekta? Om det är riktigt att människan har ett okränkbart värde oavsett ras, kön eller utbildning, vilka andra absoluter finns och varför just dessa?

Naturligtvis har Skaparen, som vet vem han själv är och känner den värld han definierat och gjort, ett helt annat perspektiv. Han har i Bibeln delat med sig av den information han besitter, så att vi kan veta något om honom och om människan, och så givit oss en tillräcklig grund för både moral och rätt. Utan denna information skulle vi vara lämnade i ovisshet och okunnighet. Upplysningens misstag var just att göra sig av med Bibeln och avvisa Guds information till den begränsade människan i en optimistisk ambition att utforska och förstå tillvaron, inklusive juridiken, på egen hand. Det var ett stolt försök att bryta sig loss från all auktoritet utanför människan i hopp om att kunna vinna friheten. Idag befinner vi oss mitt i den förvirring som följt efter att människan lämnats ensam, i upplysningens anda. Vi kan se att frihetsförhoppningarna i grund har skjutits i sank. Även på juridikens område är förvirringen stor och inkonsekvenserna i lagstiftningen generande. Behovet av en mera genomtänkt grundsyn gör sig alltför ofta påmint, inte minst i frågor som rör människosyn där hållningen är särskilt vacklande.

Förankring i Gud som person

Bibeln och ytterst Gud själv ger oss den grund vi behöver för rätten. Guds personlighet och väsen kan beskrivas i ord, därför att han verkligen existerar och har ett bestämt väsen. Guds personlighets kännetecken utgör universums lag och karakteristika, därför att han har skapat ett universum som överensstämmer med sitt eget väsen. Lagen är inte bara en beskrvning av vem Gud är utan också av den typ av värld vi lever i.

”Law aids in the discovery of the boundaries of the world created ... Law is control over our imagination and fancy and leads to a discovery of what is best for the human being and society. The one who has created the universe describes it to us much the way an architect woulr ddescribe the house he created for us to live in”¹

Det rör sig alltså inte om fritt flytande abstrakta principer som grund för lag och rätt, utan om en person, Gud. Han kan beskrivas som helig, rättvis, barmhärtig, etc. Gud är inte allting eller vad som helst. Han är inte både god och ond, utan är begränsad till den han är. Därför är det också möjligt för oss att lära känna honom, genom hans självpresentation, Bibeln.

Det är först när vi erkänner Gud och hans information som det blir möjligt att göra full rättvisa åt hela tillvarons vittnesbörd, utan att behöva förneka eller stå frågande inför viktiga verklighetsaspekter. Då har vi också en tillräcklig grund och förankring för rätten, nämligen Guds egen oförnekliga existens och hans väsens ansoluta oföränderlighet.

 

©  Credo 1995

---

Fotnoter:

1. Udo Middelmann, ”The Christian and Government” i What in the World is Real? ↩