CredoAkademin

Gamla testamentet under attack — vad har de bibeltroende att säga?

Olof Edsinger Artikel på medelnivå



En ifrågasatt skriftsamling

Gamla testamentet (GT) har det senaste decenniet utsatts för hård kritik i Sverige. När Bibel 2000 publicerades debatterades det i flera olika media om huruvida GT var något för en modern människa att läsa eller inte. Startskottet var en artikel i vänstertidningen Ordfront, där journalisten Eva Moberg bland annat levererade följande bibelkritik:

Jag hade hoppats att Gud skulle utvecklas vartefter GT framskred – verket avspeglar dock åtskilliga sekler, till och med årtusenden, och skrevs av många olika författare. Men tyvärr. Ända fram till slutet av de kanoniska böckerna förbannar han, hotar, hämnas, straffar och lovar guld och gröna skogar åt dem som lyder och prisar honom. [—-] Den banbrytande språkforskaren och psykohistorikern Julian Jaynes har karakteriserat språket och beteendet hos GT:s gud som typiskt för en psykotisk mördare. [—-] Herren är ett samlingsporträtt av många tyranniska stamfäder i patriarkatets ursprungsfas, när det hade att till varje pris kämpa ner de rådande gudinnekulturerna. Därav de extrema aggressionerna, terrorn, storhetsvansinnet, den patologiska svartsjukan. [—-] Herren skulle kunna vara läromästare åt Attila, Hitler, Stalin, Idi Amin, Saddam Hussein, Milosevic och grabbarna. Han är en fullblodsnazist, med modernt språkbruk.

Några år senare utkom Jonas Gardells bästsäljande bok Om Gud, där författaren driver tesen att GT innehåller två från varandra skilda gudsbilder: å ena sidan kärlekens Gud, å andra sidan ”slaktens gud, förintelsens gud och folkmordens gud” (s 187). Gardell går så långt att han hävdar att ”flera av de gudsbilder som bibeln ger oss [har] demoniskt ursprung” (s 257). Därför, menar han, måste vi en gång för alla göra upp med dessa.

Exemplen kan naturligtvis mångfaldigas, men Moberg och Gardell tillhör ändå dem som har fått störst genomslag i den allmänna debatten. Så sent som i höstas utkom dock två böcker med tydligt ateistiska förtecken, Richard Dawkins Illusionen om Gud och Sam Harris Brev till en kristen nation, som båda kritiserar GT på ungefär samma sätt som Moberg och Gardell.

De bibeltroendes respons

Mot bakgrund av dessa och liknande angrepp mot GT infinner sig naturligtvis frågan: Vad har vi som bibeltroende kristna att säga till GT:s försvar? Hur bör vi som med Lausannedeklarationen bekänner att Bibeln är ”utan fel i allt som den påstår och det enda ofelbara rättesnöret för tro och liv” relatera till den kritik som med sådan frenesi levereras av Eva Moberg, Jonas Gardell med flera?

Frågan är viktig av flera skäl. Först och främst kan vi ju konstatera att om kritiken av GT inte får något offentligt bemötande, då blir det Moberg och Gardell som får sista ordet. I alla fall i de breda befolkningslagren. Men även inom kyrkan har vi kommit att bli betydligt mer präglade av dessa personers synsätt än vi ofta vill tro. Steg för steg har vi förlorat det förtroende för Guds ord som var så kännetecknande för våra andliga fäder och mödrar.

Men vägen ut ur vår besvärliga belägenhet är inte så enkel som vi i förstone skulle önska. Det räcker liksom inte att säga att Moberg och Gardell har fel, särskilt som de så medvetet knyter an till sådana tankar och värderingar som de flesta vanliga nutidssvenskar sympatiserar med. En djupare bearbetning av deras sätt att utlägga Bibeln är därför nödvändig.

En sådan bearbetning skulle naturligtvis förtjäna betydligt mer utrymme än vad som står till förfogande här. Men låt mig ändå få ringa in några huvudproblem som jag menar skymtar fram i Eva Mobergs och Jonas Gardells bibelutläggningar, för att därefter dela några tankar kring hur ett alternativt sätt att nalkas Bibelns texter kan se ut.

Människan i centrum

Jag har många gånger förundrats över hur utbredd uppfattningen är att kristen tro står för en lägre snarare än högre moral än samhället i övrigt. De som hävdar detta hänvisar ofta till vad de uppfattar som trångsynta, dömande och intoleranta element i den kristna tron, samtidigt som de stolt påpekar att en pluralistisk eller ateistisk filosofi visar prov på betydligt större tolerans. Därmed, hävdar de, måste deras egen livssyn leda till ett mer kärleksfullt och harmoniskt samhälle än det kristna.

Från väckelsekristet håll finns det naturligtvis anledning till en viss självkritik när det gäller detta. Alltför ofta har vi varit dåliga på att ge vidare av den kärlek som vi själva har tagit emot från vår Frälsare. Men samtidigt döljer sig också något förrädiskt bakom denna kritik. Dels – åtminstone från våra mer postmoderna kritiker – ett förnekande av en objektiv sanning. (Om ingenting är rätt eller fel är det naturligtvis lätt att vara tolerant i relation till andra människor!) Dels, och kanske ännu mer grundläggande, en världsbild där det är människan snarare än Gud som står i centrum.

När den grekiske filosofen Protagoras myntade uttrycket att ”människan är alltings mått” formulerade han samtidigt vad som kan kallas för den fallna människans credo. Synden i oss människor gör att vi på många sätt väljer att sätta oss själva i stället för Herren i centrum. Både pluralismen och ateismen brukar av detta skäl ha en ljusare människosyn än Bibelns författare. Ljus i bemärkelsen att man antingen tonar ned eller förnekar människans syndafördärv, och att man följaktligen sätter en betydligt större tilltro till vår mänskliga insikt, förmåga och inneboende godhet.

Med en ”ljus” människosyn är det därför naturligt att göra Gud snarare än människan till vår tillvaros huvudproblem. Om Gud och hans ord ställer en negativ diagnos på mitt liv blir resultatet inte att jag omvänder mig från min synd, utan att jag ifrågasätter diagnosen: ”Har Gud verkligen sagt …?” (1 Mos 3:1). Det skapade tillrättavisar Skaparen.

Av detta skäl tror jag att det är oerhört viktigt att vi har klart för oss att författare som Eva Moberg och Jonas Gardell har en helt annan grundsyn på tillvaron än vi som bibeltroende kristna har. Men naturligtvis innebär detta också en oerhörd utmaning, för i en fallen värld är det betydligt lättare att få gehör för ett allmänt humanistiskt budskap om kärlek och tolerans än för ett profetiskt budskap och synd och nåd, omvändelse och frälsning.

Bibel utan uppenbarelse

En naturlig konsekvens av ovanstående tankesätt är vidare att en grundpelare i den urkristna synen på Bibeln måste ifrågasättas: uppenbarelsetron. När vi beskriver den kristna tron som en uppenbarelsereligion menar vi ju att det vi läser om i Bibeln inte bara är människors tankar om Gud, utan Guds egen självuppenbarelse. Men för den som enbart har en inomvärldslig utgångspunkt och/eller knyter an till den historisk-kritiska bibelforskningen (som i sin metod bortser från alla övernaturliga förklaringsmodeller) blir tron på en gudomlig inspiration något främmande.

Jonas Gardell, som bygger mycket av sin genomgång på författare som Karen Armstrong och Jack Miles, kan därför skriva (s 107):

Det vi i den judisk-kristna kultursfären i dag kallar Gud … utvecklades ur en mängd gudsföreställningar och bilder som olika folk och kulturer i Främre Orienten gjorde sig under en period av flera tusen år. De ofta motstridiga gudsbilderna återfinns i bibelns olika texter och går inte att få ihop – eftersom de är utvecklade ur olika föreställningar, olika behov, olika samhällen, olika tider…

Den nyandligt orienterade Eva Moberg går inte oväntat snäppet längre i sitt ifrågasättande av den kristna uppenbarelsetron. I Gamla testamentet, skriver hon, ”framträder så kristallklart att monoteismens ursprung är mänskligt infantil svartsjuka, fåfänga och neurotiskt kontrollbehov” (s 47). Och vidare:

Gudar är projektioner av människors inre, och de avspeglar alltid mänskliga erfarenheter. Herren är ett samlingsporträtt av många tyranniska stamfäder i patriarkatets ursprungsfas, när det hade att till varje pris kämpa ner de rådande gudinnekulturerna.

Konsekvenserna av denna syn på Bibeln blir förstås förödande. Som vi tidigare har sett måste Jonas Gardell till varje bibeltext ställa frågan om den har mänskligt, gudomligt eller demoniskt ursprung. För Eva Moberg är det en självklarhet att dess ursprung är enbart mänskligt.

Och det som drabbas av detta förhållningssätt är naturligtvis inte bara synen på Guds ord i allmänhet. Nej, om Bibeln endast är människors tankar om Gud faller också grunden för att vi i tro skulle kunna gripa tag i det som Herren har lovat oss. Bibelns många löften om förlåtelse, vishet, Andens utgjutande, helande, befrielse osv blir i grunden meningslösa om det inte är Gud själv som har uttalat dem. För vad är människors ord att bygga sitt liv på?

Med Jonas Gardells och Eva Mobergs bibelsyn blir det därför inte bara omöjligt att lita på vad vår Herre har sagt om sig själv – det blir också omöjligt att lita på vad han har sagt att han vill göra i våra egna liv!

Kristendom utan synd

Jonas Gardell är ett svårfångat fenomen när det gäller synen på synd och förlåtelse. Å ena sidan talar han vitt och brett om Gud som nådig, barmhärtig och förlåtande. Å andra sidan tycks han inte vilja kännas vid något behov av att be om förlåtelse för sin egen synd. I en TV-predikan i Ersta kyrka deklarerade han att han har valt att tro på en Gud som inte kräver att syndaren ska omvända sig. Och i TV-programmet Centrum påstod han att kyrkans lära att Gud älskar syndaren men hatar synden är falsk. Orsak: syndaren och synden är ett, och då måste ju Gud älska dem båda!

Hand i hand med denna teologi går hos Gardell ett förnekande av Guds dom som något gott. Och här har vi dessvärre en av de blinda fläckar som Gardell har gemensam med ganska stora delar av Sveriges kristenhet. I modern teologi har Guds dom kommit att stå för något enbart negativt. Men i Bibeln ser vi faktiskt att domen presenteras som en central aspekt både av Guds helighet och godhet. Som man enkelt kan sammanfatta det: en Gud som inte i vrede vänder sig emot det som är ont, kan ur ett bibliskt perspektiv inte förtjäna beskrivningen ”god”!

Men för Jonas Gardell blir alltså talet om domen ett uttryck för något helt annat, nämligen en småskuren och dömande attityd som hör samman med den ”primitiva” gudom som vi kan läsa om i stora delar av GT. Guds dom över befolkningen i Kanaan, som genom utrotningskrigen utfördes av hans utvalda folk Israel, blir på så sätt det yttersta beviset på den demoniska gud som Gardell menar sig finna i GT. Genom att samtidigt blanda samman de båda begreppen [Guds rättfärdiga] dom och [människors orättfärdiga] dömande kan Gardell sedan gå så långt att han skriver (s 107):

…låt oss läsa om denna avskyvärda, primitiva gud som uppmanar sina bekännare att hata och utrota, för denna gudsbild har sannerligen fortfarande bekännare, inte minst i våra egna kyrkor, och ännu efter tre tusen år kan vi höra hans gälla, hysteriska, omättliga rop efter blod och rysa av skräck och obehag.

När Jonas Gardell på detta sätt definierar ut alla GT:s texter som har med dom och straff att göra, är det naturligtvis följdriktigt att han förnekar också en så grundläggande sanning som den att varje människa behöver omvända sig. Och utmaningen till oss som har en annan syn på Bibeln blir att inte låta osäkerheten inför GT:s många domstexter placera oss i samma fack som Gardell: att vi tar syndarens parti mot Gud, så att vi i stället för att ta Guds rätt att döma synden i försvar börjar ifrågasätta syndens allvar.

När Gud upphör att vara helig

Hand i hand med Bibelns tal om Gud som världens domare, går dess uppenbarelse om Gud som helig. Faktum är att ingen annan beskrivning av Herren är så vanlig i Bibeln som att han är ”helig”. Om både GT och NT räknas in förekommer detta uttryck mer än 600 gånger kopplat till Herren!

Att Gud är helig betyder flera olika saker. Först och främst innebär det att han i alla avseenden är unik. Gud är inte själv en del av sin egen skapelse. Han står utanför allt som är ändligt. En direkt konsekvens av detta är också att Gud står i opposition till det som är syndigt och behäftat med brist. Guds helighet är orsaken till att människans synd har skapat ett avstånd mellan oss och vår Skapare.

Inte helt oväntat blir därför Guds helighet ett problem för Jonas Gardell. I ett sammanhang talar han om Guds självuppenbarelse på Sinai berg som ett uttryck för just den gudsbild som han med sin bok vill definiera ut, eftersom den skapar ”en spricka mellan Gud och människa, en spricka av iskall och farlig helighet som varken Gud eller människa sedan dess kunnat överbrygga” (s 74).

För Gardell är detta ett problem av det enkla skälet att det skapar en spänning gentemot den bekräftande och kravlösa Gud som han som barn fick lära känna genom sin mamma. Samtidigt väcker hans förhållningssätt ett antal frågor, och jag tror för egen del att detta kan ses som nyckeln till mycket av det som skiljer hans teologi från en klassisk kristen tro.

För det första: Om det som enligt Bibeln är Guds absolut främsta egenskap förkastas, är det då särskilt konstigt att man får problem med många skildringar av hur denne Gud agerar i och genom sitt folk Israel?

För det andra: En central del av Guds helighet är att han i alla avseenden är unik – att han är den Radikalt Annorlunde. Med tanke på detta är det också ganska självklart att han i vissa lägen kan vara svår både att förstå och kontrollera för oss som är skapade av honom – och som dessutom är fallna i synd. Kan det vara så att mycket av Jonas Gardells grundproblem är att han förväntar sig ha kontroll också över Herren själv, och att han därför inte kan leva med de paradoxer som hör samman med tron på en helig Gud?

För det tredje: Ett av postmodernismens mest framträdande karaktärsdrag är dess förnekande av en objektiv sanning. Men i Bibelns tal om Gud är det ofta just sanningsfrågan som är den grundläggande: Orsaken till att Gud förtjänar alla människors tillbedjan är att han är universums Herre. Orsaken till att Gud kan agera på livets alla arenor är att han är alltings Skapare. Orsaken till att det finns frälsning endast hos Herren är att frälsningen till själva sin natur är gemenskap med honom själv. Måste det inte vara Jonas Gardells förnekande av en Sanning med stort S som gör att han får problem med alla dessa beskrivningar av Gud och hans vilja?

Manipulativ exegetik

Det vi hittills har varit inne på är vad jag själv skulle beskriva som de grundförutsättningar som banar vägen för de synsätt som Jonas Gardell och hans meningsfränder står som företrädare för. En världsbild med människan i centrum, en Bibel utan gudomlig inspiration, en kristendom utan synd och en Gud som inte tillåts vara helig kan inte annat än leda till en sådan teologi som den Gardell förkunnar!

En sista avgörande fråga återstår dock: hur i hela världen lyckas Gardell föra fram dessa så uppenbart obibliska åsikter utifrån ett studium av Bibeln själv? Svaret, menar jag, ligger i en slarvig och ofta manipulativ exegetik.

Förutom tidigare nämnda Karen Armstrong och Jack Miles bygger Gardell på den historisk-kritiska forskningens rön så som de såg ut under 1900-talets början och mitt. I sin inledning säger han visserligen att han är medveten om att det finns andra perspektiv på Bibeln än det han själv företräder, men genom hela boken framställer han det han förmedlar som om det vore fakta. För den som känner till något om den oerhörda utveckling som den internationella GT-forskningen har genomgått de senaste decennierna är detta minst sagt frustrerande.

Gardell tar sig även friheten att föra fram ett stort antal ”sanningar” som inte bara strider mot allt vad klassisk kristen förkunnelse heter, utan som är djupt orättvisa mot bibeltexterna själva. Exempel på detta kan ges i det oändliga, men ett axplock skulle kunna vara:

  • Han hävdar att Gud inte tog emot Kains offer ”på ren elakhet” (s 7), trots att sammanhanget pekar på att Kain mycket väl visste att hans offer inte var ett uttryck för samma hängivenhet som hans bror Abels offer.
  • Han hävdar att presentationen av Gud som Abrahams, Isaks och Jakobs Gud ska tolkas som tre olika gudar (s 17). Detta i strid med en för både GT och NT enhetlig utläggningstradition.
  • Han hävdar att offren i Jerusalems tempel var ett utslag av Jahves blodtörst (s 105-106), och nämner inte med ett ord hur dessa offer fick förmedla Herrens nåd och förlåtelse till folket.
  • Han hävdar att de kanaaneiska folk som genom israeliterna drabbades av Guds dom ”inget ont [hade] gjort” (s 106), detta trots att Bibeln ger ett antal olika exempel på synd som gjorde dessa folk förtjänta av Guds straff.
  • Han hävdar att den i Moselagen föreskrivna sedvänjan att avskilja sin förstfödde son till Herren i sitt ursprungliga sammanhang skulle tolkas som en uppmaning till människooffer (s 130), något som är minst sagt långsökt utifrån de bibliska texterna.

Men som sagt: allt detta presenteras som fakta. Det framställs inte ens som öppet för diskussion. Till detta ska sedan läggas det i praktiken omöjliga företaget att i samma bibelböcker – ofta t o m samma texter – vaska fram vad som anses vara olika gudar som talar. Här stödjer sig Gardell visserligen på delar av den historisk-kritiska forskningens rön, men han tar sig enorma friheter också i relation till dessa genom att använda ett helt annat raster för att bedöma vad som är godtagbart och inte: Den Gud som bekräftar och visar nåd tillhör en författartradition, den gud som dömer det onda tillhör en annan.

En alternativ modell

Till sist: Finns det något annat sätt att med intellektuell hederlighet arbeta med Bibelns texter? Ja, naturligtvis! Och i praktiken menar jag att vi redan i och med det jag hittills har lyft fram har ringat in hur en sådan metod skulle kunna se ut. Det jag vill föreslå är nämligen vad som kan beskrivas som själva antitesen till de grundförutsättningar som tycks styra både Jonas Gardells och Eva Mobergs läsning av Bibeln.

Ett grundläggande kriterium för den som vill förstå vad Guds ord har att säga måste alltid vara att låta Bibeln förklara sig själv. Först därefter är det meningsfullt att diskutera om det som Bibeln har att säga kan vara rimligt eller inte. Min enkla tes är därför att det bästa vi kan göra om vi vill gå till botten både med GT och NT är att nalkas Guds ord utifrån följande fyra grundförutsättningar:

För det första: Tänk dig in i det som är Bibelns grundbudskap, nämligen att det finns en Skapare och rättmätig Herre till både himmel och jord. Låt denne Guds perspektiv på tillvaron få vara vägledande för ditt sätt att tolka det som sägs.

För det andra: Läs Bibeln med en förväntan på att den som talar inte bara är de människor som träder fram i de olika texterna, utan också den Gud som enligt Bibelns egen undervisning (se 2 Tim 3:16) har varit med och inspirerat de olika författarna.

För det tredje: Kom ihåg att det som enligt Bibeln är vårt största problem som människor är vår synd, vilket i sin tur gör att både vårt sätt att tänka, tala, handla och prioritera är i dissonans med Guds vilja. Kom också ihåg att synden är så allvarlig att den tvingade Guds egen son att gå i döden, och att det faktiskt är ett under varje gång Herren väljer att visa oss sin nåd.

För det fjärde: Låt Gud vara den han faktiskt säger att han är: den Helige. Hela det bibliska dramat förutsätter att Herren besitter de egenskaper som förknippas med hans helighet, samtidigt som han med brinnande iver söker vinna tillbaka den mänsklighet som har vänt honom ryggen. Som det står hos profeten Jesaja: ”Så säger den höge och upphöjde, han som tronar till evig tid och heter ’den Helige’: Jag bor i det höga och heliga men också hos den som är förkrossad och har en ödmjuk ande” (Jes 57:15).

Slutord

Jonas Gardell sätter fingret på ett stort antal texter i Guds ord som vid en första anblick kan vara svåra att ta till sig. Syftet med denna artikel har inte varit att förringa det faktum att delar av GT – liksom delar av NT! – kan vara både svårsmälta och provocerande. Min personliga erfarenhet är dock att det oftare än vi tror faktiskt är möjligt att gå i närkamp med Guds ord och vinna seger. Till och med så utmanande texter som de om krig och dödande kan på så sätt bära ett budskap också till oss moderna svenskar.

Varken Jesus eller apostlarna hade något behov av att ifrågasätta eller göra upp med det som i dag kallas för Gamla testamentet. Varför skulle vi i dag anta en annan hållning till dessa texter än vår egen Frälsare?

Denna artikel har i förkortad version varit publicerad i tidningen Världen idag vintern 2008.

©  Olof Edsinger 2008

Källa/fotnot: Citaten är hämtade ur Jonas Gardells bok Om Gud (Norstedts 2003) samt Eva Mobergs artikel ”Du skall inga andra gudar hava jämte mig” (Ordfront 1-2 2000). För fortsatt läsning om dessa och andra frågor hänvisar vi till Olof Edsingers böcker In på helig mark – om att leva i den Heliges närhet (Libris 2006) samt Krigen i Gamla testamentet. Ett försök att förstå (CredoAkademin 2007).



© 2006-2014 CredoAkademin, Luntmakargatan 84, 113 51 Stockholm. Tfn 08-545 494 70