CredoAkademin

Dawkins trasslar till begreppen — Naturalism* ad absurdum

Alvin Plantinga Artikel på medelnivå



Richard Dawkins är missnöjd med Gud!

Gamla Testamentets Gud är utan tvivel den obehagligaste gestalten något litterärt verk kan visa upp. Han är svartsjuk och stolt över att vara det, en småsint, orättvis, icke-förlåtande kontroll-freak, en hämndlysten, blodtörstig etnisk utrensare, en kvinnofientlig, homofobisk rasistisk barnamördare, folkmördare, sonmördare, dödsbringande och storhetsvansinnig typ som…

Jag behöver knappast avsluta citatet, ni förstår vad han menar… Dawkins verkar ha valt ut Gud som sin svurne fiende. (Låt oss för Dawkins skull hoppas att Gud inte kvitterar med samma mynt!)

Illusionen om GudRecension av Richard Dawkins bok
Illusionen om Gud
Översättning: Margareta Eklöf
Leopard förlag 2007
Inbunden
416 sidor

Illusionen om Gud är en mångordig stridsskrift mot religionen i allmänhet och Gud i synnerhet. Både Dawkins och Daniel Dennett (vars nyligen utkomna Breaking the Spell är dennes bidrag till genren) är symptomatiska för vår tids akademiska ateister.1 Dawkins skrev boken, säger han, till en del för att uppmuntra räddhågsna ateister att ”komma ut”. Han och Dennett tycks båda tro att det krävs avsevärt mod för att våga attackera religionen i våra dagar. Dennet säger: ”Jag riskerar ett knytnävsslag i ansiktet eller ännu värre. Ändå gör jag det.” Tydligen har ateismen sina egna troshjältar – i vilket fall som helst sina egenhändigt skapade hjältar. På denna punkt är det svårt att ta dem på allvar. Att klandra religionen i Västvärldens nuvarande akademiska världar är ungefär lika farligt som att bekänna sig till partiets kandidat vid ett republikanskt massmöte.

Dawkins är kanske världens mest populäre vetenskaplige författare. Han är också en utomordentligt begåvad sådan. (Hans rapportering om fladdermöss och deras levnadssätt i den tidigare boken Den blinde urmakaren) är ett briljant och fascinerande mästerverk.) Illusionen om Gud innehåller emellertid inte så mycket som kan läggas på vetenskapens konto. Den är huvudsakligen av filosofisk och teologisk art (kanske ”ateologi” vore en bättre term) och tänker i evolutionära och psykologiska termer. Boken innehåller också en starkt samhällstillvänd analys som gör ner religionen och gör stor affär av dennas påstådda fördärvliga verkan. Som vi kan se av det ovanstående citatet bör man inte konsultera boken ifall man önskar en välbalanserad och genomtänkt analys. Det är i själva verket häpnadsväckande i hur grad han tillåter sig att skymfa, förlöjliga, förhåna och ösa ut galla och osande svavelsyra. (Kan det vara så att hans mamma när hon bar honom inom sig blev skrämd av en anglikansk präst på vild framfart?) Om Dawkins en gång blir trött på arbetet som han på dagtid utför för brödfödan, då väntar honom en lovande karriär som skribent av politiska skymfpamfletter.

Trots att boken är i huvudsak av filosofisk karaktär är Dawkins inte en filosof (utan biolog). Men även om man tar hänsyn till detta faktum så är det man kan säga om de filosofiska tankar han uttrycker i bästa fall att de är torftiga. Man skulle kunna säga att några få av hans räder in i filosofins labyrinter skulle kunna godkännas för andraårsstudenter i ämnet, och då är man ändå välvillig. Men faktum är att de flesta av hans argument skulle bli underkända i andra årets filosofiundervisning vid universiteten. Kombinerat med den arroganta, ”jag-är-smartare-än-du”-attityden kan detta bli frustrerande i längden. Nu vill jag emellertid försöka se bort från min irritation och göra mitt bästa för att ta Dawkins huvudargument på allvar.

Kapitel 3, “Varför det nästan säkert inte finns någon Gud” är bokens kärna. Nåväl, varför tror Dawkins att det nästan säkert inte finns någon sådan person som Gud? Är det eftersom, så säger han, Guds existens är helt och hållet otrolig. Hur otrolig då? Astronomen Fred Hoyle har givit oss sitt berömda påstående att sannolikheten för att liv skulle kunna uppstå på jorden (genom enbart naturliga medel och utan särskild gudomlig hjälp) är mindre än sannolikheten för att en flygduglig Boeing 747 skulle kunna sättas ihop av en orkan som susar igenom en sophög full av avlagda reservdelar för flygplan. Dawkins verkar tro att sannolikheten för Guds existens ligger inom samma referensramar – den är så liten att den är näst intill försumbar för alla praktiska (och de flesta opraktiska) ändamål. Varför tror han nu det?

Här vädjar Dawkins inte till de vanliga anti-teistiska argumenten – till exempel ondskans argument eller påståendet att det är omöjligt att det skulle kunna finnas en varelse med de kännetecken som de troende anser att Gud har.2 Så varför tror han att teismen är så oerhört otrolig? Svaret är att om det skulle finnas en sådan person som Gud då skulle han vara otroligt komplex, och ju mera komplext någonting är, desto mindre troligt är det att det kan existera. ”Hur statistiskt osannolik den entitet än är som du försöker att förklara genom att åberopa en ”designer” (skapare), så måste ju skaparen själv vara åtminstone lika osannolik. Gud är den slutgiltiga Boeing 747!” Den grundläggande idén är att vad än den är som känner till och kan göra det som Gud känner till och kan göra måste vara av otroligt komplicerad och mångsidig sammansättning. Den entitet som kan skapa eller designa något måste vara åtminstone lika komplicerat som det föremål den kan designa eller skapa. Med andra ord säger Dawkins att en designer måste innehålla åtminstone samma information som det som den skapar, och information är något som är omvänt relaterat till sannolikheten. Därför tror han att Gud måste vara så monumentalt komplicerad så det skulle betyda en osannolikhet av gigantiska mått. Därför är han nästan säker på att Gud inte existerar.

Men varför tror Dawkins att Gud är så komplex? Och varför tror han att ju mera komplext något är, desto osannolikare är det att det finns? Innan vi tittar närmre på hans sätt att resonera, skulle jag vilja göra en liten avvikelse. Detta anspråk på att något är osannolikt kan hjälpa oss att förstå något som är mycket förbryllande i Dawkins argument i sin tidigare och mycket uppmärksammade bok Den blinde urmakaren. Där argumenterar han att den vetenskapliga evolutionsteorin visar att vår värld inte har skapats med en avsikt – vare sig av Gud eller av någon annan. Denna tanke basuneras ut i bokens engelska undertitel: ”Varför evolutionsbeviset visar på ett universum utan Design (avsiktligt syfte).”

Vad menar han? Anta att beviset för evolutionen säger att alla levande varelser har utvecklats ur någon elementär form för liv. Hur visar detta på att universum saknar avsiktligt syfte? Ja, om universum inte har skapats med ett avsiktligt syfte, då är hela evolutionsprocessen utan ledning och icke iscensatt av någon intelligent varelse. Då är den, som Dawkins säger, blind.

Men hur kan evolutionsbeviset avslöja något sådant? Skulle det när allt omkring inte kunna vara så att Gud har dirigerat och övervakat hela evolutionsprocessen? Vad är det som gör att Dawkins tror att evolutionen skett utan ledning? Det som han i grund och botten gör i Den blinde urmakaren är tre ting. För det första relaterar han med levande och intressanta detaljer några av de fascinerande anatomiska detaljerna vi finner i vissa levande varelser och deras otroligt komplexa och genialiska sätt att klara sin livssituation på. Detta är det slags berättande som Dawkins är bäst på. För det andra försöker han att motbevisa argumenten som säger att den blinda och icke-styrda evolutionen inte kunde ha frambringat vissa av undren vi finner i den levande världen – däggdjurens ögon till exempel, eller fågelns vingar. För det tredje lägger han fram förslag på hur dessa och andra organiska system skulle ha kunnat utvecklas genom en evolution som saknar ledning.

Låt oss anta att han klarar dessa tre ting. Hur skulle det då visa att universum saknar ett avsiktligt syfte? Hur löper huvudargumentet sedan vidare? Hans detaljerade argument gäller alla slutsatsen att det är biologiskt möjligt att dessa olika organ och system skulle ha kunnat uppstå genom icke-styrda darwinistiska mekanismer (och en del av det han säger här är mycket intressant). Det som emellertid är anmärkningsvärt är i vilken form hans huvudargument är stöpt. Den logiska premissen han lägger fram är ungefär den följande:

1. Vi känner inte till några ovedersägliga invändningar mot påståendet att det vore biologiskt möjligt att allt liv har uppstått genom icke-styrda darwinistiska processer;

och Dawkins ger stöd åt den premissen genom att försöka vederlägga invändningarna mot att det är biologiskt möjligt att liv har uppstått på detta sätt. Slutsatsen han kommer till är emellertid den följande:

2. Allt liv har uppstått genom icke-styrda darwinistiska processer.

Det är värt att om så bara för ett ögonblick fundera över det frappanta avståndet vi här finner mellan premiss och slutsats. Premissen säger oss i det stora hela att inte finns några ovedersägliga invändningar mot att det vore möjligt att den icke-styrda evolutionen har framskapat den levande världens under. Slutsatsen är sedan att det är sant att det är den icke-styrda evolutionen som verkligen har framskapat alla dessa under. Argumentets form verkar vara något i stil med:

Vi känner inte till några ovedersägliga invändningar mot att p vore möjligt; Därför är p sant.

Filosofer lägger ibland fram ogiltiga argument (jag har lagt fram en del sådana själv…). Men få av dessa argument visar upp en sådan kolossal distans mellan premiss och slutsats som detta gör. Jag kommer in till skolkontoret och säger till tjänstemannen där att rektorn just har beviljat mig en löneförhöjning om 50 000 dollar. Han vill naturligtvis veta hur jag kan tro något sådant. Då säger jag till honom att vi inte känner till några ovedersägliga invändningar mot att rektorn har gjort det. Jag skulle tro att han då på ett vänligt sätt föreslår mig att det kanske är dags för mig att gå i pension.

Här kommer den anförda kolossala osannolikheten som man tillmäter teismen in. Om teismen är något falskt, då är evolutionen något som ej styrs (frånsett vissa underliga förslag som vi kan bortse ifrån). Men det är i högsta grad sannolikt, tror Dawkins, att teismen är falsk. Därför är det i högsta grad sannolikt att evolutionen är icke-styrd – och i det fallet, verkar han tro, så är det enda som behövs för att anse detta för sant att vederlägga alla påståendena att det är omöjligt. Kanske vi kan tänka på Den blinde urmakarens argument på följande sätt: han använder sig verkligen som en tilläggspremiss av idén att Guds existens är i högsta grad osannolik. Om det är så verkar inte argumentet lika magnifikt ogiltigt. (Det är fortfarande ogiltigt, men inte fullt så magnifikt ogiltigt – det är inte möjligt att säga att något är ett faktum genom att visa att invändningarna till att det är möjligt är oriktiga, och sedan tillägga att argumentet man framför alltså är mycket sannolikt.)

OK, låt oss återvända till Dawkins argument som försvar för påståendet att teismen är i högsta grad osannolik. Anledningen Dawkins ger är, som ni minns, att Gud måste vara i högsta grad komplex, och därför i högsta grad osannolik (”Gud eller vilken som helst intelligent, beslutsfattande och beräknande agent, är komplex, som är ett annat ord för osannolik”). Vad kan man säga till försvar för detta argument?

Inte så värst mycket. För det första, är Gud komplex? Enligt den klassiska teologin (Thomas av Aquino till exempel) är Gud enkel, och enkel i en mycket stark mening, så att det i honom inte råder någon skillnad mellan ting och egenskap, aktuell existens och potentiell sådan, essens och existens, och så vidare. En del av diskussionerna om den gudomliga enkelheten blir ganska komplicerad, för att inte säga svårbegriplig.3 (Det är inte bara den katolska teologin som förklarar att Gud är enkel. Enligt den belgiska trosbekännelsen, ett utsökt exempel på reformert kristendom, är Gud ”en enda och enkel andlig varelse.”). Så för det första är Gud enligt den klassiska teologin enkel och inte komplex. 4 Mera anmärkningsvärt är det kanske att enligt Dawkins egen definition på komplexitet är Gud inte komplex. Enligt hans definition (som han utlägger i Den blinde urmakaren) är något komplext när det har beståndsdelar som är ”ihopsatta på så sätt att det är osannolikt att det är slumpen ensam som gjort det.” Men Gud är en ande, inte ett materiellt objekt, och har därför inga beståndsdelar.5 A fortiori (som filosofer tycker om att säga) har Gud inte beståndsdelar som är sammansatta på så sätt att det är osannolikt att de uppkommit genom slumpen. Därför är Gud inte komplex – just i enlighet med Dawkins egen definition på komplexitet.

Därför är det först av allt långt ifrån självklart att Gud är komplex. Men för det andra, låt oss anta att vi ger efter och medger, åtminstone för diskussionens skull, att Gud är komplex. Kanske vi tror att ju mera en person vet, desto mera komplex är han. Eftersom Gud som är allvetande skulle enligt detta sätt att tänka vara mycket komplex. Kanske det är så, men varför tror Dawkins att det av detta följer att Gud skulle vara osannolik? Om man bekänner sig till materialismens lära och idén att de ursprungliga föremålen i vårt universum är fysikens elementarpartiklar, då blir det kanske otroligt att det skulle kunna finnas en varelse som visste väldigt mycket – hur skulle dessa partiklar kunna sättas ihop på så sätt att de utgör en varelse som äger all denna kunskap? Men vem säger att vi måste tro på materialismen, att det är den som är alltings yttersta grund och förklaring? Dawkins resonerar som så att det är osannolikt att det finns en Gud (teismen är osannolik). Men det i allra högsta grad filosofiskt ohederligt att resonera så genom att ta till materialismen som utgångspunkt för sitt resonemang. Naturligtvis är det osannolikt att det finns en sådan person som Gud om det är sant att materialismen är alltings grund, i själva verket följer det som en logisk slutsats av materialismens lära att det inte kan finnas en Gud. Men det är bäddat för frågor om ens argumentering är att teismen är osannolik eftersom man inte tillåter någon att betvivla materialismens sanningshalt.

Varför då tro att det måste vara osannolikt att det finns en Gud? Enligt den klassiska teismen är Gud en nödvändig varelse. Det är inte endast möjligt att det kan finnas en person sådan som Gud, nej, han existerar verkligen i alla möjliga världar. Men om Gud är en nödvändig varelse, om han existerar i alla möjliga världar, då är ju sannolikheten att han existerar = 1, och sannolikheten att han inte existerar = 0. Långt ifrån att det är osannolikt att han existerar är hans existens i allra högsta grad sannolik. Om därför Dawkins föreslår att Guds existens är osannolik, är han skyldig oss ett argument för sin slutsats att det inte finns någon nödvändig varelse som äger Guds utmärkande drag – och ett argument som inte bara utgår från premissen att materialismen är sann. Varken han eller någon annan har ens lagt fram ett någorlunda anständigt argument som bevisar att materialismen är sann. Dawkins tycks inte ens vara medveten om att han behöver ett dylikt argument.

Ytterligare ett exempel på Dawkins sätt att argumentera. För en tid sedan föreslog ett antal tänkare en ny version av designanhängarnas argument, det så kallade “Fine-Tuning Argument” (finjusteringsargumentet). Med början i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet noterade astrofysiker och andra att flera av de grundläggande fysiska konstanterna måste hålla sig inom mycket knappa gränser om det skall kunna uppstå intelligent liv – åtminstone om det skall ske på ett sätt som alls liknar det sätt på vilket vi tror att det skett. Om till exempel gravitationskraften vore bara en aning starkare, då skulle alla stjärnor bli blå jättar, om den var bara lite svagare skulle de alla vara röda dvärgar. I inget av fallen skulle det ha varit möjligt för livet att utvecklas. Lika intressant är i detta sammanhang det så kallade ” flatness”-problemet (att universum är ”platt” på grund av big-bang-explosionen var så kraftig att galaxerna sköts ifrån varandra med en otrolig stor hastighet, större än ljusårets, ö.a.). Det innebär att livets existens också har ett mycket ömtåligt samband med hastigheten med vilken universum expanderar. Så här säger Stephen Hawking:

Om expansionshastigheten av den ena parten var 1012 vid den tid då universums temperatur var 1010 K då skulle detta haft som resultat att universum skulle på nytt ha sjunkit ihop när radien var endast 1/3000 av den nuvarande längden och temperaturen fortfarande var 10 000 K.6

Det skulle vara alltför varmt för att vara behagligt. Hawkings slutsats är att liv är möjligt endast därför att universum expanderar i just den hastighet som krävs för att omöjliggöra att det på nytt sjunker ihop. I tidigare skeden måste denna finjustering ha varit ännu mera anmärkningsvärd, observerar han:

Vi vet att det måste ha rått en ännu intimare balans mellan den konkurrerande verkan av explosiv utvidgning och gravitetskraftens sammandragning som vid den allra tidigaste tidpunkten som vi alls kan våga tala om (som kallas Planck-Wheeler-tiden och ägde rum 10-43s efter Big Bang), skulle ha motsvarat den otroliga grad av precision som motsvarar en avvikning i deras hastighetsgrad med endast en av tio sextiondedelar.7

En reaktion på dessa som det verkar oerhörda tillfälligheter är att se dem som bevis för teismens anspråk på att universum skapats av en personlig Gud och att vilja ta detta som grund för ett (vederbörligen behärskat) teistiskt argument (finjusteringsargumentet - The Fine Tuning argument).8 Det är som om det funnes ett stort antal manöverrattar som man måste ställa in inom otroligt snäva gränser för att liv skulle bli möjligt i vårt universum. Det är otroligt osannolikt att detta hade kunnat ske genom slumpen, men mycket mera sannolikt att detta skulle ha kunnat ske om det finns en person som Gud.

Som svar på ett sådant teistiskt argument ger oss nu Dawkins, tillsammans med andra, förslaget att det antagligen finns många (kanske oändligt många) universa, som alla har mycket olika fördelningar när det gäller värdena av de fysiska konstanterna. På grund av att det finns så många, är det sannolikt att några av dem skulle kunna uppvisa värden som gör livet möjligt. Om det alltså finns ett så enormt stort antal universum som uppvisar olika värdegrupperingar av de grundläggande konstanterna, då är det inte alls osannolikt att några av dem kan vara ”finjusterade”. Vi kan undra hur sannolikt det är att det finns dylika universum, och om det finns något alls skäl till att tro att de skulle finnas (frånsett skälet att vilja ta kål på finjusteringsargumentet).9 Men låt oss för ett ögonblick gå med att det finns så många universum att det är troligt att några av dem är finjusterade och livsdugliga. Kvarstår dock problemet att även om det är sannolikt att några av universum är finjusterade, så är det fortfarande osannolikt att just detta universum är det. Låt oss kalla vårt universum för alfa: Oddsen för att vårt alfa skulle vara finjusterat är utomordentligt, astronomiskt, låga, även om det vore sannolikt att ett eller annat universum vore finjusterat.

Vad svarar Dawkins på detta? Jo, han vädjar just till ”den antropiska principen”, tanken att det enda slags universum där vi skulle kunna diskutera frågan är ett som har finjusterats för att tillåta liv att existera:

Det antropiska svaret är i sin mest allmänna form att vi skulle endast då kan diskutera frågan om vi befann oss i det slags universum som kunde skapa oss. Det är därför vår existens som avgör att naturens fundamentala fysiska konstanter måste ligga inom respektive ”guldlockszon” [livsduglig zon] .

Nåväl, vårt universum måste naturligtvis vara finjusterat, eftersom vi lever i det. Men hur kan detta så mycket som i det minsta förklara var det är just alfa som är en sådan guldlockszon? Det går inte att förklara det genom att peka på att vi är ju här – lika lite som man kan ”förklara” det faktum att Gud beslöt sig för att skapa mig (i stället för att hoppa över mig och skapa någon annan i stället) genom att säga att om Gud inte hade beslutat det då hade jag ju inte funnits här för att ställa frågan! Det är fortfarande förunderligt att dessa konstanter har just de värden de har. Det är fortfarande monstruöst osannolikt att de skulle ha just de värdena. Men det är mindre osannolikt att de har dessa värden om det finns en Gud som önskade skapa ett universum där det kunde finnas liv.

Låt mig ta ännu ett exempel på hur Dawkins resonerar. I Den blinde urmakaren betraktar han kravet att eftersom det behövs en självproducerande livsmaskin för att den naturliga urvalsmekanismen skall kunna fungera, så måste Gud ha startat hela evolutionsprocessen genom att till att börja med särskilt ha skapat livet– genom att särskilt ha skapat den ursprungliga DNA- och protein-producerande mekanismen som gör naturligt urval möjligt. På detta svarar Dawkins som följer:

Detta är ett genomskinligt och mycket svagt argument, ja, det motverkar tydligt sina egna syften. Det är den organiserade komplexiteten som vi har svårt att förklara. Om vi får lov att helt enkelt anta att den DNA-protein-producerande mekanismen är organiserad på ett komplext sätt, då blir det relativt enkelt att säga att den kan skapa ännu mera komplext organiserade enheter… Men vilken Gud som helst som kunde på ett intelligent sätt designa något så komplext som DNA-protein-mekanismen måste vara åtminstone lika komplex och lika välorganiserad som denna mekanism… Att förklara DNA-protein-mekanismens ursprung genom att åberopa en övernaturlig Designer är detsamma som ingen förklaring alls, för vi har fortfarande att förklara hur en sådan Designer kunde uppstå.

I Darwin’s Dangerous Idea citerar Daniel Dennett gillande Dawkins förklaring att ”detta är ett icke dementerbart motargument, lika förgörande idag som när Filo använde det för att göra ner Kleantes i David Humes Dialoger för två århundraden sedan.” I The God Delusion citerar nu Dawkins gillande Dennett och tillägger att Dennett (dvs. Dawkins) har helt rätt.

Här skulle mycket kunna sägas men jag kommer bara att säga lite av det. Låt oss först anta att vi landar på en främmande planet som rör sig i en bana runt en avlägsen stjärna och att vi upptäcker maskinliknande föremål som ser ut och fungerar precis som traktorer. Vår ledare säger ”det måste finnas intelligenta varelser på denna planet som har byggt dessa traktorer.” En första årets filosofistudent som är med på resan protesterar: ”Hallå där, vänta lite! Ni har inte förklarat något alls genom att säga så! Vilket som helst intelligent liv som har skapat dessa traktorer måste vara åtminstone lika komplexa som traktorerna är.” Vi skulle antagligen säga till honom att det är farligt att äga så lite kunskap och råda honom att ta nästa rymdskepp hem och fortsätta med en eller två ytterligare filosofikurser innan han yttrar sig igen om saker han inte begriper… Det är naturligtvis helt förnuftigt att i detta sammanhang förklara existens av dessa traktorer genom att hänvisa till intelligent liv, även om (det kan vi för ögonblicket medge) det intelligenta livet måste vara åtminstone lika komplext som traktorerna. Men saken är den att vi vill i detta skede inte ge den slutgiltiga förklaringen på vad organiserad komplexitet är för något utan bara försöka förklara ett särskilt uttryck för den (som är de här traktorerna). Och, utom om vi försöker ge en slutgiltig förklaring på något som är organiserat på ett komplext vis, så är det helt riktigt att förklara ett uttryck av en sådan organisation genom att hänvisa till en annan. På liknande sätt försöker vi genom att åberopa Gud som livets ursprunglige skapare inte förklara den organiserade komplexiteten som sådan, utan bara en särskild del av den, till exempel livet på jorden! Därför skulle vi ha helt rätt i att vilja förklara existensen av liv på jorden genom att åberopa gudomlig handling, även om Gud själv ger prov på organiserad komplexitet.

En andra punkt som Dawkins framför (och som på nytt Dennett härmar efter) är att ”den huvudsakliga punkten som vi vill förklara” är “organiserad komplexitet.” Han fortsätter genom att säga att ”[d]et enda som gör evolutionen en så behändig teori är att den förklarar hur organiserad komplexitet kan uppstå ur ursprunglig enkelhet” och han beskyller teismen skulden för att inte kunna förklara organiserad komplexitet. Men vi skulle kunna ta människans medvetande (mind) som ett utmärkt exempel på organiserad komplexitet så som Dawkins ser den, och naturligtvis är det ställt utom allt tvivel (till skillnad från organiserad komplexitet) att Gud är en varelse som tänker och som vet. Så låt oss anta att vi säger att Dawkins klagar på att teismen inte kan ge en slutgiltig förklaring på vad medvetandet är för något, eftersom det naturligt nog inte finns någon förklaring till Guds existens. Men hur kan detta vara något som går emot teismens sätt att se på saken? Det finns inga förklaringar, för teismen finner sitt slutgiltiga svar i Gud. Detsamma gäller förstås för varje annan synpunkt: förklaringarna når sitt slut. Materialisten eller fysikern har ingen förklaring till existensen av elementärpartiklarna: de bara finns där. Att därför kräva att vad vi önskar och vad vi vill ha är en slutgiltig förklaring på medvetandet är ännu en gång att vilja bråka med teisten. Teisten vill ej få en förklaring om vad personligheten, tänkandet eller medvetandet är för något, och han behöver den ej heller.

Mot slutet av boken visar Dawkins prov på en viss begränsad skepticism. Eftersom vi har monterats ihop av den (planlösa) evolutionen är det inte troligt, säger han, att vår syn på världen är helt riktig. Det naturliga urvalet önskar ju ett anpassat uppförande, inte en sann tro. Men Dawkins misslyckas med att sondera de verkliga djupen av den skeptiska implikationen att vi skulle ha skapats genom den planlösa evolutionen. Vi kan se det så här. Liksom de flesta naturalister är Dawkins materialist när det kommer till människan. Människorna är materiella objekt. De är inte immateriella jag eller själar eller substanser inneslutna i en kropp, och de innehåller inte någon immateriell substans. Om man ser saken på detta vis så skulle våra trosövertygelser endast bero på neurofysiologiska kriterier, och (antagligen) skulle en trosövertygelse bara vara en neurologisk struktur av en komplex art. Neurofysiologin, på vilken våra trosövertygelser beror, måste utan tvivel vara anpassningsbar. Men varför skulle vi för ett ögonblick tro att dessa trosföreställningar, som beror på eller har som grund neurofysiologiska processer, till största delen är sanna? Varför skulle vi tro att våra tankeförmågor är något att lita på?

Utifrån en teistisk synvinkel skulle vi anta att våra tankeförmågor (till största delen) är pålitliga. Gud har skapat oss till sin avbild, och en viktig del av vår självbild är att vi tror oss om att likna honom genom att kunna nå fram till äkta trosövertygelser och äkta kunskap. Men utifrån en naturalistisk synvinkel skulle tanken att vår tankeförmåga är något att lita på (att den kan skapa till större delen sanna övertygelser) som bäst ses som en naiv förhoppning. Naturalisten kan vara ganska säker på att det sätt som formar våra övertygelser med hjälp av neurofysiologin är anpassningsbart, men ur detta följer inte att övertygelserna är sanna om man tar bara neurofysiologin som grund. Ja, i själva verket måste han tro att det är helt osannolikt att vår tankeförmåga, om man tar i beaktande den planlösa evolutionen, är pålitlig. Om vi tror på den planlösa evolutionen, då är det mera troligt att vi lever i en drömvärld än att vi verkligen vet något om oss själva eller världen.

Om det nu är så, då har naturalisten något som förkastar (en defeater) hans teori att tankeförmågan är pålitlig – han har nu en anledning att förkasta denna övertygelse, en anledning att gå ifrån den. (Exempel på en ”defeater”=förkastare skulle vara detta: Låt oss säga att någon sade till mig att du föddes i Michigan och jag trodde detta. Men så frågar jag dig, och du säger att du är född i Brasilien. Det ger mig en ”förkastare” för min tro att du föddes i Michigan.) Och om han har en förkastare för den tron, då har han det också för alla andra tankar som är en produkt av hans tankeförmåga! Det skulle då gälla alla hans övertygelser, inkluderande naturalismen själv. Naturalisten har alltså en förkastare för naturalismen, natural-ism är därför självförkastande och kan inte tros på med hjälp av förnuftet.

Det verkliga problemet är naturligtvis här Dawkins’ naturalism, hans tro att det inte kan finnas någon person som Gud eller någon som kan likna Gud. Detta tror han eftersom det inom naturalismen är underförstått att evolutionen är planlös. En vidare slutsats är alltså att man ej med förnuftets hjälp kan acceptera varken naturalismen eller tron på evolutionen. Naturalismen står sålunda i konflikt med våra dagars främsta vetenskapliga lärosats. Människor som Dawkins säger att det finns en konflikt mellan vetenskap och religion eftersom de anser att det råder konflikt mellan evolution och teism. Sanningen är en annan, nämligen den att konflikten står mellan naturvetenskap och naturalism, inte mellan naturvetenskap och tron på Gud.

Illusionen om Gud är full av skrän och skrävel, men den ger i själva verket inte den ringaste anledning till att tro att Gudstron skulle vara ett misstag, än mindre att den skulle vara en ”villfarelse”.

Bortsett från sin inneboende kärlekslöshet och nedslående uppfattning om människorna och deras plats i universum befinner sig den naturalism som Dawkins omfattar i självförvållat trubbel. Det finns ingen anledning att tro den, och det finns utmärkta anledningar till att förkasta den.

Alvin Plantinga är professor i filosofi vid University of Notre Dame, Indiana. Till konfessionen är han kalvinist.

*) Naturalism är en filosofisk åskådning som inte särskiljer mellan det övernaturliga och det naturliga (Wikipedia).

Översättning: Natasja Hovén

©  Alvin Plantinga 2007. Svensk copyright: Katolsk observatör 2007

Källa/fotnot: Tidigare publicerad i nättidskriften KATOLSK OBSERVATÖR.



Fotnoter:
  1. En tredje bok i denna stil, The End of Faith, har nyligen författats av Sam Harris och ännu mera nyligen ett tillägg, Brev till en kristen nation. Så vi kan kanske säga att det finns tre sådana symptomatiska bidrag. Harris är dock en benjamin i denna grupp, han är ännu bara en student vid universitetet.
  2. Fast Dawkins tar upp (på sidan 54, som det verkar gillande) argumentet att Gud inte kan vara på en gång allvetande och allsmäktig: om han är allvetande då kan han inte ändra sin uppfattning, och då finns det något som han ej kan göra, och han är alltså inte allsmäktig (!).
  3. Se min skrift ”Does God Have a Nature”? Föredrag nr. 44 om Thomas av Aquino (Marquette Univ. Press, 1980).
  4. Den framstående Oxford-filosofen (Dawkins kallar honom teolog) Richard Swinburne har föreslagit några sofistikerade argument som stöd för påståendet att Gud är enkel. Dawkins nämner Swinburnes argument, men värdigas inte ge sig närmre in på dem utan förlöjligar dem istället (sid. 110-111).
  5. Och hur är det med Treenigheten? Hur vi bör tänka på Treenigheten är naturligtvis inte helt klart. Det står emellertid klart för oss att det är fel att utöver var och en av de tre personerna som utgör Treenigheten anta att det finns ännu en varelse som var och en av de andra utgör en del av.
  6. ”The Anisotropy of the Universe at Large Times”, i .S. Longair, ed. Confrontation of Cosmological Theories with Observational Data (Springer, 2002), s. 285.
  7. John Polkinghorne, ”Science and Creation: The Search for Understanding” (Random House, 1989), s. 22.
  8. En av de bästa versionerna av “fine-tuning”-teorin föreslås av Robin Collins i “A Scientific Argument for the Existence of God: The Fine-Tuning Design Argument,” i Michael J. Murray, ed., Reason for the Hope Within (Eerdmans, 1999), pp. 47-75.
  9. Se min rescension av Daniel Dennetts ” Darwin’s Dangerous Idea” i Books & Culture, maj/juni 1996.
© 2006-2014 CredoAkademin, Luntmakargatan 84, 113 51 Stockholm. Tfn 08-545 494 70