Biologen Richard Dawkins – en teologisk amatör
• av
Stefan Gustavsson
Jag hade förmånen att besöka Helsingfors i helgen. Överallt fladdrade gula fanor med texten ”Galna dagar”. Det var Stockman, stadens mest exklusiva varuhus, som hade utförsäljning.
Galna dagar råder också i svensk kulturdebatt. Högljudda röster kräver utförsäljning av kristen tro: Det offentliga rummet ska rensas från religion! Mest uppmärksamhet får biologen Richard Dawkins, den nya ateismens främsta banérförare, och författare till boken ”Illusionen om Gud”. Den utgör märklig läsning. Bitvis underhållande, men ofta enögd och propagandistisk.
Kritik av Richard Dawkins bok
Illusionen om Gud
Översättning: Margareta Eklöf
Leopard förlag 2007
Inbunden
416 sidor
”Mina amatörmässiga kunskaper i psykologi och sociologi räcker inte för att jag ska våga ge mig in på ytterligare förklaringar …” skriver han i ett tillfälligt anfall av ödmjukhet.Det varar dock inte länge.Med obegränsat självförtroende ger han sig på filosofi och teologi.Högröstat, i namn av förnuft och vetenskap, underkänns religion i allmänhet och den kristna tron i synnerhet.
Men resonemangen är egendomligt tyngdlösa. Alvin Plantinga, en av världens ledande filosofer, är inte nådig i sin recension: “Trots att boken i huvudsak är av filosofisk karaktär är Dawkins inte en filosof (utan biolog). Men även om man tar hänsyn till detta faktum så är det man kan säga om de filosofiska tankar han uttrycker i bästa fall att de är torftiga.Man skulle kunna säga att några få av hans räder in i filosofins labyrinter skulle kunna godkännas för andraårsstudenter i ämnet, och då är man ändå välvillig. Men faktum är att de flesta av hans argument skulle bli underkända i andra årets filosofiundervisning vid universiteten. Kombinerat med den arroganta, ‘jag-är-smartare-än-du’-attityden kan detta bli frustrerande i längden.”
Professor H. A. Orr, som liksom Dawkins är evolutionsbiolog, skriver så här i New York Review of Books: “Även om jag tidigare betecknade Dawkins som professionell ateist är jag nu, efter att ha läst ‘Illusionen om Gud’, tvingad till slutsatsen att han i verkligheten är mer av en amatör.”
Detta syns i många frågor: diskussionen om Guds existens, kritiken av religion, synen på vetenskap, liksom i Dawkins behandling av mer specifikt teologiska frågor. När han skriver om försoningen, Jesu död för världens synd, säger han med rätta att det är ”kristendomens centrala doktrin”.Men han menar att den är ”ondskefull, sado-masochistisk och motbjudande”och att den borde avfärdas som ”spritt spångande galen”.
Sado-masochism innebär att en person njuter av att antingen orsaka eller utsättas för smärta.Vad det har med det kristna evangeliet att göra tar sig dock Dawkins inte tid att förklara, trots att anklagelsen upprepas flera gånger. Jag förstår honom. Det går nämligen inte att förklara. För Jesu död är inte relaterad till frågan om njutning, utan till frågan om helighet och rättfärdighet.
”Om Gud vill förlåta våra synder, varför förlåter han dem då inte rakt av ...?” undrar Dawkins retoriskt, utan att diskutera det bibliska svaret på frågan. Det är antingen okunnigt eller illvilligt – möjligen både och. Kreationister som dömer ut evolutionsteorin utan att först ha förstått teorin de fördömer drabbas obönhörligt av Dawkins verbala vrede. Samma krav på redlighet bör kunna avkrävas Dawkins när han diskuterar teologi.
Ihåligt är också hans resonemang kring kärleksbudet. Han hävdar att budet att älska nästan, både i Gamla och Nya testamentet, ursprungligen endast betydde ”älska en annan jude”.Och han ger exempel från historien på att det tolkats så. Men han gör inget ordentligt studium av de texter han diskuterar.
Budet om att älska sin nästa finns i 3 Moseboken 19.Vers 18 säger:”Du skall inte ta hämnd och inte hysa vrede mot någon i ditt folk, utan du skall älska din nästa som dig själv.”
I vers 34 sägs sedan: ”Invandraren som bor hos er skall ni behandla som en infödd. Du skall älska honom som dig själv, ni var ju själva invandrare i Egypten.” Budet att älska sin nästa är alltså inte ensidigt begränsat till det egna folket.
I Lukasevangeliet 10:25–37 berättar Jesus liknelsen om den barmhärtige samariern, bland annat för att korrigera misstolkningen av Gamla testamentet på denna punkt.
Ett grundproblem genom hela boken är den naturalism som Dawkins med sådan självklarhet utgår ifrån. Han citerar till exempel med gillande följande kommentar: “De flesta ateister är förvissade om att det visserligen bara finns ett slags ämne i universum och att det är fysiskt, men att intellekt, skönhet, känslor, moraliska värden uppkommer ur detta ämne – kort sagt hela raden av företeelser som gör människolivet rikt.” Och Dawkins själv fortsätter: “Mänskliga tankar och känslor framträder ur ytterligt komplicerade samband mellan fysiska element i hjärnan.”
Detta är en mycket problematisk position. Om tankar och logik bara ”uppkommer”ur det icke-tänkande, vilken anledning har vi då att sätta tilltro till vårt eget, eller andras, tänkande? Men eftersom Dawkins ”vet” att det är så behöver han inte argumentera för det; det räcker med att kritisera dem som har en avvikande uppfattning.
Här finns det anledning till självkritik för oss som är kristna, som i hög grad abdikerat från det intellektuella samtalet och låtit naturalismen ta plats som den självklara utgångspunkten i vår kultur. Abdikationen har skett på flera sätt. Ett sätt har varit att anpassa tron till naturalismen. Den liberala teologin, som förnekar så mycket av det övernaturliga, är exempel på det. Ett annat sätt har varit att ignorera frågorna. Väckelserörelserna, både inom och utom den lutherska kyrkan, har fortsatt att i hög grad predika som om paradigmskiftet i vår kultur från gudstro till naturalism aldrig ägt rum.
Den välkände teologen Pannenberg säger i ett sammanhang: Sekulariseringens största triumf ligger i den vitt spridda demoraliseringen bland präster och teologer, vilka förväntas
proklamera och uttyda evangeliets sanning men som bedrar sig själva och menar att de uppnår det syftet genom att anpassa kristen tro och kristet liv till sekulariseringens krav. Vad situationen kräver, enligt min övertygelse, är precis det motsatta till sådana okritiska anpassningar.
I sitt brev till medarbetaren Titus beskriver Paulus vad som, bland annat, ska känneteckna en församlingsledare: ”Han skall hålla sig till lärans pålitliga ord, så att han kan styrka andra med en sund undervisning och vederlägga motståndarna” (Titusbrevet 1:9). Utgångspunkten är att den kristna tron har ett givet innehåll, här kallat den pålitliga läran. Detta innehåll ska sedan presenteras inåt i församlingen för att styrka de som är kristna och utåt för att visa att kritkerna har fel.
För Titus och hans samtida bland de första generationernas kristna kom utmaningen inte från ateismen, utan snarare från gnostiker av olika slag.Men oavsett utmaningens innehåll fanns behovet av apologetik där; tron behövde försvaras också intellektuellt. Höstens bokutgivning understryker vårt behov av en renässans för kristen apologetik i vårt land.
© Stefan Gustavsson och tidningen Dagen
Källa/fotnot: Artikeln har tidigare publicerats på tidningen Dagens kultursida 31/10 2007. Återges här men benäget tillstånd av TidningsAB Nya Dagen.
