CredoAkademin

Biblisk kärlek

Olof Edsinger Artikel på grundnivå



Alltför ofta tar vi för givet att de ord och begrepp som vi möter mellan Bibelns pärmar har samma betydelse i Bibeln som de har i vårt dagliga tal. Ett av de ord där detta blir som mest påtagligt är när Bibelns författare talar om kärlek. Bibelns kärleksbegrepp skiljer sig nämligen väsentligt från det sätt som ”kärlek” och ”älska” brukar användas i Sverige i dag. Professor Birger Gerhardsson skriver i boken Med hela ditt hjärta:

Det hebreiska ordet för ”älska” (ahav) har en mera robust innebörd än vårt svenska ord. Det syftar på en hållning och ett förhållningssätt mer än på en känsla. Det är därför ”kärleken” kan krävas. Vad som menas med att ”älska Gud” är att behandla honom som Gud: tro på honom, hörsamma honom, vara trogen mot honom – vad han än sänder och vad han än begär.

Att det här är korrekt visar sig också i Nya testamentets sätt att knyta kärleken och kärlekens väsen till Jesu korsdöd. Johannes skriver: ”Genom att han gav sitt liv för oss har vi lärt känna kärleken. Så är också vi skyldiga att ge vårt liv för våra bröder” (1 Joh 3:16). Och lite senare: ”Kärleken består inte i att vi har älskat Gud utan i att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder” (1 Joh 4:10). Jesu korsdöd, där han som tjänare och i lydnad för Faderns vilja gav sitt liv för vår skull, är i Nya testamentet själva sinnebilden för vad sann kärlek är.

För oss som lever i 2000-talets Sverige är det här en väldigt utmanande undervisning. Inte minst genom media är vi ju skolade i tänkandet att kärlek har med bekräftelse av det egna jaget att göra, snarare än med tjänande. Särskilt påtagligt blir detta när vi likställer ”kärlek” och att ”älska” med en känsla. Dessutom förknippas ”kärlek” i dag ofta med sådant som tolerans, inklusivitet och ”låt gå-mentalitet” – och definitivt inte med gränssättningar eller lydnad. Som Magnus Malm skriver:

[Vi kan] inte utan vidare tala om att älska och förutsätta att vi förstår vad det betyder. Vi är så grundligt infekterade av samhällets syn på kärlek, att vi ofta befinner oss mycket långt från vad Gud menar. När man kan använda ordet ”älska” om en bil eller en semla och som synonymt med samlag och häftig förälskelse, då är det inte konstigt att även kristna människor blir förvirrade inför vad det hela handlar om. Ordet har ju förvrängts 180 grader: från den ursprungliga betydelsen att ge sitt liv för någon, till den känsla som uppstår när något tillfredsställer det egna livet.

I skarp kontrast till vårt samhälles kärleksdefinition utmanar Jesus oss alla genom att föra samman de båda begreppen kärlek och lydnad. ”Om ni älskar mig, håller ni fast vid mina bud”, säger han till sina lärjungar (Joh 14:15; jfr 14:23–24). Tydligare än så kunde det knappast sägas: Kärlek enligt biblisk förståelse hör oupplösligt samman med lydnad för Guds vilja.

Det vi därmed har konstaterat får konsekvenser också för den kristna tanken att Guds lag kan sammanfattas i det så kallade ”dubbla kärleksbudet”. Evangelisten Matteus berättar att Jesus vid ett tillfälle fick frågan om vilket som är det största budet i lagen. Hans svar löd:

Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd. Detta är det största och främsta budet. Sedan kommer ett som liknar det: Du skall älska din nästa som dig själv. På dessa två bud hänger hela lagen och profeterna. (Matt 22:37–40)

I samma anda som Jesus skriver Paulus att ”den som älskar sin nästa har uppfyllt lagen”. Och: ”Alla andra bud sammanfattas i detta ord: Du skall älska din nästa som dig själv. Kärleken gör inte något ont mot sin nästa. Alltså är kärleken lagens uppfyllelse.” (Rom 13:8–10)

Vad händer egentligen när vi försöker tillämpa dessa uttalanden utifrån en sekulariserad definition av kärleksbegreppet? Som jag själv har uppfattat det är det två olika mönster som brukar framträda. Båda dessa mönster är i mitt tycke lika skadliga som de är obibliska.

Det första mönstret är att man, utifrån det faktum att lagen sammanfattas i kärleksbudet, drar slutsatsen att alla andra bud eller riktlinjer för kristen livsföring är överflödiga. I stället för att läsa som det står – ”Detta är det största och främsta budet” – läser man då: ”Detta är det enda budet.” Denna hållning skulle kanske inte vara så farlig i sig, om det inte vore för den förvrängda synen på vad kärlek är. Men om man definierar kärlek som att bekräfta och att (i toleransens namn) inte sätta några gränser, blir det väldigt lätt så att de bud som står i konflikt med detta synsätt på kärleken tolkas som ”utkonkurrerade” av kärleksbudet. Inte minst Bibelns etiska undervisning och Jesu tal om sig själv som enda vägen till Gud (Joh 14:6 m fl) brukar drabbas av detta förhållningssätt. Följden av att definiera kärlek som att ”inte sätta upp några gränser” blir alltså att Bibelns undervisning tas i beaktande endast då den bekräftar de egna idealen.

Ett annat mönster som går igen i vår egen tid är att man helt enkelt suddar ut första delen av Jesu dubbla kärleksbud. Genom att tona ned budet om kärleken till Herren – som ju i Skriften är själva grunden för att vi ska älska de människor som är skapade till hans avbild (se Jak 3:9) – vinner man sympatier från omvärlden och de allmänt humanistiskt sinnade. På så sätt blir det också lättare att föra en dialog mellan kristna och icke-kristna. Men samtidigt förlorar man det distinkt kristna budskapet om kärleken som härledd ur och definierad av Gud. Fokus hamnar helt och hållet på den kärlek som kan visas (eller uppstå) människor emellan. Återigen blir resultatet att de tankegångar som utmanar den sekulära humanismen rensas ut.

Radikal kärlek går enligt Skriften hand i hand med lydnad för Herren och hans vilja – den Gud som är Kärleken personifierad (se 1 Joh 4:8, 16). Viktigt att tillägga är dock att denna lydnad – just för att Gud är kärleken – inte behöver vara någon blind lydnad. Snarare är det en lydnad som växer fram som ett gensvar på Guds nåd och kärlek mot oss. Som Johannes också skriver: ”Vi älskar därför att han först har älskat oss” (1 Joh 4:19).

Ju bättre vi lär känna Herren, desto större glädje kommer vi att känna över hans vägledning för ett heligt liv. Vi kommer att glädjas över vår kallelse att ha Jesus och hans vilja som högsta norm och vi kommer hela tiden att längta efter att förhärliga honom med våra liv.

©  Olof Edsinger 2006

Källa/fotnot: Texten i denna artikel är i huvudsak hämtad ur boken In på helig mark – om att leva i den Heliges närhet (Libris 2006).



© 2006-2014 CredoAkademin, Luntmakargatan 84, 113 51 Stockholm. Tfn 08-545 494 70